Tapakuler (Rhinocryptidae) är en familj med små suboscina tättingar som främst förekommer i Sydamerika där den största mångfalden finns i Anderna. Tre arter – chocótapakul (Scytalopus chocoensis), tacarcunatapakul (S. panamensis) och gråvattrad tapakul (S. argentifrons) – förekommer i södra Centralamerika.
Tapakulerna är små till medelstora fåglar, med en längd mellan 10 och 24 cm. De är markbundna fåglar och dåliga flygare som har korta vingar. Istället har de kraftfulla ben som är väl anpassade till deras biotop som består av gräsmark eller skogens undervegetation. Stjärten är uppåtriktad och pekar mot huvudet. Merparten av arterna är små svarta eller bruna fåglar men det finns även några större och mer färggranna arterna. De uppmärksammas främst genom sina läten och arterna inom släktet Scytalopus identifieras utifrån läten.
De har en spetsig näbb och lever av insekter, frön och andra mjuka växtdelar, och skrapar upp föda från marken likt vissa hönsfåglar som fasaner. De flesta arter lägger två ägg på en skyddad plats som en jordhåla, en trädhåla eller ett sfäriskt rede.
Vissa arter av tapakulerna har mycket lokala utbredningsområden och eftersom de är dåliga flygare så kan de lätt isoleras i mindre populationer vilket leder till fragmentarisering. BirdLife International kategoriserade 2015 bahiaborstpanna (Merulaxis stresemanni) som akut hotad (CR) samt de fem arterna bahiatapakul (Eleoscytalopus psychopompus), kärrtapakul (Scytalopus iraiensis), magdalenatapakul (S. rodriguezi) ecuadortapakulo (S. robbinsi) och paramillotapakul (S. canus) som starkt hotade (EN) samt tacarcunatapakul (S. panamensis) som sårbar (VU).
Tapakulerna placeras traditionellt i den distinkta familjen Rhinocryptidae och så behandlas gruppen fortfarande av Clements et al. 2015.[1] Tidigare inkluderades även månbrösten, numera i den egna familjen Conopophagidae. Molekylära studier i början av 2000-talet indikerade att en stor del av tapakulerna kanske bäst borde beskrivas som en tribus eller en underfamilj inom familjen myrtrastar (Formicariidae), däribland typarten tofstapakul (Rhinocrypta lanceolata) och släktena Pteroptochos, Scytalopus och Liosceles.[2][3] Det fanns också förslag att andra släkten kanske borde flyttas till Conopophagidae, och då främst Teledromas.[2] Senare studier bekräftar dock att alla släkten traditionellt klassificerade som tapakuler, utom månbrösten, faktiskt ingår i familjen.[4][5][6]
Artgränserna inom släktet Scytalopus är bland de mest komplexa problemen inom neotropisk ornitologi. De har mycket kryptiska fjäderdräkter och identifiering utifrån visuella karaktärer är ofta omöjligt. Studier av läten och DNA behövs oftast för att utröna en specifik populations taxonomiska status. Flera nya arter för vetenskapen har beskrivit under 2000-talet, däribland stilestapakul (Scytalopus stilesi) och magdalenatapakul (S. rodriguezi) från Colombia. Utöver detta finns det ett antal kända arter som fortfarande inte beskrivits taxonomiskt, som exempelvis de två peruanska taxonen som än så länge kallas "Apurimac Tapaculo" och "Millpo Tapaculo", medan andra redan beskrivna taxon kanske omfattar flera arter. Den bästa illustrationen av osäkerheten kring detta släkte är att det bara fanns tio beskrivna arter 1970 och att den siffran idag är fyra gånger så hög.[7]
Enligt International Ornithological Congress (IOC) från 2018.[8]
Familj Melanopareiidae (månbröst)
Tapakuler (Rhinocryptidae) är en familj med små suboscina tättingar som främst förekommer i Sydamerika där den största mångfalden finns i Anderna. Tre arter – chocótapakul (Scytalopus chocoensis), tacarcunatapakul (S. panamensis) och gråvattrad tapakul (S. argentifrons) – förekommer i södra Centralamerika.
