El ratpenat de peus petits occidental (Myotis ciliolabrum) és una espècie de ratpenat de la família dels vespertiliònids que es troba a Mèxic, el Canadà i els Estats Units.
El ratpenat de peus petits occidental (Myotis ciliolabrum) és una espècie de ratpenat de la família dels vespertiliònids que es troba a Mèxic, el Canadà i els Estats Units.
Das Westliche Kleinfuß-Mausohr (Myotis ciliolabrum) ist eine Fledermausart aus der Familie der Glattnasen (Vespertilionidae), welche in Nordamerika beheimatet ist. Es wurde bis 2005 als eine Unterart des Östlichen Kleinfuß-Mausohrs (Myotis leibii) geführt.
Der Artname setzt sich aus dem Lateinischen „cilium“ (=Augenlid) und „labrum“ (=Lippe) zusammen.
Das Westliche Kleinfuß-Mausohr ist mit einer Unterarmlänge von Mausohr. Die Weibchen sind dabei etwas größer als die Männchen. Charakteristisch ist die schwarze Maske um die Augen, welche im Kontrast steht zu der ansonsten hellen Fellfarbe. Eine solche Maske fehlt beim sympatrisch vorkommenden Kalifornischen Mausohr (Myotis californicus), die generell eine dunklere Fellfarbe besitzt. Die Flughaut, Gesicht und Ohren des Westlichen Kleinfuß-Mausohr sind ebenfalls dunkel. Die Art hat kleine Füße (Tibia, jedoch größere als die des Kanifornischen Mausohrs. Die Ohren des Westlichen Kleinfuß-Mausohr sind relativ lang (11–16 mm), der Tragus schlank und etwa halb so lang wie das Ohr. Die Flügelspannweite beträgt im Schnitt 242 mm.
Das Westliche Kleinfuß-Mausohr ist eine häufige Fledermaus in wüstenartigen Lebensräumen, kommt jedoch auch in Wäldern vor. Die Art ist wie die meisten Fledermäuse nachtaktiv und ernährt sich von Insekten, wobei sie besonders kleine Nachtfalter zu bevorzugen scheint, jedoch auch Zweiflügler, Schnabelkerfen, Köcherfliegen und Käfer erbeutet. Das Westliche Kleinfuß-Mausohr ist dabei ein relativ langsamer, wendiger Flieger. Wo das Westliche Kleinfuß-Mausohr zusammen mit dem Kalifornischen Mausohr auftritt, gehen die Arten in unterschiedlichen Gebieten auf Futtersuche: Das Westliche Kleinfuß-Mausohr bevorzugt dabei felsige Regionen, während das Kalifornische Mausohr über Gewässern jagt. So vermeiden die beiden Fledermausarten Nahrungskonkurrenz. Die Echoortungsrufe bewegen sich regional variierend zwischen 40 und 62 kHz und sind damit für den Menschen nicht hörbar. Tagsüber hängt Myotis ciliolabrum in Felsspalten, Höhlen und Tunneln, die Art wurde aber gelegentlich schon in verlassenen Schwalbennestern, in Gebäuden und unter loser Borke einer Pinie gefunden. Die Tiere sind dabei einzeln oder in kleinen Gruppen anzutreffen. Während der kalten Jahreszeit hält das Westliche Kleinfuß-Mausohr Winterschlaf in Höhlen, Felsspalten und verlassenen Minen. Auch dabei findet man meist nur einzelne Tiere und keine großen Gruppen. In denselben Winterschlafplätzen findet man manchmal auch andere Fledermausarten wie Corynorhinus townsendii und die Große Braune Fledermaus (Eptesicus fuscus). Die Weibchen des Westlichen Kleinfuß-Mausohrs gebären im Frühling jeweils ein einziges Jungtier. Neugeborene haben eine Unterarmlänge von etwa 12,4 mm und ein Gewicht von 1,1 g.
Das Westliche Kleinfuß-Mausohr kommt in Kanada in Alberta und Saskatchewan sowie südlich in den Vereinigten Staaten bis Kansas und New Mexico vor. Ihr Bestand wird von der IUCN dank der weiten Verbreitung als stabil und die Art als ungefährdet eingestuft[1], steht jedoch in den einzelnen Bundesstaaten unter Schutz.
Das Westliche Kleinfuß-Mausohr (Myotis ciliolabrum) ist eine Fledermausart aus der Familie der Glattnasen (Vespertilionidae), welche in Nordamerika beheimatet ist. Es wurde bis 2005 als eine Unterart des Östlichen Kleinfuß-Mausohrs (Myotis leibii) geführt.
Der Artname setzt sich aus dem Lateinischen „cilium“ (=Augenlid) und „labrum“ (=Lippe) zusammen.
အနောက်ခြေသေးလင်းနို့ (western small-footed bat) (Myotis ciliolabrum) သည် အနောက်ခြေသေး မြောတစ် (myotis) ဟု ခေါ်ပြီး၊ မြောက်အမေရိကတွင် ပေါက်ဖွားသော ဗက်စပါ လင်းနို့ (vesper bat)[မှတ်စု ၁] အမျိုးအစား တမျိုးဖြစ်သည်။
အနောက်ခြေသေးလင်းနို့များသည် အတော်ပင် သေးငယ်သော လင်းနို့များ ဖြစ်ပြီး၊ စုစုပေါင်း အရှည် ၈ မှ ၁၀ စင်တီမီတာ (၃.၁ မှ ၃.၉ လက်မ) ထိ ရှိကာ၊ အတောင်ပံ ဖြန့်လျှင် ၂၄ စင်တီမီတာ (၉.၄ လက်မ) ရှိသည်။. သူတို့သည် ၄ ဂရမ်မှ ၅ ဂရမ် (၀.၁၄ မှ ၀.၁၈ အောင်စ) ထိ လေးကာ၊ အမများသည် အထီးများထက် ကြီးသည်။ အမွေးနုများသည် ညိုဝါရောင် ရှိပြီး၊ အောက်ပိုင်းသည် ပိုဖျော့တော့ကာ တခါတရံ အဖြူရောင် ဖြစ်တတ်သည်။ နှုတ်သီးနှင့် မေးသည် အနက်ရောင် ဖြစ်ကာ၊ ၁၁ မီလီမီတာ မှ ၁၆ မီလီမီတာ (၀.၄၃ မှ ၀.၆၃ လက်မ) ထိ ရှည်သော နားရွက်များသည်လည်း မည်းသည်။ အမြီးသည် ၃ မှ ၅ စင်တီမီတာ (၁.၂ မှ ၂.၀ လက်မ)ထိ ရှည်ပြီး၊ ယူရိုပတေဂျီယံ (uropatagium) ခေါ်သော ခြေကွက်ကြား အမြှေးပါးအတွင်း လုံးဝ ဖုံးအုပ်နေပြီး၊ အနည်းငယ်မျှသာ အစွန်းထွက်နေတတ်သည်။ အမည်တွင်ထားသည့် အတိုင်းပင် ခြေများသည် သာမန်မဟုတ် သေးငယ်ကာ၊ ခြေသလုံးရိုး (tibia)၏ အရှည် တဝက်ခန့်သာ ရှိသည်။ [၂]
The bats have a wing aspect ratio of 6.1 and a wing loading of 6.7 N/m2, which are both relatively low values for bats.[၃] သူတို့သည် ကယ်လီဖိုးနီးယား မြောတစ်နှင့် သွေးနီးစပ်သည့် ပုံ ပေါ်သည်။ ကယ်လီဖိုးနီးယား မြောတစ်သည် ဤလင်းနို့ အမျိုးအစားနှင့် အဆင့်သတ်မှတ်ချက်များ အချို့ တူသော်လည်း၊ မတူသည့် တခုမှာ ဤခြေသေး မျိုးစိတ်ကဲ့သို့ မည်းနက်သော မျက်နှာပုံ မရှိခြင်း ဖြစ်သည်။[၂]
အနောက် ခြေသေး လင်းနို့များကို မြောက်ဘက်တွင် ဗြိတိသျှ ကိုလံဘီယာနှင့် ဆက်စကက်ချီဝမ်နယ်မှသည် တောင်ဘက်တွင် ဘာဂျ ကယ်လီဖိုးနီးယား၊ ဇကတီကတ်စ် နှင့် နုအဲဗို လီယွန်ပြည်နယ်အထိ မြောက်အမေရိကတိုက် အနောက်ပိုင်း တဝက်လောက်၌ များစွာ တွေ့ရသည်။ ဤ ဒေသကြီး အတွင်း၌ ကန္တာရနှင့် ဖုန်းဆိုးမြေများ ကဲ့သို့သော ခြောက်သွေ့သော၊ တဝက်တပျက် ခေါင်သော နေရာများတွင် အများဆုံး နေထိုင်သည်ကို တွေ့ရသော်လည်း၊ အထူးသဖြင့် ပိုမြင့်သော အမြင့်ပိုင်းတွင် ထင်းရှူးတော သို့မဟုတ် ဂျူနီပါတောများ၌ တွေ့နိုင်သည်။ သူတို့ကို မီတာ ၃၀၀ မှ ၃၃၀၀ အတွင်း (ပေ ၉၈၀ မှ ၁၀၈၃၀) တွေ့နိုင်သည်။ မျိုးစိတ်ခွဲ နှစ်ခုမှာ၊
အနောက်ခြေသေးလင်းနို့များသည် ညမှ ထွက်လာပြီး၊ ပိုးကောင်များ ဖမ်းစားတတ်ကာ၊ ပိုးဖလံများ၊ နောက်ချေးပိုးထိုးကောင်များနှင့် ယင်ကောင်များကို စားသုံးသည်။[၄] ပျံသန်းမှုသည် နှေးသော်လည်း တိုက်ခိုက်ရန် တိကျမှု ရှိသည်၊ မကြာခဏ ရေ သို့မဟုတ် ကျောက်ဆောင်ပေါသည့် ကမ်းပါးများနှင့် နီးနီးကပ်ကပ် နေထိုင်သည်။ သူတို့သည် မကြာခဏ ဂူများထဲတွင် နေ့အချိန် အိပ်တန်းတက်သော်လည်း၊ ပိုသေးငယ်သော အက်ကွဲကြောင်းများ၊ လူလုပ် အဆောက်အဦများ သို့မဟုတ် လျော့ရဲသော သစ်ခေါက်များ အောက်၌လည်း တွေ့ရှိရသည်။ အထီးသည် တကိုယ်တည်း အိပ်တန်းတက်လေ့ ရှိသော်ငြား၊ အမသည် ကလေးများကို စောင့်ရှောက်ရန် ဆယ့်ကိုးကောင်အထိ အုပ်စုကလေးများ ဖွဲ့ပြီး စုစည်း နေထိုင်တတ်သည်။ ဆောင်းရာသီတွင်၊ များအားဖြင့် တကောင်တည်း ဆောင်းခိုသည်။[၅] လင်းနို့များသည် ဇွန်နှင့် ဇူလိုင်လကြားတွင် ရင်သွေး တကောင် မွေးသည်။ မွေးကင်းစများသည် အမွေးပြောင်နေပြီး၊ ၁.၁ ဂရမ် (၀.၀၃၉ အောင်စ) လေးကြောင်း မှတ်တမ်း တင်ထားသည်။
အနောက်ခြေသေးလင်းနို့ (western small-footed bat) (Myotis ciliolabrum) သည် အနောက်ခြေသေး မြောတစ် (myotis) ဟု ခေါ်ပြီး၊ မြောက်အမေရိကတွင် ပေါက်ဖွားသော ဗက်စပါ လင်းနို့ (vesper bat) အမျိုးအစား တမျိုးဖြစ်သည်။
The western small-footed bat (Myotis ciliolabrum), also known as the western small-footed myotis, is a species of vesper bat native to North America.
Western small-footed bats are relatively small bats, having a total length of 8 to 10 cm (3.1 to 3.9 in), and a wingspan of about 24 cm (9.4 in). They weigh just 4 to 5 g (0.14 to 0.18 oz), with females being larger than males. Their fur is yellowish-brown in color, with paler, sometimes white, underparts. The muzzle and chin are black, as are the 11 to 16 mm (0.43 to 0.63 in) long ears. The tail is 3 to 5 cm (1.2 to 2.0 in) in length, but is almost entirely enclosed within the uropatagium, with only the tip extending beyond it. As the common name indicates, the feet are unusually small, being about half the length of the tibia.[3]
The bats have a wing aspect ratio of 6.1 and a wing loading of 6.7 N/m2, which are both relatively low values for bats.[4] They are very similar in appearance to the closely related California myotis, with which they share some of their range; the two species can be distinguished in that the latter does not have the black "face mask" of the small-footed species.[3]
Western small-footed bats are found across much of the western half of North America, from southern British Columbia and Saskatchewan in the north down to Baja California, Zacatecas, and Nuevo León in the south. Within this region, they are most common arid and semiarid habitats, such as deserts and badlands, but may be found in pine or juniper forests, especially at higher elevations. They are found from 300 to 3,300 m (980 to 10,830 ft).[3] Two subspecies are recognised:
Western small-footed bats are nocturnal and insectivorous, feeding on moths, beetles, and flies.[5] Their flight is slow but maneuverable,[4] and they often feed close to water or to rocky bluffs.[3] Their echolocation calls vary in different parts of their range, but have been recorded as lasting 1-3 milliseconds, with a sweep of 60 down to 40 kHz in Washington state.[6] They often roost during the day in caves, but may also be found in smaller crevices, artificial structures, or under loose bark. Males typically roost alone, but females may gather into small groups of up to nineteen individuals when nursing young.[3] They hibernate during the winter, typically alone.[7] The bats give birth to a single young between June and July. The young are hairless and born, and have been recorded as weighing 1.1 g (0.039 oz).[3]
The western small-footed bat (Myotis ciliolabrum), also known as the western small-footed myotis, is a species of vesper bat native to North America.
Myotis ciliolabrum es una especie de murciélago de la familia Vespertilionidae.
Se encuentra en Canadá, México, y Estados Unidos.
Myotis ciliolabrum es una especie de murciélago de la familia Vespertilionidae.
Myotis ciliolabrum Myotis generoko animalia da. Chiropteraren barruko Myotinae azpifamilia eta Vespertilionidae familian sailkatuta dago
Myotis ciliolabrum Myotis generoko animalia da. Chiropteraren barruko Myotinae azpifamilia eta Vespertilionidae familian sailkatuta dago
Myotis ciliolabrum (Merriam, 1886) è un pipistrello della famiglia dei Vespertilionidi diffuso nell'America settentrionale.[1][2]
Pipistrello di piccole dimensioni, con la lunghezza della testa e del corpo tra 38 e 44 mm, la lunghezza dell'avambraccio tra 31,4 e 34,4 mm, la lunghezza della coda tra 35 e 41,4 mm, la lunghezza del piede tra 6,2 e 7,4 mm, la lunghezza delle orecchie tra 13 e 14,2 mm e un peso fino a 7 g.[3]
La pelliccia è lucida. Le parti dorsali sono giallo paglierino, con la base dei peli nerastra, mentre le parti ventrali sono biancastre. Il muso è bruno-nerastro sui lati fino alla base delle orecchie, le quali sono lunghe, nerastre, triangolari e con la punta arrotondata. Il trago è lungo circa la metà del padiglione auricolare, stretto ed affusolato. Le membrane alari sono nerastre e attaccate posteriormente alla base delle dita dei i piedi, i quali sono piccoli. La coda è lunga ed inclusa completamente nell'ampio uropatagio. Il calcar è lungo e carenato.
Si rifugia nelle fessure rocciose e tra crepacci, in buche lungo le sponde di corsi d'acqua e anche in edifici. In inverno entra in ibernazione all'interno di grotte e miniere. Sono stati osservati piccoli vivai, sebbene le femmine tendano a rimanere sole insieme ai loro piccoli.
Si nutre di insetti, come mosche, zanzare, coleotteri e falene, catturati molto vicini al terreno.
Le femmine danno alla luce un piccolo alla volta alla fine di giugno o i primi di luglio. L'aspettativa di vita è fino a 12 anni.
Questa specie è diffusa negli stati canadesi dell'Alberta sud-orientale e Saskatchewan sud-occidentale, negli stati americani centro-occidentali del Montana, Idaho orientale, Wyoming, Dakota del Nord sud-occidentale, Dakota del Sud, Nebraska, Kansas, Colorado centrale ed orientale, Nuovo Messico e Utah nord-occidentali.
Vive in foreste di conifere e boschi ripariali.
La IUCN Red List, considerato il vasto areale e la presenza in diverse aree protette, classifica M.ciliolabrum come specie a rischio minimo (LC).[1]
Myotis ciliolabrum (Merriam, 1886) è un pipistrello della famiglia dei Vespertilionidi diffuso nell'America settentrionale.
Myotis ciliolabrum is een zoogdier uit de familie van de gladneuzen (Vespertilionidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Merriam in 1886.
De soort komt voor in Canada en de Verenigde Staten.
Bronnen, noten en/of referentiesMyotis ciliolabrum is een zoogdier uit de familie van de gladneuzen (Vespertilionidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Merriam in 1886.
Myotis ciliolabrum är en fladdermusart som beskrevs av Clinton Hart Merriam 1886. Den ingår i släktet Myotis och familjen läderlappar. Catalogue of Life listar inga underarter.[2] Arten lever i Nordamerika. Populationen infogades tidvis som underart eller synonym i Myotis leibii.[1]
Pälsen på ovansidan är gråbrun, på buksidan ljusare gråbrun till nästan vit. Nos, haka och öron är svarta, medan kinderna är svartbruna. Arten är inte stor: Kroppslängden är omkring 8 cm, inklusive den nästan 4 cm långa svansen, medan underarmen är omkring 3 cm lång, och vikten mellan 4 och 5 g.[3]
Utbredningsområdet omfattar Nordamerika från British Columbia, södra Alberta och Saskatchewan i Kanada över Washington till North och South Dakota samt Kalifornien till Kansas österut, samt söderut över Arizona, New Mexico och Texas i USA till norra och centrala Mexiko.[1]
Arten lever i ett stort antal olika habitat, gärna torra sådana som ökenområden och badlands, men också, speciellt på högre höjder, mera fuktiga sådana[4] som klippformationer i gräsmarker, kanjoner och lägre bergssluttningar med tallskogar[1]. Som mest kan arten nå upp till 2 900 m. Arten väljer många slags platser för dagens sömn, som klippspringor, under stora barkstycken, i gruvgångar och grottor, och tillfällighetsvis även i byggnader.[1] Arten sover vintersömn över större delen av sitt utbredningsområde. Individerna väljer grottor, övergivna gruvor, klippspringor och naturliga eller människoframstälda håligheter i klippor för sin vinterdvala, där de sover individuellt eller ibland i par.[4]
Arten jagar flygande insekter tidigt, strax efter skymningen, i en långsam men skicklig flykt från en meter ovan marken till trädtoppshöjd. Flykten sker ofta över vattenytor, från vilka individerna också kan dricka i flykten. Födan består av olika insekter, framför allt nattfjärilar, men också tvåvingar, skalbaggar, halvvingar[4] och myror.[5]
Arten parar sig under hösten. Honan sparar sedan sperman i sin kropp under vinterdvalan så att själva befruktningen inte sker förrän till våren. Hon får en unge under maj till juli, som är flygfärdig vid omkring en månads ålder.[5] Dräktiga honor och honor med ungar bildar särskilda yngelkolonier, som vuxna hanar inte äger tillträde till.[4]
IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig, populationen är stabil, och inga hot är listade.[1] Emellertid har man sedan 2007 kunnat konstatera kraftiga utbrott hos andra fladdermöss i samband med övervintringen av en dödlig svampsjukdom, White nose syndrome.[6] Ännu (2016) har inte denna sjukdom påträffats hos Myotis ciliolabrum, men farhågor finns för att även denna art skall drabbas.[7]
Myotis ciliolabrum är en fladdermusart som beskrevs av Clinton Hart Merriam 1886. Den ingår i släktet Myotis och familjen läderlappar. Catalogue of Life listar inga underarter. Arten lever i Nordamerika. Populationen infogades tidvis som underart eller synonym i Myotis leibii.
Myotis ciliolabrum — вид роду Нічниця (Myotis).
Проживання: Канада (Альберта, Британська Колумбія, Саскачеван), Мексика, США (Аризона, Каліфорнія, Колорадо, Айдахо, Канзас, Монтана, Небраска, Невада, Нью-Мексико, Північна Дакота, Оклахома, Орегон, Південна Дакота, Техас, Юта, Вашингтон, Вайомінг). Має широкий екологічний діапазон, від оголення гірських порід на відкритих луках до каньйонів біля підніжжя гір і до низьких гір з лісом жовтої сосни. Денні сідала включають в себе тріщини і щілини в скелях, під корою дерев, у шахтах і печерах, а іноді і в оселях людей.
Myotis ciliolabrum — вид роду Нічниця (Myotis).
Myotis ciliolabrum là một loài động vật có vú trong họ Dơi muỗi, bộ Dơi. Loài này được Merriam mô tả năm 1886.[2]
Phương tiện liên quan tới Myotis ciliolabrum tại Wikimedia Commons
Myotis ciliolabrum là một loài động vật có vú trong họ Dơi muỗi, bộ Dơi. Loài này được Merriam mô tả năm 1886.
서부작은발박쥐 또는 서부작은발윗수염박쥐(Myotis ciliolabrum)는 애기박쥐과 윗수염박쥐속에 속하는 박쥐이다. 북아메리카의 토착종이다.
서부작은발박쥐는 비교적 작은 박쥐로 전체 몸길이가 8~10cm이고, 날개 폭이 약 24cm이다. 몸무게는 4~5g이고 암컷이 수컷보다 크다. 털은 노란색이 감도는 갈색이고, 하체는 연하고 때로는 흰색을 띤다. 주둥이와 턱은 검고, 귀 길이는 11~16mm이다. 꼬리 길이는 3~5cm지만, 꼬리 비막에 거의 완전히 가려지고 꼬리 끝만 살짝 밖으로 드러난다. 일반명이 함축하고 있는 것처럼, 발이 정강이뼈 길이의 절반이 될 정도로 현저하게 작다.[2]
날개 가로세로 비율이 6.1, 익압(날개하중)이 6.7 N/m2으로 둘다 박쥐 중에서 비교적 작다.[3] 근연종 캘리포니아윗수염박쥐와 겉모습이 아주 유사하고, 분포 지역 일부가 겹친다. 캘리포니아윗수염박쥐는 서부작은발박쥐의 검은 "얼굴 가리개"가 없어서 두 종을 구별할 수 있다.[2]
다음은 윗수염박쥐속의 계통 분류이다.[4]
윗수염박쥐속구대륙 분류군
신대륙 분류군 신북구작은갈색박쥐, 술꼬리박쥐, 킨윗수염박쥐, 긴귀윗수염박쥐
구북구붉은윗수염박쥐, 벨벳윗수염박쥐, 물가윗수염박쥐, 엘리겐트윗수염박쥐
슈바르츠윗수염박쥐, 도미니카윗수염박쥐, 아타카마윗수염박쥐
은색작은박쥐, 산지윗수염박쥐, 검은윗수염박쥐, 노랑윗수염박쥐