La albejana (Lathyrus latifolius) ye una planta de la familia de les fabacees.[1]
Planta esguiladora por aciu bilortos, que crez a partir d'un tarmu maderizu soterrañu vertical, d'unos 75 cm, xeneralmente, hasta 150 omás. Los tarmos, ramificaos, con dos ales longitudianles de 1-3 mm d'anchu, tienen fueyes con pie, estremaes en dos segmentos d'hasta 80 mm de llargu, de forma anchamente llanceolaes, con nervios visibles, paralelos en cantu, de color verde azuláu non pelosos, siguíos d'un bilortu, simple o estremáu. Nel tarmu, na base del pie de les fueyes, asítiense unes estípules ovaes, con un rabillu escontra tras, paecíes pero menores que los segmentos de les fueyes. Les flores en primavera y branu. d'hasta 25 mm, crecen nun pequeñu recímanu de llargu pie, (10-20 cm). Son primeru d'un rosa bien claro que depués escurez. El frutu ye un llegume allargada, ensin pelos, d'ente 5-12 mm, con 10-18 granes arrondaes, esplanaes y pardes.[2]
Orixinaria del sur y centru d'Europa. Llargamente naturalizada.[3] Crez en sebes, terremplénes ferroviarios, yerbazales húmedos, sotus y cantu de montes. Cultívase en xardinería como planta ornamental.
Lathyrus latifolius foi descritu por Carlos Linneo y espublizóse en Species Plantarum 2: 733. 1753. [4]
Númberu de cromosomes de Lathyrus latifolius (Fam. Leguminosae) y táxones infraespecíficos: 2n=14[5]
Lathyrus: nome xenéricu deriváu del griegu que se refier a un antiguu nome del "gisante".[6]
latifolius: epítetu llatín que significa "con fueyes anches"[7]
La albejana (Lathyrus latifolius) ye una planta de la familia de les fabacees.
Flores Vista de la plantaLathyrus latifolius (lat. Lathyrus latifolius) — paxlakimilər fəsiləsinin güllücə cinsinə aid bitki növü.
Lathyrus latifolius (lat. Lathyrus latifolius) — paxlakimilər fəsiləsinin güllücə cinsinə aid bitki növü.
El pèsol bord (Lathyrus latifolius) és una espècie de planta del gènere Lathyrus dins la família de les fabàcies. És una espècie autòctona als Països Catalans (a les Balears només es troba a la Serra de Tramuntana de Mallorca). És originària del de l'Europa Mediterrània i submediterrània però ha passat a altres continents on es fa servir en jardineria (no fa tanta olor com el pèsol d'olor Lathyrus odoratus. A vegades és considerada una mala herba.
Herba enfiladissa robusta glabrescent d'1 a 3 m de llarg. La tija i els pecíols tenen ales el circell està ramificat. Les flors es presenten en raïms de 3 a 15 flors de color rosa les flors fan de 15 a 30 mm. Floreixen de maig a setembre. El fruit és un llegum de 5 a 11 x 0,6 a 1 cm de llarg amb de 10 a 15 llavors.[1] Habita en boscos clars i bardisses, des de 0 a 1500 m d'altitud. Presenta dues varietats: var. latifolius amb folíols lanceolats o linears lanceolats d'1 a 5 cm d'amplada (present també a Mallorca) i var. ensifolius amb folíols de 0,3 a 1 cm d'amplada.
El pèsol bord (Lathyrus latifolius) és una espècie de planta del gènere Lathyrus dins la família de les fabàcies. És una espècie autòctona als Països Catalans (a les Balears només es troba a la Serra de Tramuntana de Mallorca). És originària del de l'Europa Mediterrània i submediterrània però ha passat a altres continents on es fa servir en jardineria (no fa tanta olor com el pèsol d'olor Lathyrus odoratus. A vegades és considerada una mala herba.
Herba enfiladissa robusta glabrescent d'1 a 3 m de llarg. La tija i els pecíols tenen ales el circell està ramificat. Les flors es presenten en raïms de 3 a 15 flors de color rosa les flors fan de 15 a 30 mm. Floreixen de maig a setembre. El fruit és un llegum de 5 a 11 x 0,6 a 1 cm de llarg amb de 10 a 15 llavors. Habita en boscos clars i bardisses, des de 0 a 1500 m d'altitud. Presenta dues varietats: var. latifolius amb folíols lanceolats o linears lanceolats d'1 a 5 cm d'amplada (present també a Mallorca) i var. ensifolius amb folíols de 0,3 a 1 cm d'amplada.
Llysieuyn blodeuol (neu legume) yw Ytbysen fythol lydanddail sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Fabaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Lathyrus latifolius a'r enw Saesneg yw Broad-leaved everlasting-pea.[1] Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Ytbysen Barbara Lydanddail, Ytbysen Barhaus.
Eraill yn yr un teulu yw: ffa soya (Glycine max), y ffa cyffredin (Phaseolus), pys gyffredin (Pisum sativum), chickpea (Cicer arietinum), cnau mwnci (Arachis hypogaea), pys per (Lathyrus odoratus) a licrs (Glycyrrhiza glabra).
Llysieuyn blodeuol (neu legume) yw Ytbysen fythol lydanddail sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Fabaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Lathyrus latifolius a'r enw Saesneg yw Broad-leaved everlasting-pea. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Ytbysen Barbara Lydanddail, Ytbysen Barhaus.
Eraill yn yr un teulu yw: ffa soya (Glycine max), y ffa cyffredin (Phaseolus), pys gyffredin (Pisum sativum), chickpea (Cicer arietinum), cnau mwnci (Arachis hypogaea), pys per (Lathyrus odoratus) a licrs (Glycyrrhiza glabra).
Hrachor širolistý (Lathyrus latifolius)[1] je rostlina, vytrvalá bylina z čeledě bobovité. Kvete od května až do srpna. [2] Květ nevoní.
Podle biolib.cz je pro rostlinu s označením Lathyrus latifolius používáno více rozdílných názvů, například Lathyrus megalanthus nebo Lathyrus sylvestris subsp. latifolius.[1]
Vytrvalá, sivozelená plazivá bylina s lodyhami poléhavými až vystoupavými, dlouhými až 50 až 200 cm. Silná lodyha je lysá, na průřezu čtyřhranná dvoukřídlá, bývá obvykle větvená. Listy s jedním párem lístků, na konci je rozvětvený úponek kterým se přidržuje okolních rostlin.
Oboupohlavné, nící květy 12 až 16 mm dlouhé jsou uspořádány do květenství hroznů. Motýlovitá koruna, zpravidla dlouhá okolo 15 mm, je u původního druhu sytě růžová, nahnědlá nebo narůžovělá. Rostlina kvete od května do srpna. Plodem je lusk.
Hrachor širolistý je původním druhem v Evropě. Je ovšem široce pěstován jako okrasná rostlina a zavlečen i na jiné kontinenty.
Upřednostňuje zásadité půdy, vápence a spraše. Vyskytuje se ve společenstvích Quercion pubescenti-petraeae, Bromion erecti, a dalších.[3]
Pro své výrazné květenství se vysazuje do ozdobných skalek a záhonů s dalšími trvalkami na slunných stanovištích, kde vynikne. Může být použit jako sušený k dekoraci.
Snadno se pěstuje v běžné propustné půdě na plném slunci. Dobře snese sušší a zásadité půdy s menším obsahem živin. Po odkvětu je doporučeno rostlinu seřezat, nevytvoří plody, ale pokvete znovu dříve a bohatěji.
Jsou vypěstovány kultivary druhu, například:[4]
Je poškozován plži, vážně zejména plzákem španělským. Na nevhodných stanovištích může být napadán padlím.
Hrachor širolistý (Lathyrus latifolius) je rostlina, vytrvalá bylina z čeledě bobovité. Kvete od května až do srpna. Květ nevoní.
Die Breitblättrige Platterbse (Lathyrus latifolius), auch Breitblatt-Platterbse oder Bukettwicke genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung der Platterbsen (Lathyrus), die zur Familie der Hülsenfrüchtler (Fabaceae) gehört.
Die Breitblättrige Platterbse ist eine sommergrüne[1], ausdauernde, krautige Pflanze mit langen unterirdischen, verzweigten Ausläufern. Die Stängel sind niederliegend, aufsteigend oder kletternd und werden 0,5 bis 2, selten 3 Meter lang. Meist sind sie nur im unteren Bereich verzweigt. Sie sind deutlich geflügelt mit 2,5 bis 6 mm breiten Flügeln, aufgrund von feinen Zähnchen rau, und kahl.
Die Laubblätter sind in Blattstiel und Blattspreite gegliedert. Die Blattstiele sind 2 bis 5 cm lang, bis 12 mm breit. Ihre Flügel sind 2 bis 7 mm breit, dabei gleich breit oder breiter geflügelt als der Stängel. Die Blattspreiten sind gefiedert und besitzen ein Fiederpaar und verzweigte Ranken, bei den unteren Stängelblättern sind dies nur grannenartige Spitzen. Die Fiederblätter sind 4 bis 9, selten 3 bis 15 cm lang und 1,5 bis 5 cm breit, rund oder kurz bespitzt. Sie haben fünf oder sieben Längsnerven, sind deutlich fieder- und netznervig und haben raue Ränder. Die Nebenblätter sind 3 bis 6 cm lang, 2 bis 11 mm breit, mindestens halb so lang wie der Laubblattstiel, und sind breit halbspießförmig.
Die traubigen Blütenstände enthalten 5 bis 15 Blüten, stehen steif aufrecht und sind zur Blütezeit bis zu 3,5-mal so lang wie die Tragblätter. Die Blüten sitzen an 6 bis 9 mm langen Stielen, ihre Deckblätter sind um einiges kürzer als der Blütenstiel.
Die Blütezeit reicht von Juni bis August. Die zwittrigen Blüten sind zygomorph und fünfzählig mit doppelter Blütenhülle; sie sind konstant ein wenig asymmetrisch. Der Kelch ist kahl, die Kelchzähne sind ungleich lang: die unteren sind 1,5- bis 2-mal so lang wie die Kelchröhre, die oberen sind wesentlich kürzer. Die Krone ist 20 bis 30 mm lang, rosenrot, das Schiffchen ist grünlich. Der Griffel ist stark nach oben gebogen, gedreht und hat eine schrägstehende Griffelbürste.
Die Hülsenfrüchte sind 7 bis 11, selten nur 5 cm lang, 8 bis 12 mm breit und netznervig. Sie haben eine braune, kahle Oberfläche und enthalten 8 bis 15 Samen. Die Samen sind 4 bis 7 mm lang, kugelig bis gegeneinander abgeflacht. Die Oberfläche ist warzig, graubraun mit schwarzen Punkten. Der Nabel ist oval und nimmt ein Fünftel bis ein Drittel des Umfangs ein.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 14[2].
Bei der Breitblättrigen Platterbse handelt es sich um einen Hemikryptophyten.[1] Die unterirdischen Ausläufer dienen der vegetativen Ausbreitung.
Blütenökologisch handelt es sich um nektarführende Schmetterlingsblüten mit Bürstenmechanismus. Griffel und Schiffchen sind konstant leicht schraubig gedreht, wodurch die Blüte asymmetrisch ist. Dadurch entsteht auf der rechten Blütenseite ein Zugang zum Nektar, den Honigbienen nutzen, ohne dabei eine Bestäubung zu bewirken. Der Bestäubungsmechanismus wird tatsächlich regelmäßig nur von anderen Apiden ausgelöst, wie etwa Vertretern der Gattungen Bombus, Eucera, Megachile und Xylocopa. Honigbienen sind an diesen Blüten eher selten zu beobachten. Zu den üblichen und „legitimen“ Besuchern und Bestäubern gehören vielmehr Blattschneider- und Holzbienen.
Die Samen werden wahrscheinlich endozoochor von Vögeln und Säugetieren ausgebreitet. Vorwiegend ist die Breitblättrige Platterbse ein Austrocknungsstreuer.
Die Breitblättrige Platterbse ist ein submediterranes Florenelement. Ihr ursprüngliches Areal erstreckt sich über den Mittelmeerraum, die Balkanhalbinsel und die Ukraine. Nach Norden und Westen wurde sie bis Mitteleuropa verschleppt.[3] Die Breitblättrige Platterbse kommt in Südeuropa und Nordafrika vor.[4] In Mitteleuropa ist sie zum Teil verwildert, in manchen Gebieten wird sie als eingebürgert (Neophyt) eingestuft. In Österreich ist sie im pannonischen Raum heimisch, ansonsten eingebürgert[5], in Deutschland kommt sie nur als Neophyt vor.[1]
Sie wächst in Magerwiesen, in Gebüschen, lichten Wäldern und an Bahndämmen. Sie kommt bevorzugt auf trockenen, lockeren, meist kalkhaltigen Böden bis in die montane Höhenstufe vor. Lathyrus latifolius ist im Schweizer Jura Charakterart des Lathyretum latifoliae (Verband Trifolion medii) und kommt sonst vor allem in Quercetalia-pubescentis-Gesellschaften vor.
Sorten der Breitblättrigen Platterbse werden als Zierpflanze in Parks und Gärten verwendet. Weiterhin wurde sie auch als Viehfutter angebaut.[6]
Sie kam in der zweiten Hälfte des 16. Jahrhunderts nach Mitteleuropa. Erstmals erwähnt wird sie von Pietro Andrea Mattioli als Clymeneum. Der Flame Lobelius nannte die Pflanze Lathyrus narbonensis latiore folio, hatte sie also wahrscheinlich aus Südfrankreich erhalten. Camerarius erwähnt sie 1586 bereits als beliebte Zierpflanze, in England wird sie mindestens seit 1596 kultiviert. Die erste Erwähnung in Deutschland ist die Abbildung der Pflanze im „Hortus Eystettensis“ von 1613. Caspar Bauhin nannte die Art 1623 Lathyrus latifolius, diesen Namen übernahm dann später Carl von Linné. Die weite Verbreitung als Zierpflanze fand im 18. Jahrhundert statt. Bereits gegen Ende des 19. Jahrhunderts galt die Art als altmodisch. Volkstümlich wird die Art häufig als Wicke bezeichnet, meist als Winterwicke oder Staudenwicke.[7]
Die Breitblättrige Platterbse (Lathyrus latifolius), auch Breitblatt-Platterbse oder Bukettwicke genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung der Platterbsen (Lathyrus), die zur Familie der Hülsenfrüchtler (Fabaceae) gehört.
Ajilban n yetbiren (Isem usnan: Lathyrus latifolius) d talmest n yemɣi seg twacult n fabaceae . Carl Von Linné d amdan amezwaru i yuran fell-as deg useggas n 1753. Tamlest-a teḥseb-itt IUCN am d talmest ur tettwaggez.
Ajilban n yetbiren (Isem usnan: Lathyrus latifolius) d talmest n yemɣi seg twacult n fabaceae . Carl Von Linné d amdan amezwaru i yuran fell-as deg useggas n 1753. Tamlest-a teḥseb-itt IUCN am d talmest ur tettwaggez.
Lathyrus latifolius, the perennial peavine, perennial pea, broad-leaved everlasting-pea,[1] or just everlasting pea, is a robust, sprawling herbaceous perennial flowering plant in the pea family Fabaceae. It is native to Europe but is present on other continents, such as North America and Australia,[2] where it is most often seen along roadsides.[3]
Lathyrus latifolius has winged hairless stems, and alternating blue green compound leaves consisting of a single pair of leaflets and a winged petiole about 2 in long. The leaflets are narrowly ovate or oblong-ovate, smooth along the margins, hairless and up to 3 in long and 1 in across. There is a branched tendril between the leaflets.
Short racemes of 4–11 flowers are produced from the axils of the leaves. The flowers, which are unscented, are about 3⁄4–1 in across with a typical structure for Faboideae, with an upper standard and lower keel, enclosed by lateral petals. There are 5 petals, which are purplish pink, fading with age. There is a green calyx with 5 teeth, often unequal. The blooming period lasts about 2 months during the summer and early autumn.[4]
The flowers are followed by hairless flattened seedpods, about 2 in long and 1⁄2 in wide, with several seeds inside. The seedpod, which is initially green, gradually turns brown, splitting open into curled segments, flinging out the seeds. The seeds are dark and oblong to reniform in shape.
Lathyrus latifolius can reproduce vegetatively from its taproot and rhizomes, or by reseeding.
Lathyrus latifolius is a perennial herbaceous vine (climber), which can reach 6 feet or more by means of twining tendrils, but in open areas sprawls. It is frost-hardy, long-lived, and slowly spreading. The foliage becomes rather ragged and yellowish by the end of summer.[4][5]
It requires partial to full sun, and loam or clay-loam soil that is moist, mesic, or slightly dry. Unlike the related annual sweet pea, Lathyrus odoratus, with which it may be confused, it has no scent. While grown as a garden plant it may be pervasive and difficult to remove. Because of this, this species is often considered to be a weed despite its attractive appearance.
Numerous cultivars have been selected as garden subjects, of which the following have gained the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit:
Bumblebees pollinate the flowers. Butterflies visit the flowers for their nectar, but do not pollinate. Epicauta fabricii (Fabricius blister beetle), the caterpillars of Apantesis phyllira (Oithona tiger moth) and some herbivores feed on the leaves. However, the seeds are poisonous.[4]
Lathyrus latifolius, the perennial peavine, perennial pea, broad-leaved everlasting-pea, or just everlasting pea, is a robust, sprawling herbaceous perennial flowering plant in the pea family Fabaceae. It is native to Europe but is present on other continents, such as North America and Australia, where it is most often seen along roadsides.
La albejana (Lathyrus latifolius) es una planta de la familia de las fabáceas.[1]
Planta trepadora mediante zarcillos, que crece a partir de un tallo leñoso subterráneo vertical, de unos 75 cm, generalmente, hasta 150 o más. Los tallos, ramificados, con dos alas longitudianles de 1-3 mm de ancho, tienen hojas con pie, divididas en dos segmentos de hasta 80 mm de largo, de forma anchamente lanceoladas, con nervios visibles, paralelos al borde, de color verde azulado no pelosos, seguidos de un zarcillo, simple o dividido. En el tallo, en la base del pie de las hojas, se sitúan unas estípulas ovadas, con un rabillo hacia atrás, parecidas pero menores que los segmentos de las hojas. Las flores en primavera y verano. de hasta 25 mm, crecen en un pequeño racimo de largo pie, (10-20 cm). Son primero de un rosa muy claro que luego oscurece. El fruto es un legumbre alargada, sin pelos, de entre 5-12 mm, con 10-18 semillas redondeadas, aplanadas y pardas.[2]
Originaria del sur y centro de Europa. Ampliamente naturalizada.[3] Crece en setos, terraplenes ferroviarios, herbazales húmedos, sotos y borde de bosques. Se cultiva en jardinería como planta ornamental.
Lathyrus latifolius fue descrito por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 2: 733. 1753.[4]
Número de cromosomas de Lathyrus latifolius (Fam. Leguminosae) y táxones infraespecíficos: 2n=14[5]
Lathyrus: nombre genérico derivado del griego que se refiere a un antiguo nombre del "gisante".[6]
latifolius: epíteto latíno que significa "con hojas anchas"[7]
La albejana (Lathyrus latifolius) es una planta de la familia de las fabáceas.
Flores Vista de la plantaRuusunätkelmä (Lathyrus latifolius) on Euroopassa kasvava myrkyllinen nätkelmälaji. Ruusunätkelmä on yksivuotisen tuoksuherneen lähisukulainen.
Ruusunätkelmä on monivuotinen vanhanajan harvinainen köynnös. Siipipalteinen varsi kasvaa 2-3 metriä pitkäksi. Parilehtisten, sinivihreiden lehtien päässä on kärhet. Ruusunötkelmä kukkii vahapintaisin punaisin, ruusunpunaisin ja valkoisin kukin, jotka ovat tertussa. Tertussa voi olla jopa 8 kukkaa. Kukat muistuttavat hajuherneitä. Palko on 5-10 senttimetriä pitkä ja monisiemeninen.
Ruusunätkelmää kasvaa auringossa tai puolivarjossa kuivahkoilla alueilla loppukesästä.
Ruusunätkelmä on ihmiselle myrkyllinen, koska sen siemenissä on jonkin verran beeta-n-oksaaliamino-l-alaniinia eli BOAA:ta. Pienen määrän syöminen ei kuitenkaan ole vaarallista.
http://www.puutarhakasvit.fi/tuote/ruusun%C3%A4tkelm%C3%A4-lathyrus-latifolius-l/7312600958579/
Ruusunätkelmä (Lathyrus latifolius) on Euroopassa kasvava myrkyllinen nätkelmälaji. Ruusunätkelmä on yksivuotisen tuoksuherneen lähisukulainen.
Lathyrus latifolius
Le Pois vivace (Lathyrus latifolius) est une espèce de plante herbacée de la famille des Fabaceae (de la sous-famille des Faboideae selon la classification phylogénétique).
Elle est également appelée « gesse à larges feuilles » ou « pois de Chine ».
Elle est spontanée en Europe. Elle est cultivée comme fleur de jardin, appréciée pour ses fleurs roses s'épanouissant en été.
C'est une plante vivace vigoureuse, grimpante grâce à des vrilles, elle peut atteindre une hauteur de deux à trois mètres. Les tiges sont ailées. Les feuilles sont formées de deux paires de folioles. Les vrilles sont peu nombreuses. Les fleurs papilionacées assez grandes, de couleur rose pourpre, sont groupées en grappes axillaires par 10 à 15 fleurs.
Données d'après : Julve, Ph., 1998 ff. - Baseflor. Index botanique, écologique et chorologique de la flore de France. Version : 23 avril 2004.
C'est une espèce spontanée en Afrique du Nord (Algérie, Maroc, Tunisie) et en Europe (France, Espagne, Portugal, Italie, Suisse, Autriche, Hongrie, Ukraine, Balkans, Grèce).
Elle est cultivée de nos jours dans tous les pays tempérés et souvent naturalisée.
Lathyrus latifolius
Le Pois vivace (Lathyrus latifolius) est une espèce de plante herbacée de la famille des Fabaceae (de la sous-famille des Faboideae selon la classification phylogénétique).
Elle est également appelée « gesse à larges feuilles » ou « pois de Chine ».
Elle est spontanée en Europe. Elle est cultivée comme fleur de jardin, appréciée pour ses fleurs roses s'épanouissant en été.
Šěroki hróšik (Lathyrus latifolius) je rostlina ze swójby łušćinowcow (Fabaceae).
Šěroki hróšik. W: FloraWeb.de. (němsce)
Šěroki hróšik (Lathyrus latifolius) je rostlina ze swójby łušćinowcow (Fabaceae).
Plačialapis pelėžirnis (lot. Lathyrus latifolius) – pupinių (Fabaceae) šeimos pelėžirnių (Lathyrus) genties augalų rūšis.
Augalas vijoklinis, lanksčiu stiebu, žolinis, iki 2 m aukščio. Žydi birželio pradžioje-rugpjūtį. Šis pelėžirnis, kaip vijoklinis augalas, auginamas prie pavėsinių atramų. Galima sodinti gėlyne ir be atramų. Augalas sodinamas pavėsyje, derlingoje, ne per sunkioje ir ne per sausoje žemėje. Mėgsta kalkingą dirvą. Toje pačioje vietoje auga ilgiau kaip 10 metų. Žiemoja nepridengtas.
Pelėžirniai dauginami sėklomis ir dalijant kerą. 14-20 sėklų sveria 1 g. Patartina sėti tiesiai į nuolatinę vietą (iš rudens arba pavasarį), nes jie labai nemėgsta persodinimų. Pasisėja savaime. Augalai atsparūs ligoms ir kenkėjams.
Plačialapis pelėžirnis yra kiliminis augalas, gėlynuose auginamas toliau nuo tako, nes peržydėjęs nelabai dekoratyvus. Sodinamas parkuose, parkų pievelėse, tarp retų medžių bei krūmų, vienarūšėms grupėms arba su kitomis daugiametėmis (ypač laukinėmis) gėlėmis. Sodinama pavieniui arba po 2-3 augalus (į 1 m 2-5 ar 7 kerai).
Kultivuojamas nuo XVI a. Lietuvoje dar nėra itin dažnai auginamas.
De brede lathyrus (Lathyrus latifolius) is een overblijvende klimplant met breedgevleugelde, 0,6-3 m lange stengels die over de grond kruipen of klimmen als ze een steun hebben gevonden. De steunbladeren zijn 3-6 cm lang, lancet- tot eirond of halfspietsvormig en meer dan half zo breed als de stengel. De bladeren hebben een gevleugelde bladsteel en bestaan uit twee lint- tot eironde of elliptisch-ronde, 4–15 cm lange, vijfnervige, blauwgroene blaadjes.
De plant bloeit van mei tot augustus. De bloemen groeien met vijf tot vijftien stuks in trossen. De bloemkroon is karmijnrood en 2–3 cm lang. De kelktanden zijn ongelijk van lengte. De vruchten zijn 5-11 cm lange, gladde, bruine peulvruchten.
De brede lathyrus komt voor in Midden- en Zuid-Europa tot in Noord-Frankrijk en het Middellandse Zeegebied. In België, Duitsland en Engeland is de soort ingeburgerd. Hij komt voor in graslanden, wegbermen en struikgewas.
Deze soort is ook als sierplant in cultuur. Hij kan temperaturen tot -25 °C weerstaan. Als snijbloem is hij niet geschikt, omdat de bloemen in een vaas te snel verwelken. Daarvoor is de welriekende lathyrus (Lathyrus odoratus) beter geschikt.
De brede lathyrus (Lathyrus latifolius) is een overblijvende klimplant met breedgevleugelde, 0,6-3 m lange stengels die over de grond kruipen of klimmen als ze een steun hebben gevonden. De steunbladeren zijn 3-6 cm lang, lancet- tot eirond of halfspietsvormig en meer dan half zo breed als de stengel. De bladeren hebben een gevleugelde bladsteel en bestaan uit twee lint- tot eironde of elliptisch-ronde, 4–15 cm lange, vijfnervige, blauwgroene blaadjes.
De plant bloeit van mei tot augustus. De bloemen groeien met vijf tot vijftien stuks in trossen. De bloemkroon is karmijnrood en 2–3 cm lang. De kelktanden zijn ongelijk van lengte. De vruchten zijn 5-11 cm lange, gladde, bruine peulvruchten.
De brede lathyrus komt voor in Midden- en Zuid-Europa tot in Noord-Frankrijk en het Middellandse Zeegebied. In België, Duitsland en Engeland is de soort ingeburgerd. Hij komt voor in graslanden, wegbermen en struikgewas.
Deze soort is ook als sierplant in cultuur. Hij kan temperaturen tot -25 °C weerstaan. Als snijbloem is hij niet geschikt, omdat de bloemen in een vaas te snel verwelken. Daarvoor is de welriekende lathyrus (Lathyrus odoratus) beter geschikt.
Groszek szerokolistny (Lathyrus latifolius L.) – gatunek rośliny zielnej z rodziny bobowatych (motylkowatych). Pochodzi ze środkowej, wschodniej i południowej Europy oraz Afryki Północnej, jest uprawiany w wielu innych rejonach świata[2]. W Polsce występuje bardzo rzadko, opisano tylko kilka jego stanowisk w Niecce Nidziańskiej. Spotykany jest czasami poza tym obszarem, ale tylko jako zdziczały, na stanowiskach synantropijnych.
Roślina objęta w Polsce ścisłą ochroną gatunkową. Głównym dla niej zagrożeniem jest zarastanie drzewami i krzewami, lub zaorywanie muraw, w których występuje. Gatunek umieszczony w Polskiej Czerwonej Księdze Roślin (2001) jako narażony na wymarcie (kategoria zagrożenia EN)[5]. W wydaniu z 2014 roku otrzymał kategorię CR (krytycznie zagrożony)[6]. Tę samą kategorię posiada na polskiej czerwonej liście[7].
Groszek szerokolistny (Lathyrus latifolius L.) – gatunek rośliny zielnej z rodziny bobowatych (motylkowatych). Pochodzi ze środkowej, wschodniej i południowej Europy oraz Afryki Północnej, jest uprawiany w wielu innych rejonach świata. W Polsce występuje bardzo rzadko, opisano tylko kilka jego stanowisk w Niecce Nidziańskiej. Spotykany jest czasami poza tym obszarem, ale tylko jako zdziczały, na stanowiskach synantropijnych.
A Lathyrus latifolius, comummente conhecida como cizirão[1](não confundir com a lathyrus cicera com quem partilha este nome[2]), é uma espécie de planta com flor, herbácea e rizomatosa, pertencente à família das fabáceas e ao tipo fisionómico dos hemicriptófitos[3] escandentes.[4]
Dá ainda pelos seguintes nomes comuns: cigerão[5] (não confundir com a vicia hirsuta que com ela partilha este nome) e cizirão-de-flor-grande[3].
A autoridade científica da espécie é L., tendo sido publicada em Species Plantarum 2: 733. 1753.[6]
O número de cromossomas da Lathyrus latifolius e de táxones infra-específicos: 2n=14[7]
Planta trepadora, com gavinhas, que cresce a partir de um caule lenhoso subterrâneo e vertical, que pode ascender até uma média de 75 centímetros, podendo, inclusive, ultrapassar os 150 centímetros de altura.[11] Os caules, ramificados, com duas alas longitudinais de 1-3 mm de grossura, têm folhas pecioladas, divididas em dois segmentos que podem chegar aos 80 milímetros de comprimento. No que toca ao formato, as folhas são lanceoladas e exibem nervuras paralelas às bordas. [11] Junto ao caule, na base do pé das folhas, situam-se umas estípulas ovadas, com um pecíolo virado para atrás.[11]
As flores surgem de Maio a Agosto, têm cerca de 25 milímetros de comprimento, crescem em cachos pé comprido com cerca de 10 a 20 centímetros.[3]
Ao princípio as flores assumem uma coloração rosada clara, que depois vai escurecendo.[11] O fruto é um legume alongado e glabro que pode medir entre 5 e 12 milímetros, com 10 a 18 sementes arredondadas, aplanadas e de cor pardacenta.[11]
É natural do Centro, Sul e Leste Europeu, com presença não despicienda no Norte de África, tendo sido introduzida no continente americano.[3]
Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente em Portugal Continental. Mais concretamente, pode encontrar-se em todas as zonas do Nordeste, na Terra Fria Transmontana, no Centro-oeste calcário, no Centro-oeste olissiponense, no Centro-leste de campina e no Centro-sul miocénico. [3]
Em termos de naturalidade é nativa da região atrás indicada.
Medra tanto em ermos sáfaros, como em courelas agricultadas.[3] Também é capaz de prosperar em relvados húmidos, em sebes-vivas e nas cercanias de bosques.[4]
Não se encontra protegida por legislação portuguesa ou da Comunidade Europeia.
A Lathyrus latifolius, comummente conhecida como cizirão(não confundir com a lathyrus cicera com quem partilha este nome), é uma espécie de planta com flor, herbácea e rizomatosa, pertencente à família das fabáceas e ao tipo fisionómico dos hemicriptófitos escandentes.
Rosenvial (Lathyrus latifolius) är en ört i familjen ärtväxter. Ursprunglig i centrala och södra Europa, samt i Nordafrika. Numera förvildad på många håll, bl a i Sverige. Odlas som prydnadsväxt.
Flerårig, klättrande ört till 4 m, kal. Stjälk och bladskaft med breda vingkanter. Blad parbladiga blad med ett par småblad och ett grenigt klänge, elliptiska, till 8 cm. långa. Stipler breda, lika breda eller bredare än stjälken. Blommorna sitter i klasar på långa stjälkar i bladvecken. De kan vara purpurrosa till rosa eller vita, doftlösa. Frukten är en balja med många frön.
Närstående vingvial (L. heterophyllus) men den har smalare stipler och övre blad som ofta har två par småblad. En annan liknande art är backvial (L. sylvestris) som men skiljs genom längre och smalare småblad, mindre blommor och smalare stipler.
Artepitetet latifolius (lat.) betyder bredbladig.
Rosenvial (Lathyrus latifolius) är en ört i familjen ärtväxter. Ursprunglig i centrala och södra Europa, samt i Nordafrika. Numera förvildad på många håll, bl a i Sverige. Odlas som prydnadsväxt.
Flerårig, klättrande ört till 4 m, kal. Stjälk och bladskaft med breda vingkanter. Blad parbladiga blad med ett par småblad och ett grenigt klänge, elliptiska, till 8 cm. långa. Stipler breda, lika breda eller bredare än stjälken. Blommorna sitter i klasar på långa stjälkar i bladvecken. De kan vara purpurrosa till rosa eller vita, doftlösa. Frukten är en balja med många frön.
Närstående vingvial (L. heterophyllus) men den har smalare stipler och övre blad som ofta har två par småblad. En annan liknande art är backvial (L. sylvestris) som men skiljs genom längre och smalare småblad, mindre blommor och smalare stipler.
Artepitetet latifolius (lat.) betyder bredbladig.
Багаторічна рослина 1-2 м заввишки із залягаючим або лазячим стеблом, що чіпляється за допомогою листових вусиків. Стебло двогранне, з двома широкими крилами. Прилистки широколанцетні, напівстріловидні, 2-4 см завдовжки, близько 1 см завширшки, з добре вираженими поздовжніми жилками. Черешки ширококрилі. Листова вісь закінчується розгалуженим вусиком. Листя складаються з однієї пари довгасто-овальних листочків 5,5-9 см завдовжки, 1-3 (5) см завширшки, з 3-5 добре вираженими жилками. Листова пластинка закінчується вістрям. Квітконоси товсті, гранисті, довші за листя. Суцвіття — негуста китиця з 3-10 квітками. Квітконіжка однакової довжини з чашечкою. Квітки великі, 2-2,5 см завдовжки, яскраво-червоні. Чашечка широкодзвоникова, верхні зубці трикутно-ланцетні, однакової довжини з трубкою, нижній зубець ланцетно-шиловидний, довше трубки та інших зубців чашечки. Прапор до основи поступово звужений в короткий нігтик, крила помітно коротші прапора, на вузькому короткому нігтику, човник напівкруглий, на короткому нігтику. Боби довгасто-лінійні, горизонтально відхилені, до основи звужені, 5-6 см завдовжки, близько 1 см завширшки, стислі, з загостреним кінчиком, з трьома поздовжніми шорсткими ребрами по верхньому шву. Стулки бобів з поздовжньо-сітчастим жилкуванням. Насіння кулясте або довгасте, слабо горбкувате. Цвіте в травні-червні, плодоносить у липні.
Число хромосом — 2n = 14.
Росте у листяних лісах, на лісових галявинах і узліссях, у чагарниках.
Добра кормова високобілкова рослина, охоче поїдається худобою. Використовується як декоративна рослина.
Входить до Офіційного переліку регіонально рідкісних рослин Закарпатської області[2].
Lathyrus latifolius là một loài thực vật có hoa trong họ Đậu. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên.[1]
Lathyrus latifolius là một loài thực vật có hoa trong họ Đậu. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên.