Die Breëbekwalvisvoël (Pachyptila vittata) is 'n walvisvoël wat seldsaam is aan die kus van Suid-Afrika. Die voël is 27 – 30 cm groot en weeg 160 – 220 g met 'n vlerkspan van 56 – 66 sentimeter. Die voël is die grootste walvisvoël met die breedste en donkerste snawel. Die voël broei op Tristan da Cunha en Gougheiland (6 miljoen pare) en om Nieu-Seeland (1.5 miljoen pare). In Engels staan die voël bekend as Broad-billed prion.
Die Breëbekwalvisvoël (Pachyptila vittata) is 'n walvisvoël wat seldsaam is aan die kus van Suid-Afrika. Die voël is 27 – 30 cm groot en weeg 160 – 220 g met 'n vlerkspan van 56 – 66 sentimeter. Die voël is die grootste walvisvoël met die breedste en donkerste snawel. Die voël broei op Tristan da Cunha en Gougheiland (6 miljoen pare) en om Nieu-Seeland (1.5 miljoen pare). In Engels staan die voël bekend as Broad-billed prion.
El patu-petrel piquiancho[3] (Pachyptila vittata) ye una especie d'ave procelariforme de la familia de los petreles (Procellariidae). Habiten nel hemisferiu Sur en tolos océanos.[4]
El patu-petrel piquiancho (Pachyptila vittata) ye una especie d'ave procelariforme de la familia de los petreles (Procellariidae). Habiten nel hemisferiu Sur en tolos océanos.
Enlidimdik balina quşu[1] (lat. Pachyptila vittata) — Fırtınaquşular fəsiləsinə aid dəniz quşu.
Bədəninin uzunluğu 29 sm, çəkisi 150 - 225 q arasında dəyişir. Qanadlarının uzunluğu 18,1 - 22,5 sm, onlar arasında məsafə isə 57 - 66 sm[2]-dir.
Quşlar əsasən boz rəngdə olur. Qanadlarında M şəkilli tünd ləkə vardır. Bədənin aşağı hissəsi qəhvəyi-ağ rəngə malikdir. Dimdiyi olduğuqa enlidir. Onun quruluşu planktonların asan şəkildə ovlanmasına hesablanmış kimidir. Quş ayaqları ilə suya toxunduqları anda həmdə dimdikləri sudan qidanı götürürlər. Balinaquşlarının digır növlərinə nisbətdə uçuşları itidir.
Yuvalar əsasə etibarı ilə subantarktik adalarda qurulur. Onların yuva qurduğu ərazilərə Fovo boğazı sahillərində, Stüart, Sners və Çatem adalarında qurulur. Çoxalma dönəmi istisna olaraq onlara cənub yarımkürəsinin 30° enliyinə qədər ki ərazilərdə belə görmək olur.
Quşlar açıq dənizdə əssən dəstələr halında yaşayır. Yay yarım illiyində əsasən xərçəngkimilərlə, qış yarımilliyində isə başıayaqlılarla qidalanırlar.
Onlar əsasən iri qayalıqların daxilində olan oyuqlarda yuva qururlar. Bu dəliklərin uzununluğu 1,2 metrdir. Çoxalma dövrü avqustdan sentyabra qədər uzanır. Dişilər ağ rəngli bir yumurta qoyurlar. İnkubasiya 50 gün davam edir. Hər iki valideyn balanın bəslənməsində iştirak edir. Onlar ancaq ildə bir dəfə yumurta qoyur.
Təbii düşmənləri Gallirallus australis, pişik və sıçovullardır. Tristan-da-Kunya adalarında yırtıcılar onların sayına böyük təsir göstərmişlər. Ancaq Qof adasında yırtıcıların olmaması səbəbindən sayları olduqca çoxdur[2].
Enlidimdik balina quşu (lat. Pachyptila vittata) — Fırtınaquşular fəsiləsinə aid dəniz quşu.
Pachyptila vittata a zo ur spesad evned-mor bihan e-touez kerentiad ar Procellariidae.
Bevañ a ra diwar gresteneged, pesked ha stivell.
Bevañ a ra al labous en un takad hag a ya eus gevred Meurvor Atlantel da vervent Meurvor Habask[1].
Pachyptila vittata a zo ur spesad evned-mor bihan e-touez kerentiad ar Procellariidae.
El petrell prió becample (Pachyptila vittata) és un ocell marí de la família dels procel·làrids (Procellariidae) d'hàbits pelàgics que habita als oceans australs per sobre dels 30°S i que cria a Tristan da Cunha, Amsterdam, Sant Pau i l'illa del Sud de Nova Zelanda i altres illes properes.
El petrell prió becample (Pachyptila vittata) és un ocell marí de la família dels procel·làrids (Procellariidae) d'hàbits pelàgics que habita als oceans australs per sobre dels 30°S i que cria a Tristan da Cunha, Amsterdam, Sant Pau i l'illa del Sud de Nova Zelanda i altres illes properes.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Prion aeliog (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: prioniaid aeliog) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Pachyptila vittata; yr enw Saesneg arno yw Broad-billed prion. Mae'n perthyn i deulu'r Pedrynnod (Lladin: Procellariidae) sydd yn urdd y Procellariformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. vittata, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Affrica ac Awstralia.
Mae'r prion aeliog yn perthyn i deulu'r Pedrynnod (Lladin: Procellariidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Pedryn Cynffon-fforchog Oceanodroma leucorhoa Pedryn drycin Hydrobates pelagicus Pedryn drycin cynffonfforchog Oceanodroma furcata Pedryn drycin du Oceanodroma melania Pedryn drycin gyddfwyn Nesofregetta fuliginosa Pedryn drycin Madeira Oceanodroma castro Pedryn drycin Matsudaira Oceanodroma matsudairae Pedryn drycin torchog Oceanodroma hornbyi Pedryn drycin Tristram Oceanodroma tristrami Pedryn drycin tywyll Oceanodroma markhami Pedryn drycin wynebwyn Pelagodroma marina Pedryn drycin y Galapagos Oceanodroma tethysAderyn a rhywogaeth o adar yw Prion aeliog (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: prioniaid aeliog) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Pachyptila vittata; yr enw Saesneg arno yw Broad-billed prion. Mae'n perthyn i deulu'r Pedrynnod (Lladin: Procellariidae) sydd yn urdd y Procellariformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. vittata, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Affrica ac Awstralia.
Der Große Entensturmvogel (Pachyptila vittata), auch Breitschnabel-Walvogel genannt, ist eine monotypische Art der Familie der Sturmvögel (Procellariidae), der sein Verbreitungsgebiet im südlichen Atlantik, südlichen Pazifik sowie dem südlichen Indischen Ozean hat. Verwechslungsmöglichkeiten bestehen mit anderen Arten der Walvögel sowie dem Blausturmvogel.[1]
Die IUCN stuft den Großen Entensturmvogel als ungefährdet (least concern) ein. Der Bestand wird auf 15 Millionen geschlechtsreife Individuen geschätzt.[2]
Ausgewachsen erreichen die Großen Entensturmvögel eine Körperlänge von etwa 29 Zentimeter und wiegen dann zwischen 150 und 225 Gramm. Die Flügellänge beträgt 18,1 bis 22,5 Zentimeter und die Flügelspannweite 57 bis 66 Zentimeter.[3]
Die Geschlechter sind identisch gefiedert. Die Vögel sind generell mausgrau und haben ein dunkleres „M“, das quer über beide Flügel geht. Die Körperunterseite ist weißbraun. Der Schnabel ist auffällig breit. Mit seinen kammartigen Platten ist er besonders an das Fischen von Plankton angepasst. Ähnlich wie die Buntfuß-Sturmschwalbe haben sie einen Nahrungsflug, bei dem sie mit den Füßen immer wieder die Wasseroberfläche berühren, während sie gleichzeitig ihren Schnabel zum Fang von Nahrung durch das Wasser schieben. Der Flug ist langsamer und weniger erratisch als der anderer Walvögel. Der Große Entensturmvogel gleitet außerdem häufiger in der Luft als dies bei den anderen Vertretern dieser Gattung zu beobachten ist.
Der Große Entensturmvogel brütet auf subantarktischen Inseln vor allem südlich von Neuseeland. Brutplätze befinden sich unter anderem an den Küsten der Foveauxstraße, auf kleinen Inseln in der Region der Stewart Island, auf den Snaresinseln und den Chatham-Inseln. Außerhalb der Fortpflanzungszeit hält er sich über den Ozeanen südlich des 30. südlichen Breitengrads auf sowie an der West und Südküste Australiens und vor Südafrika.
Große Entensturmvögel sind auf hoher See meist in Schwärmen zu beobachten. Sie fressen während des Sommerhalbjahrs im Wesentlichen Krustentiere und kleine Kopffüßer während des Winterhalbjahrs.
Sie nisten an Hängen oder zwischen Steinen in selbstgegrabenen Bauen. Diese sind gewöhnlich 1,2 Meter lang. Die eigentliche Nistmulde ist mit Blättern, Gras oder Zweigen ausgelegt. Die Fortpflanzungszeit fällt meist in den Zeitraum August bis September. Das Gelege besteht vorwiegend nur aus einem einzigen, weißschaligen Ei. Die Brutzeit beträgt etwa fünfzig Tage und die Zeit, bis die Jungvögel flügge sind, ist ähnlich lang. Beide Elternvögel sind gleichermaßen an der Brut und der Aufzucht des Jungvogels beteiligt. Sie ziehen nur ein Gelege pro Jahr groß. Zu den Prädatoren zählen auf einigen Brutinseln in der Nähe Neuseelands die Wekaralle sowie eingeführte Katzen und Ratten. Auf Tristan da Cunha hat die Nachstellung durch diese Prädatoren zu einem starken Rückgang der Brutvögel geführt. Dagegen sind Große Entensturmvögel auf der prädatorenfreien Gough-Insel noch zahlreich.[3]
Der Große Entensturmvogel (Pachyptila vittata), auch Breitschnabel-Walvogel genannt, ist eine monotypische Art der Familie der Sturmvögel (Procellariidae), der sein Verbreitungsgebiet im südlichen Atlantik, südlichen Pazifik sowie dem südlichen Indischen Ozean hat. Verwechslungsmöglichkeiten bestehen mit anderen Arten der Walvögel sowie dem Blausturmvogel.
Die IUCN stuft den Großen Entensturmvogel als ungefährdet (least concern) ein. Der Bestand wird auf 15 Millionen geschlechtsreife Individuen geschätzt.
Ko te Pararā he manu nō te aumoana, he ōrangi-hina te tuarā, he mā te poho. He rite ki te tītīwainui engari he rahi ake.
He ingoa anō tō tē manu nei, arā he Pekehā. Ko te ingoa pūtaiao he Pachyptila vittata. Ko te ingoa i te reo Pākehā ko te Broad-billed prion.
Ko te Pararā he manu nō te aumoana, he ōrangi-hina te tuarā, he mā te poho. He rite ki te tītīwainui engari he rahi ake.
He ingoa anō tō tē manu nei, arā he Pekehā. Ko te ingoa pūtaiao he Pachyptila vittata. Ko te ingoa i te reo Pākehā ko te Broad-billed prion.
The broad-billed prion (Pachyptila vittata) is a small pelagic seabird in the shearwater and petrel family, Procellariidae. It is the largest prion, with grey upperparts plumage, and white underparts. The sexes are alike. It ranges from the southeast Atlantic to New Zealand mainly near the Antarctic Convergence. In the south Atlantic it breeds on Tristan da Cunha and Gough Island; in the south Pacific it breeds on islands off the south coast of South Island, New Zealand and on the Chatham Islands. It has many other names that have been used such as blue-billed dove-petrel, broad-billed dove-petrel, long-billed prion, common prion, icebird, and whalebird.[2]
The broad-billed prion was described in 1777 by the German naturalist Georg Forster in his book A Voyage Round the World. He had accompanied James Cook on Cook's second voyage to the Pacific. He included a brief description: "the blue petrel, so called from its having a blueish-grey colour, and a band of blackish feathers across the whole wing." Forster placed the broad-billed prion in the genus Procellaria that had been erected for the petrels by Carl Linnaeus in 1758 and coined the binomial name Procellaria vittata.[3][4] The broad-billed prion is now placed in the genus Pachyptila that was introduced in 1811 by the German zoologist Johann Karl Wilhelm Illiger.[5][6] The genus name combines the Ancient Greek pakhus meaning "dense" or "thick" with ptilon meaning "feather" or "plumage". The specific epithet vittata is from the Latin vittatus meaning "banded".[7] The word "prion" comes from the Ancient Greek priōn meaning "a saw", which is in reference to the serrated edges of the bill.[8]
Members of the genus Pachyptila, together with the blue petrel, make up the prions. They in turn are members of the family Procellariidae, and the order Procellariiformes. The prions are small and typically eat just zooplankton;[2] however as a member of the Procellariiformes, they share certain identifying features. First, they have nasal passages that attach to the upper bill called naricorns. Although the nostrils on the prion are on top of the upper bill. The bills of Procellariiformes are also unique in that they are split into between seven and nine horny plates. They produce a stomach oil made up of wax esters and triglycerides that is stored in the proventriculus. This can be sprayed out of their mouths as a defence against predators and as an energy rich food source for chicks and for the adults during their long flights.[9] Finally, they also have a salt gland that is situated above the nasal passage and helps desalinate their bodies, due to the high amount of ocean water that they imbibe. It excretes a high saline solution from their nose.[10]
The broad-billed prion has the usual prion colours: blue-grey upperparts, white underparts, and the ever present dark "M" across its back and wings. It has a grey crown, a dark eye stripe, and a black-tipped tail. Its heavy bill is iron-grey but can appear blackish from a distance.[11] The head pattern is more distinct and the tail band is less extensive than that of the similar fairy prion. It has a broad flat bill with comb-like fringes called lamellae. This is a large prion measuring 25 to 30 cm (9.8 to 11.8 in) long, with a wingspan of 57 to 66 cm (22 to 26 in) and weighing on average 160 to 235 g (5.6 to 8.3 oz).[2]
This species is found throughout oceans and coastal areas in the Southern Hemisphere. Its colonies is found on Gough Island, Tristan da Cunha, South Island, Chatham Islands, on the subantarctic Antipodes Islands, and other islands off the coast of New Zealand.[2][12]
They are social birds; however their courtship displays happen at night or in their burrows. When they need to defend their nests they are very aggressive with calling, posturing, and neck-biting.[2]
They are gregarious, and eat crustaceans (copepods), squid, and fish. They utilize a technique called hydroplaning, where the bird flies with its bill in the water, skimming water in, and then filtering the food. They also surface-seize. This prion doesn't follow fishing boats regularly.[2]
Breeding begins on the coastal slopes, lava fields, or cliffs of the breeding islands in July or August, as they lay their single egg in a burrow type nest. The clutch is a single white egg which is approximately 50.0 mm × 36.8 mm (1.97 in × 1.45 in).[11] Both parents incubate the egg for 50 days, and then spend another 50 days raising the chick.[2] The main predators are skuas, although on some islands, cats and rats have reduced this prion's numbers drastically. Colonies disperse from December onwards, although some adults remain in the vicinity of the breeding islands and may visit their burrows in winter.[11]
This prion has an occurrence range of 10,500,000 km2 (4,100,000 sq mi) and an estimated population of 15 million. It is categorised as least concern by the IUCN.[1]
The broad-billed prion (Pachyptila vittata) is a small pelagic seabird in the shearwater and petrel family, Procellariidae. It is the largest prion, with grey upperparts plumage, and white underparts. The sexes are alike. It ranges from the southeast Atlantic to New Zealand mainly near the Antarctic Convergence. In the south Atlantic it breeds on Tristan da Cunha and Gough Island; in the south Pacific it breeds on islands off the south coast of South Island, New Zealand and on the Chatham Islands. It has many other names that have been used such as blue-billed dove-petrel, broad-billed dove-petrel, long-billed prion, common prion, icebird, and whalebird.
La Larĝbeka priono, Pachyptila vittata, estas malgranda marbirdo, sed la plej granda priono, kun grizaj supraj partoj, kaj blankaj subaj partoj. Ĝi havas multajn aliajn nomojn kiaj Blubeka kolombopetrelo, Larĝbeka kolombopetrelo, Longbeka priono, Komuna priono, Glacibirdo kaj Balenbirdo.[1]
La Larĝbeka priono estas membro de la genro Pachyptila, kaj kun la Blua petrelo formas la grupon de la prionoj. Siavice tiuj estas membroj de la familio Procelariedoj kaj de la ordo Procelarioformaj. La prionoj estas malgrandaj kaj tipe manĝas nur zooplanktonon;[1] tamen kiel membroj de la Procelarioformaj, ili kunhavas kelkajn identigajn karakterojn. Unue, ili havas nazajn trapasejojn kiuj ligiĝas al la supra beko, kvankam la naztruoj ĉe la albatrosoj estas flanke de la beko. La bekoj de la Procelarioformaj estas unikaj ankaŭ ĉe tio ke ili disiĝas en 7 al 9 kornecaj platoj. Ili produktas stomakoleon faritan el vaksecaj esteroj kaj trigliceridoj kiuj stokiĝas en la proventrikulo. Tio estas uzata kontraŭ predantoj same kiel energiriĉa manĝofonto por idoj kaj por plenkreskuloj dum ties longaj flugoj.[2] Fine ili havas ankaŭ salglandojn kiuj situiĝas ĉe la naza trapasejo kaj helpas al sensaligo de ties korpoj, pro la alta kvanto de oceana akvo kiun ili englutas. Ili elpelas la salan solvaĵon tra sia nazo.[3]
La vorto Pachyptila derivas el la grekaj vortoj paĥis kaj ptilon. Paĥis signifas dikan aŭ fortikan kaj ptilon signifas plumon. Ankaŭ el la greka lingvo, priono devenas el la vorto priōn signife segilon, alude al ties segilecajn bordojn de la beko.[4]
La Larĝbeka priono estas la plej granda priono.[1] Ties plumaro estas tipe priona, nome blugriza ĉe supraj partoj, kaj blanka sube. Ili havas malhelan markon kun formo de "M" ĉe supraj partoj (dorso) etende al flugilpintoj, kaj ties vosto estas kun nigra pinto. Ili havas nigrajn bekon kaj kronon kaj malhelan okulstrion.[5] La kapobildo estas pli distinga kaj la vostobendo estas malpli etenda ol tiu de la simila Feturta priono. Ĝi havas larĝan ebenan bekon (kio nomigas la specion) kun kombilecaj bordoj nome lameloj. Temas pri granda priono 25 al 30 cm longa, kun enverguro de 57 al 66 cm kaj peza averaĝe 160 al 235 g.[1]
Ili estas sociemaj birdoj; tamen ties pariĝada ceremonio okazas nokte aŭ ene de siaj nestotruoj. Kiam ili bezonas defendi siajn nestotruojn ili estas tre agresemaj uzante alvokojn, sintenojn kaj kolmordon.[1]
Ties dieto konsistas ĉefe el planktonaj krustuloj (nome kopepodoj) kaj aliaj fajnaj maranimaloj, kiaj kalmaroj kaj fiŝoj, kiujn ili manĝas nokte el akva surfaco.[6] Ili uzas teknikon nome hidroplanado, kiam la birdo flugas havante sian bekon en akvo kaj metas akvon ene, kaj poste filtras la manĝerojn. Ili ankaŭ kaptas el la surfaco. Tiu priono ne sekvas fiŝkaptadajn ŝipojn regule.[1]
Ili reproduktiĝas kolonie kaj preferas malgrandajn insulojn. La nesto estas situanta surgrunde, kaŝite inter vegetaĵaro kaj elfosita per beko aŭ piedoj, aŭ ĝi estas en truo en fendo. La reproduktado ekas ĉe marbordaj deklivoj, lafejoj aŭ klifoj de la reproduktaj insuloj en julio aŭ aŭgusto; la ino demetas ununuran ovon en nestotruo. Ambaŭ gepatroj kunrespondecas pri kovado de la ovo dum 50 tagoj, kaj poste pasas aliajn 50 pluajn tagojn por idozorgado.[1] La ĉefaj predantoj estas rabmevoj, kvankam en kelkaj insuloj, katoj kaj ratoj malpliigis la prionajn nombrojn draste. La membroj de la kolonioj disiĝas el decembro, kvankam kelkaj plenkreskuloj restas ĉe la najbareco de la reproduktejaj insuloj kaj povas viziti siajn nestotruojn vintre.
Tiu specio troviĝas ĉe oceanoj kaj marbordaj areoj de la Suda Hemisfero. Ties kolonioj povas troviĝi ĉe la insuloj Gough, Tristan da Cunha, Suda Insulo, Ĉathamoj, ĉe ĉeantarktaj Antipodaj Insuloj, kaj ĉe aliaj insuloj ĉe la marbordo de Novzelando.[1][7]
Tiu priono havas teritorion de 10.500,000 km² kaj ĉirkaŭkalkulatan populacion de 15,000,000. Ĝi estas konsiderata kiel Malplej Zorgiga fare de la IUCN Ruĝa Listo de Minacataj Specioj..[8]
La Larĝbeka priono, Pachyptila vittata, estas malgranda marbirdo, sed la plej granda priono, kun grizaj supraj partoj, kaj blankaj subaj partoj. Ĝi havas multajn aliajn nomojn kiaj Blubeka kolombopetrelo, Larĝbeka kolombopetrelo, Longbeka priono, Komuna priono, Glacibirdo kaj Balenbirdo.
El pato petrel piquiancho[3] o petrel-paloma de pico ancho[4] (Pachyptila vittata) es una especie de ave procelariforme de la familia Procellariidae que habita en todos los océanos del hemisferio sur.[5]
El pato petrel piquiancho o petrel-paloma de pico ancho (Pachyptila vittata) es una especie de ave procelariforme de la familia Procellariidae que habita en todos los océanos del hemisferio sur.
Pachyptila vittata Pachyptila generoko animalia da. Hegaztien barruko Procellariidae familian sailkatua dago.
Pachyptila vittata Pachyptila generoko animalia da. Hegaztien barruko Procellariidae familian sailkatua dago.
Leveänokkaprioni (Pachyptila vittata) on ulappaliitäjien heimoon kuuluva ulappalintu. Sen kaksiosainen elinympäristö käsittää Uuden-Seelannin Eteläsaaren eteläosan ja Chathamsaaret, sekä Etelä-Atlantin Tristan da Cunhan ja Goughin. Populaation koko on noin 15 miljoonaa yksilöä. Johann Reinhold Forster kuvaili lajin holotyypin 1777.[2]
Leveänokkaprioni (Pachyptila vittata) on ulappaliitäjien heimoon kuuluva ulappalintu. Sen kaksiosainen elinympäristö käsittää Uuden-Seelannin Eteläsaaren eteläosan ja Chathamsaaret, sekä Etelä-Atlantin Tristan da Cunhan ja Goughin. Populaation koko on noin 15 miljoonaa yksilöä. Johann Reinhold Forster kuvaili lajin holotyypin 1777.
Pachyptila vittata
Le Prion de Forster (Pachyptila vittata) ou prion à large bec, est une espèce d'oiseaux de la famille des Procellariidae.
Son nom commémore le naturaliste allemand Johann Reinhold Forster (1729-1798).
Cet oiseau niche à travers les îles sub-antarctiques.
Pachyptila vittata
Le Prion de Forster (Pachyptila vittata) ou prion à large bec, est une espèce d'oiseaux de la famille des Procellariidae.
Širokokljuni prion (lat. Pachyptila vittata) je vrsta morske ptice iz roda Pachyptila. Sivobijele je boje. Kljun joj je crne boje. Duga je 25-30 cm, a teška 160-235 grama. Ima raspon krila 57-66 cm. Jako je društvena ptica, te se često viđa u velikom jatu. Jede rakove, ribe i lignje. Hranu nalazi uglavnom na površini vode. Procijenjena populacija ovih ptica iz 2009. je 15 000 000 jedinki. Populacija opada zbog napada grabežljivaca na ove ptice.
Ove ptice se gnijezde u velikim kolonijama na liticama. Postavljaju jedno bijelo jaje iz kojega se izlegne ptić za 50 dana. Oba roditelja brinu za njega 50 dana, kada postaje samostalan. Opasnost za gnijezda su mačke i štakori.
Širokokljuni prion (lat. Pachyptila vittata) je vrsta morske ptice iz roda Pachyptila. Sivobijele je boje. Kljun joj je crne boje. Duga je 25-30 cm, a teška 160-235 grama. Ima raspon krila 57-66 cm. Jako je društvena ptica, te se često viđa u velikom jatu. Jede rakove, ribe i lignje. Hranu nalazi uglavnom na površini vode. Procijenjena populacija ovih ptica iz 2009. je 15 000 000 jedinki. Populacija opada zbog napada grabežljivaca na ove ptice.
Petrel paruh-lebar (Pachyptila vittata) adalah sejenis burung laut anggota suku Procellariidae. Burung ini tergolong jenis petrel yang berukuran kecil, panjang tubuh antara 25 hingga 30 cm (9,8 hingga 11,8 in), rentang sayap 57 hingga 66 cm (22 hingga 26 in) dan rata-rata berat antara 160 hingga 235 g (5,6 hingga 8,3 oz).[2]
Bulu bagian punggung berwarna biru abu-abu, dan bagian bawah berwarna putih. Sebuah pola serupa huruf M berwarna gelap membentang dari sayap ke sayap di atas punggungnya, tampak jelas ketika terbang. Jambulnya berwarna kehitaman, begitu pula pita di sekitar mata dan ujung ekornya.[3] Tampilannya serupa dengan petrel peri (Pachyptila turtur), namun warna-warnanya lebih tegas sementara pita gelap di ekornya lebih tipis daripada petrel peri. Seperti dicerminkan oleh namanya, paruhnya lebar dan datar, dengan tepi serupa sisir yang dikenal sebagai lamella.
Petrel paruh-lebar (Pachyptila vittata) adalah sejenis burung laut anggota suku Procellariidae. Burung ini tergolong jenis petrel yang berukuran kecil, panjang tubuh antara 25 hingga 30 cm (9,8 hingga 11,8 in), rentang sayap 57 hingga 66 cm (22 hingga 26 in) dan rata-rata berat antara 160 hingga 235 g (5,6 hingga 8,3 oz).
Bulu bagian punggung berwarna biru abu-abu, dan bagian bawah berwarna putih. Sebuah pola serupa huruf M berwarna gelap membentang dari sayap ke sayap di atas punggungnya, tampak jelas ketika terbang. Jambulnya berwarna kehitaman, begitu pula pita di sekitar mata dan ujung ekornya. Tampilannya serupa dengan petrel peri (Pachyptila turtur), namun warna-warnanya lebih tegas sementara pita gelap di ekornya lebih tipis daripada petrel peri. Seperti dicerminkan oleh namanya, paruhnya lebar dan datar, dengan tepi serupa sisir yang dikenal sebagai lamella.
De breedbekprion (Pachyptila vittata) is een vogel uit de familie van de stormvogels en pijlstormvogels (Procellariidae).
Deze zeevogels hebben een grijs verenkleed met witte onderdelen en een zwarte M-vormige figuur op de vleugels. Ze hebben een brede snavel, die aan de binnenzijde is voorzien van kammen, die gebruikt worden om plankton uit het water te zeven. De lichaamslengte bedraagt 28 cm, de spanwijdte 57 tot 66 cm en het gewicht 150 tot 225 gram.
Deze vogels scheren met gespreide vleugels en meepeddelende poten over het wateroppervlak en laten de zeefsnavel het oppervlak doorklieven. Het is een trekvogel. Hun voedsel bestaat voornamelijk uit krill.
Het broedseizoen begin tamelijk vroeg, in juli of augustus. Broeden doen ze op hellingen aan de kust, over de ganse zuidelijke oceaan. Het uitbroeden van het ei duurt 50 dagen. Nog eens 50 dagen zijn er nodig om het kuiken groot te brengen.
Deze soort komt voor in de zuidelijke oceanen en kustgebieden, met name Nieuw-Zeeland en Tristan da Cunha-eiland. Broedkolonies bevinden zich op Gougheiland, Marioneiland en op de sub-Antarctische Antipodeneilanden nabij Nieuw-Zeeland. Jonge breedbekprions overwinteren in Australië, Zuid-Afrika en Zuid-Amerika. De volwassen vogels zijn meer sedentair.
Zuidpooljagers vormen de grootste bedreiging. Op eilanden zijn hun grootste vijanden katten en ratten.
De breedbekprion (Pachyptila vittata) is een vogel uit de familie van de stormvogels en pijlstormvogels (Procellariidae).
Breinebbkvalfugl, Pachyptila vittata, er ein kvalfugl i stormfuglfamilien som lever ved øyar i Sør-Atlanteren og ved sørlege New Zealand.
Breinebbkvalfuglar har blågrå overside samt lys eller kvit underside. I flukt er ein mørk 'M'-forma figur over venger og rygg synleg, typisk for kvalfuglar. Dei har eit smalt, mørkt haleband, og eit tydeleg kvitt augebryn i kontrast mot eit relativt mørkt hovud. Dette er den største kvalfuglen, ca. 28 cm i kroppslengd og 200 gram i masse.[1]
Dei plukkar det meste av føda frå havoverflata, først og fremst hoppekreps (copepodar) og anna planktoniske krepsdyr, men òg småfisk og blekksprut. Dei minste byttedyra blir silt ut gjennom lamellene inne i overnebbet. Breinebbkvalfuglar kan òg gjere grunne dukk for å fange byttet.Dei kan gjerne samle seg i flokkar under beiting.[1]
Hekkekoloniane ligg på øygruppa Tristan da Cunha i Sør-Atlanteren, rundt sørlege New Zealand inkludert i Fiordland, og på Chatham-øyane sør for New Zealand.[2] Dei er stasjonære, men unge fuglar kan vandre nord til områda ved Australia og Sør-Afrika. På New Zealand hekkar dei i løpet av den australske våren og sommaren, tida frå egglegging til ungen er flygedyktig er ca. 100 dagar.
Verdspopulasjonen var estimert til 15 millionar i 2004,[2] og er rekna å vere minkande grunna introduserte predatorar som kattar og rotter.
Breinebbkvalfugl, Pachyptila vittata, er ein kvalfugl i stormfuglfamilien som lever ved øyar i Sør-Atlanteren og ved sørlege New Zealand.
Breinebbkvalfuglar har blågrå overside samt lys eller kvit underside. I flukt er ein mørk 'M'-forma figur over venger og rygg synleg, typisk for kvalfuglar. Dei har eit smalt, mørkt haleband, og eit tydeleg kvitt augebryn i kontrast mot eit relativt mørkt hovud. Dette er den største kvalfuglen, ca. 28 cm i kroppslengd og 200 gram i masse.
Dei plukkar det meste av føda frå havoverflata, først og fremst hoppekreps (copepodar) og anna planktoniske krepsdyr, men òg småfisk og blekksprut. Dei minste byttedyra blir silt ut gjennom lamellene inne i overnebbet. Breinebbkvalfuglar kan òg gjere grunne dukk for å fange byttet.Dei kan gjerne samle seg i flokkar under beiting.
Hekkekoloniane ligg på øygruppa Tristan da Cunha i Sør-Atlanteren, rundt sørlege New Zealand inkludert i Fiordland, og på Chatham-øyane sør for New Zealand. Dei er stasjonære, men unge fuglar kan vandre nord til områda ved Australia og Sør-Afrika. På New Zealand hekkar dei i løpet av den australske våren og sommaren, tida frå egglegging til ungen er flygedyktig er ca. 100 dagar.
Verdspopulasjonen var estimert til 15 millionar i 2004, og er rekna å vere minkande grunna introduserte predatorar som kattar og rotter.
Faigão-de-bico-largo (nome científico: Pachyptila vittata) é uma espécie de ave marinha da família Procellariidae.[1]
Faigão-de-bico-largo (nome científico: Pachyptila vittata) é uma espécie de ave marinha da família Procellariidae.
Brednäbbad valfågel[2] (Pachyptila vittata) är en fågel i familjen liror inom ordningen stormfåglar.[3] Fågeln häckar på öar utanför Nya Zeeland och Tristan da Cunhagruppen.[3] IUCN kategoriserar arten som livskraftig.[1]
Brednäbbad valfågel (Pachyptila vittata) är en fågel i familjen liror inom ordningen stormfåglar. Fågeln häckar på öar utanför Nya Zeeland och Tristan da Cunhagruppen. IUCN kategoriserar arten som livskraftig.
Pachyptila vittata là một loài chim trong họ Procellariidae.[1]
Pachyptila vittata là một loài chim trong họ Procellariidae.
Pachyptila vittata (Forster, 1777)
Охранный статусШирококлювая китовая птичка[1] (лат. Pachyptila vittata) — морская птица семейства буревестниковые.
Длина тела составляет примерно 29 см, масса — от 150 до 225 г. Длина крыльев составляет от 18,1 до 22,5 см, размах крыльев — от 57 до 66 см[2].
Половой диморфизм не выражен. Птицы в основном серого цвета и имеют более тёмный рисунок на крыльях в виде буквы «M». Нижняя часть тела коричнево-белого окраса. Клюв необычно широкий. С его подобно гребню строением он хорошо приспособлен к добыче планктона. Способ питания такой же как у качурки Вильсона. Птицы постоянно касаются поверхности воды ногами, одновременно бороздя своим клювом воду. Полёт медленнее чем других китовых птичек. Кроме того, ширококлювая китовая птичка чаще чем другие представители рода планирует в воздухе.
Вид гнездится на субантарктических островах, прежде всего, к югу от Новой Зеландии. Места гнездования находятся в том числе на побережье пролива Фово, на маленьких островах в районе острова Стьюарт, на островах Снэрс и Чатем. Вне сезона размножения птицы встречаются в открытом океане к югу от 30 ° южной широты, а также у западного и южного побережья Австралии и у побережья Южной Африки.
Птицы живут в открытом море чаще стаями. В течение летнего полугодия они питаются ракообразными, в течение зимнего полугодия — мелкими головоногими.
Они гнездятся на утёсах или между камнями в выкопанных норах. Их длина составляет обычно 1,2 м. Гнездовая камера выложена листьями, травой или ветками. Сезон размножения приходится чаще на период с августа по сентябрь. В кладке только одно белое яйцо. Инкубационный период длится примерно 50 дней, выводковый период — примерно столько же. Обе родительских птицы одинаково участвуют в высиживании и выкармливании молодой птицы. Они гнездятся только один раз в год.
К естественным врагам птиц относятся пастушок-уэка, а также завезённые на острова кошки и крысы. На островах Тристан-да-Кунья преследование этими хищниками привело к сильному сокращению численности гнездящихся птиц. В то же время на свободном от хищников острове Гоф птицы ещё многочисленны[2].
Ширококлювая китовая птичка (лат. Pachyptila vittata) — морская птица семейства буревестниковые.