Die Doppelanglerfische (Diceratiidae) sind eine Familie der Tiefsee-Anglerfische (Ceratioidei). Sie leben in tropischen und subtropischen Bereichen des Atlantik und des westlichen Indopazifik über den Kontinentalabhängen.
Die Weibchen haben neben dem Illicium (Angel) einen zweiten isolierten Flossenstrahl der ein Leuchtorgan trägt. Die Rückenflosse hat fünf bis sieben Weichstrahlen, die Afterflosse vier.
Doppelanglerfische zeigen einen deutlichen Geschlechtsdimorphismus, bei dem das Männchen als Zwergmännchen deutlich kleiner ist als das Weibchen. Nach der Metamorphose von der Fischlarve in das adulte Tier beginnt das Männchen ein Weibchen zu suchen. Hat es eines erreicht, beißt es sich an diesem fest, die Kiefer des Männchens bilden sich danach zurück und die Haut beider Tiere verwächst, ebenso die Blutgefäße. Bis auf die Kiemen werden alle Organsysteme reduziert und die Ernährung erfolgt anschließend nur noch über den Blutkreislauf des Weibchens.
Es gibt zwei Gattungen mit insgesamt sieben Arten.
Die Doppelanglerfische (Diceratiidae) sind eine Familie der Tiefsee-Anglerfische (Ceratioidei). Sie leben in tropischen und subtropischen Bereichen des Atlantik und des westlichen Indopazifik über den Kontinentalabhängen.
Double anglers are a family, Diceratiidae, of anglerfishes. They are found in deep, lightless waters of the Atlantic, Indian and western Pacific Oceans.[1]
They are easily distinguished from other anglerfishes by their possession of a second light-bearing dorsal fin spine immediately behind the illicium (the bioluminescent lure present in other anglerfishes).
As in other anglerfishes, the male is very much smaller than the female, and after a larval and adolescent free-living stage, spends the rest of his life parasitically attached to a female.
Species in this family are known almost entirely from adolescent females; only two larvae, one adult female, and one adult male have been found.[2]
The first specimen of the two-rod anglerfish (first called Ceratias bispinosus) was collected during the expedition of HMS Challenger during 1873–1876. It was first described by Albert Günther in 1887 in volume 22 of "Report on the deep-sea fishes collected by H. M. S. Challenger during the years 1873–76. Report on the Scientific Results of the Voyage of ADD" [3]
The six species in two genera are:
Double anglers are a family, Diceratiidae, of anglerfishes. They are found in deep, lightless waters of the Atlantic, Indian and western Pacific Oceans.
They are easily distinguished from other anglerfishes by their possession of a second light-bearing dorsal fin spine immediately behind the illicium (the bioluminescent lure present in other anglerfishes).
As in other anglerfishes, the male is very much smaller than the female, and after a larval and adolescent free-living stage, spends the rest of his life parasitically attached to a female.
Species in this family are known almost entirely from adolescent females; only two larvae, one adult female, and one adult male have been found.
The first specimen of the two-rod anglerfish (first called Ceratias bispinosus) was collected during the expedition of HMS Challenger during 1873–1876. It was first described by Albert Günther in 1887 in volume 22 of "Report on the deep-sea fishes collected by H. M. S. Challenger during the years 1873–76. Report on the Scientific Results of the Voyage of ADD"
Los rapes de dos cuernos son la familia Diceratiidae, peces marinos del orden Lophiiformes, distribuidos por el océano Atlántico, Índico y oeste del océano Pacífico, por aguas tropicales y subtropicales de la plataforma continental y el talud, que aunque no sean de la zona abisal viven en las aguas profundas y sin luz.[1] Su nombre procede del griego: di (dos) + keras (cuerno).[2]
El cuerpo es como parecido el resto de Lophiiformes, pero se caracteriza diferenciándose de ellos en la presencia de una segunda espina bioluminiscente tras la primera en el cuerpo de la hembra -el macho se fusiona al cuerpo de ella tras el apareamiento y la parasita-.[1]
Hay 6 especies válidas en esta familia, encuadradas en 2 géneros:.[3]
Sistema Integrado de Información Taxonómica. «Diceratiidae (TSN 164615)» (en inglés).
Los rapes de dos cuernos son la familia Diceratiidae, peces marinos del orden Lophiiformes, distribuidos por el océano Atlántico, Índico y oeste del océano Pacífico, por aguas tropicales y subtropicales de la plataforma continental y el talud, que aunque no sean de la zona abisal viven en las aguas profundas y sin luz. Su nombre procede del griego: di (dos) + keras (cuerno).
Diceratiidae arrain lofiformeen familia da, Atlantikoko, Indiako eta Ozeano Bareko ur sakonetan bizi dena.[1]
FishBaseren arabera, familiak egun 6 espezie ditu, 2 generotan banaturik:[2]
Artikulu hau biologiari buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz. Diceratiidae arrain lofiformeen familia da, Atlantikoko, Indiako eta Ozeano Bareko ur sakonetan bizi dena.
Sauvakrotit (Diceratiidae) on krottikaloihin kuuluva heimo. Heimon lajeja tavataan syvistä vesistä kaikista lämpimistä valtameristä.
Sauvakrottien heimoon kuuluu 2 sukua ja lähteestä riippuen 4–6 lajia, muun muassa parisauvakrotti (Diceratias bispinosus). Sauvakrottinaaraat ja koiraat eroavat kooltaan huomattavasti. Heimon naaraat voivat saavuttaa 24 cm pituuden, kun koiraat kasvavat korkeintaan 1,4 cm pitkiksi. Heimo tunnetaan pääosin nuorista naaraista sillä ainoastaan yksi aikuinen, sukukypsänaaras ja koiras on pyydystetty. Heimon lajit ovat ruumiinrakenteeltaan pallomaisia. Ensimmäinen selkäevä on pidentynyt ja sen kärjessä on valoa tuottava elin. Sen tapka on toinen lyhyempi selkäevän ruoto, jossa on myös luminoiva elin. Taaempi selkäevä sijaitsee lähellä pyrstöä ja on lyhyehkö, vatsaevät puuttuvat heimon lajeilta. Aikuiset koiraskalat tarttuvat kiinni löytämäänsä naaraaseen suullaan, mutta eivät loisi naaraissa, kuten eräiden muiden krottiheimojen koiraat. Sauvakrottien suu on suuri ja hampaat kookkaat. Kalat ovat väriltään tumman ruskeita tai mustia ja ihossa on piikkejä.[1][2][3][4][5]
Sauvakrottilajeja tavataan Atlantista, Intian valtamerestä ja Tyynenmeren länsiosista. Heimon kalat elävät 300–2 000 metrin syvyydessä merenpinnasta.[1][6]
Sauvakrotit (Diceratiidae) on krottikaloihin kuuluva heimo. Heimon lajeja tavataan syvistä vesistä kaikista lämpimistä valtameristä.
Les Diceratiidae forment une famille de poissons abyssaux de l'ordre des Lophiiformes.
Selon World Register of Marine Species (14 août 2010)[2] et
Selon FishBase (14 août 2010)[3] :
Les Diceratiidae forment une famille de poissons abyssaux de l'ordre des Lophiiformes.
I Diceratiidae sono una famiglia di pesci ossei abissali dell'ordine Lophiiformes.
I Diceratiidae sono riconoscibili dagli altri Lophiiformes abissali per la presenza, nelle sole femmine, di un secondo raggio allungato e staccato della pinna dorsale recante un fotoforo, che prende il nome di illicio, in tutti gli altri Lophiiformes l'illicio è singolo. Questo secondo raggio allungato è visibile solo nelle femmine di piccola taglia mentre scompare negli individui adulti di grandi dimensioni. L'illicio è inoltre ricoperto di piccole spine cutanee. Il maschio, di cui si conosce un solo esemplare, ha grandi occhi e narici e spinule su tutta la pelle. I giovanili di sesso femminile hanno corpo globoso, quasi sferico[1].
La taglia di questi pesci non supera i 25 cm nelle femmine di Bufoceratias wedli che è la specie più grande[2]. L'unico maschio noto misurava 1,4 cm[1].
Sono noti per le aree tropicali e subtropicali dell'Oceano Atlantico e dell'Indo-Pacifico dove vivono sia sulla piattaforma continentale che sulla scarpata[1].
I maschi non sono parassiti[1].
I Diceratiidae sono una famiglia di pesci ossei abissali dell'ordine Lophiiformes.
Dvidygliai gelminiai meškeriotojai (Diceratiidae) – velniažuvių (Lophiiformes) šeima. Paplitę Atlanto, Indijos ir Ramiojo vandenynų gelmėse. Patinai yra mažesni už pateles ir gyvena parazitiškai prisitvirtinę prie patelių.
Šeimoje 2 gentys, 6 rūšys.
Dvidygliai gelminiai meškeriotojai (Diceratiidae) – velniažuvių (Lophiiformes) šeima. Paplitę Atlanto, Indijos ir Ramiojo vandenynų gelmėse. Patinai yra mažesni už pateles ir gyvena parazitiškai prisitvirtinę prie patelių.
Šeimoje 2 gentys, 6 rūšys.
Diceratiden (Diceratiidae) zijn een familie van straalvinnige vissen uit de orde van Vinarmigen (Lophiiformes).[1]
Diceratiden (Diceratiidae) zijn een familie van straalvinnige vissen uit de orde van Vinarmigen (Lophiiformes).
Multimedia w Wikimedia Commons Diceratiidae rodzina ryb z rzędu żabnicokształtnych (Lophiiformes). Występują na szelfie i stoku kontynentalnym w strefie tropikalnej i subtropikalnej Oceanu Atlantyckiego, Indyjskiego i zachodniego Pacyfiku. W odróżnieniu od pozostałych rodzin Ceratioidea u młodych osobników żeńskiego rodzaju również drugi promień płetwy grzbietowej jest silnie wydłużony.
Rodzaje zaliczane do tej rodziny [2]:
Diceratiidae rodzina ryb z rzędu żabnicokształtnych (Lophiiformes). Występują na szelfie i stoku kontynentalnym w strefie tropikalnej i subtropikalnej Oceanu Atlantyckiego, Indyjskiego i zachodniego Pacyfiku. W odróżnieniu od pozostałych rodzin Ceratioidea u młodych osobników żeńskiego rodzaju również drugi promień płetwy grzbietowej jest silnie wydłużony.
Diceratiidae é uma família de peixes actinopterígeos pertencentes à ordem Lophiiformes.
Possui seis espécies em dois géneros:
Diceratiidae é uma família de peixes actinopterígeos pertencentes à ordem Lophiiformes.
Diceratiidae är en familj av djuphavsmarulkar (Ceratioidei) som skiljer sig från övriga familjer genom att ha även en andra ryggfenstråle med lysorgan omedelbart bakom den första (Illicium). I övrigt påminner de utseendemässigt mycket om Himantolophidae och Oneirodidae (speciellt släktet Oneirodes). Trots att de är lättigenkännliga är fynd sällsynta och nästan all kunskap grundar sig på unga honor; utöver dessa är endast en könsmogen hona, en ung hane och två larver kända. [1] De förekommer i Atlanten, Indiska Oceanen och västra Stilla Havet.[2] Namnet kommer från grekiskans διά dia "två" och κέρας keras "horn".
Färgen är mörkbrun till svart. Liksom hos övriga djuphavsmarulkar är könsdimorfismen stor. Det största kända exemplaret var en 275 mm lång hona som hittades flytande nära Hawaii; den enda kända hane som genomgått metamorfos var 14 mm.[1]
Det första exemplaret som beskrevs insamlades under Challengerexpeditionen åren 1873-1876 på 659 m djup. Den beskrevs 1887 av Albert Günther i volym 22 av "Report on the deep-sea fishes collected by H. M. S. Challenger during the years 1873-76. Report on the Scientific Results of the Voyage of ADD". Ett exemplar hade dock insamlats ca 1870 utanför Madeira men passerat obemärkt till 1926.[3]
Diceratiidae delas in i två släkten, med tre arter i varje. Släktena kan skiljas på att illiciet utgår från nosen hos Diceratias och från bakre delen av huvudet hos Bufoceratias.
Diceratiidae är en familj av djuphavsmarulkar (Ceratioidei) som skiljer sig från övriga familjer genom att ha även en andra ryggfenstråle med lysorgan omedelbart bakom den första (Illicium). I övrigt påminner de utseendemässigt mycket om Himantolophidae och Oneirodidae (speciellt släktet Oneirodes). Trots att de är lättigenkännliga är fynd sällsynta och nästan all kunskap grundar sig på unga honor; utöver dessa är endast en könsmogen hona, en ung hane och två larver kända. De förekommer i Atlanten, Indiska Oceanen och västra Stilla Havet. Namnet kommer från grekiskans διά dia "två" och κέρας keras "horn".
Färgen är mörkbrun till svart. Liksom hos övriga djuphavsmarulkar är könsdimorfismen stor. Det största kända exemplaret var en 275 mm lång hona som hittades flytande nära Hawaii; den enda kända hane som genomgått metamorfos var 14 mm.
Det första exemplaret som beskrevs insamlades under Challengerexpeditionen åren 1873-1876 på 659 m djup. Den beskrevs 1887 av Albert Günther i volym 22 av "Report on the deep-sea fishes collected by H. M. S. Challenger during the years 1873-76. Report on the Scientific Results of the Voyage of ADD". Ett exemplar hade dock insamlats ca 1870 utanför Madeira men passerat obemärkt till 1926.
디케라티아스과(Diceratiidae)는 아귀목에 속하는 조기어류 물고기 과의 하나이다.[1] 대서양과 인도양 그리고 서태평양의 빛이 없는 심해에서 서식한다.머리위의 빛이 나는 낚싯대(돌기) 로 먹이를 유인해 사냥한다. 날카로운 이빨과 큰입과 자신보다 2배나 큰 먹이를 먹을수 있는 위를 지녔다.
다음은 베탕쿠르(Betancur) 등의 연구에 기초한 계통 분류이다.[2][3][4]
아귀목 아귀아목 씬벵이아목 부치아목 점씬벵이아목 초롱아귀아목
