Most North American populations of Nigella damascena are represented by a mixture of single- and double-flowered (having supernumerary flower parts) individuals. Sepals tend to be larger and more variable in color than in Eurasian plants. Single-flowered plants usually have petals; petals appear to be absent in double-flowered individuals.
La flor d'aranya (Nigella damascena) o niella (que també és el nom comú de l'Agrostemma githago,[1] amb la qual no s'ha de confondre) és una planta que pertany a la família de les ranunculàcies (Ranunculaceae).
És nadiua del sud d'Europa, i prou comuna a Andalusia. Es pot trobar, ans que més rarament, als països del nord d'Europa, a l'Àfrica del Nord i al sud-oest d'Àsia.
La flor d'aranya es cultiva com a planta ornamental, tot i que es troba en estat asilvestrat en alguns llocs del Principat. També es cultiva als jardins de l'Amèrica del Nord. Creix silvestre en els sembrats i els llocs negats.
La flor d'aranya és una planta herbàcia anual erecta, pilosa i sedosa de 10 a 50 cm d'alçada. La tija és erecta, glabra, verda i poc ramificada. Forma una arrel prima i axonomorfa. Les fulles són estretament lanceolades.[2]
Les flors són solitàries amb les dents del calze més llargues que la corol·la, normalment purpúria. Les flors poden ser de color blanc, rosat, blau i violat clar. Es cultiva per a la decoració o guarniments florals, amb colors molt variats i impressionants.
El fruit és en càpsula i les llavors són tòxiques.
Entre els noms vulgars d'aquesta planta cal mencionar niella, estel, estel-mare, estrella de camp, estrelleta de camp, lluenta, llanterna, barbes d'ermità, unflabou, niella lluent i herba de capseta.[3]
En anglès es coneix amb els noms de love in the mist ('amor en la boira') i devil in the bush ('dimoni en el bosc').[4][5]
La flor d'aranya (Nigella damascena) o niella (que també és el nom comú de l'Agrostemma githago, amb la qual no s'ha de confondre) és una planta que pertany a la família de les ranunculàcies (Ranunculaceae).
Lysieuyn blodeol bychan yw Glas y niwl sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Ranunculaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Nigella damascena a'r enw Saesneg yw Love-in-a-mist.[1]
Mae'r blodau'n gymesur ac yn ddeuryw. Nodwedd arbennig y planhigyn hwn yw bod y sepalau'n lliwgar ac yn edrych yn debyg iawn i betalau. Ceir ychydig lleia erioed o wenwyn o fewn y planhigyn: protoanemonin,sy'n wenwyn i anifail a dyn, alcaloidau neu glycodidau. Mae'n perthyn yn agor i flodyn menyn.
Lysieuyn blodeol bychan yw Glas y niwl sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Ranunculaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Nigella damascena a'r enw Saesneg yw Love-in-a-mist.
Mae'r blodau'n gymesur ac yn ddeuryw. Nodwedd arbennig y planhigyn hwn yw bod y sepalau'n lliwgar ac yn edrych yn debyg iawn i betalau. Ceir ychydig lleia erioed o wenwyn o fewn y planhigyn: protoanemonin,sy'n wenwyn i anifail a dyn, alcaloidau neu glycodidau. Mae'n perthyn yn agor i flodyn menyn.
Černucha damašská (Nigella damascena) je druh rostliny z čeledi pryskyřníkovité (Ranunculaceae).
Jedná se o jednoletou asi 15–40 cm vysokou bylinu.[1][2][3] Lodyha je vzpřímená, zpravidla chudě větvená. Listy jsou střídavé, bazální i lodyžní, dolní jsou řapíkaté, horní až přisedlé. Přízemní listy jsou za květu většinou už zaschlé.[1] Čepele jsou hluboce 2–3× členěné v čárkovité až čárkovitě kopinaté asi 1–2 mm široké úkrojky.[1][2] Těsně pod květem se nachází přeslen listenů, které jsou členěny v čárkovité úkrojky podobně jako listy. Květy jsou oboupohlavné, pravidelné, jednotlivé na vrcholu stonku či větví. Kališní lístků je 5 (ovšem u některých kultivarů jsou zmnožené), jsou petaloidní (napodobují korunu), široce vejčitého tvaru.[1] Jsou většinou světle až sytě modré barvy, u některých kultivarů mohou být bílé až růžové. Korunní lístky jsou přeměněny v nektária, která jsou dvoupyská.[1] Tyčinek je mnoho.[3] Gyneceum je složeno z několika plodolistů. Plodem je měchýřek, měchýřky jsou uspořádány do souplodí, jsou navzájem srostlé v nepravou tobolku, pouze nahoře čnělky jsou volné.[1]
Černucha damašská je přirozeně rozšířena ve východním Středomoří. V ČR to je hojně pěstovaná okrasná letnička, někdy i v plnokvětých kultivarech. Občas pomíjivě zplaňuje.
Černucha damašská (Nigella damascena) je druh rostliny z čeledi pryskyřníkovité (Ranunculaceae).
Jomfru i det grønne (Nigella damascena) er en énårig plante med en opret, forgrenet vækst og endestillede, blå blomster. Arten og sorter af den dyrkes som prydplante i haverne.
Jomfru i det grønne er en énårig urt med en opret og forgrenet vækstform. Stænglerne er furede og ganske fint behårede. Bladene sidder spredt, og de er finnede med trådtynde småblade og hel rand.
Blomstringen foregår i juni-august, hvor man finder blomsterne siddende endestillet på de talrige forgreninger. Hver blomst er omgivet af en krans af trådagtigt snitdelte højblade. Blomsterne er 5-tallige og regelmæssige, dog sådan at alle blosterbladene er farvede (oftest blå, men hvide og lyserøde eksemplarer findes også). Frugtknuden er opsvulmet og meget synlig. Frugten er en kapsel med mange frø.
Rodsystemet er smalt og dybtgående. Det består af en pælerod, der bærer nogle få siderødder.
Planten når en højde på ca. 50 cm og en bredde, der noget mindre.
Jomfru i det grønne er naturligt forekommende i Makaronesien, Nordafrika, Mellemøsten, Kaukasus samt det sydlige og østlige Europa. Den findes på ruderater, på marker og langs vejkanter, hvor der er lysåbent og veldrænet.
I hvedemarkerne på Sicilien findes arten som ukrudtsplante sammen med bl.a. agergåseurt, alm. rajgræs, ærteblomst, bladløs fladbælg, blæresmælde, gul okseøje, gul rasleblomst, hedebjergmynte, Hypochoeris achyrophorus (en art af kongepen), italiensk oksetunge, liden sneglebælg, liden tvetand, mamelukærme, opret hønsetarm, pindsvinkamgræs, porreløg, sandvikke, smalbladet kløver, stor hjertegræs og vild gulerod[1]
Frøene af Jomfru i det grønne, nigellafrø, har tidligere været brugt i madlavningen og som naturlægemiddel. Efter opdagelsen af, at planten indeholder giftige alkaloider – først og fremmest damascenin og arecolin, er disse anvendelser dog i aftagende.
I dag bruges planten og de mange frøsorter af den mest som prydplante i haverne.
Jomfru i det grønne (Nigella damascena) er en énårig plante med en opret, forgrenet vækst og endestillede, blå blomster. Arten og sorter af den dyrkes som prydplante i haverne.
Die Jungfer im Grünen (Nigella damascena) ist eine einjährige Pflanze aus der Familie der Hahnenfußgewächse (Ranunculaceae). Die im Mittelmeerraum beheimatete Pflanze ist eine in Mitteleuropa häufig kultivierte Gartenpflanze.
Die Gattungsbezeichnung Nigella (Lat. nigellus = schwarz) verweist auf die schwarz gefärbten Samen. Die Artbezeichnung damascena bedeutet übersetzt „aus Damaskus stammend“ und wird von dem Botaniker Heinz-Dieter Krausch als Beleg dafür gesehen, dass sie über die Handelsbeziehungen Venedigs mit dem Vorderen Orient in Mitteleuropa eingeführt wurde. Dem widerspricht jedoch, dass die Pflanze in der Levante nicht vorkommt. Insgesamt ist das Ephitet damascenum häufig und wurde gerne verwendet, um einen allgemein „östlichen“ Ursprung einer Pflanze anzuzeigen.[1]
Die Jungfer im Grünen, die früher eine häufig vorkommende Bauerngartenpflanze war, trägt eine Reihe von deutschen Namen. Dazu zählen unter anderem Gretl in der Stauden, Gretl in der Heck, Gretchen im Busch, Venushaarige, Braut in Haaren, Damaszener Schwarzkümmel, Damaszener Kümmel und Garten-Schwarzkümmel.[2] Sie ist nicht mit dem Kümmel oder Kreuzkümmel verwandt, sondern gehört zur selben Gattung wie der Schwarzkümmel (Nigella sativa).
Der Name Gretl in der Stauden spielt auf eine österreichische Sage an, nach der die reiche Bauerntochter Gretl ihrer Liebe zu dem Keuschlersohn Hans auf Wunsch des Vaters entsagen musste. Nachdem sie sich in Sehnsucht nach einander verzehrten, wurden sie in Blumen verwandelt. Während Gretl zur Jungfer im Grünen wurde, wurde je nach Region aus Hans der Vogelknöterich oder die Gemeine Wegwarte, die beide im Volksmund auch den Namen Hansl am Weg tragen.[3]
Die Jungfer im Grünen ist eine einjährige krautige Pflanze. Sie bildet einen aufrechten, bis etwa 45 Zentimeter hohen und verzweigten Stängel aus. Die Laubblätter sind fiederteilig und sehr stark reduziert.
Die Blüten, die sich zahlreich an den verzweigten Stängeln bilden, sind von einem Kranz haarförmig zerschlitzter Hochblätter umgeben. Blütezeit ist Juni bis August.
Die zwittrige Blüte ist fünfzählig. Das Perigon besteht aus großen, meist blau, gelegentlich auch rosa oder weiß gefärbten Tepalen. Nach innen folgen fünf kleine, zweilippige Honigblätter. Es folgen die zahlreichen Staubblätter. Die fünf Fruchtblätter sind zu einem oberständigen und walzenförmigen Fruchtknoten verwachsen, der dadurch fünffächrig ist. Lediglich die Griffel sind frei.
Das Fehlen der Aufteilung in Kelch- und Kronblätter ist charakteristisch für viele Hahnenfußgewächse. Es gibt Ziersorten mit gefüllten Blüten, bei denen Honigblätter und/oder Staubblätter zu Perigonblättern umgewandelt sind.
Es existieren zwei Varianten dieser Pflanze, was bereits Clusius aufgefallen war[4]. Bei der Wildform ist die Blütenhülle zweiteilig, bei der domestizierten Abart oft verwachsen, womit sich die Pflanze hauptsächlich selbst bestäubt[1]
Die Jungfer im Grünen zählt zu den vormännlichen Pflanzen, bei der zuerst die Staubblätter reifen. Mit dieser sogenannten Proterandrie verhindert die Pflanze die Selbstbestäubung. Reife Staubbeutel sind dabei nach unten gebeugt und haben geöffnete Beutel. Ein Insekt, das an den Nektarien Nektar aufnimmt, wird an seinem Rücken durch die nach unten geöffneten Staubbeutel mit Pollen eingestäubt. Die Griffel des Fruchtknotens stehen bei Blüten im männlichen Stadium dagegen noch aufrecht. Sie krümmen sich erst während der Blütezeit durch eine Wachstumsbewegung der Pflanze nach unten. Im weiblichen Stadium der Blüte, wenn alle Staubbeutel entleert sind, sind die Griffel so weit nach unten gebeugt, dass besuchende Insekten die auf ihrem Rücken mitgebrachten Pollen an die herabhängenden Narben der Griffel abstreichen. Als bestäubende Insekten kommen vor allem Hummeln und Bienen in Frage, die aufgrund ihrer langen Saugröhren an den Nektar gelangen. Schwebfliegen sind gelegentlich gleichfalls an den Blüten zu beobachten. Sie lecken lediglich den Pollen ab und spielen bei der Bestäubung keine Rolle.
Bei bestäubten Blüten entwickelt sich der Fruchtknoten zu einer etwa drei Zentimeter langen Kapselfrucht. Mit zunehmender Reife trocknen die Fruchtwände immer mehr aus, bis sie pergamentartig sind. Fast reife Kapseln haben breite, violette Längsstreifen. Voll ausgereifte Kapseln sind dagegen hell bräunlich und öffnen sich im Spätsommer infolge der Austrocknung an ihrer Spitze mit meist fünf Spalten, die jeweils etwa sieben Millimeter lang sind. Die in der Fruchtkapsel enthaltenen querrunzeligen Samen sind schwarz gefärbt, wie es für diese Gattung typisch ist.
Zur Ausbreitung der Samen nutzt die Pflanze die Bewegung durch Wind oder vorbeistreifende Tiere; sie wird deshalb als Wind- und Tierstreuer bezeichnet (Semachorie). Verschiedene Gestaltmerkmale unterstützen diese Ausbreitungsmechanismen. So sind die Blütenstängel zum Zeitpunkt der Kapselreife etwas länger als während der Blütezeit und sehr elastisch. Die blasig aufgetriebene und leichte Kapsel dient als Windfang, so dass die gesamte Pflanze schon von schwachem Wind hin und her bewegt wird. Die Kapsel hat an ihrer Spitze abgeknickte, verlängerte und hakige Griffel, die sich leicht im Fell eines vorbeistreifenden Tieres so verhaken, dass die Pflanze mitgezogen wird und beim Lösen zurückschnellt. Durch die Bewegung werden die Samen aus den schmalen Spalten herausgeschleudert.
Die Pflanze ist diploid, die Chromosomenzahl beträgt 2n = 12.[5]
Aus den Samen der Jungfer im Grünen können bis zu 10 % ätherisches Öl gewonnen werden. In diesem Öl sind mit einem Anteil von einem Zehntel Alkaloide enthalten, insbesondere Damascenin.
Ernst Mutschler habilitierte sich 1964 an der Johannes Gutenberg-Universität Mainz mit dem Thema Chemie und Pharmakologie der Alkaloide Damascenin und Arecolin.
Das ursprüngliche Verbreitungsgebiet der Jungfer im Grünen ist der Mittelmeerraum; die Art kommt dementsprechend in Südeuropa, Kleinasien und Nordafrika vor, fehlt aber in der Levante und Syrien[1]. Die östlichsten Belege stammen aus dem nördlichen Kaukasusvorland und dem Nordwest-Iran[1]. Auch auf den Kanarischen Inseln ist sie heimisch. Der Diversitätsschwerpunkt der Pflanze liegt in Griechenland und der westlichen Türkei, was darauf hindeuten könnte, dass hier ihr Ursprungsgebiet liegt.[1] In ihrem natürlichen Verbreitungsgebiet wächst sie auf Kultur- und Brachland.
Auf einigen wenigen mitteleuropäischen Standorten ist Gretchen-im Grünen als sogenannter Gartenflüchtling verwildert und tritt in Schutt-Unkrautgesellschaften auf. Verwilderte Bestände gibt es in Österreich, Schweiz, Belgien, den Niederlanden, Polen, Deutschland und der Tschechischen Republik. Als einjährige Beet- und Balkonpflanze wird sie weltweit kultiviert.
Der älteste Nachweis von Nigella damascena in Mitteleuropa stammt aus der mittleren- bis späten Bronzezeit (1410–920 v. Chr.) aus Maukengraben im Inntal bei Schwaz in Tirol, wo verkohlte Samen bei der Ausgrabung einer Abraumhalde der Kupferverhüttung entdeckt wurden. Die Ablagerungen enthielten auch Samen von Hirse (Panicum miliaceum) und wilder Karotte.[6] Antike Autoren wie Hippokrates und Plinius erwähnen eine Pflanze namens melanthion bzw. git, die medizinal verwendet wurde, unter anderem, um Schwangerschaften zu fördern. Es ist jedoch unklar, ob es sich dabei um Nigella damascena oder Nigella sativa handelt.[6]
Die älteste bekannte Abbildung findet sich in einer italienischen Handschrift aus dem 14. Jahrhundert, die sich im British Museum in London befindet. Als Gartenpflanze wurde sie in der ersten Hälfte des 16. Jahrhunderts erwähnt. Die erste Erwähnung im deutschen Sprachraum stammt von Hieronymus Bock 1539. Leonhart Fuchs bezeichnete die Art in seinem „New Kreüterbuch“ von 1543 als „Schwarz Coriander“ und stellte sie zu den „Nigellen“. Die Bezeichnung damascena oder aus Damaskus stammend wurde 1561 vom Zürcher Arzt und Botaniker Conrad Gessner verwendet. Johannes Franke gab ihr 1594 den Namen Melanthium Damascenum oder „Frembder Schwarzkümmel“. Carl von Linné griff 1753 in seiner Systematik die Bezeichnung damascenum als Artnamen auf, stellte die Art aber in die Gattung Nigella. Allgemein wird angenommen, dass Gretchen im Grünen erst in der frühen Neuzeit als Zierpflanze in die Bauerngärten Mitteleuropas gelangte. In der zweiten Hälfte des 16. Jahrhunderts war die Pflanze, die sehr genügsam ist, in deutschen Gärten weit verbreitet. Bereits Ende des 16. Jahrhunderts gab es eine Form mit gefüllten Blüten, die Sorten mit weißen oder rosa Blüten entwickelten sich in den Jahrzehnten danach. Die blaublütige Form blieb jedoch die am weitesten verbreitete, von der Johann Christian Gottlob Baumgarten in seiner Flora Lipsiensis schrieb, dass sie überall in den Küchengärten wachse. Besonders häufig werde sie jedoch in den Gärten der Vorstädter und der Landbevölkerung gezogen.
Mit der Einführung farbenprächtigerer und auffälligerer Sommerblumen kam die Jungfer im Grünen zunehmend aus der Mode. Im Jahre 1900 bezeichnete Carl August Bolle diese Blume als altmodisch. Heute ist die Pflanze wieder als typische Bauerngartenblume beliebt. Sie lässt sich wegen der langen Haltbarkeit gut für Blumensträuße verwenden. Die Samenkapseln eignen sich für Trockensträuße.
Jungfer im Grünen wird in der Naturheilkunde als harntreibendes, wurmtreibendes, schleimlösendes Mittel und gegen Blähungen verwendet. Anerkannte klinische Studien als Wirkungsnachweis gibt es bislang nicht.
Das Öl aus den Samen der Jungfer im Grünen wird zur Herstellung von Parfüms und Lippenstiften verwendet. Fein gemahlene Samen haben einen intensiven Waldmeistergeschmack. Sie können zur Verfeinerung von Süßspeisen verwendet werden. Wegen des enthaltenen Alkaloids Damascenin sind sie in der Küche jedoch ungebräuchlich geworden, da eine höhere Dosierung giftig ist.
In der Symbolsprache ist die Jungfer im Grünen eine der klassischen Blumen der verschmähten Liebe. Junge Frauen gaben verschmähten Freiern ihre Ablehnung durch diese Blume zu verstehen. Die Form, in der dies geschah, war regional unterschiedlich. Im Kanton Zürich war die Übersendung einer Jungfer im Grünen ein eindeutiges Signal der Abweisung eines Bewerbers. In anderen Regionen wurde dem Bewerber ein Körbchen gesendet, in dem sich neben der Jungfer im Grünen auch andere Abweisung signalisierende Blumen und Kräuter wie etwa Schafgarbe, Kornblume, Augentrost und Wegwarte befanden.
In der Literatur nimmt die Jungfer im Grünen keine große Rolle ein. Der Dichter Johannes Trojan (1837 bis 1915) hat ihr jedoch ein Gedicht mit dem Titel Braut in Haaren gewidmet, in dem sich widerspiegelt, dass diese Pflanze um die Jahrhundertwende vom 19. in das 20. Jahrhundert als unmodern empfunden wurde. Die letzten drei Strophen dieses Gedichts lauten:
Die Jungfer im Grünen (Nigella damascena) ist eine einjährige Pflanze aus der Familie der Hahnenfußgewächse (Ranunculaceae). Die im Mittelmeerraum beheimatete Pflanze ist eine in Mitteleuropa häufig kultivierte Gartenpflanze.
Το Μελάνθιον το δαμασκηνόν (Nigella damascena) ή κοινώς η αγάπη-στην-ομίχλη (love-in-a-mist),[1] ή η κουρελιασμένη κυρία (ragged lady)[2] ή ο διάβολος στον θάμνο (devil in the bush)[3]) είναι ετήσιο (annual) [Σημ. 1] ανθοφόρο φυτό κήπου, το οποίο ανήκει στην οικογένεια των Βατραχιίδων ή Ρανουγκουλίδων (Ranunculaceae), που περιλαμβάνει τις νεραγκούλες ή βατράχια. Είναι ιθαγενές στη νότια Ευρώπη (αλλά επιγενές στις περισσότερες Ευρωπαϊκές χώρες), βόρεια Αφρική και νοτιοδυτική Ασία, όπου απαντάται στις παραμελημένες, υγρές γήινες επιφάνειες.
To συγκεκριμένο επίθετο «δαμασκινόν», παραπέμπει στη Δαμασκό της Συρίας.[4] Η κοινή ονομασία του φυτού προέρχεται από το λουλούδι που βρίσκεται φωλιασμένο σε ένα δαχτυλίδι από πολυσχιδή, δαντελωτά βράκτια.[Σημ. 2]
Αναπτύσσεται σε ύψος 20-50 εκατοστά, με πευκοειδή διαιρούμενα σαν το νήμα εναλλακτικά φύλλα. Τα άνθη, τα οποία ανθίζουν ενωρίς το καλοκαίρι, συνήθως είναι διαφορετικές αποχρώσεις του μπλε, αλλά μπορεί να είναι λευκά, ροζ ή απαλό μωβ, με 5 έως 25 σέπαλα.[Σημ. 3] Τα πραγματικά πέταλα[Σημ. 4] βρίσκονται στη βάση των στημόνων και είναι λεπτά και γαμψά (clawed). Τα σέπαλα είναι το μοναδικό χρωματιστό τμήμα στο περιάνθιο.[Σημ. 5] Τα τέσσερα με πέντε καρπόφυλλα[Σημ. 6] της ένωσης του ύπερου, έχουν το κάθε ένα τους από ένα όρθιο στυλ.
Ο καρπός είναι μια μεγάλη φουσκωμένη κάψουλα, η οποία αναπτύσσεται από μια ένωση των ωοθηκών, και αποτελείται από αρκετά ενωμένα ωοθυλάκια, που το καθένα περιέχει πολυάριθμους σπόρους. Αυτό αποτελεί μάλλον εξαίρεση για ένα μέλος της οικογένειας των νεραγκουλών. Το καψάκιο γίνεται καφέ στα τέλη του καλοκαιριού. Το φυτό αυτο-σποράτε, αναπτυσσόμενο στο ίδιο σημείο, χρόνο με τον χρόνο.
Το φυτό αυτό το οποίο καλλιεργείται εύκολα, υπήρξε γνώριμο θέμα στους κήπους των Αγγλικών εξοχικών σπιτιών, από την Ελισαβετιανή εποχή, θαυμαζόμενο για τα πτεροειδή του φύλλα, τα αγκαθωτά άνθη και τις κεφαλές των βολβώδων σπόρων. Τώρα πλέον, καλλιεργούνται ευρέως σε όλο τον εύκρατο κόσμο και πολλές ποικιλίες έχουν αναπτυχθεί για χρήση στον κήπο. Η πιο συνηθισμένη καλλιεργητική ποικιλία είναι η «Miss Jekyll», η οποία έχει μπλε άνθη, αλλά η πιο πρόσφατη καλλιεργητική ποικιλία «Περσικά πετράδια» («Persian Jewels»), είναι ένα μείγμα από λευκά, ροζ, λεβάντινα και μπλε άνθη. Το «Περσικό τριαντάφυλλο» («Persian Rose»), είναι απαλό ροζ. Άλλες καλλιεργητικές ποικιλίες είναι η «Albion», «Blue Midget», «Cambridge Blue», «Mulberry Rose» και «Oxford Blue». Η καλλιεργητική ποικιλία «Dwarf Moody Blue», έχει ύψος περίπου 15 εκατοστά. Η λευκό-ανθη καλλιεργητική ποικιλία «Miss Jekyll Alba», έχει κερδίσει από το Royal Horticultural Society, το Βραβείο της Αξίας του Κήπου (Award of Garden Merit).[5]
Το συγγενικό, Μελάνθιον το ήμερον (Nigella sativa) (και όχι το Μ. το δαμασκηνόν (N. damascena)) είναι η πηγή του μπαχαρικού, ποικιλοτρόπως γνωστού και ως Νιγκέλλα (Nigella), μαυροκούκι, μαυρόσπορος ή μαυροσούσαμο ή και μαύρο κύμινο.[Σημ. 7]
Μπλε Μελάνθιον το δαμασκηνόν (Nigella damascena), (Χαϊδελβέργη Γερμανία).
Το Μελάνθιον το δαμασκηνόν (Nigella damascena) ή κοινώς η αγάπη-στην-ομίχλη (love-in-a-mist), ή η κουρελιασμένη κυρία (ragged lady) ή ο διάβολος στον θάμνο (devil in the bush)) είναι ετήσιο (annual) ανθοφόρο φυτό κήπου, το οποίο ανήκει στην οικογένεια των Βατραχιίδων ή Ρανουγκουλίδων (Ranunculaceae), που περιλαμβάνει τις νεραγκούλες ή βατράχια. Είναι ιθαγενές στη νότια Ευρώπη (αλλά επιγενές στις περισσότερες Ευρωπαϊκές χώρες), βόρεια Αφρική και νοτιοδυτική Ασία, όπου απαντάται στις παραμελημένες, υγρές γήινες επιφάνειες.
To συγκεκριμένο επίθετο «δαμασκινόν», παραπέμπει στη Δαμασκό της Συρίας. Η κοινή ονομασία του φυτού προέρχεται από το λουλούδι που βρίσκεται φωλιασμένο σε ένα δαχτυλίδι από πολυσχιδή, δαντελωτά βράκτια.
Αναπτύσσεται σε ύψος 20-50 εκατοστά, με πευκοειδή διαιρούμενα σαν το νήμα εναλλακτικά φύλλα. Τα άνθη, τα οποία ανθίζουν ενωρίς το καλοκαίρι, συνήθως είναι διαφορετικές αποχρώσεις του μπλε, αλλά μπορεί να είναι λευκά, ροζ ή απαλό μωβ, με 5 έως 25 σέπαλα. Τα πραγματικά πέταλα βρίσκονται στη βάση των στημόνων και είναι λεπτά και γαμψά (clawed). Τα σέπαλα είναι το μοναδικό χρωματιστό τμήμα στο περιάνθιο. Τα τέσσερα με πέντε καρπόφυλλα της ένωσης του ύπερου, έχουν το κάθε ένα τους από ένα όρθιο στυλ.
Ο καρπός είναι μια μεγάλη φουσκωμένη κάψουλα, η οποία αναπτύσσεται από μια ένωση των ωοθηκών, και αποτελείται από αρκετά ενωμένα ωοθυλάκια, που το καθένα περιέχει πολυάριθμους σπόρους. Αυτό αποτελεί μάλλον εξαίρεση για ένα μέλος της οικογένειας των νεραγκουλών. Το καψάκιο γίνεται καφέ στα τέλη του καλοκαιριού. Το φυτό αυτο-σποράτε, αναπτυσσόμενο στο ίδιο σημείο, χρόνο με τον χρόνο.
Nigella damascena, love-in-a-mist,[1] or devil in the bush,[2] is an annual garden flowering plant, belonging to the buttercup family Ranunculaceae. It is native to southern Europe (but adventive in more northern countries of Europe), north Africa and southwest Asia, where it is found on neglected, damp patches of land.
The specific epithet damascena relates to Damascus in Syria.[3] The plant's common name "love-in-a-mist" comes from the flower being nestled in a ring of multifid, lacy bracts.
It grows to 20–50 cm (8–20 in) tall, with pinnately divided, thread-like, alternate leaves. The flowers, blooming in early summer, are most commonly different shades of blue, but can be white, pink, or pale purple, with 5 to 25 sepals. The actual petals are located at the base of the stamens and are minute and clawed. The sepals are the only colored part of the perianth. The four to five carpels of the compound pistil have each an erect style.[4]
The fruit is a large and inflated capsule, growing from a compound ovary, and is composed of several united follicles, each containing numerous seeds. This is rather exceptional for a member of the buttercup family. The capsule becomes brown in late summer. The plant self-seeds, growing on the same spot year after year.[5]
This easily grown plant has been a familiar subject in English cottage gardens since Elizabethan times, admired for its ferny foliage, spiky flowers and bulbous seed-heads. It is now widely cultivated throughout the temperate world, and numerous cultivars have been developed for garden use. 'Persian Jewels' is a mixture of white, pink, lavender and blue flowers. 'Persian Rose' is pale pink. Other cultivars are 'Albion', 'Blue Midget', 'Cambridge Blue', 'Mulberry Rose', and 'Oxford Blue'. 'Dwarf Moody Blue' is around 15 cm (6 in) high. The pale blue ‘Miss Jekyll’[6] and the double white-flowered 'Miss Jekyll Alba' have gained the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit.[7][8]
The related Nigella sativa (and not N. damascena) is the source of the spice variously known as nigella, kalonji or black cumin.
Damascenine is a toxic alkaloid found in Nigella damascena seed.[9]
However, an in vivo study in mice and in vitro assessment on human cell lines has not shown any toxicity.[10]
Media related to Nigella damascena at Wikimedia Commons
Nigella damascena, love-in-a-mist, or devil in the bush, is an annual garden flowering plant, belonging to the buttercup family Ranunculaceae. It is native to southern Europe (but adventive in more northern countries of Europe), north Africa and southwest Asia, where it is found on neglected, damp patches of land.
The specific epithet damascena relates to Damascus in Syria. The plant's common name "love-in-a-mist" comes from the flower being nestled in a ring of multifid, lacy bracts.
Damaska nigelo, Nigella damascena, estas unujara ĝardena florplanto, kiu apartenas al la genro Nigelo de la familio Ranunkulacoj. Ĝi estas indiĝena en suda Eŭropo (sed adventico en pli nordaj landoj de Eŭropo), norda Afriko kaj sudokcidenta Azio, kie ĝi troviĝas sur forlasitaj, marĉaj terenoj.
La specia epiteto damascena rilatas al Damasko en Sirio.[1]
Ĝi iĝas el 20 al 50 cm alta, kun plume dividitaj, fadenformaj folioj. La floroj, kiuj aperas komence de somero, estas plej ofte de diversaj nuancoj de blua koloro, sed ili povas esti ankaŭ blankaj, rozkoloraj aŭ helpurpuraj, kun 5 ĝis 25 sepaloj. Fakte la petaloj situas ĉe la bazo de stamenoj kaj estas malgrandaj kaj hokoformaj. La sepaloj estas la nura kolora parto de la perianto. La kvar aŭ kvin karpeloj de la komponita pistilo havas po unu staran stiluson.[2]
La frukto estas granda kaj ŝvela kapsulo, kiu kreskiĝas el komponita ovario, kaj estas formata de kelkaj unuigitaj folikloj, el kiuj ĉiuj enhavas nombrajn semojn. Tio estas escepta ĉe membroj de tiu familio. La kapsulo iĝas bruna fine de somero. La planto mem-semiĝas, kaj kreskas en la sama loko jaron post jaro.[3]
Damaska nigelo, Nigella damascena, estas unujara ĝardena florplanto, kiu apartenas al la genro Nigelo de la familio Ranunkulacoj. Ĝi estas indiĝena en suda Eŭropo (sed adventico en pli nordaj landoj de Eŭropo), norda Afriko kaj sudokcidenta Azio, kie ĝi troviĝas sur forlasitaj, marĉaj terenoj.
Nigella damascena, comúnmente llamada arañuela, ajenuz o neguilla —entre otros numerosos nombres vernáculos— es una especie de planta herbácea del género Nigella de la familia Ranunculaceae.
Se trata de una planta anual, erecta, glabra con un tallo de 5-70 cm de alto; este último es usualmente simple pero, eventualmente, puede ramificarse desde la base. Tiene las hojas dos veces pinnatisectas /laciniadas, con lóbulos lineares estrechos, las inferiores, largamente pecioladas, organizadas en roseta basal, las medianas y superiores, subsentadas o sentadas. Hay 3-4 brácteas involucrales, subsentadas y laciniadas, más grandes que las flores; estas últimas, de 1.5-3 cm de diámetro, tienen 5 sépalo petaloideos de contorno oval a oval-lanceolado y de color generalmente azulado. Los 5 pétalos, también azules, son reducidos a piezas nectaríferas bilabiadas, con el labio inferior bífido. El androcea está constituido po r numerosos estambres y el gineceo, de 3-5 carpelos soldados, deriva en un cápsula globular / ovalada de hasta unos 2 cm de diámetro, dehiscente, con 3-5 lóculos estériles y 3-5 fértiles con numerosas semillas trigonas bi-trimilimétricas reticuladas de color negro.[1]
Crece en campos de cultivo y pastos pedregosos o arenosos. Es una especie nativa de Macaronesia y el Mediterráneo hasta el Cáucaso y Oriente medio. Introducida en casi toda Europa y, como ornamental, en unas cuantas otras regiones del mundo.[2][3]
La especie fue descrita por Carlos Linneo y publicada en Species Plantarum, vol. 1, p. 534[1], 1753. La especie tipo es Nigella arvensis L., 1753.
Número de cromosomas: 2n = 12.[1]
Nigella damascena, comúnmente llamada arañuela, ajenuz o neguilla —entre otros numerosos nombres vernáculos— es una especie de planta herbácea del género Nigella de la familia Ranunculaceae.
Tarhaneito (Nigella damascena) on Välimeren alueella alkuperäisenä kasvava neitojen sukuun kuuluva leinikkikasvilaji. Sitä viljellään koristekasvina.[1]
Tarhaneito on yksivuotinen ja kasvaa 7–50 senttimetriä korkeaksi. Sen varsi on pystykasvuinen ja tyveltä haarova. Lehdet ovat 2–3 kertaan hienoliuskaiset. Tarhaneidon kukat ovat 1,2–4,2 cm leveät. Kukissa on viisi suippoa vaaleansinistä kehälehteä ja pieniä kaksihuulisia mesilehtiä. Hedelmä on muna–pallomainen kota.[1]
Tarhaneito (Nigella damascena) on Välimeren alueella alkuperäisenä kasvava neitojen sukuun kuuluva leinikkikasvilaji. Sitä viljellään koristekasvina.
Nigella damascena
La Nigelle de Damas (Nigella damascena L. 1753), communément appelée « cheveux-de-Vénus », « barbe-de-Capucin »[1], « diable-dans-le-buisson » ou « Belle-aux-cheveux-dénoués », est une espèce de plantes annuelles de la famille des Ranunculaceae, de taille moyenne, à feuilles aux segments très fins et aux fleurs d'un bleu très clair, rarement blanchâtres. Elle se développe dans les champs, les terrains vagues et rocailleux, les bords de route. Les graines de la nigelle de Damas — contrairement à celles de la nigelle cultivée — seraient toxiques.
On tire de la plante une huile essentielle, riche en alcaloïdes, notamment en damascénine (en).
La fleur porte cinq longs pistils groupés au centre, entourés de nombreuses étamines environ moitié moins longs que les pistils. Les pistils ne sont fécondés qu'à la fin de la fleur, lorsque les pétales fanent et tombent : les cinq pistils se plient alors en même temps, ce qui les rapproche des étamines et donc du pollen que ces dernières portent[2].
L'espèce est cultivée dans les jardins et plusieurs cultivars ont été développés avec des fleurs de couleur bleue, rose ou blanc, comme 'Albion', 'Blue Midget', 'Cambridge Blue', 'Miss Jekyll', 'Mulberry Rose', 'Oxford Blue' and 'Persian Jewels'.
La Nigelle des champs (Nigella arvensis L. 1753), dont la nigelle de Damas se différencie par la présence du groupe de feuilles directement sous le calice de sépales.
La Nigelle cultivée (Nigella sativa L. 1753), donne une épice connue sous le nom de cumin noir, utilisé en petites quantités car légèrement toxique à forte dose.
Nigella damascena
La Nigelle de Damas (Nigella damascena L. 1753), communément appelée « cheveux-de-Vénus », « barbe-de-Capucin », « diable-dans-le-buisson » ou « Belle-aux-cheveux-dénoués », est une espèce de plantes annuelles de la famille des Ranunculaceae, de taille moyenne, à feuilles aux segments très fins et aux fleurs d'un bleu très clair, rarement blanchâtres. Elle se développe dans les champs, les terrains vagues et rocailleux, les bords de route. Les graines de la nigelle de Damas — contrairement à celles de la nigelle cultivée — seraient toxiques.
Forme structurelle de la damascénine.On tire de la plante une huile essentielle, riche en alcaloïdes, notamment en damascénine (en).
Os luceiros, barbas de vello, barbas de ouro, damas do bosque[1], (Nigella damascena), chamada en inglés: love in the mist (amor na brétema) ou devil in the bush (demo no mato)[2] é unha planta anual de xardín cultivada polas súas flores, que pertence á familia Ranunculaceae. Toda a planta é tóxica.
Os seus sépalos - moito máis grandes e coloreados que os seus pétalos - poden ser brancos, rosados, azuis ou violetas claros. Cultivada para a decoración ou arranxos florais, obténdose cores moi variadas e impresionantes. Florea de maio a xullo.
É nativa do sur de Europa, propia da zona mediterránea e macaronésica, aparece na cornixa cantábrica procedente de cultivos. Tamén se poden atopar, aínda que de maneira escasa en países ao norte de Europa, norte de África e suroeste de Asia. Comunmente tamén medra nos xardíns de América do Norte.
Medra silvestre en sitios anegados. Cultivada como ornamental, aparece en ocasións asilvestrada en gabias, bermas, beirís de camiños e zonas alteradas.
Os luceiros, barbas de vello, barbas de ouro, damas do bosque, (Nigella damascena), chamada en inglés: love in the mist (amor na brétema) ou devil in the bush (demo no mato) é unha planta anual de xardín cultivada polas súas flores, que pertence á familia Ranunculaceae. Toda a planta é tóxica.
Damaščanska crnjika (mačkov brk, čupava kata, crnika modrasta, lat. Nigella damascena), biljna vrsta u rodu crnjika, porodica žabnjakovki. Raste po južnoj Europi (uključujući i Hrvatsku[1]) i sjeveru Afrike, a uvezena je i u neke zemlje Sjeverne Amerike i drugdje.
U biljci je pronađen otrovni alkaloid damascenin.[2]
Damaščanska crnjika (mačkov brk, čupava kata, crnika modrasta, lat. Nigella damascena), biljna vrsta u rodu crnjika, porodica žabnjakovki. Raste po južnoj Europi (uključujući i Hrvatsku) i sjeveru Afrike, a uvezena je i u neke zemlje Sjeverne Amerike i drugdje.
U biljci je pronađen otrovni alkaloid damascenin.
Rjana družka (Nigella damascena) je rostlina ze swójby maslenkowych rostlinow. Dalše serbske mjena su: njewjesćinka[1], družka we wěnčku a njewjesćinski wěnc.
Jeli sy jedyn z mjenowanych njedostatkow skorigował(a), wotstroń prošu potrjecheny parameter předłohi {{Předźěłuj}}
. Podrobnosće namakaš w dokumentaciji.
Rjana družka (Nigella damascena) je rostlina ze swójby maslenkowych rostlinow. Dalše serbske mjena su: njewjesćinka, družka we wěnčku a njewjesćinski wěnc.
Nigella damascena (L., 1753), comunemente nota come fanciullaccia, è una pianta annuale appartenente alla famiglia delle Ranunculaceae, originaria del bacino del Mediterraneo[1].
È un'erbacea annuale alta fino a 50 cm. Il fusto è eretto e presenta delle striature. Le foglie, più numerose nella parte terminale del fusto, sono bipennatosette; formano una sorta di involucro di brattee in prossimità del fiore. I fiori sono di colore azzurro molto chiaro, poco vistosi e isolati; presentano inoltre un perianzio petaloide. I petali delle numerose varietà ibride sono abbondanti; i colori possono andare dal bianco e rosa all'azzurro, blu intenso e viola.
Gli stami sono numerosi. Il frutto è una capsula setticida con 10 loculi e presenta all'apice i prolungamenti degli stili ripiegati all'indietro. I semi sono neri e hanno i contorni spigolosi.
Il periodo di fioritura va da maggio a luglio.
È comune in tutta l'area mediterranea, in campi incolti e zone aride.
Nigella damascena (L., 1753), comunemente nota come fanciullaccia, è una pianta annuale appartenente alla famiglia delle Ranunculaceae, originaria del bacino del Mediterraneo.
Juffertje-in-het-groen (Nigella damascena) is een eenjarige plant van het plantengeslacht Nigelle (Nigella) uit de ranonkelfamilie (Ranunculaceae). De soort wordt in tuinen als sierplant toegepast.
Juffertje-in-het-groen wordt 20-45 cm hoog. De sterk gereduceerde bladeren zijn veerdelig.
De wilde plant bloeit van juni tot augustus met kleine, helderblauwe bloemen, die omgeven zijn met een krans (omwindsel) van veerdelige schutbladeren. De kelkbladen zijn blauw gekleurd, terwijl de kroonbladen gereduceerd zijn en aan de voet van de meeldraden zitten. De bloem heeft honingklieren, waarmee hommels en bijen gelokt worden voor de bestuiving.
De plant is protandrisch, wat wil zeggen dat de meeldraden eerder rijp zijn dan de stempels. Bij de rijpe meeldraden zijn de helmhokjes naar onderen gebogen, waardoor het stuifmeel op de rug van een nectar opzuigend insect terechtkomt. De stampers staan dan nog rechtop, waardoor deze op dat moment niet bestoven kunnen worden. Als alle helmhokjes leeg zijn krommen de stampers zo ver naar onderen dat bezoekende insecten met hun rug tegen de stempels komen en de bloem bestuiven.
De vrucht is een 3 cm lange doosvrucht. De rijpe doosvrucht heeft bovenaan vijf, ongeveer 7 mm lange spleten, waardoor de zaden kunnen ontsnappen. De zwarte zaden zijn gerimpeld en worden door de wind en dieren verspreid.
De plant komt in Nederland van nature niet voor, maar is lokaal verwilderd. De plant komt oorspronkelijk uit het Middellandse Zeegebied en de Canarische Eilanden. Daar groeit de plant op akkerland en braakliggende terreinen. De plant komt reeds voor in Engelse cottage gardens vanaf de 16de eeuw. De meest voorkomende variëteit is 'Miss Jekyll', die blauwe bloemen heeft, maar de recentere 'Persian Jewels' is een mix van wit, roze, lavendel en blauwe bloemen. 'Persian Rose' is lichtroze. Andere soorten zijn 'Albion', 'Blue Midget', 'Cambridge Blue', 'Mulberry Rose', en 'Oxford Blue'. De 'Dwarf Moody Blue' is 15 à 20 cm lang.
Zowel de bloemen als de zaaddozen kunnen gedroogd worden. De zaaddozen hebben een gecompliceerde, decoratieve vorm, die door velen aantrekkelijk gevonden wordt in droogboeketten. Zowel de bloemen als de zaden zijn eetbaar. De smaak van de bloem neigt naar muskaat, ook wel oregano of majoraan. De zaden lijken qua vorm en smaak op komijnzaad en worden in Duitsland ook wel als 'zwarte komijn' aangeduid.
De zaden bevatten tot 10% etherische olie, waarvan 1% bestaat uit alkaloïden, in het bijzonder damascenine.
Er bestaan verschillende cultivars:
Juffertje-in-het-groen (Nigella damascena) is een eenjarige plant van het plantengeslacht Nigelle (Nigella) uit de ranonkelfamilie (Ranunculaceae). De soort wordt in tuinen als sierplant toegepast.
Czarnuszka damasceńska (Nigella damascena) – gatunek rośliny należący do rodziny jaskrowatych. W stanie dzikim występuje w Afryce Północnej, w Azji Zachodniej i na Kaukazie oraz w południowo-wschodniej i południowej części Europy[2]. W Polsce jest rośliną uprawianą i dziczejącą z upraw (efemerofit)[3].
Roślina jednoroczna. Kwitnie od maja do sierpnia. Jest rośliną owadopylną i miododajną. Liczba chromosomów 2n= 12[3].
Jest łatwa w uprawie. Najlepiej rośnie na żyznej i przepuszczalnej glebie. Wymaga stanowiska w pełnym słońcu. Rozmnaża się ją wyłącznie przez nasiona, wysiewa się je jesienią lub wczesną wiosną, od razu na stałym stanowisku (źle bowiem znosi przesadzanie)[6]. Na ogół namnaża się też samorzutnie przez samosiew. Jeżeli nie uprawia się jej dla owoców, lecz tylko dla kwiatów, to po przekwitnięciu należy je usuwać, co powoduje wydłużenie ich okresu kwitnienia.
Czarnuszka damasceńska (Nigella damascena) – gatunek rośliny należący do rodziny jaskrowatych. W stanie dzikim występuje w Afryce Północnej, w Azji Zachodniej i na Kaukazie oraz w południowo-wschodniej i południowej części Europy. W Polsce jest rośliną uprawianą i dziczejącą z upraw (efemerofit).
Nigella damascena, comummente conhecida como dama-entre-verdes[1], é uma espécie de planta com flor pertencente à família Ranunculaceae. A espécie também pode ser designada de Erobathos damascenum.[2]
A autoridade científica da espécie é L., tendo sido publicada em Species Plantarum 1: 534. 1753.
Dá pelos nomes comuns de dama-entre-verdes; barbas-de-velho[3]; barba-de-pau[4]; nigela[1] e dama-dos-bosques.[5]
O nome do táxon do género «nigella» advém do latim Nigellus (lit. «negra») e reporta-se à cor das sementes da flor.[5] O nome da espécie «damascena» significa "vinda de Damasco", e para alguns botânicos, dos quais se destaca Heinz-Dieter Krausch[6], denota a sua introdução histórica na Europa Central, pela mão dos mercadores venezianos, vinda do Oriente. O epíteto «damascena» foi muito usado no passado para infundir uma ideia de orientalidade, sem que houvesse estritamente um rigor geográfico associado, especialmente tendo em vista que, neste caso concreto, esta espécie nem sequer é própria do Levante ou da Síria.[7]
Os nomes populares "barba-de-velho" e "barba-de-pau" são alusões às brácteas que se formam sob as pétalas e que formam um emaranhado.
Trata-se de um terófito, ou seja, é uma planta anual.[8][9]
A dama-entre-verdes é uma planta herbácea anual. Tem um caule erecto, desprovido de cotanilho (caule glabro), ramoso e estriado que pode atingir um máximo que ronda entre os 45 e os 50 centímetros de altura. Exibe folhas alternadas, sem pedúnculo (folhas sésseis), fendidas em muitas partes (folhas multífidas), que por sua vez se decompõem em muitos segmentos ou divisões lineares finas e agudas.[5][10]
As flores, que são solitárias e despontam nos terminais da planta, chegam aos 3,5 centímetros de diâmetro e apresentam uma coloração azulada clara ou de um azul-alvacento. As flores são também hermafroditas.[7] O perigónio é constituído por tépalas grandes, amiúde azuladas, se bem que também as há esbranquiçadas e rosadas. As sépalas são ovais e lanceoladas, com a unha mais curta do que o limbo, dotadas de 5 carpelos uninervados e lisos, com ovários soldados entre si.[5] A ausência de distinção entre as sépalas e as pétalas é própria de muitos tipos de ranúnculas, e é esta não é excepção. Há algumas variedades ornamentais em que os estames se converteram em folhas do perigónio.
A época de floração vai de Abril a Junho, nas regiões mediterrânicas[8] e de Junho a Agosto na Europa Central.[11]
A dama-entre-verdes dispõe de uma série de folhas modificadas, que brotam com a flor e que a cobrem antes de desabrochar, são elas as brácteas.No caso particular desta planta, as brácteas traduzem-se em numerosos segmentos, quase capilares, persistentes que configuram, sob o cálice, uma espécie de invólucro maior que a flor.[7] São, portanto, brácteas involucrais de crista estendida (bráctea divarico-laciniada) maiores do que a flor.[5]
São estas brácteas que dão origem aos nomes "barba-de-pau" e "barba-de-velho", com que se costuma designar esta planta popularmente.
Uma vez polinizadas as flores, o gineceu volve-se numa cápsula que pode chegar aos 3 centímetros de comprimento. À medida que vai amadurecendo, o fruto vai secando e adquirindo uma textura apergaminhada. As cápsulas em processo de amadurecimento desenvolvem listras verticais arroxeadas.[9] As cápsulas maduras, por sua vez, são castanhas-claras e abrem-se durante o Verão, à custa da desidratação das suas extremidades, constituída por 8-10 carpelos uninervados, soldados até o ápice.[6]
Exibe sementes lisas, triangulares (sementes trígonas) e reticulado-rugosas, traços caracteristicamente peculiares deste género de ranúnculas.[7]
A dama-entre-verdes é originária da orla mediterrânea, medrando no Sul da Europa, na Ásia Menor e no Norte de África, ausentando-se do Levante e da Síria.[7] A sua presença mais oriental regista-se a zona Norte do limiar Caucásico e do Noroeste iraniano[7]. É, também, nativa das ilhas Canárias.
Foi introduzida na Europa Central, como uma espécie ornamental, de jardim. Tem medrado significativamente, na Austria, Suíça, Bélgica, Holanda, Alemanha e Chéquia.[7]
Enquanto planta ornamental de varandas, é cultivada mundialmente.[7]
Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente em Portugal Continental e no Arquipélago da Madeira.[9]
Designadamente, no que toca a Portugal Continental, encontra-se presente, em quase todo o país, grassando pelas zonas do Noroeste ocidental, da Terra Fria transmontana, do Centro-Norte, do Centro-Oeste calcário, do Centro-Oeste arenoso, do Centro-Oeste olisiponense, do Centro-Oeste cintrano, do Centro-Leste montanhoso, do Centro-Sul miocénico, do Centro-Sul arrabidense, do Centro-Sul plistocénico, do Sudeste setentrional, do Sudeste meridional, do Sudoeste setentrional, do Sudoeste meridional, do Barrocal algarvio, do Barlavento e do Sotavento.[8]
Em termos de naturalidade é nativa em Portugal Continental e introduzida no Arquipélago da Madeira.[8]
Não se encontra protegida por legislação portuguesa ou da Comunidade Europeia.
Trata-se de uma espécie ruderal e segetal, que se tanto se dá bem em terrenos cultivados como sáfaros. Proza naturalmente em courelas, olivedos, sernas e outros tipos de pomares de sequeiro quejandos. Bem como medra tanto em pradarias, como em terrenos pedregosos ou areneiros.[8][9]
Das sementes da dama-do-bosque é extraído, numa proporção de 10 %, um óleo essencial, o qual, por sua vez, contém damascenina, um bioactivo alcalino [12][13]
Há relatos da Antiguidade Clássica, atribuídos a Hipócrates e Plínio que sugerem que esta planta terá sido usada com o fim de promover a gravidez, em mulheres com dificuldade em conceber. Se bem que não é se a planta em questão seria a nigella damascena ou a nigella sativa.[14]
Em sede da naturopatia, são-lhe atribuídas propriedades emenagogas (regulação da menstruação), às sementes são atribuídas propriedades carminativas (controlo da flatulência), diuréticas e expectorantes.[15][16] É importante ressaltar que não há estudos científicos que comprovem a eficácia desta planta.[17]
Das sementes desta planta, é destilável, na ordem dos 0,4%, um óleo essencial amarelo, com matizes azulados, que emana um odor semelhante ao dos morangos-bravos ou ao da Aspérula-odorífera.[15] Esse óleo é amiúde usado no fabrico de perfumes[18] e batons, mercê do seu aroma frutado e floral.[19][20]
Cozinhada ou crua, a semente desta planta foi usada, historicamente, na Europa central, como condimento[21][22] e como ingrediente de sobremesas.[19] Tem um sabor semelhante ao da noz-moscada.[16]
Nigella damascena, comummente conhecida como dama-entre-verdes, é uma espécie de planta com flor pertencente à família Ranunculaceae. A espécie também pode ser designada de Erobathos damascenum.
A autoridade científica da espécie é L., tendo sido publicada em Species Plantarum 1: 534. 1753.
Jungfrun i det gröna (Nigella damascena) är en ettårig växt i familjen ranunkelväxter. Växten härrör från trakterna runt Medelhavet men återfinns över stora delar av Europa och Nordamerika som odlad trädgårdsväxt. Växten finns även i Sydöstasien
Växten bildar en cirka 45 centimenter hög upprätt stjälk. Bladen är små och fint flikiga, närmast trådlika. Blommorna består av 5-10 vanligen blå, men även rosa och vita förekommer, foderblad; medan kronbladen är oansenligt små och böjda. Frukten är en uppsvälld kapsel vilken i slutet av sommaren blir brun. Det är distinktivt för släktet att fröna är svarta.
Släktets namn - Nigella - betyder svartkummin och kommer av att fröna är svarta. Damascena betyder från Damaskus.
Växten är en populär trädgårdsväxt och finns i flera odlingsformer.
Olja från växtens frön används i parfym och läppstift. Fröna används också som krydda, trots att de innehåller en alkaloid som i stora mängder kan vara giftig.
Växten används också som naturläkemedel, bland annat som slemlösande medel.
Jungfrun i det gröna är en populär blomma att torka.
Jungfrun i det gröna (Nigella damascena) är en ettårig växt i familjen ranunkelväxter. Växten härrör från trakterna runt Medelhavet men återfinns över stora delar av Europa och Nordamerika som odlad trädgårdsväxt. Växten finns även i Sydöstasien
Växten bildar en cirka 45 centimenter hög upprätt stjälk. Bladen är små och fint flikiga, närmast trådlika. Blommorna består av 5-10 vanligen blå, men även rosa och vita förekommer, foderblad; medan kronbladen är oansenligt små och böjda. Frukten är en uppsvälld kapsel vilken i slutet av sommaren blir brun. Det är distinktivt för släktet att fröna är svarta.
Släktets namn - Nigella - betyder svartkummin och kommer av att fröna är svarta. Damascena betyder från Damaskus.
Чорнушка дамаська, або чорнушка кудлата (Nigella damascena) — вид квіткових рослин родини Жовтецеві (Ranunculaceae). Це однорічна трав'яниста рослина з простим або розгалуженим стеблом заввишки 25-50 см. Цвіте у травні-липні.
Зустрічається у Північній Африці (Алжир, Туніс, Лівія, Марокко), у Західній Азії, на Кавказі, у Південній і Південно-Східній Європі.
В Україні росте у Криму на сухих трав'янистих місцях, на схилах, у чагарниках. Нерідко її розводять як декоративну рослину у садах, зрідка трапляється і здичавіло.
Формула квітки: ∗ K 5 C 5 − 8 A ∞ G 2 − 10 {displaystyle ast K_{5};C_{5-8};A_{infty };G_{2-10}} .
Квітки поодинокі або у цимозних суцвіттях, геміциклічні, актиноморфні, з подвійною оцвітиною і покривалом з п'яти довгих перисто-розсічених на щетинковидні сегменти листків. Чашечка з п'яти пелюсткоподібних, світло-синіх, звужених до основи, загострених чашолистків. Віночок з п'яти-восьми пелюсток-нектарників, темніших за чашолистки і набагато коротших від них, двогубих, з короткими нігтиками. Верхня губа коротка, в обрисі яйцеподібна, двороздільна, з частками, відігнутими донизу, з волосистим горбочком у місці перегину. Тичинки численні, довші від пелюсток, але коротші від чашолистків, з довгастими пиляками. Гінецей гемісинкарпниний, з п'яти плодолистиків, зрослих майже на всю довжину здутих зав'язей, з довгими відігнутими стилодіями. Плід — гемісинкарпна п'ятилистянка, з листками-покривалами, які зберігаються, гладенька, здута, з довгими стилодіями, яка розкривається по черевних швах і середніх жилках. Насіння численне, тригранне, чорне, зморшкувате.
Чорнушка дамаська, або чорнушка кудлата (Nigella damascena) — вид квіткових рослин родини Жовтецеві (Ranunculaceae). Це однорічна трав'яниста рослина з простим або розгалуженим стеблом заввишки 25-50 см. Цвіте у травні-липні.
Nigella damascena là một loài thực vật có hoa trong họ Mao lương. Loài này được L. mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.[1]
Nigella damascena là một loài thực vật có hoa trong họ Mao lương. Loài này được L. mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.
Чашечка из пяти лепестковидных, светло-синих, яйцевидно-продолговатых, суженных к основанию, заострённых чашелистиков. Венчик из пяти—восьми двугубых лепестков-нектарников с длинным ноготком, намного короче чашелистиков. Верхняя губа короткая, в очертании яйцевидная, с выямчатой верхушкой; нижняя — более чем в два раза длиннее верхней, яйцевидная, двураздельная, с долями, отогнутыми книзу и с волосистым бугорком в месте перегиба. Тычинки многочисленные, длиннее лепестков, но короче чашелистиков, с продолговатыми пыльниками, наверху тупые. Гинецей гемисинкарпный, из трёх или пяти плодолистиков, сросшихся почти на всю длину вздутых завязей, с длинными отогнутыми стилодиями. Формула цветка: ∗ K 5 C 5 − 8 A ∞ G 2 − 10 {displaystyle ast K_{5};C_{5-8};A_{infty };G_{2-10}} [4].
Плод — гемисинкарпная трёх- или пятилистовка 1—1,5 см длиной, с остающимися листьями покрывала, гладкая, вздутая, с длинными стилодиями, вскрывающаяся наверху по брюшным швам и средним жилкам.
Семена многочисленные, трёхгранные, чёрные, поперёк морщинистые.
Цветёт в мае — августе. Плоды созревают в августе.
Химический состав близок составу чернушки полевой, в семенах обнаружено до 30—40 % жирного масла[5] и около 0,3 % алкалоида дамасценина. Растение целиком содержит эфирное масло, которое может быть использовано в парфюмерии[5].
Использование аналогично чернушке посевной. Является наиболее декоративной среди чернушек, широко культивируется как декоративное растение.
В листьях чернушки дамасской находят до 430 мг% витамина C[5].
Вид Чернушка дамасская входит в род Чернушка (Nigella) подсемейства Лютиковые (Ranunculoideae) семейства Лютиковые (Ranunculaceae) порядка Лютикоцветные (Ranunculales).
Чашечка из пяти лепестковидных, светло-синих, яйцевидно-продолговатых, суженных к основанию, заострённых чашелистиков. Венчик из пяти—восьми двугубых лепестков-нектарников с длинным ноготком, намного короче чашелистиков. Верхняя губа короткая, в очертании яйцевидная, с выямчатой верхушкой; нижняя — более чем в два раза длиннее верхней, яйцевидная, двураздельная, с долями, отогнутыми книзу и с волосистым бугорком в месте перегиба. Тычинки многочисленные, длиннее лепестков, но короче чашелистиков, с продолговатыми пыльниками, наверху тупые. Гинецей гемисинкарпный, из трёх или пяти плодолистиков, сросшихся почти на всю длину вздутых завязей, с длинными отогнутыми стилодиями. Формула цветка: ∗ K 5 C 5 − 8 A ∞ G 2 − 10 {displaystyle ast K_{5};C_{5-8};A_{infty };G_{2-10}} .
Плод — гемисинкарпная трёх- или пятилистовка 1—1,5 см длиной, с остающимися листьями покрывала, гладкая, вздутая, с длинными стилодиями, вскрывающаяся наверху по брюшным швам и средним жилкам.
Семена многочисленные, трёхгранные, чёрные, поперёк морщинистые.
Цветёт в мае — августе. Плоды созревают в августе.
니겔라(학명: Nigella damascena 니겔라 다마스케나[*])는 미나리아재비과의 한해살이 또는 두해살이풀이다.[2]
아시아, 유럽, 아프리카에 분포한다.[3] 서남아시아(시리아, 이라크, 이란, 터키), 캅카스(아제르바이잔), 동유럽(우크라이나), 동남유럽(그리스, 마케도니아, 몬테네그로, 보스니아 헤르체고비나, 불가리아, 슬로베니아, 알바니아, 크로아티아, 키프로스), 남유럽(몰타, 이탈리아, 프랑스, 포르투갈, 스페인), 북아프리카(알제리, 리비아, 모로코, 튀니지), 마카로네시아(카나리아제도)가 원산지이다.[3]
높이는 50cm 정도이며, 잎은 깃처럼 잘게 갈라진다.[2] 여름에 푸른색, 흰색, 자주색 등의 큰 꽃이 핀다.[2]
관상용으로 재배한다.[2]