Aderyn a rhywogaeth o adar yw Gwennol bondo Asia (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: gwenoliaid bondo Asia) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Delichon dasypus; yr enw Saesneg arno yw Asian house martin. Mae'n perthyn i deulu'r Gwenoliaid (Lladin: Hirundinidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn D. dasypus, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.
Mae'r gwennol bondo Asia yn perthyn i deulu'r Gwenoliaid (Lladin: Hirundinidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Gwennol bondo Asia Delichon dasypus Gwennol bondo Nepal Delichon nipalensis Gwennol coed America Tachycineta bicolor Gwennol dinwen y De Tachycineta meyeni Gwennol ddibyn America Petrochelidon pyrrhonota Gwennol ddibyn yddf-frech Petrochelidon spilodera Gwennol euraid Tachycineta euchrysea Gwennol gain Petrochelidon ariel Gwennol mangrôf Tachycineta albilinea Gwennol ogof Petrochelidon fulva Gwennol resog India Petrochelidon fluvicola Gwennol werdd Tachycineta thalassina Gwennol y Bahamas Tachycineta cyaneoviridis Gwennol y bondo Delichon urbicum Gwennol yddfwinau Petrochelidon rufocollarisAderyn a rhywogaeth o adar yw Gwennol bondo Asia (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: gwenoliaid bondo Asia) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Delichon dasypus; yr enw Saesneg arno yw Asian house martin. Mae'n perthyn i deulu'r Gwenoliaid (Lladin: Hirundinidae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn D. dasypus, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.
Die Asiatische Mehlschwalbe (Delichon dasypus), auch Kaschmirschwalbe genannt[1], ist eine Art aus der Gattung Delichon, die zur Familie der Schwalben gehört.
Adulte Asiatische Mehlschwalben weisen das charakteristische Erscheinungsbild von Delichon-Arten auf. Sie haben eine dunkle bis schwarz-bläuliche Körperoberseite. Die Körperlänge dieser Art beträgt 12 Zentimeter. Die Asiatische Mehlschwalbe unterscheidet sich von der auch in Mitteleuropa brütenden Mehlschwalbe durch ihre graue Kehle und die graubraune Färbung der Unterflügel. Die Nepalschwalbe dagegen hat eine schwarze Kehle; ihr Schwanz wirkt gerade abgeschnitten.
Die Asiatische Mehlschwalbe ist ein Felsenbrüter, die normalerweise in Kolonien an Felsüberhängen nistet. Ähnlich wie die Mehlschwalbe baut sie ihre Nester gelegentlich auch an großen Gebäuden wie etwa Tempeln oder Brücken. Das Nest ist eine Halbkugel und wird aus Lehm- und feuchten Erdklümpchen errichtet. Das Gelege besteht aus drei bis vier Eiern. Zwei Gelege im Jahr kommen sehr häufig vor. Die Asiatische Mehlschwalbe zählt zu den insektenfressenden Vögeln. Sie erbeutet ihre Nahrung im Flug.
Dieser Art werden drei Unterarten zugerechnet:
Die Nominatform überwintert im Südosten Asiens, obwohl einige sich auch im Winterhalbjahr in der Nähe heißer Quellen aufhalten. Die Unterart D. d. cashmeriense bleibt in ihrem Verbreitungsgebiet und hält sich lediglich in niedrigeren Höhenlagen auf. Das Überwinterungsgebiet von D. d. nigrimentale ist dagegen unbekannt.
Die Asiatische Mehlschwalbe (Delichon dasypus), auch Kaschmirschwalbe genannt, ist eine Art aus der Gattung Delichon, die zur Familie der Schwalben gehört.
The Asian house martin (Delichon dasypus) is a migratory passerine bird of the swallow family Hirundinidae. It has mainly blue-black upperparts, other than its white rump, and has pale grey underparts. Its three subspecies breed in the Himalayas and in central and eastern Asia, and spend the winter lower in the mountains or in Southeast Asia. This species is locally abundant and is expanding northward in Siberia, so there are no concerns about its conservation status.
This martin breeds in colonies, building mud nests under an overhang on a vertical cliff or the wall of a building. Both sexes build the nest, incubate the three or four white eggs and feed the chicks. The Asian house martin feeds on small insects taken in flight, usually caught high in the air. The presence of terrestrial springtails and Lepidoptera larvae in its diet indicates that food is sometimes picked from the ground.
The Asian house martin was first formally described from a bird collected in Borneo by French naturalist and ornithologist Charles Lucien Bonaparte in 1850 as Chelidon dasypus,[2][3] shortly before it was moved to the new genus Delichon by British entomologist Frederic Moore and American naturalist Thomas Horsfield in 1854.[4] Delichon is an anagram of the Ancient Greek term χελιδών (chelīdōn), meaning "swallow",[5] and dasypus is from Greek δασύπους "rough-legged". This martin's closest relatives are the two other members of the genus Delichon, the Nepal house martin and the common house martin.[6] There are three subspecies:[7]
The adult Asian house martin of the nominate subspecies is 12 cm (4.7 in) long, dark steel blue above with a contrasting white rump, grey-washed white underparts, and a slightly forked tail. The tail and upperwings are brownish-black, and the underwings are grey-brown. The legs and feet are brownish-pink and covered with white feathers, the eyes are brown, and the bill is black.[7] There are few differences in appearance between the sexes, although the male is somewhat whiter below than the female, especially in fresh plumage. The juvenile bird is less glossy and has dark brown upperparts, sometimes with a brownish wash to the rump, and grey-white underparts.[10]
D. d. cashmiriensis has brighter blue upperparts and a whiter rump than the slightly larger nominate race. The third, smallest, race is D. d. nigrimentalis.[7] All three subspecies can be distinguished from the similar Nepal house martin by the latter species' black chin, black undertail coverts and much squarer tail. The Asian house martin is more similar to the common house martin, but is darker underneath and has a less deeply forked tail.[7] Confusion is most likely between adult male Asian house martins, which have paler underparts, and the eastern race of common house martin, D. urbicum lagopodum which has a less forked tail than the western subspecies, although it still shows a more pronounced fork than the Asian house martin.[7]
This species’ song is a rippling metallic trill or sibilant twitter, and its call is a dry metallic cheep, often with two or three syllables. It is similar to that of the common house martin, but more rasping.[10]
The nominate subspecies of the Asian house martin, D. d. dasypus, breeds in the southeast of Russia, the Kuril Islands, Japan and sometimes Korea. It migrates through eastern China to winter in the Malay Peninsula, Borneo, the Philippines, Java and Sumatra; a few birds remain around hot springs in Japan. D. d. cashmeriensis breeds in the Himalayas from Afghanistan east to Sikkim and northwards into Tibet and western and central China.[7] It is found between 1,500–5,000 m (4,900–16,400 ft) altitude, although mainly in the 2,400–4,000 m (7,900–13,100 ft) range.[10] This martin is a short-range migrant, mainly wintering at lower altitudes in the foothills of the Himalayas, but with some birds on the plains of northeastern India and northeastern and southeastern Bangladesh, and smaller numbers further afield in Myanmar and northern Thailand. The third race, D. d. nigrimentalis, breeds in southeastern China and southern Siberia. Its wintering grounds are unknown,[7] but birds in Taiwan just move to lower altitudes in winter.[11] Non-breeding Asian house martins have been recorded as far west as the United Arab Emirates.[12] The range of D. d. cashmeriensis overlaps with that of the Nepal house martin, although they breed at somewhat different altitudes. The height separation and the small differences in appearance seem sufficient to prevent interbreeding.[13]
The preferred habitat of the Asian house martin is valleys and gorges in mountainous areas or coastal cliffs, where natural caves or crevices provide nest sites. It will also breed on large man-made sites like temples, hotels or power stations.[7] This martin tends to move to lower altitude open or hilly country in its wintering areas, although it has been recorded at up to 2,565 m (8,415 ft) in Thailand.[14]
The Asian house martin is a cliff nester, breeding in colonies sited under an overhang on a vertical cliff, usually with the nests not touching. It also frequently nests on large buildings such as temples and bridges, but not to the same extent as the common house martin. The nest is a deep mud cone lined with grasses or feathers.[7] Unlike its relatives, the Asian house martin frequently does not complete the enclosure of its nest, leaving it open instead like a deeper version of a barn swallow nest. A Russian study found half the nests in its Baikal research area to be of the open type,[15] and the Himalayan subspecies D. d. cashmiriensis has also been recorded as building a shallow cup nest.[16][17]
The normal clutch is three or four (occasionally up to six) plain white eggs averaging 20.2 mm × 14.1 mm (0.80 in × 0.56 in) and weighing 2.1 g (0.074 oz).[18] The incubation and fledging times are unknown, but are probably similar to those of the common house martin, which has an incubation period of 14 to 16 days until the eggs hatch, and a further 22 to 32 days to fledging. Both sexes build the nest, incubate the eggs and feed the chicks.[7]
This martin feeds on insects taken in flight. As with its relatives it tends to feed high in the air, taking mostly small flies, aphids and Hymenoptera such as winged ants. A wide range of other insects are caught, including Lepidoptera, beetles and lacewings. The presence in the diet of terrestrial springtails and Lepidoptera larvae indicates that food is sometimes picked from the ground.[7]
Birds often carry parasites, both external lice and fleas, and internal blood parasites. The Asian house martin is a host of the house martin flea Ceratophyllus hirundinis,[19] and has recently been shown to carry signs of avian malaria.[20] The predators of this martin appear to be little studied, but are presumably similar to those of the common house martin, namely fast-flying falcons such as the Oriental hobby, which can chase down their prey in flight.[21]
The Asian house martin has a large range that does not appear to be contracting, and its numbers appear to be stable, although the total population is unknown. Since the range is more than 20,000 square kilometres (7,700 sq mi), and there are more than 10,000 mature individuals, in the absence of any large decline in distribution or numbers the species does not appear to meet the criteria to be considered vulnerable, and is currently evaluated as Least Concern by the IUCN.[22] This species is locally abundant and appears to be expanding its range northwards in southern Siberia.[7]
The Asian house martin (Delichon dasypus) is a migratory passerine bird of the swallow family Hirundinidae. It has mainly blue-black upperparts, other than its white rump, and has pale grey underparts. Its three subspecies breed in the Himalayas and in central and eastern Asia, and spend the winter lower in the mountains or in Southeast Asia. This species is locally abundant and is expanding northward in Siberia, so there are no concerns about its conservation status.
This martin breeds in colonies, building mud nests under an overhang on a vertical cliff or the wall of a building. Both sexes build the nest, incubate the three or four white eggs and feed the chicks. The Asian house martin feeds on small insects taken in flight, usually caught high in the air. The presence of terrestrial springtails and Lepidoptera larvae in its diet indicates that food is sometimes picked from the ground.
La Azia hirundo aŭ Azia murhirundo (Delichon dasypus) estas eta migranta paserina birdo el la familio de hirundedoj (Hirundinidae).
Ĝi havas tri subspeciojn:
Nomiga dasypus vintrumas en Sudorienta Azio, kvankam kelkaj restas ĉirkaŭ varmaj printempoj en Japanio, sed cashmiriensis nur moviĝas al malaltaj niveloj de montaroj. La vintra teritorio de nigrimentalis estas nekonata.
Plenkreskulo de Azia hirundo estas 12 cm longa, brilmetale malhelblua supre kun blanka pugo, kaj kun blankaj subaj partoj. Ili diferenciĝas el Murhirundo pro tio, ke ĝi havas grizan gorĝon kaj grizbrunaj, ne blankaj, subflugiloj. La Nepala hirundo havas nigran gorĝon, nigran subvoston, blankajn subflugilojn kaj pli kvadratan voston. Junuloj estas pli senkoloraj kun grizaj subaj partoj.
La voĉo de tiu specio estas fajfeca trilado, kaj la maskla kanto estas rapida za-za-za.
Azia hirundo estas klifonestumanto, kiu reproduktiĝas en kolonioj sub kornico aŭ vertikala klifo. Ĝi ofte nestumas en grandaj konstruaĵoj kiel temploj kaj pontoj. La nesto estas profunda elkota preskaŭsfero kovrita el herberoj aŭ plumoj. La ino demetas kutime 3 aŭ 4 ovojn kaj ofte postan duan ovodemetadon. Ambaŭ seksoj konstruas la neston, kovas la ovojn kaj manĝigas la idojn.
Tiu murhirundo manĝas insektojn kaptitajn dumfluge.
La Azia hirundo aŭ Azia murhirundo (Delichon dasypus) estas eta migranta paserina birdo el la familio de hirundedoj (Hirundinidae).
Ĝi havas tri subspeciojn:
D. d. dasypus en sudorienta Rusio, la Kurilaj insuloj kaj Japanio D. d. cashmiriensis en Himalajo D. d. nigrimentalis en sudorienta ĈinioNomiga dasypus vintrumas en Sudorienta Azio, kvankam kelkaj restas ĉirkaŭ varmaj printempoj en Japanio, sed cashmiriensis nur moviĝas al malaltaj niveloj de montaroj. La vintra teritorio de nigrimentalis estas nekonata.
El avión asiático (Delichon dasypus) es una especie de ave paseriforme migratoria de la familia Hirundinidae. Tiene las partes superiores de color negro azulado, a excepción del obispillo que es blanco, y las partes inferiores son de color gris claro. Sus tres subespecies crían en el Himalaya, Asia central y oriental, y pasan el invierno en las montañas del sureste de asiático. Esta especie es localmente abundante y se está expandiendo hacia el norte, en Siberia, así que no hay se considera en peligro.
El avión asiático cría en colonias, construyendo nidos de barro bajo los salientes de los acantilados verticales y los muros de los edificios. Ambos sexos construyen el nido, incuban los tres o cuatro huevos y alimentan a los pollos. Los aviones asiáticos se alimentan de insectos que cazan al vuelo, generalmente a gran altura. La presencia de colémbolos terrestres y larvas de lepidópteros en su dieta indica que algunas veces se alimenta picando en el suelo.
El avión común descrito científicamente por primera vez por el ornitólogo francés Charles Lucien Bonaparte en 1850 como Chelidon dasypus a partir de un ejemplar recolectado en Borneo,[2][3] poco antes de que Frederic Moore y Thomas Horsfield separaran el género Delichon de Hirundo en 1854.[4] Fue trasladado al género Delichon desde el género Chelidon junto con el avión común.[5]Delichon es un anagrama del término griego χελιδών (chelīdōn), que significa «golondrina»,[6] y dasypus que procede del griego δασύπους «de patas ásperas». Está cercanamente emparentado con los otros dos miembros del género Delichon, el avión nepalí y el avión común.[7] Se reconocen tres subespecies:[8]
Los aviones asiáticos adultos de la subespecie nominal miden 12 cm, tienen la parte superior de la cabeza y la espalda de color negro con irisaciones azules que contrastan con su obispillo blanco y las partes inferiores grises claras. La parte superior de sus alas y cola ligeramente ahorquillada son de color pardo negruzco. Las patas y pies son rosáceas cubiertas de plumas blancas, sus ojos son marrones y su pico negro.[8] Hay pocas diferencias en el aspecto entre los sexos, aunque los machos tienen algo más blanquecina las partes inferiores, especialmente con el plumaje recién mudado. Los juveniles de esta especie tienen las partes superiores de color pardo oscuro y son menos brillantes, a veces con una capa parduzca en el obispillo, y tienen las partes inferiores blanco grisáceas.[11]
D. d. cashmiriensis tiene irisaciones azules más brillantes y el obispillo de un blanco más intenso que la subespecie nominal. La tercera subespecie, D. d. nigrimentalis, es más pequeña[8] Las tres subespecies se pueden distinguir del avión nepalí porque este último tiene la barbilla negra, y las coberteras inferiores de la cola también negras, y la cola es más cuadrada. El avión asiático también se parece al avión común, pero tiene las partes inferiores más oscuras y tiene la cola más ahorquillada.[8] Es más probable la confusión entre los machos adultos del avión asiático, que tienen el vientre más claro, y la subespecie oriental de avión común, D. urbicum lagopus que tiene la cola más ahorquillada que las subespecies occidentales, aunque la horquilla del avión asiático es todavía más pronunciada.[8]
El canto de esta especie es un gorjeo metálico y ondulante. Sus llamadas consisten en un «chip» sordo y metálico, a menudo con dos o tres sílabas. Se parecen a las del avión común pero más roncas.[11]
La subespecie nominal de avión asiático, D. d. dasypus, cría en el sudeste de Rusia, las islas Kuriles, Japón y algunas veces en Corea. Migra a través del este de China en invierno hasta la península malaya, Borneo, Filipinas, Java y Sumatra; unas pocas aves se quedan en Japón en las primaveras cálidas. D. d. cashmeriensis cría en el Himalaya desde el este de Afganistán hasta Sikkim, extendiéndose hasta el Tíbet por el norte y China central en el oeste.[8] Habita entre los 1500 y 5000 metros de altitud, aunque principalmente se concentra entre los 2400 y 4000 metros.[11] Esta variedad de avión es un migrador de corta distancia, y pasa el invierno en las altitudes inferiores de la base del Himalayas, aunque algunas aves se van a las planicies del noreste de la India, y en menor cantidad se establecen más lejos en Birmania y el norte de Tailandia. La tercera subespecie, D. d. nigrimentalis, cría en es sureste de China y el sur de Siberia. Sus cuarteles de invierno son desconocidos,[8] aunque las aves de Taiwán simplemente se trasladan a altitudes más bajas en invierno.[12] Se han avistado aviones asiáticos no reproductores tan al oeste como los Emiratos Árabes Unidos.[13] El área de distribución de D. d. cashmeriensis se superpone con la del avión nepalí, aunque crían a diferentes altitudes. La separación debida a la altitud y las pequeñas diferencias en su apariencia parecen suficientes para evitar la hibridación.[14]
El hábitat preferido del avión asiático son los valles y los desfiladeros de las zonas montañosas o los acantilados de las costas, donde las cuevas naturales y las grietas les proporcionan lugares de anidamiento. También cría en los grandes edificios como templos, hoteles o centrales eléctricas.[8] Este avión tiende a trasladarse en invierno a zonas abiertas de menor altitud o las colinas, aunque se ha registrado su presencia por encima de los 2.565 m en Tailandia.[15]
Los aviones asiáticos anidan en acantilados, en colonias que sitúan en los salientes de los despeaderos verticales, generalmente sin que los nidos lleguen a tocarse. También es frecuente que construyan sus nidos en las grandes edificaciones humanas, como puentes y templos, aunque no con tanta frecuencia como el avión común. Su nido es un cono de barro forrado en su interior con hierba y plumas.[8] A diferencia de sus parientes, el avión asiático no suele terminar el cerramiento sus nidos, dejando la parte superior abierta, siendo sus nidos una versión algo más profunda del nido de las golondrinas. Un estudio realizado en Rusia encontró que la mitad de los nidos del área de Baikal estaban abiertos por arribar,[16] y también se ha registrado que la subespecie de Himalayan D. d. cashmiriensis construye nidos en forma de cuenco como las golondrinas.[17][18]
Las puestas normales tienen tres o cuatro huevos (ocasionalmente seis) de color blanco que miden de media 20,2x14,1 mm y pesan 2,1 g.[19] La duración de la incubación y el desarrollo de los pollos son desconocidos, pero probablemente serán similares a los del avión común, que incuba los huevos durante 14 a 16 días y los pollos tardan en abandonar el nido de 22 a 32 días. Ambos miembros de la pareja se encargan de construir el nido, incubar los huevos y alimentar a los pollos.[8]
El avión asiático se alimenta de insectos que caza al vuelo. Como sus parientes tiende a alimentarse en las alturas atrapando principalmente moscas, áfidos y himenópteros como las hormigas aladas. Capturan además un amplio abanico de insectos, que incluye a lepidópteros, escarabajos y neurópteros. La presencia de colémbolos terrestres y larvas de lepidopteros en su dieta indica que algunas veces se alimenta picando en el suelo.[8]
Las aves a menudo albergan parásitos, tanto externos, como piojos y pulgas, como internos. El avión asiático es parasitado por pulgas Ceratophyllus hirundinis,[20] y recientemente también se han encontrado evidencias de que pueden portar la malaria aviar.[21] Se han estudiado poco los depredadores del avión asiático, pero probablemente son similares a los del avión común, falcónidos rápidos como el alcotán oriental que pueden capturarlos en vuelo.[22]
El avión común tiene un área de distribución bastante grande que parece no estar reduciéndose, sus poblaciones son estables, aunque su número total es desconocido. Como su área de distribución es de más de 20.000 kilómetros cuadrados y tiene más de 10 000 individuos adultos, y al no existir grandes declives de sus poblaciones no parece reunir los criterios de vulneravilidad por lo que actualmente se considera a la especie como de Preocupación menor.[23] La especie es localmente abundante y parece que se está extendiéndose hacia el norte por Siberia.[8]
|coautores=
(ayuda) El avión asiático (Delichon dasypus) es una especie de ave paseriforme migratoria de la familia Hirundinidae. Tiene las partes superiores de color negro azulado, a excepción del obispillo que es blanco, y las partes inferiores son de color gris claro. Sus tres subespecies crían en el Himalaya, Asia central y oriental, y pasan el invierno en las montañas del sureste de asiático. Esta especie es localmente abundante y se está expandiendo hacia el norte, en Siberia, así que no hay se considera en peligro.
El avión asiático cría en colonias, construyendo nidos de barro bajo los salientes de los acantilados verticales y los muros de los edificios. Ambos sexos construyen el nido, incuban los tres o cuatro huevos y alimentan a los pollos. Los aviones asiáticos se alimentan de insectos que cazan al vuelo, generalmente a gran altura. La presencia de colémbolos terrestres y larvas de lepidópteros en su dieta indica que algunas veces se alimenta picando en el suelo.
Delichon dasypus Delichon generoko animalia da. Hegaztien barruko Hirundinidae familian sailkatua dago.
Delichon dasypus Delichon generoko animalia da. Hegaztien barruko Hirundinidae familian sailkatua dago.
Delichon dasypus
L'Hirondelle de Bonaparte (Delichon dasypus) est une espèce de passereaux migrateurs appartenant à la famille des Hirundinidae. Elle a les parties supérieures principalement bleu-noir, à l'exception de son croupion blanc, et a les parties inférieures gris pâle. Ses trois sous-espèces se reproduisent dans l'Himalaya et dans le centre et l'Est de l'Asie, passant l'hiver à plus basse altitude dans les montagnes ou en Asie du Sud-Est. Cette espèce est localement abondante et sa population est en expansion vers le nord, en Sibérie, et son statut de conservation n'est donc en aucune manière préoccupant.
Cette hirondelle nidifie en colonies, construisant des nids de boue sous un surplomb sur une falaise verticale ou sur le mur d'un bâtiment. Les deux partenaires participent à la construction, couvent les trois ou quatre œufs blancs et nourrissent les oisillons. L'Hirondelle de Bonaparte se nourrit de petits insectes attrapés en vol, généralement haut dans les airs. La présence de collemboles terrestres et de larves de lépidoptères dans son bol alimentaire indique que l'espèce trouve parfois sa nourriture au sol.
L'adulte de la sous-espèce type mesure 12 cm de long. Il est bleu métallique foncé sur le dessus, avec un croupion blanc contrastant, et les parties inférieures blanches ou gris lavé. La queue est légèrement fourchue. La queue et le dessus des ailes sont brun-noir, et le dessous des ailes est gris-brun. Les pattes sont brun-rose et couvertes de plumes blanches, les yeux sont bruns et le bec est noir[2]. Il y a peu de dimorphisme sexuel apparent, mais le mâle a le dessous légèrement plus blanc que la femelle, surtout lorsque le plumage est frais. Les juvéniles ont le plumage moins brillant et ont les parties supérieures marron foncé, parfois d'un brunâtre plus clair vers le croupion, et les parties inférieures gris-blanc[3].
Les parties supérieures de la sous-espèce D. d. cashmiriensis sont d'un bleu plus clair et son croupion plus blanc que chez la sous-espèce nominale. D. d. nigrimentale, l'autre sous-espèce, est la plus petite des trois[2]. L'Hirondelle de Bonaparte peut être distinguée de l'Hirondelle du Népal, qui a le menton et les sous-caudales noirs, avec une queue plus carrée. Delichon dasypus est davantage similaire à l'Hirondelle de fenêtre, mais est plus sombre en dessous que celle-ci avec une échancrure de sa queue moins profonde[2]. La confusion la plus courante est celle entre les Hirondelles de Bonaparte mâles adultes, qui ont des parties inférieures plus pâles, et la sous-espèce de l'Est de l'Hirondelle de fenêtre, D. urbicum lagopodum, qui a une queue moins fourchue que les sous-espèces de l'Ouest, mais qui montre tout de même encore une fourche plus marquée que D. dasypus[2].
Le chant de cette espèce est un trille métallique ondulant et un gazouillis sifflant. L'appel est un tchip sec et métallique, souvent avec deux ou trois syllabes. Il est semblable à celui de l'Hirondelle de fenêtre, mais en plus rauque[3].
Cette hirondelle se nourrit d'insectes pris au vol. Comme les espèces proches elle se nourrit souvent en vol, en capturant la plupart du temps de petits diptères, pucerons et d'hyménoptères comme les fourmis ailées. Un large panel d'autres insectes sont capturés, comme des lépidoptères, des coléoptères ou des névroptères. La présence dans leur bol alimentaire de collemboles terrestres et de larves de lépidoptères indique que cette hirondelle se nourrit parfois au sol[2].
L'Hirondelle de Bonaparte niche dans les falaises, formant des colonies sous un surplomb de falaise verticale, les nids ne se touchant généralement pas. Elle niche aussi fréquemment sur les grands bâtiments comme les temples ou les ponts, mais pas dans la même mesure que l'Hirondelle de fenêtre. Le nid est un profond cône de boue, tapissé d'herbes ou de plumes[2]. Contrairement aux espèces les plus proches, l'Hirondelle de Bonaparte ne ferme souvent pas son nid, qui ressemble alors à une version plus profonde d'un nid d'Hirondelle rustique (Hirundo rustica). Une étude russe autour du lac Baïkal recensait seulement la moitié des nids de type ouvert[4], et la sous-espèce de l'Himalaya D. d. cashmiriense a été signalée construire des nids en coupe peu profonde[5],[6].
Une couvée normale compte trois ou quatre œufs (parfois jusqu'à six), mesurant en moyenne 20,2 × 14,1 mm et pesant 2,1 g pour la sous-espèce himalayenne[2]. La durée d'incubation et l'âge d'envol ne sont pas connus, mais sont probablement semblables à ceux de l'Hirondelle de fenêtre, qui a une période d'incubation de 14 à 16 jours, et dont les jeunes s'envolent 22 à 32 jours après l'éclosion. Les deux partenaires participent à la construction du nid, à la couvaison des œufs et au nourrissage des poussins[2].
Les oiseaux sont souvent porteurs de parasites, aussi bien de poux et de puces à l'extérieur que de parasites sanguins. L'Hirondelle de Bonaparte est un hôte de la puce Ceratophyllus hirundinis[7] et peut montrer des signes de paludisme aviaire[8]. Les prédateurs de cet oiseau ont été peu étudiés, mais ils sont sans doute semblables à ceux de l'Hirondelle de fenêtre, comme le rapide Faucon aldrovandin (Falco severus) qui peut chasser ses proies en vol[9].
La sous-espèce nominale de l'Hirondelle de Bonaparte, D. d. dasypus, se reproduit dans le Sud-Est de la Russie, les îles Kouriles, le Japon et parfois la péninsule de Corée. Elle migre à travers l'Est de la Chine pour passer l'hiver dans la péninsule Malaise, à Bornéo, Sumatra, aux Philippines ou sur Java ; quelques oiseaux restent autour des sources thermales au Japon.
La sous-espèce D. d. cashmeriense niche dans l'Himalaya, depuis l'Afghanistan à l'est jusqu'à Sikkim, et vers le nord au Tibet et en Chine occidentale et centrale[2]. Elle vit entre 1 500 et 5 000 mètres d'altitude, mais surtout entre 2 400 et 4 000 mètres[3]. Ce groupe migre sur de petites distances, passant principalement l'hiver à des altitudes plus basses dans les contreforts de l'Himalaya, mais avec quelques oiseaux partant pour les plaines du Nord de l'Inde, et moins encore partant plus loin, au Myanmar et dans le Nord de la Thaïlande.
La troisième sous-espèce, D. d. nigrimentale, se reproduit dans le sud de la Chine et dans le sud de la Sibérie. Ses quartiers d'hiver sont inconnus[2], mais les oiseaux de Taïwan descendent à des altitudes plus basses en hiver[10]. Des Hirondelles de Bonaparte non reproductrices ont été trouvées à l'ouest jusqu'aux Émirats arabes unis[11]. La répartition de D. d. cashmeriense chevauche celle de l'Hirondelle du Népal, bien que ces deux espèces se reproduisent à des altitudes quelque peu différentes. La séparation altitudinale et les petites différences morphologiques semblent suffisantes pour empêcher l'hybridation[12].
L'habitat préféré par l'Hirondelle du Népal sont les vallées et les gorges des zones montagneuses ou des falaises côtières, où des grottes ou des crevasses naturelles fournissent des sites de nidification. Cette hirondelle peut également se reproduire sur de grands édifices humains comme les temples, les hôtels ou les centrales électriques[2]. Si l'oiseau rejoint généralement des altitudes plus basses l'hiver, pour des paysages plus ouverts ou vallonnés, elle a été retrouvée jusqu'à 2 565 m en Thaïlande[13].
L'Hirondelle de Bonaparte a été scientifiquement décrite par le naturaliste et ornithologue français Charles-Lucien Bonaparte en 1850 à partir d'un oiseau recueilli à Bornéo. Elle est citée sous le nom de Hirundo dasypus mais placée dans une section portant le nom de genre Chelidon[14] ; le cas est ambigu mais le protonyme retenu est Chelidon dasypus[15]. Elle est déplacée vers un nouveau genre, Delichon, par l'entomologiste britannique Frederic Moore et le naturaliste américain Thomas Horsfield en 1854[16]. Delichon est une anagramme du mot de grec ancien χελιδών (chelīdōn), qui signifie « hirondelle »[17], et dasypus de δασύς (dasús) pour « velu, poilu » et πούς (poús) pour « pied » et signifie donc « pattes velues ». Ses plus proches parents sont les deux autres membres du genre, l'Hirondelle du Népal (D. nipalense) et l'Hirondelle de fenêtre (D. urbicum)[18].
Selon le Congrès ornithologique international[19] et Alan P. Peterson[20] il existe trois sous-espèces :
L'Hirondelle de Bonaparte possède une grande aire de répartition qui ne semble pas en recul, et ses effectifs semblent être stables, même si la population totale est inconnue. Sa distribution couvrant plus de 20 000 km2 et l'espèce comptant plus de 10 000 individus adultes sans baisse importante dans la distribution ou dans les effectifs, l'espèce ne semble pas répondre aux critères pour être considérée comme vulnérables, et l'UICN la considère comme espèce de préoccupation mineure (LC)[1],[23]. Cette espèce est localement abondante et semble être en expansion vers le nord, dans le sud de la Sibérie[2].
« Media quasi inter Cotyles et Chelidonem, cujus autem altera species pedibus dense plumosis; minor, cauda multo breviore, minus emarginata; coloribus similibus, subtus autem sordidior, collari adumbrata »
Delichon dasypus
L'Hirondelle de Bonaparte (Delichon dasypus) est une espèce de passereaux migrateurs appartenant à la famille des Hirundinidae. Elle a les parties supérieures principalement bleu-noir, à l'exception de son croupion blanc, et a les parties inférieures gris pâle. Ses trois sous-espèces se reproduisent dans l'Himalaya et dans le centre et l'Est de l'Asie, passant l'hiver à plus basse altitude dans les montagnes ou en Asie du Sud-Est. Cette espèce est localement abondante et sa population est en expansion vers le nord, en Sibérie, et son statut de conservation n'est donc en aucune manière préoccupant.
Cette hirondelle nidifie en colonies, construisant des nids de boue sous un surplomb sur une falaise verticale ou sur le mur d'un bâtiment. Les deux partenaires participent à la construction, couvent les trois ou quatre œufs blancs et nourrissent les oisillons. L'Hirondelle de Bonaparte se nourrit de petits insectes attrapés en vol, généralement haut dans les airs. La présence de collemboles terrestres et de larves de lépidoptères dans son bol alimentaire indique que l'espèce trouve parfois sa nourriture au sol.
Layang-layang rumah (bahasa Latin: Delichon dasypus) adalah spesies burung dari keluarga Hirundinidae, dari genus Delichon. Burung ini merupakan jenis burung pemakan serangga keci yang memiliki habitat di perbukitan, tersebar sampai ketinggian 1.500 m dpl.
Layang-layang rumah memiliki tubuh berukuran kecil (13 cm). Tubuh gemuk. Warna hitam dan putih. Tungging putih. Ekor khas membelah ringan. Tubuh bagian atas biru baja. Tunggir putih. Dada putih abu-abu. Iris coklat, paruh hitam, kaki kemerahjambuan. Hidup sendirian atau berbaur dengan Layang-layang atau Walet lain. Lebih banyak terbang diudara dibandingkan dengan Layang-layang lain.
Layang-layang rumah (bahasa Latin: Delichon dasypus) adalah spesies burung dari keluarga Hirundinidae, dari genus Delichon. Burung ini merupakan jenis burung pemakan serangga keci yang memiliki habitat di perbukitan, tersebar sampai ketinggian 1.500 m dpl.
Burung Layang-Layang Belakang Putihialah salah satu daripada haiwan yang boleh di dapati di Malaysia. Nama sainsnya ialah Delichon dasypus.
Burung Layang-layang Belakang Putih ialah haiwan yang tergolong dalam golongan benda hidup, alam : haiwan, filum : kordata, sub-filum : bertulang belakang (vertebrata), kelas : burung. Burung Layang-layang Belakang Putih ialah haiwan berdarah panas, mempunyai sayap dan badan yang dilitupi bulu pelepah.
Paruh Burung Layang-layang Belakang Putih tidak bergigi.
Burung Layang-layang Belakang Putih membiak dengan bertelur. Telur Burung Layang-layang Belakang Putih bercengkerang keras.
Burung Layang-Layang Belakang Putihialah salah satu daripada haiwan yang boleh di dapati di Malaysia. Nama sainsnya ialah Delichon dasypus.
De Aziatische huiszwaluw (Delichon dasypus) is een vogel uit de familie van zwaluwen (Hirundinidae).
Deze soort komt voor in het zuiden en oosten van Azië en telt 3 ondersoorten:
De Aziatische huiszwaluw (Delichon dasypus) is een vogel uit de familie van zwaluwen (Hirundinidae).
Oknówka wschodnia[4], oknówka azjatycka[5] (Delichon dasypus) – migrujący gatunek ptaka z rodziny jaskółkowatych (Hirundinidae), o niebieskoczarnym grzbiecie, białej nasadzie ogona i jasnoszarym brzuchu. Trzy podgatunki występują w Himalajach i wschodniej i środkowej Azji, zimę spędzają w niższych partiach gór lub w południowo-wschodniej Azji. Ptak liczny, na północy występujący aż po Syberię, niezagrożony wyginięciem.
Oknówki wschodnie wychowują się w koloniach. Ich gniazda z błota zawieszone są pod półkami skalnymi lub na ścianach budynków. Zarówno samiec, jak i samica budują gniazdo, wysiadują 3-4 białe jaja i opiekują się młodymi. Ptak żywi się niewielkimi owadami łapanymi w locie, wysoko nad ziemią. Obecne w jej diecie skoczogonki i larwy motyli sugerują, że zwierzę czasem poluje także na ziemi.
Oknówka wschodnia została po raz pierwszy opisana w 1850 przez naturalistę i ornitologa Carlesa Bonaparte na podstawie okazu schwytanego na Borneo. Nadano jej nazwę Chelidon dasypus[6][7]. Krótko potem – w 1854 – dwaj naukowcy Frederic Moore i Thomas Horsfield przenieśli ją do nowo utworzonego rodzaju Delichon[8]. Delichon to anagram greckiego słowa χελιδών (chelīdōn), oznaczającego jaskółkę[9], a dasypus pochodzi z greckiego δασύπους "gładko-nogi". Najbliższymi krewnymi oknówki wschodniej są inne ptaki z rodzaju Delichon – oknówka zwyczajna i oknówka nepalska[10]. Wyróżnia się trzy podgatunki oknówki azjatyckiej[11][12][2]:
Dorosła oknówka wschodnia mierzy 12 cm. Posiada ciemnoniebieskie ubarwienie, z kontrastującą białą nasadą ogona i jasnoszarym brzuchem. Ogon jest lekko rozwidlony, brązowoczarny (podobnie jak lotki). Nogi i stopy – brązowo-różowe, otoczone białymi piórami; oczy – brązowe, dziób – czarny[11]. Występuje bardzo niewielki dymorfizm płciowy, samce mają zazwyczaj nieco bielszy brzuch, niż samice, zwłaszcza tuż po pierzeniu. Młode ptaki mają mniej błyszczące pióra, ciemnobrązowy grzbiet, czasami z brązowym nalotem na nasadzie ogona[15].
W stosunku do D. d. dasypus D. d. cashmiriensis jest nieco jaskrawiej ubarwiony i mniejszy. Najmniejszym podgatunkiem jest D. d. nigrimentalis[11]. Wszystkie podgatunki mogą być odróżnione od oknówki nepalskiej po białym podbródku (oknówka nepalska ma podbródek czarny), czarnych pokrywach ogona i bardziej kwadratowym ogonie. Od jaskółki oknówki oknówkę azjatycką odróżnia słabiej rozwidlony ogon i ciemniejszy brzuch[11].
Głos oknówki wschodniej to szemrzący, metaliczny trel, świstliwy świergot lub suchy, metaliczny pisk. Odgłosy są podobne do śpiewu jaskółki oknówki, aczkolwiek bardziej zgrzytliwe[15].
D. d. dasypus rozmnaża się w południowo-wschodniej Rosji, na Wyspach Kurylskich, w Japonii i czasami Korei. W zimie przelatuje przez wschodnie Chiny i zimuje na Półwyspie Malajskim, Borneo, Filipinach, Jawie i Sumatrze, niekiedy pozostaje w Japonii. D. d. cashmeriensis rozmnaża się w Himalajach, od Afganistanu do Sikkim, oraz od Tybetu do zachodnich i centralnych Chin[11]. Występuje na wysokościach 1500-5000m n.p.m., najczęściej na 2400–4000 m[15]. Ten podgatunek migruje na niewielkie odległe, głównie zlatuje w niższe partie gór, czasem migruje do północno-wschodnich Indii, a niekiedy do Mjanmy i północnej Tajlandii. Trzeci podgatunek, D. d. nigrimentalis, rozmnaża się w południowo-wschodnich Chinach i południowej Syberii. Nie wiadomo, gdzie zimuje[11], ale ptaki z Tajlandii migrują jedyne na niżej położone tereny[16]. Oknówki azjatyckie można spotkać aż po Zjednoczone Emiraty Arabskie, choć tam się nie rozmnażają[17]. Obszar występowania D. d. cashmeriensis pokrywa się z obszarem oknowki alpejskiej, ale rozmażają się na różnych wysokościach. Możliwe, że pomiędzy tymi dwoma gatunkami dochodzi do krzyżowania[18].
Oknówka wschodnia najchętniej żyje na wzgórzach i w wąwozach na terenach górzystych, oraz na nadmorskich klifach, gdzie naturalne jaskinie i szczeliny dostarczają miejsca na gniazdo. Rozmnaża się także na dużych budynkach, takich jak kościoły, hotele, elektrownie[11]. W zimie zazwyczaj zlatuje na niżej położone tereny, chociaż w Tajlandii spotkano osobniki na wysokości 2565 m[19].
Oknówka wschodnia rozmnaża się w koloniach, na klifach. Gniazda zawiesza pod nawisami skalnymi. Często także gnieździ się na dużych budynkach, takich jak mosty czy kościoły, ale nie w tak dużej ilości jak oknówka zwyczajna. Gniazdo budowane jest z błota, trawy i piór[11]. W przeciwieństwie do pokrewnych gatunków, jaskółka azjatycka czasem nie zabudowuje do końca gniazd i nadaje im wygląd głębszej wersji gniazda dymówki. Rosyjskie badania dowiodły, że połowa gniazd w rejonie Jeziora Bajkał była typu otwartego[20]. Podgatunek D. d. cashmiriensis buduje gniazda w kształcie płytkiej filiżanki[21][22].
Zazwyczaj lęg liczy 3-4 (okazjonalnie 6) białych jaj mierzących 20,2 mm × 14,1 mm i ważących 2,1 g[23]. Czas wysiadywania i karmienia młodych jest nieznany; prawdopodobnie jest zbliżony do czasu jaskółki oknówki (wysiadywanie 14-16 dni, karmienie 22-32 dni). Budową gniazda, wysiadywaniem jaj i karmieniem młodych zajmują się oboje rodzice[11].
Oknówka wschodnia żywi się insektami chwytanymi w locie. Zjada głównie niewielkie muchy, mszyce z rodzaju Aphis i błonkoskrzydłe, takie jak latające mrówki. Jej jadłospis uwzględnia także wiele innych owadów: motyle, żuki, sieciarki. Pożywia się czasami na ziemi, dowodzi tego obecność w ich diecie skoczogonków i larw motyli[11].
Ptaki te często są nosicielami pasożytów – zarówno zewnętrznych (pchły, wszy), jak i wewnętrznych (pasożytów krwi). Oknówka wschodnia jest głównym nosicielem jednego z gatunków pcheł – Ceratophyllus hirundinis[24], a ostatnio odkryto u jej przedstawicieli oznaki ptasiej odmiany malarii[25]. Słabo poznano główne drapieżniki polujące na te ptaki. Prawdopodobnie są to gatunki podobne do tych atakujących oknówki, zwłaszcza szybko latające sokoły (np. sokół rdzawobrzuchy) chwytające swoje ofiary w locie[26].
Oknówka wschodnia jest rozpowszechniona na dużym terenie, a liczba osobników wydaje się stabilna, choć jest nieznana. Skutkiem tego została zakwalifikowana przez IUCN jako gatunek najmniejszej troski[27]. Osobniki gatunku są spotykane powszechnie i mogą występować nawet w południowej Syberii[11].
Oknówka wschodnia, oknówka azjatycka (Delichon dasypus) – migrujący gatunek ptaka z rodziny jaskółkowatych (Hirundinidae), o niebieskoczarnym grzbiecie, białej nasadzie ogona i jasnoszarym brzuchu. Trzy podgatunki występują w Himalajach i wschodniej i środkowej Azji, zimę spędzają w niższych partiach gór lub w południowo-wschodniej Azji. Ptak liczny, na północy występujący aż po Syberię, niezagrożony wyginięciem.
Oknówki wschodnie wychowują się w koloniach. Ich gniazda z błota zawieszone są pod półkami skalnymi lub na ścianach budynków. Zarówno samiec, jak i samica budują gniazdo, wysiadują 3-4 białe jaja i opiekują się młodymi. Ptak żywi się niewielkimi owadami łapanymi w locie, wysoko nad ziemią. Obecne w jej diecie skoczogonki i larwy motyli sugerują, że zwierzę czasem poluje także na ziemi.
A andorinha-de-bando (Delichon dasypus) é uma ave passeriforme da família Hirundinidae.
O adulto da andorinha-de-bando mede aproximadamente 12 cm de comprimento. Apresenta partes superiores de coloração azul-metálica, com partes inferiores e uropígios brancos. Difere da andorinha-dos-beirais quanto à coloração da garganta, a qual é cinzenta ou cinza-acastanhado, ao invés de branco.
Existem três subespécies de andorinha-de-bando:
A subespécie D. d. dasypus passa o inverno no sudesde da Ásia, embora alguns indivíduos permaneçam próximos a águas termais no Japão. D. d. cashmiriensis é o único que procura baixas altitudes durante o inverno. O alcance da invernada de D. d. nigrimentalis é desconhecido.
A andorinha-de-bando (Delichon dasypus) é uma ave passeriforme da família Hirundinidae.
Orienthussvala[2] (Delichon dasypus) är en tätting inom släktet hussvalor. Den är en flyttfågel vars tre underarter häckar i Himalaya och i centrala- och östra Asien. Den övervintrar antingen på lägre höjder i bergsområdena, eller i Sydostasien. Arten är inte hotad utan förekommer lokalt mycket talrikt, och dess utbredningsområde verkar expandera norrut in i södra Sibirien. Den har vid ett enda tillfälle påträffats i Europa, i Litauen i oktober 2016.
Orienthussvala är lik den närbesläktade hussvalan och har blåsvart ovansida, vit övergump, och ljusgrå undersida. Den häckar i kolonier, och bygger sitt bo av lera som placeras under ett överhäng på en klippa eller under en taknock. Båda föräldrarna bygger boet, ruvar de tre till fyra vita äggen och matar ungarna. Arten lever av små insekter som fångas i flykten, ofta på hög höjd. Mer sällsynt äter den även markbundna insekter som hoppstjärtar och fjärilslarver.
Orienthussvala beskrevs taxonomiskt första gången 1850 utifrån ett specimen infångad i Borneo av den franske naturvetaren och ornitologen Charles Lucien Bonaparte som Chelidon dasypus.[3]Bonapartes nomenklatur i detta fall är förvirrande och hans intention kan ha varit att beskriva den som Hirundo dasypus.[4] Redan 1854 placerades arten istället i släktet Delichon av den brittiske entomologen Frederic Moore och den amerikanske naturvetaren Thomas Horsfield.[5]
Det vetenskapliga släktnamnet Delichon är ett anagram av den gammalgrekiska termen χελιδών (chelīdōn), som betyder "svala",[6] och dess artepitet dasypus härstammar från grekiskans δασύπους som ungefär betyder "grovbent" vilket referera till dess kraftiga fötter. Dess närmsta släktingar är de två övriga arterna i släktet Delichon, himalayahussvala och hussvala.[7] Orienthussvalan har tidigare behandlats som en underart till hussvalan.[8]
Orienthussvalan delas vanligtvis upp i tre underarter:[9]
Den adulta orienthussvalan av nominatformen är 12 cm lång, har en blänkande stålblå ovansida med en kontrasterande vit övergump, ljusgrå, till vit undersida och något kluven stjärt. Ovansidan stjärten och vingovansidan är brunsvarta och vingundersidan är ljust gråbrun. Benen och fötterna är brunrosa och täckta med vita fjädrar. Dess iris är brun och den har en svart näbb.[12] Utseendemässigt är skillnaderna mellan könen små, men hanens undersida är vitare än honans, speciellt i fräsch dräkt. Juvenilen har en mindre glänsande fjäderdräkt och har mörkbrun ovansida, ibland med en brun ton på övergumpen, och gråvit undersida.[13] D. d. cashmiriense har en klarare blå ovansida och vitare övergump än den något större nominatformen. D. d. nigrimentale är den minsta underarten.[12]
Alla tre underarter kan särskiljas ifrån den liknande himalayahussvalan utifrån den senares svarta huvudsida, svarta undre stjärttäckare och dess mer fyrkantiga stjärt. Orienthussvalan påminner om hussvalan, men är mörkare på undersidan och har mindre kluven stjärt.[12] Störst förväxlingsrisk är mellan den adulta orienthussvalehanen, som har en ljusare undersida, och den östliga underarten av hussvala D. urbicum lagopus som har en mindre kluven stjärt än nominatformen av hussvala, men som ändå har tillräckligt kluven stjärt för att kunna skiljas ifrån orienthussvalan.[12]
Orienthussvalans sång är ett porlande metallisk drill och dess lockläte är ett torrt metalliskt "chiirp", ofta med två eller tre stavelser. Locklätet påminner om hussvalans men är mer raspigt.[13]
Nominatformen av orienthussvalan, D. d. dasypus, häckar i Sibirien i sydöstra Ryssland, på Kurilerna, i Japan och sällsynt i Korea. Den är en flyttfågel som flyttar genom östra Kina för att övervintra på Malackahalvön, Borneo, Filippinerna, Java och Sumatra. Ett mindre antal övervintrar kring heta källor i Japan.
D. d. cashmeriensis häckar i Himalaya, från Afghanistan och österut till Sikkim och norrut in i Tibet och västra och centrala Kina.[12] Den häckar på höjder mellan 1 500-5 000 meter över havet, men främst på höjder mellan 2 400-4 000 meter över havet.[13] Denna underart är en kortflyttare som främst övervintrar på lägre höjder vid foten av Himalaya, men vissa fåglar flyttar till slättlandet i nordöstra Indien, och med ett litet antal som övervintrar i Burma och norra Thailand.
Den tredje underarten, D. d. nigrimentale, häckar i sydöstra Kina och södra Sibirien. Dess övervintringsområden är fortfarande okända,[12] men de fåglar som häckar i Taiwan övervintrar på lägre höjder. Icke-häckande orienthussvalor har observerats så långt västerut som Förenade Arabemiraten.[14]
Utbredningsområdet för D. d. cashmeriensis överlappar himalayahussvalans utbredningsområde, men de häckar vanligtvis på något olika höjder. Denna höjdseparation och dess små morfologiska skillnader verkar förhindra hybridisering.[15]
Orienthussvala har påträffats på Palau i Stilla havet[1] samt vid tre tillfällen i Förenade Arabemiraten[16]. 28 oktober 2016 hittades en död hussvala vid Ventės Ragas i Litauen som i efterhand bestämts till orienthussvala efter DNA-studier.[17] Detta utgör det första och enda fyndet hittills i Europa och västpalearktis.
Orienthussvalan föredrar dalar och raviner i bergsområden eller vid klippkuster, där naturligt förekommande grottor och sprickor tillgodoser behovet av häckningsplatser. Den häckar även på större byggnader som tempel, hotell och kraftstationer.[12] Vintertid tenderar den att flytta till lägre höjder och övervintra i öppna eller kuperade biotoper, men den har observerats på höjder upp till 2560 meter i Thailand.[18]
Orienthussvalan häckar i kolonier på klippväggar, vid grottöppningar, eller skrevor där det finns överhäng, och bona rör ofta inte vid varandra. Den häckar också på större byggnader men inte lika ofta som hussvalan. Boet byggs av lera och är konformat fastsatt mot överhänget eller taknocken. Boet fodras med gräs och fjädrar.[12] Till skillnad från sina närmaste släktingar så tillsluter den ofta inte boet helt, utan lämnar boet öppet. En rysk studie visade att hälften av bona i ett område vid Bajkalsjön visade sig vara av den öppna typen,[19] och underarten D. d. cashmiriensis har observerats bygga grunda skålformiga bon.[20][21]
I genomsnitt lägger den tre till fyra vita ägg, men kullar med sex ägg har observerats. Äggen mäter i genomsnitt 20,2x14,1 mm och väger 2,1 gram.[22] Hur länge äggen ruvas och hur lång tid det tar för fågeln att bli flygg är fortfarande okänt, men liknar säkert hussvalan, som har en ruvningstid på 14-16 dagar och ungarna blir flygga efter 22-32 dagar. Båda föräldrarna tar hand om bobygget, ruvning och uppfödning av ungarna.[12]
Orienthussvalan lever av insekter som den tar i flykten. Som sina närmsta släktingar födosöker den oftast högt upp i luften och tar mest flugor, bladlöss och steklar som bevingade myror. Den tar även en mängd andra insekter som fjärilar, skalbaggar och nätvingar. Närvaron av markbundna smådjur i dess diet, eftersom man funnit markbundna insekter som hoppstjärtar och fjärilslarver, indikerar att den även födosöker på marken.[12]
Fåglar bär ofta på parasiter, både externt, som löss och loppor, och interna blodparasiter. Orienthussvalan är värd för hussvaleloppan Ceratophyllus hirundinis,[23] och nyligen har man upptäckt att den även visar spår av att vara bärare av fågelmalaria.[24] Det finns liten kunskap kring orienthussvalans predatorer, men förmodligen är falkar den främsta predatorn precis som för hussvalan.[25]
Orienthussvalan har ett mycket stort utbredningsområde vilket inte verkar minska och populationsstorleken verkar stabil så arten bedöms inte som hotad. Utifrån detta kategoriseras den som livskraftig (LC) av IUCN.[1] Lokalt är arten vanlig och det verkar som om dess utbredning expanderar norrut in i södra Sibirien.[12]
Orienthussvala (Delichon dasypus) är en tätting inom släktet hussvalor. Den är en flyttfågel vars tre underarter häckar i Himalaya och i centrala- och östra Asien. Den övervintrar antingen på lägre höjder i bergsområdena, eller i Sydostasien. Arten är inte hotad utan förekommer lokalt mycket talrikt, och dess utbredningsområde verkar expandera norrut in i södra Sibirien. Den har vid ett enda tillfälle påträffats i Europa, i Litauen i oktober 2016.
Orienthussvala är lik den närbesläktade hussvalan och har blåsvart ovansida, vit övergump, och ljusgrå undersida. Den häckar i kolonier, och bygger sitt bo av lera som placeras under ett överhäng på en klippa eller under en taknock. Båda föräldrarna bygger boet, ruvar de tre till fyra vita äggen och matar ungarna. Arten lever av små insekter som fångas i flykten, ofta på hög höjd. Mer sällsynt äter den även markbundna insekter som hoppstjärtar och fjärilslarver.
Азійська або східна міська ластівка (Delichon dasypus) — вид перелітних горобцеподібних птахів родини ластівкових (Hirundinidae).
Дорослі птахи 12 см завдовжки, темного металево-блакитного кольору зверху, з білим хрестцем та нижніми частинами тіла. Від звичайної міської ластівки відрізняється сірим горлом та сіруватими нижніми частинами крил. Молоді птахи тьмяніші, з сірими ніжніми частинами тіла. Типовий заклик — свистячий щебет, спів — швидке «за-за-за».
Гніздиться на скелях невеликими колоніями, гнізда утворює під скельним навісом. Часто гніздиться на великих будівлях, зокрема храмах та мостах. Гніздо має вигляд гливокого конусу з перемішаної зі слиною землею, вистилане травою та пір'ям. Відкладає 3-4 яйця, за шлюбний період встигає зробити дві кладки. Гніздо будують як самки, так і самці, обидва також висиджують яйця та доглядають за пташенятами.
Харчується цей птах комахами, яких ловить в повітрі.
Азійська або східна міська ластівка (Delichon dasypus) — вид перелітних горобцеподібних птахів родини ластівкових (Hirundinidae).
Дорослі птахи 12 см завдовжки, темного металево-блакитного кольору зверху, з білим хрестцем та нижніми частинами тіла. Від звичайної міської ластівки відрізняється сірим горлом та сіруватими нижніми частинами крил. Молоді птахи тьмяніші, з сірими ніжніми частинами тіла. Типовий заклик — свистячий щебет, спів — швидке «за-за-за».
Гніздиться на скелях невеликими колоніями, гнізда утворює під скельним навісом. Часто гніздиться на великих будівлях, зокрема храмах та мостах. Гніздо має вигляд гливокого конусу з перемішаної зі слиною землею, вистилане травою та пір'ям. Відкладає 3-4 яйця, за шлюбний період встигає зробити дві кладки. Гніздо будують як самки, так і самці, обидва також висиджують яйця та доглядають за пташенятами.
Харчується цей птах комахами, яких ловить в повітрі.
Delichon dasypus là một loài chim trong họ Hirundinidae.[2]
Delichon dasypus là một loài chim trong họ Hirundinidae.
Delichon dasypus
Bonaparte, 1850
Восто́чный вороно́к[1] (лат. Delichon dasypus) — птица семейства ласточковых.
Длина тела составляет 12 см. Оперение верхней части тела тёмного, чёрно-синеватого цвета. Вид отличается от гнездящейся также в Центральной Европе городской ласточки серой окраской горла и бурой окраской нижней стороны крыльев. У непальского воронка, напротив, горло чёрное, а конец хвоста прямой.
Восточный воронок распространён в Азии.
Восточный воронок гнездится колониями на стенах скал, иногда также на стенах больших строений, как например, храмы или мосты. Гнездо представляет собой полусферу, слепленную из кусочков глины и влажных кусочков земли. В кладке от 3-х до 4-х яиц. Очень часто бывает две кладки в год. Это насекомоядная птица, которая захватывает свою добычу в полёте.
Выделяют три подвида:
Номинативная форма зимует на юго-востоке Азии, хотя некоторые особи держатся в зимний период вблизи горячих источников. Подвид D. d. cashmeriense оседлый, зимой спускается ниже. Регион зимовки D. d. nigrimentale неизвестен.
Восто́чный вороно́к (лат. Delichon dasypus) — птица семейства ласточковых.
烟腹毛脚燕(学名:Delichon dasypus),又名東方毛腳燕,为燕科毛脚燕属的鸟类。该物种的模式产地在印度尼西亚加里曼丹。[2]
|access-date=
中的日期值 (帮助)