dcsimg

Distribution ( İspanyolca; Kastilyaca )

IABIN tarafından sağlandı
Chile Central
lisans
cc-by-nc-sa-3.0
telif hakkı
Universidad de Santiago de Chile
yazar
Pablo Gutierrez
ortak site
IABIN

Antarktiese walvisvoël ( Afrikaans )

wikipedia AF tarafından sağlandı

Die Antarktiese walvisvoël (Pachyptila desolata) is 'n walvisvoël en 'n algemene besoeker aan die kus van Suid-Afrika en by verre die volopste walvisvoël in die streek. Die voël is 25 – 28 cm groot en weeg 120 - 180 g met 'n vlerkspan van 52 - 62 sentimeter. Daar broei 20 miljoen pare in die somer op subantarktiese eilande en in Antarktika; die meeste in Suid-Georgië. In Engels staan die voël bekend as Antarctic prion.

Sien ook

Bron

Verwysings

  1. 1,0 1,1 BirdLife International (2009)
Wiki letter w.svg Hierdie artikel is ’n saadjie. Voel vry om Wikipedia te help deur dit uit te brei.
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia skrywers en redakteurs
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia AF

Antarktiese walvisvoël: Brief Summary ( Afrikaans )

wikipedia AF tarafından sağlandı

Die Antarktiese walvisvoël (Pachyptila desolata) is 'n walvisvoël en 'n algemene besoeker aan die kus van Suid-Afrika en by verre die volopste walvisvoël in die streek. Die voël is 25 – 28 cm groot en weeg 120 - 180 g met 'n vlerkspan van 52 - 62 sentimeter. Daar broei 20 miljoen pare in die somer op subantarktiese eilande en in Antarktika; die meeste in Suid-Georgië. In Engels staan die voël bekend as Antarctic prion.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia skrywers en redakteurs
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia AF

Pachyptila desolata ( Asturyasça )

wikipedia AST tarafından sağlandı

Pachyptila desolata, tamién conocíu como totorore nel llinguaxe Maorín, ye una especie d'ave Procellariiformes de la familia Procellariidae. Ye'l más grande de los priones, un xéneru de los pequeños petreles del Océanu Austral. Ye tamién conocíu colos nomes de petrel paloma o petrel de les ballenes.

Taxonomía

El patu-petrel antárticu ye un miembru del xéneru Pachyptila. Éstos xuntu col petrel azuláu conformen el grupu de los priones, que son miembros de la familia Procellariidae, y del orde de los Procellariiformes. Los priones son pequeñes aves que suelen alimentase de zooplancton;[1] sicasí como proceláridas, comparten ciertes carauterístiques que les identifiquen. Primero, tienen un cuévanu nasal na parte cimera del picu con forma de tubu que les ayuda a golifar. El picu de les proceláridas ye tamién únicu yá que tán estremaos n'ente 7 y 9 plaques córnees. Producen tamién un aceite estomacal compuestu por ésteres y triglicéridos qu'almacenen nel proventriculo. Este ye usáu como arma contra depredadores según tamién como alimentu tanto pa les críes como pa los adultos yá que ye una bona fonte d'enerxía.[2] Finalmente, tamién tienen una glándula nasal asitiada sobre'l citáu cuévanu que'l so propósitu ye ayudar a escretar l'escesu de sal del cuerpu, por cuenta de la gran cantidá d'agua de mar que suelen tragar.[3]

Subespecies

Etimoloxía

Pachyptila, la pallabra vien del griegu pakhus y ptilon. Pakhus significa mestu o sólidu y ptilon significa pluma. Desolatus ye del Llatín pa describir abandonáu o afaráu. Esto en referencia a les rexones antártiques afaraes en qu'esta ave habita. Tamién del griegu, la pallabra Prion significa sierra, en rellación al cantu de los sos picos.[5]

Descripción

La valumbu de les sos nales ye de 17 a 20 cm ente que la llongura del so cuerpu ye d'aprosimao 28 cm. Como tolos priones, la parte baxa del so cuerpu ye blanca ente que les cimeres son de color azul maciu, con una "M" escura al traviés de les sos nales. Carauterísticamente tien ceyes blanques, picu escuru, y pates azules. Tamién tien tamién tien, con forma de cuña una seición gris na cola, que termina en negru.[6]

Comportamiento

Alimentación

Como tolos priones, come principalmente zooplankton, que llogra penerando agua col so picu.[1]

Cría

Abida en colonies, de preferencia n'islles de los mares australes. Dambos sexos constrúin el nial, según ayuden a guarar l'únicu güevu que ponen y na crianza del pitucu.[1]

Rangu y hábitat

Añera en colonies de les Islles Auckland, Islles Heard, Isla Macquarie, Isla Scott, les Islles Xeorxa del Sur y Sándwich del Sur, les Islles Orcadas del Sur, les Islles Shetland del Sur, les Islles Crozet, y les Islles Kerguelen. Cuando nun tán añerando, el so hábitat estender por tol mar austral. Tamién fueron columbraes en Tacna, Peru, siendo la primer vegada por cuenta de que nun se tener información nin estatus de bayura pal peru ( density, seasonality and conservation Status of marine Birds in Tacna, region South Peru. NAtaly Hidalgo y Giovana Chipaña)

Caltenimientu

Envalórase que la población d'aves adultes bordia los 50.000.000.

Notes

  1. 1,0 1,1 1,2 Maynard, B. J. (2003)
  2. Double, M. C. (2003)
  3. Ehrlich, Paul R. (1988)
  4. 4,0 4,1 4,2 Clements, James (2007)
  5. Gotch, A. T. (1995)
  6. ZipCode Zoo (19 Jun 2009)

Referencies

  • BirdLife International. «Antarctic Prion - BirdLife Species Factsheet». Data Zone. Consultáu'l 17 de xunetu de 2009.
  • (2007) The Clements Checklist of the Birds of the World, 6, Ithaca, NY: Cornell University Press. ISBN 978 0 8014 4501 9.
  • Double, «Procellariiformes (Tubenosed Seabirds)», Grzimek's Animal Life Encyclopedia, 8 Birds I Tinamous and Ratites to Hoatzins, Joseph Y. Trumpey, Chief Scientific Illustrator (2 edición), Gale Group, ISBN 0 7876 5784 0
  • (1988) The Birders Handbook, First, New York, NY: Simon & Schuster, 29-31. ISBN 0 671 65989 8.
  • Gotch, A. F. (1995). «Albatrosses, Fulmars, Shearwaters, and Petreles», Latin Names Explained A Guide to the Scientific Classifications of Reptiles, Birds & Mammals. New York, NY: Facts on File, 192. ISBN 0 8160 3377 3.
  • Maynard, «Shearwaters, petreles, and fulmars (Procellariidae)», Grzimek's Animal Life Encyclopedia, 8 Birds I Tinamous and Ratites to Hoatzins, Joseph Y. Trumpey, Chief Scientific Illustrator (2 edición), Gale Group, ISBN 0 7876 5784 0
  • ZipCode Zoo (19 de xunu de 2009). «Halobaena (Genus)». BayScience Foundation. Consultáu'l 22 de xunetu de 2009.

Enllaces esternos

Protonotaria-citrea-002 edit.jpg Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Aves, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies.
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia authors and editors
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia AST

Pachyptila desolata: Brief Summary ( Asturyasça )

wikipedia AST tarafından sağlandı
Pachyptila desolata

Pachyptila desolata, tamién conocíu como totorore nel llinguaxe Maorín, ye una especie d'ave Procellariiformes de la familia Procellariidae. Ye'l más grande de los priones, un xéneru de los pequeños petreles del Océanu Austral. Ye tamién conocíu colos nomes de petrel paloma o petrel de les ballenes.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia authors and editors
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia AST

Antarktika balinaquşu ( Azerice )

wikipedia AZ tarafından sağlandı

Antarktika balinaquşu[1] (lat. Pachyptila desolata) — Fırtınaqumukimilər dəstəsinə daxil olan növ.

Görünüşü

Bədəninin uzunluğu 25 - 27 sm, çəkisi 150 - 160 q təşkil edir. Qanadları arasında məsafə 58 - 66 sm-dir. Cinsə daxil olan digər növlərlə çaşdırılsada xüsusən Pachyptila salvini növü ilə səhv salınır. Uçuş zamanı isə demək olar ki, tanımaq mümkün deyil. Antarktika balinaquşunun dimdiyi Pachyptila salvini[2] növünün dimdiyinə nisbətdə qısadır.

Yarımnövləri yayılma arealı

Pachyptila desolata desolata - Kroze adaları, KergelenMakkuori adası. Pachyptila desolata alter - Oklend adalarıHerd adası və Makdonald adaları. Pachyptila desolata banksi - Cənubi Georgiya və Cənubi Sandviç adaları, Cənubi Orkney adaları, Cənubi Şetland adaları, Skott adası.

Yaşayış yeri

Yumurta qoyma zamanı quşlar sahildən açıq dənizə çıxaraq uzun zaman uçurlar. Yuvanı otlu qayalıqlarda qururdular.

Qidalanması

Qidasının əsasını xərçəngkimilər, əsasən krillər (Euphausia superba) təşkil edir.

Çoxalması

Yumurta qoyma əsasən noyabr ayına təsadüf edir. Əgər qarlı havalar uzun çəkirsə yumurta qoyma geçikir. Quşlar iri koloniyalar şəklində birləşərək yuva qururlar. Cəmi bir yumurta qoyur. İnkubasiya 44 - 46 gün davam edir. Balalar mavi-boz rəngdə olur. Quşlar 45—55 gündən sonra müstəqilləşirlər.

Miqrasiya

Yuva qurmanı bitirdikdən sonra quşlar koloniyanı bitirərək əsasən şimala uçur. Əsasən Cənubi Atlantika, Cənubi Hind okeanı və Cənubi Amerikanın subantarktik qurşağı ərazilərinə yaşayırlar.

İstinadlar

  1. Бёме Р. Л., Флинт В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Птицы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский / Под общей редакцией акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., «РУССО», 1994. — С. 16. — 2030 экз. — ISBN 5-200-00643-0.
  2. Shirihai, S. 176

Ədəbiyyat

  • Josep del Hoyo et al.: Handbook of the Birds of the World, Band 1 (Ostrich to Ducks). Lynx Edicions, 1992, ISBN 84-87334-10-5
  • Hadoram Shirihai: A Complete Guide to Antarctic Wildlife - The Birds and Marine Mammals of the Antarctic Continent and Southern Ocean, Alula Press, Degerby 2002, ISBN 951-98947-0-5
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia AZ

Antarktika balinaquşu: Brief Summary ( Azerice )

wikipedia AZ tarafından sağlandı

Antarktika balinaquşu (lat. Pachyptila desolata) — Fırtınaqumukimilər dəstəsinə daxil olan növ.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia AZ

Petrell prió antàrtic ( Katalanca; Valensiyaca )

wikipedia CA tarafından sağlandı

El petrell prió antàrtic (Pachyptila desolata) és un ocell marí de la família dels procel·làrids (Procellariidae) d'hàbits pelàgics, habita els oceans subantàrtics al sud de 35°S. Cria a Geòrgia del Sud, Kerguelen, Heard, Macquaire, Auckland i fins i tot a la Península Antàrtica, essent l'única espècie del seu gènere que cria al Continent Antàrtic.[1]

Referències

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Petrell prió antàrtic Modifica l'enllaç a Wikidata
  1. Carles Pedrós-Alió. Els ocells de la fi del món. Institut de Ciències del Mar. L'Atzavara Text PDF Rev. 11/02/2014 (català)
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autors i editors de Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia CA

Petrell prió antàrtic: Brief Summary ( Katalanca; Valensiyaca )

wikipedia CA tarafından sağlandı

El petrell prió antàrtic (Pachyptila desolata) és un ocell marí de la família dels procel·làrids (Procellariidae) d'hàbits pelàgics, habita els oceans subantàrtics al sud de 35°S. Cria a Geòrgia del Sud, Kerguelen, Heard, Macquaire, Auckland i fins i tot a la Península Antàrtica, essent l'única espècie del seu gènere que cria al Continent Antàrtic.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autors i editors de Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia CA

Prion yr Antarctig ( Galce )

wikipedia CY tarafından sağlandı

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Prion yr Antarctig (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: prioniaid yr Antarctig) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Pachyptila desolata; yr enw Saesneg arno yw Dove prion. Mae'n perthyn i deulu'r Pedrynnod (Lladin: Procellariidae) sydd yn urdd y Procellariformes.[1]

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. desolata, sef enw'r rhywogaeth.[2]

Teulu

Mae'r prion yr Antarctig yn perthyn i deulu'r Pedrynnod (Lladin: Procellariidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Oceanodroma jabejabe Oceanodroma jabejabe Oceanodroma macrodactyla Oceanodroma macrodactyla Oceanodroma monteiroi Oceanodroma monteiroi Pedryn Cynffon-fforchog Oceanodroma leucorhoa
Lesp1.jpg
Pedryn drycin Hydrobates pelagicus
Hydrobates pelagicus.jpg
Pedryn drycin cynffonfforchog Oceanodroma furcata
Oceanodroma furcata 1.jpg
Pedryn drycin du Oceanodroma melania
BlackStormPetrels.JPG
Pedryn drycin gyddfwyn Nesofregetta fuliginosa Pedryn drycin Madeira Oceanodroma castro
Band rumped storm petrel Andre Raine KESRP (21789178016).jpg
Pedryn drycin Matsudaira Oceanodroma matsudairae
012016-IMG 5713 Matsudaira's Storm-Petrel (Oceanodroma matsudairae) (8005427860).jpg
Pedryn drycin torchog Oceanodroma hornbyi
Hornby storm petrel1a.jpg
Pedryn drycin Tristram Oceanodroma tristrami
Tristams storm petrel.JPG
Pedryn drycin tywyll Oceanodroma markhami
MarkhamSP.jpeg
Pedryn drycin wynebwyn Pelagodroma marina
Godmanstormlg.jpg
Pedryn drycin y Galapagos Oceanodroma tethys
Galapagos storm petrel.jpg
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
  2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Awduron a golygyddion Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia CY

Prion yr Antarctig: Brief Summary ( Galce )

wikipedia CY tarafından sağlandı

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Prion yr Antarctig (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: prioniaid yr Antarctig) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Pachyptila desolata; yr enw Saesneg arno yw Dove prion. Mae'n perthyn i deulu'r Pedrynnod (Lladin: Procellariidae) sydd yn urdd y Procellariformes.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. desolata, sef enw'r rhywogaeth.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Awduron a golygyddion Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia CY

Taubensturmvogel ( Almanca )

wikipedia DE tarafından sağlandı

Der Taubensturmvogel (Pachyptila desolata), auch als Antarktis-Walvogel bezeichnet, ist eine Vogelart aus der Gattung der Walvögel (Pachyptila) innerhalb der Familie der Sturmvögel (Procellariidae). Es werden bis zu drei Unterarten unterschieden.[1]

Merkmale

Der Taubensturmvogel erreicht eine Größe von 25 bis 27 Zentimetern und ein Gewicht von 150 bis 160 Gramm. Die Flügelspanne beträgt 58 bis 66 Zentimeter. Die Mitte des Unterschwanzes ist schwarz wie beim Dünnschnabel-Sturmvogel (Pachyptila belcheri) weist jedoch eine dickere schwarze Terminalbinde auf. Über die Brust verläuft ein unvollständiges, deutliches, breites, dunkelgraues Band. Die juvenilen Vögel sind von den Altvögeln nicht zu unterscheiden. Zwischen den Unterarten gibt es Unterschiede hinsichtlich der Breite des Schnabels und der Länge der Flügel und des Schwanzes.

Verwechslungsmöglichkeiten bestehen mit allen Arten der Walvögel. Besonders ausgeprägt ist die Ähnlichkeit mit dem Kleinen Entensturmvogel, die sich bei Feldbeobachtungen kaum unterscheiden lassen. Der Schnabel des Taubensturmvogels ist jedoch etwas kürzer und an der Basis weniger breit als beim Kleinen Entensturmvogel.[2]

Unterarten und ihre Verbreitung

Die Nominatform Pachyptila desolata desolata brütet auf den Crozetinseln, den Kerguelen und der Macquarieinsel. Brutkolonien der Rasse Pachyptila desolata alter befinden sich auf den Auckland Islands und auf der Heard-Insel. Die Brutgebiete der Unterart Pachyptila desolata banksi sind von Südgeorgien und den Südlichen Sandwichinseln, den Südlichen Orkneyinseln, den Südlichen Shetlandinseln sowie von der Scott-Insel bekannt.

Lebensraum

Außerhalb der Brutzeit hält sich der Taubensturmvogel über der Hochsee weit von den Küsten entfernt auf. Er kommt in den kalten Gewässern nördlich des Packeises vor. Gebrütet wird an Hängen im Tussockgras, in Felsspalten, im Geröll oder auf Klippen.

Nahrung

Die Nahrung des Taubensturmvogels besteht aus Krebstieren, insbesondere Krill (Euphausia superba), Ruderfußkrebsen (Calanoides acutus), Flohkrebsen (Themisto) sowie kleinen Mengen von Fischen und Tintenfischen.

Fortpflanzung

 src=
Ei, Sammlung Museum Wiesbaden

Die Brutzeit beginnt normalerweise im November. Sie kann sich jedoch verzögern, wenn die Schneefälle zu stark sind. Die Vögel nisten in dichten Kolonien. Das Gelege besteht aus einem Ei, das in Erdhöhlen, Ritzen oder in einer Felsspalte abgelegt wird. Die Inkubationszeit beträgt 44 bis 46 Tage. Die Küken haben ein blaugraues Daunengefieder. Nach 45 bis 55 Tagen sind die Jungen flügge.

Wanderungen

Nach Beendigung der Brutzeit verlassen alle Vögel die Kolonie und ziehen vermutlich nach Norden. Sie jagen weit verteilt über den Gewässern des Südatlantiks und des südlichen Indischen Ozeans, wo man sie vom Packeis bis zu den subtropischen Breitengraden Südamerikas beobachten kann. Nachweise gibt es nördlich des 12. Breitengrades in peruanischen Küstengewässern sowie in den Gewässern südlich von Australien und Südafrika.

Bestand und Gefährdung

Der Taubensturmvogel ist nicht gefährdet und weit verbreitet. In den 1990er-Jahren wurde die Gesamtpopulation auf viele Millionen Individuen geschätzt, darunter 22 Millionen Paare in Südgeorgien und 2.000.000 bis 3.000.000 Brutpaare auf den Kerguelen.

Belege

Literatur

Einzelbelege

  1. Shirihai, S. 177
  2. Shirihai, S. 176

Weblinks

 title=
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia DE

Taubensturmvogel: Brief Summary ( Almanca )

wikipedia DE tarafından sağlandı

Der Taubensturmvogel (Pachyptila desolata), auch als Antarktis-Walvogel bezeichnet, ist eine Vogelart aus der Gattung der Walvögel (Pachyptila) innerhalb der Familie der Sturmvögel (Procellariidae). Es werden bis zu drei Unterarten unterschieden.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia DE

Antarctic prion ( İngilizce )

wikipedia EN tarafından sağlandı

The Antarctic prion (Pachyptila desolata) also known as the dove prion, or totorore in Māori, is the largest of the prions,[2] a genus of small petrels of the Southern Ocean.

Taxonomy

The Antarctic prion was formally described in 1789 by the German naturalist Johann Friedrich Gmelin in his revised and expanded edition of Carl Linnaeus's Systema Naturae. He placed it with the other petrels in the genus Procellaria and coined the binomial name Procellaria desolata.[3] Gmelin based his description on the "brown-banded petrel" that had been described in 1785 by the English ornithologist John Latham from a specimen supplied by the naturalist Joseph Banks that had been collected on the "Isle of Desolation", now the Kerguelen Islands.[4] The Antarctic prion is now one of seven prions placed in the genus Pachyptila that was introduced in 1811 by the German zoologist Johann Karl Wilhelm Illiger.[5][6] The genus name combines the Ancient Greek pakhus meaning "dense" or "thick" with ptilon meaning "feather" or "plumage". The specific epithet desolata is from Latin desolatus meaning "forsaken" or "desolated".[7] The species is monotypic: no subspecies are recognised.[6]

Prions are members of the family Procellariidae, and the order Procellariiformes. The prions are small and typically eat just zooplankton;[8] however as a member of the Procellariiformes, they share certain identifying features. First, they have nasal passages that attach to the upper bill called naricorns. Although the nostrils on the prion are on top of the upper bill. The bills of Procellariiformes are also unique in that they are split into between seven and nine horny plates. They produce a stomach oil made up of wax esters and triglycerides that is stored in the proventriculus. This can be sprayed out of their mouths as a defence against predators and as an energy rich food source for chicks and for the adults during their long flights.[9] Finally, they also have a salt gland that is situated above the nasal passage and helps desalinate their bodies, due to the high amount of ocean water that they imbibe. It excretes a high saline solution from their nose.[10]

Description

The Antarctic prion has an overall length of 27 cm (11 in), a wingspan of 61–66 cm (24–26 in) and weighs 150–160 g (5.3–5.6 oz). Like all prions, its underparts are white and upperparts are blue-grey, with a dark "M" across its back to its wingtips. It has a white eyebrow, blue-grey bill, and blue feet. It also has a grey wedge-shaped tail with a black tip. On its wings, its greater coverts are near black. It is so similar in appearance to Salvin's prion that the two species cannot be distinguished at sea.[11]

Distribution and habitat

It breeds in colonies on the Auckland Islands, Heard Island, Macquarie Island, Scott Island, South Georgia and the South Sandwich Islands, the South Orkney Islands, South Shetland Islands, Crozet Islands, and the Kerguelen Islands.[1] When not breeding, it ranges throughout the southern oceans.

Behaviour

Egg, Collection Museum Wiesbaden

Food and feeding

Like all prions, the Antarctic prion eats primarily zooplankton, which it obtains by filtering water through its upper bill.[8]

Breeding

The Antarctic prion nests in colonies, and prefers islands in the Southern ocean. Both sexes assist in building the nest, as well as incubating the single egg and raising the chick.[8]

Conservation

The Antarctic prion has an occurrence range of 76,600,000 km2 (29,600,000 sq mi) and an estimated adult bird population of 50 million.[1][12]

References

  1. ^ a b c BirdLife International (2018). "Pachyptila desolata". IUCN Red List of Threatened Species. 2018: e.T22698114A132626218. doi:10.2305/IUCN.UK.2018-2.RLTS.T22698114A132626218.en. Retrieved 25 September 2021.
  2. ^ Chester, Sharon (2008). A Wildlife Guide to Chile: Continental Chile, Chilean Antarctica, Easter Island, Juan Fernández Archipelago. Princeton, NJ, US: Princeton University Press. p. 163. ISBN 978-1400831500.
  3. ^ Gmelin, Johann Friedrich (1789). Systema naturae per regna tria naturae : secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis (in Latin). Vol. 1, Part 2 (13th ed.). Lipsiae [Leipzig]: Georg. Emanuel. Beer. p. 562.
  4. ^ Latham, John (1785). A General Synopsis of Birds. Vol. 3, Part 2. London: Printed for Leigh and Sotheby. p. 409, No. 14.
  5. ^ Illiger, Johann Karl Wilhelm (1811). Prodromus systematis mammalium et avium (in Latin). Berolini [Berlin]: Sumptibus C. Salfeld. p. 274.
  6. ^ a b Gill, Frank; Donsker, David; Rasmussen, Pamela, eds. (August 2022). "Petrels, albatrosses". IOC World Bird List Version 12.2. International Ornithologists' Union. Retrieved 15 November 2022.
  7. ^ Jobling, James A. (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. pp. 288, 134. ISBN 978-1-4081-2501-4.
  8. ^ a b c Maynard, B. J. (2003)
  9. ^ Double, M. C. (2003)
  10. ^ Ehrlich, Paul R. (1988)
  11. ^ Marchant, S.; Higgins, P.G., eds. (1990). "Pachyptila desolata Antarctic Prion" (PDF). Handbook of Australian, New Zealand & Antarctic Birds. Volume 1: Ratites to ducks; Part A, Ratites to petrels. Melbourne, Victoria: Oxford University Press. pp. 526–534. ISBN 978-0-19-553068-1.
  12. ^ BirdLife International (2009)
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia authors and editors
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia EN

Antarctic prion: Brief Summary ( İngilizce )

wikipedia EN tarafından sağlandı

The Antarctic prion (Pachyptila desolata) also known as the dove prion, or totorore in Māori, is the largest of the prions, a genus of small petrels of the Southern Ocean.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia authors and editors
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia EN

Antarkta priono ( Esperanto )

wikipedia EO tarafından sağlandı

La Antarkta priono, Pachyptila desolata, konata ankaŭ kiel Kolombopriono, aŭ Totorore en maoria, estas unu el plej grandaj prionoj, nome genro de malgrandaj petreloj de Suda Oceano.

Taksonomio

La Antarkta priono estas membro de la genro Pachyptila, kaj kun la Blua petrelo formas la grupon de la prionoj. Siavice tiuj estas membroj de la familio Procelariedoj kaj de la ordo Procelarioformaj. La prionoj estas malgrandaj kaj tipe manĝas nur zooplanktonon;[1] tamen kiel membroj de la Procelarioformaj, ili kunhavas kelkajn identigajn karakterojn. Unue, ili havas nazajn trapasejojn kiuj ligiĝas al la supra beko, kvankam la naztruoj ĉe la albatrosoj estas flanke de la beko. La bekoj de la Procelarioformaj estas unikaj ankaŭ ĉe tio ke ili disiĝas en 7 al 9 kornecaj platoj. Ili produktas stomakoleon faritan el vaksecaj esteroj kaj trigliceridoj kiuj stokiĝas en la proventrikulo. Tio estas uzata kontraŭ predantoj same kiel energiriĉa manĝofonto por idoj kaj por plenkreskuloj dum ties longaj flugoj.[2] Fine ili havas ankaŭ salglandojn kiuj situiĝas ĉe la naza trapasejo kaj helpas al sensaligo de ties korpoj, pro la alta kvanto de oceana akvo kiun ili englutas. Ili elpelas la salan solvaĵon tra sia nazo.[3]

Subspecioj

La Antarkta priono havas tri subspeciojn.

Etimologio

La vorto Pachyptila derivas el la grekaj vortoj paĥis kaj ptilon. Paĥis signifas dikanfortikan kaj ptilon signifas plumon. Ankaŭ el la greka lingvo, priono devenas el la vorto priōn signife segilon, alude al ties segilecajn bordojn de la beko.[5] La latina specia nomo desolata aludas al la iama nomo de la Kergelenoj, nome insuloj de la Désolation (forlasiteco kaj dezerteco).

Priskribo

La enverguro estas 17 al 20 cm,[6] dum la korpolongo estas 28 cm.[5] Ties plumaro estas tipe priona, nome blugriza ĉe supraj partoj, kaj blanka sube. Ili havas malhelan markon kun formo de "M" ĉe supraj partoj (dorso) etende al flugilpintoj. Ili havas bluecgrizajn bekon kaj kronon kaj blankan superokulan strion.[7] Ili havas ankaŭ grizan kojnforman voston kun nigra pinto. Ĉe flugiloj, ties pli grandaj flugilkovriloj estas preskaŭ nigraj.[7]

Kutimaro

Manĝo

Kiel ĉiuj prionoj, ankaŭ la Antarkta priono manĝas zooplanktonon, per filtrado tra sia beko.[1]

Reproduktado

La Antarkta priono estas ĉiujare reproduktulo kaj la ino demetas po unu ovon ĉiusezone. Ambaŭ gepatroj respondecas pri nestokonstruado, la kovado de la ovo kaj pri la idozorgado ĝis elnestiĝo.[1] Ili reproduktiĝas en kolonioj sur insuloj de Suda Oceano.

Teritorio kaj habitato

La Antarkta priono estas pelaga kaj restas ĉe sudaj oceanoj. Nur por reproduktado ili venas surtere nome al insulo Heard, Aŭklandoj, Krozetoj, Makvora Insulo, insulo Scott. Sud-Georgio kaj Sud-Sandviĉinsuloj, Sudaj Orkadoj, Sudaj Ŝetlandaj Insuloj, kaj Kergelenoj. For de la reprodukta sezono, ili teritorias tra la sudaj oceanoj.[4]

Konservado

La Antarkta priono havas teritorion de 76.600,000 km² kaj ĉirkaŭkalkulatan populacion de 50,000,000 plenkreskuloj. Ĝi estas konsiderata kiel Malplej Zorgiga fare de la IUCN Ruĝa Listo de Minacataj Specioj..[8]

Notoj

  1. 1,0 1,1 1,2 Maynard, B. J. (2003)
  2. Double, M. C. (2003)
  3. Ehrlich, Paul R. (1988)
  4. 4,0 4,1 4,2 4,3 Clements, James (2007)
  5. 5,0 5,1 Gotch, A. T. (1995)
  6. "Antarctic prion". antarctica.gov.au. Elŝutita, 8a Junio 2011
  7. 7,0 7,1 ZipCode Zoo (19a Junio 2009)
  8. "BLI"

Referencoj

  • BirdLife International (2009). "Antarctic Prion - BirdLife Species Factsheet". Data Zone. Elŝutita la 17an Jul 2009.
  • Clements, James (2007). The Clements Checklist of the Birds of the World (6 ed.). Ithaca, NY: Cornell University Press. ISBN 978-0-8014-4501-9.
  • Double, M. C. (2003). "Procellariiformes (Tubenosed Seabirds)". In Hutchins, Michael; Jackson, Jerome A.; Bock, Walter J. et al. Grzimek's Animal Life Encyclopedia. 8 Birds I Tinamous and Ratites to Hoatzins. Joseph E. Trumpey, Chief Scientific Illustrator (2 ed.). Farmington Hills, MI: Gale Group. pp. 107–111. ISBN 0-7876-5784-0.
  • Ehrlich, Paul R.; Dobkin, David, S.; Wheye, Darryl (1988). The Birders Handbook (First ed.). New York, NY: Simon & Schuster. pp. 29–31. ISBN 0-671-65989-8.
  • Gotch, A. F. (1995) [1979]. "Albatrosses, Fulmars, Shearwaters, and Petrels". Latin Names Explained A Guide to the Scientific Classifications of Reptiles, Birds & Mammals. New York, NY: Facts on File. p. 192. ISBN 0-8160-3377-3.
  • Maynard, B. J. (2003). "Shearwaters, petrels, and fulmars (Procellariidae)". In Hutchins, Michael; Jackson, Jerome A.; Bock, Walter J. et al. Grzimek's Animal Life Encyclopedia. 8 Birds I Tinamous and Ratites to Hoatzins. Joseph E. Trumpey, Chief Scientific Illustrator (2 ed.). Farmington Hills, MI: Gale Group. pp. 123–133. ISBN 0-7876-5784-0.
  • ZipCode Zoo (19 Jun 2009). "Halobaena (Genus)". BayScience Foundation. Elŝutita la 17an Jul 2009.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia EO

Antarkta priono: Brief Summary ( Esperanto )

wikipedia EO tarafından sağlandı

La Antarkta priono, Pachyptila desolata, konata ankaŭ kiel Kolombopriono, aŭ Totorore en maoria, estas unu el plej grandaj prionoj, nome genro de malgrandaj petreloj de Suda Oceano.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia EO

Pachyptila desolata ( İspanyolca; Kastilyaca )

wikipedia ES tarafından sağlandı

El pato petrel antártico (Pachyptila desolata), también conocido como totorore en el lenguaje Maorí, es una especie de ave procelariforme de la familia Procellariidae. Es el más grande de los patos petrel, un género (Pachyptila) de pequeñas aves marinas del Océano Austral. Es también conocido con los nombres de petrel paloma o petrel de las ballenas.

Taxonomía

El pato petrel antártico es un miembro del género Pachyptila. Estos junto con el petrel azulado conforman el grupo de los patos petrel, los cuales son miembros de la familia Procellariidae, y del orden de los Procellariiformes. Los priones son pequeñas aves que suelen alimentarse de zooplancton;[1]​ sin embargo como proceláridas, comparten ciertas características que las identifican. Primero, tienen una cavidad nasal en la parte superior del pico con forma de tubo que las ayuda a olfatear. El pico de las proceláridas es también único ya que están divididos en entre 7 y 9 placas córneas. Producen también un aceite estomacal compuesto por ésteres y triglicéridos que almacenan en el proventriculo. Este es usado como arma contra depredadores así como también como alimento tanto para las crías como para los adultos ya que es una buena fuente de energía.[2]​ Finalmente, también tienen una glándula nasal situada sobre la citada cavidad cuyo propósito es ayudar a escretar el exceso de sal del cuerpo, debido a la gran cantidad de agua de mar que suelen tragar.[3]

Subespecies

Etimología

Pachyptila, la palabra viene del griego pakhus y ptilon. Pakhus significa denso o sólido y ptilon significa pluma. Desolatus es del Latín para describir abandonado o desolado. Esto en referencia a las regiones antárticas desoladas en que esta ave habita. También del griego, la palabra Prion significa sierra, en relación al borde de sus picos.[5]

Descripción

La envergadura de sus alas es de 17 a 20 cm mientras que el largo de su cuerpo es de aproximadamente 28 cm. Como todos los priones, la parte baja de su cuerpo es blanca mientras que las superiores son de color azul pálido, con una "M" oscura a través de sus alas. Característicamente tiene cejas blancas, pico oscuro, y patas azules. También tiene también tiene, con forma de cuña una sección gris en la cola, que termina en negro.[6]

Comportamiento

Alimentación

Como todos los priones, come principalmente zooplankton, que obtiene filtrando agua con su pico.[1]

Cría

Abida en colonias, de preferencia en islas de los mares australes. Ambos sexos construyen el nido, así como ayudan a incubar el único huevo que ponen y en la crianza del polluelo.[1]

Rango y hábitat

Anida en colonias de las Islas Auckland, Islas Heard, Isla Macquarie, Isla Scott, las Islas Georgias del Sur y Sandwich del Sur, las Islas Orcadas del Sur, las Islas Shetland del Sur, las Islas Crozet, y las Islas Kerguelen. Cuando no están anidando, su hábitat se extiende por todo el mar austral. También fueron avistadas en Tacna, Perú, siendo la primera vez debido a que no se posee información ni estatus de abundancia para el Perú ( density, seasonality and conservation Status of marine Birds in Tacna, region South Peru. NAtaly Hidalgo y Giovana Chipaña)

Conservación

Se estima que la población de aves adultas bordea los 50.000.000.

Notas

  1. a b c Maynard, B. J. (2003)
  2. Double, M. C. (2003)
  3. Ehrlich, Paul R. (1988)
  4. a b c Clements, James (2007)
  5. Gotch, A. T. (1995)
  6. ZipCode Zoo (19 Jun 2009)

Referencias

  • BirdLife International (2009). «Antarctic Prion - BirdLife Species Factsheet». Data Zone. Consultado el 17 de julio de 2009.
  • Clements, James (2007). The Clements Checklist of the Birds of the World (6 edición). Ithaca, NY: Cornell University Press. ISBN 978 0 8014 4501 9.
  • Double, M. C. (2003). «Procellariiformes (Tubenosed Seabirds)». En Hutchins, Michael; Jackson, Jerome A.; Bock, Walter J. et al., eds. Grzimek's Animal Life Encyclopedia. 8 Birds I Tinamous and Ratites to Hoatzins. Joseph E. Trumpey, Chief Scientific Illustrator (2 edición). Farmington Hills, MI: Gale Group. pp. 107-111. ISBN 0 7876 5784 0. Se sugiere usar |número-editores= (ayuda)
  • Ehrlich, Paul R.; Dobkin, David, S.; Wheye, Darryl (1988). The Birders Handbook (First edición). New York, NY: Simon & Schuster. pp. 29-31. ISBN 0 671 65989 8.
  • Gotch, A. F. (1995) [1979]. «Albatrosses, Fulmars, Shearwaters, and Petrels». Latin Names Explained A Guide to the Scientific Classifications of Reptiles, Birds & Mammals. New York, NY: Facts on File. p. 192. ISBN 0 8160 3377 3.
  • Maynard, B. J. (2003). «Shearwaters, petrels, and fulmars (Procellariidae)». En Hutchins, Michael; Jackson, Jerome A.; Bock, Walter J. et al., eds. Grzimek's Animal Life Encyclopedia. 8 Birds I Tinamous and Ratites to Hoatzins. Joseph E. Trumpey, Chief Scientific Illustrator (2 edición). Farmington Hills, MI: Gale Group. pp. 123-133. ISBN 0 7876 5784 0. Se sugiere usar |número-editores= (ayuda)
  • ZipCode Zoo (19 de junio de 2009). «Halobaena (Genus)». BayScience Foundation. Archivado desde el original el 9 de junio de 2012. Consultado el 22 de julio de 2009.

 title=
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autores y editores de Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia ES

Pachyptila desolata: Brief Summary ( İspanyolca; Kastilyaca )

wikipedia ES tarafından sağlandı

El pato petrel antártico (Pachyptila desolata), también conocido como totorore en el lenguaje Maorí, es una especie de ave procelariforme de la familia Procellariidae. Es el más grande de los patos petrel, un género (Pachyptila) de pequeñas aves marinas del Océano Austral. Es también conocido con los nombres de petrel paloma o petrel de las ballenas.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autores y editores de Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia ES

Pachyptila desolata ( Baskça )

wikipedia EU tarafından sağlandı

Pachyptila desolata Pachyptila generoko animalia da. Hegaztien barruko Procellariidae familian sailkatua dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez)BirdLife International (2012) Species factsheet. www.birdlife.org webgunetitik jaitsia 2012/05/07an
  2. (Ingelesez) IOC Master List

Kanpo estekak

Ikus, gainera

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipediako egileak eta editoreak
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia EU

Pachyptila desolata: Brief Summary ( Baskça )

wikipedia EU tarafından sağlandı

Pachyptila desolata Pachyptila generoko animalia da. Hegaztien barruko Procellariidae familian sailkatua dago.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipediako egileak eta editoreak
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia EU

Kyyhkyprioni ( Fince )

wikipedia FI tarafından sağlandı

Kyyhkyprioni (Pachyptila desolata) on ulappaliitäjien heimoon kuuluva ulappalintu. Sen elinympäristö käsittää Etelämannerta ympäröivät saaret, muun muassa Etelä-Georgia ja Eteläiset Sandwichsaaret, Scott Island, Aucklandsaaret, Heard ja McDonaldinsaaret sekä Crozetsaaret, Kerguelen ja Macquariensaari. Sen populaation koko on noin 50 miljoonaa yksilöä. Lajista tunnetaan kolme alalajia. Johann Friedrich Gmelin kuvaili lajin holotyypin Kerguelenilta 1789.[2]

Lähteet

  1. BirdLife International: Pachyptila desolata IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2012. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 17.6.2014. (englanniksi)
  2. IBC (englanniksi)
Tämä lintuihin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedian tekijät ja toimittajat
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia FI

Kyyhkyprioni: Brief Summary ( Fince )

wikipedia FI tarafından sağlandı

Kyyhkyprioni (Pachyptila desolata) on ulappaliitäjien heimoon kuuluva ulappalintu. Sen elinympäristö käsittää Etelämannerta ympäröivät saaret, muun muassa Etelä-Georgia ja Eteläiset Sandwichsaaret, Scott Island, Aucklandsaaret, Heard ja McDonaldinsaaret sekä Crozetsaaret, Kerguelen ja Macquariensaari. Sen populaation koko on noin 50 miljoonaa yksilöä. Lajista tunnetaan kolme alalajia. Johann Friedrich Gmelin kuvaili lajin holotyypin Kerguelenilta 1789.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedian tekijät ja toimittajat
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia FI

Prion de la Désolation ( Fransızca )

wikipedia FR tarafından sağlandı

Pachyptila desolata

Le Prion de la Désolation (Pachyptila desolata) est une espèce d'oiseaux de la famille des Procellariidae.

Nomenclature

Il doit son nom à l'ancienne appellation des îles Kerguelen, « îles de la Désolation ».

Répartition

Cet oiseau niche à travers les îles subantarctiques.

Annexes

Références taxinomiques

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia FR

Prion de la Désolation: Brief Summary ( Fransızca )

wikipedia FR tarafından sağlandı

Pachyptila desolata

Le Prion de la Désolation (Pachyptila desolata) est une espèce d'oiseaux de la famille des Procellariidae.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia FR

Pachyptila desolata ( İtalyanca )

wikipedia IT tarafından sağlandı

Il prione antartico (Pachyptila desolata (Gmelin, 1789)) è un uccello della famiglia Procellariidae.[2]

Descrizione

Biologia

Distribuzione e habitat

La specie nidifica in numerose isole dei mari antartici, tra cui le isole Crozet e Kerguelen (Terre australi e antartiche francesi), le isole Macquarie e Heard (Australia), le isole Auckland e l'isola di Scott (Nuova Zelanda), Georgia del Sud e isole Sandwich Australi (Territori Britannici d'Oltremare) e l'arcipelago delle isole Orcadi Meridionali.[1]
Al di fuori della stagione riproduttiva le colonie si disperdono nei mari antartici, spingendosi a nord sino alle coste del Perù, del Sudafrica e dell'Australia.

Note

  1. ^ a b (EN) BirdLife International 2012, Pachyptila desolata, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020.
  2. ^ (EN) Gill F. and Donsker D. (eds), Family Procellariidae, in IOC World Bird Names (ver 9.2), International Ornithologists’ Union, 2019. URL consultato il 6 maggio 2014.

 title=
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autori e redattori di Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia IT

Pachyptila desolata: Brief Summary ( İtalyanca )

wikipedia IT tarafından sağlandı

Il prione antartico (Pachyptila desolata (Gmelin, 1789)) è un uccello della famiglia Procellariidae.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autori e redattori di Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia IT

Antarctische prion ( Felemenkçe; Flemish )

wikipedia NL tarafından sağlandı

Vogels

De Antarctische prion (Pachyptila desolata) is een vogel uit de familie van de stormvogels en pijlstormvogels (Procellariidae). Het is een zeevogel van het zuidelijk halfrond.

Beschrijving

De Antarctische prion is 28 cm lang en heeft een spanwijdte van 17 tot 20 cm. Net als alle soorten prion is de Antarctische prion wit van onder en blauwgrijs van boven; over de vleugels en de rug loopt van punt naar punt een M-vormige zwarte streep en de vogel heeft een zwart oogstreep die duidelijk contrasteert witte wenkbrauwstreep. De snavel is 3,8 cm lang en aan de basis 1,3 tot 1,5 cm breed.[2]

Verspreiding en leefgebied

De Antarctische prion broedt op eilanden in het subantarctisch gebied zoals Zuid-Georgië, Kerguelen, Heard, Macquarie-eiland en de Aucklandeilanden. De vogels zwerven verder rond boven open zee in de hele Zuidelijke Oceaan tot op 35° ZB.[2]

De Antarctische prion heeft een enorm groot verspreidingsgebied en daardoor alleen al is de kans op uitsterven uiterst gering. De grootte van de populatie wordt geschat op 50 miljoen individuen. Het aantal gaat echter achteruit maar het tempo van achteruitgang ligt onder de 30% in tien jaar (minder dan 3,5% per jaar). Om deze redenen staat deze prion als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]

Bronnen, noten en/of referenties
  1. a b (en) Antarctische prion op de IUCN Red List of Threatened Species.
  2. a b (en) Heinzel, H & G. Tuck 1980. Elseviers zeevogelgids. Elsevier, Amsterdam ISBN 90 10 02913 1.
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia-auteurs en -editors
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia NL

Antarctische prion: Brief Summary ( Felemenkçe; Flemish )

wikipedia NL tarafından sağlandı

De Antarctische prion (Pachyptila desolata) is een vogel uit de familie van de stormvogels en pijlstormvogels (Procellariidae). Het is een zeevogel van het zuidelijk halfrond.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia-auteurs en -editors
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia NL

Antarktishvalfugl ( Norveççe )

wikipedia NO tarafından sağlandı

Antarktishvalfugl (vitenskapelig navn Pachyptila desolata) er en stormfugl og er den største av hvalfuglene. Vingespennet er 17–20 cm. Bestanden er anslått til 50 millioner (2004).

Fuglen hekker i kolonier på blant annet Heardøya, Macquarieøya, Scottøya, Sør-Georgia og Sør-Sandwichøyene, Sør-Orknøyene, Sør-Shetlandsøyene, Crozetøyene og Kerguelen.

Eksterne lenker

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia forfattere og redaktører
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia NO

Antarktishvalfugl: Brief Summary ( Norveççe )

wikipedia NO tarafından sağlandı

Antarktishvalfugl (vitenskapelig navn Pachyptila desolata) er en stormfugl og er den største av hvalfuglene. Vingespennet er 17–20 cm. Bestanden er anslått til 50 millioner (2004).

Fuglen hekker i kolonier på blant annet Heardøya, Macquarieøya, Scottøya, Sør-Georgia og Sør-Sandwichøyene, Sør-Orknøyene, Sør-Shetlandsøyene, Crozetøyene og Kerguelen.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia forfattere og redaktører
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia NO

Petrelek antarktyczny ( Lehçe )

wikipedia POL tarafından sağlandı
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Petrelek antarktyczny (Pachyptila desolata) – gatunek średniej wielkości ptaka z rodziny burzykowatych. Zamieszkuje Ocean Południowy, gniazduje na położonych na nim wyspach. Nie jest zagrożony wyginięciem.

Taksonomia

Po raz pierwszy gatunek opisał Johann Friedrich Gmelin w 1789. Holotyp pochodził z Wysp Kerguelena (wspomnianych pod dawną nazwą îles de la Désolation). Autor nadał nowemu gatunkowi nazwę Procellaria desolata[3]. Obecnie (2018) Międzynarodowy Komitet Ornitologiczny umieszcza petrelka antarktycznego w rodzaju Pachyptila. Uznaje go za gatunek monotypowy[4]. Dawniej wyróżniano do 6 podgatunków, zazwyczaj 3[5].

Morfologia

Długość ciała petrelków antarktycznych wynosi 25–28 cm, masa ciała 115–183 g, rozpiętość skrzydeł 58–66 cm[5]. Wymiary szczegółowe dla 10 dorosłych osobników z Georgii Południowej: długość skrzydła 182–194 mm, długość ogona 85,5–97,6 mm, długość górnej krawędzi dzioba 26,7–29,6 mm, długość skoku 31,6–34,3 mm[6]. Wierzch ciała głównie niebieskoszary, ciemniejszy na ciemieniu. Zgięcie skrzydła, zewnętrzne chorągiewki lotek I rzędu, wewnętrzne lotki II rzędu i lotki III rzędu są czarniawe, przy czym te ostatnie dodatkowo biało zakończone[6]. U wszystkich petrelków rodzaju Pachyptila przy rozłożonych skrzydłach ciemniejsze pióra tworzą wzór podobny do litery M ciągnący się między koniuszkami skrzydeł[7]. Ogon o wrzecionowatym kształcie zwieńcza czarna końcówka. Wyraźnie odcina się biała brew. Pod okiem biegnie czarny pas. Kantarek, okolice pokryw usznych, gardło i spód ciała są białe, jedynie koniec ogona wyróżnia się ciemniejszą barwą. Tęczówka brązowa. Dziób niebieski za wyjątkiem czarnej górnej krawędzi dzioba i rurkowatych nozdrzy[6].

Zasięg występowania

Petrelki antarktyczne zamieszkują Ocean Południowy. Gniazdują na wyspach tworzących łuk Scotia, Orkadach Południowych, Georgii Południowej i Sandwichu Południowym, Wyspach Crozeta, Wyspach Kerguelena, wyspie Heard, Macquarie, Wyspach Auckland i Wyspie Scotta[5]. Po sezonie lęgowym petrelki antarktyczne opuszczają kolonie i wędrują od obszarów pokrytych pakami lodowymi na północ aż po Peru. Pojawiają się również u wybrzeży RPA i Australii[6]. Nieregularnie zimą pojawiają się na wybrzeżach Peru (gdzie widywano martwe petrelki wyniesione przez wodę) i Chile do okolic równoleżnika 12°S oraz w Brazylii do równoleżnika 24°S[6].

Ekologia i zachowanie

Na oceanie petrelki antarktyczne pojawiają się w dużych grupach, niekiedy razem z petrelkiem modrym (Halobaena caerulea) i innymi petrelkami. Zwykle nie wykazują zainteresowania łodziami, jednak podążają za dużymi statkami[7]. Gniazdują na zboczach wysp pod kępami traw, w szczelinach skalnych, w rumowiskach i na klifach. Żywią się głównie skorupiakami, zwłaszcza krylem (w tym krylem antarktycznym, Euphausia superba[8]), widłonogami (między innymi Rhincalanus gigas i Calanoides acutus[8]) i obunogami, jedzą również niewielkie ilości ryb i kałamarnic[9]. Zawartość żołądka tych ptaków ma średnią masę 10,9 g. Same petrelki antarktyczne mogą padać ofiarą między innymi wydrzyków subantarktycznych (Stercorarius antarcticus lonnbergi). Rozkopują ich nory, by zjeść pisklęta lub dorosłe petrelki[8].

Lęgi

Okres lęgowy zazwyczaj zaczyna się pod koniec października lub na początku listopada, gdy ptaki wracają do kolonii. Niekiedy przesuwa się przez zalegającą pokrywę śnieżną, na przykład na Georgii Południowej[5]. Na Wyspach Crozeta wysiadywanie obserwowano w styczniu i pierwszej połowie lutego, a odchów piskląt dalej do kwietnia[8]. Gniazda umieszczone są na klifie, w zagłębieniach pod kamieniami lub w krótkich norach na miękkich pokrytych trawą zboczach. Samica opuszcza gniazdo blisko dwa tygodnie przed zniesieniem jaja, ale nim do niego wróci, samiec w nocy strzeże wejścia do gniazda, by nie zasypał go śnieg[10]. Podczas kopulacji u petrelków antarktycznych jeden z ptaków wydaje specjalny wysoki gwizd, najprawdopodobniej samica[8]. W zniesieniu pojedyncze białe jajo. Inkubacja trwa 44–46 dni, młode jest w pełni opierzone po 45–55 dniach życia[7].

Status

IUCN uznaje petrelka antarktycznego za gatunek najmniejszej troski (LC, Least Concern). BirdLife International w 2018 oceniało trend populacji jako spadkowy ze względu na niszczenie środowiska życia tych ptaków i drapieżnictwo ze strony gatunków inwazyjnych[9], w tym kotów[8] i szczurów[10].

Przypisy

  1. Pachyptila desolata, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. Pachyptila desolata. Czerwona księga gatunków zagrożonych (IUCN Red List of Threatened Species) (ang.).
  3. J. F. Gmelin & K. Linneusz: Systema Naturae. 1789, s. 562.
  4. Frank Gill & David Donsker: Loons, penguins, petrels. IOC World Bird List (v8.2), 25 czerwca 2018. [dostęp 5 września 2018].
  5. a b c d Carboneras, C., Jutglar, F. & Kirwan, G.M.: Antarctic Prion (Pachyptila desolata). W: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.). Handbook of the Birds of the World Alive [on-line]. 2018. [dostęp 5 września 2018].
  6. a b c d e Emmet Reid Blake: Manual of Neotropical Birds. T. 1. University of Chicago Press, 1977, s. 110.
  7. a b c Miskelly, C.M.: Antarctic prion. W: Miskelly, C.M. (red.) New Zealand Birds Online [on-line]. 2013. [dostęp 5 września 2018].
  8. a b c d e f John Warham: The Behaviour, Population Biology and Physiology of the Petrels. Academic Press, 1996, s. 33–34, 37, 48, 148, 162, 198. ISBN 978-0-08-052778-9.
  9. a b Antarctic Prion Pachyptila desolata. BirdLife International. [dostęp 5 września 2018].
  10. a b Antarctic prion. W: Australian Antarctic Division: Leading Australia’s Antarctic Program [on-line]. Australian Government Department of the Environment. [dostęp 5 września 2018].

Linki zewnętrzne

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia POL

Petrelek antarktyczny: Brief Summary ( Lehçe )

wikipedia POL tarafından sağlandı

Petrelek antarktyczny (Pachyptila desolata) – gatunek średniej wielkości ptaka z rodziny burzykowatych. Zamieszkuje Ocean Południowy, gniazduje na położonych na nim wyspach. Nie jest zagrożony wyginięciem.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia POL

Faigão-rola ( Portekizce )

wikipedia PT tarafından sağlandı

Faigão-rola (nome científico: Pachyptila desolata) é uma espécie de ave marinha da família Procellariidae.[2][3]

Taxonomia

A espécie integra o gênero Pachyptila, juntamente com o petrel-azul e o príon. Os três fazem parte da família Procellariidae e da ordem Procellariiformes. São pequenos e normalmente comem apenas zooplâncton;[4] no entanto, como um membro dos Procellariiformes, compartilham certas características de identificação. Primeiro, possuem passagens nasais que se ligam ao bico superior, chamadas naricórnios - embora as narinas do príon fiquem no topo do bico superior. Os bicos dos Procellariiformes também são únicos por serem divididos em sete a nove placas córneas. Eles produzem um óleo estomacal composto de ésteres de cera e triglicerídeos que é armazenado no proventrículo. Isso pode ser borrifado de suas bocas como uma defesa contra predadores e como uma fonte de alimento rica em energia para filhotes e adultos durante seus longos voos.[5] Por fim, possuem também uma glândula de sal que fica situada acima da passagem nasal e ajuda a dessalinizar seus corpos, devido à grande quantidade de água do mar que ingerem.[6]

Subespécies

O faigão-rola possui três subespécies:

Etimologia

Pachyptila origina-se das palavras gregas "pakhus" e "ptilon". Desolatus é o latim para "abandonado" ou "desolado". Isso se refere à desolada região da Antártica onde vive. Também da língua grega, príon vem da palavra priōn, que significa "uma serra", em referência às bordas serrilhadas de seu bico.[8]

Descrição

Sua envergadura varia entre 17–20 cm (6,7–7,9 in),[9] enquanto o comprimento do corpo é de 28 cm (11 in).[8] Como todos os príons, suas partes inferiores são brancas e as superiores são cinza-azuladas, com um "m" escuro nas costas até as pontas das asas. Tem uma sobrancelha branca, bico cinza-azulado e pés azuis. Também tem uma cauda cinza em forma de cunha com uma ponta preta. Em suas asas, seus abrigos maiores são quase pretos.[10]

Comportamento

Dieta

Como todos os príons, se alimenta principalmente do zooplâncton, que obtém ao filtrar a água em seu bico superior.[4]

Reprodução

 src=
Ovo do faigão-rola, Museu de Wiesbaden

A espécie nidifica em colônias e prefere as ilhas no Oceano Antártico. Ambos os sexos auxiliam na construção do ninho, bem como na incubação do único ovo e na criação do filhote.[4]

Alcance e habitat

Pode ser encontrada nas Ilhas Crozet, nas Ilhas Kerguelen, na Ilha Macquarie, na Ilha Heard e Ilhas McDonald, nas Ilhas Auckland, na Geórgia do Sul, nas Ilhas Geórgia do Sul e Sandwich do Sul e na Ilha Scott.[1]

Tem uma faixa de ocorrência de 76 600 000 km2 (30 000 000 sq mi) e uma população de pássaros adultos estimada em 50 milhões.[1][11]

Conservação

Em 2018, a União Internacional para a Conservação da Natureza (IUCN) a considerou uma "espécie pouco preocupante". A IUCN observou que ainda que sua população esteja diminuindo, não se trata de um declínio considerável, sendo que o tamanho de sua população e seu alcance são extremamente grandes. A avaliação de "espécie pouco preocupante" foi aferida em todos os registros anteriores.[1]

Referências

  1. a b c d «Pachyptila desolata». BirdLife International. 2012. Consultado em 16 de julho de 2021
  2. Clements, James (2007). The Clements Checklist of the Birds of the World 6 ed. Ithaca, NY: Cornell University Press. ISBN 978-0-8014-4501-9
  3. Chester, Sharon (2008). A Wildlife Guide to Chile: Continental Chile, Chilean Antarctica, Easter Island, Juan Fernández Archipelago. Princeton, NJ, US: Princeton University Press. p. 163. ISBN 978-1400831500
  4. a b c Maynard, B. J. (2003)
  5. Double, M. C. (2003)
  6. Ehrlich, Paul R. (1988)
  7. a b c Clements, James (2007)
  8. a b Gotch, A. T. (1995)
  9. "Antarctic prion". antarctica.gov.au. Retrieved, 8 June 2011
  10. ZipCode Zoo (19 Jun 2009)
  11. BirdLife International (2009)

Bibliografia

  • BirdLife International (2009). «Antarctic Prion - BirdLife Species Factsheet». Data Zone. Consultado em 17 de julho de 2009
  • Clements, James (2007). The Clements Checklist of the Birds of the World 6th ed. Ithaca, NY: Cornell University Press. ISBN 978-0-8014-4501-9
  • Double, M. C. (2003). «Procellariiformes (Tubenosed Seabirds)». In: Hutchins, Michael; Jackson, Jerome A.; Bock, Walter J.; Olendorf, Donna. Grzimek's Animal Life Encyclopedia. 8, Birds I: Tinamous and Ratites to Hoatzins 2nd ed. Farmington Hills, MI: Gale Group. pp. 107–111. ISBN 0-7876-5784-0
  • Ehrlich, Paul R.; Dobkin, David, S.; Wheye, Darryl (1988). The Birders Handbook First ed. New York, NY: Simon & Schuster. pp. 29–31. ISBN 0-671-65989-8
  • Gotch, A. F. (1995) [1979]. «Albatrosses, Fulmars, Shearwaters, and Petrels». Latin Names Explained A Guide to the Scientific Classifications of Reptiles, Birds & Mammals. New York, NY: Facts on File. p. 192. ISBN 0-8160-3377-3
  • Maynard, B. J. (2003). «Shearwaters, petrels, and fulmars (Procellariidae)». In: Hutchins, Michael; Jackson, Jerome A.; Bock, Walter J.; Olendorf, Donna. Grzimek's Animal Life Encyclopedia. 8, Birds I: Tinamous and Ratites to Hoatzins 2nd ed. Farmington Hills, MI: Gale Group. pp. 123–133. ISBN 0-7876-5784-0
  • ZipCode Zoo (19 de junho de 2009). «Halobaena (Genus)». BayScience Foundation. Consultado em 22 de julho de 2009. Cópia arquivada em 9 de junho de 2012

 title=
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autores e editores de Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia PT

Faigão-rola: Brief Summary ( Portekizce )

wikipedia PT tarafından sağlandı

Faigão-rola (nome científico: Pachyptila desolata) é uma espécie de ave marinha da família Procellariidae.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autores e editores de Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia PT

Antarktisvalfågel ( İsveççe )

wikipedia SV tarafından sağlandı

Antarktisvalfågel[2] (Pachyptila desolata) är en fågel i familjen liror inom ordningen stormfåglar.[3] IUCN kategoriserar arten som livskraftig.[1]

Utbredning och systematik

Antarktisvalfågel delas in i tre underarter:[3]

Arten behandlas ofta istället som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i underarter.[4][5]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Den är fortfarande mycket talrik med en uppskattad världspopulation på cirka 50 miljoner individer.[1]

Noter

  1. ^ [a b c d e] Birdlife International 2012 Pachyptila desolata Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2016) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter Arkiverad 18 oktober 2014 hämtat från the Wayback Machine., läst 2016-02-10
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2017. IOC World Bird List (v 7.3). doi : 10.14344/IOC.ML.7.3.
  5. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.

Externa länkar

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia författare och redaktörer
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia SV

Antarktisvalfågel: Brief Summary ( İsveççe )

wikipedia SV tarafından sağlandı

Antarktisvalfågel (Pachyptila desolata) är en fågel i familjen liror inom ordningen stormfåglar. IUCN kategoriserar arten som livskraftig.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia författare och redaktörer
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia SV

Пріон антарктичний ( Ukraynaca )

wikipedia UK tarafından sağlandı
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Автори та редактори Вікіпедії
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia UK

Pachyptila desolata ( Vietnamca )

wikipedia VI tarafından sağlandı

Pachyptila desolata là một loài chim trong họ Procellariidae.[1]

Chú thích

  1. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.

Tham khảo


Hình tượng sơ khai Bài viết liên quan đến chim này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia tác giả và biên tập viên
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia VI

Pachyptila desolata: Brief Summary ( Vietnamca )

wikipedia VI tarafından sağlandı

Pachyptila desolata là một loài chim trong họ Procellariidae.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia tác giả và biên tập viên
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia VI

Антарктическая китовая птичка ( Rusça )

wikipedia русскую Википедию tarafından sağlandı
Царство: Животные
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Вторичноротые
Подтип: Позвоночные
Инфратип: Челюстноротые
Надкласс: Четвероногие
Класс: Птицы
Подкласс: Настоящие птицы
Инфракласс: Новонёбные
Семейство: Буревестниковые
Подсемейство: Fulmarinae
Вид: Антарктическая китовая птичка
Международное научное название

Pachyptila desolata (Gmelin, 1789)

Охранный статус Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 174600NCBI 79635EOL 1049502FW 372426

Антарктическая китовая птичка[1] (лат. Pachyptila desolata) — морская птица семейства буревестниковые.

Описание

Длина тела составляет от 25 до 27 см, масса — от 150 до 160 г. Размах крыльев составляет от 58 до 66 см. Середина подхвостья чёрная как у тонкоклювой китовой птички (Pachyptila belcheri), при этом чёрная полоса более широкая. На груди проходит неполная, отчётливая, широкая, тёмно-серая полоса. Молодые птицы не отличаются от взрослых. Между подвидами имеются различия относительно ширины клюва и длины крыльев и хвоста.

Вероятность путаницы существуют со всеми видами китовых птичек, но особенно сходство выражено с видом Pachyptila salvini. Птиц едва ли можно отличить во время полевых наблюдений. Клюв антарктической китовой птички тем не менее немного короче и менее широкий у основания чем у Pachyptila salvini[2].

Подвиды и их распространение

Номинативная форма Pachyptila desolata desolata гнездится на островах Крозе, Кенгелен и Маккуори. Гнездовые колонии подвида Pachyptila desolata alter располагаются на Оклендских островах и на острове Херд. К области гнездования подвида Pachyptila desolata banksi принадлежат Южная Георгия и Южные Сандвичевы острова, Южные Оркнейские острова, Южные Шетландские острова, а также остров Скотта.

Местообитание

Вне периода гнездования антарктическая китовая птичка летает над открытым морем далеко от побережья. Она обитает в холодных водах к северу от пакового льда. Гнездится на поросших травой склонах, в расщелинах скал, на гальке или на утёсах.

Питание

Питание состоит из ракообразных, особенно, из криля (Euphausia superba), веслоногих ракообразных (Calanoides acutus), бокоплавов (Themisto), а также небольшого количества рыб и каракатиц.

Размножение

Период гнездования начинается обычно в ноябре, но может и затянуться, если снегопады слишком сильны. Птицы гнездятся большими колониями. В кладке одно яйцо, которое птица кладёт в пещере, щели или в расщелине скалы. Инкубационный период составляет от 44 до 46 дней. У птенцов голубовато-серое пуховое оперение. Через 45—55 дней птенцы становятся самостоятельными.

Миграции

После окончания периода гнездования все птицы покидают колонию и летят, вероятно, на север. Они охотятся рассредоточено над водами южной Атлантики и южного Индийского океана, где их можно наблюдать от границ пакового льда до субтропических широт Южной Америки.

Примечания

  1. Бёме Р. Л., Флинт В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Птицы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский / Под общ. ред. акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., «РУССО», 1994. — С. 16. — 2030 экз.ISBN 5-200-00643-0.
  2. Shirihai, S. 176
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Авторы и редакторы Википедии

Антарктическая китовая птичка: Brief Summary ( Rusça )

wikipedia русскую Википедию tarafından sağlandı

Антарктическая китовая птичка (лат. Pachyptila desolata) — морская птица семейства буревестниковые.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Авторы и редакторы Википедии

Breeding Category ( İngilizce )

World Register of Marine Species tarafından sağlandı
Breeding

Referans

Woehler E.J. (compiler) 2006. Species list prepared for SCAR/IUCN/BirdLife International Workshop on Antarctic Regional Seabird Populations, March 2005, Cambridge, UK.

lisans
cc-by-4.0
telif hakkı
WoRMS Editorial Board
Katkıda bulunan
Charbonneau, Danny [email]

IUCN Red List Category ( İngilizce )

World Register of Marine Species tarafından sağlandı
Least Concern

Referans

Woehler E.J. (compiler) 2006. Species list prepared for SCAR/IUCN/BirdLife International Workshop on Antarctic Regional Seabird Populations, March 2005, Cambridge, UK.

lisans
cc-by-4.0
telif hakkı
WoRMS Editorial Board
Katkıda bulunan
Charbonneau, Danny [email]