El rabudito ventrinegro (Discosura langsdorffi) [2] ye una especie d'ave apodiforme de la familia Trochilidae que vive en [[Suramérica]].
La especie alcuéntrase en dos regiones dixuntes, la principal na Amazonía occidental y l'otra nes selves de la mariña oriental de Brasil. Alcuéntrase nel este de Bolivia, Colombia, Ecuador y Perú, el sur de Venezuela y Brasil.
El rabudito ventrinegro (Discosura langsdorffi) ye una especie d'ave apodiforme de la familia Trochilidae que vive en [[Suramérica]].
El colibrí cuallarg ventrenegre (Discosura langsdorffi) és un ocell de la família dels troquílids (Troquilidae) que habita a Brasil, a l'Amazònia occidental i al sud-est.
El colibrí cuallarg ventrenegre (Discosura langsdorffi) és un ocell de la família dels troquílids (Troquilidae) que habita a Brasil, a l'Amazònia occidental i al sud-est.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Dreingwt dorddu (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: dreingytau torddu) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Popelairia langsdorffi; yr enw Saesneg arno yw Black-bellied thorntail. Mae'n perthyn i deulu'r Sïednod (Lladin: Trochilidae) sydd yn urdd y Apodiformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. langsdorffi, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Gall fwyta neithdar o fewn blodau, ac wrth ymestyn i'w gyrraedd, mae'n rwbio'n erbyn y paill ac yn ei gario i flodyn arall gan ei ffrwythloni.
Mae'r dreingwt dorddu yn perthyn i deulu'r Sïednod (Lladin: Trochilidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Sïedn clustwyn Basilinna leucotis Sïedn gemog Heliodoxa aurescens Sïedn gloyw corunwyrdd Heliodoxa jacula Sïedn gloyw gwegoch Heliodoxa branickii Sïedn gloyw gyddfbinc Heliodoxa gularis Sïedn gloyw gyddfbiws Heliodoxa schreibersii Sïedn gloyw gyddflelog Heliodoxa rubinoides Sïedn gloyw talcenfelfed Heliodoxa xanthogonys Sïedn gloyw talcenfioled Heliodoxa leadbeateri Sïedn gloyw yr Ymerodres Heliodoxa imperatrixAderyn a rhywogaeth o adar yw Dreingwt dorddu (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: dreingytau torddu) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Popelairia langsdorffi; yr enw Saesneg arno yw Black-bellied thorntail. Mae'n perthyn i deulu'r Sïednod (Lladin: Trochilidae) sydd yn urdd y Apodiformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. langsdorffi, sef enw'r rhywogaeth.
Gall fwyta neithdar o fewn blodau, ac wrth ymestyn i'w gyrraedd, mae'n rwbio'n erbyn y paill ac yn ei gario i flodyn arall gan ei ffrwythloni.
Die Brustband-Fadenelfe (Discosura langsdorffi, Syn.: Popelairia conversii) oder Langsdorffelfe ist eine Vogelart aus der Familie der Kolibris (Trochilidae), die in Teilen der Länder Kolumbien, Venezuela, Ecuador, Peru und Brasilien verbreitet ist. Der Bestand wird von der IUCN als nicht gefährdet (Least Concern) eingeschätzt.
Die männliche Brustband-Fadenelfe erreicht inklusive des Schwanzes eine Körperlänge von etwa 12 bis 13,6 cm, bei einem Gewicht von ca. 3,2 g. Das Weibchen ist mit etwa 7,4 bis 7,6 cm deutlich kleiner. Das Männchen hat einen kurzen geraden schwarzen Schnabel. Der Oberkopf schillert smaragdgrün, der Rest der Oberseite ist kupfergrün mit einem weißen Band quer über den Bürzel. Das glitzernde Smaragdgrün der Kehle wird durch ein golden kupfernes Band begrenzt. Der Bauch ist schwarz. wobei die Flanken bronzegrün sind. Die äußeren Steuerfedern des langen gegabelten Schwanzes sind grau, der Schaft aller Schwanzfedern ist weiß. Die Oberseite des Weibchens ähnelt von der Farbtönung der des Männchens. Die Kehle ist mit grünen und ist mit schwarzen Pailletten verziert, die von einem kupferfarbenen Saum abgegrenzt wird. Der Bauch ist schwarz mit weißen Flanken. Der kurze gegabelte Schwanz ist an der Basis bronzefarben, der Rest stahlblau mit weißen Flecken. Jungvögel ähneln in der Färbung den Weibchen.[1]
Den Nektar bezieht die Brustband-Fadenelfe von blühenden Calliandra, Inga-Bäume, Wandelröschen, Mimosen, Vochysia, Bromeliengewächsen, Korbblütlern, Lippenblütlern, Malvengewächsen und Rötegewächsen. Außerdem ernährt sie sich von kleinen Gliederfüßern. Es wurde beobachtet, dass ein Weibchen sich die Insekten holte, die sich in Spinnennetzen verfangen hatten.[1]
Meist ist die Brustband-Fadenelfe ruhig. Gelegentlich gibt sie bei der Nahrungsaufnahme ein kurzes tsip bzw. tschip von sich. Im Flug klingt der rüttelnde Flügelschlag bienengleich.[1]
Im Südosten Brasiliens ist die Brutsaison von November bis März, im Süden Ecuadors im September. Das kelchförmige Nest wird aus weichen Teilen von Rohrkolben, Bromeliengewächsen und anderen Pflanzensamen gebaut und wird an der Außenseite mit Flechten verziert. Dieses baut sie auf einem horizontalen Ast, der sich ca. 10 bis 35 Meter über dem Boden befindet. Einmal wurde ein Nest in der Baumkrone eines Kapokbaums entdeckt. Das Nest ist ca. 23 bis 35 mm hoch. Der Außenradius beträgt ca. 23 bis 35 mm, der Innenradius ca. 14 bis 23 mm. Die zwei ca. 0,36 g schweren Eier sind ca. 12,5 × 8,5 mm groß. Die Brutdauer beträgt 13 Tage und die Ausbrut erfolgt durch das Weibchen. Beobachtungen in Ecuador zeigten 3 bis 56 Minuten Abwesenheit vom Nest und 1 bis 31 Minuten Anwesenheit am Nest. Während der Anwesenheit brütete das Weibchen zwischen 3 bis 24 Minuten.[1]
Sie bewegen sich vorzugsweise in feuchten Tieflandwäldern und deren Rändern in Höhenlagen zwischen 100 und 300 Meter. Im Amazonasgebiet ist oft Terra-Firme-Wald ihr bevorzugtes Habitat. Es gibt aber auch Berichte von Sichtungen in Várzea Landschaften und in den Übergangszonen zu den Terra Firme Wäldern. Die Futtersuche erfolgt von den mittleren Straten bis in die Baumkronen.[1]
Das Zugverhalten ist bisher nicht erforscht. Es wird vermutet, dass sie wahrscheinlich ein Standvogel ist.[1]
Bisher sind zwei Unterarten bekannt:[2]
Die Erstbeschreibung der Brustband-Fadenelfe erfolgte 1821 durch Coenraad Jacob Temminck unter dem wissenschaftlichen Namen Trochilus langsdorffi. Das Typusexemplar stammte aus der Sammlung von Georg Heinrich von Langsdorff und wurde in Brasilien erlegt.[3][A 1] Erst 1850 wurde die neue Gattung Discosura von Charles Lucien Jules Laurent Bonaparte für die Diskuselfe eingeführt.[4][A 2] Erst später wurde auch die Brustband-Fadenelfe der Gattung zugeschlagen. Der Name »Discosura« leitet sich von den griechischen Wörtern »diskos« δίσκος für »Platte, Scheibe« und »oura« οὐρά für »Schwanz« ab.[5] Der Artname »langsdorffi« ist dem brasilianischen Generalkonsul und Besitzer des Typusexemplars gewidmet.[3] »Melanosternon« ist ein griechisches Wortgebilde aus »melas, melanos μελας, μελανος« für »schwarz« und »sternon στερνον« für »Brust«.[6]
Die Brustband-Fadenelfe (Discosura langsdorffi, Syn.: Popelairia conversii) oder Langsdorffelfe ist eine Vogelart aus der Familie der Kolibris (Trochilidae), die in Teilen der Länder Kolumbien, Venezuela, Ecuador, Peru und Brasilien verbreitet ist. Der Bestand wird von der IUCN als nicht gefährdet (Least Concern) eingeschätzt.
Brustband-Fadenelfe
The black-bellied thorntail (Discosura langsdorffi) is a species of hummingbird in the "coquettes", tribe Lesbiini of subfamily Lesbiinae. It is found in Bolivia, Brazil, Colombia, Ecuador, Peru, and Venezuela.[3][4][5]
The black-bellied thorntail was briefly placed in genus Gouldomyia that was then merged into Popelairia. Since the late 1900s that genus has been merged into the present Discosura. Some authors have further merged Discosura into Lophornis but this treatment has not been widely accepted.[6][3][4][7]
Two subspecies are recognized, the nominate D. l. langsdorffi (Temminck, 1821) and D. l. melanosternon (Gould, 1868).[3][4][7]
The black-bellied thorntail weighs about 3.2 g (0.11 oz). Males are 12 to 13.7 cm (4.7 to 5.4 in) long and females 7.4 to 7.6 cm (2.9 to 3.0 in). Adults of both sexes of the nominate subspecies have an iridescent emerald green crown and coppery green upperparts with a white band across the rump. The male's gorget is iridescent emerald green with a golden coppery band below it. Its flanks are bronzy green and the rest of the underparts black. The tail inner feathers of the tail are steely blue and the outer three pairs gray; all have white shafts. The tail is deeply forked, and the outer feathers are very narrow which give the species its common name. The female's throat is white with green and black spangles and it has a thin white streak on the cheek. Its breast is spangled green with a coppery lower border; the belly is black with a white patch on the flank. Its tail is short, only slightly forked, and steely blue with bronze at the base and white tips. Juveniles are similar to the adult female. Subspecies D. l. melanosternon is slightly smaller than the nominate; its crown is grass green, the breast more golden, and the rest of the underparts darker.[8]
The nominate subspecies of black-bellied thorntail is restricted to coastal eastern Brazil from southeastern Bahia south through Espírito Santo into eastern Rio de Janeiro. D. l. melanosternon is found in Amazonia of southern Venezuela, southeastern Colombia, eastern Ecuador and Peru, far northern Bolivia, and western Brazil. It inhabits the edges and interior of humid lowland forest generally at elevations between 100 and 300 m (330 and 980 ft). In Amazonia it is mostly found in terra firme forest but also occurs in the transition zone between terra firme and várzea.[8]
The black-bellied thorntail is believed to be sedentary.[8]
The black-bellied thorntail feeds on the nectar of a wide variety of flowering trees and other plants. It mostly forages from the middle level of the forest to the canopy. It also feeds on arthropods, and a female has been observed apparently picking insects from a spider web.[8]
The black-bellied thorntail breeds between November and February in eastern Brazil and between September and March in the Amazonian part of its range. It makes a cup nest of soft plant down decorated with lichen on the outside. It typically places it on a horizontal branch about 10 to 35 m (33 to 110 ft) above the ground. The female incubates the clutch of two eggs for about 13 days; fledging is about 20 days after hatch.[8]
The black-bellied thorntail is mostly silent. When feeding it gives a "short 'tsip' or 'chip'." Its wings make a bee-like humming when hovering.[8]
The IUCN has assessed the black-bellied thorntail as being of Least Concern though its population size is not known and is believed to be decreasing.[1] It is usually considered rare but might be under-counted due to its usually staying high in the forest. "[Its habitat is] under severe threat of deforestation, and [the] species does not seem to accept man-made habitats." It does occur in some protected areas.[8]
The black-bellied thorntail (Discosura langsdorffi) is a species of hummingbird in the "coquettes", tribe Lesbiini of subfamily Lesbiinae. It is found in Bolivia, Brazil, Colombia, Ecuador, Peru, and Venezuela.
El rabudito ventrinegro (Discosura langsdorffi)[2] es una especie de ave apodiforme de la familia Trochilidae que vive en Sudamérica.
La especie se encuentra en dos regiones disjuntas, la principal en la Amazonía occidental y la otra en las selvas de la costa oriental de Brasil. Se encuentra en el este de Bolivia, Colombia, Ecuador y Perú, el sur de Venezuela y Brasil.
El rabudito ventrinegro (Discosura langsdorffi) es una especie de ave apodiforme de la familia Trochilidae que vive en Sudamérica.
Discosura langsdorffi Discosura generoko animalia da. Hegaztien barruko Trochilidae familian sailkatua dago.
Discosura langsdorffi Discosura generoko animalia da. Hegaztien barruko Trochilidae familian sailkatua dago.
Mustahapsukolibri (Discosura langsdorffi) on neotrooppisen alueen kiitäjälintu. Sen esiintymisalue ulottuu Kolumbian kaakkoisosista ja Venezuelan eteläosista Ecuadorin ja Perun itäosiin sekä Brasilian länsi- ja itäosiin. Lajista tunnetaan kaksi alalajia. Coenraad Jacob Temminck kuvaili lajin holotyypin Brasiliasta vuonna 1821.[2]
Mustahapsukolibri (Discosura langsdorffi) on neotrooppisen alueen kiitäjälintu. Sen esiintymisalue ulottuu Kolumbian kaakkoisosista ja Venezuelan eteläosista Ecuadorin ja Perun itäosiin sekä Brasilian länsi- ja itäosiin. Lajista tunnetaan kaksi alalajia. Coenraad Jacob Temminck kuvaili lajin holotyypin Brasiliasta vuonna 1821.
Discosura langsdorffi
La Coquette de Langsdorff (Discosura langsdorffi) est une espèce de colibris de la sous-famille des Trochilinae.
La Coquette de Langsdorff se trouve dans le nord-ouest de Équateur, le sud de la Colombie, l'extrême sud du Venezuela, l'ouest et le nord du Pérou, le nord de la Bolivie ainsi que l'est et l'ouest du Brésil.
(en) « Neotropical Birds Online », Cornell Lab of Ornithology, 23 juin 2011
Discosura langsdorffi
La Coquette de Langsdorff (Discosura langsdorffi) est une espèce de colibris de la sous-famille des Trochilinae.
De zwartbuikdraadkolibrie (Discosura langsdorffi) is een vogel uit de familie Trochilidae (kolibries).
Deze soort komt voor in het westelijk Amazonebekken en zuidoostelijk Brazilië en telt 2 ondersoorten:
De zwartbuikdraadkolibrie (Discosura langsdorffi) is een vogel uit de familie Trochilidae (kolibries).
O rabo-de-espinho-de-barriga-preta[2] (nome científico: Discosura langsdorffi) é uma espécie sul-americana de beija-flor. A espécie pertence à tribo Lesbiini da subfamília Lesbiinae. Pode ser encontrada na Bolívia, Brasil, Colômbia, Equador, Peru e Venezuela.[3][4][5]
O rabo-de-espinho-de-barriga-preta foi brevemente colocado no gênero Gouldomyia, depois fundido com o Popelairia. Desde o final de 1900, esse gênero foi fundido com o atual Discosura. Alguns autores fundiram Discosura em Lophornis, mas este tratamento não foi amplamente aceito. Duas subespécies são reconhecidas, a subespécie nominal D. l. langsdorffi (Temminck, 1821) e D. l. melanosternon (Gould, 1868).[6][3][4][7]
O rabo-de-espinho-de-barriga-preta pesa cerca de 3,2 gramas. Os machos tem de 12 a 13,7 centímetros (4.7 a 5.4 polegadas) de comprimento e as fêmeas tem de 7,4 a 7,6 centímetros (2.9 a 3.0 polegadas). Adultos de ambos os sexos da subespécie nominal têm uma coroa verde esmeralda iridescente e partes superiores verdes acobreadas com uma faixa branca na parte dorsal. A gola do macho é verde esmeralda iridescente com uma faixa dourada acobreada abaixo dele. Seus flancos são verde-bronze e o resto das partes inferiores pretas. As penas internas da cauda são azul-aço e os três pares externos são cinza; todos têm hastes brancas. A cauda é profundamente bifurcada e as penas externas são muito estreitas, o que dá à espécie seu nome comum. A garganta da fêmea é branca com partes verdes e pretas e tem uma fina faixa branca na bochecha. Seu peito é verde com uma borda inferior acobreada; a barriga é preta com uma mancha branca no flanco. Sua cauda é curta, apenas ligeiramente bifurcada e azul-aço com bronze na base e pontas brancas. Os juvenis são semelhantes à fêmea adulta. A subespécie D. l. melanosternon é ligeiramente menor que a nominal; sua coroa é verde grama, o peito mais dourado e o resto das partes inferiores mais escuras.[8]
A subespécie nominal de rabo-de-espinho-de-barriga-preta é restrita ao litoral leste do Brasil, do sudeste da Bahia, passando pelo Espírito Santo até o leste do Rio de Janeiro. Já o D. l. melanosternon é encontrado na Amazônia, do sul da Venezuela, sudeste da Colômbia, leste do Equador e Peru, extremo norte da Bolívia e oeste do Brasil. Habita as bordas e o interior da floresta úmida de várzea geralmente em altitudes entre 100 e 300 metros. Na Amazônia é encontrado principalmente em floresta de terra firme, mas também ocorre na zona de transição entre terra firme e várzeas.[8]
Acredita-se que o rabo-de-espinho-de-barriga-preta seja sedentário. Se alimenta do néctar de uma grande variedade de árvores floridas e outras plantas. Forrageia principalmente do nível médio da floresta até o dossel. Também se alimenta de artrópodes, e uma fêmea foi observada aparentemente pegando insetos de uma teia de aranha. Se reproduz entre novembro e fevereiro no leste do Brasil e entre setembro e março na parte amazônica de sua área de distribuição. Faz um ninho de plantas decoradas com líquen na parte externa. Normalmente o coloca em um galho horizontal cerca de 10 a 35 metros acima do solo. A fêmea incuba a ninhada de dois ovos por cerca de 13 dias; os filhotes emplumam cerca de 20 dias após a eclosão. O beija-flor-rabo-de-espinho é principalmente silencioso. Ao alimentá-lo faz sons curtos descritos como "curto 'tsip' ou 'chip'." Suas asas fazem um zumbido de abelha ao pairar.[8]
A União Internacional para a Conservação da Natureza (UICN / IUCN) avaliou em sua Lista Vermelha o beija-flor-rabo-de-espinho como sendo de menor preocupação, embora seu tamanho populacional não seja conhecido e acredita-se que esteja diminuindo.[1] Geralmente é considerado raro, mas pode ser subestimado devido ao fato de geralmente ficar no alto da floresta. Seu habitat está sob grave ameaça de desmatamento, e a espécie não se adapta bem a ambientes feitos pelo ser humano. Ocorre em algumas áreas protegidas.[8] No Brasil, foi registrado em 2010 como criticamente em perigo na Lista de Ameaça de Flora e Fauna do Estado de Minas Gerais;[9] e em 2018, como pouco preocupante na Lista Vermelha do Livro Vermelho da Fauna Brasileira Ameaçada de Extinção do Instituto Chico Mendes de Conservação da Biodiversidade (ICMBio).[10][11]
O rabo-de-espinho-de-barriga-preta (nome científico: Discosura langsdorffi) é uma espécie sul-americana de beija-flor. A espécie pertence à tribo Lesbiini da subfamília Lesbiinae. Pode ser encontrada na Bolívia, Brasil, Colômbia, Equador, Peru e Venezuela.
Svartbukig nålstjärt[4] (Discosura langsdorffi) är en fågel i familjen kolibrier.[2]
Svartbukig nålstjärt delas in i två underarter:[2]
IUCN kategoriserar arten som livskraftig.[1]
Discosura langsdorffi là một loài chim trong họ Chim ruồi.[2]
Discosura langsdorffi là một loài chim trong họ Chim ruồi.