Eurybia sibirica, o àster siberià és una espècie de planta herbàcia perenne que és planta nativa del nord-oest d'Amèrica i el nod d'Europa, anant d'Escandinàvia al Canadà.[1] Es troba en zones obertes dels voscos boreals subàrtics. És d'aspecte similar a Eurybia merita. Les flors es produeixen a l'estiu amb flòsculs de color porpra pàl·lid grocs.[2][3][2]
Eurybia sibirica, o àster siberià és una espècie de planta herbàcia perenne que és planta nativa del nord-oest d'Amèrica i el nod d'Europa, anant d'Escandinàvia al Canadà. Es troba en zones obertes dels voscos boreals subàrtics. És d'aspecte similar a Eurybia merita. Les flors es produeixen a l'estiu amb flòsculs de color porpra pàl·lid grocs.
Eurybia sibirica, commonly known as the Siberian aster or arctic aster, is an herbaceous perennial native to north western North America and northern Eurasia. It is found largely in open areas of subarctic boreal forests, though it is also found in a wide variety of habitats in the region. It is similar in appearance to Eurybia merita, but their ranges overlap only near the border between the US and Canada, where E. sibirica is generally found at higher elevations.
Eurybia sibirica is a perennial herb up to 60 cm (2 feet) tall, spreading by means of thin underground rhizomes. The plant produces flower heads either one at a time or in dense flat-topped arrays of 2–50 heads. Each head contains 12–50 white, purple, or pale violet ray florets surrounding 25–125 yellow disc florets.[3] The involucral bracts are reddish-purple (anthocyanic).[4]
Eurybia sibirica is present in much of the subarctic region of world, in northwestern North America and Northern Europe and Northern Asia. It is common in northern Asia (Buryatia, Yakutia, Mongolia, Japan, Chinese Province of Heilongjiang and other parts of North of China).[3] It is also found in European Russia and Scandinavia, as well as northern and western Canada (Alberta, British Columbia, and all 3 Arctic provinces) and United States (Alaska plus the mountains of Washington, Idaho, and Montana).[5] It is found at heights ranging from sea level up to 2200 metres in sandy or gravely soils in disturbed or open areas of boreal forests. It is also present in wet meadows, in open areas of aspen and spruce woods and along riparian thickets. In addition, it is common growing in sandy or gravelly stream flats, along stream banks and the shores of lakes, on bluffs, in sand dunes and other sandy places, and in both sub-alpine and mountain meadows.[6]
Eurybia sibirica, commonly known as the Siberian aster or arctic aster, is an herbaceous perennial native to north western North America and northern Eurasia. It is found largely in open areas of subarctic boreal forests, though it is also found in a wide variety of habitats in the region. It is similar in appearance to Eurybia merita, but their ranges overlap only near the border between the US and Canada, where E. sibirica is generally found at higher elevations.
Eurybia sibirica is a perennial herb up to 60 cm (2 feet) tall, spreading by means of thin underground rhizomes. The plant produces flower heads either one at a time or in dense flat-topped arrays of 2–50 heads. Each head contains 12–50 white, purple, or pale violet ray florets surrounding 25–125 yellow disc florets. The involucral bracts are reddish-purple (anthocyanic).
Eurybia sibirica, communément connue sous le nom d’Aster de Sibérie ou Aster arctique, est une espèce de plantes herbacées vivaces de la famille des Asteraceae. Son aire de répartition s'étend du nord-ouest de l'Amérique du Nord et de l'Eurasie septentrionale, depuis la Scandinavie jusqu'au Canada.
Selon The Plant List (7 août 2014)[1] :
Selon Tropicos (7 août 2014)[2] (Attention liste brute contenant possiblement des synonymes) :
Eurybia sibirica est présente dans les régions subarctiques, notamment au nord-ouest de l'Amérique du Nord, et dans le Nord eurasien. Elle est commune dans le Nord de la Russie, en Mongolie, dans le nord du Japon et dans la province du Heilongjiang en Chine[3].
L'espèce se rencontre dans les provinces occidentales du Canada, notamment dans l'Alberta, la Colombie britannique et les trois provinces arctiques, tout comme aux États-Unis, dans les États de Washington, Idaho et Montana.
On en trouve en un seul endroit en Norvège, à Røros près du lac Aursunden. C'est la botaniste Thekla Resvoll qui les y a découvertes en 1897. C'est le seul endroit connu où elles se trouvent en Scandinavie. Eurybia sibirica a failli disparaître de Norvège en raison de divers travaux entre autres hydroélectriques en 1922. Il ne restait en 1975 que quatre spécimens. Des mesures de protection furent prises, mesures qui portèrent leurs fruits puisqu'on dénombrait 800 spécimens en 1988[4].
Eurybia sibirica, communément connue sous le nom d’Aster de Sibérie ou Aster arctique, est une espèce de plantes herbacées vivaces de la famille des Asteraceae. Son aire de répartition s'étend du nord-ouest de l'Amérique du Nord et de l'Eurasie septentrionale, depuis la Scandinavie jusqu'au Canada.
Sibirstjerne er en vakker blomst i kurvplantefamilien, og er sjelden og utrydningstruet i Norge. Den har sin hovedutbredelse i taigaen i Sibir og Nord-Amerika.
Sibirstjerne er en flerårig urt med krypende jordstengler og en dunhåret stengel. Bladene er eggformet til lansettformet, og enkelte blader er sagtannete. Korgene sitter enkeltvis eller noen få sammen, og hver korg blir ca. 2,5 cm bred. Blomstene er fiolette og rødbrune, og planten blir opptil 20 cm høy. Sibirstjerne blomstrer fra midten av juli frem til midten av august.
Idag finnes sibirstjerne kun ett sted i Norge, på Sakrisvollen på Røros ved Aursunden. Her ble den funnet av Thekla Resvoll i 1897, og dette er eneste kjente voksested i Skandinavia. Den er kraftig truet av utrydning og står oppført på Norsk rødliste. Sibirstjerna står i fare for å dø ut på grunn av oppdemming i forbindelse med vannkraft, et intensivt jordbruk ned mot vannkanter og plukking. Den er fredet flere ganger, og det er nå forbudt å plukke blomsten.
I 1970 var det bare én plante igjen og grunneier Jorunn Sakrisvoll tok på eget initiativ et ansvar for å redde sibirstjerna. Fra 1975 til 1988 økte antallet derfor fra fire stykker til over 750 stykker. Sakrisvoll ble i 1984 tildelt Statens Naturvernråds hedersrose for sitt arbeid for å bevare denne sjeldne blomsten.
Forsøk på å utplante sibirstjerne andre steder på Røros har til nå vært mislykket, og arten er fullstendig avhengig av intensiv skjøtsel i lang tid fremover. Sibirstjerne er Røros' offisielle kommuneblomst, og Fylkesmannen i Sør-Trøndelag bidrar med økonomisk støtte til å ta vare på sibirstjerna på Sakrisvollen.
Sibirstjerne ble tidligere regnet til den store slekten Aster, som Aster sibiricus. Av og til er plantene ved Aursunden blitt regnet som en egen art, eller underart, A. subintegerrimus. Etter at Aster ble splittet opp, ble sibirstjerne plassert i slekten Eurybia, som Eurybia sibirica subsp. subintegerrima.
Sibirstjerne er en vakker blomst i kurvplantefamilien, og er sjelden og utrydningstruet i Norge. Den har sin hovedutbredelse i taigaen i Sibir og Nord-Amerika.
Sibirstjerne er en flerårig urt med krypende jordstengler og en dunhåret stengel. Bladene er eggformet til lansettformet, og enkelte blader er sagtannete. Korgene sitter enkeltvis eller noen få sammen, og hver korg blir ca. 2,5 cm bred. Blomstene er fiolette og rødbrune, og planten blir opptil 20 cm høy. Sibirstjerne blomstrer fra midten av juli frem til midten av august.
Idag finnes sibirstjerne kun ett sted i Norge, på Sakrisvollen på Røros ved Aursunden. Her ble den funnet av Thekla Resvoll i 1897, og dette er eneste kjente voksested i Skandinavia. Den er kraftig truet av utrydning og står oppført på Norsk rødliste. Sibirstjerna står i fare for å dø ut på grunn av oppdemming i forbindelse med vannkraft, et intensivt jordbruk ned mot vannkanter og plukking. Den er fredet flere ganger, og det er nå forbudt å plukke blomsten.
I 1970 var det bare én plante igjen og grunneier Jorunn Sakrisvoll tok på eget initiativ et ansvar for å redde sibirstjerna. Fra 1975 til 1988 økte antallet derfor fra fire stykker til over 750 stykker. Sakrisvoll ble i 1984 tildelt Statens Naturvernråds hedersrose for sitt arbeid for å bevare denne sjeldne blomsten.
Forsøk på å utplante sibirstjerne andre steder på Røros har til nå vært mislykket, og arten er fullstendig avhengig av intensiv skjøtsel i lang tid fremover. Sibirstjerne er Røros' offisielle kommuneblomst, og Fylkesmannen i Sør-Trøndelag bidrar med økonomisk støtte til å ta vare på sibirstjerna på Sakrisvollen.
Sibirstjerne ble tidligere regnet til den store slekten Aster, som Aster sibiricus. Av og til er plantene ved Aursunden blitt regnet som en egen art, eller underart, A. subintegerrimus. Etter at Aster ble splittet opp, ble sibirstjerne plassert i slekten Eurybia, som Eurybia sibirica subsp. subintegerrima.
Sibirisk aster (Eurybia sibirica) är en perenn örtväxt som förekommer i nordvästra Nordamerika och i norra Eurasien, från Skandinavien till Kanada. Den återfinns främst i öppna områden i subarktisk skogsmark, men även i en mängd andra biotoper. Till sin morfologi påminner den om Eurybia merita med vilken den har ett litet överlappande utbredningsområde på gränsen mellan USA och Kanada, där E. sibirica vanligtvis återfinns på högre höjder än E. merita.
En synonym till den sibiriska asterna är den för skandinavien beskrivna Aursundsastern (Aster subintegerrimus) som kategoriserade som en mycket sällsynt växt, endast känd från trakten av Røros i östra Norge. När den först hittades 1897 vid sjön Aursunden strax nordost om Røros av den norska botanisten fru Thekla Resvoll. Professor Axel Blytt i Oslo bestämdes den till Aster sibiricus L.. År 1915 hittades samma växt på några andra ställen vid samma sjö. Den väckte igen stort intresse och undersöktes närmare av fru Resvoll och professor C. H. Ostenfeld i Köpenhamn. Den förra har beskrivit växlokalerna och växsättet, den senare har undersökt artkaraktärerna och funnit, att växtens rätta namn bör, åtminstone tills vidare, fastställde den till Aster subintegerrimus.
Sibirisk aster (Eurybia sibirica) är en perenn örtväxt som förekommer i nordvästra Nordamerika och i norra Eurasien, från Skandinavien till Kanada. Den återfinns främst i öppna områden i subarktisk skogsmark, men även i en mängd andra biotoper. Till sin morfologi påminner den om Eurybia merita med vilken den har ett litet överlappande utbredningsområde på gränsen mellan USA och Kanada, där E. sibirica vanligtvis återfinns på högre höjder än E. merita.
En synonym till den sibiriska asterna är den för skandinavien beskrivna Aursundsastern (Aster subintegerrimus) som kategoriserade som en mycket sällsynt växt, endast känd från trakten av Røros i östra Norge. När den först hittades 1897 vid sjön Aursunden strax nordost om Røros av den norska botanisten fru Thekla Resvoll. Professor Axel Blytt i Oslo bestämdes den till Aster sibiricus L.. År 1915 hittades samma växt på några andra ställen vid samma sjö. Den väckte igen stort intresse och undersöktes närmare av fru Resvoll och professor C. H. Ostenfeld i Köpenhamn. Den förra har beskrivit växlokalerna och växsättet, den senare har undersökt artkaraktärerna och funnit, att växtens rätta namn bör, åtminstone tills vidare, fastställde den till Aster subintegerrimus.
Eurybia sibirica là một loài thực vật có hoa trong họ Cúc. Loài này được (L.) G.L.Nesom mô tả khoa học đầu tiên năm 1995.[1]
Eurybia sibirica là một loài thực vật có hoa trong họ Cúc. Loài này được (L.) G.L.Nesom mô tả khoa học đầu tiên năm 1995.
