The Asian shore crab, a native of the western Pacific Ocean from Russia to Hong Kong and the Japanese archipelago, is also known as Japanese shore crab and Pacific crab. Its known New York range includes the Hudson River and its lower tributaries and Oyster Bay National Wildlife Refuge on the north shore of Long Island. The crab’s means of introduction to the U.S. Atlantic coast is unknown, but it is theorized that adults or larvae were introduced via ballast water discharge from international shipping.
Identification:
This shore crab has a square-shaped shell with 3 spines on each side of the carapace. Males have a fleshy, bulb-like structure at the base of the moveable claw finger. Carapace colors can be green, red, orangish brown or purple. Claws have red spots; legs are light and dark banded. Adult carapace width ranges from 1.4 inches to 1.7 inches. This species is highly reproductive, breeding from May to September, with females capable of producing three to four clutches per season, each containing up to 50,000 eggs. Free-floating larvae can be transported over long distances during the month that it takes them to develop into juveniles and settle out of the water column.
Impacts: Owing to this crab being an opportunistic omnivore (it feeds on macroalgae, salt marsh grass, larval and juvenile fish, and small invertebrates), it could potentially negatively impact populations of such native species as fish, shellfish and other crabs by predation and by general food web effects. It could also out-compete native mud crabs, blue crabs and lobsters.
De blaasjeskrab (Hemigrapsus sanguineus) is een uitheemse soort afkomstig uit Azië of mogelijk uit Amerika waar de soort ook geïntroduceerd is. Een eveneens ingevoerde exoot en sterk verwante en gelijkende soort is de penseelkrab (Hemigrapsus takanoi).
De blaasjeskrab heeft een vierkant schild met een rechte voorrand en drie tanden aan de zijkant. De mannelijke krabben hebben een bolle, lederachtige blaas aan de basis van het beweeglijke bovendeel van de scharen. Vrouwtjes worden groter dan mannetjes. De blaasjeskrab is donker met lichtere, beige vlekjes of omgekeerd.
Op 21 augustus 1999 is de soort voor het eerst opgemerkt in Europa, een enkel mannetje werd gevonden bij Schelphoek. Twee dagen later werd er nog een mannetje gevonden op dezelfde locatie. Ca. een week later werden er tientallen individuen gevonden bij Le Havre, het wordt aangenomen dat dit tevens de locatie is waar de eerste Europese populatie zich heeft gevormd[2].Sinds de introductie in Le Havre heeft de krab zich langs vele honderden kilometers aan kustlijn verspreid: de krab is zo ver gevonden als Aberthaw, Wales en Romo[3][4]. Naast de snelle verspreiding zijn de aantallen van de blaasjeskrab sterk toegenomen: dichtheden van meer dan 100 individuen/m² werden waargenomen[4][5]. Recentelijk zijn er zelfs dichtheden van>600 individuen/m² waargenomen op het eiland Sylt[6].
Bronnen, noten en/of referentiesDe blaasjeskrab (Hemigrapsus sanguineus) is een uitheemse soort afkomstig uit Azië of mogelijk uit Amerika waar de soort ook geïntroduceerd is. Een eveneens ingevoerde exoot en sterk verwante en gelijkende soort is de penseelkrab (Hemigrapsus takanoi).
Blåskrabba[1] (Hemigrapsus sanguineus)[2][3] är en kräftdjursart som först beskrevs 1853 av den holländska zoologen Wilhem de Haan. Arten ingår i släktet Hemigrapsus och familjen Varunidae.[4][5]
Blåskrabba är en medelstor krabba som mäter 30–40 mm.[1] Den har en rundad rektangulär ryggsköld, som är något bredare än lång, och benen är tvärrandigt tecknade.[1] Den skiljer sig från de båda närbesläktade arterna H. penicillatus och H. takanoi genom att den istället för hårpensel i klosaxens tumgrepp har en hudblåsa i tumvecket.[1]
Arten har asiatiskt ursprung och förekommer naturligt i de västra delarna av Stilla havet, från Rysslands östkust till Japan, Korea och söderut längs kinesiska kusten till Hongkong.[1] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]
Blåskrabban har introducerats till båda sidor av Atlanten, förmodligen med ballastvatten.[1] I USA observerades den första gången i New Jersey 1988.[1] Idag är arten väletablerad och förekommer från större delen av östkusten ner till North Carolina.[1] I Europa gjordes första observationen 1999 i Le Havre, Frankrike, och den finns numera från Danska västkusten och söderut till Normandie. Utöver detta har det förekommit fynd i England, Adriatiska havet i Medelhavet och på Svenska västkusten.[1]
Första fyndet i Sverige gjordes 2012. Fram 2016 till hade det gjorts 12 fynd, från Väröbacka (Ringhals) och norrut till Lysekil med flest fynd i Göteborgs skärgård.[1][6][7]
Blåskrabba lever i salt eller bräckt vatten där den föredrar kallt till tempererat vatten, dock har den stor tolerans för variation i både salthalt och temperatur.[1] Den förekommer ofta i tidvattensområden och föredrar hårda bottnar med stenar och liknande skydd, men uppträder också på mjukare bottnar.[1] Den lever generellt på ett djup av 10 meter men under framför alla den kalla årstiden kan arten ta sig ner på djupare vatten.[1] Den är opportunistisk och lever av den föda som är enklast att få tag i, som ålgräs, alger, mindre ryggradslösa djur som musslor, snäckor, havsborstmaskar och andra kräftdjur samt fiskyngel och småfisk.[1] Honan produceras ägg från maj till september, och kan under denna period lägga ägg upp till fyra gånger. Beroende på honans storlek kan hon vid varje tillfälle lägga 15 000–50 000 ägg.[1]
Blåskrabba (Hemigrapsus sanguineus) är en kräftdjursart som först beskrevs 1853 av den holländska zoologen Wilhem de Haan. Arten ingår i släktet Hemigrapsus och familjen Varunidae.
肉球近方蟹(学名:Hemigrapsus sanguineus)为弓蟹科近方蟹属的动物。分布于朝鲜、日本、庫頁島、台湾岛以及中国大陆的广东、福建、浙江、江苏、山东、渤海湾、辽东半岛等地,生活环境为海水,一般栖息于低潮线的岩石下或石缝中。[1]現時在歐洲及北美成為了入侵物種。
肉球近方蟹(学名:Hemigrapsus sanguineus)为弓蟹科近方蟹属的动物。分布于朝鲜、日本、庫頁島、台湾岛以及中国大陆的广东、福建、浙江、江苏、山东、渤海湾、辽东半岛等地,生活环境为海水,一般栖息于低潮线的岩石下或石缝中。現時在歐洲及北美成為了入侵物種。
イソガニ(磯蟹、学名Hemigrapsus sanguineus) は、十脚目モクズガニ科(旧分類ではイワガニ科)に分類されるカニの一種。西太平洋の熱帯から亜寒帯地域まで広く分布し、和名通り海岸の水際や水中でよく見られる。
成体は甲幅25mmほどだが、稀に甲幅38mmに達する大型個体もいて、これは陸生のアカテガニより大きい。体つきはやや扁平、甲表面はほぼ平滑で、弱く膨らむ。甲の前側縁(両脇)には眼窩の外側も含めて3個の鋸歯がある。鉗脚は左右が同じ大きさで、特にオスの鉗脚は大きく発達し、はさみの関節部にキチン質の柔らかい袋がある。但しメスの鉗脚は小さくキチン質の袋もない。体色は甲表面が緑灰色と紫の斑模様、歩脚も緑灰色と紫の横縞模様で、腹面はほとんど白い。類似種のヒライソガニとちがい、個体間で大きな模様の変異はない。
同属種のケフサイソガニやタカノケフサイソガニはオスのはさみの関節部に袋ではなく毛の束がある点で区別できる。ヒメケフサイソガニとスネナガイソガニも同属種だが、こちらは甲幅数mm程度の小型種である[1][2]。
樺太から中国東岸、東南アジア、オーストラリア、ハワイまでの西太平洋沿岸部に広く分布し、日本でも各地で見られる[1][2]。なお1988年にアメリカ合衆国ニュージャージー州、1999年にはフランス北部のル・アーヴルで発見され、その後も北アメリカ大西洋岸や北海沿岸でも分布を広げている。これらは船舶のバラスト水に幼生が混入し、その船の寄港先に侵入した外来個体群とみられる[3][4]。
岩礁や転石からなる海岸の潮間帯・潮下帯に生息し、外洋・内湾ともに見られる。汽水域にも居るが海水の影響が強い区域に多く、塩分濃度が低い区域には殆ど居ない。隠れ場所が全くない砂泥地には居ないが、転石、カキ殻、コンクリート人工物等があればその物陰に潜んでいることがある。扁平な体はこのような物陰に潜むのに都合がよい。潜んでいる石を引っ繰り返すと素早く走り、近くの物陰へ逃げ込む。食性は雑食性で、海藻、小魚、ゴカイ、貝類など、いろいろなものを食べる。いっぽう敵は鳥類やクロダイ、タコ等である。日本での繁殖期は4月下旬-8月で、この時期には抱卵したメスが見られる。
なお、本種を含む岩礁海岸生のカニの腹部にはウンモンフクロムシ( Sacculina confragosa )が寄生することがある[1][2]。
日本では岩石のある海岸には普通に生息し、個体数も多い[1][2]。磯遊びではイワガニやオウギガニ等とともに目にする機会が多い。
飼育も可能だが、汚れた海水や真水ではすぐに死んでしまう。エアレーションと水の清潔さを保つ管理が必要だが、海産のカニでは比較的飼育しやすい。生命力も強く、鰓が濡れる程度の海水と適度な温度が保たれれば陸上でもしばらく生きている。
あまり食用にはしないが、味噌汁等で食用にされることがある。またクロダイ等の釣り餌として利用でき、販売もされている。
「イソガニ」と名のついたカニは他にもいる。また形態や生態が似た種類も多い[1][2][5]。