dcsimg

Hornissenbock ( Almanca )

wikipedia DE tarafından sağlandı

Der Hornissenbock (Plagionotus detritus), auch Bunter Eichen-Widderbock genannt, ist ein Käfer aus der Familie der Bockkäfer und der Unterfamilie Cerambycinae. Die Art verdankt ihren Namen einer gewissen farblichen Ähnlichkeit mit der Hornisse. Die gewöhnlich seltenen Käfer sind auf gefällten Eichenstämmen gelegentlich massenweise zu finden.

Die Art wird in der Roten Liste gefährdeter Arten Deutschlands unter der Kategorie 2 (stark gefährdet) geführt. In Bayern, Mecklenburg-Vorpommern und Thüringen gilt sie als "vom Aussterben bedroht", in Nordrhein-Westfalen, Rheinland-Pfalz und Schleswig-Holstein ist sie als "ausgestorben oder verschollen" eingestuft. In Sachsen wird der Käfer mit Kategorie 3 (gefährdet) bewertet.[1]

Bemerkungen zum Namen und Systematik

Der Käfer wurde erstmals 1758 von Linnés in der berühmten zehnten Auflage seiner Systema naturae unter dem Namen Leptura detrita beschrieben.[2] Der Artname "detrita" (lat.) bedeutet abgerieben.[3] Die Art wurde von Fabricius als Callidium detritrum geführt, und als Laicharting die Gattung Clytus aufstellte, wegen des rundlich gewölbten Brustschilds in diese eingeordnet. Clytus wird von Mulsant aufgespalten. Die Arten, die sich durch die Eigenschaft Prothorax queroval, mindestens ein Drittel breiter als lang gegen die Arten mit längsovalem oder rundlichem Prothorax abgrenzen, und zu denen auch detritus gehört, werden in die neue Gattung Plagionotus (von altgr. πλάγιος plágios, quer und νότος nōtos, Rücken)[4] gestellt.[5]

In Europa ist die Gattung Plagionotus mit acht Arten vertreten,[6] weltweit mit zwölf Arten.[7]

Merkmale des Käfers

Der Körper erreicht eine Länge von zehn bis neunzehn Millimeter.

Der Kopf ist schwarz, aber zum großen Teil gelb behaart (Abb. 4). Die Mundwerkzeuge zeigen schräg nach unten, die Kiefertaster sind abgestutzt. Die elfgliedrigen, rotbraunen Fühler sind kräftig. Sie sind behaart und das zweite Fühlerglied ist fast ringförmig schmal. Die mittleren Fühlerglieder sind am Ende ausgerandet und eckig vorgezogen. Die nierenförmigen Augen umfassen die Fühlerbasis von hinten nur zu einem kleinen Teil, der Abstand der Basen der beiden Fühler zueinander ist kleiner als der Abstand der Innenränder der Augen (Abb. 4).

Der Halsschild ist annähernd kugelig und fast so breit wie die Flügeldecken. Auch er ist schwarz, der Vorderrand ist breit gelb behaart, hinter der Mitte erscheint ein schmaleres gelbes Querband.

Die Flügeldecken sind am Ende abgeschnitten, der Außenwinkel ist häufig zu einem Zahn ausgezogen (in Abb. 5 nur ansatzweise). Die Flügeldecken sind dunkelbraun bis schwarz, erscheinen aber durch gelbe Behaarung teilweise gelb. Die Gelbfärbung ist sehr variabel, in der Regel an der Basis der Deckflügel auf wenige Flecke beschränkt, bildet sie nach hinten zunehmend breitere Bänder und kann das ganze Ende der Elytren bedecken.

Die Beine sind rotbraun und robuster als bei den Arten der Gattung Clytus. Nicht nur die Vorderschenkel, sondern auch die Mittel- und Hinterschenkel sind lang abstehend behaart (Abb. 3). Die fünfgliedrigen Tarsen erscheinen viergliedrig, da das vierte Glied sehr klein und zwischen den Lappen des dritten Gliedes versteckt ist.

Die etwa kugeligen Vorderhüften sind deutlich getrennt und größtenteils von der Vorderbrust umschlossen (Abb. 2)

 src=
Bild 6: Verschiedene Phasen des Schlupfes aus einer Eiche
rechts unten Puppenwiege in der Rinde der Eiche

Biologie

Die wärmeliebende Art ist in Mitteleuropa eher selten. Sie ist in Laubwäldern, besonders lichten Eichenwäldern und in Parkanlagen zu finden, häufig auf Klaftern von frisch geschlagenem Holz.

Die Larve entwickelt sich in verschiedenen Laubbäumen, vor allem Eiche. Die Eier werden auf der Sonnenseite von kränkelnden oder abgestorbenen Bäumen im unteren Bereich abgelegt, gelegentlich auch höher oder in dicken Ästen. Die Larve frisst anfangs in der Rinde, zur Verpuppung dringt sie jedoch tiefer ins Holz ein, wenn die Rinde nicht ausgesprochen dick ist (Bild 6 rechts unten). Für die Entwicklung braucht der Käfer ein bis zwei Jahre.

Der adulte Käfer erscheint im Frühsommer. Die Käfer sind sehr lebhaft und bewegen sich flink auf den Brutbäumen.

Verbreitung

Das Verbreitungsgebiet deckt fast ganz Europa ab, die Art fehlt in Norwegen, Finnland, und Irland. Auch auf den meisten Inseln des Mittelmeers und einigen kleineren südlichen Ländern kommt die Art nicht vor. Dagegen erstreckt sich das Verbreitungsareal weit nach Osten, umfasst den Nahen Osten und reicht bis in den Iran.[8]

Literatur

  • Heinz Freude, Karl Wilhelm Harde, Gustav Adolf Lohse (Hrsg.): Die Käfer Mitteleuropas. Band 9. Cerambycidae Chrysomelidae. Spektrum Akademischer Verlag, München 1999, ISBN 3-8274-0683-8 (Erstausgabe: Goecke & Evers, Krefeld 1966).
  • Adolf Horion: Faunistik der mitteleuropäischen Käfer, Bd. XII. Überlingen-Bodensee 1974
  • Klaus Koch: Die Käfer Mitteleuropas. Hrsg.: Heinz Freude. Band 3: Ökologie. Goecke & Evers, Krefeld 1992, ISBN 3-87263-042-3.

Einzelnachweise

  1. Rote Listen bei BioNetworkX
  2. C.Linnaeus: Systema naturæ per regna tria naturæ, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata Stockholm 1758 Erstbeschreibung S. 399 Nr. 18
  3. Sigmund Schenkling: Erklärung der wissenschaftlichen Käfernamen (Art)
  4. Sigmund Schenkling: Erklärung der wissenschaftlichen Käfernamen (Gattung)
  5. E. Mulsant: Histoire naturelle des Coléoptères de France Paris 1862–1863 Aufspaltung von Clytus S.137
  6. Plagionotus bei Fauna Europaea. Abgerufen am 27. Februar 2013
  7. Plagionotus bei BioLib
  8. Plagionotus detritus bei Fauna Europaea. Abgerufen am 4. Dezember 2010
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia DE

Hornissenbock: Brief Summary ( Almanca )

wikipedia DE tarafından sağlandı

Der Hornissenbock (Plagionotus detritus), auch Bunter Eichen-Widderbock genannt, ist ein Käfer aus der Familie der Bockkäfer und der Unterfamilie Cerambycinae. Die Art verdankt ihren Namen einer gewissen farblichen Ähnlichkeit mit der Hornisse. Die gewöhnlich seltenen Käfer sind auf gefällten Eichenstämmen gelegentlich massenweise zu finden.

Die Art wird in der Roten Liste gefährdeter Arten Deutschlands unter der Kategorie 2 (stark gefährdet) geführt. In Bayern, Mecklenburg-Vorpommern und Thüringen gilt sie als "vom Aussterben bedroht", in Nordrhein-Westfalen, Rheinland-Pfalz und Schleswig-Holstein ist sie als "ausgestorben oder verschollen" eingestuft. In Sachsen wird der Käfer mit Kategorie 3 (gefährdet) bewertet.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia DE

Πλαγιόνοτος το κατάλοιπο ( Yunanca, Modern (1453-) )

wikipedia emerging languages tarafından sağlandı

Ο Πλαγιόνοτος το κατάλοιπο (Plagionotus detritus - Πλαγιόνοτος το κατάλοιπο) είναι κολεόπτερο από την οικογένεια Cerambycidae και την υποοικογένεια Cerambycinae. Από τα οκτώ ευρωπαϊκά είδη [1] του γένους Πλαγιόνοτος, εκτός από τον Plagionotus detritus [2] στην Ελλάδα συναντάμε και τον Plagionotus arcuatus [3] τον Plagionotus floralis (Πλαγιόνοτος ο ανθικός)[4], τον Plagionotus scalaris[5] και ενδεχομένως τον Plagionotus bobelayei.[6] Η ταξινόμηση του γένους Plagionotus είναι ακόμα υπό συζήτηση.[7]

Χαρακτηριστικά του ακμαίου

Το Πλαγιόνοτος το κατάλοιπο μοιάζει λίγο με μεγάλη σφήκα. Αποκτά μήκος από ένα έως σχεδόν δύο εκατοστά.

Το κεφάλι είναι μαύρο, αλλά κατά μεγάλο μέρος φαίνεται χρυσοκίτρινο εξαιτίας του πυκνού τριχώματος με παχιά χρυσοκίτρινα μαλλιά (Εικ. 4) . Τα στοματικά μόρια δείχνουν προς τα κάτω. Οι παχιές κεραίες είναι νηματοειδείς. Αποτελούνται από ένδεκα άρθρα, από τα οποία τα μεσαία έχουν πλευρικές επεκτάσεις σχηματίζοντας «πριόνι». Οι κεραίες φτάνουν περίπου μέχρι το μισό των ελύτρων. Εκφύονται μεταξύ των οφθαλμών και κοντά σε αυτούς. Οι οφθαλμοί είναι νεφροειδείς και περιλαμβάνουν τη βάση των κεραιών από πίσω. Στην κορυφή του κεφαλιού οι άκρες των οφθαλμών είναι πιο μακριά η μία από την άλλη παρά οι βάσεις των κεραιών (Εικ. 4).

Το πρόνωτο είναι περίπου σφαιρικό και σχεδόν το ίδιο φαρδύ με τα έλυτρα. Είναι επίσης μαύρο. Στην μπροστινή άκρη έχει μια φαρδιά χρυσοκίτρινη λωρίδα και μετά τη μέση μια στενή χρυσοκίτρινη λωρίδα.

Τα έλυτρα στις οπίσθιες άκρες είναι κομμένα και στην έξω γωνία έχουν ένα κατά το μάλλον ή ήττον διακριτό δόντι (ασθενές στην Εικ. 5). Τα έλυτρα είναι σκούρο καφέ, φαίνονται όμως σε μεγάλο μέρος χρυσοκίτρινα. Στη βάση υπάρχουν μόνο κίτρινες βούλες, προς τα πίσω ακολουθούν λωρίδες, οι οποίες γίνονται όλο και παχύτερες και στο οπίσθιο τρίτο τα έλυτρα μπορεί να είναι τελείως χρυσοκίτρινα.

Όπως και οι κεραίες τα πόδια έχουν χρώμα καστανό. Δεν μόνο οι μπροστινοί μηροί που έχουν λεπτά μακριά μαλλιά προς τα κάτω, αλλά επίσης οι μηροί των μεσαίων και οπίσθιων ποδιών (Εικ. 4). Οι ταρσοί είναι ψευδοτετραμερείς. Το ένα από τα πέντε ταρσομερή είναι τόσο μικρό, που διακρίνεται δύσκολα. Το τρίτο ταρσομερές είναι σχισμένο, και το τέταρτο ταρσομερές είναι κρυμμένο σε αυτό το σχίσιμο. Τα μπροστινά ισχία είναι περίπου σφαιρικά (Εικ. 2).

Plagionotus detritus side.jpg Plagionotus detritus under.jpg Εικ.1: Από την πλευρά Εικ.2: Από κάτω Plagionotus detritus detail2.JPGPlagionotus detritus front.jpgPlagionotus detritus detail1.jpg Εικ.3:Μηρός του οπίσθιου ποδιού - Εικ.4:Από μπροστά - Εικ.5:Οπίσθια άκρη του ελύτρου

Βιολογία

Ο Πλαγιόνοτος το κατάλοιπο είναι θερμόφιλο είδος. Η προνύμφη αναπτύσσεται σε διάφορα φυλλοβόλα δέντρα, κυρίως σε βελανιδιές, οι οποίες εκτίθενται στο ήλιο. Ορύσσει στοές μόνο στο φλοιό, αλλά για τη νύμφωση εισβάλλει μερικά εκατοστά στο ξύλο. Το είδος προτιμά όμως ξηρά κορμιά και χονδρά κλαδιά και για αυτό το λόγο δεν προκαλεί ζημιές. Ο βιολογικός κύκλος διαρκεί ένα χρόνο ή δύο χρόνια. Τα ακμαία γίνονται ορατά κατά την αρχή του καλοκαιριού και τρέχουν πολύ γρήγορα στα δέντρα ξενιστές.

Γεωγραφική εξάπλωση

Ο χώρος διαμονής του Πλαγιόνοτος το κατάλοιπο καλύπτει σχεδόν όλη την Ευρώπη, το είδος απουσιάζει στη Νορβηγία, τη Φινλανδία και την Ιρλανδία, αλλά επίσης στα περισσότερα νησιά της Μεσογείου. Στα ανατολικά το είδος ξαπλώνεται μέχρι τη Μέση Ανατολή και το Ιράν.[2]

Πηγές

  • H. Freude, K. W. Harde, G. A. Lohse: Die Käfer Mitteleuropas, Bd. 9. Spektrum Akademischer Verlag in Elsevier, München 1966, ISBN 3-827-40683-8
  • Adolf Horion: Faunistik der mitteleuropäischen Käfer, Bd. XII. Überlingen-Bodensee 1974
  1. Fauna Europaea, ευρωπαϊκά είδη του γένους Plagionotus
  2. 2,0 2,1 Fauna Europaea, ταξινόμηση και γεωγραφική εξάπλωση του είδους P.detritus
  3. Fauna Europaea, ταξινόμηση και γεωγραφική εξάπλωση του είδους P. arcuatus
  4. Fauna Europaea, ταξινόμηση και γεωγραφική εξάπλωση του είδους P.floralis
  5. Fauna Europaea, ταξινόμηση και γεωγραφική εξάπλωση του είδους P.scalaris
  6. Fauna Europaea, ταξινόμηση και γεωγραφική εξάπλωση του είδους P.bobelayei
  7. Hüseyin Özdikmen and Semra Turgut: A SHORT REVIEW ON THE GENUS PLAGIONOTUS MULSANT, 1842 (COLEOPTERA: CERAMBYCIDAE: CERAMBYCINAE)" Mun. Ent. Zool. Vol. 4, No. 2, June 2009, als PDF
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Συγγραφείς και συντάκτες της Wikipedia

Πλαγιόνοτος το κατάλοιπο: Brief Summary ( Yunanca, Modern (1453-) )

wikipedia emerging languages tarafından sağlandı

Ο Πλαγιόνοτος το κατάλοιπο (Plagionotus detritus - Πλαγιόνοτος το κατάλοιπο) είναι κολεόπτερο από την οικογένεια Cerambycidae και την υποοικογένεια Cerambycinae. Από τα οκτώ ευρωπαϊκά είδη του γένους Πλαγιόνοτος, εκτός από τον Plagionotus detritus στην Ελλάδα συναντάμε και τον Plagionotus arcuatus τον Plagionotus floralis (Πλαγιόνοτος ο ανθικός), τον Plagionotus scalaris και ενδεχομένως τον Plagionotus bobelayei. Η ταξινόμηση του γένους Plagionotus είναι ακόμα υπό συζήτηση.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Συγγραφείς και συντάκτες της Wikipedia

Plagionotus detritus ( Fransızca )

wikipedia FR tarafından sağlandı

Plagionotus detritus est une espèce d'insectes coléoptères de la famille des Cerambycidae.

Synonymes

  • Callidium convertinii Petagna, 1819[1]
  • Clytus detritus (Linnaeus, 1489)[1]
  • Leptura detrita Linnaeus, 1758[1]
  • Stenocorus brabantinus Voet, 1806[1]

Liste des sous-espèces et variétés

Selon BioLib (12 juin 2021)[1] :

  • Plagionotus detritus caucasicola Plavilstshikov, 1936
  • Plagionotus detritus detritus (Linnaeus, 1758)
  • Plagionotus detritus detritus var. obscurebasalis Pic, 1942

Notes et références

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia FR

Plagionotus detritus: Brief Summary ( Fransızca )

wikipedia FR tarafından sağlandı

Plagionotus detritus est une espèce d'insectes coléoptères de la famille des Cerambycidae.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia FR

Plagionotus detritus ( Endonezce )

wikipedia ID tarafından sağlandı

Plagionotus detritus adalah spesies kumbang tanduk panjang yang tergolong famili Cerambycidae. Spesies ini juga merupakan bagian dari genus Plagionotus, ordo Coleoptera, kelas Insecta, filum Arthropoda, dan kingdom Animalia.

Larva kumbang ini biasanya mengebor ke dalam kayu dan dapat menyebabkan kerusakan pada batang kayu hidup atau kayu yang telah ditebang.

Referensi

  • TITAN: Cerambycidae database. Tavakilian G., 25 Mei 2009.


lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Penulis dan editor Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia ID

Plagionotus detritus: Brief Summary ( Endonezce )

wikipedia ID tarafından sağlandı

Plagionotus detritus adalah spesies kumbang tanduk panjang yang tergolong famili Cerambycidae. Spesies ini juga merupakan bagian dari genus Plagionotus, ordo Coleoptera, kelas Insecta, filum Arthropoda, dan kingdom Animalia.

Larva kumbang ini biasanya mengebor ke dalam kayu dan dapat menyebabkan kerusakan pada batang kayu hidup atau kayu yang telah ditebang.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Penulis dan editor Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia ID

Plagionotus detritus ( Minangkabau dili )

wikipedia MIN tarafından sağlandı
Blue morpho butterfly.jpg Artikel batopik biologi ko baru babantuak rancangan. Sanak dapek mambantu Wikipedia mangambangannyo.
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
En
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia MIN

Gele wespenboktor ( Felemenkçe; Flemish )

wikipedia NL tarafından sağlandı

Insecten

De gele wespenboktor (Plagionotus detritus) is een keversoort uit de familie van de boktorren (Cerambycidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd in 1758 door Linnaeus.[1]

Bronnen, noten en/of referenties
  1. (fr) Tavakilian, G. (auteur) & Chevillotte, H. (software) (2012) Base de données Titan sur les Cerambycidés ou Longicornes. (bezocht 30 januari 2014)
Geplaatst op:
18-02-2014
Dit artikel is een beginnetje over biologie. U wordt uitgenodigd om op bewerken te klikken om uw kennis aan dit artikel toe te voegen. Beginnetje
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia-auteurs en -editors
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia NL

Plagionotus detritus ( Norveççe )

wikipedia NO tarafından sağlandı


Plagionotus detritus er en bille som tilhører familien trebukker (Cerambycidae). Denne arten finnes bare i det sørøstlige Sverige i Norden.

Utseende

En middelsstor (10-19 mm), nokså kraftig, gul og svart trebukk. Den kan ligne på de andre trebukkene som etterligner veps, særlig slektningen Plagionotus arcuatus, men de gule områdene er større enn hos sistnevnte. Antennene er rundt halvparten så lange som kroppen og mørkt rødlige. Hodet er svart med gule tegninger. Pronotum er bredere enn langt, med sterkt rundede sider, svart med to gule, ganske rette tverrbånd. Dekkvingene er svarte med fem gule tverrbånd. Den gule båndene er ganske rette, bortsett fra det andre som er krummet, og blir stort sett bredere bakover. Beina er brunoransje.

Levevis

Larvene utvikler seg under barken på nylig døde greiner av eik. Når larven er fullvoksen, gnager den seg noen centimeter inn i veden. Larveutviklingen tar 1-2 år. De voksne billene løper omkring på trestammer og greiner fra juni til juli. Bevegelsene såvel som utseendet ligner da på veps.

Utbredelse

Den er utbredt i deler av Europa, dessuten i Asia øst til Iran. I Norden er den funnet spredt i det sørøstlige Sverige, men det er få nyere funn av arten.

Systematisk inndeling

Treliste

Kilder

Eksterne lenker

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia forfattere og redaktører
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia NO

Plagionotus detritus: Brief Summary ( Norveççe )

wikipedia NO tarafından sağlandı


Plagionotus detritus er en bille som tilhører familien trebukker (Cerambycidae). Denne arten finnes bare i det sørøstlige Sverige i Norden.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia forfattere og redaktører
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia NO

Paśnik niszczyciel ( Lehçe )

wikipedia POL tarafından sağlandı
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Paśnik niszczyciel (Plagionotus detritus) – owad z rzędu chrząszczy. Długość 10-20 mm. Ciało czarne, przód przedplecza żółty. Czułki i odnóża czerwonobrązowe. Na pokrywach plamy i cztery przepaski w kolorze żółtym. Larwy tego chrząszcza żerują w drewnie zwalonych dębów i brzóz. Owad występujący w lasach liściastych całej Europy, Kaukazu, Azji Mniejszej i Azji Środkowej. W Polsce występuje rzadko.

Zobacz też

Linki zewnętrzne

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia POL

Paśnik niszczyciel: Brief Summary ( Lehçe )

wikipedia POL tarafından sağlandı

Paśnik niszczyciel (Plagionotus detritus) – owad z rzędu chrząszczy. Długość 10-20 mm. Ciało czarne, przód przedplecza żółty. Czułki i odnóża czerwonobrązowe. Na pokrywach plamy i cztery przepaski w kolorze żółtym. Larwy tego chrząszcza żerują w drewnie zwalonych dębów i brzóz. Owad występujący w lasach liściastych całej Europy, Kaukazu, Azji Mniejszej i Azji Środkowej. W Polsce występuje rzadko.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia POL

Plagionotus detritus ( Portekizce )

wikipedia PT tarafından sağlandı

Plagionotus detritus é uma espécie de insetos coleópteros polífagos pertencente à família Cerambycidae.[1]

A autoridade científica da espécie é Linnaeus, tendo sido descrita no ano de 1758.

Trata-se de uma espécie presente no território português.

Referências

  1. «Plagionotus detritus» (em inglês). Fauna Europaea. Consultado em 22 de setembro de 2019

 title=
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autores e editores de Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia PT

Plagionotus detritus: Brief Summary ( Portekizce )

wikipedia PT tarafından sağlandı

Plagionotus detritus é uma espécie de insetos coleópteros polífagos pertencente à família Cerambycidae.

A autoridade científica da espécie é Linnaeus, tendo sido descrita no ano de 1758.

Trata-se de uma espécie presente no território português.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Autores e editores de Wikipedia
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia PT

Bredbandad ekbarkbock ( İsveççe )

wikipedia SV tarafından sağlandı

Bredbandad ekbarkbock (Plagionotus detritus) är en art i insektsordningen skalbaggar som tillhör familjen långhorningar.

Kännetecken

Den bredbandade ekbarkbocken har en kroppslängd på cirka 18 millimeter. Benen och antennerna är långa och kraftiga och rödbruna till färgen. Grundfärgen på kroppen är svart, med gula band på huvud, halssköld och täckvingar. Dessa är särskilt breda på den bakre delen av täckvingarna, så att denna är övervägande gulaktig, något som skiljer den bredbandade ekbarkbocken från den annars snarlika smalbandade ekbarkbocken.

Utbredning

Den bredbandade ekbarkbockens huvudsakliga utbredningsområde är mellersta och södra Europa. I Sverige, som är den nordligaste utposten i artens utbredningsområde, finns den endast på Djurgården i Stockholm samt Sickla Ekpark[2], även kallad Ekbacken.

Status

Den bredbandade ekbarkbocken är i Sverige klassad som akut hotad. Under 1900-talet har dess utbredning i landet gått starkt tillbaka, även om den troligen aldrig hört till de allmännare skalbaggarna i Sverige. Äldre fynd finns rapporterade från Skåne, Blekinge, Småland, Halland, Västergötland, Östergötland, Uppland, Öland och Gotland. De största hoten mot arten är exploatering av dess livsmiljö, eftersom dess utbredningsområde är så begränsat, och därpå följande effekter som habitatförlust, genom att de gamla ekar som den behöver för sin larvutveckling tas bort. Även inom sitt övriga utbredningsområde har denna art på många håll minskat kraftig under senare tid.

Levnadssätt

Den bredbandade ekbarkbockens färgteckning i svart och gult, som påminner om en getings, är en form av mimikry som skyddar skalbaggen mot fiender. I Sverige är den endast påträffad på ek, men längre söderut i Europa har fullbildade skalbaggar också påträffats på al, avenbok, björk, bok, äkta kastanj och salix.

I Sverige uppträder de fullbildade skalbaggarna från slutet av juni till mitten av juli. Efter parningen lägger honan äggen ett och ett i springor på barken på stammar och grova grenar i döda ekar. Efter cirka två veckor kläcks äggen och larven lever sedan under barken och gnager gångar i veden. Utvecklingstiden från ägg till imago är troligen värmeberoende. I Sverige tar den vanligen två år, medan den i sydligare delar av utbredningsområdet kan gå på ett år. Förpuppningen sker under barken, i Sverige vanligen i början av juni, och puppstadiet varar i omkring två veckor.

Referenser

  1. ^ Artdatabankens faktablad om Bredbandad ekbarkbock[död länk] Läst 9 mars 2009.
  2. ^ ”Tillsynsarbetet i Stockholms olika natur- och kulturreservat 2005-2006”. http://insynsverige.se/documentHandler.ashx?did=93210. Läst 8 november 2014.
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia författare och redaktörer
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia SV

Bredbandad ekbarkbock: Brief Summary ( İsveççe )

wikipedia SV tarafından sağlandı

Bredbandad ekbarkbock (Plagionotus detritus) är en art i insektsordningen skalbaggar som tillhör familjen långhorningar.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia författare och redaktörer
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia SV

Кліт-імітатор шершеневидний ( Ukraynaca )

wikipedia UK tarafından sağlandı

Хорологія

Хорологічно P. detritus входить до групи пан'європейських видів у європейському зооґеографічному комплексі. Ареал охоплює Європу, Кавказ, Малу Азію, Західну Росію, Близький Схід. У Карпатському Єврорегіоні України P. detritus є звичайним видом для передгірних районів та букового поясу.

Екологія

Жуки зустрічаються на ослаблених деревах, свіжих пнях, вітровалах та зрубах, колених полінах, дуже рідко – на квітах. Поведінкою та забарвленням імітують шершня. Літ триває з червня по серпень. Личинки розвиваються в стовбурах дуба й інших листяних порід.

Морфологія

Імаго

Вусики товсті, заходять за середину надкрил, частина їх члеників з витягнутими в зубчики зовнішніми вершинними кутами. Передньоспинка поперечна. Епістерни задньогрудей короткі і широкі. Ноги товсті, помірно довгі. Стегна, окрім лежачих волосків, покриті, на нижній стороні, ще й довгими стоячими волосками. Надкрила зі світлими перев'язями.

Личинка

Личинка: тіло жовтувато-коричневе, вкрите короткими щетинками. З кожної сторони голови по три вічка. Поверхня гіпостому в поперечних борозенках. Верхня губа округло-серцеподібна. Основа пронотуму з дрібними поздовжніми борозенками. Ноги маленькі, 3-членикові.

Життєвий цикл

Життєвий цикл триває 2 роки.

Підвиди

  1. Plagionotus detritus caucasicola Plavilstshikov, 1940 — поширений на Кавказі;
  2. Plagionotus detritus detritus (Linnaeus, 1758) — поширений у Європі.

Література

  1. Бартенев А.Ф. Обзор видов жуков-усачей (Coleoptera: Cerambycidae) фауны Украины // Вісті Харківського ентомологічного товариства. — 2003 (2004). — 11, № 1-2. — с. 24-43
  2. Жирак Р. М., Пушкар В. С., Заморока А. М., Парпан В.І. Доповнення до фауни деяких таксонів комах північно-східної частини Івано-Франківської області // IV Міжнародна наукова конференція «Охорона навколишнього середовища та раціональне використання природних ресурсів» — Донецьк, 2005. — с. 50-51;
  3. Загайкевич І.К. До вивчення вусачів (Cerambycidae) Станіславської обл. // Проблеми ентомології на Україні. — К.: Вид-во АН УРСР, 1959. — с. 45-47;
  4. Загайкевич І.К. Таксономия и экология усачей. — К.: Наукова Думка, 1991. — 420 с.;
  5. Заморока А.М. Висотно-домінантний розподіл фауни жуків-вусачів на північно-східному меґасхилі Українських Карпат та південно-західній окраїні Східноєвропейської платформи // Вісн. Прикарпатського у-ту, серія біол. № 3 — Івано-Франківськ, 2003. — с. 112—127;
  6. Заморока А.М. Вплив комплексного висотного градієнту на формування домінантних форм жуків-вусачів (Coleoptera: Cerambycidae) на північно-східному макросхилі Українських Карпат та Передкарпатті // ІІ міжнародна наукова конференція студентів та аспірантів «Молодь і поступ біології». — Львів, 2006. — с. 251—252;
  7. Заморока А.М. Жуки-вусачі Івано-Франківської області // мат. конф. «Проблеми вивчення та охорони біорізноманіття Карпат і прилеглих територій». — Івано-Франківськ, 2007. — с. 131—132;
  8. Пушкар В. С., Заморока А.М., Жирак Р. М. Доповнення щодо фауністики та хорології деяких таксонів комах на північно-східних територіях Івано-Франківської області // тези доповідей Міжнародної наукової конференції «Регіональні проблеми природокористування та охорона рослинного і тваринного світу». — Кривий Ріг, 2006. — с. 44-46;
  9. Łomnicki M. Catalogus Coleopterorum Haliciae. — Leopoli, 1884. — S. 1-43;

Посилання

  1. Систематика виду на порталі BioLib (англ.)
  2. Зображення та відомості про вид на порталі cerambyx.uochb.cz (англ.)
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Автори та редактори Вікіпедії
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia UK

Plagionotus detritus ( Vietnamca )

wikipedia VI tarafından sağlandı

Plagionotus detritus là một loài bọ cánh cứng trong họ Cerambycidae.[1]

Hình ảnh

Chú thích

  1. ^ Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (2011). “Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. Truy cập ngày 24 tháng 9 năm 2012.

Tham khảo

 src= Wikimedia Commons có thư viện hình ảnh và phương tiện truyền tải về Plagionotus detritus


Hình tượng sơ khai Bài viết tông bọ cánh cứng Clytini này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.


lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia tác giả và biên tập viên
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia VI

Plagionotus detritus: Brief Summary ( Vietnamca )

wikipedia VI tarafından sağlandı

Plagionotus detritus là một loài bọ cánh cứng trong họ Cerambycidae.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Wikipedia tác giả và biên tập viên
orijinal
kaynağı ziyaret et
ortak site
wikipedia VI

Пёстрый усач ( Rusça )

wikipedia русскую Википедию tarafından sağlandı
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Первичноротые
Без ранга: Линяющие
Без ранга: Panarthropoda
Надкласс: Шестиногие
Класс: Насекомые
Надотряд: Coleopterida
Подотряд: Разноядные жуки
Инфраотряд: Кукуйиформные
Надсемейство: Хризомелоидные
Семейство: Усачи
Подсемейство: Настоящие усачи
Триба: Clytini
Род: Plagionotus
Вид: Пёстрый усач
Международное научное название

Plagionotus detritus (Linnaeus, 1758)

Синонимы
  • Leptura detritus Linnaeus, 1758[1] basionym
  • Callidium convertinii Petagna, 1819[1]
Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
NCBI 1143097EOL 3411088

Пёстрый усач[2], или дубовый клит[3] (лат. Plagionotus detritus) — вид жуков-усачей из подсемейства настоящих усачей. По окраске очень напоминает осу. Распространён в Европе, России, на Кавказе, в северном Казахстане, Закавказье, Иране и на Ближнем Востоке[4]. Длина тела взрослых насекомых 10—20 мм[4]. Кормовыми растениями личинок являются различные широколиственные деревья: дуб, лещина, бук, каштан и др[4].

Примечания

  1. 1 2 Plagionotus detritus (Linnaeus, 1758) (англ.). Сайт «EU-Nomen»: Pan-Europaean Species directories Intrastructure (eu-nomen.eu). Проверено 19 февраля 2012. Архивировано 12 сентября 2012 года.
  2. Стриганова Б. Р., Захаров А. А. Пятиязычный словарь названий животных: Насекомые (латинский-русский-английский-немецкий-французский) / Под ред. д-ра биол. наук, проф. Б. Р. Стригановой. — М.: РУССО, 2000. — С. 153. — 1060 экз.ISBN 5-88721-162-8.
  3. Горбунов П. Ю., Ольшванг В. Н. Жуки Среднего Урала: Справочник-определитель. — Екатеринбург: «Сократ», 2008. — С. 266. — 384 с.
  4. 1 2 3 Описание Plagionotus detritus (Linnaeus, 1758) (англ.). Сайт «cerambyx.uochb.cz». Проверено 19 февраля 2012. Архивировано 12 сентября 2012 года.
lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Авторы и редакторы Википедии

Пёстрый усач: Brief Summary ( Rusça )

wikipedia русскую Википедию tarafından sağlandı

Пёстрый усач, или дубовый клит (лат. Plagionotus detritus) — вид жуков-усачей из подсемейства настоящих усачей. По окраске очень напоминает осу. Распространён в Европе, России, на Кавказе, в северном Казахстане, Закавказье, Иране и на Ближнем Востоке. Длина тела взрослых насекомых 10—20 мм. Кормовыми растениями личинок являются различные широколиственные деревья: дуб, лещина, бук, каштан и др.

lisans
cc-by-sa-3.0
telif hakkı
Авторы и редакторы Википедии