Die Napfschnecken (Patellidae) sind eine Familie meeresbewohnender Schnecken. Nach der klassischen Systematik werden sie zur Ordnung der Altschnecken (Archaeogastropoda) gerechnet.
Der Name bezieht sich auf das Aussehen der Arten aus der Familie, denn Napfschnecken haben nicht wie viele andere Schneckenarten ein spiralförmiges Haus mit vielen Windungen, sondern einfach nur einen schüsselförmigen Napf, ähnlich der Schale der Einschaler, die jedoch keine Schnecken sind. Die Arten der Napfschnecken sind nur schwer zu unterscheiden, sie variieren jedoch in der Farbgebung und auch in der Form und Größe des Gehäuses. Der Apex der bilateral symmetrischen Häuser befindet sich in der Mitte oder etwas davor. Die Schalen sind vor allem radiär von der Spitze zum Rand hin skulpturiert. Das Innere der Schalen ist entweder porzellanartig oder durch Perlmutt glänzend. Der Muskelansatz am Schneckenhaus ist hufeisenförmig, an der Vorderseite unterbrochen. Je nach Art schwankt die Gehäuselänge des ausgewachsenen Tieres zwischen etwa 1 cm und 10 cm. Die Schnecken haben kein Operculum.
Der Kopf hat eine kräftige Schnauze und ein Paar Fühler, an deren Basis jeweils ein kleines Becherauge sitzt. Der große Fuß ist sehr kräftig. Die Schnecken haben keine echten Kiemen. Deren Funktion wird von zahlreichen tentakelartigen Fortsätzen übernommen, die am Epipodium zwischen Fuß und Mantel sitzen.
Einige Napfschneckenarten sind getrenntgeschlechtlich, andere Zwitter. Die Tiere entlassen ihre Eier und Spermien ins freie Wasser und es findet so eine externe Befruchtung statt. Die befruchteten Eier entwickeln sich über ein kurzes Trochophora-Stadium zu frei schwimmenden Veliger-Larven, die nach einer längeren pelagischen Phase zu kleinen Schnecken metamorphosieren.
In Spanien gelten sie (Lapas) als Delikatesse.
Die Napfschnecken sind perfekt an das Leben auf Steinen und hartem Untergrund angepasst. Sie besitzen keinen Deckel, können aber mit Hilfe von Säureausscheidungen den Stein so formen, dass er als Sitzplatz dient und das napfförmige Gehäuse perfekt nach unten hin abschließt. Durch einen hufeisenförmigen Schalenmuskel kann das Gehäuse so fest an den Stein gepresst werden, dass es nur überraschend abgelöst werden kann, bevor die Schnecke Gelegenheit hat, sich am Felsen festzusaugen. Die Napfschnecken leben daher oft in der Brandungszone, wo ihnen aufgrund ihrer Anpassungen weder der Wellengang noch Regen oder Sonne schaden können. Sie sind jedoch nicht sessil, wie man glauben könnte, wenn man sie tagsüber stets an derselben Sitzstelle antrifft. Sie kriechen meist nachts umher, finden aber auf ihrer eigenen Kriechspur, wahrscheinlich durch chemische Reize, aber auch durch andere Orientierungssinnesorgane, wieder an ihren Wohnplatz zurück. Dabei weiden sie mit ihrer Radula Algenrasen ab.
und zahlreiche andere Gattungen.
Die Napfschnecken (Patellidae) sind eine Familie meeresbewohnender Schnecken. Nach der klassischen Systematik werden sie zur Ordnung der Altschnecken (Archaeogastropoda) gerechnet.
Πεταλίδα (λέγεται και πατελίδα) είναι η κοινή ονομασία γαστερόποδων μαλακίων που ανήκουν στην οικογένεια των Πατελλιδών. Το γνωστότερο είδος είναι το εδώδιμο Patella cerulea, που ζει και στις ελληνικές ακτές. Το όστρακό της έχει σχήμα κώνου και ακτινωτές προεξοχές στην εξώτερη επιφάνειά του. Στην περιφέρειά του έχει δόντια και στο εσωτερικό του έχει γαλάζιους ιριδισμούς.
Οι πεταλίδες προσκολλώνται στους βράχους, όπως τα μύδια και τα στρείδια, και για να προστατεύονται από την ξηρασία στη διάρκεια της αμπώτιδας προσαρμόζουν καλά το όστρακό τους στα βράχια, σκάβοντας ένα μικρό κοίλωμα. Όταν γίνεται πλημμυρίδα, μετακινούνται έρποντας και μετά επιστρέφουν στη θέση τους. Με απόφαση της ελληνικής Κυβέρνησης, απαγορεύεται η εμπορία των ζώντων δολωμάτων πεταλίδας, εφόσον το μήκος τους ανέρχεται μέχρι το ανώτατο όριο των 3 εκατοστών.[1]
Σύμφωνα με μελέτη που δημοσιεύτηκε στην επιστημονική επιθεώρηση Interface το 2015 τα δόντια της πεταλίδας είναι το ανθεκτικότερο βιολογικό υλικό και μπορούν να συγκριθούν μόνο με τις ισχυρότερες ίνες του άνθρακα του εμπορίου. Τα δόντια άντεξαν σε πίεση 4,9 GPa.[2][3][4][5]
Πεταλίδα (λέγεται και πατελίδα) είναι η κοινή ονομασία γαστερόποδων μαλακίων που ανήκουν στην οικογένεια των Πατελλιδών. Το γνωστότερο είδος είναι το εδώδιμο Patella cerulea, που ζει και στις ελληνικές ακτές. Το όστρακό της έχει σχήμα κώνου και ακτινωτές προεξοχές στην εξώτερη επιφάνειά του. Στην περιφέρειά του έχει δόντια και στο εσωτερικό του έχει γαλάζιους ιριδισμούς.
Οι πεταλίδες προσκολλώνται στους βράχους, όπως τα μύδια και τα στρείδια, και για να προστατεύονται από την ξηρασία στη διάρκεια της αμπώτιδας προσαρμόζουν καλά το όστρακό τους στα βράχια, σκάβοντας ένα μικρό κοίλωμα. Όταν γίνεται πλημμυρίδα, μετακινούνται έρποντας και μετά επιστρέφουν στη θέση τους. Με απόφαση της ελληνικής Κυβέρνησης, απαγορεύεται η εμπορία των ζώντων δολωμάτων πεταλίδας, εφόσον το μήκος τους ανέρχεται μέχρι το ανώτατο όριο των 3 εκατοστών.
Patellidae is a taxonomic family of sea snails or true limpets, marine gastropod molluscs in the clade Patellogastropoda.[1]
(The superfamily Patelloidea should not be confused with the similar-sounding genus of true limpets Patelloida which is in the family Lottiidae within the superfamily Lottioidea, also part of the Patellogastropoda.)
A cladogram showing phylogenic relations of Patellogastropoda based on molecular phylogeny research by Nakano & Ozawa (2007):[2]
PatellogastropodaLottiidae (including Acmaea and Niveotectura)
Patellidae
Genera and species in the family Patellidae include:[3][4]
Some limpet species in this family are used as a food source in various countries.
A study of Patella caerulea found that this limpet reduced the cover of algae and barnacles on steel panels suspended in sea water in a commercial port, suggesting that the limpet could be used to inhibit fouling of ship hulls.[5]
Patellidae is a taxonomic family of sea snails or true limpets, marine gastropod molluscs in the clade Patellogastropoda.
(The superfamily Patelloidea should not be confused with the similar-sounding genus of true limpets Patelloida which is in the family Lottiidae within the superfamily Lottioidea, also part of the Patellogastropoda.)
Les Patellidae sont une famille de gastéropodes.
Selon World Register of Marine Species (24 octobre 2014)[2] :
Les Patellidae sont une famille de gastéropodes.
Is teaghlach tacsanomaíoch de sheilidí mara nó fíorbhairnigh iad na Patellidae, moilisc ghastrapódacha mara sa chlád Patellogastropoda. [1]
Patellidae an t-aon teaghlach amháin san sárfhine 'Patelloidea'. Níl fofhine ag an bhfine seo.
(Níor chóir na Patelloidea a mheascadh leis an ghéineas d'fhíorbhairnigh 'Patelloida', den chineál ainm céanna, atá ar fáil san fhine Lottiidae san sárfhine Lottioidea, atá freisin mar chuid de na Patellogastropoda.)
Cládagram ag taispeáint an t-idirghaol fíliginiteach de na Patellogastropoda, bunaithe ar fhíligineacht mhóilíneach, taighde ag Nakano & Ozawa (2007): [2]
PatellogastropodaLottiidae (lena n-áirítear Acmaea agus Niveotectura )
'Patellidae'
San áireamh sna Genera agus sna speicis de chuid an fhine Patellidae tá: [3][4]
Comhchiallaigh:
Is téarma comhchiallach é Helioniscus do Cellana H. Adams, 1869 ón fhine Nacellidae.
Úsáidtear roinnt bairneach san fhine seo mar fhoinse bia i dtíortha éagsúla.
Fuair staidéar ar Patella caerulea amach gur laghdaigh an bhairneach seo clúdach algaí agus giúrann ar phainéil cruach solas a bhí ar crochadh in uisce farraige i gcalafort tráchtála, ag tabhairt le fios go bhféadfadh an bhairneach a úsáid mar chórais dhíobhálacha frithsmálaithe ar longa. [5]
Is teaghlach tacsanomaíoch de sheilidí mara nó fíorbhairnigh iad na Patellidae, moilisc ghastrapódacha mara sa chlád Patellogastropoda.
Patellidae an t-aon teaghlach amháin san sárfhine 'Patelloidea'. Níl fofhine ag an bhfine seo.
(Níor chóir na Patelloidea a mheascadh leis an ghéineas d'fhíorbhairnigh 'Patelloida', den chineál ainm céanna, atá ar fáil san fhine Lottiidae san sárfhine Lottioidea, atá freisin mar chuid de na Patellogastropoda.)
Patellidae Rafinesque, 1815 è una famiglia di molluschi gasteropodi.[1]
Comprende i seguenti generi:[1]
Patellidae Rafinesque, 1815 è una famiglia di molluschi gasteropodi.
Patellidae of schaalhoornachtigen zijn een familie van zeeslakken die behoort tot de clade Patellogastropoda.[1]
De dieren uit deze familie leven op rotsen en hebben vaak een dikke, zware, kegelvormige schelp. Rond het dier loopt een ondiepe groeve, waarin zich gepaarde mantelkieuwen bevinden en waar de rand van de mantel overheen hangt. Schaalhorens zijn moeilijk van elkaar te onderscheiden. Bij levende dieren wordt ook de kleur van de voetzool als determinatiekenmerk gebruikt: deze is gelig, dof oranje of bruin, met een grijze of groenige tint bij Patella vulgata, abrikooskleur of crèmig geel bij Patella ulyssiponensis en olijfgroen tot grijzig zwart bij Patella intermedia.
Schaalhorens zijn sterk aangepast aan de getijdenzone en komen vaak in grote aantallen voor op rotskusten. De dieren bezetten een vaste plek waar ze, als ze gegeten hebben, via een slijmspoor naar terugtrekken ("homing-gedrag"). Ze kunnen tot 16 jaar oud worden en maken tijdens hun leven ovale slijtplekken in het gesteente. Hun voedsel bestaat met name uit zaailingen van zeewieren. In de Europese zeeën komen iets minder dan tien soorten voor.
De familie kent de volgende geslachten:[2][3]
Patellidae of schaalhoornachtigen zijn een familie van zeeslakken die behoort tot de clade Patellogastropoda.
Albusnegler ofte kalt albuskjell, eller hatteskjell (Patellidae) er en familie med forgjellesnegler med et lavt, kjegleformet skall. De lever på havstrender (saltvann), i tidevannsonen. De finnes i Norge, med flere arter langs kysten nord til Hammerfest.
Albusnegler omtales vanligvis som et skjell, det vil si en musling. Det kommer nok av at skallet helt dekker kroppen. Sneglene har et enkelt skall, mens muslingen har to to like skallhalvdeler som omgir dyret.
Skallet er lavt, kjegle eller pyramideformet, ikke snodd eller vridd. Albusnegler ligner skilpaddesnegler og toppluesnegler.
Alle snegler i saltvann tilhører forgjellesneglene, som kan stenge skallet med et skallokk (operkulum). Albusnegler mangler dette lokket.
Albusnegler lever på hardt underlag, som steiner og berg, hvor de suger seg fast. Men de kan også finnes på sandbunn. Albuesnegler finnes fra strandsonen og ned til nærmere 100 meters dyp. Mange av artene kan suge seg fast til underlaget og kan være svært vanskelig å få løs. Albusnegler lever av å raspe alger av berget med raspetungen. Fine hår i ganen hjelper til med å ta inn maten.
Formering skjer i vinterhalvåret, ved at egg og spermier slippes ut i vannmassene. Dette skjer når det er grov sjø og sterke strømmer. Eggene blir spredt med vannet og larvene lever noen uker pelagisk, det vil si at de svømmer fritt i vannet, før de finner et sted hvor de fester seg.
Hos vanlig albuesnegl er skallets rand nøyaktig tilpasset underlaget og lukker seg tett når skallet er i luft, noe som skjer hver gang det er lavvann eller fjære sjø. Under vann vandrer vanlig albusnegl opp til enmeter fra utgangspunktet men er tilbake på samme sted ved lavvann. Sneglen har også med seg litt vann inne i skallet i de periodene den er i luft.
Den største arten er nok en albusnegle fra Mexico, Patella (Ancistromesus) mexicana, som kan bli 20 cm bred. Denne arten er truet og kan bli utryddet på grunn av for hard beskattning. Den er god som mat, samtidig som skallet er populært blant samlere.
Albusnegler ofte kalt albuskjell, eller hatteskjell (Patellidae) er en familie med forgjellesnegler med et lavt, kjegleformet skall. De lever på havstrender (saltvann), i tidevannsonen. De finnes i Norge, med flere arter langs kysten nord til Hammerfest.
Patellidae – jedyna rodzina w rzędzie Patellogastropoda, grupująca niewielkie i średniej wielkości ślimaki morskie o charakterystycznych czapeczkowatych (czareczkowatych) muszlach, występujące głównie w strefie pływów. Szeroko rozprzestrzeniona w wodach w strefie klimatu umiarkowanego i tropikalnego.
Nazwa rodzaju wynika z podobieństwa muszli do czarki (patella łac. – czara ofiarna, misa)[1]).
Wielkość muszli waha się od małej do średniej (2-11 cm). Muszla ma kształt stożkowaty, czapeczkowaty, czareczkowaty. Wierzchołek położony pośrodku, muszla w części wierzchołkowej wewnętrznej pogrubiona przez kallus, o perłowej, iryzującej lekko barwie. Zewnętrzna powierzchnia muszli gładka lub promieniście żeberkowana, z delikatnymi liniami wzrostowymi. Wieczka brak. Na kształt muszli wpływa siedlisko, w którym żyją osobniki – osobniki żyjące na skałach narażonych na uderzenia fal mają muszle płaskie, bardziej masywne, natomiast te żyjące na roślinach i w siedliskach osłoniętych mają muszle wyższe, bardziej ornamentowane[2]. Noga silnie umięśniona, przy jej pomocy ślimak przytwierdza się silnie do podłoża (potrzeba dużej siły, nawet kilkunastokilogramowej, żeby go oderwać)[2].
Przedstawiciele rodziny występują pospolicie w morzach stref klimatu umiarkowanego i tropikalnego[2].
Żyją w litoralu, w strefie pływów, a także w strefie oprysku. Najliczniej spotykane na podłożach skalistych. Podczas odpływu nie cofają się z wodą, lecz silnie przywierają do skał, gromadząc pomiędzy muszlą i płaszczem a podłożem zapas wody, który umożliwia im doczekanie przypływu]])[3][4].
Roślinożercy, zdrapywacze, rozdrabniacze – żywią się trawami morskimi, glonami, peryfitonem (w tym drobnymi gąbkami i larwami sesylnych skorupiaków). Żerują w czasie przypływu[2].
Rozdzielnopłciowe, okres rozrodu od kwietnia do września. Jaja przytwierdzane są do skał i otaczane cienką warstwą śluzu. Młode dojrzałość płciową uzyskują po roku[2].
Rodzina Patellidae obejmuje następujące rodzaje i podrodzaje[5][6][7]:
Patellidae – jedyna rodzina w rzędzie Patellogastropoda, grupująca niewielkie i średniej wielkości ślimaki morskie o charakterystycznych czapeczkowatych (czareczkowatych) muszlach, występujące głównie w strefie pływów. Szeroko rozprzestrzeniona w wodach w strefie klimatu umiarkowanego i tropikalnego.
Patellidae é uma família taxonómica de gastrópodes marinhos de concha cónica pertencente ao clade Patellogastropoda,[1] sendo a única família incluída na superfamília Patelloidea. Esta família não é dividida em subfamílias.
(A superfamília Patelloidea não deve ser confundida com o género de lapas Patelloida, com nome similar mas integgrado na família Lottiidae da superfamília Lottioidea,também parte do clade Patellogastropoda.)
O cladograma que se segue mostra as relações filogenéticas no âmbito do clade Patellogastropoda com base na aplicação das técnicas da filogenia molecular[2]:
PatellogastropodaLottiidae (incluindo Acmaea e Niveotectura)
Patellidae
Os géneros e espécies incluídos na família Patellidae são:[3][4]
Sinónimos:
Algumas espécies de lapas pertencentes a esta família são utilizadas como alimento (consideradas mariscos) em várias regiões costeiras e insulares.
Um estude de Patella caerulea mostrou que esta lapa reduz a cobertura de algas e cracas sobre paineis de aço suspensos na coluna de água no interiors de um porto comercial, sugerindo que lapas poderiam ser usadas para manter a limpeza de cascos de embarcações.[5]
Patellidae é uma família taxonómica de gastrópodes marinhos de concha cónica pertencente ao clade Patellogastropoda, sendo a única família incluída na superfamília Patelloidea. Esta família não é dividida em subfamílias.
(A superfamília Patelloidea não deve ser confundida com o género de lapas Patelloida, com nome similar mas integgrado na família Lottiidae da superfamília Lottioidea,também parte do clade Patellogastropoda.)
Prílipkovité alebo mištičky (Patellidae) sú čeľaď predožiabrých ulitníkov. Sú to menšie slimáky s nízkou, miskovitou ulitou, ktorá je však (na rozdiel od Haliotidae) symetrická a bez otvorov. Na európskom pobreží Atlantiku sa vyskytuje prílipka európska ('Patella vulgata). Stojí za zmienku, že v tomto rode bola zaznamenaná autogamia.
Prílipkovité alebo mištičky (Patellidae) sú čeľaď predožiabrých ulitníkov. Sú to menšie slimáky s nízkou, miskovitou ulitou, ktorá je však (na rozdiel od Haliotidae) symetrická a bez otvorov. Na európskom pobreží Atlantiku sa vyskytuje prílipka európska ('Patella vulgata). Stojí za zmienku, že v tomto rode bola zaznamenaná autogamia.
Skålsnäckor (Patellidae) är en familj havslevande snäckor med skålformiga och koniska skal. De flesta arter av skålsnäckor lever i tidvattenzonen och i den vågutsatta bränningszonen på klippor och stenar vid kuster eller på hårdbottnar i havet. Skalets form skyddar djuret inuti mot vågorna och gör att det kan slutas tätt mot underlaget som skydd mot uttorkning under lågvatten och mot predatorer. Skålsnäckor livnär sig på att beta alger. Aktivt födosök sker vanligen på natten, medan snäckorna under dagen sitter stilla. De suger sig fast vid underlaget med sin fot. Ofta har skålsnäckor en speciell plats där deras skal passar precis mot underlaget som de återvänder till mellan turerna då de söker föda.
Skålsnäckor (Patellidae) är en familj havslevande snäckor med skålformiga och koniska skal. De flesta arter av skålsnäckor lever i tidvattenzonen och i den vågutsatta bränningszonen på klippor och stenar vid kuster eller på hårdbottnar i havet. Skalets form skyddar djuret inuti mot vågorna och gör att det kan slutas tätt mot underlaget som skydd mot uttorkning under lågvatten och mot predatorer. Skålsnäckor livnär sig på att beta alger. Aktivt födosök sker vanligen på natten, medan snäckorna under dagen sitter stilla. De suger sig fast vid underlaget med sin fot. Ofta har skålsnäckor en speciell plats där deras skal passar precis mot underlaget som de återvänder till mellan turerna då de söker föda.
삿갓조개과(Patellidae)는 바다 달팽이 또는 삿갓조개과에 속하는 생물 중 하나이다. 삿갓조개류에 속하며, 해양 복족류 연체동물이다.[1]
삿갓조개과는 삿갓조개상과(Patelloidea)의 유일한 과이다. 이 과에는 아과 분류가 없다.
2007년 나카노(Nakano)와 오자와(Ozawa)의 분자생물학적 연구 결과를 토대로 작성한 삿갓조개류의 분기도는 아래와 같다.[2]:
삿갓조개류두드럭배말과 (흰삿갓조개속(Acmaea 또는 Niveotectura) 포함)
삿갓조개과
삿갓조개과에 포함되는 하위 속 및 종은 아래와 같다.[3][4]