Tanacetum parthenium ye una planta perenne y herbal, arumosa y melecinal, perteneciente a la familia de les Compuestes.
Ye una planta yerbácea perenne, bien arumosa al estrumise, pubérula nos sos tarmos más nuevos, fueyes y involucros, tarmos más o menos ramificaos, erectos, fueyes bipinnatífidas, de contorna elíptica, hasta de 8 cm de llargu, peciolaes.
Los sos cabezueles polo xeneral son numberoses en paniculas corimbiformes, sobre pedúnculos d'hasta de 8 cm de llargu. Tien arreyo subhemisferico, con aprosimao 50 bráctees, les esteriores lliniales y les interiores oblongues, hasta de 4 mm de llargu. El receptáculu ye conversu o hemisferico.
Tien de 10 a 21 flores liguladas (si son cultivaes puede tener más), los sos coroles son blanques, les llámines oblongues de 2,5 a 8 mm de llargu, les sos coroles marielles son de ± 1,5 mm de llargu. Tán provistos de 5 a 10 costielles. Glabros, miriguanu en forma de corona diminuta.
Les plantes crecen ente 10 y 60 cm d'altu, en tierres probes a lo llargo de caminos y campos abandonaos. Tien pequeñes flores y fueyes verdes amarellentaes con forma de pluma. Floria de xunetu a ochobre; les flores tán dispuestes en corimbos d'hasta 30 pieces, con delles floruques blanques allargaes y otres marielles en forma de discu con bráctees arreyaes cubiertes de pelusa. Les flores paecer a les de la manzanilla de Castiella (Matricaria recutita L. 1753), cola que delles vegaes confundir. Les fueyes son la parte usada medicinalmente, éstes son de color brillosu, con forma definida y sabor desagradable.
Los tarmos son duros y redondos, na parte cimera tienen munches flores individuales sobre tarmos pequeños que consisten en munches fueyes blanques pequeñes; la corteza ye daqué dura y pequeña, con munches fibres fuertes. La esencia de tola planta ye bien fuerte y el sabor ye bien amargosu.
N'Albania, Bulgaria, Grecia y antigua Yugoslavia. Cultivada como ornamental. Introducida n'Austria, Bélxica, Gran Bretaña, Dinamarca, República Checa, Finlandia, Alemaña, Irlanda, Suiza, Holanda, España, Hungría, Italia, Portugal, Polonia, Rumanía, Rusia, Suecia y Turquía. Introducida tamién en Norteamérica y en Chile. Habita en llugares baldíos, sebes y llugares predresos.[1]
Usar p'amenorgar la fiebre, tratar el dolor de cabeza,artritis, problemes dixestivos. Sicasí, una revisión de los estudios amosaron nun ser meyor qu'una sustanza placebo nel control de migraña ; anque sigue habiendo pocos estudios sobre los sos efeutos.[3] Haise hipotetizáu que tornaría'l llanzamientu de serotonina y prostaglandines, dambos créese qu'ayuden en migrañas, llindando la inflamación de vasos sanguíneos na cabeza. En teoría, eso podría detener el tiemblu de los vasos que cree contribuyise al dolor de cabeza.
Los sos ingredientes activos inclúin partenolida y tanetina. Les cápsules o tabletas xeneralmente contienen siquier 205 mcg, de partenolida; sicasí, tien d'inxerise 4 a 6 semana enantes de resultar efeutivu, polo que nun ye un remediu p'ataques de migraña aguda. La Partenolida foi atopada apocayá en 2005, induciendo a les célules de cáncer de leucemia a morrer.[4]
La matricaria ye una yerba que s'usó tradicionalmente pa la fiebre, tal como'l so nome n'inglés indicar (feverfew), anque esti efeutu nun s'estudió debidamente. La matricaria inxerse más comúnmente per vía oral pa la prevención de les migrañas. Lleváronse a cabu dalgunos ensayos en seres humanos con diverses resultancies. En xunto, estos estudios indiquen que'l tomar matricaria diariamente en forma de cápsules de fueya seca podría amenorgase la incidencia de los ataques de dolor de cabeza nos pacientes que carecen de migrañas cróniques. Sicasí, esta investigación foi mal diseñada y reportada. Anguaño esiste evidencia pocu convincente en cuanto al usu de la matricaria pa los síntomes acomuñaos cola artritis reumatoide. Mientres dellos ensayos clínicos, la matricaria paez tolerase bien, con un perfil moderao y reversible d'efeutos secundarios. Los efeutos perxudiciales más comunes paecen ser la ulceración ya inflamación bucal cuando s'espón direutamente a les fueyes. En teoría, podría aumentar el riesgu de sangráu.
Tanacetum parthenium describióse por (Carlos Linneo) Sch.Bip. y espublizóse en Ueber die Tanaceteen: mit besonderer Berücksichtigung der deutschen Arten 55. 1844.[5]
Númberu de cromosomes de Tanacetum parthenium (Fam. Compositae) y táxones infraespecíficos: 2n=18[6]
Tanacetum: nome xenéricu deriváu del llatín medieval "tanazita" que de la mesma provién del griegu "athanasia" (= inmortal, al llargu plazu), que probablemente indica la llarga duración de la inflorescencia d'esta planta, n'otros testos referir a la creencia de que les bébores a base de les fueyes d'esta planta confier la vida eterna.[7]
parthenium: epítetu llatín que significa "nome de la planta en griegu".[8]
Tanacetum parthenium ye una planta perenne y herbal, arumosa y melecinal, perteneciente a la familia de les Compuestes.
Ilustración Detalle de la florSegura (Tanacetum parthenium; sinònim Chrysanthemum parthenium (L.) Pers., Pyrethrum parthenium Sm.) és una planta medicinal tradicional que es troba en molts jardins antics i que també es fa servir com a planta ornamental. La planta és un subarbust que fa uns 45 cm d'alt amb les fulles que tenen una flaire de llimona està coberta per flors del tipus de la margarita. S'estén ràpidament i en poc temps pot ocupar una àmplia.[1]
És una planta herbàcia perenne que s'ha de plantar en un lloc a ple sol distanciant les plantes uns 40 cm. pot resistir gelades de fins -30 °C i s'ha de tallar arran de terra quan arriba la tardor. És originària del Balcans, Anatòlia i el Caucas.[2]
Ja el grec del segle primer Dioscorides la feia servir com antiinflamatori.[3]
En anglès el seu nom "feverfew" deriva del llatí febrifugia, que significa "reductora de la febre."[4] S'ha usat per abaixar la febre i per combatre el mal de cap i l'artritis[5] i els problemes digestius, malgrat que les proves científiques no li donen més duport que l'efecte placebo.[6][7][8]
Els ingredients actius dels botonets inclouen la partenolida i la tanetina.[9] En el cas de la partenolida s'ha mostrat científicament que indueix l'apoptosi en algunes cèl·lules de càncer in vitro .[10][11][12]
L'ús a llarg termini dels botonets seguit d'una interrupció brusca pot donar problemes per la salut.
Les dones embarassades no haurien de prendre els botonets.[13]
Segura (Tanacetum parthenium; sinònim Chrysanthemum parthenium (L.) Pers., Pyrethrum parthenium Sm.) és una planta medicinal tradicional que es troba en molts jardins antics i que també es fa servir com a planta ornamental. La planta és un subarbust que fa uns 45 cm d'alt amb les fulles que tenen una flaire de llimona està coberta per flors del tipus de la margarita. S'estén ràpidament i en poc temps pot ocupar una àmplia.
Llysieuyn rhinweddol iawn ydy'r wermod wen (Lladin: Chrysanthemum parthenium, Saesneg: Feverfew) sydd wedi ei ddefnyddio ers canrifoedd i wella meigryn a gwynegon. Fe'i tyfir hefyd er mwyn ei arddangos a'i ogla. Nid yw'n tyfu'n fwy na thua deunaw modfedd o uchder a cheir arogl lemwn cryf iawn ar y dail. Mae'r blodau'n edrych yn debyg iawn i lygad y dydd. Gall ledaenu'n gyflym iawn drwy'r ardd.
Ymddengys y gair "wermod wen" yn gyntaf yn y 14g.[1]
Mae iddo rinweddau meddygol megis y gallu i wella cur pen eithafol, gwynegon (cricmala) a phroblemau'n ymwneud â'r cylla (poen bol).[2] Tair deilen sydd ei angen (neu un fawr) a'u rhoi mewn brechdan, gyda digon o fenyn arno, neu fêl. Dylid ei gymryd unwaith y dydd rhwng prydau bwyd a hynny am bedwar mis cyn gweld unrhyw wellhad.
Yn ddiweddar mae Prifysgol Rochester yn gweithredu profion clinigol dwys iawn i'r posibilrwydd cryf fod y wermod wen yn medru ymosod ar gelloedd canser:
Jordan’s lab has already seen promising results with a new compound, developed from a daisy-like plant known as feverfew or bachelor’s button. A component of the plant called parthenolide is the first single agent known to act on leukemias at the stem-cell level.[3]
Llysieuyn rhinweddol iawn ydy'r wermod wen (Lladin: Chrysanthemum parthenium, Saesneg: Feverfew) sydd wedi ei ddefnyddio ers canrifoedd i wella meigryn a gwynegon. Fe'i tyfir hefyd er mwyn ei arddangos a'i ogla. Nid yw'n tyfu'n fwy na thua deunaw modfedd o uchder a cheir arogl lemwn cryf iawn ar y dail. Mae'r blodau'n edrych yn debyg iawn i lygad y dydd. Gall ledaenu'n gyflym iawn drwy'r ardd.
Ymddengys y gair "wermod wen" yn gyntaf yn y 14g.
Řimbaba obecná (Tanacetum parthenium) je středně vysoká, vytrvalá, aromatická rostlina s množstvím drobných květních úborů podobných sedmikrásce. Na základě nových výzkumů byl rod (Pyrethrum) zrušen a jeho druhy, které se v české přírodě vyskytují, byly začleněny do rodu vratič (Tanacetum).
Bylina řimbaba obecná tak dostává nové vědecké jméno Tanacetum parthenium. V české literatuře však bývá stále uváděna pod jménem Pyrethrum parthenium, nebo ještě se starším Chrysanthemum parthenium.
Pochází z jihovýchodní Evropy, Malé Asie a okolí Kavkazu. V současnosti roste v celé Evropě a byla zavlečena i do Číny, obou Amerik, severní Afriky i Austrálie; místy se stává invazní rostlinou. V České republice byla odedávna jako léčivá rostlina pěstována v zahradách, dnes převládají zplaněné populace ve volné přírodě v blízkosti lidských sídel.
Řimbabě obecné se nejlépe daří na teplých a osluněných stanovištích, na půdách dostatečně propustných a bohatých na živiny, hlavně dusík. Roste v zahradách, okolo zdí, v parcích, na návsích a na různých ruderálních stanovištích.
Vytrvalá rostlina s lodyhou vysokou 30 až 60 cm. Lodyha je krátce vystoupavá až přímá, mělce rýhovaná, v dolní části lysá a v horní chlupatá a okoličnatě rozvětvená. U starší rostliny obvykle vyrůstá ze šikmého, drobnými kořínky porostlého oddenku lodyh několik. Lodyžní listy jsou střídavé, řapíkaté, měkké, světle zelené nebo žlutozelené a v obryse vejčité. Jejich čepele, 5 až 7 cm dlouhé a 4 až 5 cm široké, jsou peřenoklané se dvěma až pěti páry úkrojků které jsou vroubkovaně pilovité, na koncích tupé a na rubu hustě žláznaté. Rozemnuté listy i lodyha silně voní po heřmánku.
Dlouze stopkaté květní úbory o průměru 1,5 až 2,5 cm vyrůstají v počtu 15 až 20 v chocholičnaté latě. Úbor je tvořen ve středu rostoucími oboupohlavnými kvítky se žlutými, trubkovitými, pěticípými korunami a po obvodě 10 až 20 samičími jazykovitými kvítky s krátkou bílou ligulou. Trojřadý zákrov je zploštěle polokulovitý, zelené zákrovní listeny jsou podlouhlé a mají široký suchomázdřitý lem. Kvetou od června do září. Plody jsou vejčité nažky asi 1 mm velké, které mají na vrcholu zubatou blanitou korunku a po bocích podélná bílá žebra. Ploidie druhu je 2n = 18.
Řimbaba obecná bývá pěstována jako okrasná a léčivá rostlina. Pěstuje se v několika kultivarech, bývají plnokvěté nebo mívají žlutavé listy. Rostliny jsou nejčastěji vysazují na obruby záhonů.
Kvetoucí nať sbírána na počátku květu obsahuje sekviterpenové laktony, mnohé silice s pinenem a bornylacetátem, třísloviny, pyrethrin, deriváty acetylenu, chrysanthemonin a další látky; nejvíce účinných látek je obsaženo v listech. V léčitelství se droga používá nejčastěji ve formě nálevu. Působí proti horečce a protirevmaticky, snižuje bolest, rozšiřuje cévy, podporuje trávení a užívá se také při menstruačních bolestech. Bývá také lékem proti migréně, rozžvýká se a spolkne preventivně jeden a při záchvatu pět čerstvých listů. Při zánětu středního ucha pomáhá vsunout do ucha čerstvý list. Z květů se vyrábí tinktura používána jako repelent proti hmyzu a léčivá mast na hmyzí kousnutí.[1][2][3][4][5][6]
Řimbaba obecná (Tanacetum parthenium) je středně vysoká, vytrvalá, aromatická rostlina s množstvím drobných květních úborů podobných sedmikrásce. Na základě nových výzkumů byl rod (Pyrethrum) zrušen a jeho druhy, které se v české přírodě vyskytují, byly začleněny do rodu vratič (Tanacetum).
Bylina řimbaba obecná tak dostává nové vědecké jméno Tanacetum parthenium. V české literatuře však bývá stále uváděna pod jménem Pyrethrum parthenium, nebo ještě se starším Chrysanthemum parthenium.
Matrem (Tanacetum parthenium) er en 20-60 cm høj buskagtig urt med mange små margerit-lignende blomster. Den lugter stærkt og smager bittert.
Bladene er lysegrønne/gullige. Planten er flerårig, men lever ikke i mange år. Til gengæld frø-spreder den sig villigt. Den blomstrer i juli/august.
Matrem er en forvildet lægeplante, som stammer fra Sydeuropa, og findes i Danmark ved bebyggelser og ruderater. Den er kendt fra hele landet.
Matrem siges at være effektiv til behandling af hovedpine og migræne. Mod almindelig hovedpine og tømmermænd kan man spise et par blade af planten – helst lagt ind under pålæg i en mad, da den kan give sår i munden og i øvrigt smager meget bittert.
Den spirer villigt og én gang indført i haven, har man den. Det er en nem og dekorativ plante til blomsterbede og køn i buketter.
Matrem (Tanacetum parthenium) er en 20-60 cm høj buskagtig urt med mange små margerit-lignende blomster. Den lugter stærkt og smager bittert.
Mutterkraut (Tanacetum parthenium) ist eine Pflanzenart aus der Gattung Tanacetum innerhalb der Familie der Korbblütler (Asteraceae). Andere Trivialnamen sind Falsche Kamille, Zierkamille und Fieberkraut.
Der Trivialname Mutterkraut wird regional für viele weitere Pflanzenarten verwendet, etwa die Alpen-Mutterwurz, die zumeist als Heilkraut oder aber als Abortivum Verwendung fanden.
Das Mutterkraut wächst als ausdauernde krautige Pflanze und erreicht in seiner Wildform Wuchshöhen von 30 bis 80 Zentimetern. Es riecht stark aromatisch. Der Stängel ist gerippt und im oberen Bereich verzweigt.
Die wechselständig angeordneten Laubblätter sind in Blattstiel und Blattspreite gegliedert. Die zarte, hellgrüne, fast kahle Blattspreite ist im Umriss eiförmig und fiederspaltig bis fiederteilig mit größerem Endabschnitt.
Die Blütezeit reicht von Juni bis September.[1] In lockeren doldenrispigen Gesamtblütenständen stehen fünf bis 30 körbchenförmige Teilblütenstände zusammen. Die Blütenkörbchen weisen einen Durchmesser von 13 bis 22 Millimeter auf und enthalten Zungen- und Röhrenblüten. Die weiblichen Zungenblüten sind weiß und 5 bis 9 Millimeter lang. Die zwittrigen Röhrenblüten sind gelb.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 18.[2]
Ursprünglich war Tanacetum parthenium im östlichen Mittelmeerraum beheimatet. Seine Heimat war der Kaukasusraum, die Türkei, die Krim, Portugal, Südosteuropa und Tschechien.[3] Aufgrund ihrer historisch langen Nachweisbarkeit in Mitteleuropa wird Tanacetum parthenium als Archäophyt eingestuft.[4] In Nordafrika, auf den Azoren, Kanaren und Madeira, in West- und Zentralasien, in Nord-, Mittel- und Südamerika, in Neuseeland, Hawaii und Australien ist das Mutterkraut ein Neophyt.[1][3]
Das Mutterkraut ist eine alte Zier- und Heilpflanze, traditionell z. B. in Bauerngärten angepflanzt. Es existiert eine Reihe von Kultursorten, deren Blüten oft gefüllt sind und manchmal nur aus Zungenblüten bestehen.[5] Das Mutterkraut ist häufig aus Gärten verwildert. Es ist beispielsweise in ruderalen Gras- und Staudenfluren anzutreffen. Standorte in Mitteleuropa sind lehmige, nährstoffreiche Böden. Eine dauerhafte Einbürgerung ist allerdings noch nicht nachgewiesen.[1] In Mitteleuropa kommt Tanacetum parthenium in Pflanzengesellschaften des Verbands Arction vor, in Südosteuropa in Pflanzengesellschaften des Atropion-Verbands.[2]
Die Erstveröffentlichung erfolgte 1753 unter dem Namen (Basionym) Matricaria parthenium durch Carl von Linné in Species Plantarum, S. 890. Die Neukombination zu Tanacetum parthenium (L.) Sch.Bip. wurde 1844 durch Carl Heinrich Schultz „Bipontinus“ in Ueber die Tanaceteen... Haardt 55 veröffentlicht. Es gibt weitere Synonyme für Tanacetum parthenium (L.) Sch.Bip., beispielsweise: Chrysanthemum parthenium (L.) Bernh.
Mutterkraut wurde bereits von Dioskurides im 1. Jahrhundert als Heilkraut beschrieben. Im Mittelalter wurde es gegen Fieber und Kopfschmerzen eingesetzt. Der Trivialname Mutterkraut kommt von seiner Verwendung bei Schwangerschaftsbeschwerden – es löst die Menstruation aus und fördert die Ablösung der Plazenta, ist also ein Abortivum.
Nach beispielsweise Diener et al. 2005 können die Laubblätter des Mutterkrauts das Auftreten von Migräneanfällen vermindern, wenn sie über Wochen regelmäßig prophylaktisch eingenommen werden.[6][7] Sie sollen außerdem beruhigend und verdauungsfördernd wirken und Parasiten im Darm bekämpfen. Äußerlich angewendet sollen sie auch gegen Hauteiterungen helfen und Insekten abwehren. Die enthaltenen Parthenolide hemmen die Bildung von Prostaglandinen sowie die Freisetzung von Serotonin aus den Blutplättchen. Sie werden neuerdings auch als mögliche Grundlage eines neuen Medikamentes gegen Leukämie angesehen.[8][9][10] Mutterkraut ist als Fertigpräparat erhältlich. Es lässt sich leicht im eigenen Garten ziehen, um die Blätter direkt zu verwenden. Wegen des bitter-aromatischen Geschmacks wurden sie gerne mit auf Brot gelegt, was aber heutzutage nicht mehr unbedingt zu empfehlen ist. Indem aus vielen Kräutern, Gemüsen und Obsten Bitterstoffe herausgezüchtet wurden, ist die starke Bitterkeit der Blüte für den heutigen Gaumen ungewöhnlich. Für Schwangerschaft und Stillzeit liegen keine genauen Erfahrungen vor, besteht aber eher eine deutliche Gegenanzeige.
Die oberirdischen Pflanzenteile enthalten mehrere Sesquiterpenlactone. Das mengenmäßig wichtigste ist Parthenolid, das auch als Kontaktallergen eine Rolle spielt. Sein Anteil beträgt je nach Standort und Jahreszeit im Kurzätherextrakt bis zu 1 %. Als vor wenigen Jahren das Mutterkraut als Zierpflanze auf den Markt kam, ist die Zahl der beobachteten allergischen Kontaktdermatitiden angestiegen. Das Mutterkraut gilt aber auch als hauptsächlich verantwortliche Art unter den Verursachern der aerogenen Kontaktdermatitis. Bei 50 % der auf Mutterkraut sensitiven Patienten ist regelmäßig eine Kreuzallergie mit anderen Korbblütlern zu beobachten; besonders häufig mit „Chrysanthemen“, Rainfarn, Margerite, Schafgarbe und Sonnenblume, aber auch mit Vertretern anderer Pflanzenfamilien wie z. B. mit Lorbeer oder dem Lebermoos Frullania.
Für das Mutterkraut bestehen bzw. bestanden auch die weiteren deutschsprachigen Trivialnamen: Bocksblum, Breselkraut (Österreich bei Linz), Jungfernkraut (Schwaben, Schlesien), Mägdeblümen, Mählerkraut, Magdblum, Maraun (Ostpreußen), Mater, Materie (mittelniederdeutsch), Matram (mittelhochdeutsch), Matran (mittelhochdeutsch), Matrenen, Matrenichen (Schlesien), Matron (mittelhochdeutsch), Matronkraut, Mehtert (Siebenbürgen), Meidblumen, Meter, Metern, Metra, Metter, Metterich (Thüringen), Mettram, Mettrs (mittelhochdeutsch), Mütrich, Muattachrut (St. Gallen bei Werdenberg), Muterkrut (mittelniederdeutsch) und Sonnenauge.[11]
Mutterkraut (Tanacetum parthenium) ist eine Pflanzenart aus der Gattung Tanacetum innerhalb der Familie der Korbblütler (Asteraceae). Andere Trivialnamen sind Falsche Kamille, Zierkamille und Fieberkraut.
Der Trivialname Mutterkraut wird regional für viele weitere Pflanzenarten verwendet, etwa die Alpen-Mutterwurz, die zumeist als Heilkraut oder aber als Abortivum Verwendung fanden.
She lus 'sy chynney Asteraceae eh bossan Pheddyr (Tanacetum parthenium). V'eh dooghyssagh da'n yn Euraishey (Lieh-inshey Valkanagh, Anatolia as y Choagaash) agh t'eh skeaylt harrish y teihll jiu. T'eh ry-akin 'syn Oarpey, America Hwoaie as yn Çhillee.[1]
T'eh gaase dys crouw wheesh as 46cm er yrjid.
Va ymmyd jeant jeh myr losserey lheeys noi çhiassaghey, çhingyssyn king as gailley.[2] Ta cooid vreeoil bossan Pheddyr goaill stiagh parthenolide as tanetin, as melatonin. Foddee eh cur aawoalley allergagh ort, goaill stiagh gorley craitnagh coventyn, çhingys gailley, as askaidjyn beill.[3][4] T'ad cur coyrle n'oi rish torraghys.[5]
She lus 'sy chynney Asteraceae eh bossan Pheddyr (Tanacetum parthenium). V'eh dooghyssagh da'n yn Euraishey (Lieh-inshey Valkanagh, Anatolia as y Choagaash) agh t'eh skeaylt harrish y teihll jiu. T'eh ry-akin 'syn Oarpey, America Hwoaie as yn Çhillee.
Santa Mariya [1] (Tanacetum parthenium) nisqaqa Buliwyapi wiñaq hampi yuram.
Santa Mariya (Tanacetum parthenium) nisqaqa Buliwyapi wiñaq hampi yuram.
Tanacetum parthenium, kent as flechy nellie or kill-the-flech, is a flouerin plant in the daisy faimily Asteraceae.
Sēo adreminte is plante gefunden in mænigum ealdum geardum.
La maresìna ła xe na pianta (nome sientifego Tanacetum parthenium) deła fameja dełe Compositae o Asteraceae. In inglese ła se ciama feverfew, in todesco Mutterkraut, in taljan matricale o partenio. Ła xe na pianta erbàsea perene, on mucio aromàtega al strucarse, ga foje de contorno ełìtego, fin a 8 cm de łonghesa. Ła se uxa par redure fiebre (varda el nome inglese), tratar dołor de suca, artriti, problemi dijestivi. Na volta ła se doparava par i dolori dełe mestruasion (da qua el nome in todesco e in taljan). Rexentemente ła se ga utilixà par ła cura de ła pełe.
Ła vive specie in alta cołina; conosuda e doparà in cuxina in Val Cianpo e Valdagno, 'ntel Vixentin, ma anca 'ntel Veronexe, sui Lesini e in pianura.
Preparare na pasteła de farina bianca, late, aqua, sałe e na s-cianta de sucaro. Fate łe fritołe, łe se fa desfrizare metendoghe sora, tajà a toketi, una o do foje de maresìna su ogni fritoła xa 'ntel ojo de bojo. Se tira fora łe fritołe, łe se fa sgiosare e sugare su na carta asorbente. Se pol butarghe sora un poco de sucaro semołado e łe se magna subito finke łe xe calde.
Ghe vol: 120 g de sucaro semołà, 100 g de fecoła de patate, 10-12 foje freske trità de maresìna, 3 ovi intieri, 50 g de buro, 2 cuciari de graspa, ła scorsa xała gratà de 1 limon, 1 cuciarin de lievito in polvere par dolxi. Mis-ciar ben el sucaro col buro e i rosi dei ovi, xontarghe ła fecoła de patate, ła graspa, el limon e łe foje de maresìna trità. Sbatere łe 3 ciare de ovo e xontarle al paston; ała fine meterghe anca el lievito e versare in na forma da forno e cuxinare a 200° par mexora.
Far infiapare pian pian in ojo de oliva veneto tanta séola e scałogno tajà a fetełe fine fine, xontarghe qualke giosa de axedo de vin bianco, un mestoło de brodo de połastro e bagnar col vin Dureło. Far bojere par mexora e dopo xontarghe raquante foje de maresìna e qualke toketo de sarda sałada, lasar cuxinar ancora par pochi minuti e dopo pasar tuto pal pasaverdure col disco pi fino. Se buta sta salsa sui bigoli e se ghe grata sora formajo Asiago d'ałevo.
La maresìna ła xe na pianta (nome sientifego Tanacetum parthenium) deła fameja dełe Compositae o Asteraceae. In inglese ła se ciama feverfew, in todesco Mutterkraut, in taljan matricale o partenio. Ła xe na pianta erbàsea perene, on mucio aromàtega al strucarse, ga foje de contorno ełìtego, fin a 8 cm de łonghesa. Ła se uxa par redure fiebre (varda el nome inglese), tratar dołor de suca, artriti, problemi dijestivi. Na volta ła se doparava par i dolori dełe mestruasion (da qua el nome in todesco e in taljan). Rexentemente ła se ga utilixà par ła cura de ła pełe.
Ła vive specie in alta cołina; conosuda e doparà in cuxina in Val Cianpo e Valdagno, 'ntel Vixentin, ma anca 'ntel Veronexe, sui Lesini e in pianura.
Tanacetum parthenium, known as feverfew,[1] is a flowering plant in the daisy family, Asteraceae. It may be grown as an ornament, and may be identified by its synonyms, Chrysanthemum parthenium and Pyrethrum parthenium.
The plant is a herbaceous perennial that grows into a small bush,[2] up to 70 cm (28 in) high, with pungently-scented leaves. The leaves are light yellowish green, variously pinnatifid. The conspicuous daisy-like flowers are up to 20 millimetres (3⁄4 in) across, borne in lax corymbs. The outer, ray florets have white ligules and the inner, disc florets are yellow and tubular. It spreads rapidly by seed, and will cover a wide area after a few years.[3][4]
Feverfew is native to Eurasia, specifically the Balkan Peninsula, Anatolia, and the Caucasus, but cultivation has spread it around the world and the rest of Europe, North America, and Chile.[2][5]
A perennial herb, it should be planted in full sun, 38 to 46 cm (15–18 in) apart, and cut back to the ground in the autumn. It grows up to 70 cm (28 in) tall. It is hardy to USDA zone 5 (−30 °C (−22 °F)). Outside of its native range, it may become an invasive weed.[6]
In traditional medicine, feverfew has been used to treat headache, but there is no confirmed scientific evidence that it has such an effect.[2][7][8] Feverfew contains parthenolide, which is under basic research to assess its properties on cancer.[8] Feverfew is registered as a traditional herbal medicine in the Nordic countries under the brand name Glitinum. Only powdered feverfew is approved in the European Union herbal monograph.[9]
The parthenolide content of commercially available feverfew supplements varies substantially (by more than 40-fold) despite labeling claims of "standardization".[10]
Long-term use of feverfew followed by abrupt discontinuation may induce a withdrawal syndrome featuring rebound headaches and muscle and joint pains.[8] Feverfew may cause allergic reactions, including contact dermatitis.[8] Other side effects have included gastrointestinal upset such as nausea, vomiting, abdominal pain, diarrhea, and flatulence.[8] When the herb is chewed or taken orally it may cause mouth ulcers and swelling and numbness of the mouth.[8] Feverfew should not be taken by pregnant women.[8] It may interact with blood thinners and increase the risk of bleeding, and also may interact with a variety of medications metabolized by the liver.[8]
The word feverfew derives from the Latin word febrifugia, meaning 'fever reducer',[11] although it no longer is considered useful for that purpose.
Although its earliest medicinal use is unknown, it was documented in the 1st century CE as an anti-inflammatory by the Greek herbalist physician Dioscorides.[12]
Tanacetum parthenium, known as feverfew, is a flowering plant in the daisy family, Asteraceae. It may be grown as an ornament, and may be identified by its synonyms, Chrysanthemum parthenium and Pyrethrum parthenium.
Tanacetum parthenium es una planta perenne y herbácea, aromática y medicinal, perteneciente a la familia de las Compuestas.
Es una planta herbácea perenne, muy aromática al estrujarse, pubérula en sus tallos más jóvenes, hojas e involucros, tallos más o menos ramificados, erectos, hojas bipinnatífidas, de contorno elíptico, hasta de 8 cm de largo, pecioladas.
Sus cabezuelas por lo general son numerosas en panículas corimbiformes, sobre pedúnculos de hasta de 8 cm de largo. Tiene involucro subhemisferico, con aproximadamente 50 brácteas, las exteriores lineales y las interiores oblongas, hasta de 4 mm de largo. El receptáculo es converso o hemisferico.
Tiene de 10 a 21 flores liguladas (si son cultivadas puede tener más), sus corolas son blancas, las láminas oblongas de 2,5 a 8 mm de largo, sus corolas amarillas son de ± 1,5 mm de largo. Están provistos de 5 a 10 costillas. Glabros, vilano en forma de corona diminuta.
Las plantas crecen entre 10 y 60 cm de alto, en tierras pobres a lo largo de caminos y campos abandonados. Tiene pequeñas flores y hojas verdes amarillentas con forma de pluma. Florece de julio a octubre; las flores están dispuestas en corimbos de hasta 30 piezas, con algunas florecillas blancas alargadas y otras amarillas en forma de disco con brácteas involucradas cubiertas de pelusa. Las flores se parecen a las de la manzanilla de Castilla (Matricaria recutita L. 1753), con la que algunas veces se confunde. Las hojas son la parte usada medicinalmente, éstas son de color brillante, con forma definida y sabor desagradable.
Los tallos son duros y redondos, en la parte superior tienen muchas flores individuales sobre tallos pequeños que consisten en muchas hojas blancas pequeñas; la corteza es algo dura y pequeña, con muchas fibras fuertes. La esencia de toda la planta es muy fuerte y el sabor es muy amargo.
En Albania, Bulgaria, Grecia y antigua Yugoslavia. Cultivada como ornamental. Introducida en Austria, Bélgica, Gran Bretaña, Dinamarca, República Checa, Finlandia, Alemania, Irlanda, Suiza, Holanda, España, Hungría, Italia, Portugal, Polonia, Rumanía, Rusia, Suecia y Turquía. Introducida también en Norteamérica y en Chile. Habita en lugares baldíos, setos y lugares rocosos.[1]
Se usa para reducir la fiebre, tratar el dolor de cabeza, artritis, problemas digestivos. Sin embargo, una revisión de los estudios han mostrado no ser mejor que una sustancia placebo en el control de migraña; aunque sigue habiendo pocos estudios sobre sus efectos.[3] Se ha hipotetizado que inhibiría el lanzamiento de serotonina y prostaglandinas, ambos se cree que ayudan en migrañas, limitando la inflamación de vasos sanguíneos en la cabeza. En teoría, eso podría detener el espasmo de los vasos que se cree contribuir al dolor de cabeza.
Sus ingredientes activos incluyen partenolida y tanetina. Las cápsulas o tabletas generalmente contienen al menos 205 mcg, de partenolida; sin embargo, debe ingerirse 4 a 6 semanas antes de resultar efectivo, por lo que no es un remedio para ataques de migraña aguda. La Partenolida ha sido encontrada recientemente en 2005, induciendo a las células de cáncer de leucemia a morir.[4]
La matricaria es una hierba que se ha usado tradicionalmente para la fiebre, tal como su nombre en inglés lo indica (feverfew), aunque este efecto no se ha estudiado debidamente. La matricaria se ingiere más comúnmente por vía oral para la prevención de las migrañas. Se han llevado a cabo algunos ensayos en seres humanos con diversos resultados. En conjunto, estos estudios indican que el tomar matricaria diariamente en forma de cápsulas de hoja seca se podría reducir la incidencia de los ataques de dolor de cabeza en los pacientes que padecen de migrañas crónicas. No obstante, esta investigación ha sido mal diseñada y reportada. Actualmente existe evidencia poco convincente en cuanto al uso de la matricaria para los síntomas asociados con la artritis reumatoide. Durante algunos ensayos clínicos, la matricaria parece tolerarse bien, con un perfil moderado y reversible de efectos secundarios. Los efectos perjudiciales más comunes parecen ser la ulceración e inflamación bucal cuando se expone directamente a las hojas. En teoría, podría aumentar el riesgo de sangrado.
Tanacetum parthenium fue descrita por (Carlos Linneo) Sch.Bip. y publicado en Ueber die Tanaceteen: mit besonderer Berücksichtigung der deutschen Arten 55. 1844.[5]
Número de cromosomas de Tanacetum parthenium (Fam. Compositae) y táxones infraespecíficos: 2n=18[6]
Tanacetum: nombre genérico derivado del latín medieval "tanazita" que a su vez proviene del griego "athanasia" (= inmortal, a largo plazo), que probablemente indica la larga duración de la inflorescencia de esta planta, en otros textos se refiere a la creencia de que las bebidas a base de las hojas de esta planta confiere la vida eterna.[7]
parthenium: epíteto latino que significa "nombre de la planta en griego".[8]
Tanacetum parthenium es una planta perenne y herbácea, aromática y medicinal, perteneciente a la familia de las Compuestas.
Ilustración Detalle de la florLõhnav neitsikummel (Tanacetum parthenium) ehk lõhnav püreeter on korvõieliste sugukonda soolikarohu perekonda kuuluv mitmeaastane rohttaim.
Taime kõrgus on 60–120 cm. Valged, kollase südamikuga õied puhkevad juulis-augustis. Lehed meenutavad härjasilma lehti.
Algne levila on Balkani poolsaar, Anatoolia ja Kaukasuse mäestik. Tänu kultiveerimisele on taim nüüdseks levinud kõikjale Euroopas, Põhja-Ameerikasse ning Tšiilisse. Eelistab kuivemat, hästi vettläbilaskvat pinnast.
Botaanik John Gerard soovitas kasutada lõhnavat neitsikummelist "peapöörituse ja uimasuse" raviks. 17. sajandil soovitas Culpeper kasutada taime peavalu ja külmetusnähtude leevendamiseks. 18. sajandi lõpus kasutati lõhnavat neitsikummelit oopiumisõltuvusest võõrutamise nähtude leevendamiseks. Tänapäeval valmistatakse neitsikummelist peavaluravimeid.[2]
Käesoleval ajal peab droog Euroopa farmakopöa nõuete kohaselt sisaldama vähemalt 0,2% partenoliidi.[3]
Lõhnav neitsikummel võib raseduse ajal lootele tugevat farmakoloogilist toimet avaldada, põhjustades nurisünnitusi.[4]
Lõhnav neitsikummel on homöopaatias kasutusel ematinktuuri valmistamisel ja lahjenduses D1 (esimene detsimaallahjendus – 1 osa ematinktuuri ja 9 osa lahjendajat).[5]
Meie kliimas kasvatatakse üheaastasena. Madalad sordid sobivad ideaalselt peenra ääriseks, õuevaasidesse, rõdukastidesse. Lõikelillena säilivad kaua värsked.
Lõhnav neitsikummel (Tanacetum parthenium) ehk lõhnav püreeter on korvõieliste sugukonda soolikarohu perekonda kuuluv mitmeaastane rohttaim.
Reunuspietaryrtti eli reunuspäivänkakkara (Tanacetum parthenium, syn. Chrysanthemum parthenium) on vahvasti ryydintuoksuinen pietaryrttilaji, jota kasvatetaan myös koristekasvina.[1]
Reunuspietaryrtti kasvaa 10–50 senttimetriä korkeaksi. Sen vankka varsi on uurteinen ja usein jo tyvestä haarova. Lehdet ovat varressa kierteisesti. Himmeän- tai kellanvihreä lehtilapa on hienokarvainen, puikea ja parijakoinen tai -osainen. Lehtilavan liuskat ovat hampaisia ja pyöreäkärkisiä. Kukintona on 2–35 mykeröstä koostuva mykeröstö. Mykeröt ovat noin 1,5 cm leveitä. Laitakukkien kieli on 2–7 millimetriä pitkä ja väriltään valkoinen, Kehräkukat ovat kellertäviä torvikukkia tai laitakukkien kaltaisia. Jalostettuna lajista tunnetaan myös kerrottukukkaisia yksilöitä. Pähkylä on 5–8-harjuinen.[2][3]
Kasvi muistuttaa jossain määrin sekä pietaryrttiä (T. vulgare) että päivänkakkaraa (Leucanthemum vulgare).[3]
Alun perin reunuspietaryrtti on kotoisin Lounais-Aasiasta ja Balkanilta.[1][2] Laji on levinnyt muualle viljelyn myötä. Esimerkiksi Tanskassa, Etelä- ja Keski-Ruotsissa ja -Suomessa sekä Etelä-Norjassa sitä tavataan villiintyneenä karkulaislajina.[2] Suomessa reunuspietaryrtistä on havaintoja lähinnä maan eteläosista sekä Pohjanlanden rannikolta Oulun korkeudelle saakka.[4]
Viljelyjäänteenä ja -karkulaisena kasvaessa reunuspietaryrtin tyypillisiä kasvupaikkoja ovat erilaiset joutomaat, nurmikot ja kaatopaikat.[1]
Reunuspietaryttiä viljellään nykyään koristekasvina.[1] Sitä on aiemmin käytetty myös rohtokasvina torjumaan matoja ja hoitamaan kramppeja.[5] Antiikin aikana lajia käytettiin naistentautien hoitamiseen, josta juontuu myös lajin tyttöä tai neitsyttä tarkoittava tieteellinen nimi parthenium.[6] Reunuspietaryrtti sisältää kouristuksia laukaisevia ja kipuja lieventäviä seksviterpeenilaktoneita (partenolidia, krysartemiineja, santamariinia, reynosiinia).[7] Lisäksi kasvissa on melatoniinia. [8]
Reunuspietaryrtti eli reunuspäivänkakkara (Tanacetum parthenium, syn. Chrysanthemum parthenium) on vahvasti ryydintuoksuinen pietaryrttilaji, jota kasvatetaan myös koristekasvina.
La Grande Camomille (Tanacetum parthenium) est une plante herbacée vivace de la famille des Asteraceae. Elle est aussi connue sous les noms communs de : Pyrèthre doré, Pyrèthre mousse et Partenelle.
C'est une plante médicinale utilisée dans l'Antiquité gréco-latine puis par les herboristes européens. Tombée un peu dans l'oubli à l'époque moderne, l'intérêt pour la plante fut éveillé dans les années 1990, par une étude montrant son efficacité dans la prévention de la migraine[1].
Elle ne doit pas être confondue avec deux autres plantes médicinales et appelées aussi en contexte « camomille » : la petite camomille Matricaria recutita et la camomille romaine Chamaemelum nobile.
Le nom de genre Tanacetum est d'origine inconnue[2]. L'épithète spécifique parthenium mot latin dérivant[3] du grec παρθενιον parthenion de παρθενιος « virginité ».
En latin[4], parthenium désignait diverses plantes comme la pariétaire, la mercuriale annuelle... et la grande camomille (Pline, 21, 176, Dioscoride, 3, 150). L'encyclopédiste romain du Ier siècle, Pline[5], disait de la grande camomille : « le parthénium "leucanthès"...Il pousse dans les haies des jardins, a une fleur blanche, une odeur de pomme et un goût amer » (H.N. 21, 176).
Pline la recommande en bain de siège contre les inflammations de la matrice, et « appliqué sec avec du miel et du vinaigre, il tire la bile noire ; de ce fait, il est bon pour les vertiges et les calculs » (H.N. 21, 176). Le médecin et chirurgien lombard Guillaume de Salicet (1201-1277) soignait les cicatrices de plaies d'épée ou de flèche avec un onguent contenant des fleurs de camomille bien pulvérisées[6].
Le botaniste anglais John Gerard (1545-1611) décrit plusieurs types de camomille qu'il indique bonnes contre la colique, les calculs et pour ceux qui ont des vertiges[7] (ce qui pourrait être une référence à la migraine).
Tanacetum parthenium a une longue histoire d'usage traditionnel en Europe pour traiter les maux de tête, les vertiges, les douleurs rhumatismales, la fièvre, les troubles des règles, les complications de l'accouchement, les maux de ventre, le mal de dents et les piqures d'insectes[8].
La grande camomille était traditionnellement cultivée dans les jardins d'une bonne partie de la France. Une enquête ethnobotanique conduite dans les années 1980 en Haute Provence occidentale, révélait qu'elle était toujours cultivée dans les vieux jardins (Lieutaghi[9], 2009) et commercialisée localement sur une petite échelle dans le réseau des producteurs bio, parfois sous sa forme à capitules doubles, qui rappellent alors ceux de la camomille romaine. C'était la seule camomille médicinale croissant dans la région et usitée traditionnellement.
La Grande camomille est actuellement vendue sous forme de gélule, de comprimés, d'huile essentielle ou de tisane. Mais les tisanes en sachets vendues le plus communément dans les magasins diététiques sous le simple nom de « camomille » sont de la Petite camomille (Matricaria recutita)
La Grande camomille est une plante vivace (hémicryptophyte), de 30 à 70 cm de haut, à tige dressée, presque glabre, très rameuse et très feuillée[10].
Les feuilles, toutes pétiolées, sont pubescentes, pennatiséquées à pennatipartites, à 3-6 paires de segments larges, oblongs, eux-mêmes pennatifides à lobes incisés (la feuille ressemble plus à celle d'un chrysanthème qu'à celle d'une petite camomille Matricaria recutita). Les feuilles sont aromatiques.
Les capitules radiés (d'environ 2 cm de diamètre) sont disposés en corymbes denses, sur un axe floral de 2 à 13 cm[11] de long. L'involucre est hémisphérique et porte des bractées imbriquées, les extérieurs lancéolées. Sur le réceptacle, convexe parfois plat, sont fixés deux types de fleurs :
La floraison a lieu de juin à août.
Le fruit est un petit akène de 1 - 1,5 mm, gris brun, avec 5 à 8 côtes longitudinales et un pappus coroniforme (une couronne membraneuse, crénelée).
données d'après : Julve, Ph., 1998 ff. - Baseflor. Index botanique, écologique et chorologique de la flore de France. Version : 23 avril 2004].
La grande camomille est indigène[12] en Europe de l'Est (Ukraine, République Tchèque) du sud (ancienne Yougoslavie, Bulgarie, Grèce, Portugal) et en Asie tempérée (Turquie, Caucase, Fédération russe).
Elle a été naturalisée en Afrique du Nord, en Europe, en Asie sud occidentale (Irak, Liban, Iran, Afghanistan, Pakistan), au Cachemire, en Asie Centrale, de nombreux pays du Nouveau Monde.
La grande camomille croît dans toute la France, dans les lieux incultes, dans les rocailles, les bords de chemins ou les milieux cultivés.
Elle est aussi cultivée comme plante médicinale et comme plante ornementale.
La grande camomille se distingue assez facilement des deux autres camomilles médicinales. Elle est nettement plus grande (jusqu'à 70-80 cm) et ses feuilles ont des lobes plus larges :
Camomilles médicinales Matricaria chamomillaDepuis Linné, la plante a été placée dans quatre genres différents : Chrysanthemum, Leucanthemum, Pyrethrum, Matricaria. The Plant List donne de très nombreux synonymes[13]. Citons :
L'odeur puissante de la grande camomille, ressemblant un peu à celle du chrysanthème, est due à une huile essentielle[14] dont les constituants principaux sont le camphre (une cétone monoterpénique) et l'acétate de trans-chrysantémyle (un alcool monoterpénique). Plusieurs chimiotypes ont été décrits, comme celui de l'huile essentielle de T. parthenium récolté dans les régions occidentales de l'Iran[15], qui comporte en majorité du camphre (18,94 %) et un monoterpène l'acétate de bornyle (18,35 %), suivi par le camphène (13,74 %), l'isovalérate de bornyle (3,15 %), le bornéol (10,93 %), le camphre du genièvre (6,23 %) et β-eudesmol (2,65 %).
Les principes actifs les plus significatifs sont constitués par une série de lactones sesquiterpéniques, stockés dans les poils glandulaires (trichomes) des feuilles, fleurs et graines[16],[8]. Le plus important d'entre eux est le parthénolide, un composé localisé dans les glandes situées sous les feuilles des plantes en croissance et dans les capitules mais pas dans les tiges. Comme le contenu en parthénolide varie grandement selon la partie utilisée et la saison, il a été proposé de distinguer en pharmacognosie, deux qualités de grande camomille :
Le taux minimum de parthénolide doit être de 0,50 % pour la première et de 0,20 % pour la seconde, de masse sèche.
Plus de 30 lactones sesquiterpéniques ont été identifiés dans la grande camomille. Ces substances étaient décrites dans les anciens traités de matière médicale, sous le nom évocateur de « principes amers ».
Constituants chimiques de T. partheniumQuelques essais cliniques d'évaluation de la grande camomille à prévenir ou soulager les crises de migraines ont été publiées. Pour Bruneton[14], « leurs conclusions ne sont pas concordantes et, pour beaucoup, leur qualité méthodologique est insuffisante et leur effectif faible ».
La méta-analyse de cinq essais cliniques versus placebo, randomisés et en double aveugle (avec 343 patients), par le réseau Cochrane[20], a conclu que les éléments suggérant de façon convaincante que la grande camomille est plus efficace qu'un placebo pour prévenir les crises migraineuses étaient insuffisants.
En France, la Note explicative de l'Agence du médicament[14] (1998) admet qu'il est possible de revendiquer pour les parties aériennes de la grande camomille, les indications thérapeutiques suivantes :
Selon, European scientific cooperative on phytotherapy (ESCOP), la grande camomille peut être prescrite en prévention des crises migraineuses, à la posologie de 50 à 120 mg de poudre de parties aériennes, pendant plusieurs mois[21].
La grande camomille est contre-indiquée pour les femmes enceintes. Et comme beaucoup de plantes de la famille des Asteraceae à lactones sesquiterpéniques, la grande camomille peut être à l'origine de manifestations allergiques.
La Grande Camomille (Tanacetum parthenium) est une plante herbacée vivace de la famille des Asteraceae. Elle est aussi connue sous les noms communs de : Pyrèthre doré, Pyrèthre mousse et Partenelle.
C'est une plante médicinale utilisée dans l'Antiquité gréco-latine puis par les herboristes européens. Tombée un peu dans l'oubli à l'époque moderne, l'intérêt pour la plante fut éveillé dans les années 1990, par une étude montrant son efficacité dans la prévention de la migraine.
Elle ne doit pas être confondue avec deux autres plantes médicinales et appelées aussi en contexte « camomille » : la petite camomille Matricaria recutita et la camomille romaine Chamaemelum nobile.
Planda ilbhliantúil cumhra a fhásann 60 cm ar airde. Is dócha gur dúchasach d'oirdheisceart na hEorpa is codanna den Áise é, ach tugadh isteach in an-chuid áiteanna eile é. Na duilleoga leathbhuí glas, le duilleoigíní liopacha nó fiaclacha. Na bláthchinn suas le 2 cm ar leithead, ar ghais fhada, i gcrobhaingí scaoilte barrleata. Na bláthóga seachtracha a bhíonn ag leathadh bán, iad siúd sa teasc inmheánach buí. Fástar mar mhaisiúchán é agus luibh leighis, a luaitear mar mhaolú ar mhéigrim, ach amháin go mbíonn fothorthaí tocsaineacha air freisin.
Majčinski vratić (povratić; Tanacetum parthenium) je aromatična višegodišnja biljka iz porodice Asteraceae porijeklom iz brdovitih prerdjela Balkanskog poluotoka, odakle se raširila širom svijeta, pogotovo područjem s umjerenom klimom.
Koristi se kao ljekovita biljka, prije svega za liječenje artritisa i migrene, ublažava bolne menstruacije i olakšava trudove. Ponekad se sadi i za ukras.
Biljka naraste do 80 centimetara visine. Miris biljke je ugodno aromatičan. Cvjetovi su bijeli, nalik na cvjetove kamilice ili tratinčice.
Kao ljekovita biljka poznata je još od antičkih vremena. U terapijske svrhe koriste se osušeni listovi i drugi nadzemni dijelovi biljke. U narodnoj medicini se tradicionalno koristi za vrućicu , upale , ginekološke bolesti , psorijazu , zubobolju , ubode insekata, reumu , astmu i bolove u trbuhu. Ekstrakt se uglavnom propisuje kako bi se spriječili napadi migrene i ublažili povezani simptomi.
Pripravci su predstavljeni u različitim oblicima i sredstvima, uključujući u obliku svježeg lišća, osušenog lišća i alkoholnog ekstrakta. S obzirom na sigurnost toksikološka ispitivanja su pokazala da dugotrajna profilaktička uporaba ove biljke ne utječe na učestalost kromosomskih aberacija u limfocitima i na mutagenost urina. Međutim, pojedinačni izvještaji opisuju razvoj kontaktnog dermatitisa.
Majčinski vratić (povratić; Tanacetum parthenium) je aromatična višegodišnja biljka iz porodice Asteraceae porijeklom iz brdovitih prerdjela Balkanskog poluotoka, odakle se raširila širom svijeta, pogotovo područjem s umjerenom klimom.
Koristi se kao ljekovita biljka, prije svega za liječenje artritisa i migrene, ublažava bolne menstruacije i olakšava trudove. Ponekad se sadi i za ukras.
Tanacetum parthenium (Inggris: Feverfew, Jerman: Mutterkraut) adalah tumbuhan semak dari keluarga Asteraceae. Tumbuhan ini tingginya 30-80 cm dan mempunyai bau yang mirip bau jeruk nipis. Daun tanaman ini berwarna hijau muda, tidak memiliki bulu, berbentuk lonjong yang tepinya bergerigi. Diameter bunga tanaman ini besarnya sekitar 13-22 mm. Petal atau kelopak bunga tanaman ini berwarna putih dan mengelilingi bagian tengahnya yang berwarna kuning. Bunga tanaman ini sangatlah mirip dengan bunga tanaman Chamomilla recutita.
Tanaman ini tumbuh dengan baik di tanah yang agak liat tetapi subur. Asal tanaman ini adalah daerah timur dari Laut Tengah. Oleh sebab itu, tanaman ini tidak dapat hidup setelah musim dingin.
Tanacetum parthenium pertama kali diperkenalkan oleh Dioskurides pada abad ke-1 masehi. Pada Abad Pertengahan, tanaman ini digunakan untuk mengobati sakit kepala dan demam. Tanaman ini juga dapat menyebabkan pelepasan plasenta pada wanita hamil.
Tanacetum parthenium digunakan juga untuk mengurangi seringnya sakit kepala. Tanaman ini juga membantu pencernaan makanan serta untuk menyerang parasit di usus. Selain itu, tanaman ini juga digunakan sebagai obat luar untuk kulit bernanah dan membantu menolak serangga.
Zat aktif yang terkandung dalam tumbuhan ini bernama parthenolid. Zat ini mencegah terbentuknya prostaglandin di tubuh. Akhir-akhir ini, manfaat tumbuhan ini dilihat sebagai kemungkinan obat alternatif untuk mengobati leukemia.
Saat ini belum ada data-data ilmiah tentang penggunaan tanaman ini pada masa hamil dan menyusui. Oleh karen itu penggunaan pada masa ini belum bisa dianjurkan.
Tanacetum parthenium (Inggris: Feverfew, Jerman: Mutterkraut) adalah tumbuhan semak dari keluarga Asteraceae. Tumbuhan ini tingginya 30-80 cm dan mempunyai bau yang mirip bau jeruk nipis. Daun tanaman ini berwarna hijau muda, tidak memiliki bulu, berbentuk lonjong yang tepinya bergerigi. Diameter bunga tanaman ini besarnya sekitar 13-22 mm. Petal atau kelopak bunga tanaman ini berwarna putih dan mengelilingi bagian tengahnya yang berwarna kuning. Bunga tanaman ini sangatlah mirip dengan bunga tanaman Chamomilla recutita.
Tanaman ini tumbuh dengan baik di tanah yang agak liat tetapi subur. Asal tanaman ini adalah daerah timur dari Laut Tengah. Oleh sebab itu, tanaman ini tidak dapat hidup setelah musim dingin.
Il partenio (Tanacetum parthenium (L.) Sch.Bip., 1844) è una pianta della famiglia delle Asteraceae. In Italia, a seconda dei luoghi, è conosciuta con i nomi di amarella, amareggiola, matricale, maresina, erba amara, erba 'mara ed erba magra.
La si può trovare nei luoghi pietrosi ed incolti della fascia temperata europea, nell'America settentrionale e meridionale e nella regione del Caucaso. In Italia si trova nei giardini soltanto a scopo ornamentale.
Il partenio possiede una buona quantità di flavonoidi come luteolina, quercetina, apigenina ed axillarina, cui si deve parte della sua azione spasmolitica sulla muscolatura liscia viscerale. Possiede anche dei composti bi- o triciclici chiamati sesquiterpeni, come il partenolide, il costunolide, l'artemorina e la santamarina, che sono amari e modulano le funzioni del sistema della serotonina, da cui la loro proprietà di profilattici dell'evento emicranico. Da notare che le tisane di partenio sono efficaci solo come preventive dell'attacco; non hanno alcuna efficacia quando l'emicrania è in corso.
Nel folklore popolare, il partenio ha trovato impiego nelle condizioni di reumatismo articolare e nella prevenzione delle cefalee. Nella fitoterapia moderna è principalmente usato nella profilassi dell'emicrania. È però dotato di buone proprietà toniche, emmenagoghe ed antispastiche. Questo lo rende un buon palliativo per le donne che soffrono di dismenorrea (mestruazioni irregolari e/o dolorose).
Il partenio non dovrebbe essere assunto in soggetti che hanno allergie ad altre Asteracee e comunque dovrebbero consultare il proprio medico prima di assumere Partenio.
Da circa un decennio, il partenio ha suscitato un interesse acceso tra i ricercatori del campo immunologico, reumatologico ed oncologico. Uno dei suoi costituenti, infatti, il partenolide, è risultato in laboratorio un potente antinfiammatorio su modelli sperimentali animali di malattie invalidanti come l'artrite reumatoide ed il lupus eritematoso sistemico.
Questo composto agisce direttamente da inibitore del fattore di trascrizione delle catene kappa anticorpali dei linfociti B (NF-κB), che serve alle cellule immunitarie alla sintesi di molte citochine coinvolte nell'infiammazione. In più ha il vantaggio di inibire direttamente anche la 5-lipossigenasi, enzima che trasforma l'acido arachidonico nei noti mediatori infiammatori leucotrieni.
Il partenolide è molto efficace nel sopprimere, almeno in vitro o in modelli di tessuto tumorale trapiantato su animali da esperimento, la proliferazione di alcuni tipi di cellule maligne, sia provenienti da tumori solidi che ematologici (carcinoma gastrico, polmonare, prostatico e mieloma multiplo, per citarne alcuni). A parte il suo potere inibitorio sul fattore NF-κB, come accennato sopra, il partenolide alchila l'enzima DNA-citosina metiltrasferasi (DNMT 1), che modifica il DNA portando alla repressione genica di molte porzioni di cromatina. In pratica, il partenolide agirebbe allo stesso modo del chemioterapico 5-azacitidina, usato come induttore del differenziamento cellulare nella terapia di neoplasie ematologiche (mieloma multiplo, sindromi mielodisplastiche, ecc.).
Mancano però dati provenienti da trials clinici umani al riguardo.
Nel Veneto, tipicamente nel territorio vicentino e veronese, il Partenio, conosciuto come erba maresina, erba madre o erba 'mara è largamente utilizzato nella preparazione di frittelle salate, torte e come aroma per il condimento di primi piatti.
Il partenio (Tanacetum parthenium (L.) Sch.Bip., 1844) è una pianta della famiglia delle Asteraceae. In Italia, a seconda dei luoghi, è conosciuta con i nomi di amarella, amareggiola, matricale, maresina, erba amara, erba 'mara ed erba magra.
Moederkruid (Tanacetum parthenium) is een geregeld verwilderd aan te treffen cultuurplant uit de composietenfamilie (compositae of Asteraceae). Ze heeft een karakteristieke sterke geur.
De plant, die een hoogte van 30 tot 60 cm kan bereiken, heeft veelvuldig vertakte stengels die dicht bebladerd zijn. Moederkruid heeft opvallend zachte ingesneden bladeren en bloemen die in groepjes in korfvorm groeien aan de stengeltop. De bloeitijd strekt zich uit van juni tot eind augustus. Ze overwintert met knoppen op of net iets onder de grond.
Moederkruid groeide oorspronkelijk op de Balkan, in de Kaukasus en Anatolië. De soort raakte als voor medicinale doeleinden gekweekte plant over een groot deel van de wereld verspreid. Door verwildering is de plant in ook in West-Europese flora ingeburgerd. De Moederkruid heeft hier een voorkeur voor ruderale plaatsen waar door dierlijke mest een hoog ammoniakgehalte in de bodem aanwezig is. In steden is dat bijvoorbeeld langs randen van stoepen. Ook in wegbermen, tuinen en andere stenige plaatsen kan de soort zich vestigen.
De plant vond al in de Oudheid heelkundige toepassingen. Ze werd gebruikt om weeën op te wekken en tegen kraamvrouwenkoorts. In kruidentuinen wordt ze nog gekweekt als koortswerend middel en als middel tegen migraine.
Moederkruid (Tanacetum parthenium) is een geregeld verwilderd aan te treffen cultuurplant uit de composietenfamilie (compositae of Asteraceae). Ze heeft een karakteristieke sterke geur.
Wrotycz maruna (Tanacetum parthenium (L.) Sch.Bip.) – gatunek rośliny z rodziny astrowatych. Występuje naturalnie we wschodniej części basenu Morza Śródziemnego, ale szeroko rozpowszechniony jako roślina uprawiana i dziczejąca – niemal w całej Europie, w Azji północnej, środkowej i na Dalekim Wschodzie, w Ameryce Północnej i w Chile. W Polsce jest gatunkiem pospolitym w uprawie i w wielu miejscach zdziczałym i zadomowionym[3]. Rośnie w górskich zaroślach w miejscach kamienistych, nad strumieniami, a jako roślina dziczejąca zwykle na siedliskach ruderalnych: przydrożach, przypłociach, na nieużytkach[4][3]. Roślina o silnej woni[3] jest uprawiana jako ozdobna, poza tym wykorzystywana jest jako roślina lecznicza[4].
Bylina kwitnąca w Europie Środkowej od czerwca do października[3].
Wrotycz maruna (Tanacetum parthenium (L.) Sch.Bip.) – gatunek rośliny z rodziny astrowatych. Występuje naturalnie we wschodniej części basenu Morza Śródziemnego, ale szeroko rozpowszechniony jako roślina uprawiana i dziczejąca – niemal w całej Europie, w Azji północnej, środkowej i na Dalekim Wschodzie, w Ameryce Północnej i w Chile. W Polsce jest gatunkiem pospolitym w uprawie i w wielu miejscach zdziczałym i zadomowionym. Rośnie w górskich zaroślach w miejscach kamienistych, nad strumieniami, a jako roślina dziczejąca zwykle na siedliskach ruderalnych: przydrożach, przypłociach, na nieużytkach. Roślina o silnej woni jest uprawiana jako ozdobna, poza tym wykorzystywana jest jako roślina lecznicza.
Tanacetum parthenium, ou tanaceto[1] (crisântemo de jardim, matricaria, matricária vulgar, matricária comum, artemísia dos prados, rainha das ervas, amargosa, margaza, feverfew (Ingl), tannaise commune (França)), é uma espécie de planta com flor pertencente à família Asteraceae.
A autoridade científica da espécie é (L.) Sch.Bip., tendo sido publicada em Ueber die Tanaceteen: mit besonderer Berücksichtigung der deutschen Arten 55. 1844.[2]
Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente em Portugal Continental, no Arquipélago dos Açores e no Arquipélago da Madeira.
Em termos de naturalidade é introduzida nas três regiões atrás referidas.
Não se encontra protegida por legislação portuguesa ou da Comunidade Europeia.
Tanacetum parthenium, ou tanaceto (crisântemo de jardim, matricaria, matricária vulgar, matricária comum, artemísia dos prados, rainha das ervas, amargosa, margaza, feverfew (Ingl), tannaise commune (França)), é uma espécie de planta com flor pertencente à família Asteraceae.
A autoridade científica da espécie é (L.) Sch.Bip., tendo sido publicada em Ueber die Tanaceteen: mit besonderer Berücksichtigung der deutschen Arten 55. 1844.
Spilcuța (Tanacetum parthenium; sin. Chrysantheim parthenium (L.) Pers., Pyrethrum parthenium Sm.) este o plantă medicinală care poate fi găsită în multe grădini vechi și crescută uneori pentru ornament. Planta crește ca un arbust de până la 50 cm înălțime, având frunzele cu aromă de citrice. Florile seamănă cu margaretele. Se răspândește foarte repede, acoperind o zonă întinsă în câțiva ani.
Plante medicinale (Listă) SpeciiCarte · Categorie · Portal · WikiProiect
Rimbaba obyčajná (Tanacetum parthenium) je rastlina z čeľade astrovité (Asteraceae).
Mattram (Tanacetum parthenium) är en växtart i familjen korgblommiga växter. Arten är vildväxande i sydöstra och östra Europa, Nordafrika och sydvästra till sydöstra Asien.
Mattram (Tanacetum parthenium) är en växtart i familjen korgblommiga växter. Arten är vildväxande i sydöstra och östra Europa, Nordafrika och sydvästra till sydöstra Asien.
Багаторічна рослина з сильними стеблами, що утворюють невеликий кущ. Має мичкувату кореневу систему і стебло, що досягає заввишки 80 см, частіше 30-50 см. Листя зверху сидячі, нижні — черешкові, листова пластина двічі або тричі перисторозсічена з закругленими або зубчастими краями, з м'яким, шовковистим опушенням.
Листя видають чіткий хризантемний запах, через який рослину називають дівочою хризантемою. Білі або жовті квітки зібрані в щільний, часом кулястий кошик, суцвіття може досягати 3 см в діаметрі. Вони зібрані у верхів'ях у вигляді щитоподібних суцвіть. Плід рослини — сухе, буро-жовте насіння.
Найбільш важливою біологічно активною складовою цієї рослини є сексвітерпенові лактони, особливо партенолід (до 85 % від загального вмісту лактонів), а також флавоноїди і ефірні олії. Серед флавоноїдів виявлені апігенин, кверцетин, лютеолін і сантин, танетін, хрісоеріол, жацеідін і центауреідін, серед ефірних олій — камфора (до 57 %), камфен (близько 12,7 %), кумол (5,2 %) і борніловий ацетат (4,6 %), а також альфа і бета-пінени, альфа і гамма терпінен, евгенол і карвакрол.
Світлолюбна рослина, що віддає перевагу досить зволоженим ґрунтам. У дикому вигляді зростає на узбіччях доріг, на пустирях, на лісових галявинах і узліссях. Зацвітає через 80-100 днів після посіву. Цвітіння рясне з липня до кінця серпня.
Поширено на Балканському півострові, Кавказі, Закавказзі, Малій Азії, північному та західному Ірані. Культивується усією Європою і в Середземномор'ї, а також в Центральній, Південній та Північній Америці, Північній Африці.
Про лікувальні властивості згадували ще античні філософи. Так Плутарх описує випадок з робітником, що звалилися з лісів при будівництві Парфенона. Його чудове лікування він приписує пижмо дівочої, іменованої тоді піретрумом. Грецький травник Діоскорид Педаній у I ст. описував здатність пижмо дівочої позбавляти від «гарячих запалень». Середньовічні лікарі рекомендували пити відвар цієї рослини з цукром або медом при ускладненому диханні, кашлі, хрипах. Рослина, змішана з вершковим маслом або вином застосовували як припарки при газах і кольках. Автор «Повного травника», англійський фармацевт XVII століття Томас Калпепер рекомендував приймати пижмо дівоче при «жіночих проблемах» і як протиотруту проти опіуму. Багато лікарів описували рослину як дієвий засіб при запамороченнях і головних болях. Вважалося, що відвари пижмо дівочої допоможуть при артритах, дерматитах, болях в животі, зубного болю і шумі у вухах. Часом пижмо дівоча використовувалася знахарками як абортивний засіб. Американські індіанці лікували пижмом дівочом коліки і нудоту.
Рослина має протизапальні, кардіотонічні, спазмолітичні та протимігренозні властивості. Протипоказана дітям, вагітним і годуючим жінкам. Перед застосуванням рослини слід порадитися з лікарем. Оскільки пижмо дівоча здатна пригнічувати активність тромбоцитів, особам, які приймають препарати для розрідження крові (антикоагулянти) слід відмовитися від прийому рослини, також не слід вживати його перед порожнинними операціями. Серед побічних реакцій при прийомі пижма дівочої іноді спостерігають розлад шлунка, печію, метеоризм і нудоту, висип, нервозність. Тривалий прийом пижмо дівочої з подальшою різкою відміною може викликати головні, м'язові і суглобові болі. Слід уникати контакту свіжого листя пижмо дівочої з ротовою порожниною, оскільки це загрожує появою виразок, набряком рота, язика і губ, короткочасною втратою смаку.
Tanacetum parthenium là một loài thực vật có hoa trong họ Cúc. Loài này được (L.) Sch.Bip. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1844.[1]
Tanacetum parthenium là một loài thực vật có hoa trong họ Cúc. Loài này được (L.) Sch.Bip. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1844.
Tanacetum parthenium (L.) Sch.Bip., 1844
СинонимыПи́жма де́вичья, или Пире́трум девичий (лат. Tanacétum parthénium), — многолетнее травянистое растение рода Пижма семейства Астровые.
Распространённое и популярное декоративное садовое и лекарственное растение.
Балканский полуостров, Малая Азия, Кавказ, Закавказье. Как культурное растение завезена и выращивается в большинстве стран Европы и Средиземноморья, а также в Северной Америке и Чили[3].
Многолетнее сильноветвистое растение высотой 50 см.
Листья перисто-рассечённые или глубоко разрезанные, мягко опушённые, светло- или жёлто-зелёные.
Соцветия корзинки диаметром 1,5—3 см, у многих форм махровые, собраны в верхушечные соцветия, белые или жёлтые.
Зацветает через 80—100 дней после посева. Цветение обильное с июля до конца августа.
Семена мелкие, палочковидные, кремовой окраски, в 1 г содержится 4500—5000 шт. Всхожесть сохраняется не менее трёх лет[4].
Как лекарственное растение пижма девичья известна с древних времён. С лечебной целью используются высушенные листья и другие надземные части растения. В народной медицине пижма традиционно применяется при лихорадке, воспалениях, гинекологических болезнях, псориазе, зубной боли, укусах насекомых, ревматизме, астме и болях в желудке. Экстракт пиретрума преимущественно назначается для предотвращения приступов мигрени и смягчения сопутствующих симптомов.
Препараты пижмы представлены в различных формах и средствах, в том числе в виде свежих листьев, высушенных перетёртых листьев, и спиртового экстракта. Что касается безопасности пижмы, токсикологические исследования показали, что длительное профилактическое применение этого растения не влияет на частоту хромосомных аберраций в лимфоцитах и мутагенность мочи . Однако отдельные сообщения описывают развитие контактного дерматита вследствие влияния пижмы.
В Европе культивируется в садах начиная со средневековья[3].
Пи́жма де́вичья, или Пире́трум девичий (лат. Tanacétum parthénium), — многолетнее травянистое растение рода Пижма семейства Астровые.
Распространённое и популярное декоративное садовое и лекарственное растение.
Chrysanthemum parthenium (L.) Pers.
Pyrethrum parthenium Sm.
ナツシロギク (英名:feverfew;フィーバーフュー、学名: Tanacetum parthenium) は伝統的な薬用ハーブであり、ヨーロッパなどで古くから庭に植えられてきた植物である。装飾に使用されることもある。成長すると柑橘系の香りをもつ葉に覆われた高さ46センチメートルほどの小さなブッシュとなり、デイジーに似た花をつける。広がるのがとても早く、数年で広いエリアを覆ってしまう。
ナツシロギクはユーラシア大陸のバルカン半島やアナトリア半島やコーカサス地方辺りが原産である。しかし世界中で栽培されるようになったため、今ではヨーロッパ、北アメリカ、チリなどでも見られる[1]。
薬草として使われだしたのがいつ頃からなのかは分かっていないが、ギリシャのディオスコリデスが抗炎症剤として記したのが、文書に記載された最初の事例である[2]。
英名のfeverfewはラテン語で解熱剤を意味するfebrifugiaに由来する[3]。ナツシロギクは薬草として解熱剤、頭痛や関節炎や消化器異常の薬として用いられてきた。しかしこれらの薬効の根拠まだ科学的に十分支持されておらず、偽薬効果を超えるものではないとされる[4][5][6]。
ナツシロギクの有効成分はパルテノリド、タネチンなどであると言われている。パルテノリドに関しては、インビトロでいくつかの癌細胞株にアポトーシスを引き起こす作用が確認できたという研究結果がある[7][8][9]。現在公表された研究で、パルテノリドやナツシロギクが人間のガンへ及ぼす作用を調査したものは存在しない。ナツシロギクが含まれたサプリメントが市販されているが、そのラベルに示されたパルテノリドの「標準化」された量は、実際の含量と大きく異なり、40倍以上の差がある。このようなパルテノリドを含むサプリメントのラベル表示と実際の含量は全く類似していなかったという調査結果がある[10]。
長期間ナツシロギクを摂取していた人が、その摂取をやめると反跳性頭痛や筋肉痛、関節痛をともなう離脱症候群を引き起こすことがある[3]。またナツシロギクは接触皮膚炎などのアレルギー症状を引き起こすことがある[11]。他にも吐き気、嘔吐、腹痛、下痢、鼓腸などを引き起こすことがある。葉を経口で摂取した時、口内炎や口内の腫れ、無感覚を引き起こすことがある[3]。ナツシロギクは抗凝固薬と干渉したり、出血のリスクを高める。また肝臓の薬物代謝に影響をあたえることがある[3]。妊婦はナツシロギクを摂取すべきではない[12]。
ナツシロギク (英名:feverfew;フィーバーフュー、学名: Tanacetum parthenium) は伝統的な薬用ハーブであり、ヨーロッパなどで古くから庭に植えられてきた植物である。装飾に使用されることもある。成長すると柑橘系の香りをもつ葉に覆われた高さ46センチメートルほどの小さなブッシュとなり、デイジーに似た花をつける。広がるのがとても早く、数年で広いエリアを覆ってしまう。
ナツシロギクはユーラシア大陸のバルカン半島やアナトリア半島やコーカサス地方辺りが原産である。しかし世界中で栽培されるようになったため、今ではヨーロッパ、北アメリカ、チリなどでも見られる。
薬草として使われだしたのがいつ頃からなのかは分かっていないが、ギリシャのディオスコリデスが抗炎症剤として記したのが、文書に記載された最初の事例である。