Nouelig Saint Helena (Charadrius sanctaehelenae) a zo un evn.
Brosezat eo enez Saint Helena[1].
Nouelig Saint Helena (Charadrius sanctaehelenae) a zo un evn.
El corriol de Santa Helena (Charadrius sanctaehelenae) és un ocell de la família dels caràdrids (Charadriidae) que habita platges i rierols de l'illa Santa Helena, a l'Atlàntic Sud.
El corriol de Santa Helena (Charadrius sanctaehelenae) és un ocell de la família dels caràdrids (Charadriidae) que habita platges i rierols de l'illa Santa Helena, a l'Atlàntic Sud.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cwtiad Ynys St Helena (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cwtiaid Ynys St Helena) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Charadrius sanctaehelenae; yr enw Saesneg arno yw St Helena sand plover. Mae'n perthyn i deulu'r Cwtiaid (Lladin: Charadriidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn C. sanctaehelenae, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r cwtiad Ynys St Helena yn perthyn i deulu'r Cwtiaid (Lladin: Charadriidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Corgwtiad Aur Pluvialis dominica Corgwtiad aur y Môr Tawel Pluvialis fulva Cwtiad aur Pluvialis apricaria Cwtiad Caint Charadrius alexandrinus Cwtiad gwargoch Charadrius ruficapillus Cwtiad Llwyd Pluvialis squatarola Cwtiad Malaysia Charadrius peronii Cwtiad teirtorch Charadrius tricollaris Cwtiad torchog Charadrius hiaticula Cwtiad torchog bach Charadrius dubius Cwtiad tywod mawr Charadrius leschenaultii Hutan mynydd Charadrius morinellusAderyn a rhywogaeth o adar yw Cwtiad Ynys St Helena (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cwtiaid Ynys St Helena) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Charadrius sanctaehelenae; yr enw Saesneg arno yw St Helena sand plover. Mae'n perthyn i deulu'r Cwtiaid (Lladin: Charadriidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn C. sanctaehelenae, sef enw'r rhywogaeth.
Skt. Helena-præstekrave (Charadrius sanctaehelenae) er en vadefugl, der lever på Sankt Helena.
Skt. Helena-præstekrave (Charadrius sanctaehelenae) er en vadefugl, der lever på Sankt Helena.
Der St.-Helena-Regenpfeifer (Charadrius sanctaehelenae), der wegen seiner dünnen Beine lokal als Drahtvogel (englisch Wirebird) bekannt ist, ist ein kleiner Watvogel, der auf der Insel St. Helena im mittleren Atlantik heimisch ist. Der Vogel ähnelt im Aussehen dem Hirtenregenpfeifer, der in Afrika südlich der Sahara beheimatet ist, ist jedoch etwas größer. Er ist der Nationalvogel von St. Helena und wurde auf den Münzen des Landes abgebildet. Der Gesamtbestand ist rückläufig. Zu den Bedrohungen zählen Katzen, die Einführung der Hirtenmaina, die Abholzung von Wäldern, die Nutzung von Geländefahrzeugen, der Flughafen St. Helena und ein geplanter Windpark. Im Jahr 2016 hatte sich der Bestand von einem früheren Tiefstand von weniger als 200 Tieren im Jahr 2006 auf etwa 560 erholt. Infolgedessen wurde die Art von ihrer vorherigen Einschätzung als Critically Endangered (vom Aussterben bedroht) auf Vulnerable (gefährdet) herabgestuft.
Der Hirtenregenpfeifer ist der nächste Verwandte des St.-Helena-Regenpfeifers. Letzterer ist mit einer ungefähren Größe von 15 cm im Allgemeinen größer, aber nicht so ausgeprägt wie der Hirtenregenpfeifer.[1]
Der Vogel wurde 1638 erstmals erwähnt und ist der Nationalvogel von St. Helena, der auf dem Wappen und der Flagge der Insel abgebildet ist. Bei einigen älteren lokalen 5-Pence-Münzen, die vor 1998 ausgegeben wurden, befindet sich der Vogel auf der Rückseite.
Dieser Regenpfeifer ist das ganze Jahr auf den offenen Flächen von St. Helena beheimatet, und es wird vermutet, dass die weit verbreitete Abholzung der Wälder auf der Insel, obwohl sie für das Ökosystem der Insel im Allgemeinen schädlich ist, tatsächlich dieser besonderen Art zugutegekommen ist, da sie auf offenen Lichtungen im Wald lebt.
Die Zahl der St.-Helena-Regenpfeifer schwankt, aber im Allgemeinen ist der Trend seit mindestens den 1970er Jahren rückläufig. Es wird angenommen, dass wilde Katzen und versehentlich eingeführte Ratten eine bedeutende Rolle für den Rückgang gespielt haben. Die Gründe für den vorherigen Rückgang und die anhaltende Hemmung des Bestandswachstums sind nach wie vor unklar. Der Verlust von Lebensräumen aufgrund von Änderungen in der landwirtschaftlichen Praxis und Zunahme invasiver Pflanzenpopulationen hat sich ziemlich sicher bemerkbar gemacht. Der zunehmende Einsatz von Geländefahrzeugen bedroht Nester und Eier. Wildkatzenpopulationen nehmen zu, da die Fangzahlen abgenommen haben. Die Bautätigkeit hat anscheinend einige der kleineren Subpopulationen zerstreut. Der neu gebaute Flughafen St. Helena in der Prosperous Bay Plain hat einen der wichtigsten Bereiche des verbleibenden Lebensraums verändert, zumal jetzt andere Grünlandflächen zur Wiederaufforstung vorgesehen sind, um die Wiederherstellung des Ökosystems der Insel zu unterstützen. Derzeit laufen Projekte unter der Leitung der RSPB, um die Vögel zu überwachen und ihren Populationsrückgang zu stoppen.[2]
Der St.-Helena-Regenpfeifer (Charadrius sanctaehelenae), der wegen seiner dünnen Beine lokal als Drahtvogel (englisch Wirebird) bekannt ist, ist ein kleiner Watvogel, der auf der Insel St. Helena im mittleren Atlantik heimisch ist. Der Vogel ähnelt im Aussehen dem Hirtenregenpfeifer, der in Afrika südlich der Sahara beheimatet ist, ist jedoch etwas größer. Er ist der Nationalvogel von St. Helena und wurde auf den Münzen des Landes abgebildet. Der Gesamtbestand ist rückläufig. Zu den Bedrohungen zählen Katzen, die Einführung der Hirtenmaina, die Abholzung von Wäldern, die Nutzung von Geländefahrzeugen, der Flughafen St. Helena und ein geplanter Windpark. Im Jahr 2016 hatte sich der Bestand von einem früheren Tiefstand von weniger als 200 Tieren im Jahr 2006 auf etwa 560 erholt. Infolgedessen wurde die Art von ihrer vorherigen Einschätzung als Critically Endangered (vom Aussterben bedroht) auf Vulnerable (gefährdet) herabgestuft.
The Saint Helena plover (Charadrius sanctaehelenae), locally known as the wirebird due to its thin legs, is a small wader endemic to the island of Saint Helena in the mid-Atlantic. The bird is similar in appearance to Kittlitz's plover and the Madagascar plover, but a little larger and an absence of chamois coloring. It is the national bird of St Helena and has been depicted on the country's coins. Populations in general have been declining. Threats include predation by cats, the introduction of the common myna, deforestation, off-road vehicle use, the Saint Helena Airport and a projected windfarm. In 2016, the population had recovered to about 560 mature individuals, from a previous minimum of less than 200 in 2006; consequently, the species was downlisted to Vulnerable from its previous assessment of Critically Endangered.
Kittlitz's plover is the Saint Helena bird's closest relative.[2] The Saint Helena plover is generally larger (around 15 cm (6 in) in size[3]) with spindlier legs.
The bird was first mentioned in 1638, and is the national bird of Saint Helena, featured on the island's coat of arms and flag. Some older local 5 pence coins (those issued prior to 1998) have the wirebird on the reverse.
This plover is resident all year on the open areas of Saint Helena, and it is thought that the widespread deforestation on the island, while generally harmful for the island's ecosystem, has in fact benefitted this particular species, since it lives in open clearings in the forest.
Saint Helena plover numbers have been fluctuating, but in general the trend has been downward since at least the 1970s. Feral cats and accidentally introduced rats are believed to have played a significant role in the decline, as, to a lesser extent has the introduced common myna.[4]
A census in 1988–89 recorded roughly 450 birds, although that number declined sharply over the following decade, due to causes not fully understood. By the late 1990s and early 2000s, censuses suggested that the bird's numbers had stabilised at about 350 adults. However, surveys done in 2005–6 recorded another sharp decline, with only some 200–220 adult birds remaining. Due to its dropping numbers and uncertain prospects, the Saint Helena plover was uplisted to Critically Endangered in the 2007 version of the IUCN Red List. A reassessment in 2016 suggested that the population had recovered somewhat from this minimum and may be slowly increasing; as a consequence, the species was downlisted to Vulnerable.
The reasons for the previous decline and ongoing inhibition of population growth decline remain elusive. Habitat loss—due to changes in agricultural practices, increases in invasive plant populations, and development—has almost certainly had an impact. The increasing use of off-road vehicles threatens nests and eggs. Feral cat populations are increasing, as trapping levels have declined and fewer people neuter their pet cats. Construction activity has apparently dispersed some of the smaller subpopulations. The newly built Saint Helena Airport at Prosperous Bay Plain has altered one of the major patches of remaining habitat, especially as other grassland is now slated for reforestation to aid recovery of the island's ecosystem, and a major wind turbine project has been proposed for the species' most important breeding area. There are currently projects underway led by the RSPB to monitor the birds and try to stop their decline.[3]
The Saint Helena plover (Charadrius sanctaehelenae), locally known as the wirebird due to its thin legs, is a small wader endemic to the island of Saint Helena in the mid-Atlantic. The bird is similar in appearance to Kittlitz's plover and the Madagascar plover, but a little larger and an absence of chamois coloring. It is the national bird of St Helena and has been depicted on the country's coins. Populations in general have been declining. Threats include predation by cats, the introduction of the common myna, deforestation, off-road vehicle use, the Saint Helena Airport and a projected windfarm. In 2016, the population had recovered to about 560 mature individuals, from a previous minimum of less than 200 in 2006; consequently, the species was downlisted to Vulnerable from its previous assessment of Critically Endangered.
El chorlito de Santa Elena o chorlitejo de Santa Elena[2] (Charadrius sanctaehelenae), conocida localmente como Wirebird debido a sus piernas delgadas, es una pequeña ave zancuda endémica de la isla Santa Elena en el océano Atlántico Sur. El chorlito de Kittlitz (Charadrius pecuarius) es el pariente más cercano del ave.[3] Aunque el chorlito de Santa Elena es generalmente más grande, pero no tan bien marcado como chorlito del Kittlitz, que es nativo del África subsahariana.
El ave fue mencionado por primera vez en 1638, y es el ave nacional de Santa Elena, figurando en el escudo y la bandera de la isla. Algunas monedas 5 peniques locales emitidos antes de 1998 tienen al ave en su reverso.
Este chorlito es residente durante todo el año en las áreas abiertas de Santa Elena, y se piensa que la deforestación generalizada en la isla, aunque es en general perjudicial para el ecosistema de la isla, de hecho, ha beneficiado a esta especie en particular, ya que vive en los claros abiertos en el bosque.
Los números de individuos del chorlito de Santa Helena han estado fluctuando, pero en general la tendencia fue a la baja, al menos desde la década de 1970. Los gatos salvajes y las ratas introducidas accidentalmente, así como las minás comunes introducidas que comen los huevos y se cree que desempeñan un papel importante en la disminución de la población de esta especie.
Un censo realizado en 1988-1989 registró 450 adultos, a pesar de que posteriormente se redujo drásticamente por causas no se comprenden y se marca fluctuaciones a corto plazo. Desde 1998, su número se situó en alrededor de 340 adultos. Fue clasificado como "En Peligro" por la UICN, y luego fue nombrado en la categoría "Vulnerable" en 2004, ya que sus números al parecer se habían estabilizado.
Sin embargo, hubo otra fuerte caída en los números, que puede ser continua. Sólo unos 200-220 aves adultas se cree que permanecen. Las razones son difíciles de alcanzar, aunque hay que destacar que ha habido un aumento en el uso de vehículos todo terreno y una disminución en la eliminación de gatos salvajes en los últimos años. Actividades de construcción parecen haber dispersado también algunas de las subpoblaciones más pequeñas. El aeropuerto de Santa Elena planeado en la llanura de la Bahía Próspera también destruiría uno de los grandes sitios de anidación del ave. Como consecuencia de su estado calamitoso y perspectivas inciertas, el chorlito de Santa Helena se agregó en la lista de "En Peligro Crítico de extinción" en la Lista Roja de la UICN de 2007. Actualmente hay proyectos en marcha para monitorear las aves y tratar de detener su declive. Una revaluación en 2016 sugirió que la población se había recuperado mínimamente y puede ser poco a poco cada vez mayor; como consecuencia, se agregó a la categoría "vulnerable".
El chorlito de Santa Elena en el escudo de la isla.
|fechaacceso=
requiere |url=
(ayuda) El chorlito de Santa Elena o chorlitejo de Santa Elena (Charadrius sanctaehelenae), conocida localmente como Wirebird debido a sus piernas delgadas, es una pequeña ave zancuda endémica de la isla Santa Elena en el océano Atlántico Sur. El chorlito de Kittlitz (Charadrius pecuarius) es el pariente más cercano del ave. Aunque el chorlito de Santa Elena es generalmente más grande, pero no tan bien marcado como chorlito del Kittlitz, que es nativo del África subsahariana.
El ave fue mencionado por primera vez en 1638, y es el ave nacional de Santa Elena, figurando en el escudo y la bandera de la isla. Algunas monedas 5 peniques locales emitidos antes de 1998 tienen al ave en su reverso.
Este chorlito es residente durante todo el año en las áreas abiertas de Santa Elena, y se piensa que la deforestación generalizada en la isla, aunque es en general perjudicial para el ecosistema de la isla, de hecho, ha beneficiado a esta especie en particular, ya que vive en los claros abiertos en el bosque.
Charadrius sanctaehelenae Charadrius generoko animalia da. Hegaztien barruko Charadriidae familian sailkatua dago.
Charadrius sanctaehelenae Charadrius generoko animalia da. Hegaztien barruko Charadriidae familian sailkatua dago.
Sainthelenantylli (Charadrius sanctaehelenae) on vaarantunut Saint Helenalla elävä kahlaajalintu. Laji on viimeinen saaren endeemisistä maalinnuista [1].
Kooltaan sainthelenantylli on noin 15 cm. Lajin vatsa on väriltään kellertävä lukuun ottamatta valkoista alaperää. Linnun selkä ja päälaki ovat ruskeankirjavat. Sainthelenantyllillä on nokasta niskaan ulottuva musta naamio, jonka rikkoo valkoinen otsalaikku. Laji muistuttaa afrikantylliä (Charadrius pecuarius), mutta on sitä suurempi ja sainthelenantyllin nokka ja jalat ovat pidemmät kuin afrikantyllillä. Lajin ääni on lyhyt kii-vit [2].
Sainthelenantyllit elävät suurimmaksi osaksi suhteellisen kuivilla ja avoimilla laidunmailla. Ravintonaan lintu käyttää erilaisia selkärangattomia. Pitkittyneet sadekaudet, jotka johtavat kasvillisuuden nopeaan kasvuun, saattavat hidastaa tai jopa kokonaan estää pesimisen.[2]
Sainthelenantyllikannan kooksi laskettiin vuonna 2016 noin 560 täysikasvuista yksilöä. Laji luokiteltiin pitkään äärimmäisen uhanalaiseksi, mutta vuonna 2016 sen luokitus muutettiin vaarantuneeksi, sillä sen kanta on ollut kasvussa. Vuonna 2006 sainthelenantyllejä arvioitiin olevan 220–220 täyskasvuista yksilöä. Suurin uhka lajille on sen elinympäristön tuhoutuminen. Karjan laiduntaminen on vähentynyt, mikä on johtanut laidunmaiden pensaikkoistumiseen. Lisäksi huviajelu maastoajoneuvoilla sekä rakennushankkeet lisääntymisalueille ovat uhkia. Kissat ja pihamaina saalistavat erityisesti poikasia ja ryöstävät pesiä [1].
Sainthelenantylli (Charadrius sanctaehelenae) on vaarantunut Saint Helenalla elävä kahlaajalintu. Laji on viimeinen saaren endeemisistä maalinnuista .
Kooltaan sainthelenantylli on noin 15 cm. Lajin vatsa on väriltään kellertävä lukuun ottamatta valkoista alaperää. Linnun selkä ja päälaki ovat ruskeankirjavat. Sainthelenantyllillä on nokasta niskaan ulottuva musta naamio, jonka rikkoo valkoinen otsalaikku. Laji muistuttaa afrikantylliä (Charadrius pecuarius), mutta on sitä suurempi ja sainthelenantyllin nokka ja jalat ovat pidemmät kuin afrikantyllillä. Lajin ääni on lyhyt kii-vit .
Sainthelenantyllit elävät suurimmaksi osaksi suhteellisen kuivilla ja avoimilla laidunmailla. Ravintonaan lintu käyttää erilaisia selkärangattomia. Pitkittyneet sadekaudet, jotka johtavat kasvillisuuden nopeaan kasvuun, saattavat hidastaa tai jopa kokonaan estää pesimisen.
Sainthelenantyllikannan kooksi laskettiin vuonna 2016 noin 560 täysikasvuista yksilöä. Laji luokiteltiin pitkään äärimmäisen uhanalaiseksi, mutta vuonna 2016 sen luokitus muutettiin vaarantuneeksi, sillä sen kanta on ollut kasvussa. Vuonna 2006 sainthelenantyllejä arvioitiin olevan 220–220 täyskasvuista yksilöä. Suurin uhka lajille on sen elinympäristön tuhoutuminen. Karjan laiduntaminen on vähentynyt, mikä on johtanut laidunmaiden pensaikkoistumiseen. Lisäksi huviajelu maastoajoneuvoilla sekä rakennushankkeet lisääntymisalueille ovat uhkia. Kissat ja pihamaina saalistavat erityisesti poikasia ja ryöstävät pesiä .
Charadrius sanctaehelenae
Le Pluvier de Sainte-Hélène (Charadrius sanctaehelenae) ou Gravelot de Sainte-Hélène, est une espèce de petits limicoles appartenant à la famille des Charadriidae. Elle est endémique de l'île Sainte-Hélène.
Il est similaire au pluvier pâtre ; cependant, il est un peu plus large et l'on observe une absence de coloration chamois sur la poitrine et l'abdomen. Ses jambes sont grêles, d'où son surnom de wirebird.
C'est une espèce monotypique. Depuis la publication de la classification phylogénique de Sibley et Monroe (1990, 1993), cette espèce n'est plus considérée comme une sous-espèce du Pluvier pâtre (Charadrius pecuarius). Cette séparation a été conservée même après l'étude de Dowsett et Forbes-Watson (1993) qui en faisait à nouveau une sous-espèce[1].
Charadrius sanctaehelenae
Le Pluvier de Sainte-Hélène (Charadrius sanctaehelenae) ou Gravelot de Sainte-Hélène, est une espèce de petits limicoles appartenant à la famille des Charadriidae. Elle est endémique de l'île Sainte-Hélène.
Il corriere di Sant'Elena (Charadrius sanctaehelenae, Harting 1873) è un uccello della famiglia dei Charadriidae.
Charadrius sanctaehelenae non ha sottospecie, è monotipico.
Il corriere di Sant'Elena è l'unico uccello endemico e ad habitat terrestre che ancora sopravvive esclusivamente sull'Isola di Sant'Elena. In passato condivideva il suo habitat con altri uccelli endemici che a causa dell'uomo si sono estinti .
Il corriere di Sant'Elena (Charadrius sanctaehelenae, Harting 1873) è un uccello della famiglia dei Charadriidae.
De Sint-Helenaplevier (Charadrius sanctaehelenae) is een waadvogel uit de familie van plevieren (Charadriidae). Het is een endemische vogelsoort die alleen voorkomt op het eiland Sint-Helena.
De vogel is gemiddeld 15 cm lang. Deze plevier lijkt sterk op de herdersplevier (C. pecuarius), maar de herdersplevier is kleiner. De Sint-Helenaplevier heeft dunnere poten en een langere snavel. De vogel heeft een dikke zwarte oogstreep ("masker") net als de herdersplevier (en de meeste andere plevieren in dit geslacht), maar deze zwarte markering loopt niet geheel door achter om de nek. Verder heeft deze plevier minder roodbruin op de borst en buik dan de herdersplevier.[2]
De vogel komt voor op begraasd, relatief vlak, droog terrein met korte vegetatie. Sommige populaties komen ook voor op halfwoestijnen op het eiland. De vogel foerageert op ongewervelde dieren. De vogel legt twee eieren en broedt jaarlijks één maal, maar bij verlies aan eieren of kuikens begint de vogel opnieuw.[2]
Uit inventarisaties in 1988/89 bleek dat er toen ongeveer 450 exemplaren waren. In 2005/06 bleek dat de populatie was gehalveerd. De begrazing met onder andere schapen wordt minder omdat dit niet meer lonend is, daardoor neemt het leefgebied van deze plevier af. Na 2008 startte een speciaal beschermingsprogramma. Bepaalde terreinen, zoals het vliegveld, worden zodanig beheerd dat ze aantrekkelijk blijven voor deze plevier. Hierdoor nam de populatie weer toe. Maar de vogel blijft kwetsbaar door allerlei ontwikkelingen zoals de toename van de infrastructuur, het toerisme, off road verkeer door droge vlaktes en rondzwervende huiskatten.
Bronnen, noten en/of referentiesDe Sint-Helenaplevier (Charadrius sanctaehelenae) is een waadvogel uit de familie van plevieren (Charadriidae). Het is een endemische vogelsoort die alleen voorkomt op het eiland Sint-Helena.
Sankthelenalo (Charadrius sanctaehelenae) er en fugl i Lofamilien som er endemisk for øya St. Helena i Atlanterhavet. Det finnes kun 322 individer av arten,[1] som dermed er klassifisert som kritisk truet på IUCNs rødliste.
Sankthelenalo er St. Helenas nasjonalfugl og vises på våpenskjoldet og i flagget.[2]
Sankthelenalo (Charadrius sanctaehelenae) er en fugl i Lofamilien som er endemisk for øya St. Helena i Atlanterhavet. Det finnes kun 322 individer av arten, som dermed er klassifisert som kritisk truet på IUCNs rødliste.
Sankthelenalo er St. Helenas nasjonalfugl og vises på våpenskjoldet og i flagget.
Sankthelenapipare[2] (Charadrius sanctaehelenae) är en vadarfågel i familjen pipare som är den isolerade ön Sankta Helenas enda nu levande endemiska fågelart.[3]
Sankthelenapipare är en långbent, 15 centimeter lång gulbrun pipare. Den är mycket lik den afrikanska kittlitzstrandpiparen, men är större och både näbb och ben är smalare och längre. De svarta markeringarna på huvudet når heller inte nacken och undersidan är inte lika gulbrun. Lätet är ett mjukt och kort ki-vitt.[1]
Fågeln förekommer enbart på ön St Helena i södra Atlanten där den lättast ses vid Deadwood och Prosperous Bay Plains samt Woody Ridge.[3][1]
Arten är nära släkt med kittlitzstrandpipare, på lite längre håll arter som svartbent strandpipare och rödhuvad strandpipare. DNA-studier tyder på att denna grupp troligen är närmare släkt med viporna i Vanellus samt piparna i Anarhynchus, Peltohyas och Erythrogonys än med till exempel större strandpipare (Charadrius hiaticula).[4] Än så länge (2017) har dessa resultat inte lett till några taxonomiska förändringar.
Ungefär 70% av populationen förekommer i betesmarksområden, framför allt på relativt torr, platt och kortbetad mark. Vissa hittas även i halvökenliknande miljöer. Förlängd regnsäsong som resulterar i vegetationstillväxt kan fördröja eller förhindra häckning. Fågeln lägger två ägg, men kan lägga ytterligare en kull om ägg eller kycklingar förlorats. Efter att de är flygga sprider sig ungfåglarna i små flockar. Sankthelenapiparen lever av olika sorters ryggradslösa djur.[1] Födan är mycket dåligt känd, med insekter och sniglar noterade.[5]
Mellan 2007 och 2016 kategoriserade IUCN arten som akut hotad (CR), men arten har sedan 2017 nedgraderats på hotskalan till sårbar (VU) efter att populationen ökat på sistone.[1] Av människan införda katter och råttor är ett hot mot dem. Världspopulationen uppskattades 2016 till 559 vuxna individer.[1] Det finns starkt politiskt stöd för bevarande av fågeln, då den räknas som öns nationalfågel och avbildas på Sankt Helenas flagga.
På svenska har även varianterna Helenastrandpipare och Sankt Helenastrandpipare förekommit. På engelska heter den Saint Helena plover, men kallas av lokalbefolkningen Wirebird (trådfågel) på grund dess tunna ben.
Sankthelenapipare (Charadrius sanctaehelenae) är en vadarfågel i familjen pipare som är den isolerade ön Sankta Helenas enda nu levande endemiska fågelart.
Charadrius sanctaehelenae là một loài chim lội đặc hữu đảo Saint Helena giữa Đại Tây Dương. Loài chim này có bề ngoài tương tự Charadrius pecuarius ở châu Phi hạ Sahara, nhưng lớn hơn. Đây là quốc điểu của St Helena và được khắc trên tiền xu tại đây. Những mối đe dọa với chúng là việc bị mèo bắt, sự cạnh tranh với sáo nâu, và phá rừng. Năm 2016, quần thể loại này 560 con trưởng thành, tăng mạnh so với 200 con năm 2006; do đó, IUCN xếp loài này vào mức dễ thương tổn, thay vào mức cực kỳ nguy cấp trước đó.
Charadrius sanctaehelenae là một loài chim lội đặc hữu đảo Saint Helena giữa Đại Tây Dương. Loài chim này có bề ngoài tương tự Charadrius pecuarius ở châu Phi hạ Sahara, nhưng lớn hơn. Đây là quốc điểu của St Helena và được khắc trên tiền xu tại đây. Những mối đe dọa với chúng là việc bị mèo bắt, sự cạnh tranh với sáo nâu, và phá rừng. Năm 2016, quần thể loại này 560 con trưởng thành, tăng mạnh so với 200 con năm 2006; do đó, IUCN xếp loài này vào mức dễ thương tổn, thay vào mức cực kỳ nguy cấp trước đó.
Charadrius sanctaehelenae Harting, 1873
Охранный статусCharadrius sanctaehelenae — вид птиц из семейства ржанковых. Эндемик острова Святой Елены. Впервые птица была упомянута в 1638 году. Объявлена национальной птицой этого острова.
Внешний вид подобен Charadrius pecuarius, но зуёк с острова Святой Елены гораздо крупнее этого своего ближайшего родственника[1].
Угрозу для вида представляют кошки, обыкновенная майна, сведение лесов (по другим данным, от него зуёк, наоборот, выиграл), использование автомобилей вне дорог, аэропорт острова Святой Елены и ветроэнергетика.
Charadrius sanctaehelenae — вид птиц из семейства ржанковых. Эндемик острова Святой Елены. Впервые птица была упомянута в 1638 году. Объявлена национальной птицой этого острова.