Melitaea diamina Lang 1789

La Melitaea diamina, (Doncella escura) ye un lepidópteru ropalóceru de la familia Nymphalidae. Lang 1789.^{[1] [2][3][4]}

Descripción

• ♂

• ♂ △

• ♀

• ♀ △

Distribución

Distribuyese pol norte de la península Ibérica, centru, este y sudeste d'Europa, nordeste Turquía, sur y noroeste de Rusia, sur de Siberia, Transbaikal, Amur, Mongolia, nordeste de China, Corea y Xapón. En la península Ibérica alcuéntrase concretamente en Asturias, Galicia, Cataluña, Pirinéu y Cordal Cantábricu, ausente en las Islas Británicas.^[1][5]

Hábitat

Zones herboses húmedes con flores, dacuando acomuñaes con montes. La gata aliméntase de distintes especies del xéneru Valeriana. Hay una subespecie, Melitaea vernetensis ^[6] que vuela en el Parque Nacional de Picos de Europa. ^[1][7]

Bioloxía

Valeriana oficcinalis, Plantago lanceolata Filipendula ulmaria, Melampyrum nemerosum, M. pratensis, Polygonum bistorta.

Periodu de vuelu y envernía

A altitúes y llatitúes alzaes una xeneración al añu ente mayu y xunetu; al sur de los Alpes y España dos, la primera ente mayu y xunetu y la segunda ente agostu y setiembre. Envierna como canesba en niales sedosos. Vuela de 500 a 2000 metros^[1]

Referencies

Enllaces esternos

• Biodiversidá Virtual
• European Butterflies
• Asturnatura

El damer de la valeriana (Melitaea diamina)^[2] és un lepidòpter ropalòcer de la família Nymphalidae.^[3]

Descripció

• ♂

• ♂ △

• ♀

• ♀ △

Distribució

Es distribueix pel nord de la península Ibèrica, centre, est i sud-est d'Europa, nord-est Turquia, sud i nord-oest de Rússia, sud de Sibèria, Transbaikal, Amur, Mongòlia, nord-est de la Xina, Corea i Japó. A la península Ibèrica es troba concretament a Galícia, Catalunya, Pirineus i Serralada Cantàbrica.^[3]

Hàbitat

Zones herboses humides amb flors, ocasionalment associades amb boscos. L'eruga s'alimenta de diferents espècies del gènere Valeriana.^[3]

Període de vol i hibernació

A altituds i latituds elevades una generació a l'any entre maig i julliol; al sud dels Alps i Espanya dues, la primera entre maig i juliol i la segona entre agost i setembre. Hiberna com a eruga en nius sedosos.^[3]

Referències

Enllaços externs

• Biodiversidad Virtual (castellà)
• European Butterflies (anglès)
• Asturnatura (castellà)

Mørk pletvinge (Melitaea diamina) er en sommerfugl i takvingefamilien. Den er især udbredt i Mellemeuropas bjergegne og østpå til Centralasien. I Danmark fandtes den indtil 1982 på fugtige skovenge. Larven lever på arter af planten baldrian. Den har været helt forsvundet fra Danmark i en årrække, men der har fra 2013 været en del observationer igen.^[2]

Beskrivelse

• ♂

• ♂ bugstillet

• ♀

• ♀ bugstillet

Kilder og eksterne henvisninger

• Wikimedia Commons har flere filer relateret til Mørk pletvinge
• Wikispecies:Melitaeina
• Michael Stoltze, Danske dagsommerfugle. Gyldendal 1996. ISBN 87-0021276-8.

• Mørk pletvinge på lepidoptera.dk

Galleri

Baldrian-Scheckenfalter (Melitaea diamina), Puppe

Der Baldrian-Scheckenfalter oder Silberscheckenfalter (Melitaea diamina) ist ein Schmetterling (Tagfalter) aus der Familie der Edelfalter (Nymphalidae).

Merkmale

Imago

Die Falter erreichen eine Flügelspannweite von ca. 33 Millimetern. Sie haben die typische Zeichnung ihrer Gattung, diese ist aber, besonders auf den Hinterflügeln, sehr stark verdunkelt. Sie haben eine dunkelbraune Grundfärbung, neben der vor allem auf den Vorderflügeln, aber auch auf den Hinterflügeln orange Flecken verteilt sind. Die Unterseiten der Hinterflügel sind lebhaft orange, gelb und weiß gefärbt. Am Rand finden sich weißliche Randmonde, die nach innen hin an orange Felder angrenzen, in denen Flecken enthalten sind, die zumindest teilweise bei manchen zur Hälfte schwarz und weiß sind.

• ♂

• ♂ △

• ♀

• ♀ △

Raupe

Die Raupen werden etwa 25 Millimeter lang. Sie sind plump und dunkelgrau gefärbt mit zahlreichen kleinen, weißen Punkten. Zusätzlich haben sie weiße Seitenlinien. Ihr Körper ist mit vielen Dornen versehen, die gelborange gefärbt sind und zur Spitze hin hell werden.

Die Raupen ernähren sich von den Blättern des Kleinen Baldrians (Valeriana dioica) und anderen Baldrianarten.

Entwicklung

Die Weibchen legen ihre Eier in kleinen Grüppchen unter die Blätter ihrer Futterpflanzen. Die jungen Raupen leben gemeinsam in einem Gespinst. Sie überwintern zwischen trockenem Laub und werden erst nach dem Überwintern Einzelgänger.

Vorkommen

Die Tiere sind in Mitteleuropa weit verbreitet, in Norddeutschland aber selten. Sie kommen auch in weiten Teilen Asiens vor. Sie sind nur stellenweise häufig und leben an feuchten und sonnigen Orten, wie z. B. auf Streuwiesen am Rand von Mooren aber auch in feuchten und lichtdurchfluteten Wäldern und mancherorts auch auf Trockenrasen.

Flugzeit

Sie fliegen jährlich in einer Generation von Mai bis Juli, in warmen Regionen fliegen sie in zwei Generationen von Mai bis Juli und von August bis September.

Literatur

• Heiko Bellmann: Der neue Kosmos-Schmetterlingsführer. Schmetterlinge, Raupen und Futterpflanzen. Franckh-Kosmos, Stuttgart 2003, ISBN 3-440-09330-1.
• Günter Ebert (Hrsg.): Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Band 1: Tagfalter I (Ritterfalter (Papilionidae), Weißlinge (Pieridae), Edelfalter (Nymphalidae)). Ulmer-Verlag, Stuttgart 1993, ISBN 3-8001-3451-9.
• Tom Tolman, Richard Lewington: Die Tagfalter Europas und Nordwestafrikas. Franckh-Kosmos Verlag, Stuttgart 1998, ISBN 3-440-07573-7.
• Hans-Josef Weidemann: Tagfalter. Beobachten, bestimmen. Naturbuch-Verlag, Augsburg 1995, ISBN 3-89440-115-X.

Weblinks

– Album mit Bildern, Videos und Audiodateien

• Lepiforum e. V. Taxonomie und Fotos
• Artenporträts der Tagfalter in Rheinland-Pfalz - Baldrian-Scheckenfalter
• Melitaea diamina bei Fauna Europaea
• www.schmetterling-raupe.de
• Melitaea diamina weitere Fotos bei www.pieris.ch
• Moths and Butterflies of Europe and North Africa (englisch)

De Donkere Plakflinter (Melitaea diamina) is in soarte yn de famylje fan de Aureliaflinters (Nymphalidae).

Foarkommen

De Donkere Plakflinter libbet yn fochtige gebieten. De flinters binne faak te finen by rivierkes of fochtige greiden. Yn Nederlân komme se net mear foar. Der wiene grutte populaasjes yn de Achterhoek, Twinte en Limburch. Yn de jierren 1960 binne se ferdwûn.

Op de reade list stiet de Donkere Plakflinter as ferdwûn út Nederlân.

Flinter

De wjuklingte is likernôch 16 oant 21 mm. De efterwjukken binne swart. De wyfkes hawwe de boppekant minder swart. De ûnderkant fan de wjukken hat giele plakken. De flinters falle dêrtroch goed op.

• ♂

• ♂ △

• ♀

• ♀ △

Fleantiid

De flinter fljocht fan midden maaie ôf oant ein juny. De Donkere Plakflinter fljocht yn ien generaasje.

Rûp

De jonge rûpen meitsje in grut nêst mei spinsels. De rûp oerwinteret as in healwaaks rûp ûnder de blêden. Soms oerwinterje rûpen twa kear. As it waar der net neffens is en der net folle fretten foar de rûp is, dan wachtet er op in better jier.

De rûp fret de Grutte Faleriaan en de Lytse Faleriaan.

Sjoch ek

• List fan flinters

Melitaea protomedia is a butterfly of the family Nymphalidae. It is found in the Amur River basin in Russia and from central and eastern China to Korea and Japan.^[2] The habitat consists of flowering meadows, forest edges and clearings.

Adults are on wing from July to August.

The larvae feed on Veronica species.

Subspecies

• Melitaea protomedia protomedia (Russia)
• Melitaea protomedia regama Fruhstorfer, 1915 (China to Korea and Japan)

References

Wikimedia Commons has media related to Melitaea protomedia.

La doncella oscura (Melitaea diamina) es un lepidóptero ropalócero de la familia Nymphalidae. Lang 1789.^[1]​^[2]​^[3]​^[4]​

Descripción

Macho

• ♂

• ♂ △

Hembra

• ♀

• ♀ △

Distribución

Se distribuye por el norte de la península ibérica, centro, este y sudeste de Europa, nordeste de Turquía, sur y noroeste de Rusia, sur de Siberia, Transbaikalia, río Amur, Mongolia, nordeste de China, península de Corea y Japón. En la península ibérica se encuentra concretamente en Galicia, Cataluña, Pirineos y Cordillera Cantábrica.^[1]​

Hábitat

Zonas herbosas húmedas con flores, ocasionalmente asociadas con bosques. La oruga se alimenta de diferentes especies del género Valeriana.^[1]​

Biología

Como oruga se alimenta de Valeriana oficcinalis, Plantago lanceolata, Filipendula ulmaria, Melampyrum nemerosum, M. pratensis y Polygonum bistorta.

Periodo de vuelo e hibernación

En altitudes y latitudes elevadas produce una generación al año —entre mayo y julio—; en cambio, al sur de los Alpes y España produce dos, la primera entre mayo y julio y la segunda entre agosto y septiembre. Hiberna como oruga en nidos sedosos.^[1]​

Referencias

Tummaverkkoperhonen (Melitaea diamina) on täpläperhosten heimoon kuuluva keskikokoinen päiväperhonen.

Koko ja ulkonäkö

Tummaverkkoperhosen siipien kärkiväli on noin 31–42 mm. Naaraat ovat keskimäärin koiraita kookkaampia. Siipien yläpinta on suurelta osin mustanruskea, sillä tummat kirjaukset peittävät suurimman osan ruskeankeltaisesta pohjaväristä, erityisesti takasiivissä.

• Koiraan yläpuoli

• Koiraan alapuoli

• Naaraan yläpuoli

• Naaraan alapuoli

Levinneisyys ja lentoaika

Tummaverkkoperhonen on palearktinen laji, joka esiintyy Etelä-Euroopan länsiosista ja Keski-Euroopasta Fennoskandian eteläosiin sekä Venäjän ja Keski-Aasian kautta Siperiaan ja Amurille. Suomessa on paikallisia esiintymiä Pirkanmaalla, Etelä-Pohjanmaalla ja Satakunnassa.

Tummaverkkoperhonen on rauhoitettu Suomessa luonnonsuojeluasetuksella. Esiintymisalue on taantunut karjan laidunnuksen vähenemisen sekä niittyjen metsityksen seurauksena^[1]. Perhosen elinpaikkoja on talvella 2014 kunnostettu useissa kohteissa Pirkanmaalla. Esimerkiksi Viitapohjassa työtä tehtiin metsurityön lisäksi kaivinkoneen ja energiapuukauhan voimin. Niittyjen kunnostushankkeen toteutti Pro Agria Etelä-Suomi. Työn tilasi ja rahoitti Pirkanmaan ELY-keskus.^[2]

Lentoaika on touko–heinäkuussa yhtenä sukupolvena. Suomessa kesäkuun alkupuolelta heinäkuun puoliväliin.

Elinympäristö ja elintavat

Tummaverkkoperhosen elinympäristöä ovat kosteat ja heinikkoiset niityt ja rantaniityt, soiden pensaikkoiset reunat ja rantojen laidun- ja hakamaat. Laji viihtyy myös avoimien ojien pientareilla. Perhonen esiintyy usein myös vuoristoalueilla alppiniityillä 2 000 metrin korkeudelle asti. Levinneisyysalueellaankin perhosta tavataan vain paikoittain.

Ravintokasvi

Toukan ravintokasveja ovat maitikat (Melampyrum), ratamot (Plantago), tädykkeet (Veronica) sekä rohtovirmajuuri (Valeriana officinalis).

Lähteet

• Olli Marttila, Tari Haahtela, Hannu Aarnio, Pekka Ojalainen: Suomen päiväperhoset. Tekijät ja Kirjayhtymä Oy, 1990. ISBN 951-26-3471-6.
• Lionel G. Higgins, Norman D. Riley, suom. Olavi Sotavalta: Euroopan päiväperhoset. Kustannusosakeyhtiö Tammi, 1973. ISBN 951-30-2311-7.
• Melitaea nic.funet.fi. Viitattu 10.9.2009.

Viitteet

Aiheesta muualla

• Luontoportti: Tummaverkkoperhonen (Melitaea diamina)
• Suomen Perhoset: Tummaverkkoperhonen
• Perhosopas: Tummaverkkoperhonen (Melitaea diamina)
• HS.fi Uhanalaista tummaverkkoperhosta etsitään Pohjois-Satakunnasta (23. kesäkuuta 2010)
• UniProt, Taxonomy: Melitaea diamina (englanniksi)

La Mélitée noirâtre, Damier noir ou Argynne dictynne (Melitaea diamina) est une espèce de lépidoptères (papillons) appartenant à la famille des Nymphalidae, à la sous-famille des Nymphalinae, à la tribu des Melitaeini, et au genre Melitaea.

Description

C'est un papillon au dessus marron à frange blanche entrecoupée, ornementé de damiers orange identiques alignés sur les parties blanches de la frange. Ils peuvent être en petit nombre et même presque absents aux ailes postérieures.

Le revers est orange aux antérieures avec une ligne submarginale de chevrons blancs et à damiers blanc crème et damiers orange organisés en lignes aux postérieures.

• Face dorsale ♂ MHNT

• △ Revers ♂

• Face dorsale ♀ MHNT

• △ Revers ♀

Biologie

Période de vol et hivernation

La Mélitée noirâtre hiverne à l'état de jeune chenille dans une toile de soie.

Elle vole entre mai et juillet en une génération à haute altitude et latitude et en deux générations de mai à juillet puis en août septembre dans l'ouest de l'Europe^[1].

Plantes hôtes

Les plantes hôtes de sa chenille sont surtout des Valeriana dont Valeriana officinalis Valeriana dioica et Valeriana sambucifolia. D'autres plantes hôtes sont possibles mais leur utilisation devra être confirmée^[2],[1].

Écologie et distribution

La Mélitée noirâtre est présente dans le centre et l'est de l'Europe, le sud de la Sibérie, le nord-est de la Chine, la Corée et le Japon^[2],[1].

En Europe elle réside depuis le nord de l'Espagne, le sud et l'est de la France, dans tous les pays du centre de l'Europe. Elle est absente de la partie la plus au nord, Angleterre, Irlande, nord de l'Allemagne, de la Pologne et Scandinavie où elle présente des isolats dans le sud de la Suède, de la Norvège, de la Finlande et dans les États Baltes. Elle est aussi absente du sud de l'Italie et de la Grèce

En France elle est présente dans tous les départements sauf en Bretagne, Pays-de-Loire et des départements qui bordent la Manche et la mer du Nord. Elle est aussi absente de Corse^[3].

Biotope

La Mélitée noirâtre réside dans les prairies humides ombragées.

Systématique

L'espèce Melitaea diamina a été décrite par l'entomologiste allemand Heinrich Gottlob Lang en 1789 sous le nom initial de Papilio diamina^[4].

Synonymes

• Papilio dictynna Esper, 1779
• Papilio diamina Lang, 1789 Protonyme
• Melitaea vernetensis Rondou, 1902
• Melitaea dictynna praxilla Fruhstorfer, 1917 ^[5]
• Melitaea dictynna alpestris Fruhstorfer, 1917 ^[6]
• Melitaea dictynna aurelita Fruhstorfer, 1919 ^[7]
• Melitaea codinai de Sagarra, 1932.

Noms vernaculaires

• La Mélitée noirâtre ou Damier noir ou Argynne dictynne en français
• En anglais False-heath Fritillary, en allemand Silberscheckenfalter et en espagnol Doncella oscura^[2].

Taxinomie

Sous-espèces

• Melitaea diamina diamina
• Melitaea diamina badukensis Alberti, 1969
• Melitaea diamina codinai Sagarra, 1932
• Melitaea diamina erycinides Staudinger, 1892
• Melitaea diamina erycina (Lederer, 1853)
• Melitaea diamina hebe (Borkhausen, 1793)
• Melitaea diamina vernetensis Rondou, 1902^[2],[8].

La Mélitée noirâtre et l'Homme

Protection

Pas de statut de protection particulier^[9].

Notes et références

Voir aussi

Article connexe

• Lépidoptère

Tamsioji šaškytė (lot. Melitaea diamina, angl. Melitaea diamina, vok. Baldrian-Scheckenfalter) – pleštekių (Nymphalidae) šeimos drugys. Skraido birželio – liepos mėn. paupiuose, paežerėse, miško drėgnose pievose. Lervos gyvena ant valerijonų, kūpolių, rūgčių.

Lietuvoje labai reta rūšis. Aptikta Jonavos, Panevėžio, Rokiškio, Švenčionių ir Utenos rajonuose. Įrašyta į Lietuvos raudonąją knygą.

Nuorodos

• Google: Melitaea diamina, nuotraukos
• Melitaea diamina (Lang, 1789)
• False Heath Fritillary
• Silberscheckenfalter

Vikiteka

De woudparelmoervlinder (Melitaea diamina) is een vlinder uit de familie Nymphalidae (vossen, parelmoervlinders en weerschijnvlinders). De wetenschappelijke naam van de soort is, als Papilio diamina, in 1789 door Heinrich Gottlob Lang gepubliceerd. De spanwijdte bedraagt tussen de 33 en 39 millimeter. Vrouwtjes zijn iets kleiner en donkerder van kleur van de mannetjes.

De woudparelmoervlinder staat op de Nederlandse Rode lijst dagvlinders als verdwenen vermeld. In Vlaanderen is de vlinder verdwenen sinds 1954, in Wallonië komt de vlinder nog zeldzaam voor. In Centraal-Europa komt de vlinder voor op graslanden in vochtige bossen.

De vlinder vliegt van mei tot en met september in één generatie per jaar. Er wordt als rups in een spinselnest overwinterd. Planten uit het geslacht valeriaan worden door de rupsen als waardplant gebruikt.

Mørk rutevinge (Melitaea diamina) er en sommerfugl som tilhører den artsrike familien flikvinger (Nymphalidae). Den er den mørkeste nordiske rutevingen, sjokoladebrun med små, gule flekker.

Utseende

En liten til middelsstor (vingespenn 32 – 38 mm) sommerfugl, sjokoladebrun med små, lyse flekker, som varierer i farge fra kremhvite til okergule.

• ♂

• ♂ △

• ♀

• ♀ △

Levevis

Larvene lever selskapelig på vendelrot (Valeriana). Arten forekommer nord til Valldal i Møre og Romsdal i Norge, men er lokal og sjelden og mangler trolig helt i store områder.

Referanser

Litteratur

• Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M. Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae – Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. ISBN 91-88506-51-7
• Aarvik, Leif, Berggren, Kai, Hansen, Lars Ove. 2000. Norges Sommerfugler. Catalogus Lepidopterorum Norwegiae. Norsk entomologisk forening. 192 sider. ISBN 82-995095-1-3
• Aarvik, Leif, Hansen, Lars Ove, Vladimir Kononenko. 2009. Norges Sommerfugler. Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvermere. Norsk entomologisk forening, Naturhistorisk museum, Universitetet i Oslo. 432 sider. ISBN 978-82-996923-2-8

Eksterne lenker

• (sv) mørk rutevinge hos Dyntaxa
• (en) mørk rutevinge i Encyclopedia of Life
• (en) mørk rutevinge i Global Biodiversity Information Facility
• (en) mørk rutevinge hos Fauna Europaea
• (en) mørk rutevinge hos NCBI
• (en) Kategori:Melitaea diamina – bilder, video eller lyd på Wikimedia Commons
• (en) Melitaea diamina – galleri av bilder, video eller lyd på Wikimedia Commons
• Svenska Fjärilar, med bildegalleri
• Norges sommerfugler

Przeplatka diamina (Melitaea diamina) – motyl dzienny z rodziny rusałkowatych.

Wygląd

Rozpiętość skrzydeł od 34 do 38 mm, dymorfizm płciowy niewielki.

• ♂

• ♂ △

• ♀

• ♀ △

Siedlisko

Torfiaste łąki, skraje torfowisk niskich.

Biologia i rozwój

Wykształca jedno pokolenie w roku (czerwiec-lipiec). Rośliny żywicielskie: kozłek lekarski, kozłek dwupienny, kozłek całolistny. Jaja barwy biało-zielonkawej składane są w dużych grupach na spodniej stronie rośliny żywicielskiej. Larwy żyją w oprzędach, zimują w gniazdach ze splecionych liści. Stadium poczwarki trwa ok. 3 tygodni.

Rozmieszczenie geograficzne

Gatunek eurosyberyjski, w Polsce występuje na całym obszarze kraju z wyjątkiem regionów południowo-zachodnich.

Bibliografia

• Marcin Sielezniew, Izabela Dziekańska, Motyle dzienne, wyd. Multico, Warszawa 2010, s. 257.

Sotnätfjäril, Melitaea diamina, är en övervägande mörkbrun fjäril med orange fläckar. Den lever på fuktiga ängar och skogar där det finns vänderotsväxter vars blad larverna äter av. I vissa länder i Europa är sotnätfjärilen hotad eller försvunnen på grund av att dess livsmiljö minskar i omfattning.

Ett synonymt svenskt namn för sotnätfjäril är kovetenätfjäril.^[1]

Utseende

Sotnätfjärilen kan variera i utseendet beroende på var den förekommer geografiskt, men den är bland de mörkaste nätfjärilarna. Vingspannet varierar mellan 36 och 42 millimeter, på olika individer. Ovansidan är mörkbrun med orange och gula fläckar. Fläckarna är vanligen störst och flest på framvingen. Längs ytterkanterna finns korta vita fransar. Undersidan på framvingen är orange med strödda svartbruna fläckar. Mot ytterkanten finns halvmånformade ljusgula fläckar inramade med brunsvart. Bakvingens undersida är mönstrad med fält i vitt, ljusgult, orange och brunt och dessa fält bildar delvis tvärgående band. Mot ytterkanten finns en rad med små brunsvarta runda fläckar i bruna fält.^[2]

• ♂

• ♂ △

• ♀

• ♀ △

Larven är gråsvart med ljusbruna taggar och den blir upp till 25 millimeter lång.^[2]

Levnadssätt

Denna fjäril, liksom alla andra fjärilar, genomgår under sitt liv fyra olika stadier; ägg, larv, puppa och fullvuxen (imago). En sådan förvandling kallas för fullständig metamorfos.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, infaller i juni-juli.^[2] Under flygtiden parar sig fjärilarna och honan lägger äggen på värdväxtens blad. Ur ägget kläcks larven och börjar äta av bladet.^[3] Värdväxter, som alltså är de växter larven lever på och äter av, är för sotnätfjärilen till övervägande delen olika vänderotsväxter.^[1]

Larven växer inte färdigt under den första sommaren utan övervintrar. På våren fortsätter den att äta och sedan antingen förpuppas den eller så övervintrar den ytterligare en vinter och förpuppas året därpå. Puppstadiet varar ett par veckor och därefter kläcks den fullbildade fjärilen och en ny flygtid börjar.^[3]

Habitat

Fjärilens habitat, den miljö den lever i, är fuktiga ängsmarker och skogsmarker som översilas av vatten på vintern och våren. Denna miljö får inte vara alltför näringsrik. Dessa typer av miljö försvinner alltmer genom bland annat skyddsdikning och sotnätfjärilen har därför minskat i antal, åtminstone i delar av Europa. Den är där upptagen på olika länders rödlistor, i Danmark, Belgien och Nederländerna som Försvunnen (RE), i Finland som Akut hotad (CR), i Tyskland som Hotad och i Sverige som Missgynnad (NT).^[1]

Utbredning

Sotnätfjärilens utbredningsområde sträcker sig från södra och centrala Europa genom södra Sibirien och nordöstra Kina till Korea och Japan.^[4] I Norden förekommer den lokalt i södra Norge, södra halvan av Sverige samt i södra Finland.^[3]

Källor

1. ^ [a b c] Artdatabanken, SLU Faktablad Melitaea diamina 2008-01-27, läst 3 oktober 2008
2. ^ [a b c] Sterry, Paul; Mackay, Andrew (2006). Bonniers naturguider Fjärilar sid 70. Albert Bonniers förlag. ISBN 9789100105136
3. ^ [a b c] Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae - Nymphalidae. (2005) sid 307-308. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. ISBN 91-88506-51-7
4. ^ nic.funet.fi/pub/sci/bio/life Melitaea diamina, läst 3 oktober 2008

Externa länkar

• Moths and Butterflies of Europe and North Africa Bilder på sotnätfjärilen från olika områden i Europa.
• Wikimedia Commons har media som rör Sotnätfjäril.
  Bilder & media

• 1 Поширення
• 2 Опис
• 3 Спосіб життя
• 4 Посилання

Melitaea diamina là một loài bướm ngày thuộc họ Nymphalidae.

Hình ảnh

• Bướm đực

• Bướm cái

• 
• 
• 
• 
• 

Chú thích

Tham khảo

• Dữ liệu liên quan tới Melitaea diamina tại Wikispecies

Bài viết về bướm giáp này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.

• x
• t
• s

Систематика
на Викивидах

Изображения
на Викискладе

Шашечница диамина^[2], или шашечница черноватая^[3] (лат. Melitaea diamina) — вид настоящих нимфалид из рода шашечниц. Время лёта: с июня по июль.

Распространение

Распространены в Европе, средней полосе Азии и в Китае.^[4]

Описание

Размах крыльев этой шашечницы 16—23 мм.

• ♂

• ♂ △

• ♀

• ♀ △

Экология

Гусеницы питаются на следующих растениях: Вероника (Veronica), валериана (Valeriana) (в частности валериана лекарственная (Valeriana officinalis) и валериана бузинолистная (Valeriana sambucifolia)), марьянник (Melampyrum), подорожник (Plantago), патриния (Patrinia) и горец (Polygonum).^[4]

Подвиды

• Melitaea diamina diamina (Lang, 1789) — от Восточной Европы до Южной Сибири и Амура, Уральские горы^[4]
• Melitaea diamina badukensis Alberti, 1969 — Большой Кавказ^[4]
• Melitaea diamina vernetensis Rondou, 1902^[4]
• Melitaea diamina codinai Sagarra, 1932^[4]
• Melitaea diamina erycinides Staudinger, 1892^[4]
• Melitaea diamina erycina (Lederer, 1853)^[4]

Примечания