No special status at the present. They are fairly well distributed (Schmidly, 1991).
Temperate North American bats are now threatened by a fungal disease called “white-nose syndrome.” This disease has devastated eastern North American bat populations at hibernation sites since 2007. The fungus, Geomyces destructans, grows best in cold, humid conditions that are typical of many bat hibernacula. The fungus grows on, and in some cases invades, the bodies of hibernating bats and seems to result in disturbance from hibernation, causing a debilitating loss of important metabolic resources and mass deaths. Mortality rates at some hibernation sites have been as high as 90%. While there are currently no reports of Myotis velifer mortalities as a result of white-nose syndrome, the disease continues to expand its range in North America.
US Federal List: no special status
CITES: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: least concern
Perception Channels: tactile ; chemical
There are two subspecies of this bat that are found primarily in Texas. There is not much research on whether the two subspecies cohabitate, though (Hill, 1984).
As with most bat species, these bats run the risk of carrying diseases such as rabies. Though there are very few reported cases of rabies in these bats, it usually is best to take precautions against this disease (Fenton, 1992).
These bats are invaluable to us in that they help to control the population of flying insects, which frequently harm crop outputs in all parts of the world (Fenton, 1992).
These bats are insectivorous, mainly feeding on moths. However, they will feed on anything that is available when they emerge from their roosts, including beetles, weevils, and other such insects. As a result of their large size, these bats may be able to forage further away from their roosts than other Myotis bats, thus allowing them to exploit new areas (Kunz, 1974).
The cave myotis is found in the south eastern tip of California, throughout the southern 2/3 of Arizona, New Mexico, and throughout all but the eastern 1/4 of Texas. The species is also found in the western half of Oklahoma and reaches barely into Kansas (Whitaker, Jr. 1980)
Within Texas there is seasonal distribution seen in this species of bat: during the summer months, these bats are found in the High Plains, Rolling Plains, Trans-Pecos, Edwards Plateau, and South Texas Plains; during the winter, the species is found in the central and north central portions of the state (Schmidly, 1991).
Biogeographic Regions: nearctic (Native )
These are cave dwelling bats, usually roosting in large numbers. Furthermore, they will also take the opportunity to roost in a number of other areas, including crevices in rocks/walls, in old buildings, and also under bridges (Twente, 1955).
Terrestrial Biomes: chaparral
Average lifespan
Status: captivity: 11.3 years.
These bats are relatively large. The individuals in populations from the eastern part of the range have sepia colored fur with paler undersides, while individuals from western populations are almost black. Males are usually slightly smaller than females (Whitaker, Jr. 1980, Hill and Smith 1984).
Range mass: 7 to 14 g.
Average mass: 8 g.
Other Physical Features: endothermic ; bilateral symmetry
Average basal metabolic rate: 0.04 W.
Females usually give birth to one young each year, usually around mid-April and May. The nursery colony will break up when the adult females abandon their young at the time of weaning. They will return to the males or live in isolation until the next breeding (Hill and Smith 1984).
The pups are kept in nursery colonies with other newborns, where they are nursed and protected by adult females of the colony. These nurseries can become quite large. The young will fly when they are five weeks old (Kunz, 1995).
Range number of offspring: 1 to 1.
Range gestation period: 60 to 70 days.
Average weaning age: 43 days.
Key Reproductive Features: seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; viviparous ; sperm-storing
Average birth mass: 3.2 g.
Average number of offspring: 1.
Average age at sexual or reproductive maturity (male)
Sex: male: 365 days.
Average age at sexual or reproductive maturity (female)
Sex: female: 365 days.
Myotis velifer és una espècie de ratpenat de la família dels vespertiliònids. Viu a Belize, El Salvador, Guatemala, Hondures, Mèxic i els Estats Units. Els seus hàbitats naturals són els boscos perennes o boscos de pins i roures, a altituds mitjanes i altes, així com zones riberenques a prop de matollars desèrtics, a altituds baixes. Està amenaçat per la mineria i l'entrada de turistes a les coves on nia.[1]
Myotis velifer és una espècie de ratpenat de la família dels vespertiliònids. Viu a Belize, El Salvador, Guatemala, Hondures, Mèxic i els Estats Units. Els seus hàbitats naturals són els boscos perennes o boscos de pins i roures, a altituds mitjanes i altes, així com zones riberenques a prop de matollars desèrtics, a altituds baixes. Està amenaçat per la mineria i l'entrada de turistes a les coves on nia.
Das Höhlenmausohr (Myotis velifer) ist eine Fledermausart aus der Familie der Glattnasen (Vespertilionidae), welche in Nord- und Zentralamerika beheimatet ist.
Das Höhlenmausohr ist mit einer Gesamtlänge von durchschnittlich 99,5 mm und einem Gewicht von über 12 g eine der größten Mausohren Nordamerikas. Sie unterscheidet sich morphologisch von M. thysanodes durch einen ausgeprägten Scheitelkamm. Äußerlich betrachtet besitzt M. velifer zudem im Gegensatz zu M. thysanodes keine Reihe stoppeliger Haare am Rand der Schwanzflughaut. Die Ohren reichen nach vorne gelegt nur bis zur Schnauze und nicht darüber hinaus. Der Unterarm ist mit 35–46 mm länger als der anderer Mausohren Nordamerikas, sowie bei Weibchen länger als bei Männchen (Sexualdimorphismus). Die Fellfarbe variiert zwischen hellbraun und schwarz-braun. In Regionen, in denen die Tiere in Höhlen einer hohen Luftfeuchtigkeit und Ammoniak-Konzentration ausgesetzt sind, kann das Fell ausgebleicht sein.
Myotis velifer ist wie die meisten Fledermäuse nachtaktiv und ernährt sich von Insekten, wobei Nachtfalter und Käfer zu der bevorzugten Beute gehören. Die Futtersuche findet während zwei Hauptaktivitätsperioden kurz nach Sonnenuntergang und kurz vor Sonnenaufgang statt. Während einer dieser Perioden kann ein einziges Individuum bis zu 2,7 g Insekten zu sich nehmen und dabei eine Fluggeschwindigkeit von bis zu 24 km/h erreichen.
Das Höhlenmausohr wechselt das Fell analog zur Mauser bei Vögeln einmal pro Jahr, meist im Juli und August. Die Männchen tun dies während die Weibchen noch ihre Jungen aufziehen. Die Weibchen warten mit dem Fellwechsel, bis sie ihre Jungen abgestillt haben. Der gesamte Fellwechsel dauert etwa einen Monat.
Den Tag verbringen die Tiere in Gruppen von bis zu 5.000 Individuen in Höhlen. In ihrem östlichen Verbreitungsgebiet und in Mexiko hält Myotis velifer ebenfalls in Höhlen Winterschlaf. Dabei verbleiben die Populationen in Kansas und Texas in ihrem Gebiet, während die meisten Tiere aus Arizona wahrscheinlich nicht in derselben Region überwintern in der sie ihren Sommer verbringen. Somit gehört das Höhlenmausohr zu den migrierenden Fledermäusen.
Während des Winterschlafs verlieren die Tiere im Schnitt ein Viertel ihres Körpergewichts. Die Körpertemperatur des Höhlenmausohrs schwankt im Winterschlaf zwischen 1 °C und 10 °C, wobei die Tiere ab und zu aufwachen, um zu urinieren oder sich einen anderen Schlafplatz zu suchen. Myotis velifer gehört zu jenen in Höhlen überwinternden Fledermausarten, die eine hohe Luftfeuchtigkeit und das Vorhandensein von Wasser bevorzugen. So erreichte die gemessene Luftfeuchtigkeit nahe einer Gruppe von in Texas überwinternden Fledermäusen annähernd 100 %. Nebst der hohen Luftfeuchtigkeit bevorzugen die Tiere windstille Ecken, weswegen man Myotis velifer oft in Felsspalten und nicht freihängend findet. Ihr Winterquartier teilt Myotis velifer oft mit anderen Fledermausarten wie der Mexikanischen Bulldoggfledermaus (Tadarida brasiliensis) oder anderen Mausohren wie M. yumanensis.
Zu den bekannten Fressfeinden des Höhlenmausohrs gehören Raufußbussard (Buteo lagopus), Buntfalke (Falco sparverius) und Schleiereule (Tyto alba), sowie Waschbären (Procyon lotor), Streifenskunks (Mephitis mephitis), Katzenfrette (Bassariscus astutus), Graufüchse (Urocyon cinereoargenteus), Kornnattern (Pantherophis guttatus) und Küsten-Lyraschlangen (Trimorphodon biscutatus). Zudem gibt es Beobachtungen, wonach Amerikanische Buschratten (Neotoma micropus) Jungtiere von Myotis velifer erbeuten.
In der Regel werden Weibchen schon in ihrem ersten, Männchen aber erst im zweiten Lebensjahr geschlechtsreif. Das Höhlenmausohr paart sich im Herbst und eventuell in wachen Phasen während des Winterschlafs. Die Weibchen lagern die Spermien durch den Winter hindurch ein; der Eisprung und die anschließende Befruchtung der Eizelle findet nach dem Winterschlaf im Frühling statt. Kurz vor der Geburt versammeln sich die Weibchen in Kinderstuben unter Brücken, in Gebäuden oder in Höhlen. Die Geburt dauert in etwa 20 Minuten. Die Haut der Neugeborenen ist pink, mit Ausnahme der Flügel, Ohren und des Gesichtes, die eine braune Pigmentierung aufweisen. Der Körper ist dünn mit weißlichem Fell behaart. Mit einem durchschnittlichen Gewicht von 3,0 g wiegen die Neugeborenen etwa ein Viertel der Mutter. Nach 9–10 Wochen erreichen die Jungen das Gewicht eines ausgewachsenen Tieres. Bereits im Alter von 3 Wochen werden erste Flugversuche unternommen, und mit 4 Wochen begeben sich die Jungen auf Futtersuche. Nach etwa 6 Wochen werden die Jungen abgestillt. Solange die Jungen noch nicht selbständig sind, werden sie von den Müttern in der Kinderstube zurückgelassen, während die ausgewachsenen Tiere auf Nahrungssuche gehen.
Das Höhlenmausohr kommt im Norden von Nebraska bis nach Honduras im Süden vor. Die Art bewohnt dabei immergrüne oder Kiefern- beziehungsweise Kiefern-Eichen-Wälder höherer Lagen, ist aber auch in tieferen Lagen in Auengebieten und Regionen mit wüstenartiger Buschvegetation anzutreffen. Ihr Bestand wird von der IUCN als ungefährdet eingestuft[1].
Das Höhlenmausohr (Myotis velifer) ist eine Fledermausart aus der Familie der Glattnasen (Vespertilionidae), welche in Nord- und Zentralamerika beheimatet ist.
The cave myotis (Myotis velifer) is a species of vesper bat (Vespertilionidae) in the genus Myotis.
It is larger than most other bats in the Myotis group, with a forearm of 37 to 44 millimetres (1.5 to 1.7 in). The bat is brown with short ears, and can be distinguished from other large Myotis by a bare patch of skin on its back. Male bats are smaller than females.
It is usually found in caves, although it has been known to inhabit mines and buildings. The largest populations are in southwest Kansas and in Mexico. Groups of over a thousand have been recorded on the ceilings of caves during winter hibernation.[2]
The cave myotis is insectivorous, primarily feeding on moths. To capture prey it uses echolocation, typically hunting one or two hours after sunset. Due to their larger size and well-adapted wings, the cave myotis may forage further from their roost than other "myotis" bats. When insect populations are low in spring and autumn, they decrease their food consumption. Since caves tend to have consistently cooler temperatures which impose energetic strain from maintaining thermoregulation, it is believed that they likely exhibit a combination of behaviors in response, such as consuming greater quantities of food and clustering in order to minimize heat loss.[3] Adult females consume more food than males due to their size. Females also consume more food during lactation and gestation periods. Juveniles are efficient at foraging; they join their adult counterparts aged as young as four weeks. By six to eight weeks, their daily consumption of insects matches that of an adult. Colonies hibernate from mid October until April. Individuals have lifespan of around thirteen years.[4]
Most bat species have a good homing ability, the mechanisms of which are still unknown. Unusually for bats, the cave myotis does not have a good homing instinct. Speculation is that bat species' homing ability relies heavily on olfactory sense and vision.[5]
The cave myotis (Myotis velifer) is a species of vesper bat (Vespertilionidae) in the genus Myotis.
Myotis velifer es una especie de murciélago de la familia Vespertilionidae.
Se encuentra en El Salvador, Honduras, México y Estados Unidos.
Datos: Q1839640
Multimedia:
Especies: Myotis velifer
Myotis velifer es una especie de murciélago de la familia Vespertilionidae.
Myotis velifer Myotis generoko animalia da. Chiropteraren barruko Myotinae azpifamilia eta Vespertilionidae familian sailkatuta dago
Myotis velifer Myotis generoko animalia da. Chiropteraren barruko Myotinae azpifamilia eta Vespertilionidae familian sailkatuta dago
Myotis velifer est une espèce de chauves-souris de la famille des Vespertilionidae.
Myotis velifer (Allen, 1890) è un pipistrello della famiglia dei Vespertilionidi diffuso nell'America Settentrionale e Centrale.[1][2]
Pipistrello di piccole dimensioni, con la lunghezza della testa e del corpo tra T90 e 104 mm, la lunghezza dell'avambraccio tra 40,1 e 44,2 mm, la lunghezza della coda tra 39 e 47 mm, la lunghezza del piede tra 9 e 10 mm, la lunghezza delle orecchie tra 12,5 e 15 mm.[3]
La pelliccia è lunga e lanosa. Le parti dorsali sono bruno-grigiastre, spesso con una chiazza priva di peli tra le scapole, mentre le parti ventrali sono giallo-brunastre o color crema, con la base dei peli più scura. Il muso è rosato. Le orecchie sono bruno-grigiastre, corte, strette e appuntite. Le membrane alari sono marroni e attaccate posteriormente alla base delle dita dei piedi, i quali sono relativamente grandi. La coda è lunga ed inclusa completamente nell'ampio uropatagio. Il cariotipo è 2n=44 FNa=50.
Si rifugia nelle fessure all'interno di grotte, tunnel minerari, edifici e sotto i ponti formando colonie da 50 a 15.000 individui. L'attività predatoria inizia circa 30 minuti dopo il tramonto e vola direttamente verso fonti d'acqua per abbeverarsi prima di nutrirsi. Le femmine tornano ai rifugi dopo 2-3 ore per poi cacciare nuovamente una volta prima dell'alba. Alcune popolazioni durante i periodi freddi entrano in ibernazione, mentre altre migrano in zone più calde.
Si nutre di insetti, particolarmente di coleotteri, formiche volanti e falene.
Le nascite sono state osservate tra giugno e luglio nello stato del Kansas, mentre femmine gravide sono state catturate in marzo e dicembre nello stato messicano di Veracruz.
Questa specie è diffusa dagli Stati Uniti d'America meridionali, attraverso il Messico fino all'Honduras ed El Salvador.
Vive nelle foreste di pini e querce a circa 1.000-1.800 metri si altitudine, in ambienti ripariali di pianura negli Stati Uniti d'America e in pinete fino a 3.300 metri nel Messico meridionale.
Sono state riconosciute 5 sottospecie:
La IUCN Red List, considerato il vasto areale, la popolazione presumibilmente numerosa, la presenza in diverse aree protette e la tolleranza alle modifiche ambientali, classifica M.velifer come specie a rischio minimo (LC).[1]
Myotis velifer (Allen, 1890) è un pipistrello della famiglia dei Vespertilionidi diffuso nell'America Settentrionale e Centrale.
Myotis velifer is een zoogdier uit de familie van de gladneuzen (Vespertilionidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door J.A. Allen in 1890.
De soort komt voor in Belize, El Salvador, Guatemala, Honduras, Mexico en de Verenigde Staten.
Bronnen, noten en/of referentiesMyotis velifer is een zoogdier uit de familie van de gladneuzen (Vespertilionidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door J.A. Allen in 1890.
Myotis velifer é uma espécie de morcego da família Vespertilionidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: El Salvador, Honduras, México e Estados Unidos da América.
Myotis velifer é uma espécie de morcego da família Vespertilionidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: El Salvador, Honduras, México e Estados Unidos da América.
Myotis velifer[2][3][4][5][6] är en fladdermusart som först beskrevs av J. A. Allen 1890. Den ingår i släktet Myotis och familjen läderlappar.[7][8]
Catalogue of Life och Wilson & Reeder (2005) skiljer mellan fem underarter:[7][4]
Kommentar: Underarten M. v. magnamolaris, vars utbredning inte är angiven på kartan, har tidigare räknats in i underarten M. v. grandis; dess utbredning omfattar delstaten Kansas.[9]
Den ulliga pälsen varierar från ljusbrun till nästan svart.[9] Den är ljusare hos de östliga populationerna än hos de västliga. På undersidan är färgen ljusare.[10] Arten är förhållandevis stor, med en kroppslängd på 9 till 10,5 cm, inräknat svansen på 4 till nästan 5 cm,[11] och en vikt mellan 7 och 14 g[10].
Denna fladdermus förekommer i södra centrala Nordamerika och i Centralamerika. Utbredningsområdet sträcker sig från södra Nebraska i USA till Honduras. Arten är vanlig i sydvästra USA, men ovanlig i Centralamerika.[1]
Myotis velifer lever från låglänta områden till bergstrakter på höjder upp till 3 300 meter över havet. På högre höjder förekommer den i habitatetsom varierar mellan städsegröna skogar, blandskogar mellan ek och tall samt rena tallskogar. På lägre höjder kan den påträffas i habitat karakteriserade av ökenväxter (som bland annat chaparral[10]), dock med god tillgång till vatten.[1]
Individerna sover under dagen i grottor, i gruvor, i byggnader och under broar. De bildar kolonier med 50 till 15 000 medlemmar.[1]
I norra och västra delarna av utbredningsområdet håller arten vinterdvala i grottor,[11][1] vanligtvis från slutet av september eller början av oktober till slutet av mars/början av april[11]. I Kansas och Texas håller exempelvis de flesta individerna vinterdvala, medan endast en mindre del av populationerna i Kalifornien och Arizona. I de senare regionerna flyttar de i stället söderöver mellan september till åtminstone mars. Även de populationer som lever i Mexikos bergsregioner sover vintersömn.[11]
Arten parar sig under hösten och, troligtvis, i samband med perioder av vakenhet under vinterdvalan.[11] Sperman lagras i honans livmoder under vinterdvalan, och själva befruktningen sker inte förrän i april. Efter en dräktighet på 60 till 70 dagar föder honan en unge under slutet av juni till början av juli.[11][9] Hon diar ungen i omkring 6 veckor, den kan börja flyga vid 5 veckors ålder, och blir könsmogen vid ett års ålder.[10]
Myotis velifer börjar jakten, cirka 30 minuter efter solnedgången, med att dricka flygande över någon vattensamling eller vattendrag. Därefter flyger den efter föda tätt över vegetationen. Honorna avbryter jakten efter 2 till 3 timmar, men har ett andra jaktpass kort före gryningen. Artens byten är olika flygande insekter som skalbaggar, nattfjärilar och flygande myror.[1]
Själv utgör arten byten åt vråkar, falkar, tornuggla, tvättbjörn, strimmig skunk, kattfrett, gråräv samt ormar som majsorm och Trimorphodon vandenburghi. Man har även observerat en skogsråtta av arten Neotoma micropus som fångat en unge av arten.[11]
IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig, och populationen är stabil. Som tänkbara hot anges faktorer som kan störa deras dagvisten och övervintringsställen, som turism och gruvbrytning.[1] Dessutom har man sedan 2007 kunnat konstatera kraftiga utbrott hos andra fladdermöss i samband med övervintringen av en dödlig svampsjukdom, White nose syndrome.[10] Ännu (2016) har inte denna sjukdom påträffats hos Myotis velifer, men farhågor finns för att även denna art skall drabbas.[12]
Wikimedia Commons har media som rör Myotis velifer.
Wikispecies har information om Myotis velifer.
Myotis velifer är en fladdermusart som först beskrevs av J. A. Allen 1890. Den ingår i släktet Myotis och familjen läderlappar.
Myotis velifer — вид рукокрилих роду Нічниця (Myotis).
Країни проживання: Беліз, Сальвадор, Гватемала, Гондурас, Мексика, США (Аризона, Каліфорнія, Канзас, Невада, Нью-Мексико, Оклахома, Техас). Зустрічається від низовин до 3300 м. Цей вид зазвичай зустрічається в вічнозелених соснових або дубових лісах і в прибережних місцях проживання поблизу пустельного чагарника. Колонії складаються від 50 до 15 000 особин. Цей кажан покидає сідало близько 30 хвилин після заходу сонця і летить прямо до води, щоб попити перед годівлею. Як правило харчується трохи вище рослинності, з швидким, прямим польотом. Їжею є жуки, літаючі мурахи і метелики. Деякі північні популяції зимують взимку, інші мігрують.
Myotis velifer — вид рукокрилих роду Нічниця (Myotis).
Myotis velifer là một loài động vật có vú trong họ Dơi muỗi, bộ Dơi. Loài này được J. A. Allen mô tả năm 1890.[2]
Phương tiện liên quan tới Myotis velifer tại Wikimedia Commons
Bài viết họ Dơi muỗi này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Myotis velifer là một loài động vật có vú trong họ Dơi muỗi, bộ Dơi. Loài này được J. A. Allen mô tả năm 1890.
Myotis velifer (Allen, 1890)
Ареал
Пещерная ночница[1] (лат. Myotis velifer) — вид североамериканских летучих мышей рода ночницы (Myotis) семейства гладконосые летучие мыши (Vespertilionidae).
Длина тела в среднем 99,5 мм, масса тела около 12 г. Отличается морфологически от бахромчатой ночницы (Myotis thysanodes) более выраженным сагиттальным гребнем. Окраска меха варьирует от светло-коричневого до чёрно-коричневого цвета.
Вид распространён на территории стран: Белиз, Сальвадор, Гватемала, Гондурас, Мексика, США (Аризона, Калифорния, Канзас, Невада, Нью-Мексико, Оклахома, Техас). Встречается от низменностей до 3300 м над уровнем моря. Этот вид обычно встречается в вечнозелёных сосновых или дубовых лесах и в прибрежных местах проживания вблизи пустынного кустарника. Колонии насчитывают от 50 до 15 000 особей.
Этот вид летучих мышей покидает убежища вскоре после захода Солнца и летит прямо к воде, чтобы попить перед кормлением. Как правило, питается чуть выше растительности, с быстрым, прямым полётом. Пищей являются жуки, летающие муравьи и бабочки. Некоторые северные популяции остаются зимовать, другие мигрируют.
Пещерная ночница (лат. Myotis velifer) — вид североамериканских летучих мышей рода ночницы (Myotis) семейства гладконосые летучие мыши (Vespertilionidae).
Длина тела в среднем 99,5 мм, масса тела около 12 г. Отличается морфологически от бахромчатой ночницы (Myotis thysanodes) более выраженным сагиттальным гребнем. Окраска меха варьирует от светло-коричневого до чёрно-коричневого цвета.
Вид распространён на территории стран: Белиз, Сальвадор, Гватемала, Гондурас, Мексика, США (Аризона, Калифорния, Канзас, Невада, Нью-Мексико, Оклахома, Техас). Встречается от низменностей до 3300 м над уровнем моря. Этот вид обычно встречается в вечнозелёных сосновых или дубовых лесах и в прибрежных местах проживания вблизи пустынного кустарника. Колонии насчитывают от 50 до 15 000 особей.
Этот вид летучих мышей покидает убежища вскоре после захода Солнца и летит прямо к воде, чтобы попить перед кормлением. Как правило, питается чуть выше растительности, с быстрым, прямым полётом. Пищей являются жуки, летающие муравьи и бабочки. Некоторые северные популяции остаются зимовать, другие мигрируют.
동굴윗수염박쥐(Myotis velifer)는 애기박쥐과 윗수염박쥐속에 속하는 박쥐이다.
윗수염박쥐속의 어느 다른 박쥐류보다 큰 박쥐로 전완장이 약 37~44mm이다. 짧은 귀와 함께 갈색을 띠며, 등의 털이 없는 피부의 반점이 다른 대형 윗수염밧쥐류와 차이가 난다. 수컷이 암컷 보다 작다.
동굴에서 주로 생활하지만 광산과 건물 속에서도 서식하는 것으로 알려져 있다. 가장 큰 개체군은 미국 캔자스주 남서부와 멕시코에서 발견된다. 겨울잠을 자는 수 천 마리 이상의 무리가 동굴 천장에서 발견된 기록이 있다.[2]
다음은 윗수염박쥐속의 계통 분류이다.[3]
윗수염박쥐속구대륙 분류군
신대륙 분류군 신북구작은갈색박쥐, 술꼬리박쥐, 킨윗수염박쥐, 긴귀윗수염박쥐
구북구붉은윗수염박쥐, 벨벳윗수염박쥐, 물가윗수염박쥐, 엘리겐트윗수염박쥐
슈바르츠윗수염박쥐, 도미니카윗수염박쥐, 아타카마윗수염박쥐
은색작은박쥐, 산지윗수염박쥐, 검은윗수염박쥐, 노랑윗수염박쥐
