Sphaeroceridae are a family of true flies in the order Diptera, often called small dung flies, lesser dung flies or lesser corpse flies due to their saprophagous habits. They belong to the typical fly suborder Brachycera as can be seen by their short antennae, and more precisely they are members of the section Schizophora. There are over 1,300 species and about 125 genera accepted as valid today, but new taxa are still being described.[2]
Unlike the large "corpse flies" or blow-flies of the family Calliphoridae and the large dung flies of the family Scathophagidae, the small dung flies are members of the schizophoran subsection Acalyptratae. Among their superfamily Sphaeroceroidea, they seem to be particularly close relatives of the family Heleomyzidae.[2]
Dung flies are small to minute, usually dull-colored flies with characteristically thickened first tarsomere of the posterior leg. The first tarsal segment is less than 1+1/2 times as long as the second tarsal segment and dilated. The crossvein separating the second basal and discal cells is missing. Veins four and five often fade apically. They occur all over the world except in regions with permanent ice-cover. Despite their ubiquity and abundance, little is known about their economic or ecological impact. Some species are known to be parthenogenetic.
Larval stages are poorly known, but those described are slender, narrowed anteriorly, with groups of ventral spicules on creeping welts. The larva is amphipneustic (having only the anterior and posterior pairs of spiracles). The mandibles are simple, hooked, and without additional teeth. The parastomal bars are long, thin structures, fused to the tentoropharyngeal sclerite. The hypopharyngeal sclerites are long separate or connected by a sclerotized bridge; the anterior spiracle (prothoracic spiracle) is a rosette or branched. The posterior spiracles (on the anal segment) are usually on two cylindrical lobes. Each spiracle has three slit or oval openings and three or five groups of interspiracular hairs that are branched in some species.
The larvae are microbial grazers found in abundance in many microenvironments with decomposing organic material. Most species appear to be associated with decaying plants or fungi and they are a part of the nutrient cycle. Some species, especially cave species, are polysaprophagous. Many species are associated with various kinds of faeces including human faeces; there are a few carrion-feeding species. These, however, are extremely abundant and are important components of the carrion-insect community. Sphaerocerids that abound in economically important decomposer communities such as compost and manure, and some decay cycles such as the wrack (seaweed) cycle are mediated by sphaerocerid-dominated insect communities.
As their microbe-associated habits suggest, sphaerocerids may carry many pathogenic microorganisms.[3] Although their reclusive habits preclude a major role in disease transmission; some can present a public health hazard on occasion or act as a warning of one. For instance Leptocera caenosa and other sphaerocerids are associated with blocked sewage drains.[4] Some species occasionally reach high population levels in food-processing plants and other buildings where they may indicate blocked drains, waste accumulation and inadequate hygiene. One species, Poecilosomella angulata, has been implicated in human intestinal myiasis[5] They have been implicated as the major means by which nematodes are disseminated among mushroom houses. Sphaeoceridae often coexist with muscoids especially Fannia canicularis and Musca domestica in the complex manure ecosystem of poultry houses, and other confined-animal facilities. Here the sphaeocerids are prey for mites and beetles, which themselves also feed on the immatures of muscoid flies reducing the population of the more problematic muscoids.[6] Carrion-feeding species are useful post mortem interval indicators in forensic entomology.
The genera are arranged alphabetically according to subfamily; these are arranged in the presumed phylogenetic sequence from the most ancestral to the most advanced:[2]
Subfamily Tucminae Marshall, 1996[7]
Subfamily Copromyzinae Stenhammar, 1855[9]
Subfamily Sphaerocerinae Macquart, 1835[1]
Subfamily Homalomitrinae Roháček & Marshall, 1998[31]
Subfamily Limosininae Frey, 1921[33]
Sphaeroceridae are a family of true flies in the order Diptera, often called small dung flies, lesser dung flies or lesser corpse flies due to their saprophagous habits. They belong to the typical fly suborder Brachycera as can be seen by their short antennae, and more precisely they are members of the section Schizophora. There are over 1,300 species and about 125 genera accepted as valid today, but new taxa are still being described.
Unlike the large "corpse flies" or blow-flies of the family Calliphoridae and the large dung flies of the family Scathophagidae, the small dung flies are members of the schizophoran subsection Acalyptratae. Among their superfamily Sphaeroceroidea, they seem to be particularly close relatives of the family Heleomyzidae.
Sphaeroceridae morphological details
Los esferocéridos (Sphaeroceridae) son una familia de moscas saprófagas del orden Diptera. Se conocen desde el Eoceno en ámbar. Se reconocen unas 1550 especies.[2]
Se distribuyen por todo el mundo, excepto zonas polares.
Se reconocen las siguientes subfamilias y géneros:[3]
Subfamilia Tucminae Marshall, 1996[4]
Subfamilia Copromyzinae Stenhammar, 1855[6]
Subfamilia Sphaerocerinae Macquart, 1835[1]
Subfamilia Homalomitrinae Roháček & Marshall, 1998[28]
Subfamilia Limosininae Frey, 1921[30]
Datos: Q4584868
Multimedia:
Especies: Sphaeroceridae
Los esferocéridos (Sphaeroceridae) son una familia de moscas saprófagas del orden Diptera. Se conocen desde el Eoceno en ámbar. Se reconocen unas 1550 especies.
Sphaeroceridae est une famille de diptères.
Selon Catalogue of Life (1 mars 2013)[2] :
Sphaeroceridae est une famille de diptères.
De mestvliegen (Sphaeroceridae) zijn een familie uit de orde van de tweevleugeligen (Diptera), onderorde vliegen (Brachycera). Wereldwijd omvat deze familie zo'n 137 genera en 1571 soorten.
Springfluer er en artsrik familie av små, mørke fluer. De kan kjennes på flat kroppsform, antenner med et rundt tredje ledd og en lang antennebørste, og kraftige bein der det innerste fotleddet på bakbeina er særlig utvidet. Gruppen er dårlig undersøkt i Norge men det er sannsynlig at mer enn 100 arter finnes her.
Små til middelsstore (0,7 – 5,5 mm), som oftest mørke fluer. Kroppsformen er noe flattrykt, og beina er påfallende kraftige. En del arter er vingeløse. Hodet er middels stort, rundt eller noe kantete, med små til middels store fasettøyne. Tallet og formen på børstene på hodet og kroppen kan variere mye – noen ganger er de lange og kraftige, hos andre arter er de korte og tapp-aktige. Antennene er karakteristiske, tre-leddete, med et tredje ledd som er ganske lite og rundt på form, der en lang og fint hårete antennebørste (arista) sitter festet på oversiden i den ytre halvdelen av leddet (ikke nær roten som hos de fleste andre fluer i gruppen Schizophora). De har en kraftig kinnbørste (vibrissa) og gjerne et par litt mindre børster rett bak denne. Brystet (thorax) er noe avflatet på ryggsiden, matt, med hår og børster som varierer mye i antall og utseende. Ofte sitter børstene festet på opphøyde sokler, særlig på scutellum (den bakerste ryggplaten). Beina er forholdsvis lange og kraftige, og det innerste leddet (basitarsus) på bakbeinet er tydelig utvidet slik at den som oftest er minst like bredt som leggen (tibia). Vingene er forholdsvis korte og brede, og vanligvis er årenettet sterkt redusert i den ytterste og bakerste tredjedelen av vingen. De bakerste tydelige årene danner en avlang celle som er tilspisset i den indre enden og slutter tvert ytterst. Vingene er ofte noe røykfargede men mangler fargeflekker, og en del arter har svært små eller ingen vinger. Bakkroppen er mer eller mindre sylindrisk, men kan være nesten kuleformet hos eggtunge hunner. Larvene er av vanlig fluetype (maggot), tilspisset i hode-enden og tvert avsluttet bak. På det bakerste leddet sitter et par åndehull (spirakler) på vorter som ender i en stjerneformet struktur.
Springfluene løper fort og tar seg gjerne først og fremst fram til fots. Vingene er ganske korte og hos noen arter mangler de helt. Larvene av denne familien er såkalte saprofager, dvs. de lever av råtnende organisk materiale. Særlig tallrike er springfluelarvene i gjødsel, og man finner ofte de voksne fluene i store mengder i fjøs, staller og utedoer. I motsetning til visse andre fluer som utvikler seg i møkk oppsøker springfluene ikke matvarer, og de utgjør neppe noen fare som smittespredere. En del arter er knyttet til gjødselbiller (Scarabaeidae), og legger egg på ballene av gjødsel som disse graver ned. Noen arter kan man se på kuruker. Andre arter finnes i råtnende tang og i huler. Møkk er en kortvarig ressurs, og mange arter har en ganske kort utviklingstid, ned til fem dager. Noen få arter kan gjøre skade i soppdyrking, ellers er ikke springfluene regnet som skadedyr, men de kan bli litt plagsomme for mennesker eller husdyr dersom det er veldig mange av dem. På den andre siden er det sannsynlig at de spiller en vesentlig rolle i energiomsetningen som nedbrytere av organisk materiale.
Bare artsrike slekter er nevnt
Rohácek, J. 1998. Family Spaheroceridae. I: Papp, L. og Darvas, B. (red.): Contributions to a Manual of Palaearctic Diptera. 3: 463-496. Science Herald, Budapest.
Springfluer er en artsrik familie av små, mørke fluer. De kan kjennes på flat kroppsform, antenner med et rundt tredje ledd og en lang antennebørste, og kraftige bein der det innerste fotleddet på bakbeina er særlig utvidet. Gruppen er dårlig undersøkt i Norge men det er sannsynlig at mer enn 100 arter finnes her.
Hoppflugor (Sphaeroceridae) är en familj i insektsordningen tvåvingar som hör till underordningen flugor. Hoppflugor är små och mörka flugor vars larver lever i ruttnande organiskt material eller djurspillning. Över 1 300 arter fanns beskrivna världen över vid början av 2000-talet. Troligen finns det många fler arter kvar att upptäcka. I Sverige finns 138 arter.
Hoppflugor mäter mellan 0,7 och 5,5 millimeter från huvudet till bakkroppsspetsen. Kroppsbyggnaden är robust med kraftiga ben. Utmärkande för gruppen är det första fotsegmentet på bakbenen som är påtagligt brett. Antennerna är treledade. Det sista antennsegmentet är rundat och kort med ett långt, tunt antennborst på ovansidan.
Vingarna är ganska korta men breda och oftast något rökfärgade. Mot spetsen på vingarna är ådernätet ofta reducerat. Det finns en del arter som bara har små vingar eller är vinglösa.
Kroppen är oftast mörk i färgen. Några arter har rödaktiga eller gulaktiga inslag. Kroppen är lite tillplattad ovanifrån. På mellankroppens ovansida finns fina hår och borst vars täthet och utseende varierar mycket mellan arterna. Huvudet är medelstort, rundat eller något kantigt, med små till medelstora fasettögon. Bakkroppen är mer eller mindre cylindrisk, men kan hos honor med ägg vara mer rundad.
Ett ytterligare kännetecken för gruppen är rörelsemönstret, hoppflugor förflyttar sig ofta genom att gå eller springa och kilar ofta omkring på ett hoppande vis, blandat med kortare flygturer hos arter med utvecklade vingar.
Hoppflugor har som alla flugor en livscykel som omfattar fullständig förvandling med fyra utvecklingsstadier, ägg, larv, puppa och imago. Larverna lever i ruttnande organiskt material, som ruttnande växtdelar, svampar, tång eller kadaver. Vissa arter kan utnyttja olika ruttnande organiskt material för lavrvutvecklingen, medan andra är mer eller mycket specialiserade. En del arter är som larver koprofager och utvecklas i djurspillning. Hoppflugor som utvecklas i djurspillning kan bli talrika och besvärande i stall och andra byggnader där djur hålls om gödselhanteringen är bristfällig och spillning tillåts ansamlas. Hoppflugor anses dock i allmänhet inte utgöra någon fara för människor som smittspridare, som vissa andra flugor som lever i och kring spillning gör, eftersom de i regel inte dras till matvaror. I naturen tillhör de ekosystemens nedbrytare.
Wikimedia Commons har media som rör hoppflugor.
Hoppflugor (Sphaeroceridae) är en familj i insektsordningen tvåvingar som hör till underordningen flugor. Hoppflugor är små och mörka flugor vars larver lever i ruttnande organiskt material eller djurspillning. Över 1 300 arter fanns beskrivna världen över vid början av 2000-talet. Troligen finns det många fler arter kvar att upptäcka. I Sverige finns 138 arter.
Шароуски[1] (лат. Sphaeroceridae) — семейство круглошовных мух. Отличительной особенностью семейства является укороченые и утолщеные первых члеников задних лапок.
К этому семейству относятся мелкие и очень мелкие мухи (0,5—4 мм) с темноокрашенным телом. На голове имеются две орбитальные щетинки. Из теменных щетинок, наружная пара наклонена наружу, внутренныяя — внутрь. Оцеллярные щетинки направлены вперёд и расходятся. Глаза у обоих полов разделены лбом. Переднегрудь редуцирована. На щитке две пары щетинок. Крылья у большинства хрошо развиты, реже сильно укороченны или полностью отсутствуют. Крылья покрыты миротрихиями. Костальная жилка имеет два разрыва. Первый разрыв у плечевой поперечной жилки, второй разрыв — у окончания первой радиальной жилки. Субкостальная жилка редуцирована. Брюшко короткое и широкое, иногда незначительно уплощено[2].
Личинки занимают нишу сапрофагов. Развиваются в разлагающиеся веществах разного происхождения: экскременты и трупы животных, гниющие грибы, водоросли и растительные остатки. Некоторые виды развиваются в навозных шарах жуков-скарабеев. Имеют в связи с этим важное значение, утилизирую органическое вешество в экоситемах. Некрофаги используются в криминалистике. Отдельные представители населяют гнезда шмелей, ос и муравьёв. Мухи летают плохо, их можно обнаружить в травостое и подстилке, в норах млекопитающих и пещерах[3].
Семейство разделяется на 5 подсемейств, включает 1571 вид из 137 родов[4].
Ископаемые формы известны с границы эоцена и олигоцена в Балтийском янтаре[10] и в аргилитах в Великобритании[11].
Шароуски (лат. Sphaeroceridae) — семейство круглошовных мух. Отличительной особенностью семейства является укороченые и утолщеные первых члеников задних лапок.
