Acanthisittidae

Acanthisittidae a zo ur c'herentiad e rummatadur an evned, termenet e 1872 gant al loenoniour svedat Carl Jacob Sundevall (1801-1875)^[1].

Diouzh Doare 12.1 an IOC World Bird List^[2] ez ae tri genad golvaneged bihan d'ober ar c'herentiad :

Genadoù (renket diouzh an urzh filogenetek)

• Acanthisitta - Lafresnaye, 1842 (1 spesad),
• Xenicus - G.R.Gray, 1855 (2 spesad, 1 aet da get en o zouez),
• Traversia - Rothschild, 1894 (1 spesad, aet da get).

Emañ (Edo) brosezat an holl e Zeland-Nevez.

Bez' e oa eus daou c'henad all gwechall-gozh hag a zo anavezet en abeg d'o c'harrekaennoù :

• Dendroscansor - Millener & Worthy, 1991 (1 spesad (†)),
• Pachyplichas - Millener, 1988 (2 spesad (†)).

Notennoù ha daveennoù

Els acantisítids (Acanthisittidae) són una família de petits ocells de l'ordre dels passeriformes endèmica de Nova Zelanda. Van estar representats per sis espècies en quatre o cinc gèneres, encara que només en sobreviuen dues, en dos gèneres diferents.

Morfologia

• Fan 8 – 10 cm de llargària, amb un pes de 6,3 – 9 g.
• El plomatge és suau, de color verdós per les parts superiors i blanquinós per les inferiors amb tonalitats grogues pels flancs. Les femelles tenen tonalitats més apagades, amb vires fosques per les parts superiors.
• Cap de les espècies són bons voladores. Tenen ales curtes i rodones.
• Aspecte arrodonit, amb potes llargues i cua gairebé inexistent.

Hàbitat i distribució

Viuen als boscos i selves de Nova Zelanda.

Alimentació

S'alimenten d'artròpodes, sobretot insectes i aranyes.

Reproducció

Nien en forats als troncs i, de vegades, en parets i postes. Fan el niu amb arrels, fulles i molsa, coberts de plomes. Ponen 2 – 5 ous blancs, que coven 19 – 21 dies. Els pollets romanen al niu 23 – 25 dies.

Taxonomia

Es considera que formen un llinatge propi dins dels passeriformes, però uns autors els assignen als tyranni i d'altres als passeri (els dos subordres que conformen l'ordre dels passeriformes). Estudis més recents suggereixen que podrien formar un tercer subordre, més antic que les altres dos: Acanthisitti. No tindrien aleshores cap parent viu. Se'ls anomena "caragolets" a causa de les similituds en l'aparença i el comportament dels autèntics caragolets de la família dels troglodítids (Troglodytidae), però no estan relacionats amb aquesta família.

• Gènere Acanthisitta
  • Acanthisitta chloris
• Gènere Xenicus
  • Xenicus longipes, extingit al segle XX.
  • Xenicus gilviventris
  • Xenicus lyalli, extingit a finals del segle XIX.
• Gènere Pachyplichas
  • Pachyplichas yaldwyni, extingit arran l'arribada dels polinesis a Nova Zelanda.
• Gènere Dendroscansor
  • Dendroscansor decurvirostris, extingit arran l'arribada dels polinesis a Nova Zelanda.

Estatus i relació amb l'ésser humà

Com que aquests ocells han viscut molt de temps sense enemics, no s'han adaptat bé als predadors introduïts per l'ésser humà ni a les modificacions de l'hàbitat. Això va ocasionar l'extinció de Xenicus lyalli, poc després del seu descobriment el 1894. Durant el segle XX, es van extingir les tres subespècies de Xenicus longipes. Actualment, només en sobreviuen dues de les espècies.

Pokřovníkovití (Acanthisittidae) je malá čeleď velmi primitivních pěvců, žijící pouze na Novém Zélandu. V současné době přežívají pouhé dva druhy, ostatní již vyhynuly.^[1]

Fylogeneze a taxonomie

Pokřovníkovití jsou sesterskou skupinou všech ostatních pěvců, k oddělení jejich vývojové linie došlo ještě před rozdělením pěvců na křikavé a zpěvné.^[1]

Přehled druhů

• Acanthisitta chloris, pokřovník zelený – stále je rozšířen na velké ploše a přestože populace klesá, není pokles natolik výrazný, aby vedl k zařazení druhu mezi zranitelné.^[2]
• † Xenicus longipes, pokřovník stromový – vyhynul v roce 1972.^[3] Byl endemickým druhem tří hlavních ostrovů Nového Zélandu, ssp. variabilis (Stewartův ostrov) byla naposledy zaznamenána v roce 1965, ssp. stokesi (Severní ostrov) v roce 1949 a ssp. longipes (Jižní ostrov) v roce 1972. Na pevnině šlo o druh hustých horských lesů, na příbřežních ostrovech obýval pobřežní lesy a křoviny. Příčinou vyhynutí byli zřejmě introdukovaní predátoři, protože tento druh hnízdí na zemi, což jej činilo zranitelným.^[4]
• † Xenicus (=Traversia) lyalli, pokřovník ostrovní – vyhynul v roce 1894.^[3] Z moderní doby je znám jen jeho výskyt ze Stephenova ostrova, i když jeho fosilní nálezy jsou běžné na obou hlavních ostrovech Nového Zélandu. Budování majáku na Stephenově ostrově v roce 1894 vedlo k likvidaci většiny lesní plochy na ostrově, což ve spojení s predací (kočka správce majáku!) vedlo k vyhubení druhu.^[5]
• Xenicus gilviventris, pokřovník alpínský – v současné době hodnocený jako zranitelný druh. Existuje jen malá roztříštěná populace, která nadále klesá vlivem predace hnízd, umístěných na zemi (hlavními predátory jsou introdukovaná myš domácí a lasice hranostaj). Endemit Nového Zélandu; před evropskou kolonizací žil i na Severním ostrově, v současné době je jeho výskyt omezen na několik míst Jižního ostrova. V posledních dvaceti letech vymizel ze 20% lokalit. Současná populace je odhadována na méně než 10 000 jedinců.^[6]

Reference

1. ↑ ^{a b} Aves - A Taxonomy in Flux 2.5
2. ↑ BirdLife International 2008. Acanthisitta chloris. In: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. . Downloaded on 08 February 2011.
3. ↑ ^{a b} HUDEC K., ČAPEK M., HANÁK F., KLIMEŠ J., PAVÍZA R., 2003: Soustava a české názvosloví ptáků světa. Muzeum Komenského v Přerově, Přerov. Str. 159.
4. ↑ BirdLife International 2008. Xenicus longipes. In: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. . Downloaded on 08 February 2011.
5. ↑ BirdLife International 2008. Traversia lyalli. In: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. . Downloaded on 08 February 2011.
6. ↑ BirdLife International 2008. Xenicus gilviventris. In: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. . Downloaded on 08 February 2011.

Externí odkazy

• Obrázky, zvuky či videa k tématu pokřovníkovití ve Wikimedia Commons
• Galerie pokřovníkovití ve Wikimedia Commons
• Taxon Acanthisittidae ve Wikidruzích

Die Stummelschwänze (Acanthisittidae), früher als Maorischlüpfer oder Neuseelandschlüpfer bezeichnet, sind eine auf Neuseeland endemische Familie aus der Ordnung der Sperlingsvögel (Passeriformes). Sie sind die basale Schwestergruppe aller übrigen Sperlingsvögel. Heute leben nur noch zwei Arten; fünf weitere sind ausgestorben.

Pärchen des Grünschlüpfers (Acanthisitta chloris)^[1]

† Waldschlüpfer
(Xenicus longipes)^[1]

† Stephenschlüpfer (Xenicus lyalli)^[1]

Beschreibung

Stummelschwänze ähneln in ihrem Körperbau den Zaunkönigen, mit denen sie aber nicht näher verwandt sind. Es sind sehr kleine Vögel, die nur 8 bis 10 Zentimeter Länge erreichen. Ihr Körperbau ist gedrungen, der Schwanz und der Hals sind sehr kurz. Ihre Flügel sind kurz und abgerundet, ihr Flugvermögen ist schlecht entwickelt. Die Beine sind kräftig, die Zehen sind lang und dünn. Der Schnabel ist lang und zugespitzt, manchmal ist er leicht nach oben gebogen. Die Färbung des Federkleids variiert von gelblich-braun bis grünlich, die Unterseite ist heller, oft weiß oder grau. Der Geschlechtsdimorphismus ist nicht sehr ausgeprägt, Weibchen sind allerdings meistens matter gefärbt.

Lebensweise

Diese Vögel halten sich vorwiegend in Wäldern und felsigem Gelände auf. Sie streifen meist am Boden herum oder klettern auf Baumstämme, wo sie nach Insekten, ihrer Hauptnahrung, suchen. Ihr Verhalten wird manchmal mit dem von Nagetieren oder Insektenfressern verglichen; da diese Tiere ursprünglich auf Neuseeland nicht vorkamen, haben sie möglicherweise deren ökologische Nische besetzt. Diese Vögel leben monogam und sind vorwiegend Bodenbrüter, der Grünschlüpfer kann sein Nest jedoch auch auf Bäumen errichten. Die Jungtiere werden von beiden Geschlechtern gefüttert.

Systematik

Die Stummelschwänze wurden früher den Schreivögeln zugeordnet, DNA-Vergleiche zeigen jedoch, dass sie außerhalb dieses Taxons stehen und das basale Schwestertaxon aller übrigen Sperlingsvögel darstellen.^[2][3]

• Gattung Acanthisitta
  • Grünschlüpfer oder Grenadier (Acanthisitta chloris)
• Gattung Xenicus
  • Felsschlüpfer (Xenicus gilviventris)
  • † Waldschlüpfer (Xenicus longipes)
• † Gattung Traversia
  • † Stephenschlüpfer (Traversia lyalli)

Außerdem sind mehrere subfossile Arten bekannt, die vor der Ankunft der Europäer ausstarben:

• † Dendroscansor decurvirostris
• † Pachyplichas jagmi
• † Pachyplichas yaldwyni

Bedrohung

Als Bodenbrüter mit kaum natürlichen Feinden waren die Stummelschwänze besonders anfällig für Störungen durch die Einschleppung von Neozoen. Schon vor Ankunft der Europäer wurde die Pazifische Ratte eingeführt, was dazu führte, dass mehrere Arten ausgerottet oder auf kleine Inseln zurückgedrängt wurden. Mit den Europäern kamen dann weitere Ratten, Mungos, Katzen und andere Räuber, für die die Tiere eine leichte Beute waren. Der Stephenschlüpfer wurde Ende des 19. Jahrhunderts von der Katze des Leuchtturmwärters auf Stephens Island (Neuseeland) ausgerottet, der Waldschlüpfer verschwand in der zweiten Hälfte des 20. Jahrhunderts. Heute leben noch zwei Arten, der bedrohte Felsschlüpfer und der noch relativ häufige Grünschlüpfer.

Einzelnachweise

1. ↑ ^{a b c} Illustrationen von John Gerrard Keulemans, aus A History of the Birds of New Zealand, 1905
2. ↑ Ericson, P. G. P., L. Christidis, A. Cooper, M. Irestedt, J. Jackson, U. S. Johansson, & J. A. Norman. 2002. A Gondwanan origin of passerine birds supported by DNA sequences of the endemic New Zealand wrens. Proceedings of the Royal Society of London Series B 269:235–241, PMC 1690883 (freier Volltext)
3. ↑ F. Keith Barker, Alice Cibois, Peter Schikler, Julie Feinstein & Joel Cracraft: Phylogeny and diversification of the largest avian radiation. PNAS, July 27, 2004, Vol. 101, no. 30, PDF

Un acantisito es un paseriformo peti trovada en Zeland Nova como du spesies. Los es, per la plu parte, insetivores cual abita en forestas e areas alpal. Los no es bon volares, e alga de la spesies estinguida ia es posible nonvolante. Jeneral, los es sombre colorida, con brun-verde plumas. Los forma duples monogama per eleva sua enfantes, e usa nidos peti en arbores o entre rocas per sua ovos. Los es diurnal e, como tota paseriformos en Zeland Nova, los es tipal sentante.

Maoriglüpern (Acanthisittidae, Acanthisitti) san en famile an en onerorder faan a sjongfögler (Passeriformes). Diar jaft at man muar tau slacher faan. Jo lewe bluas uun Neisialun.

Slacher

• Acanthisitta

  Acanthisitta chloris (Greenglüper)

• Xenicus

  Xenicus gilviventris (Stianglüper)

Bilen

• Greenglüper

• Stianglüper

The New Zealand wrens are a family (Acanthisittidae) of tiny passerines endemic to New Zealand. They were represented by seven Holocene species in four or five genera, although only two species in two genera survive today. They are understood to form a distinct lineage within the passerines, but authorities differ on their assignment to the oscines or suboscines (the two suborders that between them make up the Passeriformes). More recent studies suggest that they form a third, most ancient, suborder Acanthisitti and have no living close relatives at all. They are called "wrens" due to similarities in appearance and behaviour to the true wrens (Troglodytidae) but are not members of that family.

New Zealand wrens are mostly insectivorous foragers of New Zealand's forests, with one species, the New Zealand rock wren, being restricted to alpine areas. Both the remaining species are poor fliers and four of the five extinct species are known or suspected to have been flightless. Along with the long-legged bunting from Tenerife, one of the Canary Islands, they are the only passerines known to have lost the ability to fly. Of the species for which the plumage is known, they are drab-coloured birds with brown-green plumage. They form monogamous pair bonds to raise their young, laying their eggs in small nests in trees or amongst rocks. They are diurnal and like all New Zealand passerines, for the most part, are sedentary.

Like many New Zealand birds, New Zealand wrens suffered several extinctions after the arrival of humans in New Zealand. Of the seven Holocene species, only two survive today. The South Island stout-legged wren, North Island stout-legged wren, and long-billed wren became extinct after the arrival of the Māori and the Polynesian rat. They are known to science only from subfossil remains. At the same time, Lyall's wren became extinct on the main islands and survived only as a relict population on Stephens Island in the Cook Strait. Lyall's wren and the bushwren became extinct after the arrival of Europeans, in 1895 and 1972 respectively. Of the two remaining species, the rifleman is still common in both the North and South Islands. The New Zealand rock wren is restricted to the alpine areas of the South Island and is considered vulnerable.

Taxonomy and systematics

The taxonomy of the New Zealand wrens has been a subject of considerable debate since their discovery, although they have long been known to be an unusual family. In the 1880s, Forbes assigned the New Zealand wrens to the suboscines related to the cotingas and the pittas (and gave the family the name Xenicidae). Later, they were thought to be closer to the ovenbirds and antbirds. Sibley's 1970 study comparing egg-white proteins moved them to the oscines, but later studies, including the 1982 DNA-DNA hybridization study, suggested the family was a sister taxon to the suboscines and the oscines. This theory has proven most robust since then and the New Zealand wrens might be the survivors of a lineage of passerines that was isolated when New Zealand broke away from Gondwana 82–85 million years ago (Mya),^[1] though a pre-Paleogene origin of passerines is highly disputed and tends to be rejected in more recent studies.

As no evidence indicates passerines were flightless when they arrived on New Zealand (that apomorphy is extremely rare and unevenly distributed in Passeriformes), they are not required by present theories to have been distinct in the Mesozoic. As unequivocal Passeriformes are known from Australia some 55 million years ago,^[2] the acanthisittids' ancestors likely arrived in the Late Paleocene from Australia or the then-temperate Antarctic coasts. Plate tectonics indicate that the shortest distance between New Zealand and those two continents was roughly 1,500 km (1,000 miles) at that time. New Zealand's minimum distance from Australia is a bit more today – some 1,700 km/1,100 miles - whereas it is now at least 2,500 km (1,550 miles) from Antarctica.

The extant species are closely related and thought to be descendants of birds that survived a genetic bottleneck caused by the marine transgression during the Oligocene, when most of New Zealand was under water.^[3] The earliest known fossil is Kuiornis indicator from the Early Miocene St Bathans fauna. Kuiornis is thought to be more closely related to Acanthisitta than to other Acanthisittids.^[4]

The relationships between the genera and species were formerly poorly understood. The extant genus Acanthisitta has one species, the rifleman and the other surviving genus, Xenicus, includes the New Zealand rock wren and the recently extinct bushwren. Some authorities have retained Lyall's wren in Xenicus as well, but it is often afforded its own monotypic genus, Traversia. The stout-legged wren (genus Pachyplichas) was originally split into two species, but more recent research disputes this.^[5] The final genus was Dendroscansor, which had one species, the long-billed wren.^[6] A Mitochondrial DNA study in 2016 resolved much of the phylogeny, though the placement of Dendroscansor was unresolved due to lack of DNA testing due to the rarity of its remains. It was found that Xenicus was paraphyletic with respect to Pachyplichas, and that the stout legged wrens must have evolved from a gracile legged ancestor, and the paper suggested placing the Pachyplichas species within Xenicus. It was also found that the split between Lyall's wren and other acanthisittids probably took place during the Oligocene, over 30 million years ago so acanthisittids must have survived the Oligocene drowning.^[7] A cladogram is given below:^[7]

† Lyall's wren, Traversia lyalli

† Kuiornis indicator

Rifleman, Acanthisitta chloris

† Bushwren, Xenicus longipes

New Zealand rockwren, Xenicus gilviventris

† Pachyplichas – stout-legged wrens

Recent genera and species

• Genus †Traversia^[8]
  • †Lyall's wren, Traversia lyalli
• Genus Acanthisitta
  • Rifleman, Acanthisitta chloris
• Genus Xenicus (paraphyletic with Pachyplichas)
  • †Bushwren, Xenicus longipes
  • New Zealand rock wren, Xenicus gilviventris
• Genus †Pachyplichas (nested in Xenicus)
  • †North Island stout-legged wren, Pachyplichas jagmi (possibly conspecific with Pachyplichas yaldwyni)
  • †South Island stout-legged wren, Pachyplichas yaldwyni
• Genus †Dendroscansor
  • †Long-billed wren (New Zealand), Dendroscansor decurvirostris

Fossil genus and species

†Kuiornis indicator, from the Early Miocene St Bathans fauna

Description

Female riflemen are larger than the males.

New Zealand wrens are tiny birds; the rifleman is the smallest of New Zealand's birds. Their length ranges from 7 to 10 cm and their weight from as little as 5–7 g for the rifleman, to an estimated 50 g for the extinct stout-legged wren. The New Zealand rock wren (and probably the bushwren) weighs between 14 and 22 g and the extinct long-billed wren weighed around 30 g.

The plumage of the New Zealand wrens is only known for the four species seen by European scientists. All these species have dull green and brown plumage and all except Lyall's wren have a prominent supercilium above the eye. The plumage of males and females were alike in Lyall's wren and the bushwren;^[9][10] the New Zealand rock wren shows slight sexual dimorphism in its plumage and differences between the plumage of riflemen are pronounced, with the male having bright green upperparts and the female being duller and browner.

Both the New Zealand rock wren and the rifleman also show sexual dimorphism in size; unusually for passerines, the female is larger than the male.^[9] The female rifleman also exhibits other differences from the male, having a slightly more upturned bill than the male and a larger hind claw.

The New Zealand wrens evolved in the absence of mammals for many millions of years and the family was losing the ability to fly. Three species are thought to have lost the power of flight: the stout-legged wren, the long-billed wren and Lyall's wren. The skeletons of these species have massively reduced keels in the sternum and the flight feathers of Lyall's wren also indicate flightlessness. Contemporary accounts of the Lyall's wrens on Stephens Island describe the species as scurrying on the ground rather than flying.

Distribution and habitat

The New Zealand wrens are endemic and restricted to the main and offshore islands of New Zealand; they have not been found on any of the outer islands such as the Chatham Islands or the Kermadec Islands. Prior to the arrival of humans in New Zealand (about A.D. 1280), they had a widespread distribution across both the North and South Islands and on Stewart Island/Rakiura. The range of the rifleman and bushwren included southern beech forest and podocarp-broadleaf forest, with the range of the bushwren also including coastal forest and scrub, particularly the Stewart Island subspecies. Currently, the New Zealand rock wren is confined to alpine and subalpine zones (900–2500 m altitude) on the South Island.^[11] It is possible that the species was once present in the North Island, although this has never been proven.^[12] Lyall's wren was once thought to have been restricted to the tiny Stephens Island in Cook Strait,^[13] but fossil evidence has shown the species was once widespread in both the North and South Islands.^[5] The stout-legged wren was similarly found on both islands, but fossils of the long-billed wren have only been found in the South Island. Fossils of the long-billed wren are far less common than those of the other species, in fact, its bones are the rarest fossil finds in New Zealand.^[5]

After the wave of extinctions and range contractions caused by the arrival of mammals in New Zealand, the New Zealand wrens have a much reduced range. The New Zealand rock wren is now restricted to the South Island and is declining in numbers.^[14] The range of the rifleman initially contracted with the felling of forests for agriculture, but it has also expanded its range of habitats by moving into plantations of introduced exotic pines, principally the Monterey pine. It also enters other human-modified habitat when it adjoins native forest.^[9]

Like all New Zealand passerines, the New Zealand wrens are sedentary and are not thought to undertake any migrations. It is not known if the extinct species migrated, but it is considered highly unlikely, as three of the extinct species were flightless. The situation with the New Zealand rock wren is an ornithological mystery, as they are thought to live above the snow line where obtaining food during the winter would be extremely difficult. Searches have found no evidence that they move altitudinally during the winter, but they are also absent from their normal territories. They may enter a state of torpor (like the hummingbirds of the Americas or a number of Australian passerines) during at least part of the winter, but this has not yet been proved.^[9]

References

La Akantisitedoj (Acanthisittedae) estas familio en la ordo de la Paseroformaj birdoj (Passeriformes). Temas pri malgrandaj, malsveltaj birdoj kun malbona flugkapablo.

La seksa duformeco estas malforta. Inoj plej ofte estas pli feble koloraj ol maskloj. Akantisitedoj troviĝas nur en Novzelando. Du genroj estas formortintaj. Krome du specioj de la genro Kseniko (Xenicus) ĉirkaŭ la jaro 1900 estis formortintaj.

La familia de los acantisítidos (Acanthisittidae) comprende los acantisitas, pájaros de pequeño tamaño (de 7 a 10 cm), pico fino y puntiagudo, alas cortas y redondeadas y cola muy corta. Su plumaje es poco vistoso. Son parecidos a los chochines de América y Eurasia en aspecto y comportamiento, pero no están emparentados directamente con ellos.

Son endémicos de Nueva Zelanda. Habitan en los bosques (especialmente en los hayedos) y matorrales, desde el nivel del mar hasta el límite de los árboles. Una especie vive en zonas alpinas y subalpinas.

No hay acuerdo entre las autoridades respecto al suborden de los Passeriformes al que pertenecen los acantisítidos. A veces se incluyen en Passeri y a veces en Tyranni, pero recientes estudios de hibridación de ADN sugieren que podrían formar un tercer suborden independiente.

Especies

• Acanthisitta chloris (Sparrman, 1787) — acantisita verdoso
• Xenicus longipes † (Gmelin, 1789) — acantisita de matorral
• Xenicus gilviventris Pelzeln, 1867 - acantisita roquero
• Traversia lyalli † (Rothschild, 1894)
• Pachyplichas yaldwyni † Millener, 1988
• Pachyplichas jagmi † Millener, 1988
• Dendroscansor decurvirostris † Millener & Worthy, 1991
• Kuiornis indicator Worthy et al., 2010

†: especie extinta.

Referencias

• DE JUANA, E., DEL HOYO, J., FERNÁNDEZ-CRUZ, M., FERRER, X., SÁEZ-ROYUELA, R. & SARGATAL, J. Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Novena parte: Orden Passeriformes, familias Cotingidae a Motacillidae). Ardeola 51(2), 2004, 491-499.
• Millener, P.R.; Worthy, T.H. 1991: Contributions to New Zealand's late Quaternary avifauna. II: Dendroscansor decurvirostris, a new genus and species of wren (Aves: Acanthisittidae). Journal of the Royal Society of New Zealand, 21: 179–200.
• Worthy, T.H., Hand, S.J., Nguyen, J.M.T., Tennyson, A.J.D., Worthy, J.P., Scofield, R.P., Boles, W.E. & Archer, M. 2010. Biogeographical and phylogenetic implications of an Early Miocene wren (Aves: Passeriformes: Acanthisittidae) from New Zealand. Journal of Vertebrate Paleontology 30(2): 479–498.

Acanthisittidae paseriformea ordenako hegazti familia da. Zeelanda Berrian endemiko epeletan bizi dena.

Espeziea

• Acanthisitta chloris (Sparrman, 1787)
• Xenicus longipes † (Gmelin, 1789)
• Xenicus gilviventris Pelzeln, 1867
• Xenicus lyalli † (Rothschild, 1894)
• Pachyplichas yaldwyni † Millener, 1988
• Pachyplichas jagmi † Millener, 1988
• Dendroscansor decurvirostris † Millener & Worthy, 1991

Vilistäjät (Acanthisittidae) on Uuden-Seelannin kotoperäinen varpuslintuheimo, johon kuuluu kaksi sukua ja neljä lajia, joista kaksi on hävinnyt.

Vilistäjät ovat pieniä, alle 10 cm pitkiä, lähellä maanpintaa vilistäviä lintuja, jotka muistuttavat peukaloista, mutta eivät ole sen lähisukuisia. Elossa olevat kaksi lajia ovat huonoja lentäjiä ja hävinneet lajit olivat mahdollisesti lentokyvyttömiä. Vilistäjät ovat väriltään ruskean ja harmaan kirjavia, niillä on ohut nokka ja pyrstö sojottaa pystyssä kuten peukaloisen. Ne ovat hyönteissyöjiä ja rakentavat pesänsä puiden alaoksien tai kivien kätköön.

Pensasvilistäjä ja isovilistäjä hävisivät vasta eurooppalaisten asutettua Uuden-Selannin. Jo aikaisemmin, maorien ja polynesianrotan saapumisen jälkeen, oli hävinnyt kaksi vilistäjälajia.

Vilistäjiin kuuluu 3 sukua ja 4 lajia^[1]:

• Isovilistäjä, Traversia lyalli (hävinnyt)
• Metsävilistäjä, Acanthisitta chloris
• Vilistäjät (suku), Xenicus
  • Pensasvilistäjä, Xenicus longipes (hävinnyt)
  • Kalliovilistäjä, Xenicus gilviventris

Lähteet

Aiheesta muualla

• ITIS: Acanthisittidae (englanniksi)

Les Acanthisittidae (ou acanthisittidés en français) sont une famille d'oiseaux de taille minuscule à petite (de 7 à 10 cm) nommés xéniques. Toutes les espèces de cette famille sont endémiques de la Nouvelle-Zélande.

Description

Les xéniques ont le bec fin et pointu. Ils ont de courtes ailes arrondies et une très courte queue. Leur plumage est plutôt terne.

Habitats et répartition

Ils ne vivent qu'en Nouvelle-Zélande. On les rencontre dans les forêts (spécialement de hêtres) et les broussailles, depuis le niveau de la mer jusqu'à la limite des arbres. Une espèce vit en zones alpine et subalpine, y compris dans les éboulis.

Taxinomie

Liste des genres

Selon la classification du Congrès ornithologique international (version 5.2, 2015) :

• genre Acanthisitta Lafresnaye, 1842
• genre Xenicus G. R. Gray, 1855

Auxquels s'ajoutent deux genres fossiles ou subfossiles :

• †Pachyplichas
• †Dendroscansor

Liste des espèces

D'après la classification de référence (version 5.2, 2015) du Congrès ornithologique international (ordre phylogénique) :

• Acanthisitta chloris – Xénique grimpeur
• †Xenicus longipes – Xénique des buissons
• Xenicus gilviventris – Xénique des rochers
• †Xenicus lyalli – Xénique de Stephens

Parmi celles-ci, deux espèces éteintes :

• †Xenicus longipes – Xénique des buissons
• †Xenicus lyalli – Xénique de Stephens

Autres espèces connues par des ossements, fossiles ou subfossiles :

• †Pachyplichas yaldwyni
• †Pachyplichas jagmi
• †Dendroscansor decurvirostris

Novozelandski palčići ili carići (lat. Acanthisittidae) je porodica ptica koja živi isključivo na Novom Zelandu (endemska porodica). Pripada redu vrapčarki, a danas egzistiraju još samo dvije vrste^[1], dok su druge dvije vrste ove porodice izumrle.

Opis

Građom tijela nalik su striježevcima, no nisu im bliže srodni. To su vrlo malene ptice (zbog čega su i dobili hrvatsko ime "palčići") koje dosižu dužinu od samo 8 do 10 cm. Građa tijela im je zbijena, s vrlo kratkim vratom i repom. Krila su im kratka i zaobljena, a letačke sposobnosti loše. Noge su snažne s dugim i tankim prstima. Kljun je relativno dug i šiljast, ponekad lagano svinut prema gore. Boja perja se kreće od žućkasto smeđe do zelenkaste s gornje strane tijela, dok im je donja strana svjetlija, često bijela ili siva. Spolni dimorfizam nije značajan, mužjaci su samo nešto sjajniji od ženki.

Način života

Ove se ptice zadržavaju pretežno u šumama i na stjenovitim područjima. Uglavnom se kreću po tlu ili se penju uz stabla u potrazi za kukcima koji su im glavni izvor hrane. Ponašanjem ponekad potsjećaju na glodavce ili kukcojede. Kako tih životinja izvorno nije bilo na Novom Zelandu, ove ptice su vjerojatno zauzele njihovu ekološku nišu. Ptice žive monogamno, a gnijezde se gotovo isključivo na tlu. Jedino zeleni palčić (Acanthisitta chloris) može svoje gnijezdo ponekad sagraditi i na drveću. Mladunce podižu oba roditelja.

Ugroženost

Kako se pretežno gnijezde na tlu, a gotovo da nemaju prirodnih neprijatelja, vrlo su osjetljive na smetnje novodošlih, alohtonih vrsta životinja. Još prije dolaska Europljana na Novi Zeland, ovamo je stigao pacifički štakor (Rattus exulans). To je dovelo do istrijebljenja više vrsta ili do potiskivanja nekih na manje otoke. S Europljanima su došli i drugi štakori, mungosi, mačke i drugi grabežljivci za koje su ove ptice bile lak plijen, tako da danas žive još dvije vrste, ugroženi Xenicus gilviventris, i relativno česti zeleni palčić.

Sistematika

Novozelandski palčići su ranije bili svrstavani u podred kreštalica, no DNK usporedbe pokazale su, da ne pripadaju u taj takson, nego da su temeljna sestrinska grupa svim drugim vrapčarkama^{[2] [3]}.

Vrste

• Rod Acanthisitta
  • Zeleni palčić (Acanthisitta chloris)
• Rod Xenicus
  • Xenicus gilviventris
  • †Xenicus lyalli
  • †Xenicus longipes

Pored ovih, iz fosilnih nalaza poznato je još nekoliko vrsta izumrlih prije dolaska Europljana:

• †Dendroscansor decurvirostris
• †Pachyplichas jagmi
• †Pachyplichas yaldwyni

Izvori

Gli Acantisittidi (Acanthisittidae Sundevall, 1872) sono una famiglia di uccelli dell'ordine dei Passeriformi^[1].

Descrizione

Illustrazione con dettagli di testa e zampe.

Siringe di Xenicus longipes.

La famiglia comprende uccelli di piccole dimensioni (sotto i 10 cm di lunghezza) e dall'aspetto simile a quello degli scriccioli, arrotondato e paffuto, con lungo becco sottile e appuntito e zampe forti e grandi, mentre le ali sono poco sviluppate.

Il piumaggio si presenta generalmente bruno-olivastro dorsalmente e più chiaro (grigio, biancastro o giallo) inferiormente: il dimorfismo sessuale nella colorazione è presente solo nel fuciliere, mentre nelle altre specie le femmine sono più grandi dei maschi ma del loro stesso colore.

Distribuzione e habitat

La famiglia è endemica della Nuova Zelanda: delle due specie viventi, il fuciliere popola le pinete di ambedue le isole, mentre lo scricciolo dell'Isola del Sud abita piccole porzioni dei pascoli montani dell'Isola del Sud.
Delle specie estintesi più di recente lo scricciolo di Stephens Island era endemico di Stephens Island, mentre lo scricciolo dei cespugli abitava ambedue le isole: delle specie subfossili, il genere Pachyplichas popolava le due isole con una specie su ciascuna, e lo scricciolo beccolungo era endemico dell'Isola del Sud.

Biologia

Si tratta di uccelli diurni e tendenzialmente solitari: mentre le due specie viventi (pur essendo cattive volatrici) sono in grado di volare, quelle estinte rappresentano (assieme allo zigolo zampelunghe, anch'esso estinto) dei rarissimi casi di passeriformi inetti al volo.

Le specie della famiglia sono tutte insettivore. Il fuciliere e lo scricciolo dell'Isola del Sud si comportano in maniera simile ai rampichini, percorrendo i tronchi a spirale dal basso verso l'alto e poi planando fino alla base dell'albero più vicino: gli scriccioli neozelandesi incapaci di volare, invece, molto verosimilmente reperivano il proprio nutrimento al suolo, raspando il terreno e smuovendo i detriti col becco.

Gli Acantisittidi sono uccelli monogami, che costruiscono un nido globoso in prossimità del suolo, in una cavità naturale di tronchi, cortecce o rocce: alla costruzione del nido, alla cova ed all'allevamento della prole partecipano ambedue i genitori.

Tassonomia

In alto Xenicus longipes
In basso Acanthisitta chloris.

Alla famiglia vengono ascritti tre generi, per un totale di due specie viventi più due estintesi in tempi storici^[1]:

Famiglia Acanthisittidae

• Genere Acanthisitta
  • Acanthisitta chloris (Sparrman, 1787) - fuciliere
• Genere Xenicus
  • Xenicus gilviventris Pelzeln, 1867 - scricciolo dell'Isola del Sud
  • Xenicus longipes (Gmelin, 1789) † - scricciolo del bush
• Genere Traversia †
  • Traversia lyalli (Rothschild, 1894) † - scricciolo dell'Isola di Stephens

A queste, si aggiungono tre generi estintisi in tempi precedenti e noti in base a resti subfossili: Pachyplichas, Dendroscansor e Kuiornis.

Fin dalla loro scoperta, gli scriccioli neozelandesi hanno creato non pochi grattacapi ai tassonomi, a causa della loro incerta classificazione: storicamente associate ai suboscines (Pittidae, Cotingidae, Furnariidae, Thamnophilidae, a seconda dell'autore), la tassonomia degli uccelli di Sibley-Ahlquist (dopo che il solo Sibley ne aveva proposto l'accorpamento agli uccelli canori in seguito ad analisi delle proteine dell'albume) in seguito ad analisi molecolari evidenziò che il raggruppamento degli Acanthisittidae rappresenta una delle linee evolutive più ancestrali dell'ordine Passeriformes, formando il taxon fratello rispetto al raggruppamento Suboscines-Oscines, dal quale avrebbero cominciato a divergere fra gli 85 e gli 82 milioni di anni fa^[2][3].
All'interno della famiglia, le varie specie sono tutte strettamente imparentate fra loro, suggerendo un collo di bottiglia durante l'Oligocene (quando gran parte della Nuova Zelanda era sommersa)^[4].

Note

Bibliografia

• Fuller, E. (2002) Foreword; Extinct Birds pp. 11–69 in del Hoyo J., Elliott A. & Christie D.A. (2004) Handbook of the Birds of the World. Volume 7. Jamacars to Woodpeckers Lynx Edicions, Barcelona ISBN 84-87334-37-7
• Higgins P.J., Peter J.M & Steele W.K. (Eds) (2001). Handbook of Australian, New Zealand and Antarctic Birds. Volume 5: Tyrant-flycatchers to Chats Oxford University press, Melbourne. ISBN 0-19-553244-9

Naujosios Zelandijos pitos (lot. Acanthisittidae, angl. New Zealand wrens, vok. Maorischlüpfer) – žvirblinių (Passeriformes) būrio paukščių šeima.

Išvaizda

Savo išvaizda ir elgsena primena mūsiškę karetaitę. Turi trumpą uodegą, ilgas kojas, labai vikriai landžioja krūmuose. Sparnai trumpi, blogai skraido. Priklauso Naujojoje Zelandijoje gyvenatys maži ir kresni paukščiai. Šeimoje buvo 6 rūšys, priklausiusios 4 ar 5 gentims, tačiau iki šiol išliko tik 2 rūšys iš 2 genčių.

Biologija

Lizdas

Lizdą įsirengia medžių drevėse, išvartose, pastogėse. Deda 2-5 kiaušinius. Peri 20-21 d. Jauniklius maitina 24 dienas. Abu tėvai prižiūri lizdą ir maitina jauniklius.

Mityba

Paplitimas

Paplitę Naujoje Zelandijoje.

Gentys ir rūšys

• Naujosios Zelandijos žaliosios pitos - Acanthisitta Lafresnaye, 1842
  • Žalioji pita - Acanthisitta chloris Sparrman, 1787
• Paprastosios pitos - Xenicus Gray, 1855
  • Uolinė pita - Xenicus gilviventris Pelzeln, 1867
  • Krūmyninė pita - Xenicus longipes (Gmelin, 1789)

• Traversia lyalli (Rothschild, 1894)

Vikiteka

Jaunzēlandes paceplīšu dzimta (Acanthisittidae) ir zvirbuļveidīgo kārtas (Passeriformes) putnu dzimta, kas ir vienīgā dzimta Jaunzēlandes paceplīšu apakškārtā (Acanthisitti). Visi Jaunzēlandes paceplīši ir endēmas Jaunzēlandes putnu sugas.

Nesenā pagātnē Jaunzēlandes paceplīši tika sistematizēti tirāniņu apakškārtā (Tyranni), bet mūsdienās, balstoties uz jaunākajiem DNS pētījumiem, šī grupa tiek sistematizēta kā trešā zvirbuļveidīgo putnu apakškārta.^[1] Šajā dzimtā ir apvienotas 2 mūsdienās dzīvojošas suga un 5 izmirušas sugas, kas tiek iedalītas 4 ģintīs. Savu nosaukumu — paceplīši — putni ieguvuši, pateicoties gan vizuālajai, gan uzvedības līdzībai ar paceplīšu dzimtas (Troglodytidae) putniem, lai gan abas grupas nav tuvu radniecīgas.

Jaunzēlandes paceplīšu sugu izmiršana

Jaunzēlandes paceplīši tāpat kā daudzas citas Jaunzēlandes putnu sugas cietušas no cilvēku apmešānās Jaunzēlandē. Pirmās trīs paceplīšu sugas izmira pēc maoru un Polinēzijas žurkas (Rattus exulans) ierašanās. Ziņas par šīm sugām iegūtas tikai no fosilajiem atradumierm. Stīvena salas paceplītis (Xenicus lyalli) līdz ar maoru ierašanos izmira galvenajās salās, bet neliela populācija ilgstoši izdzīvoja Stīvena salā Kuka šaurumā, līdz ap 1900. gadu salā līdz ar eiropiešiem ieradās arī kaķi.^[2] Arī Jaunzēlandes krūmu paceplītis (Xenicus longipes) nepārdzīvoja žurku un kaķu invāziju salās un izmira 1972. gadā.^[3]

Īpašības

Mūsdienās dzīvojošie Jaunzēlandes paceplīši ir nelieli putniņi ar smailu, smalku knābi, īsiem, noapaļotiem spārniem, ļoti īsu asti un neuzkrītošu, zaļganpelēku apspalvojumu.^[4] Mazākais no abiem ir Jaunzēlandes paceplītis (Acanthisitta chloris), kura ķermeņa garums ir 8 cm, svars 6—7 g^[5] bet Jaunzēlandes klinšu paceplīša (Xenicus gilviventris) ķermeņa garums ir apmēram 10 cm, svars 16—20 g.^[6]

Jaunzēlandes paceplīši mājo mežos un galvenokārt barojas ar kukaiņiem. Abu mūsdienās dzīvojošo sugu putni ir vāji lidotāji un pastāv viedoklis, kas balstīts uz fosiliju anatomiju, ka četras no piecām izmirušajām sugām nav spējušas lidot. Šīs četras sugas un arī izmirusī garkāju stērste (Emberiza alcoveri) no Kanāriju salām ir vienīgie zināmie zvirbuļveidīgie putni, kas ir bijuši zaudējuši spēju lidot. Jaunzēlandes paceplīši ir aktīvi dienas laikā, tie veido monogāmus pārus un vij ligzdas vai nu kokā, vai zemē starp akmeņiem.

Sistemātika

Jaunzēlandes paceplītis (Acanthisitta chloris)

Jaunzēlandes paceplīšu apakškārta (Acanthisitti)

• Jaunzēlandes paceplīšu dzimta (Acanthisittidae)
  • †Garknābja paceplīši (Dendroscansor)
    • †Garknābja paceplītis (Dendroscansor decurvirostris)
  • Tirānceplīši (Xenicus)
    • †Garkājainais tirānceplītis (Xenicus longipes)
    • Klinšu tirānceplītis (Xenicus gilviventris)
    • †Laiela tirānceplītis (Xenicus lyalli)
  • Jaunzēlandes paceplīši (Acanthisitta)
    • Jaunzēlandes paceplītis (Acanthisitta chloris)
  • †Lielkāju paceplīši (Pachyplichas)
    • †Lielkāju paceplītis (Pachyplichas yaldwyni)
    • †Ziemeļu salas lielkāju paceplītis (Pachyplichas jagmi)

Atsauces

Rotswinterkoningen (Acanthisittidae) zijn een familie van vogels uit de orde zangvogels.

Kenmerken

De lichaamslengte bedraagt 8 tot 10 cm.

Leefwijze

Rotswinterkoningen vliegen zeer zelden. Ze zijn meestal op de bodem te vinden, waar ze actief aan het zoeken zijn naar kleine ongewervelde dieren, vooral spinnen. De reden waarom ze zo weinig vliegen is waarschijnlijk dat er in Nieuw-Zeeland weinig landroofdieren voorkomen. Daarom zijn hun vleugels maar zwak ontwikkeld en zullen ze dan ook zeer zelden vliegen.

Verspreiding

Het zijn vogels met een zeer korte staart die in het wild alleen in Nieuw-Zeeland voorkomen. Van de struikwinterkoning (Xenicus longipes) wordt er vermoed dat hij uitgestorven is. Men is echter niet 100% zeker. In Noord-Amerika komt de Amerikaanse rotswinterkoning voor. Deze vogel behoort niet tot de familie Acanthisittidae, maar tot de winterkoningen. Dit zijn oscine zangvogels uit de superfamilie Certhioidea.

Taxonomie

Uit DNA-onderzoek komt naar voren dat zij de laatste vertegenwoordigers zijn van een heel oude tak van de zangvogels, die als zustergroep van de suboscine en oscine zangvogels gezien kan worden.De familie telt 2 nog in leven zijnde soorten.^[1]

Fylogenetische stamboom van de zangvogels^[2]. Met rotswinterkoning worden soorten uit de familie Acanthisittidae bedoeld.

Soorten

• Geslacht Acanthisitta - Lafresnaye, 1842
  • Acanthisitta chloris (geweervogel) - (Sparrman, 1787)
• Geslacht Xenicus - Gray, 1855
  • Xenicus gilviventris (rotswinterkoning) - Pelzeln, 1867
  • Xenicus longipes (struikwinterkoning) - (Gmelin, 1789) - Waarschijnlijk uitgestorven
• Geslacht Traversia - Rothschild, 1894
  • Traversia lyalli (stephens-eilandrotswinterkoning) - Rothschild - Uitgestorven

Klatresmettar, Acanthisittidae, er ein biologisk familie av små sporvefuglar, endemiske til New Zealand. Dei var tidlegare representerte med seks artar i fire-fem slekter, men berre to (tre) artar har overlevd fram til i dag.

Klatresmettar er for det meste insektetarar i skogshabitat på New Zealand, fjellklatresmett er avgrensa til alpine område. Dei nolevande artane er dårlege flygarar og fire av dei fem utdøydde artar er kjente eller er mistenkte for å ha mangla evne til flyging. Fjørdrakta er einsformig brungrøn hos artar der fjørdrakta er kjent. Klatresmettar dannar monogame parforhold og legg egga i små reir i tre eller blant steinar. Dei er dagaktive og som alle sporvefuglar på New Zealand er dei for det meste stillesitjande.

Klatresmettar, som mange andre fuglegrupper på New Zealand, vart råka av fleire utryddingar etter at mennesket kom til øygruppa. To artar er berre kjente frå fossilar, dei blei utrydda av menneske og polynesiske rotter. Ein tredje art, Xenicus lyalli, engelsk namn 'Stephens Island Wren' blei utrydda på hovudøyane, overlevde berre som eit relikt blant folk på Stephens Island i Cooksundet. Xenicus lyalli blei utrydda etter at europearane kom, gråklatresmett var sist observert i 1972. Av dei to sikre attverande artane er skogklatresmett framleis vanleg både på Nordøya og Sørøya, medan fjellklatresmett berre finst i alpine område på Sørøya og reknast som sårbar.

Distribusjon og habitat

Klatresmettar er endemiske til og avgrensa til dei største øyane på New Zealand og til mindre øyar utanfor hovudøyane i landet. Dei er ikkje funne på store øyar utanfor New Zealand som Chathamøyane og Kermadec Islands. Dei utvikla seg i fråvære av pattedyr gjennom mange millionar av år. Introduksjon av pattedyr på New Zealand skapte ei bølgje av utrydding og klatresmettar fekk generelt eit mykje mindre utbreiingsområde. Før menneske kom hadde dei ein omfattande distribusjon over heile Nordøya, Sørøya og Stewart Island / Rakiura. Som alle andre sporvefuglar på New Zealand er klatresmettar standfuglar, og ein kjenner ikkje til at dei kan foreta migrasjonar.

Leveviset vinterstid til fjellklatresmett er ikkje kjent. Ein trur arten held seg i same habitat som om sommaren, over snøgrensa.

• Fjellklatresmett, Xenicus gilviventris, er spesialisert for det alpine miljøet, i område med lågt kratt og i ur frå 900 moh. opp til 2400 moh. Fossile funn viser at fjellklatresmett var meir spreidd i fortida og dessutan levde på Nordøya. Fjellklatresmett er no avgrensa til Sørøya og populasjonen minkar.^[1]

• Skogklatresmett, Acanthisitta chloris, har ei bestandsutvikling som har vore kopla til skogfelling i landbruket, men arten har òg utvida utval av habitat ved å flytte inn i plantasjar av introduserte eksotiske furutre, hovudsakleg monterey. Dei flyttar seg òg inn i andre menneskemodifiserte habitat når desse grensar til naturleg skog.^[2]

• Gråklatresmett, Xenicus longipes, var utbreidd i sørleg bøkeskog og podocarp-lauvtre, dessutan fanst gråklatresmett òg i kystskog og kratt. Både Clementslista versjon 6,4^[3] og IOC-lista^[4] tar med gråklatresmett blant nolevande klatresmettar jamvel om IUCN reknar arten som utdøydd.^[5]

Morfologi

Klatresmettar er små fuglar, skogklatresmett er den minste av alle fuglar på New Zealand. Lengda varierer frå 7 cm til 10 cm, og vekta frå så lite som 5-7 gram for skogklatresmett til estimert 50 gram for den utdøydde slekta Pachyplichas. Fjellklatresmett og truleg òg gråklatresmett veg mellom 14 og 22 gram.

Fjørdrakta til klatresmettar er i dag berre kjent for dei fire artane som europearar har observert. Alle desse artane har matt grøn og brun fjørdrakt, og alle unntatt Xenicus lyalli har ein framtredande supercilium over auget. Kjønna har vore like hos Xenicus lyalli og gråklatresmett (Higgins 2002).^[2] Fjellklatresmett viser liten kjønnsdimorfisme i fjørdrakta og ulikskap mellom kjønna i fjørdrakt av skogklatresmett er markert, der hannfuglen har lys, grøn overside er hoa meir grå og brun.

Fjellklatresmett så vel som skogklatresmett viser òg kjønnsdimorfisme i storleik, uvanleg for sporvefuglar er det hofuglen som er større enn hannen.^[2] Hofuglen av skogklatresmett syner òg andre ulikskapar frå hannfuglen, dei har eit litt meir kvelvet nebb og ei større bakklo.

Kjelder

Referansar

Bakgrunnsstoff

• Videoar av klatresmettar hos Internet Bird Collection

Klatresmetter eller klatresmettfamilien (Acanthisittidae) er eneste familie i underordenen Acanthisitti, som er en av tre underordener i ordenen spurvefugler (Passeriformes). Familien består av tre arter (seks taxa) fordelt i to slekter, som alle er eller var endemiske til New Zealand. Én av artene (med tre taxa) ble erklært utdødd i 2000.

Beskrivelse

Klatresmettene består av ørsmå–små spurvefugler med er karakteristisk tynt og spisst vevert nebb og små, avrunda vinger og en karakteristisk kort stjert, som nærmest framstår som en stump og gjør fuglene kompakte (plumpe) i uttrykket. Artene måler fra 7 til 10 cm og veier mellom 6 og 20 g, avhengig av arten. Hunnen er gjerne ørlite tyngre enn hannen, som imidlertid har klarere farger. Minst er skogklatresmetten (A. chloris).^[2]

Fjærdrakten er i hovedsak grønn til mosegrønn på oversiden og lys (hvit, lys grå eller gråblå eller lys gul eller gulgrønn) på undersiden. Alle artene har en karakteristisk hvit tverrstripe i tinningen, fra overnebbet og bakover til begynnelsen av nakken. Øynene sitter dessuten i en svart eller svært mørk tverrstripe rett på undersiden.^[2]

Artene er dårlige flygere, som typisk flyr over korte avstander, som fra busk til busk eller grein til grein. Den er sjelden observert flygende over 30 meter.^[2]

Systematikk

Klatresmettene ble inntil ganske nylig regnet til underordenen Tyranni, men spurvefugler har en basal splittelse mellom klatresmetter og alle andre spurvefugler (Eupasseres) ifølge Barker et. al. (2002, 2004).^[3][4] Gruppen er derfor søstergruppen til Eupasseres, som deles videre inn som Tyranni og Passeri.

Anetre

Acanthisitti (klatresmetter)

Tyranni (tyrannfugler)

Passeri (sangfugler)

Inndeling

Inndelingen følger HBW Alive og er i henhold til (Gill (2016).^[2] Norske navn på artene følger Norsk navnekomité for fugl og er i henhold til Syvertsen et al. (2008).^[1] Én av artene ble erklært utdødd i 2000, men siden den besto som tre taxa er det fortsatt en teoretisk mulighet for at en av dem kan overleve. Den listes derfor fortsatt blant artene.

• Passeriformes, spurvefugler
  • Acanthisitti
    • Acanthisittidae, klatresmetter
      • Acanthisitta
        • A. chloris, skogklatresmett
      • Xenicus
        • X. longipes, gråklatresmett (trolig utdødd rundt 1972–1977, erklært utdødd i 2000)
        • X. gilviventris, fjellklatresmett

Utdødde arter

Arter utdødd rundt 1900:

• X. lyalli, stephenklatresmett (†)

Arter utdødd mellom maorienes og europeernes ankomst (1250-1769):^[2]

• Dendroscansor decurvirostris (†)
• Pachyplichas jagmi (†)
• Pachyplichas yaldwyni (†)

Kilder

• Norsk Ornitologisk Forening: Norske navn på verdens fugler. Besøkt 10. september 2013.
• Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. 2011. The Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.. Besøkt 10. september 2013.

Referanser

Eksterne lenker

• (en) Klatresmetter i Encyclopedia of Life
• (en) Klatresmetter i Global Biodiversity Information Facility
• (en) Klatresmetter hos Fossilworks
• (en) Klatresmetter hos NCBI
• (en) Klatresmetter hos ITIS
• (en) Kategori:Acanthisittidae – bilder, video eller lyd på Wikimedia Commons
• (en) Acanthisittidae – galleri av bilder, video eller lyd på Wikimedia Commons
• Acanthisittidae – detaljert informasjon på Wikispecies

Barglikowce (Acanthisitti) – monotypowy, podrząd niewielkich ptaków z rzędu wróblowych (Passeriformes).

Występowanie

Endemity Nowej Zelandii^[2].

Charakterystyka

Bargliki charakteryzują się następującymi cechami^[3]:

• długość ciała 8-10 cm
• zielone lub brunatne ubarwienie
• samice są większe od samców
• żywią się owadami i pająkami
• słabo latają
• większość czasu na ziemi lub na głazach i pniach drzew
• ogon słabo widoczny

Systematyka

Do podrzędu należy jedna rodzina barglików (Acanthisittidae) z następującymi rodzajami żyjącymi współcześnie^[2][4][5]:

• Acanthisitta – jedynym przedstawicielem jest Acanthisitta chloris – barglik
• Xenicus
• Traversia – jedynym przedstawicielem był wymarły pod koniec XIX wieku Traversia lyalli – łazik południowy

oraz wymarłe w czasach prehistorycznych:

• Pachyplichas^[6] – jedynym przedstawicielem był wymarły Pachyplichas yaldwyni.
• Dendroscansor^[7] – jedynym przedstawicielem był wymarły Dendroscansor decurvirostris.

Barglikowce stanowią grupę siostrzaną względem wszystkich pozostałych wróblowych^[8] oraz klad bazalny wróblowych. Po raz pierwszy wydzielenie barglikowców do rangi podrzędu zaproponował Sibley (1992)^[9]. Zdaniem niektórych badaczy, przodkowie współczesnych barglikowców oddzielili się około 85–82 mln lat temu, gdy Zelandia oddzieliła się od Antarktyki^[10].

Przypisy

Linki zewnętrzne

• (ang.) Krótkie filmy z różnymi gatunkami barglików

• kiwi brunatny
• kiwi północny
• kiwi mały
• kiwi plamisty
• kiwi szary

• perkoz maoryski

• kormoran nakrapiany
• kormoran szorstkodzioby
• kormoran zielonolicy
• kormoran nowozelandzki
• kormoran czarnoszyi
• kormoran łuskowany
• kormoran wyspowy
• kormoran plamisty

• kazarka rajska
• krzywonos
• cyraneczka rdzawa
• cyraneczka auklandzka
• cyraneczka południowa
• ogorzałka nowozelandzka

• sokół nowozelandzki

• weka
• wodnik maoryski
• takahe południowy

• ostrygojad krótkodzioby
• ostrygojad zmienny
• szczudłak czarny
• sieweczka nowozelandzka
• sieweczka ozdobna
• sieweczka koroniasta
• bekas wyspowy
• bekas auklandzki
• skrętodziób
• mewa czarnodzioba
• mewa nowozelandzka
• rybitwa czarnoczelna

• garlica maoryska

• kakapo
• nestor kea
• nestor kaka
• modrolotka mała
• modrolotka czerwonoczelna
• modrolotka żółtoczapkowa
• modrolotka zielona

• kukiel długosterny

• barglik
• łazik skalny
• krzakówka długodzioba
• zwisogonek paprociowy
• maorysek towarzyski
• maorysek żółtogłowy
• skalinek wielkogłowy
• skalinek czarny
• skalinek białoczelny
• koralnik modropłatkowy
• kędziornik
• miodnik
• miodożer szmaragdowy
• kurobród siodłaty
• świergotek nowozelandzki

• albatros królewski
• albatros ciemnoskrzydły
• albatros żółtooki
• albatros siwogłowy
• albatros białoczelny
• burzyk szarogrzbiety
• burzyk wędrowny
• burzyk ciemny
• burzyk czarny
• petrel nowozelandzki
• petrel klifowy
• petrel szarobrzuchy
• petrel czarnopręgi
• petrel reliktowy

• pingwin żółtooki
• pingwin grubodzioby
• pingwin grzebieniasty
• pingwin szczotkoczuby

Acanthisittidae é uma família de aves da ordem Passeriformes endêmica da Nova Zelândia. Inclui aves de tamanho pequeno, bico pontiagudo, asas arredondadas e cauda curta.

A taxonomia das aves desta família têm estado sobre considerável debate deste a sua descoberta, embora elas sejam reconhecidas numa família distinta já há longa data. Na década de 1880, Henry Ogg Forbes classificou estas aves como relacionados aos suboscines (cotingas e pitas), dando a família o nome de Xenicidae. Na década de 1970, Charles Sibley e colaboradores as classificou como sendo oscines, mas na década de 1980, através da técnica de hibridização de DNA-DNA, sugeriu que a família fosse o clado irmão dos suboscines (Tyranni) e oscines (Passeri).^[1][2]

Referências

Acanthisittidae este o familie de păsări mici din ordinul Passeriformes, subordinul Acanthisitti, endemică în Noua Zeelandă. În prezent trăiesc după părerea ornitologilor numai două specii. În această familie se poate aminti ca specie înrudită mai cunoscută câneparul (Acanthis cannabina).

Descriere

Păsările din această familie seamănă ca mărime cu pasărea ochiul boului (pănțăruș), cu care sunt înrudite. Sunt păsări mici cu lungimea de 8 - 10 cm, au gâtul coada și aripile scurte, nefiind zburătoare bune. Picioarele sunt bine dezvoltate prevăzute cu degete lungi și subțiri. Ciocul este scurt și ascuțit, uneori curbat în sus. Culoarea penajului este de la galben-brun până la verde, partea ventrală fiind de culoare mai deschisă. Dimorfismul sexual este puțin pregnant, femelele având un colorit mat în comparație cu masculii.

Mod de viață

Habitatul acestor păsări sunt de obicei pădurile și locurile stâncoase. Ele aleargă pe sol sau se cațără pe trunchiuri arbori în căutarea de insecte care sunt hrana lor principală. Sunt păsări periclitate de dispariție, deoarece rozătoarele aduse de corăbieri în Noua Zeelandă, consuma aceeași hrană , ocupând aceași nișă ecologică. Păsările sunt monogame, care cuibăresc pe sol, mai rar în copaci, puii fiind hrăniți de ambii părinți.

Specii

• Genul Acanthisitta
  • Acanthisitta chloris
• Genul Xenicus
  • †Xenicus longipes
  • Xenicus gilviventris
  • †Xenicus lyalli
• Genul Pachyplichas
  • †Pachyplichas yaldwyni
  • †Pachyplichas jagmi
• Genul Dendroscansor
  • †Dendroscansor decurvirostris

Legături externe

Wikimedia Commons conține materiale multimedia legate de Acanthisittidae

Wikispecies conține informații legate de Acanthisittidae

Klippsmygar^[1] (Acanthisittidae) är en familj med små tättingar som är endemiska för Nya Zeeland. Man känner till sex till sju arter uppdelade i fyra till fem släkten. Merparten av dessa arter är utdöda och idag finns det bara kvar två arter av denna familj.

De bildar en väl separerad utvecklingslinje bland tättingarna, men deras placering inom denna ordning har varit mycket omdiskuterat. De har vid olika tillfällen placerats både bland oscinerna och suboscinerna. Senare forskning stödjer dock uppfattningen att de istället utgör en tredje, mer ursprunglig systergrupp, som beskrivits som undergruppen Acanthisitti och som inte har några idag förekommande nära släktingar.

Att de kallas "smygar" beror på deras likhet, både vad gäller morfologi och beteende, med gärdsmygar (Troglodytidae) men med vilka de inte finns något närmre släktskap.

Klippsmygarna är mestadels skogslevande insektsätare, där arten bergklippsmyg (Xenicus gilviventris) bara förekommer i alpina områden. Båda de återstående arterna är dåliga flygare och fyra eller fem av de återstående utdöda arterna misstänks ha varit flygoförmögna. De är de enda tättingar, tillsammans med en fältsparv från Kanarieöarna, som har förlorat sin förmåga att flyga. De arter vars fjäderdräkt är känd har bruna eller gröna färger. De bildar monogama par som placeras sina små bon i träd eller bland stenar. De är nattaktiva och som merparten av Nya Zeelands tättingar är de stannfåglar.

Som för många andra fågelarter på Nya Zeeland så innebar människans kolonisering av öarna, och det däggdjur som då också introducerades, en stor påfrestning för klippsmygarna och flera arter har dött ut sedan människans ankomst. Sydöklippsmyg (Pachyplichas yaldwyni) och långnäbbad klippsmyg (Dendroscansor decurvirostris) är bara kända genom fossila lämningar och dog ut sedan maorierna tillsammans med den polynesiska råttan (Rattus exulans) kom till öarna. Även Lyalls klippsmyg (Traversia lyalli), utrotades då från huvudöarna och överlevde bara som en reliktpopulation på Stephen's Island i Cooksundet. Denna art utrotades senare i och med att fyrvaktaren David Lyall kom till den obebodda ön 1894 tillsammans med sin katt Tibblet. Under loppet av några månader lyckade katten utrota den sista spillran av denna för vetenskapen tidigare okända, flygoförmögna, klippsmyg.^[2] Buskklippsmygen (Xenicus longipes) dog ut först 1972. Av de två kvarvarande arterna så är fortfarande klättersmyg (Acanthisitta chloris) vanlig på både norra och södra ön medan bergklippsmyg (Xenicus gilviventris) bara återfinns i de alpina områdena på södra ön och kategoriseras som sårbar.

Taxonomi och evolution

Klippsmygarnas taxonomi har debatterats livligt sedan man upptäckte dessa arter. Redan tidigt stod det dock klart att det rörde sig om en ovanlig familj med fåglar. Den första fågeln i familjen som beskrevs av europeiska vetenskapsmän var klättersmyg som under det vetenskapliga namnet Sitfa chloris beskrevs av Linnélärjungen Anders Sparrman 1787. Denna art placerades sedan i en mängd olika släkten, däribland Motacilla, Sylvia och Acanthiza fram till 1842 då Lafresnaye placerade arten i det egna släktet Acanthisitta.^[3] Det som särskiljer klippsmygarnas anatomiskt från andra familjer är att syrinx är placerad i bronkerna och saknar egentlig muskulatur. Detta upptäcktes av Henry Ogg Forbes 1882 och eftersom fenomenet bara återfinns hos vissa suboscina arter placerade Forbes därför klippsmygarna som närmst besläktade med de suboscina familjerna kotingor (Cotingidae) och juveltrastar (Pittidae). Samtidigt föreslog han att klippsmygarna utgjorde en egen familj som han namnade Xenicidae, men den svenske ornitlogen Carl J. Sundevall hade för gruppen redan 1872 använt det vetenskapliga underfamiljsnamnet Acanthisittinae, vilket resulterade i att klippsmygarna fick det vetenskapliga familjenamnet Acanthisittidae.^[3] Senare spekulerades det i om gruppen inte var närmre besläktad med den suboscina familjerna ugnfåglar (Furnariidae) och myrfåglar (Thamnophilidae). Efter Sibleys jämförande studier från 1970 av äggviteämnen flyttades de till oscinerna, men senare studier, inklusive studien med DNA-DNA hybridisering från 1982, pekade mot att familjen istället utgjorde en systergrupp till subocinerna och oscinerna. Denna teori har sedan visat sig vara den mest hållbara och klippsmygarna kan utgöra en utvecklingslinje av överlevande tättingar som isolerades när Nya Zeeland bröts loss från Gondwana för 82-85 miljoner år sedan.^[4]. Dock har resultat av senare studier motsatt sig förekomsten av en för-paleogen förekomst av tättingar.

De kända klippsmygarna är alla nära besläktade med varandra och anses härstamma från ättlingar som överlevde den genetiska flaskhals som oligocen innebar då merparten av Nya Zeeland låg under vatten på grund av transgression.^[5]

Det finns liten kunskap om släktskapet inom familjen. Idag finns det två förekommande släkten: Acanthisitta med sin enda art klättersmyg och Xenicus som omfattar bergklippsmygen och den nyligen utdöda buskklippsmygen (Xenicus longipes). Idag placeras lyallklippsmygen (Xenicus lyalli) i släktet Xenicus, men tidigare placeras den i det egna monotypiska släktet Traversia. Sydöklippsmyg (Pachyplichas yaldwyni) som är känd från fossil, placeras i det egna släktet Pachyplichas behandlades ursprungligen som två arter men nyare studier motsäger detta.^[6] Det sista släktet inom familjen är Dendroscansor, som också är monotypiskt och vars enda art, långnäbbad klippsmyg (Dendroscansor decurvirostris), enbart är känd från fossil.

Släkten, arter och underarter

Släkte Acanthisitta

• Klättersmyg (Acanthisitta chloris) Sparrman, 1787
  • Acanthisitta chloris chloris
  • Acanthisitta chloris granti Mathews & Iredale, 1913

Släkte Xenicus

• †Buskklippsmyg (Xenicus longipes) (Gmelin, 1789)
  • †Xenicus longipes longipes
  • †Xenicus longipes stokesii G. R. Gray, 1862
  • †Xenicus longipes variabilis Stead, 1936
• Bergklippsmyg (Xenicus gilviventris) (Pelzeln, 1867)
• †Lyallklippsmyg (Xenicus lyalli) (Rothschild, 1894) - har tidigare placerats i det egna släktet Traversia.

Släkte Pachyplichas

• †Tjockbent klippsmyg (Pachyplichas yaldwyni)

Släkte Dendroscansor

• †Långnäbbad klippsmyg (Dendroscansor decurvirostris) (Millener & Worthy, 1991)

Utbredning, biotop och förflyttningar

Klippsmygarna har en endemisk utbredning på de två nyzeeländska huvudöarna tillsammans med landets kustnära öar. De har aldrig återfunnits på någon av de yttre belägna öarna. Före människans ankomst till Nya Zeeland hade klippsmygarna en omfattande utbredning på Nordön och Sydön, inklusive Stewart Island. Utbredningsområdet för klättersmyg och Xenicus longipes omfattade skogar med träd av sydbokssläktet och lövskogar med träd av släktet Podocarpus där Xenicus longipes även förekom i biotoper med strandskog och buskmark. Det senare gällde speciellt för underarten som levde på Stewart Island. Bergsklippsmygen är specialiserad för att leva i alpina miljöer, i områden med långa buskar och rasbranter på höjder från 900 m upp till 2400 m. Fossila fynd visar att bergsklippsmygen, som idag bara förekommer på Nya Zeelands sydö, var förr mycket vanligare och hade ett större utbredningsområde på Nordön. Förr trodde man att Traversia lyalli förekommit på den lilla ön Stephens Island^[7], men fossila fynd har visat att arten en gång i tiden hade en omfattande utbredning på både Sydön och Nordön.^[6] Tjockbent klippsmyg har på samma sätt förekommit på båda dessa öar medan fossil av långnäbbad gärdsmyg (Thryothorus longirostris) bara har återfunnits på Sydön.

Utbredningsområdet under vintern för bergklippsmyg är fortfarande en gåta för vetenskapen.

Efter vågen av utrotning och habitatförstörelse som följde i spåren på människans och däggdjurens intåg på Nya Zeeland så har klippsmygarna utbredningsområde minskat drastiskt. Bergsklippsmyg återfinns idag bara på Sydön och dess antal minskar. Utbredningsområdet för klättersmyg minskade först i takt med att deras ursprungliga skoghabitat försvann men har senare koloniserat barrträdsplantage, främst med den introducerade montereytallen (Pinus radiata). Arten förekommer också i andra typer av biotoper skapade av människan om de angränsar till artens mer ursprungliga habitatval.

Som alla Nya Zeelands tättingar så betecknas klippsmygarna som stannfåglar, och anses inte genomföra några säsongsbundna förflyttningar. Det är inte känt om de utdöda arterna var flyttfåglar, men det anses högst osannolikt, då tre av arterna var flygoförmögna. Bergsklippsmyg är i detta sammanhang ett ornitologiskt mysterium, då de förmodas leva ovanför snögränsen under vinterhalvåret, och att då finna föda borde vara extremt svårt. Studier har inte givit några bevis för att de genomför höjdmässiga förflyttningar under vintertid, men arten går inte heller att finna på sina normala häckningsområden. Det misstänks att de kanske går in i en typ av dvala, liksom vissa kolibrier och ett antal australiska tättingar, i varje fall under en del av vintern, men det finns än så länge inga bevis för denna hypotes.^[8]

Morfologi och anatomi

Klippsmygarna är mycket små fåglar. Klättersmygen är exempelvis Nya Zeelands minsta fågelart. Deras längd varierar från 7 till 10 cm, och deras vikt från klättersmygen som väger så lite som 5-7 gram, till den utdöda Pachyplichas yaldwyni med en uppskattad vikt på cirka 50 gram. Bergsklippsmygen (och förmodligen även buskklippsmygen) väger mellan 14-22 gram, och den utdöda långnäbbade klippsmygen ungefär 30 gram.

Det som särskiljer klippsmygarnas anatomiskt från andra familjer är att syrinx är placerad i bronkerna och saknar egentlig muskulatur.^[3] Klippsmygarnas fjäderdräkt är bara känd hos de fyra arter som observerats av europeiska vetenskapsmän. Alla dessa arter har dovt grön och brun fjäderdräkt, och alla, utom Lyalls klippsmyg har ett tydligt ögonbrynsstreck. Honans och hanens fjäderdräkt är lika hos Layalls kjlippsmyg och buskklipsmyg ^[9], bergklippsmygen uppvisar viss sexuell dimorfism, vad gäller fjäderdräkten, medan dessa skillnaderna är stor hos klättersmygen, där hanen har en starkt grönfärgad undersida medan honan är mer dovt brunfärgad undertill.

Både klättersmygen och bergklippsmygen, det vill säga de arter som inte är utdöda, uppvisar sexuell dimorfism vad gäller storlek och det är honan som är större än hanen vilket är mycket ovanligt bland tättingar^[10] Honan hos klättersmygen uppvisar även andra skillnader från hanen då hon har en något mer uppåtböjd näbb och en längre bakklo.

Klippsmygarna utvecklades i avsaknad av däggdjur under miljontals år, och vissa arter inom familjen har förlorat sin förmåga att flyga. Tjockbent klippsmyg, långnäbbad klippsmyg och Lyalls klippsmyg förmodas ha varit flygoförmögna. Bröstbenskammen hos dessa tre arter är kraftigt reducerade och fjädrarna hos Lyalls klippsmyg indikerar också att den inte kunde flyga. Historiska källor berättar om att den sistnämnda snarare rusade omkring på marken istället för att flyga.

Referenser

Delar av artikeln är översatt från engelskspråkiga wikipedias artikel New Zealand wren, läst 2008-09-04

Noter

1. ^ Sveriges ornitologiska förening (2015) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter. Del 2: Tättingarna Arkiverad 14 februari 2015 hämtat från the Wayback Machine. (Version 3, 16 augusti 2015), <www.sofnet.org Arkiverad 26 december 2014 hämtat från the Wayback Machine.>, läst 2015-09-17
2. ^ BibDiverse, från centrum för Biologisk mångfald, nr 1, 2006 - Finns det onödiga djur?.
3. ^ [a b c] Sibley et al 1982
4. ^ Ericson et al 2002
5. ^ Cooper & Cooper 1995
6. ^ [a b] Worthy & Holdaway 2002
7. ^ Fuller, 2002
8. ^ Gill, 2004
9. ^ Higgins 2002, Gill 2004
10. ^ Gill 2004

Källor

• Cooper A. & Cooper R. (1995) "The Oligocene Bottleneck and New Zealand Biota: Genetic Record of a past Environmental Crisis" Proceedings of the Royal Society of London, Series B. 261(1362) 293-302.
• Ericson P, Christidis L, Cooper, A, Irestedt M, Jackson J, Johansson US, Norman JA., (2002) "A Gondwanan origin of passerine birds supported by DNA sequences of the endemic New Zealand wrens." Proc Biol Sci. 269(1488):235-41.
• Fuller, E. (2002) Foreword; Extinct Birds pp. 11–69 in del Hoyo J., Elliott A. & Christie D.A. (2004) Handbook of the Birds of the World. Volume 7. Jamacars to Woodpeckers Lynx Edicions, Barcelona ISBN 84-87334-37-7
• Gill, B.J. (2004) Family Acanthisittidae (New Zealand wrens) pp. 464–474 in del Hoyo J., Elliott A. & Christie D.A. (2004) Handbook of the Birds of the World. Volume 9. Cotingas to Pipits and Wagtails Lynx Edicions, Barcelona ISBN 84-87334-69-5
• Higgins P.J., Peter J.M & Steele W.K. (Eds) (2001). Handbook of Australian, New Zealand and Antarctic Birds. Volume 5: Tyrant-flycatchers to Chats Oxford University press, Melbourne. ISBN 0-19-553244-9
• Larsson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom
• Sibley, Charles G., Williams, Gordon R. & Ahlquist, Jon E. (1982) The Relationships of the New Zealand Wrens (Acanthisittidae) as Indicated by DNA-DNA Hybridization (pdf)
• Worthy, T.H. & Holdaway, R.N. (2002) The Lost World of the Moa, Indiana University Press:Bloomington, ISBN 0-253-34034-9

Посилання

• Acanthisittidae
• TerraNature | New Zealand Ecology — Wren

Acanthisittidae là một họ chim đặc hữu nhỏ của New Zealand trong bộ Passeriformes.^[1] Có 6 loài trong họ này được xếp vào 4 hoặc 5 chi, mặc dù chỉ có 2 loài còn sinh tồn thuộc 2 chi.

Phân loại học

• Chi Acanthisitta
  • Titipounamu: Acanthisitta chloris
• Chi Xenicus
  • †Xenicus longipes
  • Xenicus gilviventris
  • † Xenicus lyalli
• Chi Pachyplichas
  • †Pachyplichas yaldwyni
  • †Pachyplichas jagmi
• Chi Dendroscansor
  • †Dendroscansor decurvirostris

Hình ảnh

Chú thích

Tham khảo

• Dữ liệu liên quan tới Acanthisittidae tại Wikispecies

Bài viết Bộ Sẻ này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.

• x
• t
• s

• Xenicidae^[1]

刺鹩科（学名：Acanthisittidae）是雀形目的一个科，现仅存2属2种，为新西兰特有种，有时也被称为“新西兰鹩”。体型较小，腿和喙较长，生活在山区。

• 刺鹩属（Acanthisitta）
  • 刺鹩（Acanthisitta chloris）
• Xenicus
  • †丛异鹩（Xenicus longipes）
  • 石异鹩（Xenicus gilviventris）
  • †斯蒂芬岛异鹩（Xenicus lyalli）
• Pachyplichas
  • †Pachyplichas yaldwyni
  • †Pachyplichas jagmi
• Dendroscansor
  • †Dendroscansor decurvirostris

Xenicidae Forbes, 1882
Acanthidosittidae Newton, 1896
Xenicornithidae Mathews, 1930
Traversiidae Mathews, 1930

• Acanthisitta
• Xenicus

イワサザイ科（イワサザイか、Acanthisittidae）は、鳥類スズメ目イワサザイ亜目の唯一の科である。

コビトサザイ科 Xenicidae とも呼ばれるが^[1]、コビトサザイ属 Tesia とは無関係である。

イワサザイと総称される。「サザイ」とはミソサザイの古名である。英語名 New Zealand Wren にも Wren（ミソサザイ科）が入っている。しかしミソサザイ科とは近縁ではない。

特徴[編集]

全て（絶滅種含め）ニュージーランド固有種。

全長8–10cm。尾と翼は短く、脚は長い。嘴は細く真っ直ぐで尖っている。森林・灌木林の地上や樹上で、昆虫・蜘蛛などを食べる。岩や幹の裂け目に巣を作る。

鳴管が両気管支にあり (haploophone syrinx / bronchial syrinx)、内在筋がない。これらは他にはタイランチョウ亜目の一部にのみ見られる特徴である。

系統と分類[編集]

スズメ目の中で最初に分岐し、残りのスズメ目全体（スズメ亜目+タイランチョウ亜目）と姉妹群である^[2]。そのため現在は、単独でイワサザイ亜目 Acanthisitti に分類される。

イワサザイ科

タイランチョウ亜目

スズメ亜目

歴史的には、19世紀以来、亜鳴禽類（現在のタイランチョウ亜目）に含められていたが、1970年代から、鳴禽類（現在のスズメ亜目）に近いとする説などさまざまな説が現れた。

亜鳴禽類/タイランチョウ亜目

Forbes (1882)^[3]は鳴管の特徴から、亜鳴禽類に含めた。

Furbringer (1888) は、亜鳴禽類と共に Oligomyodi に含めた。Pycraft (1906)^[4]は、気管に鳴管があるタイランチョウ亜目の一部（現在の分類ではカマドドリ下目からオタテドリ科とムナオビオタテドリ科を除く大半）と共に Tracheophoneae 亜目に含め、中でもカマドドリ科に近縁だとした。

亜鳴禽類の中の何に近いかは、さまざまな説が現れた。

1980年代のDNA-DNA交雑法によりこの説は再び唱えられた。Sibley et al. 1982^[5]は Oligomyodi 亜目にイワサザイ下目 Acanthisittides としてタイランチョウ下目（タイランチョウ亜目に相当）と共に含めた。Sibley et al. (1988)^[6]は、タイランチョウ亜目にイワサザイ下目として含めた。

鳴禽類/スズメ亜目

Sibley (1970)^[7]は卵白タンパク質電気泳動から、亜鳴禽類ではなく鳴禽類に近縁だとした。

Feduccia (1977)^[8]は鐙骨の特徴から、タイランチョウ目 Tyranniformes とスズメ目を分離し、イワサザイ科はスズメ目に含めた（ただし彼はのちにイワサザイ科の鐙骨は独特だとした）。

Cracraft (1981)^[9]は、スズメ亜目に下目不明の科として含めた。Raikow (1987)^[10]は、スズメ亜目にイワサザイ下目 Acanthisittides として含めた。

いずれにも近くない

Wolters (1977) はイワサザイ亜目とした。

Mayr (1979)^[11]は亜目不明とした。

属と種[編集]

2属4種が属するが、2種は近代に絶滅し、2属2種のみが現生する。

• Acanthisitta
  • Acanthisitta chloris, Rifleman, ミドリイワサザイ
• Xenicus
  • Xenicus gilviventris, New Zealand Rockwren^[12]/South Island Wren^[13], イワサザイ
  • †Xenicus longipes, Bushwren^[12]/Bush Wren^[13], ヤブサザイ
  • †Xenicus lyalli, Stephens Island Wren, スチーフンイワサザイ

出典[編集]

뉴질랜드굴뚝새류(New Zealand wrens)는 뉴질랜드에서 발견되는 희귀 조류의 일종이다. 참새목에 속하는 뉴질랜드굴뚝새아목(Acanthisitti)과 뉴질랜드굴뚝새과(Acanthisittidae) 조류의 총칭이다. 4~5개 속에 6~7종이 알려져 있으나, 현존하는 종은 2종에 불과하다.

하위 종

• Acanthisitta
  • 흰배뉴질랜드굴뚝새 (A. chloris)
• Xenicus
  • † 덤불뉴질랜드굴뚝새 (X. longipes)
  • 바위뉴질랜드굴뚝새 (X. gilviventris)
  • † 스테판뉴질랜드굴뚝새 (X. lyalli)
• † Pachyplichas
  • † P. yaldwyni
  • † P. jagmi
• † Dendroscansor
  • † D. decurvirostris

계통 분류

다음은 2019년 올리버로스(Oliveros) 등의 연구에 의한 참새목 계통 분류이다.^[1][2]

뉴질랜드굴뚝새아목(1과 4종 포함)

산적딱새아목(16과 1,356종 포함)

참새아목(125과 5,158종 포함)

각주