Die Frühlings-Seidenbiene (Colletes cunicularius) ist eine Biene aus der Gattung der Seidenbienen (Colletes). Durch Habitatverlust ist die früher häufige Art in Mitteleuropa gefährdet.[1]
Mit 13 bis 15 Millimetern Körperlänge ist die Frühlings-Seidenbiene die größte mitteleuropäische Art der Gattung der Seidenbienen. Der schwarze, gewölbte Thorax ist pelzig rotbraun behaart, der Hinterleib besitzt keine deutliche Bindenzeichnung zwischen den Segmenten. Er ist bei den Weibchen und Männchen fast gleich dick und wird nach hinten zu nicht schmäler, wie bei den Männchen der Sandbienen (Andrena). Die Art ist innerhalb der Seidenbienen auch auf Grund der Flugzeit unverwechselbar, sie kann aber mit der Westlichen Honigbiene verwechselt werden, von der sie sich vor allem durch den Pollensammelapparat und die sehr schmale Radialzelle in der Spitze der Vorderflügel, mit ihren parallelen Seiten unterscheidet.[1]
Die Art ist in Europa, nördlich bis nach Finnland, verbreitet. Sie besiedelt lockeren Sandboden mit wenig Vegetation, wie er etwa in Sand- und Kiesgruben, an Binnendünen, Hochwasserdämmen und in Flussauen zu finden ist. In Mitteleuropa kommt die Art vor allem in Flusstälern und nahe den Küsten vor, sie ist lokal mitunter häufig. Die Flugzeit ist früher im Jahr als bei den anderen Seidenbienen, von Mitte März bis Mai, bei den Männchen bis Anfang April.[1]
Die Nester werden bevorzugt auf waagerechten bis leicht geneigten Flächen im lockeren Sandboden, häufig in großen Kolonien angelegt. Pollen und Nektar werden bevorzugt von Weiden (Salix) gesammelt.[2] Die Überwinterung findet als bereits fertig entwickeltes Insekt innerhalb der Brutzelle statt. Die Art wird von der Blutbienen-Art Sphecodes albilabris parasitiert.[1]
Die Frühlings-Seidenbiene (Colletes cunicularius) ist eine Biene aus der Gattung der Seidenbienen (Colletes). Durch Habitatverlust ist die früher häufige Art in Mitteleuropa gefährdet.
Colletes cunicularius, the vernal colletes[2] or spring mining bee, is a species of solitary bee from the family Colletidae which is widespread in the Palearctic from Britain to the Pacific Ocean which nests in areas of open, sandy soil.
Colletes cinicularius is a large species of Colletes which has an unbanded, hairy, black abdomen which contrasts with the thorax which is covered with brown hair. The most likely confusion species in Britain is Andrena scotica as this also has an early flight period but C. cunicularius is larger than A.scotica with longer antennae and does not have a fovea on the face. The males are smaller and paler than the females.[3]
Colletes cunicularius is widespread in the Palearactic from Great Britain in the west to the Pacific coasts of Siberia and China in the east.[1] In Great Britain it was restricted to the western coastal areas between south Wales and Cumbria but it has been expanding its range inland. As of 2015 it had recently colonised Jersey from the nearby continent and this may also be the source of Colletes cunicularius which have begun to breed in southern England.[3]
Colletes cunicularius is a species associated with sparsely vegetated sandy areas, in Britain it was associated with large, mature coastal sand dunes which were near to areas where creeping willow (Salix repens) grows.[4] Bees from Europe tended to be associated with alluvial area where rivers in flood has removed most of the vegetation and in both Britain and Europe this species has colonised man-made habitats such as sand pits.[1] The British population was restricted to areas of dunes where it nests in erosion hollows within old dunes.[5] It is univoltine, i.e. there is one generation per year, and it has a flight period of March to May, sometimes into June, which is earlier than most other species of Colletes.[4]
C. cunicularius forages from a wide variety of flowers but in Great Britain, the most important is creeping willow with other species of Salix being used if creeping willow is not present.[3] Elsewhere it is much more catholic in the plants it forages from, although in Finland it has also been reported as mainly specialising on willows while in Italy at was recorded as specialising in pollinating species in the family Fabaceae. The male C. cunicularius are the only species which pollinate two species of sexually deceptive orchids which mimic females bees Ophrys exaltata and Ophrys arachntiiformis,[4] although they have been recorded as attempting to pseudocopulating with other species in the genus Ophrys.[6]
To create the nest the female excavates a tunnel into the sand of around 45–55 centimetres (18–22 in) in length which is slightly sloping and has a number of side tunnels towards the deepest part of the tunnel each with a cell at the end. The adult males emerge from the upper cells en masse a day before the females, normally in the afternoon. The brood cells are lined with a cellophane-like membrane that is waterproof, has antifungal properties, and is thought to aid in the maintenance of the appropriate level of humidity as the bee's larvae develop. The membrane is made from a liquid secreted by the Dufour's gland and the female bee uses her short, two-pronged tongue like a paintbrush to smear the oily secretion around the walls of the cells, it then dries into the clear membrane.[4] The females often nest together in large, and noisy, aggregations and when the females first emerge from their cells "mating balls" can be formed as many males try to mate with a single newly emerged female.[3]
In Britain this species has no known parasites but on continental Europe the cuckoo bee Sphecodes albilabris is a cleptoparasite of this species.[4] and the blister beetle Apalus bimaculatus is also recorded as a nest parasite.[7]
The population of C. cunicularius in western Britain is morphologically and biologically distinct from the continental populations and have been given subspecific status as C. c. celticus.[8] The chemistry of the secretions of the Dufour's gland have also now been shown to be distinctive in the British subspecies too.[4]
Colletes cunicularius, the vernal colletes or spring mining bee, is a species of solitary bee from the family Colletidae which is widespread in the Palearctic from Britain to the Pacific Ocean which nests in areas of open, sandy soil.
Colletes cunicularius, le collète des sablières, est une espèce d'abeilles solitaires de la famille des Colletidae, qui creuse son nid dans le sable. Son épithète spécifique cunicularius évoque cette pratique commune typique chez les lapins (Oryctolagus cuniculus). D'autres espèces de Colletes partagent ces mêmes mœurs. Elle est présente en Europe et en Asie.
Une des plus grandes espèces de son genre : corps long de 13 à 17 mm couvert d'une toison abondante brun-roux sur le dessus du thorax, blanc ou crème ailleurs. La face des mâles est aussi velue[1].
On trouve cette espèce en Europe et dans le nord de l'Asie (à l'exception de la Chine).
Cette espèce est l'une des plus précoces de son genre : les adultes sont visibles de mars-avril à mai.
Contrairement à ce que l'on a longtemps cru, C. cunicularius n'est pas oligolectique des saules, mais butine nombre d'autres espèces[2].
Par ailleurs, les mâles sont des pollinisateurs exclusifs d'orchidées du genre Ophrys, qui agissent comme leurre sexuel. Les insectes sont attirés par un ensemble de composés chimiques proches des phéromones sexuelles émises par la femelle, et se livrent alors à une pseudocopulation qui permet la pollinisation des fleurs.
Les larves de Sphecodes albilabris (autre abeille solitaire) sont parasites de cette espèce.
Colletes cunicularius, le collète des sablières, est une espèce d'abeilles solitaires de la famille des Colletidae, qui creuse son nid dans le sable. Son épithète spécifique cunicularius évoque cette pratique commune typique chez les lapins (Oryctolagus cuniculus). D'autres espèces de Colletes partagent ces mêmes mœurs. Elle est présente en Europe et en Asie.
Colletes cunicularius (Linnaeus, 1758) è un insetto apoideo della famiglia Colletidae.
È un apoideo di discrete dimensioni (13-15 mm di lunghezza), con una livrea bruno-nerastra.
Specie ad areale paleartico.
Predilige habitat sabbiosi con scarsa vegetazione, come ad esempio cave di ghiaia e sabbia, dune interne, argini di fiumi e pianure alluvionali.
È un'ape solitaria che scava il suo nido nella sabbia. Spesso mostra comportamenti comunitari, con più femmine che costruiscono i nidi l'uno vicino all'altro, occupandosi però ciascuna della propria prole.
È comunemente considerata una specie oligolettica specializzata in polline e nettare di Salix spp. ma in mancanza di questi può rivolgere le sue attenzioni anche ad altre specie [1].
È una specie univoltina, che compie cioè una sola generazione per anno.
Dopo aver trascorso l'inverno all'interno dei nidi allo stadio pupale, i maschi emergono per primi dai nidi e attendono all'ingresso dei medesimi l'uscita delle femmine. Indizi olfattivi consentono al maschio di distinguere le femmine non fecondate [2].
Gli insetti del genere Colletes sono frequentemente chiamati in causa quali insetti impollinatori di orchidee del genere Ophrys. Tale relazione è legata ad una somiglianza chimica tra le secrezioni cefaliche di questi insetti e alcune sostanze volatili prodotte dalle specie del genere Ophrys [3][4].
In particolare Colletes cunicularius è stato segnalato quale possibile insetto impollinatore di Ophrys sphegodes e Ophrys exaltata [5][6].
Colletes cunicularius (Linnaeus, 1758) è un insetto apoideo della famiglia Colletidae.
De grote zijdebij (Colletes cunicularius) is een vliesvleugelig insect uit de familie Colletidae. De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1761 door Linnaeus.[1]
De mannetjes worden 11 tot 14 mm lang, de vrouwtjes en 13 tot 14 mm. De dieren nestelen in gangen in een vrij kale zanderige ondergrond. De nestgangen komen wel een meter diep en lopen vaak horizontaal. De grote zijdebij vliegt maart tot juni met een piek halverwege april en vliegt daarmee vroeger dan andere zijdebijen. De soort voedt zich met wilg, met name boswilg en kruipwilg. De soort overwintert als imago in een nestcel.
De grote zijdebij (Colletes cunicularius) is een vliesvleugelig insect uit de familie Colletidae. De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1761 door Linnaeus.
De mannetjes worden 11 tot 14 mm lang, de vrouwtjes en 13 tot 14 mm. De dieren nestelen in gangen in een vrij kale zanderige ondergrond. De nestgangen komen wel een meter diep en lopen vaak horizontaal. De grote zijdebij vliegt maart tot juni met een piek halverwege april en vliegt daarmee vroeger dan andere zijdebijen. De soort voedt zich met wilg, met name boswilg en kruipwilg. De soort overwintert als imago in een nestcel.
Vårsidenbi (Colletes cunicularius) är ett solitärt bi som hör till släktet sidenbin. Det är ett stort sidenbi, kroppslängden är 12-14 millimeter, som flyger på våren, från mitten av april till maj. Biet är specialiserat i sitt födoval och dess näringsväxter är arter ur videsläktet (Salix).
Vårsidenbiet flyger tidigare än andra sidenbin och är jämförelsevis stort, 12-14 millimeter, med tät brun behåring på mellankropp och huvud.[1] Hanarna bleknar och blir alltmer gråhåriga över tid.
Vårsidenbiet förekommer i Europa. Dess flygtid varierar något i olika delar av utbredningsområdet beroende på när dess näringsväxter blommar, det vill säga den är lite senare norrut och lite tidigare söderut.
Vårsidenbiet anlägger sina bon i sandiga marker med sparsam marktäckning och sandblottor, oftast med god solinstrålning nära trädridåer som reflekterar värmen och skyddar mot vinden. Biet har en generation per år. Hanarna kryper upp efter övervintringen några dagar före honorna. I södra Sverige sker detta normalt i mitten av april. Hanarna patrullerar sedan det område där de kläckts och söker efter honor. De flyger då i stort antal inom området någon decimeter över marken. När en hona kommer fram samlas i regel flera hanar för att få para sig med henne. De använder sannolikt såväl synen som ljud- och doftstimuli för att lokalisera var honorna gräver sig upp ur sanden. Efter parningen, som för honornas del bara sker en enda gång, gräver honan efter någon dag ut boet i sandig mark. Det består av en gång ner i sanden till några decimeters djup och avslutas med en eller flera boceller. I regel sker detta i samma område där hon själv kläckts ut. På lämpliga platser kan ett stort antal bon finnas nära varandra, så att det bildas en koloni, boaggregation. Större kolonier kan bestå av hundratals eller i enstaka fall tusentals bon som kan ligga med bara någon eller några decimeters mellanrum. Soliga, sandiga slänter där snön smälter tidigt på våren och marken värms upp tidigt är bra platser för biet att gräva bon. Honan lägger upp ett förråd av pollen som larverna kan livnära sig på. Larverna förpuppas och övervintrar i boet och nästa vår kommer en ny generation fullbildade hanar och honor fram.
Den viktigaste tidiga pollenkällan för vårsidenbiet är sälg. Gråvide och krypvide är andra arter som fungerar som tidiga näringsväxter. Senare blommande arter som fungerar som näringsväxter är svartvide, bindvide, jolster och ängsvide.[1]
Vårsidenbiet parasiteras av bibaggen, (Apalus bimaculatus). Det finns också ett blodbi, storblodbi (Sphecodes albiabris), som lever som boparasit på vårsidenbiet. Även stor svävfluga kan förekomma som boparasit på vårsidenbiet.[1]
Vårsidenbiets kolonier ligger ofta helt nära eller blandat med kolonier av ett annat tidigt vårbi, sälgsandbiet (Andrena vaga). Detta bi kläcks i regel någon vecka tidigare och är svart med grå behåring. Vårsidenbiet avger en tydlig doft av linalol, vilket kan spela en roll i doftkommunikationen mellan könen. Linalol har också en antiseptisk effekt. Terpenalkoholer brukar vara effektiva mot bakterier, virus och svamp, vilket kan gynna vårsidenbiet.
Wikimedia Commons har media som rör vårsidenbi.
Vårsidenbi (Colletes cunicularius) är ett solitärt bi som hör till släktet sidenbin. Det är ett stort sidenbi, kroppslängden är 12-14 millimeter, som flyger på våren, från mitten av april till maj. Biet är specialiserat i sitt födoval och dess näringsväxter är arter ur videsläktet (Salix).
Colletes cunicularius là một loài Hymenoptera trong họ Colletidae. Loài này được Linnaeus mô tả khoa học năm 1761.[1]
Colletes cunicularius là một loài Hymenoptera trong họ Colletidae. Loài này được Linnaeus mô tả khoa học năm 1761.
