El Penicillium chrysogenum o Penicillium notatum és un fong del qual, se n'obté l'antibiòtic penicil·lina. Fou descobert el 1896 pel metge francès Ernest Duchesne, oblidat i redescobert per atzar per Alexander Fleming el 1928. Pertany a la família dels deuteromycetes i no se'n coneix cap estat sexual.
El Penicillium chrysogenum o Penicillium notatum és un fong del qual, se n'obté l'antibiòtic penicil·lina. Fou descobert el 1896 pel metge francès Ernest Duchesne, oblidat i redescobert per atzar per Alexander Fleming el 1928. Pertany a la família dels deuteromycetes i no se'n coneix cap estat sexual.
Penicillium chrysogenum (dříve též Penicillium notatum) je běžný druh plísní z rodu štětičkovec (Penicillium), který roste např. ve vlhkých či vodou poškozených budovách,[1] ale také na některých zkažených potravinách.[2] Některé látky (sekundární metabolity), které se v tomto druhu plísní vyskytují, jej proslavily: zejména různá beta-laktamová antibiotika, jako je penicilin; dále ovšem také roquefortin C, meleagrin, chrysogin, xanthocilliny, sekalonové kyseliny, sorrentanon, sorbicillin a PR-toxin.[3]
P. chrysogenum má podobný životní cyklus jako další druhy rody Penicillium: obvykle se rozmnožuje pomocí suchých řetízků spór (konidií), které jsou umístěné v konidioforech štětkovitého uspořádání. Konidie jsou roznášeny vzduchem a mají modrou až modrozelenou barvu. P. chrysogenum také někdy vylučuje žlutý pigment, ačkoliv barva není dostatečným znakem pro její odlišení od podobných druhů, jako je např. Penicillium rubens.[4] Konidie P. chrysogenum jsou pro některé osoby alergenní.[5]
Penicilin byl objeven v roce 1928 v laboratoři Alexandra Fleminga. Uvádí se, že Flemingova laborantka ponechala otevřené okno v místnosti, kde byly uloženy Petriho misky s narostlými kulturami stafylokoků. Misky byly kontaminovány plísněmi, které otevřeným oknem na misky nalétaly.[6][7] Fleming si všiml, že stafylokoky v okolí plísňové kontaminace umírají a údajně se pousmál se slovy "That's funny".[8] Druh plísně byl určen jako Penicillium notatum (ač se později ukázalo, že se jednalo o P. rubens[9]) a látka, která měla baktericidní účinek na stafylokoky, byla pojmenána jako penicilin G. Stala se později prvním významným antibiotikem.
V tomto článku byly použity překlady textů z článků Penicillium chrysogenum na anglické Wikipedii a Alexander Fleming na anglické Wikipedii.
{{Cite journal}} označená jako k „pouze dočasnému použití“. {{Citation}} označená jako k „pouze dočasnému použití“. {{Citation}} označená jako k „pouze dočasnému použití“. {{Cite journal}} označená jako k „pouze dočasnému použití“. {{Cite journal}} označená jako k „pouze dočasnému použití“. {{Cite journal}} označená jako k „pouze dočasnému použití“. {{Cite journal}} označená jako k „pouze dočasnému použití“. Penicillium chrysogenum (dříve též Penicillium notatum) je běžný druh plísní z rodu štětičkovec (Penicillium), který roste např. ve vlhkých či vodou poškozených budovách, ale také na některých zkažených potravinách. Některé látky (sekundární metabolity), které se v tomto druhu plísní vyskytují, jej proslavily: zejména různá beta-laktamová antibiotika, jako je penicilin; dále ovšem také roquefortin C, meleagrin, chrysogin, xanthocilliny, sekalonové kyseliny, sorrentanon, sorbicillin a PR-toxin.
Penicillium chrysogenum is een schimmel die groene schimmelkolonies op een voedingsbodem vormt. Incubatie is het beste bij 25 °C en duurt ongeveer vijf dagen. Sporen ervan inademen is gevaarlijk.
Als deze schimmel op een plaat geënt wordt samen met een resistente bacterie (MRSA) zal de schimmel overgroeid worden door de bacterie die vele malen sneller groeit. Wordt schimmel echter op een plaat geënt met een niet resistente bacterie zal de schimmel de strijd winnen en de bacterie overgroeien.
Dit alles door de antibiotische werking van de schimmel waaruit penicilline werd ontwikkeld. De ontdekking van penicilline, door Alexander Fleming, is een toevallige ontdekking. Toentertijd werd de schimmel geïdentificeerd als Penicillium notatum; de correcte naam voor deze penicilline producerende soort is Penicillium chrysogenum.
Zie de categorie Penicillium chrysogenum van Wikimedia Commons voor mediabestanden over dit onderwerp. Penicillium chrysogenum, tidligere kalt Penicillium notatum, er en muggsopp som er vidt spredt i naturen og som ofte finnes voksende på matvarer og i innemiljø[1] . Den er sjelden årsak til sykdom hos mennesker. P. chrysogenum er en kilde til flere antibiotika, hvorav den viktigste er penicillin.
Penicillium chrysogenum, tidligere kalt Penicillium notatum, er en muggsopp som er vidt spredt i naturen og som ofte finnes voksende på matvarer og i innemiljø . Den er sjelden årsak til sykdom hos mennesker. P. chrysogenum er en kilde til flere antibiotika, hvorav den viktigste er penicillin.
Stare de conservareClasificare științificăSupradomeniu[*]BiotaSupraregn[*]EukaryotaRegnFungiSubregnDikaryaClasăEurotiomycetesSubclasă[*]EurotiomycetidaeOrdinEurotialesFamilieTrichocomaceaeGenPenicilliumNume binomialPenicillium chrysogenumModifică date / text 
Penicillium chrysogenum (Penicillium notatum) este o specie de fungi din familia Trichocomaceae. Poate fi des întîlnită în regiunile temperate și subtropicale, precum și în unele alimente sărate, dar de cele mai multe ori este localizată în încăperi închise și umede. În trecut a fost cunoscută ca Penicillium notatum.
Penicillium chrysogenum (Penicillium notatum) este o specie de fungi din familia Trichocomaceae. Poate fi des întîlnită în regiunile temperate și subtropicale, precum și în unele alimente sărate, dar de cele mai multe ori este localizată în încăperi închise și umede. În trecut a fost cunoscută ca Penicillium notatum.
Penicillium chrysogenum är en mögelsvamp som är vitt spridd i naturen och ofta hittas i livsmedel och i inomhusmiljö [1] . Den kallades tidigare Penicillium notatum en art beskriven av den svenske farmakognosiprofessorn R.P. Westling. Det har sällan rapporterats som källa för sjukdomar hos människan. P. chrysogenum är en källa till flera antibiotika, den viktigaste penicillin G. Andra sekundära metaboliter inkluderar olika penicilliner, roquefortine C, meleagrin, chrysogine, xanthocillin, secalonsyra, sorrentanon, sorbicillin och PR-toxin.[2]
P.chrysogenum användes av egyptierna redan för tusentals år sedan, de använde den i medicinskt syfte som antibiotika. Mögelsvampen togs från bröd och gröt och intogs oralt. Alexander Fleming, en skotsk mikrobiolog, råkade av misstag återupptäcka mögelsvampens funktion 1928. Fleming åkte bort från labbet över helgen men försummade att städa upp sina bakterieexperiment med Staphylococcus aureus på en labbänk. När han återvände upptäckte han växande mögelsvampar i en av bakterieodlingarna. Han märkte också ett avstånd mellan mögelsvampskulturens kant och bakteriekulturen. Fleming försökte under lång tid återskapa experimentet, men utan framgång. Sommaren 1928 hade varit ovanligt kall, vilket Flemming inte tagit hänsyn till under sina försök att återskapa resultatet, vilket orsakade långsam tillväxt av både bakterier och svampar, vilket är nödvändigt för att kunna se den hämmande effekten. Det var hans kollega Ronald Hare som lyckades återskapa resultaten genom att sänka temperaturen. Howard Walter Florey (1898–1968) och Ernst Boris Chain (1906–1979) var de forskare som mest framgångsrikt följde upp Alexander Flemings upptäckt av penicillin och delade med honom 1945 Nobelpriset i fysiologi och medicin.[3]
P. chrysogenum har en typisk cellstruktur för eukaryoter. Den har ett cellskelett av tubulin som används för motilitet och för stadga. Den har fyra kromosomer och kan även innehålla plasmider.
P. chrysogenum är heterotrofa och foder av frukten de förstör. En intressant aspekt av metabolismen hos P. chrysogenum är att den uttrycker metabola gener differentiellt vid odling i olika medium. Förmånliga genuttryck stänger ner sekundära metaboliska vägar.
P. chrysogenum reproducerar sig genom asexuella sporer (konidier) som släpps ut i miljön i en process som kallas groning. Efter groningen sprids de haploida sporerna och reformerar till konidier genom mitos och därmed fortsätter cykeln. En enda asexuell spor kallas för en konidie och hänvisas också som en mitospor. Namnet Penicillium kommer från att konidiosporernas utseende liknar en pensel. Penicillus är latin för pensel.
Konidiosporerna är grenade och består av multinucleata celler. På ändarna av grenarna i konidiosporerna produceras de flaskliknande sterigmata. En sterigma (pl. sterigmata) är en förlängning av basidium (spor-bärande celler), som består av en filamentös del och en smal projektion med sporer vid spetsen. De är flerkärnbildande och bär konidier i kedjor. Varje konidial kedja har hundra eller fler konidier. Varje konidium är flerkärnbildande och grön, om konidier blir utspridda och får tillgång till lämplig föda och lämplig miljö för groning, gror de genom att producera rör som utvecklas till nya mycel. Sexuell reproduktion hos P. chrysogenum sker mycket sällan, om alls.
P. chrysogenum är vanligast i naturen i fuktiga jordar med rikliga mängder kol och kväve för mykorrhiza tillväxt. Pencilliumsvampar är mångsidiga och opportunistiska. De är patogener som angriper efter skörd. Penicilliumarter är en av de vanligaste orsakerna till svamp och förruttnelse i frukt och grönsaker.
P. chrysogenum producerar en cellväggssynteshämmande molekyl, β-laktam, som är cidalt för bakterier och även kallas penicillin. Penicillinet är en inhibitor för bakteriens enzym som bygger upp bakteriens cellvägg av peptidoglykan som hålls samman av pentapeptidbryggor. Penicillinet förhindrar bildandet av pentapeptidbryggor, detta resulterar i bakteriens död då det vid celldelning inte produceras någon ny cellvägg. Grampositiva bakterier (G+) är i regel känsligare för penicillin än gramnegativa (G-), detta beror på de mycket olika uppbyggda strukturerna runt omkring bakterierna. G+-bakterier har en tjock cellvägg bestående av peptidoglykan (som kan vara uppemot 40 lager tjock) och innanför cellväggen finns cellmembranet. G--bakterier har ett yttre cellmembran delvis täckt av lipopolysackarider (som vårt immunförsvar är anpassat för att uppmärksamma) följt av ett periplasmiskt utrymme. I det periplasmiska utrymmet finns en tunn cellvägg av peptidoglykan. Innanför cellväggen finns ett inre cellmembran. Skillnaden mellan G+- och G--bakteriers uppbyggnad är det som avgör deras känslighet för penicillin. G--bakterier har en fysiskt mindre mängd cellvägg som dessutom är skyddad av ett yttre cellmembran medan G+-bakterier har en större och mer oskyddad mängd cellvägg.[4]
Överanvändningen av olika bakteriehämmande substanser, Antibiotikum, har lett till en ökande resistens hos bakterier. Bakteriers resistens beror på enzymet β-laktamas (enzym) som klipper upp mögelsvampens β-laktammolekyler. Genen för att producera β-laktamas sitter i regel på bakteriers plasmider och kan därför föras över från bakterie till bakterie med hjälp av F-pili. Plasmiderna (med genen för β-laktamasproduktion) sprids genom horisontell spridning (från cell till cell). Mottagaren transformeras efter mottagandet till en penicillinresistent bakterie. Bakteriers resistens sprids även genom vertikal spridning d.v.s. från modercell till dottercell. I en miljö med penicillin utsätts populationen för ett selektivt/evolutionärt tryck. Spridningen sker då i hög takt främst vertikalt men även horisontellt. Detta är ett stort problem i sjukhusmiljö då patienter med redan utsatt immunförsvar blir utsatta för dessa svårbekämpade bakterier.[5][6]
Penicillinsvampar förstör årligen stora mängder mat. Möbler och läder utsätts även i vissa fall för angrepp. Den största ekonomiska betydelsen av P. chrysogenum är dess förmåga att producera penicillin.
Penicillium chrysogenum är en mögelsvamp som är vitt spridd i naturen och ofta hittas i livsmedel och i inomhusmiljö . Den kallades tidigare Penicillium notatum en art beskriven av den svenske farmakognosiprofessorn R.P. Westling. Det har sällan rapporterats som källa för sjukdomar hos människan. P. chrysogenum är en källa till flera antibiotika, den viktigaste penicillin G. Andra sekundära metaboliter inkluderar olika penicilliner, roquefortine C, meleagrin, chrysogine, xanthocillin, secalonsyra, sorrentanon, sorbicillin och PR-toxin.
Penicillium chrysogenum là một loài nấm hoạt sinh trong chi Penicillium, họ Trichocomaceae. Loài này phổ biến ở các vùng ôn đới và cận nhiệt đới và có thể được tìm thấy trên các sản phẩm thực phẩm muối, nhưng nó chủ yếu được tìm thấy trong môi trường trong nhà, đặc biệt là trong các tòa nhà ẩm ướt hoặc bị hư hại. Loài này trước đây được gọi là Penicillium notatum. Loài này hiếm khi được báo cáo là nguyên nhân gây bệnh cho con người. Các chất chuyển hóa thứ cấp khác của P. chrysogenum bao gồm roquefortine C, meleagrin, chrysogine, xanthocillins, axit secalonic, sorrentanone, sorbicillin và PR-toxin.
Penicillium chrysogenum là một loài nấm hoạt sinh trong chi Penicillium, họ Trichocomaceae. Loài này phổ biến ở các vùng ôn đới và cận nhiệt đới và có thể được tìm thấy trên các sản phẩm thực phẩm muối, nhưng nó chủ yếu được tìm thấy trong môi trường trong nhà, đặc biệt là trong các tòa nhà ẩm ướt hoặc bị hư hại. Loài này trước đây được gọi là Penicillium notatum. Loài này hiếm khi được báo cáo là nguyên nhân gây bệnh cho con người. Các chất chuyển hóa thứ cấp khác của P. chrysogenum bao gồm roquefortine C, meleagrin, chrysogine, xanthocillins, axit secalonic, sorrentanone, sorbicillin và PR-toxin.
Penicillium chrysogenum Thom, 1910, nom. cons.
Пеници́лл (пеници́ллий) золоти́стый (лат. Penicíllium chrysógenum) — вид несовершенных грибов (телеоморфная стадия неизвестна), относящийся к роду Пеницилл (Penicillium).
Один из наиболее распространённых видов рода. Продуцент пенициллина.
Определяется по быстро растущим сине-зеленоватым колониям с золотисто-жёлтым экссудатом, золотисто-жёлтому реверсу колоний и золотисто-жёлтому же продуцируемому растворимому пигменту.
Колонии на агаре Чапека (англ.)русск. быстрорастущие, бархатистые, реже пучковатые, с белым мицелием. Спороношение среднее до обильного, сине-зелёное до тёмно-зелёного. Капли экссудата иногда довольно обильные, золотисто-жёлтые. Водорастворимый пигмент, выделяемый в среду, и реверс колоний также золотисто-жёлтые. Запах обычно имеется, фруктовый.
Колонии на агаре с экстрактом солода быстрорастущие, часто без экссудата.
Конидиеносцы в основном трёхъярусные, также нередко двух- и четырёхъярусные, тонкие, гладкостенные, 200—500 мкм длиной. Метулы цилиндрические, гладкостенные, расходящиеся, реже в сжатых пучках, 8—12×2—2,5 мкм. Фиалиды в сжатых пучках по 4—6, цилиндрически-фляговидные, 7—10×2—2,5 мкм. Конидии эллиптические до почти шаровидных, затем шаровидные, гладкостенные (в электронном сканирующем микроскопе мелкобугорчатые), 2,5—3,5 мкм в диаметре.
Морфологически от пеницилла золотистого практически неотличим Penicillium rubens Biourge. Отличается физиологически: пеницилл золотистый синтезирует секалоновые кислоты D и F и (или) вещество, близкое лумпидину. Penicillium rubens этих веществ не синтезирует.
Penicillium flavigenum отличается несколько более мелкими и более вытянутыми конидиями, меньшей скоростью роста на CYAS и насыщенно-жёлтым реверсом на YES (у Penicillium chrysogenum реверс лимонно-жёлтый).
Весьма распространённый гриб, встречающийся в самых разнообразных местах по всему миру.
Один из наиболее ксерофильных видов рода: конидии начинают прорастать при aw = 0,78.
Продуцент рокфортинов C и D, пенициллинов F и G, мелеагрина, хризогина.
Пеници́лл (пеници́ллий) золоти́стый (лат. Penicíllium chrysógenum) — вид несовершенных грибов (телеоморфная стадия неизвестна), относящийся к роду Пеницилл (Penicillium).
Один из наиболее распространённых видов рода. Продуцент пенициллина.
Определяется по быстро растущим сине-зеленоватым колониям с золотисто-жёлтым экссудатом, золотисто-жёлтому реверсу колоний и золотисто-жёлтому же продуцируемому растворимому пигменту.
产黄青黴菌是一种广泛存在于自然界中的霉菌，特别是在食物或者室内环境中最为常见。是生产青霉素的重要工业菌种。1942年，由牛津大学的病理学家弗洛里及德国生物化学家钱恩在美国微生物学家的帮助下成功分离。由于产黄青黴菌生产青霉素的能力远远超过特异青黴菌，因而在不到一年的时间里青霉素终于实现了大量生产，并于1943年广泛应用。
这是一篇與真菌類相關的小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。 
