dcsimg

Daphnis nerii ( Asturian )

provided by wikipedia AST

La esfinxe de la adelfa (Daphnis nerii) ye una especie de lepidópteru ditrisio de la familia Sphingidae que s'atopa n'amplies árees d'África y Asia. Ye una especie migratoria, volando a les zones del este y del sur d'Europa mientres el branu. [1][2][3]

Alimentación

Los adultos aliméntense del néctar d'una gran variedá de flores. Tienen preferencia por especies golioses como la petunia, el xazmín y la madreselva. Son especialmente actives mientres el tapecer.

Les orugues aliméntense principalmente nes fueyes de la adelfa (Nerium oleander), una planta d'una gran tosicidá a la que son inmunes. Tamién pueden alimentase de la mayoría de les plantes de la familia Apocynaceae, como Tabernaemontana divaricata y Alstonia scholaris na India.

Ciclu de vida

Les canesbes recién nacíes son azul claru. El so color camuda al verde ente que crecen. Tienen dos puntos qu'asemeyen güeyos na zona frontera del so cuerpu.

La pupa ye d'acoloratada o blancu pardusca pálida y tien un aspeutu paecíu a la cera. Permanez direutamente na tierra, debaxo de mofos o les fueyes seques.

Especies rellacionaes

  • Daphnis hypothous, alcuéntrase nel Sur y Sureste d'Asia.
  • Esfinxe morada (Deilephila elpenor)
  • Esfinxe morada menor (Deilephila porcellus)

Delles imáxenes

Referencies

  1. (n'inglés) http://lkcnhm.nus.edu.sg/nis/bulletin2011/2011nis369-375.pdf - Department of Biological Sciences, National University of Singapore
  2. (n'inglés) http://www.arkive.org/oleander-hawk-moth/daphnis-nerii/ Daphnis neeri - Arkive.org
  3. (n'inglés) http://www.pyrgus.de/Daphnis_nerii_en.html Lepidoptera and their ecology

Bibliografía

  • A. R. Pittaway: The Hawkmoths of the western Palaearctic. Harley Books, 1993, ISBN 0-946589-21-6
  • Carter David, Motyle, Wiedza i Życie, Warszawa 1993, ISBN 83-85231-90-0
  • Günter Ebert: Die Schmetterlinge Baden Württembergs Band 4, Nachtfalter II (Bombycidae, Endromidae, Lemoniidae, Saturniidae, Sphingidae, Drepanidae, Notodontidae, Dilobidae, Lymantriidae, Ctenuchidae, Nolidae). Ulmer Verlag, Stuttgart 1994, ISBN 3-8001-3474-8
  • Hans-Josef Weidemann, Jochen Köhler: Nachtfalter, Spinner und Schwärmer, Naturbuch-Verlag, Augsburg 1996, ISBN 3-89440-128-1
  • Manfred Koch: Wir bestimmen. Schmetterlinge. Band 2. Bären, Spinner, Schwärmer und Bohrer Deutschlands. Neumann Verlag Radebeul 2. Auflage 1964
  • Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae - Lymantriidae. (2006) sid 194-195. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. ISBN 91-88506-58-4
  • P.C.-Rougeot, P. Viette (1978). Guide des papillons nocturnes d'Europe et d'Afrique du Nord. Delachaux et Niestlé (Lausanne).
  • Pittaway, A.R. & Kitching, I.J. (2000-2008). Sphingidae of the Eastern Palaearctic Daphnis nerii, läst 5 oktober 2008
  • Rolf Reinhardt, Kurt Harz: Wandernde Schwärmerarten. Totenkopf-, Winden-, Oleander- und Linienschwärmer. Die Neue Brehm-Bücherei Bd. 596, Westarp & Spektrum, Magdeburg, Heidelberg, Berlin und Oxford 1996, ISBN 3-89432-859-2
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia AST

Daphnis nerii: Brief Summary ( Asturian )

provided by wikipedia AST

La esfinxe de la adelfa (Daphnis nerii) ye una especie de lepidópteru ditrisio de la familia Sphingidae que s'atopa n'amplies árees d'África y Asia. Ye una especie migratoria, volando a les zones del este y del sur d'Europa mientres el branu.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia AST

Oleandr hafı ( Azerbaijani )

provided by wikipedia AZ

Oleandr hafı (lat. Daphnis nerii) - Pulcuqluqanadlılar dəstəsinə, Haflar fəsiləsinə aid növ. Nəsli kəsilməkdə olan növdür.

Qısa təsviri

İri gecə kəpənəyidir. Qanadları açıq halda 90 -125 mm-dir. Ön qanadın uzunluğu 45 – 52 mm-dir. Ön qanadlar üzərində qradient ləkələrdən, qırmızı, çəhrayı, yasəməni, boz, ağ rənglərin qarışığından ibarət səciyyəvi “mərməri” naxış vardır. Arxa qanadlar çəhrayımtıl-boz rəngdə olub, üzərində nazik dalğavari xətt vardır, xarici kənarları bozumtul – yaşıldır. Başı, döşü, qarıncığı bozumtul – yaşıl rənglidir. Bığcıqları ağımtıldır. Tırtılı çox iridir (uzunluğu 11 sm), rəngi parlaq yaşılıdır (bel tərəfi sarımtıl – ağdır), qısa sarımtıl buynuzu vardır. [1]

Yayılması

Avropa, Asiya, Şimali Afrika, Cənubi Qafqaz, AzərbaycandaAbşeron, Lənkəran, Ordubad. [2]

Həyat tərzi

Evritop növdür. Kəpənəklər maydan avqusta qədər uçur, güman ki, ildə iki nəsil verir. Qafqazın Qara dəniz (Suxumi) sahillərində 4-ə qədər nəsil verir. Kəpənəklər çox böyük məsafəyə 2 – 3 min km-ə qədər uçmağa uyğunlaşmışlar. Tırtılları oleandr (Nerium sp.) yarpaqları və qıfotu (Vinca herbacea) ilə qidalanırlar. Puplar torpaqda, oleandr bitkisinin dibində qışlayırlar.[3]

Sayı

R.Əffəndi tərəfindən Abşeronda 3, Lənkəranda 2 kəpənəyi qeydə alınmışdır.

Məhdudlaşdırıcı amillər

Abşeronda Oleandr bitkisinin məhv edilməsi bu kəpənəyin sayının kəskin azalmasına səbəb olmuşdur. Kəpənəklərin həvəskar kolleksiyaçılar tərəfindən tutulması və tırtılların toplanması da onun sayına mənfi təsir edir.

Qəbul olunmuş qorunma tədbirləri

Azərbaycanın Qırmızı kitabının I nəşrinə daxil edilmişdir.

Qorunması üçün məsləhət görülmüş tədbirlər

Tutulmasını qadağan etmək, oleandr bitkisinin sahəsini genişləndirmək, kəpənəyi süni surətdə çoxaldaraq təbiətə buraxmaq lazımdır.

Pupları

Pupları uzun, üzərində qara nöqtələr olur. Bu qara nöqtələr nəfəslikləri əhatə edir.

Oleander hawkmoth cat.jpg
 src=
Pup


Ədəbiyyat

  1. Azərbaycanın Qırmızı Kitabı, Bakı, II Cild, 2013
  2. Ламперт К., Холодковский Н. Атлас Бабочек и гусениц Европы и отчасти Русско-Азиатских владений. С. Петербург, изд. А.Ф.Деврiена, 1913, с.135;
  3. Миляновский Е.С. Фауна чешуекрылых Абхазии // Тр. Сухум. опытн. ст. эфиромасл. культур. Сухуми, 1964.190 с.;
  4. Эффенди Р.М. Высшие чешуекрылые Азербайджана, Автореф.дис.канд.биол.наук, Баку, 1971, 24 с.

Xarici keçidlər

Həmçinin bax

Eyfema

Alp sarıcası

Qafqaz sarıcası

Avrorina sarıcası

Kürd sarıcası

İstinadlar

  1. Azərbaycanın Qırmızı Kitabı, Bakı, II Cild, 2013
  2. Ламперт К., Холодковский Н. Атлас Бабочек и гусениц Европы и отчасти Русско-Азиатских владений. С. Петербург, изд. А.Ф.Деврiена, 1913, с.135;
  3. Эффенди Р.М. Высшие чешуекрылые Азербайджана, Автореф.дис.канд.биол.наук, Баку, 1971, 24 с.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
original
visit source
partner site
wikipedia AZ

Oleandr hafı: Brief Summary ( Azerbaijani )

provided by wikipedia AZ

Oleandr hafı (lat. Daphnis nerii) - Pulcuqluqanadlılar dəstəsinə, Haflar fəsiləsinə aid növ. Nəsli kəsilməkdə olan növdür.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
original
visit source
partner site
wikipedia AZ

Borinot del baladre ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA
 src=
Mata de baladre, l'aliment principal de les erugues d'aquest borinot.

El borinot del baladre o Esfinx del baladre (Daphnis nerii - conegut abans com a Deilephila nerii) és una papallona nocturna de la família dels esfíngids. Daphnis nerii és una papallona migradora amb una distribució geogràfica molt àmplia, incloent grans parts de les zones temperades i tropicals d'Àsia i Àfrica. Aquest borinot es troba sovint als Països Catalans com a fruit de les seves migracions.[1]

Morfologia

 src=
Borinot del baladre amb les ales esteses

El cos és fort i l'envergadura és de fins a 11 cm. Les seves ales anteriors duen dissenys molt delicats amb matisos verdosos, i tocs d violat i rosa, imitant fulles verdes que ajuden a camuflar l'animal de dia.

A la zona septentrional del Mediterrani el borinot del baladre adult apareix a l'estiu, provinent del Magreb. Individus migradors han estat recollits i observats a diversos indrets del litoral i prelitoral català, com a Blanes i a Celrà, entre altres llocs.[2]

Els borinots del baladre surten al vespre a xuclar el nèctar de les flors, preferint les de les espècies fragants com les flors del xuclamel i del lligabosc. Sovint les llums fortes els atreuen, romanent immobilitzats com si fossin estaquirots a murs il·luminats. Llavors són molt vulnerables.

Costums

La femella d'aquest borinot pon els ous al baladre (Nerium oleander) i d'ací prové "nerii", el nom científic de l'espècie. El baladre és un arbust molt tòxic originari de la regió mediterrània, sovint utilitzat com a planta ornamental.

Les erugues viuen de les fulles del baladre malgrat la seva toxicitat. Tot i així també mengen fulles d'altres plantes de la família de les apocinàcies, així com de la sedera (Asclepias), el gessamí (Jasminum), la vinca, la gardènia, la rosa del desert (Adenium), i àdhuc de la vinya.

Les erugues petites tenen una talla de 8,5 a 15 mm; són de color blau cel, canviant de coloració a mesura que creixen. Quan estan totalment desenvolupades arriben a fer 8 cm de llarg. Aleshores són de color verd intens o verd groguenc i, com molts esfíngids, tenen un apèndix que sembla una banya a la zona caudal. Igual que les erugues del borinot morat duen unes taques grans sobre la pell que semblen ulls. Quan se sent amenaçada, l'eruga es posiciona de manera tal que la projecció del cos recorda al cap d'una serp. Sembla que aquesta postura de pretenuda agressió pot ser efectiva per a espantar ocells.

La crisàlide fa de 60 a 75 mm de llargada i és de tons rogencs i marronosos molt pal·lids. Es troba amagada per terra sota les fulles o la molsa, envoltada de fibres sedoses fins a l'eclosió.

Espècies relacionades

Referències

En altres projectes de Wikimedia:
Commons
Commons (Galeria)
Commons
Commons (Categoria) Modifica l'enllaç a Wikidata
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Borinot del baladre: Brief Summary ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA
 src= Mata de baladre, l'aliment principal de les erugues d'aquest borinot.

El borinot del baladre o Esfinx del baladre (Daphnis nerii - conegut abans com a Deilephila nerii) és una papallona nocturna de la família dels esfíngids. Daphnis nerii és una papallona migradora amb una distribució geogràfica molt àmplia, incloent grans parts de les zones temperades i tropicals d'Àsia i Àfrica. Aquest borinot es troba sovint als Països Catalans com a fruit de les seves migracions.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Gwalchwyfyn y rhoswydd ( Welsh )

provided by wikipedia CY

Gwyfyn sy'n perthyn i urdd y Lepidoptera yw gwalchwyfyn y rhoswydd, sy'n enw gwrywaidd; yr enw lluosog ydy gwalchwyfynod y rhoswydd; yr enw Saesneg yw Oleander Hawk-moth, a'r enw gwyddonol yw Daphnis nerii.[2][3] Yn Affrica ac Asia mae'n tarddu a dywed rhai mai dyma un o wyfynod harddaf y byd.

Dosbarthiad a lleoliad

 src=
Map o ddosbarthiad a lleoliad y Daphnis nerii. Glas: haf. Gwyrdd: trwy'r flwyddyn

Cyffredinol

Gellir dosbarthu'r pryfaid (neu'r Insecta) sy'n perthyn i'r Urdd a elwir yn Lepidoptera yn ddwy ran: y gloynnod byw a'r gwyfynod. Mae'r dosbarthiad hwn yn cynnyws mwy na 180,000 o rywogaethau mewn tua 128 o deuluoedd.

Wedi deor o'i ŵy mae'r gwalchwyfyn y rhoswydd yn lindysyn sy'n bwyta llawer o ddail, ac wedyn mae'n troi i fod yn chwiler. Daw allan o'r chwiler ar ôl rhai wythnosau. Mae pedwar cyfnod yng nghylchred bywyd glöynnod byw a gwyfynod: ŵy, lindysyn, chwiler ac oedolyn.

Gweler hefyd

Comin Wikimedia
Mae gan Gomin Wikimedia
gyfryngau sy'n berthnasol i:

Cyfeiriadau

  1. "CATE Creating a Taxonomic eScience - Sphingidae". Cate-sphingidae.org. Cyrchwyd 2011-10-26.
  2. Gwefan Cyngor Cefn Gwlad Cymru. Cyngor Cefn Gwlad Cymru. Adalwyd ar 29 Chwefror 2012.
  3. Geiriadur enwau a thermau ar Wefan Llên Natur. Adalwyd 13/12/2012.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CY

Gwalchwyfyn y rhoswydd: Brief Summary ( Welsh )

provided by wikipedia CY

Gwyfyn sy'n perthyn i urdd y Lepidoptera yw gwalchwyfyn y rhoswydd, sy'n enw gwrywaidd; yr enw lluosog ydy gwalchwyfynod y rhoswydd; yr enw Saesneg yw Oleander Hawk-moth, a'r enw gwyddonol yw Daphnis nerii. Yn Affrica ac Asia mae'n tarddu a dywed rhai mai dyma un o wyfynod harddaf y byd.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CY

Lišaj oleandrový ( Czech )

provided by wikipedia CZ

Lišaj oleandrový (Daphnis nerii) je velký poměrně vzácný motýl z čeledi lišajovitých.

Popis

Délka předních křídel činí 4,5-6,5 cm, přední křídla úzká, zadní mnohem menší. Tělo je robustní, rovněž zelené, světle a tmavě stínované.

Housenku je možné nalézt od července do září. Je statná, pestře zbarvená, světle zelená nebo růžově červená. Na hrudi má velké, modrobílé oční skvrny, za nimi po stranách probíhají až na konec zadečku bílé pruhy, nad i pod jsou výrazné, bílé, tmavě lemováné tečky. Poslední zadečkový článek vybíhá v kratší růžek. Hostitelská rostlina je především oleandr, vzácněji barvínek. Housenka se kuklí v komůrce v zemi.

Výskyt

Jižní Evropa, Afrika, Blízký východ až do Indie, zaznamenán však i v Číně. V Evropě je velmi vzácný migrant. Ve střední Evropě velmi vzácný a objevuje se jen velmi nepravidelně. V jižních údolích Alp je místy hojný.

Ve Středozemí v údolích řek, vysychajících řečištích potoků a v křovinách lesostepních biotopech s výskytem oleandru (Nerium oleander), ve střední Evropě vyhledává pěstované oleandry v zahradách a na balkonech.

Externí odkazy

Pahýl
Tento článek je příliš stručný nebo postrádá důležité informace.
Pomozte Wikipedii tím, že jej vhodně rozšíříte. Nevkládejte však bez oprávnění cizí texty.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia autoři a editory
original
visit source
partner site
wikipedia CZ

Lišaj oleandrový: Brief Summary ( Czech )

provided by wikipedia CZ

Lišaj oleandrový (Daphnis nerii) je velký poměrně vzácný motýl z čeledi lišajovitých.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia autoři a editory
original
visit source
partner site
wikipedia CZ

Oleanderschwärmer ( German )

provided by wikipedia DE
 src=
Präparat eines Oleanderschwärmers

Der Oleanderschwärmer (Daphnis nerii) ist ein Schmetterling (Nachtfalter) aus der Familie der Schwärmer (Sphingidae), der vorwiegend in den Tropen und Subtropen der alten Welt beheimatet ist. Er fliegt als Wanderfalter auch nach Europa ein und zählt auf Grund seiner Spannweite von bis zu 12 Zentimetern zu den größten hier vorkommenden Schwärmern. Anders als die ebenso weit aus dem Süden einfliegenden Totenkopfschwärmer und Linienschwärmer ist die Art aber nördlich der Alpen ein sehr seltener Gast. Wegen seiner prächtigen Färbung wird er zu den eindrucksvollsten Schwärmerarten gezählt.

Merkmale

Falter

Die männlichen Falter erreichen eine Flügelspannweite von 70 bis 100 Millimetern, die Weibchen werden mit 95 bis 120 Millimetern etwas größer. Der Flügelumriss unterscheidet sich nicht von dem anderer Arten der Gattung und ist ganzrandig, die Flügelspitze läuft spitz zu. Die Flügel werden von einem in feinen Abstufungen olivgrün bis grün gefärbten Muster dominiert, wobei die Temperaturen während der Puppenruhe Einfluss auf die Ausbildung und Intensität der Farbtöne des Falters haben. Bei Temperaturen um etwa 21 °C wird überwiegend ein kräftiges Grün, bei hohen Temperaturen jenseits der 26 °C dagegen ein Olivgrün entwickelt. Das Muster besteht aus geschwungenen grünen Flecken, an die unterschiedlich ausgefärbte cremefarbene bis blass rosarote Bänder angrenzen, deren Färbung ebenso variiert. Ein dominantes Band vom Flügelansatz etwa zum Außenrand des Vorderflügels ist meist intensiver rosa getönt. Zwischen der Mitte und dem Innenwinkel der Vorderflügel liegt ein dunkel bräunlich bis blauvioletter Fleck. Die Hinterflügel sind größtenteils ebenso wie dieser gefärbt. Der Teil, der in Ruhestellung nicht von den Vorderflügeln bedeckt ist, sowie ein mehr oder weniger ausgedehnter Bereich entlang des Flügelaußenrandes zeigen dagegen die gleiche grüne Färbung wie die Vorderflügel. In der hinteren Flügelhälfte verläuft eine feine, geschwungene, cremefarbene Binde. Bei der forma nigra ist die komplette Grünfärbung der Falter durch Schwarztöne ersetzt.

Der Thorax ist grün behaart, wobei die Grünfärbung nach vorne breiter wird und in der Mitte einem cremefarbenen, behaarten Dreieck weicht, dessen Basis mit dem hinteren Ende des Metathorax abschließt. Der Hinterleib besitzt eine ähnliche Färbung und Musterung wie die Vorderflügel. Eine markante, helle Binde verbindet die beiden intensiv gefärbten Bänder der Vorderflügel. Die Beine sind ebenso wie die etwa 14 bis 17 Millimeter langen, fadenförmigen Fühler cremegelb.

Ei

Die Eier des Oleanderschwärmers sind hellgrün, nahezu kugelig und haben eine sehr fein gekörnte Oberfläche. Sie sind mit 1,5 Millimeter Höhe und 1,25 Millimeter Breite im Verhältnis zur Größe des ausgewachsenen Falters unproportional klein.

Raupe

 src=
Raupe des Oleanderschwärmers. Unten die gesamte Raupe mit Punktmuster, oben links das gelbe Analhorn, oben rechts der Thorax mit den Augenflecken

Die Raupen erreichen eine Körperlänge von 90 bis 130 Millimetern. Beim Schlupf sind sie drei bis vier Millimeter lang, leuchtend gelb und besitzen ein proportional sehr langes, dünnes, dunkel gefärbtes Analhorn. Schon kurz nach Beginn der Nahrungsaufnahme beginnt die Umfärbung. Bis zur ersten Häutung erreichen die Raupen eine Länge von fünf bis acht Millimetern und haben ihre Farbe über grüngelb nach bläulichgrün gewechselt. Ihr Analhorn ist nun etwa 2,5 Millimeter lang und schwarz gefärbt, die Stigmen sind ebenfalls schwarz, die Thorakalbeine rosa. Das Analhorn besitzt am letzten Drittel eine für Schwärmerraupen ungewöhnliche mützenförmige Ausbuchtung, die erst im vorletzten Raupenstadium verschwindet.

Vor der zweiten Häutung haben die Raupen eine Körperlänge von 8,5 bis 15 Millimetern und eine hell bläulichgrüne Färbung. Am dritten Thoraxsegment sind beidseits bereits die zwei hellen, dunkel gesäumten Augenflecken erkennbar. Das vierte Segment besitzt keine, die acht darauffolgenden Segmente je zwei bis sechs kleine, helle, runde Punkte. Das 4,5 bis 4,8 Millimeter lange Analhorn zeigt an der Spitze ein oder zwei helle Höckerchen, an denen Haare entspringen.

Während des dritten Raupenstadiums verfärbt sich der nun 20 bis 25 Millimeter lange Körper der Tiere grün bis gelbgrün, die zwei Paar Augenflecken am dritten Thoraxsegment sind groß und bläulich gerandet. Auf den übrigen Segmenten bilden kleine, blau gerandete helle Punkte eine zusammenhängende Kette, ausgenommen auf dem letzten Segment. Das nun etwa sieben Millimeter lange Analhorn trägt erst ab diesem Stadium häufig eine weiße Spitze.

Nach der nächsten Häutung erreichen die Raupen eine Körperlänge von 26 bis 40 Millimetern. Sie sind ebenfalls grün bis gelbgrün gefärbt, in diesem Stadium kann sich aber auch eine bräunliche Färbung ausbilden. Die beiden Augenfleckpaare am dritten Thoraxsegment sind nun außen zusätzlich dunkel gerandet und verschmelzen gelegentlich. Entlang der Seiten des Körpers verläuft eine gelbe Längslinie, über der weiße Punkte verstreut sind und unter der die kleinen weißen, blau gerandeten Punkte in einer Reihe sitzen. Die erste Hälfte des dünnen, 8,5 bis 9,5 Millimeter langen Analhorns ist nun gelblichweiß gefärbt, die zweite ist rein weiß oder farblos.

 src=
Raupe im letzten Stadium

Im fünften und letzten Raupenstadium erreichen die Tiere ihre eingangs beschriebene Länge. Die Grundfärbung ist nun grün oder braun, wobei der Rücken etwas dunkler gefärbt ist. Gelegentlich besitzt der Rücken einen rosa Schimmer. Beidseits des Rückens verläuft eine weiße Längslinie, an die zur Bauchseite hin ein bläulicher Schimmer angrenzt. Innerhalb dieses blauen Bereichs befinden sich längs aneinandergereihte, kreisrunde, weiß gefärbte und blau gerandete Punkte. Zusätzlich befinden sich oberhalb der weißen Längslinie weitere, ungerandete weiße Punkte. Am dritten Thoraxsegment befinden sich auf jeder Seite des Rückens zwei weiße, blau und außen schwarz gerandete, auffällige Augenflecken, die meist mehr oder weniger ineinander verschmelzen. Das plumpe, nun nur vier bis fünf Millimeter lange Analhorn ist orange und hat eine schwarze Spitze. Es ist gepustelt und nach hinten unten gekrümmt. Die Stigmen sind schwarz. Die Thorakalbeine sind rötlichbraun bis bläulich, die Bauchbeine besitzen die Körpergrundfarbe. Manchmal ist die Grundfarbe der Raupen im letzten Stadium bronzefarben, wobei die ersten Körpersegmente rosa gefärbt sind. Die übrigen Merkmale sind dann identisch mit denen der anderen Raupenstadien. Selten kann man auch bernsteinfarbene oder blass ockergelbe Raupen mit purpurrot gerandeten Augenflecken finden.

Puppe

 src=
Puppe des Oleanderschwärmers

An der 60 bis 75 Millimeter messenden, schlanken Puppe kann man zahlreiche Körperdetails des späteren Falters gut erkennen. Der Kopf, Thorax, die Flügelscheiden, Seiten und der Bauch des Hinterleibs sind blassorange, der Rücken des Hinterleibs ist rotbraun gefärbt und besitzt schwarze Sprenkel. Auch die Flügelscheiden besitzen gelegentlich solche Sprenkel. Die Oberfläche der Puppe ist glänzend, der Kopf, Thorax und die Flügelscheiden sind glatt, der Hinterleib ist am Rücken grob gekörnt, wobei das 12. bis 14. Segment auch am Bauch eng gekörnt ist. Diese Einkerbungen formen ungleichmäßige Linien, am Bauch verlaufen diese schräg. Der entrollte Saugrüssel ist als schwarze Linie entlang dem Kopf und Thorax gut zu erkennen. Am Rücken des zweiten bis vierten Körpersegmentes befindet sich zudem ein etwas breiterer schwarzer Streifen. Der kleine, gerade und kegelförmige Kremaster ist schwarz und endet in zwei abgestumpften Zähnchen. Auch die Stigmen sind schwarz und jeweils von einem schwarzen Fleck umgeben. Der Kopf der Puppe ist breit abgerundet; die Schultern treten nicht markant hervor. Auch die Facettenaugen sind gut erkennbar und besitzen eine sichelförmige dunkle Markierung. Die Fühlerscheiden sind etwas kürzer als die Vorderbeine.

Ähnliche Arten

Der Oleanderschwärmer kann mit Daphnis hypothous aus Indien und Südostasien verwechselt werden, welcher sehr selten auch im Westen der Paläarktis als Wanderfalter zu beobachten ist. D. hypothous besitzt ein sehr ähnliches Muster, allerdings mit schwarzer Grundfarbe, weswegen ihm insbesondere die forma nigra sehr ähnelt. Sicheres Unterscheidungsmerkmal ist ein weißer runder Fleck an den Vorderflügelspitzen, der dem Oleanderschwärmer fehlt.

Lebensweise

Die nachtaktiven Oleanderschwärmer fliegen nach Sonnenuntergang bis vor Sonnenaufgang. Sie saugen Nektar von verschiedenen Pflanzen, wie etwa von Tabak (Nicotiana), Petunien (Petunia), Heckenkirschen bzw. Geißblättern (Lonicera), Seifenkräutern (Saponaria) und Wunderblumen (Mirabilis), wobei pro Nahrungssuche etwa 0,4 bis 0,8 Milliliter Nektar aufgenommen werden. Neben Nektar wird auch Wasser von Tau- und Regentropfen gesogen. Der Oleanderschwärmer lässt sich anders als der ähnliche D. hypothous nur selten durch künstliches Licht anlocken.

Die Falter ruhen tagsüber entweder auf festem Untergrund oder hängen gut getarnt zwischen Blattwerk. Der Kopf wird dabei eingezogen, Thorax und Hinterleib werden vom Untergrund weggestreckt. Sind die Temperaturen günstig, sind die Falter sehr schreckhaft und fliegen bei Störungen auch tagsüber. Der Lebenszyklus der Art ist an die klimatischen Bedingungen und Tageslängen in den Tropen angepasst. Sie bevorzugen ganzjährig Temperaturen knapp unter 30 °C und eine Sonnenscheindauer von idealerweise 12, maximal 14,5 Stunden pro Tag.

Wanderflüge und Flugzeiten der Falter

Der Oleanderschwärmer ist ein Wanderfalter, der jedoch nicht überall auf der Welt Wanderungen unternimmt, was darauf schließen lässt, dass der Wandertrieb nicht genetisch festgelegt ist, sondern durch Umweltfaktoren bedingt ist. Dies zeigt sich gut an der auf Hawaii eingeschleppten Population. Diese konnte sich innerhalb von nur zwei Jahren auf der Inselkette etablieren, auf der ideale Temperaturen um die 28 °C und Tageslängen zwischen 12 und maximal 14,5 Stunden herrschen. Unter Umweltfaktoren, die eine Wanderung bedingen, wäre eine Ansiedlung nicht erfolgreich gewesen, da die Inselgruppe geografisch isoliert und die Entfernung zum Festland zu groß ist, sodass die abwandernden Falter nicht mehr zurückkehren könnten und die Population erlöschen würde.

Zwischen 14 und 14,5 Stunden Sonnenschein pro Tag liegt die kritische Photoperiode, die bei den Raupen auslöst, ob die späteren Falter sesshaft bleiben oder abwandern. Dies begründet sich dadurch, dass in Regionen mit einer größeren Tageslänge, beispielsweise ab dem 20. Mai um den 25. Breitengrad in Saudi-Arabien, Tagestemperaturen über 30 °C erreicht werden, welche für die Puppen, die am freien Boden liegen, kritisch sind. Bei den dort im Juni schlüpfenden Faltern verzögert sich durch die längere Tagesdauer die Eireifung. Die Falter wandern aus den warmen Regionen weiter nordwärts, ihre Eier reifen währenddessen aus und können dann in den kühleren Gebieten, beispielsweise im Mittelmeerraum, abgelegt werden. Die dort heranwachsenden Raupen der nächsten Generation sind ebenfalls Tagen mit mehr als 14,5 Stunden Dauer ausgesetzt, überleben aber aufgrund der milderen Temperaturen und treten so den Rückflug nach Süden an. Bei diesen Faltern ist die Eireifung ebenso verzögert, so dass die Eier nach der Ankunft in ihrer südlichen Heimat abgelegt werden können.

Nördlich der Alpen ergeben sich aber für die Falter folgende Probleme: Die Tageslänge steigt auf 18 und mehr Stunden an und die Bodentemperaturen liegen nicht durchgehend über 25 °C. Bei Imagines, die sich aus den dort gelegten Eiern entwickeln – was nur in heißen Jahren möglich ist – verzögert sich die Eireifung derart, dass es unwahrscheinlich ist, dass deren Eier überhaupt zur Entwicklung kommen. Auch ist nicht bekannt, ob der Rückflug dieser Tiere erfolgreich ist.[1]

Der Oleanderschwärmer fliegt in seinem tropischen Verbreitungsgebiet ganzjährig in kontinuierlich aufeinander folgenden Generationen. In der südlichen Mittelmeerregion, Nordafrika, dem Nahen Osten bis Afghanistan fliegt die Art von Mai bis September, wobei vier bis fünf Generationen, die sich meist überlappen, ausgebildet werden. In Südeuropa fliegen zwei Generationen zwischen Juni und August als Wanderfalter ein,[2][3] weiter nördlich ist es nur eine von Juni bis September, wobei deren Raupen von Juli bis September schlüpfen.

In Hong Kong fliegen zwei Generationen von Oktober bis Februar und selten auch im Mai, in Japan fliegen sie im Süden auf den Ryūkyū-Inseln von Mai bis November, im Norden auf Kyūshū fliegen sie von September bis November ein.[3]

Paarung und Eiablage

Die Paarung, bei der die Partner, wie bei Schwärmern üblich, mit dem Körper in entgegengesetzte Richtungen am Hinterleib aneinandergekoppelt sind, wird relativ schnell vollzogen und dauert maximal etwa vier Stunden. Gelegentlich bleibt das Pärchen aber bis zum Morgen miteinander verbunden. Die Weibchen legen in den drei folgenden Tagen durchschnittlich 100 Eier einzeln an der Ober- wie Unterseite der Nahrungspflanzen ab, maximal sind es etwa 300 Eier. Sie tun dies an den Blättern von jungen, einzeln, bevorzugt geschützt stehenden Büschen der Nahrungspflanzen. Häufig werden zur Eiablage Pflanzen gewählt, die am Fuße von Abhängen, in der Nähe von Häusern oder nahe an Bäumen einer Lichtung stehen. Dabei umfliegt das Weibchen die Pflanze oft mehrmals, bevor sie in einer pendelnden Bewegung das Ei im Flug ablegt.

Nahrung der Raupen

 src=
Oleander ist die wichtigste Nahrungspflanze der Raupen

Die meisten Nahrungspflanzen der Raupen gehören zur Familie der Hundsgiftgewächse (Apocynaceae): Die Raupen ernähren sich überwiegend von Oleander (Nerium oleander), auch an Immergrün (Vinca), Amsonien (Amsonia), Seidenpflanzen (Asclepias), Wüstenrosen (Adenium), Wachsbäumen (Carissa), Tabernaemontana, Thevetia, Zimmerimmergrün (Catharanthus); aber auch an Weinreben (Vitis), Gardenien (Gardenia), Jasminum, Sternjasmin (Trachelospermum), Rhazya, Prunkwinden (Ipomoea), und vermutlich an Mangos (Mangifera). In der Aufzucht nehmen die Raupen auch Ovalblättrigen Liguster (Ligustrum ovalifolium) an.[2] Reinhardt und Harz erwähnen darüber hinaus Flieder (Syringa) und Liguster (Ligustrum) und selten auch Kornelkirsche (Cornus mas) und Echte Walnuss (Juglans regia) als Nahrungspflanzen.[1]

Auch bis nach Südostasien sind die Raupen überwiegend an Oleander zu finden, darüber hinaus auch an Adenium obesum und an der Rosafarbenen Catharanthe (Catharanthus roseus). Die Nahrungspflanzen der Raupen in China und Taiwan sind bisher nicht bekannt.[3]

Entwicklung

Vor dem Schlupf besitzen die Eier einen gelben Schimmer. Die nachtaktiven Raupen schlüpfen nach durchschnittlich 12 Tagen, bei heißem Wetter bereits nach etwa fünf Tagen. Direkt nach dem Schlupf wird die Eischale gefressen, danach fressen die Tiere sogleich an den Nahrungspflanzen. Sie sind sehr gefräßig, größere Raupen können pro Tag ihr doppeltes Gewicht an Blättern vertilgen. Die Raupen können auch rückwärts kriechen und unabhängig von ihrer Fortbewegung ihr Horn auf und ab bewegen. Junge Tiere bewegen sich meist ruckartig fort. Man findet sie in der Regel offen an den Enden junger Seitentriebe sitzend, ältere Raupen fressen eher in den Zweigspitzen, wobei sie sich mit zunehmender Größe weiter unten an den Ästen aufhalten. Zunächst werden immer alle vorhandenen Blüten gefressen, ansonsten junge und mittelalte Blättchen im ganzen. Bei älteren Blättern wird nur der Außenrand angefressen. Gravimetrisch konnte an im Labor gezüchteten Raupen das Nahrungsverhalten der Raupen detailliert untersucht werden. Junge Blätter haben einen höheren Wassergehalt, auch können Raupen von ihnen mengenmäßig am meisten fressen und in Energie umwandeln. Das starke Wachstum der an jungen Blättern fressenden Raupen ist somit nicht nur an die bessere energetische Verwertbarkeit der Blätter, sondern auch an den Wassergehalt und die höhere Aufnahmefähigkeit gekoppelt. Der Wassergehalt im Körper dieser Raupen ist höher, als bei Raupen, die an älteren und weniger wasserreichen Blättern fressen, da die überwiegende Wasseraufnahme durch die Aufnahme mit den Blättern erfolgt. Die hauptsächliche Ausscheidung erfolgt durch Kot. Jener von Raupen an älteren Blättern ist deutlich trockener als jener von Raupen an jungen Blättern, da erstere Wasser deutlich besser verwerten und in ihrem Darm aufnehmen können. Stickstoff ist ein weiterer wichtiger Faktor für das Wachstum der Tiere. Mittelalte Blätter haben den höchsten Stickstoffgehalt, weswegen auch sie gerne gefressen werden.[4]

Die Raupen sind durch ihre Färbung und die Imitation von Blättern gut getarnt und schwer zu entdecken. Sie verraten sich aber durch ihre etwa fünf Millimeter langen Exkremente (Kotballen), die am Boden um die Pflanze verteilt zu finden sind. Ältere Raupen klettern häufig in Fresspausen an die Basis der Pflanzen hinab und verstecken sich tagsüber unter Steinen oder Pflanzenmaterial. Wenn sie auf den Pflanzen bleiben, sitzen sie an der Unterseite oder am Stiel eines Blattes. Sie ruhen dann mit ausgestrecktem Körper und haben den Thorax aufgerichtet, wobei der Kopf leicht gehoben wird. Stört man sie, versuchen sie zunächst durch Strecken des Körpers ein Blatt zu imitieren. Hält die Störung an, wölben sie den Rücken nach außen und biegen den Kopf soweit nach unten, dass er fast die Thorakalbeine berührt. Durch diese Körperhaltung kann man die Augenflecken besonders gut erkennen. Dies schreckt Fressfeinde ab, da die Größe der Augen ein viel größeres Tier vermuten lässt (Mimikry) und warnt zugleich vor der Giftigkeit der Raupen. Die Nahrungspflanzen enthalten vor allem hochgiftige Cardenolidglykoside, die auch im Körper der Raupen und ihren Ausscheidungen nachgewiesen werden konnten.[5] Kitching (2000) zitiert allerdings Rothschild (1973),[6] der dies noch nicht bekannt war.[7] Auch können die Raupen bei Bedrohung giftigen Mageninhalt hervorwürgen.[8]

Nach den Häutungen frisst die Raupe die abgestreifte Exuvie. Das letzte Raupenstadium dauert im Durchschnitt elf Tage, wobei die Raupe ab dem sechsten Tag beginnt, sich dunkel olivbraun bis schokoladenbraun, violett oder orangerot zu färben. Die Raupen weisen dann aber immer noch ihre übrige Zeichnung auf, lediglich die großen Augenflecke werden gelegentlich ganz schwarz. Am siebenten Tag stellen die Tiere die Nahrungsaufnahme ein, die Umfärbung des Körpers ist spätestens am achten Tag beendet. Am zehnten Tag tritt die Raupe in das Vorpuppenstadium ein und kontrahiert den Körper zunehmend. Am letzten Tag verlässt sie die Nahrungspflanze und sucht einen geeigneten Platz zur Verpuppung. Während dieser Suche sondert sie schleimigen Darminhalt ab.

Verpuppung

Die Verpuppung findet nicht im, sondern direkt auf dem Erdboden, oft in einer flachen Absenkung statt; ab und zu verpuppen sich die Raupen auch unter Moos. Sie legen ein lockeres Gespinst aus gelber bis brauner Seide an, in das zum Teil auch pflanzliches Material eingearbeitet wird. Das Anlegen des Gespinstes und die Verpuppung dauert etwa drei Tage, nach weiteren zwei Tagen besitzt die zunächst gelb gefärbte Puppenhaut ihre eigentliche Farbe und ihre leicht durchsichtige Hülle ist ausgehärtet. Die Puppe liegt frei in ihrem Gespinst und bewegt bei Störung ihren Hinterleib. Die Imagines schlüpfen nach drei bis sechs Wochen. Die Puppe verträgt keine Kälte und stirbt bei Temperaturen unter 10 °C, weswegen in Europa überwinternde Puppen auch im Süden nur sehr selten überleben.

Die Falter schlüpfen in der Regel zwischen 22 und 23 Uhr, fliegen aber frühestens in der nächsten Morgendämmerung. Die meisten Tiere starten ihren ersten Flug jedoch am darauffolgenden Abend.

Verbreitung und Lebensraum

Gesamtverbreitung

 src=
Verbreitungsgebiete von Daphnis nerii. Grün: permanent besiedelt; Blau: in den Sommermonaten besiedelt

Das ganzjährige Verbreitungsgebiet der Tiere erstreckt sich vom südlichen Mittelmeerraum, Nordafrika, dem Nahen Osten, Afghanistan, Indien und Sri Lanka, östlich bis in das tropische Südostasien und die Philippinen. Weiterhin findet man sie auch im tropischen Afrika. Die Grenze der ganzjährigen Verbreitung ist in Europa nicht eindeutig, die Art kommt aber an günstigen Standorten auf Sizilien, Kreta und Zypern dauerhaft vor. Sind die Bedingungen in mehreren aufeinanderfolgenden Jahren ideal, werden weitere Teile dieser Inseln und auch der Süden Italiens und Griechenlands besiedelt. Diese Vorkommen erlöschen aber nach einem für die Puppen zu kalten Winter.

Bis vor wenigen Jahren war die Art im Süden Chinas und in Taiwan nur sehr selten bekannt, mittlerweile sind aber Populationen in diesen Gebieten stabil, etwa in Hongkong. Auf Hawaii wurde der Oleanderschwärmer 1974 durch den Menschen eingeschleppt, auch Guam ist mittlerweile besiedelt.

In Europa fliegt die Art gelegentlich im Sommer ein und kann dabei auch weit nach Skandinavien vordringen. Sie ist im Norden aber ein sehr seltener Gast und kommt auch in Mitteleuropa nur sehr spärlich vor. Aus historischer Zeit sind Jahre mit zahlreichen Falterbeobachtungen und auch Raupenfunde aus weiten Teilen Deutschlands bekannt,[9] in einem durchschnittlichen Jahr werden aber nur einige wenige Individuen in Deutschland beobachtet.[10] Die Falter unternehmen auch in das zentrale Südasien und in die südlichen Teile Japans Wanderflüge.[3]

Lebensraum

Den Oleanderschwärmer findet man bevorzugt an trockenen Flussläufen, in Oasen und an temperaturbegünstigten Hängen überall dort, wo Oleander vereinzelt wächst. Orte, an denen die Pflanzen in großer Zahl vorkommen, werden eher gemieden. Da in Europa nördlich der Alpen Oleander selten wächst, können hier auf einzelnen Pflanzen mitunter über 100 Raupen gefunden werden.

Spezialisierte Feinde und Gefährdung

Bislang sind drei spezialisierte Parasitoide der Raupen des Oleanderschwärmers bekannt. Dabei handelt es sich im westlichen Verbreitungsgebiet um die Brackwespe Cotesia saltator, im östlichen Verbreitungsgebiet um die beiden Raupenfliegen Compsilura concinnata und Exorista sorbillans. Die Weibchen dieser Parasitoide legen ihre Eier auf den Raupen ab, in denen sich dann die geschlüpften Larven entwickeln. Die Verpuppung findet in der Regel an der Außenseite der bis dahin abgestorbenen Raupen statt.[2]

Aufgrund seiner weiten Verbreitung und Häufigkeit ist der Oleanderschwärmer nicht gefährdet.

Namensgebung und Systematik

Der Oleanderschwärmer wurde 1758 von Carl von Linné in der 10. Auflage des Werks Systema Naturae als Sphinx nerii erstbeschrieben:

S.[phinx] alis subangulatis viridibus: fasciis variis pallidioribus saturatioribus flavescentibusque. … Habitat in Nerio.

Linnaeus: Systema Naturae, ed. X. S. 490

S.[phinx] mit leicht eckigen, grünen Flügeln: mit verschiedenen, blasseren und satteren gelben Bändern. … Lebt auf Oleander.

Der Artname leitet sich vom lateinischen Gattungsnamen der wichtigsten Nahrungspflanzen der Raupe, dem Oleander (Nerium oleander) ab.

Jacob Hübner beschrieb 1819 die Gattung Daphnis, der die Art heute zugehört. Die Gattung enthält etwa zehn in den Tropen und Subtropen der Alten Welt verbreitete Arten.[2] Diese wird mit derzeit 77 anderen Gattungen innerhalb der Subtribus Macroglossia eingeordnet, die gemeinsam mit dem Schwestertaxon Choerocampina die Tribus Macroglossini bilden.[11] Die Stellung der Unterfamilie Macroglossinae neben den anderen beiden Unterfamilien der Schwärmer ist gut begründet, allerdings ist die Monophylie sämtlicher Tribus und Subtribus innerhalb dieser unsicher, außer die der Choerocampina.[12]

Synonyme

  • Sphinx nerii Linnaeus, 1758, Syst. Nat. (Edn 10) 1: 490[2]
  • Deilephila nerii bipartita Gehlen, 1934, Bull. Mus. r. Hist. nat. Belg. 10(3): 2[2]
  • Daphnis infernelutea Saalmüller, 1884[13]

Quellen

Einzelnachweise

  1. a b Rolf Reinhardt, Kurt Harz: Wandernde Schwärmerarten. Totenkopf-, Winden-, Oleander- und Linienschwärmer. Die Neue Brehm-Bücherei Bd. 596, Westarp & Spektrum, Magdeburg, Heidelberg, Berlin und Oxford 1996, ISBN 3-89432-859-2
  2. a b c d e f Sphingidae of the Western Palaearctic. A.R. Pittaway, abgerufen am 24. März 2008.
  3. a b c d Sphingidae of the Eastern Palaearctic. A.R. Pittaway, abgerufen am 24. März 2008.
  4. K. Murugan, Ancy George: Feeding and nutritional influence on growth and reproduction of Daphnis nerii (Linn.) (Lepidoptera: Sphingidae). Journal of Insect Physiology, Band 38, Ausgabe 12, Dezember 1992: S. 961–967
  5. Fumiko Abe, Tatsuo Yamauchi, Kazuo Minato: Presence of cardenolides and ursolic acid from oleander leaves in larvae and frass of Daphnis nerii. Phytochemistry, Band 42, Ausgabe 1, Mai 1996: S. 45–49
  6. M. Rothschild: Secondary plant substances and warning colouration in insects. In: H. F. van Emden (Hrsg.): Insect/plant relationships. Symposia of the Royal Entomological Society of London 6: S. 59–83.
  7. Ian J. Kitching, Jean-Marie Cadiou: Hawkmoths of the World. An Annotated and Illustrated Revisionary Checklist (Lepidoptera: Sphingidae). Cornell University Press, New York 2000, ISBN 0-8014-3734-2
  8. Heiko Bellmann: Der neue Kosmos-Schmetterlingsführer. Schmetterlinge, Raupen und Futterpflanzen. Franckh-Kosmos, Stuttgart 2003, ISBN 3-440-09330-1.
  9. Günter Ebert: Die Schmetterlinge Baden-Württembergs Band 4, Nachtfalter II (Bombycidae, Endromidae, Lemoniidae, Saturniidae, Sphingidae, Drepanidae, Notodontidae, Dilobidae, Lymantriidae, Ctenuchidae, Nolidae), Ulmer Verlag Stuttgart 1994, ISBN 3-8001-3474-8
  10. Daphnis nerii. Sciense4you, abgerufen am 14. Mai 2008.
  11. Butterflies and Moths of the World, Generic Names and their Type-species. Natural History Museum, abgerufen am 29. März 2008.
  12. Jerome C. Regiera, Charles Mitter, Timothy P. Friedlander, Richard S. Peigler: Phylogenetic Relationships in Sphingidae (Insecta: Lepidoptera): Initial Evidence from Two Nuclear Genes. Molecular Phylogenetics and Evolution, Band 20, Ausgabe 2, August 2001: S. 311–316
  13. Daphnis nerii (Linnaeus 1758). Fauna Europaea, Version 1.3, 19.04.2007, abgerufen am 3. Januar 2008.

Literatur

  • Günter Ebert: Die Schmetterlinge Baden-Württembergs Band 4, Nachtfalter II (Bombycidae, Endromidae, Lemoniidae, Saturniidae, Sphingidae, Drepanidae, Notodontidae, Dilobidae, Lymantriidae, Ctenuchidae, Nolidae). Ulmer Verlag, Stuttgart 1994, ISBN 3-8001-3474-8
  • Manfred Koch: Wir bestimmen Schmetterlinge. Band 2: Bären, Spinner, Schwärmer und Bohrer Deutschlands. 2., erweiterte Auflage. Neumann, Radebeul/Berlin 1964, .
  • A. R. Pittaway: The Hawkmoths of the western Palaearctic. Harley Books, 1993, ISBN 0-946589-21-6
  • Rolf Reinhardt, Kurt Harz: Wandernde Schwärmerarten. Totenkopf-, Winden-, Oleander- und Linienschwärmer. Die Neue Brehm-Bücherei Bd. 596, Westarp & Spektrum, Magdeburg, Heidelberg, Berlin und Oxford 1996, ISBN 3-89432-859-2
  • Hans-Josef Weidemann, Jochen Köhler: Nachtfalter. Spinner und Schwärmer. Naturbuch-Verlag, Augsburg 1996, ISBN 3-89440-128-1.

Weblinks

 src=
– Album mit Bildern, Videos und Audiodateien
 src=
Dieser Artikel wurde am 12. Mai 2008 in dieser Version in die Liste der exzellenten Artikel aufgenommen.
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Oleanderschwärmer: Brief Summary ( German )

provided by wikipedia DE
 src= Präparat eines Oleanderschwärmers

Der Oleanderschwärmer (Daphnis nerii) ist ein Schmetterling (Nachtfalter) aus der Familie der Schwärmer (Sphingidae), der vorwiegend in den Tropen und Subtropen der alten Welt beheimatet ist. Er fliegt als Wanderfalter auch nach Europa ein und zählt auf Grund seiner Spannweite von bis zu 12 Zentimetern zu den größten hier vorkommenden Schwärmern. Anders als die ebenso weit aus dem Süden einfliegenden Totenkopfschwärmer und Linienschwärmer ist die Art aber nördlich der Alpen ein sehr seltener Gast. Wegen seiner prächtigen Färbung wird er zu den eindrucksvollsten Schwärmerarten gezählt.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Daphnis nerii

provided by wikipedia EN

Daphnis nerii, the oleander hawk-moth or army green moth, is a moth of the family Sphingidae. It was described by Carl Linnaeus in his 1758 10th edition of Systema Naturae.

Distribution

Daphnis nerii is a large hawk-moth found in wide areas of Africa, Asia and Hawaii. It is a migratory species, flying to parts of eastern and southern Europe during the summer, particularly Turkey, very occasionally reaching western Europe, including England and can even reach to as far north as Scotland.[3]

Feeding habits

The adults feed on nectar of a great variety of flowers. They have a preference for fragrant species like petunia, jasmine and honeysuckle. They are especially active in the twilight time, hovering over the flowers after sunset.

The caterpillars feed mainly on oleander (Nerium oleander) leaves, a highly toxic plant, to which the caterpillars are immune. They also may feed on most other plants of the dogbane family, such as Adenium obesum, Tabernaemontana divaricata and Alstonia scholaris in India. They also eat unbloomed flowers of Tabernaemontana divaricata at night. In England, where the species is one of the rarest migrant hawk-moths, a larva was discovered feeding on periwinkle Vinca minor. [3]

Biology

The adult has a greenish head, with rufous in front and a grey band on the vertex. The thorax is green, and the collar outlined in grey. There is a triangular grey patch on the vertex. Abdomen is pale greenish with oblique lines at the side paired dark green lateral blotches on the penultimate segment and a single dorsal blotch on the ultimate segment. Forewings are dark green and a white patch with a black spot on it at base. Some medial whitish conjoined bands, rosy towards the hind margin. There is a triangular purplish patch from below the cell to near outer margin. Hindwings are fuscous with a pale curved submarginal line, beyond which the area is olivaceus. Ventral side is suffused with chestnut colour and a white submarginal line on both wings. A white speck is present at the end of the hindwing.[4]

Eggs of oleander hawk moth in United Arab Emirates
Eggs of oleander hawk moth in United Arab Emirates

Newly hatched oleander hawk-moth larvae are three to four millimeters in length, bright yellow, and have a black, elongated "horn" on the rear of the body.[2][5] As they get older, the larvae become green to brown with a large blue-and-white eyespot near the head and a yellow "horn" on the rear.[2][5][6] There is also a white band along the side of the body, with a scattering of small white and bluish dots alongside it. The spiracles on the sides of the body are black.[2][6] Older oleander hawk-moth larvae measure around 7.5 to 8.5 centimetres in length.[6]

Just before it pupates, the oleander hawk-moth larva becomes browner in colour. The pupa of this species measures around 5.5 to 7.5 centimetres in length, and is light brown with black spots and a black line down the middle.[2][6] The pupa is pale reddish or brownish white and has a wax-like appearance. It lies directly on the earth, under moss or dry leaves.

Related species

References

  1. ^ "Fauna Europaea". Archived from the original on August 21, 2014.
  2. ^ a b c d e f g Pittaway, A. R. (2018). "Daphnis Hübner, [1819]". Sphingidae of the Western Palaearctic. Retrieved December 12, 2018.
  3. ^ a b Goater, B. (1974). The Butterflies and Moths of Hampshire and the Isle of Wight (Being an Account of the Whole of the Lepidoptera). E. W. Classey Ltd., Berkshire. ISBN 9780900848773
  4. ^ Hampson, G. F. (1892). The Fauna of British India, Including Ceylon and Burma: Moths Volume I. Taylor and Francis – via Biodiversity Heritage Library.
  5. ^ a b c Moore, A. and Miller, R.H. (2008) Daphnis nerii (Lepidoptera: Sphingidae), a new pest of oleander on Guam, including notes on plant hosts and egg parasitism. Proceedings of the Hawaiian Entomological Society, 40: 67-70.
  6. ^ a b c d e Leong, T.M. and D'Rozario, V. (2009) Final instar larvae and metamorphosis of the oleander hawkmoth, Daphnis nerii (Linnaeus) in Singapore (Lepidoptera: Sphingidae: Macroglossinae). Nature in Singapore, 2: 297-306.
  7. ^ a b Pittaway, A. R.; Kitching, I. J. "Daphnis hypothous crameri Eitschberger & Melichar, 2010 -- Jade hawkmoth". Sphingidae of the Eastern Palaearctic. Retrieved December 15, 2018.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia EN

Daphnis nerii: Brief Summary

provided by wikipedia EN

Daphnis nerii, the oleander hawk-moth or army green moth, is a moth of the family Sphingidae. It was described by Carl Linnaeus in his 1758 10th edition of Systema Naturae.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia EN

Daphnis nerii ( Spanish; Castilian )

provided by wikipedia ES

La esfinge de la adelfa (Daphnis nerii) es una especie de lepidóptero ditrisio de la familia Sphingidae que se encuentra en amplias áreas de África y Asia. Es una especie migratoria, volando a las zonas del este y del sur de Europa durante el verano.

Alimentación

Los adultos se alimentan del néctar de una gran variedad de flores. Tienen preferencia por especies olorosas como la petunia, el jazmín y la madreselva. Son especialmente activas durante el crepúsculo.

Las orugas se alimentan principalmente en las hojas de la adelfa (Nerium oleander), una planta de una gran toxicidad a la que son inmunes. También pueden alimentarse de la mayoría de las plantas de la familia Apocynaceae como Tabernaemontana divaricata y Alstonia scholaris en la India.

Ciclo de vida

La oruga recién nacida es azul claro. Su color cambia al verde mientras a medida que crece. Tiene dos ocelos azulados en el tercer segmento del tórax.

La crisálida es de rojiza o blanco pardusca pálida y tiene un aspecto parecido a la cera. Permanece directamente en la tierra, debajo de musgos o las hojas secas.

Algunas imágenes

Bibliografía

  • A. R. Pittaway: The Hawkmoths of the western Palaearctic. Harley Books, 1993, ISBN 0-946589-21-6
  • Carter David, Motyle, Wiedza i Życie, Warszawa 1993, ISBN 83-85231-90-0
  • Günter Ebert: Die Schmetterlinge Baden Württembergs Band 4, Nachtfalter II (Bombycidae, Endromidae, Lemoniidae, Saturniidae, Sphingidae, Drepanidae, Notodontidae, Dilobidae, Lymantriidae, Ctenuchidae, Nolidae). Ulmer Verlag, Stuttgart 1994, ISBN 3-8001-3474-8
  • Hans-Josef Weidemann, Jochen Köhler: Nachtfalter, Spinner und Schwärmer, Naturbuch-Verlag, Augsburg 1996, ISBN 3-89440-128-1
  • Manfred Koch: Wir bestimmen. Schmetterlinge. Band 2. Bären, Spinner, Schwärmer und Bohrer Deutschlands. Neumann Verlag Radebeul 2. Auflage 1964
  • Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae - Lymantriidae. (2006) sid 194-195. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. ISBN 91-88506-58-4
  • P.C.-Rougeot, P. Viette (1978). Guide des papillons nocturnes d'Europe et d'Afrique du Nord. Delachaux et Niestlé (Lausanne).
  • Pittaway, A.R. & Kitching, I.J. (2000-2008). Sphingidae of the Eastern Palaearctic Daphnis nerii, läst 5 oktober 2008
  • Rolf Reinhardt, Kurt Harz: Wandernde Schwärmerarten. Totenkopf-, Winden-, Oleander- und Linienschwärmer. Die Neue Brehm-Bücherei Bd. 596, Westarp & Spektrum, Magdeburg, Heidelberg, Berlin und Oxford 1996, ISBN 3-89432-859-2

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores y editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ES

Daphnis nerii: Brief Summary ( Spanish; Castilian )

provided by wikipedia ES

La esfinge de la adelfa (Daphnis nerii) es una especie de lepidóptero ditrisio de la familia Sphingidae que se encuentra en amplias áreas de África y Asia. Es una especie migratoria, volando a las zonas del este y del sur de Europa durante el verano.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores y editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ES

Daphnis nerii ( Basque )

provided by wikipedia EU

Daphnis nerii (lehen Deilephila nerii) Sphingidae familiako sitsa da. Euskal Herrian udan aurki daitekeen lepidoptero bat da.

Hego berdeak dituen tximeleta handi iletsua, 10 cm inguru luze dena. Afrikako eta Mediterraneo inguruko lurraldeak ditu ohiko bizileku, baina urte beroetan Danimarkaraino eta Suediaraino ere igotzen da.[1]

Erreferentziak

Biologia Artikulu hau biologiari buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz.
(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visit source
partner site
wikipedia EU

Daphnis nerii: Brief Summary ( Basque )

provided by wikipedia EU

Daphnis nerii (lehen Deilephila nerii) Sphingidae familiako sitsa da. Euskal Herrian udan aurki daitekeen lepidoptero bat da.

Hego berdeak dituen tximeleta handi iletsua, 10 cm inguru luze dena. Afrikako eta Mediterraneo inguruko lurraldeak ditu ohiko bizileku, baina urte beroetan Danimarkaraino eta Suediaraino ere igotzen da.

 src=

Daphnis nerii ♂

 src=

Daphnis nerii ♂ △

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visit source
partner site
wikipedia EU

Oleanterikiitäjä ( Finnish )

provided by wikipedia FI

Oleanterikiitäjä (Daphnis nerii) on lähinnä trooppisella ja subtrooppisella vyöhykkeellä elävä perhonen, joka kuuluu kiitäjien (Sphingidae) heimoon. Suomessa se on äärimmäisen harvinainen harhailija.

Koko ja ulkonäkö

Aikuisen oleanterikiitäjän siipiväli on 90–110 mm. Etusiivet ovat vihreän eri sävyjen kirjomat. Lisäksi vaaleina erottuvien, ohuiden ja voimakkaasti mutkittelevien poikkiviirujen välisellä alueella on nähtävissä vaaleanpunaista ja violettia väriä. Myös siiven tyvessä on vaaleanpunainen täplä. Aivan siiven kärjessä on Y-kirjaimen muotoinen vaalea kuvio. Takasiivet ovat tyvestä harmaat, ulompaa vihreät ja niissä on vaalea reunajuova. Myös perhosen ruumiissa on useita vihreän eri sävyjä. Ulkonäkönsä puolesta oleanterikiitäjää ei voi sekoittaa mihinkään toiseen Euroopassa tavattavaan kiitäjäperhoseen.[1][2][3][4][5]

Toukka on vihreä tai ruskea, sen kyljissä on vaalea pitkittäisjuova, valkoisia pisteitä ja niskassa kaksi sinistä silmätäplää. Peräpäässä on kiitäjille tyypilliseen tapaan sarvi, joka lajilla on kuitenkin vain lyhyt ja väriltään keltainen. Ennen koteloitumista toukka muuttuu punertavaksi.[6] Täysikasvuinen toukka on 105–125 mm pitkä.[7]

Levinneisyys ja lentoaika

Laji on levinneisyydeltään afrikkalainen eikä sillä ole vakituista kantaa Välimeren pohjoispuolella. Afrikan mantereen lisäksi sitä tavataan Etelä- ja Keski-Aasiassa Filippiineille saakka. Oleanterikiitäjiä kuitenkin vaeltaa vuosittain Afrikasta Eurooppaan.[7] Se on vaeltaessaan Etelä- ja Keski-Euroopassa melko yleinen[6] ja useita kertoja sitä on tavattu Suomessa asti[2]. Lajilla tavataan kahdesta neljään, joskus jopa viiteen sukupolvea vuodessa ja se lentää toukokuusta syyskuuhun.[6] Suomesta perhosyksilöitä on tavattu pääasiassa loppukesällä, toukkia ei koskaan.[2]

Elinympäristö ja elintavat

Kuivien joenuomien ja keitaiden laji. Oleanterikiitäjää tavataan paikoilla, joilla kasvaa jonkin verran oleanteripensaita, mutta runsaat kasvustot eivät näytä perhosta kiinnostavan. Perhonen lepää päivisin oksistojen kätköissä. Perhonen lentää enimmäkseen ilta- ja aamuhämärässä ja vierailee ahkerasti kukilla. Häirittynä se voi lentää myös päivällä. Ei lennä valolle.[6][7] Vaeltaneita yksilöitä ja niiden toukkia tavataan puistoissa ja puutarhoissa.[1]

Parittelu kestää muutamia tunteja, mutta pari pysyy yleensä yhteen kiinnittyneenä seuraavaan iltaan saakka.[6] Naaras munii 250–300 munaa, jotka se munii ravintokasvin nuoriin versoihin. Nuoret toukat eivät piilottele, mutta vanhemmat toukat viettävät päivät pensaan tyvellä tai karikkeessa. Toukan kasvu riippuu paljon lämpötilasta ja toukka on täysikasvuinen reilussa kahdessa viikossa lämpötilan pysyessä 28 °C tuntumassa ja noin kuukaudessa 25 °C:n lämpötilassa. Toukka koteloituu kellertävän kotelokopan sisään maanpinnalle, karikkeen joukkoon.[7] Kotelo on talvehtiva vaihe, joskaan perhosen elinalueella ei varsinaista talvea ole eikä se selviä edes eteläisen Euroopan talvista kuin poikkeuksellisen suotuisina vuosina.[6]

Ravintokasvi

Toukka käyttää ravinnokseen pääasiassa oleanteria (Nerium oleander), mutta myös talvioita (Vinca).[7]

Lähteet

  1. a b Rougeot & Viette. Euroopan ja Pohjois-Afrikan kiitäjät ja kehrääjät. Tammi 1983 ISBN 9789513055851
  2. a b c Suomen perhostutkijain seura
  3. Moths and Butterflies of Europe and North Africa (englanniksi)
  4. Svenska fjärilar (ruotsiksi)
  5. UK Moths (englanniksi)
  6. a b c d e f Sphingidae of the Western Palaearctic (englanniksi)
  7. a b c d e Nationalnyckeln till Sverges flora och fauna. Fjärilar: Ädelspinnare–tofsspinnare Lepidoptera: Lasiocampidae–Lymantriidae. ISBN 978-91-88506-58-0 s. 194–195

Aiheesta muualla

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visit source
partner site
wikipedia FI

Oleanterikiitäjä: Brief Summary ( Finnish )

provided by wikipedia FI

Oleanterikiitäjä (Daphnis nerii) on lähinnä trooppisella ja subtrooppisella vyöhykkeellä elävä perhonen, joka kuuluu kiitäjien (Sphingidae) heimoon. Suomessa se on äärimmäisen harvinainen harhailija.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visit source
partner site
wikipedia FI

Sphinx du laurier-rose ( French )

provided by wikipedia FR

Daphnis nerii

Le Sphinx du laurier-rose (Daphnis nerii) est une espèce de lépidoptères (papillons) appartenant à la famille des Sphingidae, à la sous-famille des Macroglossinae, à la tribu des Macroglossini et au genre Daphnis. C'est un papillon migrateur de l'Afrique vers l'Europe.

Description

Le Sphinx du laurier-rose a une envergure moyenne de 8 à 12 cm[1]. Comme tous les Sphingidae, il a un corps trapu. Son corps et ses ailes sont verts ornés de lignes sinueuses d'un vert plus foncé et d'un rose saumon plus ou moins marqué.

Chenille

La chenille peut être verte, jaune ou brune[2].

Biologie

Période de vol et hivernation

C'est un papillon qui migre de l'Afrique subtropicale et tropicale vers l'Europe chaque année et qui ne peut y survivre au froid de l'hiver.

En Europe il est présent de juin à octobre en deux générations[3].

Plantes hôtes

Ses plantes hôtes sont le laurier-rose et la pervenche[4] ou la pervenche de Madagascar (Catharanthus roseus).

Écologie et distribution

Il se rencontre de façon permanente en Afrique tropicale, en Afrique du Nord, dans l'est de l'Afghanistan, dans le sud-est de l'Asie et aux Philippines. Il est migrateur dans le sud et le centre de l’Europe, dans le sud de la Russie, en Inde et à Ceylan. Il s'est établi à Hawaï en 1974, et à l'Île de Guam[5],[6],[7].

 src=
Distribution de Daphnis nerii, en vert l'habitat permanent, en bleu les lieux de migration

Biotope

En particulier les bords des rivières où poussent les lauriers roses[8].

 src=
Illustration de la British Entomology

Systématique

L'espèce a été décrite par le naturaliste suédois Carl von Linné en 1758 sous le nom initial de Sphinx nerii[9].

Synonymie

  • Sphinx nerii Linnaeus, 1758 Protonyme
  • Deilephila nerii
  • Daphnis nerii infernelutea Saalmüller, 1884
  • Daphnis nerii confluens Closs, 1912
  • Daphnis nerii nigra Schmidt, 1914
  • Deilephila nerii bipartita Gehlen, 1934[10]

Noms vernaculaires

 src=
revers du Sphinx du laurier-rose

Le Sphinx du laurier-rose se nomme Oleander Hawk-moth en anglais, Oleanderschwärmer en allemand et Esfinge de la Adelfa en espagnol.

Le Sphinx du laurier-rose et l'Homme

Protection

Pas de statut de protection particulier.

Philatélie

Ce papillon figure sur une émission d'Israël de 1965 (valeur faciale : 0,08 l).

Notes et références

  1. David Carter (trad. Patrice Leraut), Papillons, Bordas, avril 2001, 304 p. (ISBN 2-04-760041-3), Sphinx du laurier-rose page 244
  2. Moths and Butterflies of Europe and North Africa
  3. Papillons de Poitou-Charentes
  4. Lépi'Net
  5. funet
  6. Sphingidae of the Eastern Palaearctic : carte
  7. insectes d'Hawaï
  8. A.R. Pittaway, Sphingidae of the Western Paleartic
  9. Linnaeus, 1758; Syst. Nat. (Edn 10) 1: 490
  10. Gehlen, 1934; Bull. Mus. r. Hist. nat. Belg. 10: 2

Annexes

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia FR

Sphinx du laurier-rose: Brief Summary ( French )

provided by wikipedia FR

Daphnis nerii

Le Sphinx du laurier-rose (Daphnis nerii) est une espèce de lépidoptères (papillons) appartenant à la famille des Sphingidae, à la sous-famille des Macroglossinae, à la tribu des Macroglossini et au genre Daphnis. C'est un papillon migrateur de l'Afrique vers l'Europe.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia FR

Ngengat tentara ( Indonesian )

provided by wikipedia ID

Daphnis nerii, ngengat tentara atau oleander hawk-moth adalah ngengat dari famili Sphingidae seperti yang dijelaskan oleh Carl Linnaeus dalam edisi ke-10 Systema Naturae pada tahun 1758.

Penyebaran

Daphnis nerii adalah ngengat besar yang dapat ditemukan di wilayah yang luas di Afrika, Asia dan Kepulauan Hawaii. Ngengat ini merupakan spesies yang bermigrasi, terbang ke bagian timur dan selatan Eropa selama musim panas, terutama Turki.

Kebiasaan makan

Ngengat dewasa memakan nektar dari berbagai bunga. Mereka memiliki selera dengan spesies bunga yang harum seperti petunia, melati dan kamperfuli. Mereka biasanya aktif pada waktu senja, melayang di atas bunga-bunga setelah matahari terbenam.

Larva ngengat hidup di tanaman oleander (Nerium oleander) yang terkenal sangat beracun, tetapi larva ngengat tentara tampaknya kebal dengan racun tersebut. Mereka juga mungkin memakan tanaman dari famili Apocynaceae, seperti Adenium obesum, Tabernaemontana divaricata dan Alstonia scholaris di India.

Siklus hidup

Larva ngengat yang baru menetas memiliki panjang sekitar 3-4 mm, berwarna kuning cerah, dan memiliki "tanduk" panjang berwarna hitam pada bagian belakang tubuh. Semakin tua, larva berubah menjadi hijau ke coklat dengan bintik mata besar berwarna biru dan putih dekat kepala, dan sebuah "tanduk" kuning pada bagian belakang. Ada juga garis putih di sepanjang sisi tubuh, dengan hamburan titik-titik kecil putih kebiruan di samping garis tersebut. Spirakel pada sisi tubuh berwarna hitam. Larva dewasa memiliki panjang sekitar 7,5-8,5 cm.

Sebelum menjadi kepompong, larva ngengat berubah warna menjadi coklat. Pupa spesies ini memiliki panjang sekitar 5,5-7,5 cm dan berwarna coklat muda dengan bintik-bintik hitam dan garis hitam di tengah.

Pupa berwarna pucat kemerahan atau putih kecoklatan dan memiliki penampilan seperti lilin. Pupa tergeletak langsung di atas tanah, di bawah lumut atau daun kering.

Ngengat dewasa memiliki kepala berwarna kehijauan dengan garis abu-abu pada verteks. Toraks ngengat berwarna hijau atau abu-abu hijau dan tiga titik hijau kecoklatan pada segmen keenam dan ketujuh. Sayapnya berwarna hijau gelap, ditutupi dengan bercak kecil merah muda dan putih.[1]

Spesies terkait

Referensi

  1. ^ Hampson, G. F. (1892). The Fauna of British India Including Ceylon and Burma: Moths. I. Taylor & Francis. Diakses tanggal 29 September 2017.
  2. ^ Moore, A. and Miller, R.H. (2008) Daphnis nerii (Lepidoptera: Sphingidae), a new pest of oleander on Guam, including notes on plant hosts and egg parasitism. Proceedings of the Hawaiian Entomological Society, 40: 67-70.
  3. ^ "Sphingidae of the Western Palaearctic. Daphnis nerii". A.R. Pittaway
  4. ^ Leong, T.M. and D'Rozario, V. (2009) Final instar larvae and metamorphosis of the oleander hawkmoth, Daphnis nerii (Linnaeus) in Singapore (Lepidoptera: Sphingidae: Macroglossinae). Nature in Singapore, 2: 297-306.
  5. ^ Sphingidae of the Eastern Palaearctic - Daphnis hypothus http://tpittaway.tripod.com/china/d_hyp.htm

Pranala luar

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Penulis dan editor Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ID

Ngengat tentara: Brief Summary ( Indonesian )

provided by wikipedia ID

Daphnis nerii, ngengat tentara atau oleander hawk-moth adalah ngengat dari famili Sphingidae seperti yang dijelaskan oleh Carl Linnaeus dalam edisi ke-10 Systema Naturae pada tahun 1758.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Penulis dan editor Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ID

Daphnis nerii ( Italian )

provided by wikipedia IT

La sfinge dell'oleandro (Daphnis nerii (Linnaeus, 1758))[2] è un lepidottero appartenente alla famiglia Sphingidae, diffuso in Eurasia, Africa e Oceania.[3][4][5][6][7]

Etimologia

L'epiteto specifico nerii rappresenta il genitivo del sostantivo latino "nērǐum", a sua volta mutuato dal greco "νήριoν" (nérion), (= dell'oleandro), con riferimento alla pianta nutrice primaria della larva.[8]

Descrizione

Adulto

L'aspetto generale risulta molto simile a quello di Daphnis hypothous, da cui però può essere distinta grazie alla differente colorazione delle geometrie alari.[5]

La colorazione di fondo della pagina superiore dell'ala anteriore è un verde più o meno intenso, attraversato da disegni trasversali più chiari, tendenti al marroncino e al rosa, oppure più scuri, tendenti al nero, a creare una geometria alquanto complicata; va aggiunto tuttavia che negli esemplari preparati, le tonalità verdastre tendono a sbiadirsi e possono essere sostituite da corrispondenti variazioni di marroncino; inoltre nella generazione primaverile si è notata una colorazione generale più scura. Nella zona apicale si osserva una macchia più scura a forma di mezza luna, affiancata ad un'area molto chiara, quasi biancastra. Altre due fasce chiare, costituite da più linee biancastre, attraversano diagonalmente l'ala: la più esterna corre da C ad M, restringendosi posteriormente, quasi a formare un triangolo, mentre la più interna attraversa l'intera ala dal margine costale fino a quello interno, qui decisamente sinuoso, andandolo ad intercettare all'altezza del terzo basale. L'area basale e post-basale sono tinte di un verde intenso, tranne per la parte più posteriore, che varia dal bianco al rosato, ma è nettamente distinguibile una sorta di macchia ocellata chiara, posta in prossimità delle tegulae, visibile anche quando il lepidottero mantiene le ali raccolte a riposo. La parte posteriore dell'ala rivela una vistosa macchia nerastra a livello del tornus, oltre ad una seconda fascia, anch'essa nerastra, posizionata grosso modo a metà del margine interno, affiancata esternamente da una banda bianca. È pure presente un'area triangolare scura, che si estende dalla zona discale fino al margine esterno, ove si stempera in due piccole mezzelune verdi. La macchia discale non risulta distinguibile, mentre il termen non è dentellato, se non in prossimità dell'apice; quest'ultimo è appuntito ma non falcato. Il tornus ha un'angolazione lievemente ottusa.[3][4][5][7]

La pagina inferiore dell'ala anteriore presenta una colorazione generale bruno-rossiccia, più intensa in prossimità del termen. È chiaramente distinguibile una linea biancastra post-marginale, che decorre a partire dall'apice e raggiunge il margine interno, grosso modo all'altezza dell'ultimo quarto. Le nervature si stagliano, più chiare contro il colore di fondo, solo nel tratto distale, fino al raggiungimento del termen. È appena distinguibile una lieve macchia più chiara nella zona discale.[4]

Il recto dell'ala posteriore è colorato di un marroncino alquanto intenso, che si stempera in un color oliva nella zona marginale; nella fascia sub-marginale si osserva una linea più chiara, bordata di scuro esternamente, che parte dal quarto distale della costa e raggiunge l'angolo anale. Una macchia più scura è chiaramente visibile nella parte posteriore della zona basale, grosso modo all'altezza di 1A+2A. Si osserva inoltre una lieve macchia più scura, posta tra la parte posteriore della cellula discale e CuA. Il termen non presenta dentellatura.[4]

Nel verso dell'ala posteriore, la colorazione di fondo è un rosso-brunastro analogo a quello dell'ala anteriore, più acceso nell'area discale. La linea biancastra sub-marginale, osservabile nel recto, è visibile anche qui, con decorso analogo. Le nervature risaltano in quanto più chiare, soprattutto nella zona cubitale e in quella anale. Si osserva una piccola macchia chiara ellittica tra l'esterno della cellula e la base di M.[3][4]

Le antenne sono moniliformi nel maschio e lievemente clavate nella femmina, marroncine e appena uncinate all'estremità distale; la loro lunghezza è pari a circa un terzo della costa dell'ala anteriore. Gli occhi sono grandi e la spirotromba è rossastra. I palpi labiali sono ampi e ottusi, ricoperti di piccolissime scaglie.[4][5]

Il torace è dorsalmente verde chiaro, più scuro a livello delle tegulae; la superficie ventrale è invece grigio-brunastra.[4]

Nelle zampe posteriori, il primo segmento tarsale appare molto più lungo della tibia, come pure della somma degli altri tarsomeri. I tarsi mediani sono dotati di una sorta di "pettine" sul primo segmento. Le tibiae sono prive di spinae; sulle tibiae posteriori sono presenti due speroni, il più interno dei quali è molto più lungo dell'altro.[4][5][6]

L'addome è verdastro sulla superficie dorsale, appena più chiaro sui fianchi, e bruno-arancione su quella ventrale; una linea ventrale bianca corre fino all'ultimo segmento; non si osservano bande laterali. Nel maschio, il decimo tergite appare allungato, ricurvo e con apice tronco; il corrispondente sternite, al contrario, risulta molto più corto, largo e arrotondato ai lati.[4][6]

Nel genitale maschile, le valvae si presentano dorsalmente abbastanza allargate prima dell'apice, con meno di dieci forti scaglie erette sulla superficie esterna; il sacculus ha due processi dorsali: uno prossimale e l'altro distale; l'uncus è allungato e ricurvo; lo gnathos è al contrario molto più corto, tozzo alla base ed appuntito all'apice; l'harpe mostra un processo basale ricurvo, oltre ad un altro processo apicale più arrotondato, quest'ultimo riccamente dentellato sulla superficie dorsale; l'edeago rivela invece un processo smussato, con un lobo sinistro triangolare e appuntito, ed un breve lobo destro orizzontale.[4][5][6]

Nel genitale femminile, i margini del gonoporo sono sollevati e alquanto raggrinziti; si nota inoltre la presenza di un lembo antevaginale abbastanza pronunciato.[6]

L'apertura alare è pari a 80–120 mm nel maschio e 90–120 mm nella femmina.[5][7][9]

Uovo

L'uovo è di forma pressoché sferica, liscio e di un colore verde brillante; il diametro è di circa 1,25-1,5 mm.[5]

Larva

Il bruco può avere una colorazione verde oppure marroncina; alla schiusa misura 3–4 mm, per poi raggiungere i 100–130 mm a completa maturazione. Il capo è molto piccolo rispetto al resto del corpo. Al primo stadio la larva appare di un giallo-verdognolo molto tenue e traslucido, con un cornetto caudale nero e tubercolato, alquanto sproporzionato, che può raggiungere anche la metà della lunghezza del corpo. Le zampe assumono una colorazione variabile tra il rosa-arancio ed il marroncino, mentre le pseudozampe sono verdi, ma grigio-brunastre nella zona terminale. Man mano che la larva si alimenta, la tonalità generale vira verso il verde più intenso, e già al secondo stadio, il bruco appare decisamente verde. Sempre al secondo stadio compare una linea bianca dorso-laterale per lato, che va dal primo segmento addominale fino al cornetto caudale. Si osserva inoltre un paio di macchie ocellate sul terzo segmento toracico: tali macchie sono bianche e ovoidali, bordate di azzurro e nero quando la maturazione è completa (oppure bordate di rosso e nero nella variante marroncina della larva). Le macchie spiracolari sono nerastre e allungate dorso-ventralmente, contornate di bianco e nettamente in risalto rispetto alla colorazione di fondo. Via via che la larva si accresce, il cornetto caudale assume alla base una colorazione più chiara, e sviluppa una sorta di "cuffia" apicale che mantiene fino alla penultima età, per poi perderla e diventare arancione, molto corto e ripiegato nettamente all'indietro, con la superficie riccamente tubercolata. In taluni esemplari la superficie dorsale può presentare tonalità tendenti al rosa. Nell'ultimo stadio, le linee bianche dorso-laterali si arricchiscono di un bordo nero-bluastro e sono interrotte da piccole macchie bianche tondeggianti. Poco prima dell'impupamento la maggior parte degli individui vira verso una colorazione brunastra, più chiara sui segmenti toracici e con bande diagonali scure lungo i fianchi, ma in ogni caso i cromatismi ormai acquisiti rimangono evidenti.[3][5][6][9]

Pupa

La pupa è lunga 60–75 mm, lucida e colorata di marroncino chiaro, con piccole screziature nerastre, soprattutto sull'addome. È chiaramente visibile una linea nera che corre in corrispondenza della spirotromba. Gli spiracoli sono evidenti e bordati di nero. Il cremaster è corto e conico, ruvido in superficie, e con un paio di spine apicali. Una macchia scura falciforme è osservabile all'altezza di ciascun occhio. Si rinviene all'interno di un bozzolo giallastro intessuto con fibre lasse, tra gli strati di lettiera o subito sotto la superficie del terreno. Rappresenta lo stadio svernante all'interno dell'areale primario, ma molto raramente sopravvive ai rigidi inverni europei.[5][6][7][10]

Biologia

Comportamento

Immediatamente dopo la schiusa, la larva divora le vestigia dell'uovo. Nelle prime fasi di sviluppo, il bruco può essere scorto mentre si alimenta sulle foglie e sui fiori più alti, ma in seguito, via via che si accresce, tende a nascondersi tra i rami più bassi o addirittura, mentre non si alimenta durante le ore più calde del giorno, può essere rinvenuto sul terreno, tra gli strati di lettiera o sotto piccoli sassi. Al contrario, gli individui che nelle ore diurne scelgono di rimanere sulla pianta nutrice, si ritirano all'ombra sotto la pagina inferiore delle foglie, con i primi quattro segmenti sollevati ed il capo contro le zampe. Qualora disturbata, la larva inizialmente tende ad allungarsi in modo da assomigliare ad una foglia di oleandro; se ulteriormente infastidita, inizierà ad inarcare i segmenti toracici, così da mettere in risalto le macchie a forma di occhio, e tentare di dissuadere l'aggressore; in questa fase può anche rigurgitare sostanze repellenti.[5][11]

Queste larve possono arrecare seri danni alle foglie dell'oleandro, delle pervinche, e talvolta anche a quelle della vite.[12]

La pupa è di regola rinvenibile negli strati superficiali del terreno.[5]

L'adulto resta a riposo durante le ore di luce, su una superficie solida o tra il fogliame con cui si mimetizza, per poi diventare attivo non prima del crepuscolo. A questo punto inizia ad alimentarsi prevalentemente del nettare di Solanaceae, Orchidaceae, Caprifoliaceae, Caryophyllaceae e Nyctaginaceae; tuttavia, se la temperatura circostante sale particolarmente, questa falena diventa alquanto diffidente e, non appena viene sfiorata, tende a volare via anche in condizioni di sole pieno. La fase migratoria porta la specie a colonizzare il Nordafrica, l'Europa meridionale e, più raramente, quella centrale e settentrionale.[5][7][13]

Periodo di volo

Nell'areale in cui risulta stanziale, la specie è multivoltina, potendo effettuare fino a cinque generazioni l'anno, con adulti rinvenibili in ogni stagione. Nell'Europa meridionale, ove giunge per migrazione, si osservano soltanto due generazioni l'anno, tra maggio e luglio, e tra agosto e ottobre; la seconda delle due generazioni produce adulti che possono spingersi anche fino all'Europa centrale e settentrionale (Scandinavia e Finlandia meridionali).[5][7][14]

In Estremo Oriente sono stati osservati gli adulti tra la primavera e l'autunno (Hunan, Yunnan), ma anche tra ottobre e febbraio (Hong Kong e arcipelago delle Ryūkyū).[15][16]

Alimentazione

Larva

Sono stati riportati casi di danni alle colture di vite. Pur preferendo i fiori e le foglie dell'oleandro, questi bruchi sono decisamente polifagi, potendo accrescersi a spese di un gran numero di piante nutrici, tra cui:[5][6][7][9][11][12][17][18][19][20][21][22][23]

Adulto

Come avviene di regola negli Sphingidae, gli adulti sono ottimi volatori e visitano i fiori alla ricerca di nettare, svolgendo il compito di insetti pronubi per diverse piante (fenomeno definito impollinazione entomofila). Nel caso specifico dell'adulto di D. nerii, studi condotti in Kenya e Madagascar, hanno permesso di stabilire che questo svolge la funzione di insetto pronubo per Aerangis confusa J.Stewart, 1979, un'orchidea appartenente alla sottotribù delle Angraecinae.[13]

Quanto descritto sopra avviene perché il fiore stellato di questa specie possiede uno sperone di conformazione e lunghezza adatte ad essere "visitato" con profitto dalla spirotromba di questo lepidottero.[13]

Oltre alla suddetta orchidea, gli adulti possono visitare anche i fiori di:[5]

Riproduzione

La fase di accoppiamento è solitamente di breve durata, potendo raggiungere al massimo le quattro ore; sono stati tuttavia osservati casi in cui la copula si è protratta fino all'alba.[5]

Si è notato che di solito la femmina compie parecchi voli attorno alla pianta prescelta per la deposizione, prima di avvicinarvisi con un volo "a pendolo". Le uova vengono deposte singolarmente su entrambe le pagine della foglia della pianta ospite, preferibilmente su cespugli più riparati, ed in prossimità di pietraie o case, oppure nelle radure tra gli alberi d'alto fusto.[5]

Nella maggior parte dei casi le uova si schiudono dopo circa dodici giorni, ma nel caso di stagioni particolarmente calde, possono essere sufficienti anche solo cinque giorni.[5]

Parassitoidismo

Le larve di questo lepidottero possono essere oggetto di parassitoidismo da parte di insetti appartenenti a diversi ordini e famiglie:[5][15][24]

Distribuzione e habitat

L'areale della specie si estende su ben quattro diversi continenti:[20]

L'habitat è rappresentato da foreste, boschi e giardini, dal livello del mare fino ad altitudini non troppo elevate.[3][6][15][31]

Tassonomia

Sinonimi

Sono stati riportati i seguenti sinonimi:[4][5][6][28]

  • Chaerocampa (!) nerii (Linnaeus, 1758) - Syst. Nat. (Edn 10) 1: 490 - Locus typicus: non indicato ("Habitat in Nerio")[2] (sinonimo omotipico)
  • Choerocampa nerii (Linnaeus, 1758) - Syst. Nat. (Edn 10) 1: 490 - Locus typicus: non indicato ("Habitat in Nerio")[2] (sinonimo omotipico)
  • Daphnis nerii ab. nigra Schmidt, 1914 - Ent. Zeitschr. 28: 16 - Locus typicus: non indicato[32] (sinonimo eterotipico)
  • Daphnis nerii infernelutea Saalmuller, 1884 - Lep. Mad., 123 n° 294 - Locus typicus: Madagascar[33] (sinonimo eterotipico)
  • Daphnis nerii nigra Schmidt, 1914 - Ent. Zeitschr. 28: 16 - Locus typicus: non indicato[32] (sinonimo eterotipico)
  • Daphnis nigra Schmidt, 1914 - Ent. Zeitschr. 28: 16 - Locus typicus: non indicato[32] (sinonimo eterotipico)
  • Deilephila nerii (Linnaeus, 1758) - Syst. Nat. (Edn 10) 1: 490 - Locus typicus: non indicato ("Habitat in Nerio")[2] (sinonimo omotipico)
  • Deilephila nerii bipartita Gehlen, 1934 - Bull. Mus. r. Hist. nat. Belg. 10: 22 - Locus typicus: Filippine (Manila)[34]
  • Deilephila nerii confluens Closs, 1912 - Int. ent. Z. 6: 153 - Locus typicus: Cheikhlè, Siria[35] (sinonimo eterotipico)
  • Elpenor nerii (Linnaeus, 1758) - Syst. Nat. (Edn 10) 1: 490 - Locus typicus: non indicato ("Habitat in Nerio")[2] (sinonimo omotipico)
  • Metopsilus nerii (Linnaeus, 1758) - Syst. Nat. (Edn 10) 1: 490 - Locus typicus: non indicato ("Habitat in Nerio")[2] (sinonimo omotipico)
  • Sphinx nerii Linnaeus, 1758 - Syst. Nat. (Edn 10) 1: 490 - Locus typicus: non indicato ("Habitat in Nerio")[2] (sinonimo omotipico e basionimo)
  • Sphynx (!) nerii (Linnaeus, 1758) - Syst. Nat. (Edn 10) 1: 490 - Locus typicus: non indicato ("Habitat in Nerio")[2] (sinonimo omotipico)

Sottospecie

Non sono state individuate sottospecie.[3][4][20]

Specie affini

Non esistono specie rispetto alle quali si possa trovare un'affinità filogenetica[7], benché il fenotipo di D. nerii possa essere talvolta confuso con quello di:[5]

Galleria d'immagini

Adulto

Larva

Pupa

Anatomia

Conservazione

Lo status di conservazione della specie non è stato ancora valutato ufficialmente dalla Lista rossa IUCN.[1]

Note

  1. ^ a b (EN) The IUCN Red List of Threatened Species, su iucnredlist.org. URL consultato il 20 agosto 2014.
  2. ^ a b c d e f g h i (LA) Linnaeus, Systema Naturae per Regna Tria Naturae, Secundum Classes, Ordines, Genera, Species, cum Characteribus, Differentiis, Symonymis, Locis, Tomis I, 10ª edizione, Holmiæ (Stoccolma), Laurentii Salvii, 1758, pp. 490, ISBN non esistente. URL consultato il 20 agosto 2014.
  3. ^ a b c d e f g h (EN) D'Abrera, B., Sphingidae mundi: hawk moths of the world : based on a checklist by Alan Hayes and the collection he curated in the British Museum (Natural History), 1ª ed., Faringdon, Oxon., E.W. Classey Ltd., 1987 [1986], pp. 126-127, ISBN 0-86096-022-6, OCLC 911518811. URL consultato il 27 agosto 2017.
  4. ^ a b c d e f g h i j k l m (EN) Daphnis nerii, su CATE Creating a Taxonomic eScience. URL consultato il 20 agosto 2014 (archiviato dall'url originale il 23 settembre 2015).
  5. ^ a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v (EN) A. R. Pittaway, Daphnis nerii, su Sphingidae of the Western Palaearctic. URL consultato il 20 agosto 2014.
  6. ^ a b c d e f g h i j k * (EN) Rothschild, W. & Jordan, H. E. K., A revision of the Lepidopterous family Sphingidae (PDF), in Novitate zoologicae, 9 (Supplemento), Londra, Hazell, Watson and Viney, 1903, pp. v-813, ISSN 0950-7655, LCCN 44016969, OCLC 833893262. URL consultato il 20 agosto 2014.
  7. ^ a b c d e f g h (EN) Patrice Leraut, Moths of Europe, Gaëtan du Chatenet (prefazione); Nicholas Flay (traduzione in inglese); Gilbert Hodebert (disegni), I (Saturnids, Lasiocampids, Hawkmoths, Tiger Moths...), 1ª edizione, Verrières-le-Buisson, N.A.P., novembre 2006, p. 310, tav. 49, fig. 13, ISBN 2-913688-07-1.
  8. ^ Castiglioni, L. & Mariotti, S., IL - Vocabolario della lingua latina, Brambilla, A. & Campagna, G., 30ª ristampa, Torino, Loescher, 1983 [1966], p. 2493, ISBN 978-88-201-6657-1, LCCN 76485030, OCLC 848632390.
  9. ^ a b c d (EN) Daphnis nerii, su African Moths. URL consultato il 20 agosto 2014.
  10. ^ (EN) Bell, T. R. D. & Scott, F. B., The Fauna of British India, including Ceylon and Burma, Moths. 5 Sphingidae, London, UK, Taylor and Francis Ltd., 1937, pp. xviii + 537, 15 pls, 1 map, ISBN non esistente. URL consultato il 20 agosto 2014.
  11. ^ a b (DE) Koch, J. & Heinig, S., Daphnis nerii - ein Labortier? (Lep., Sphingidae), in Entomologische Zeitschrift, vol. 87, n. 6, Frankfurt am Mein, 1976, pp. 57-62, ISSN 0013-8843.
  12. ^ a b Ermenegildo Tremblay, Entomologia applicata, volume II - Parte II, 3ª ed., Napoli, Liguori, 1999 [1993], pp. 437 (p. 362-363, fig. 323), ISBN 88-207-1405-1.
  13. ^ a b c (EN) Martins, D. J. and Johnson, S. D., Hawkmoth pollination of aerangoid orchids in Kenya, with special reference to nectar sugar concentration gradients in the floral spurs, in American Journal of Botany, vol. 94, n. 4, aprile 2007, pp. 650-659, DOI:10.3732/ajb.94.4.650, ISSN 1537-2197. URL consultato il 20 agosto 2014 (archiviato dall'url originale il 22 febbraio 2014).
  14. ^ (DE) Lederer, G., Das Auftreten des Wanderschwärmers Deilephila nerii L. in der Mainebene sowie Freilandbeobachtungen über die Lebensweise dieser Art (PDF), in Zeitschrift der Wiener Entomologischen Gesellschaft, vol. 29, 1944, pp. 293-299. URL consultato il 20 agosto 2014.
  15. ^ a b c d (EN) Daphnis nerii, su Sphingidae of the Eastern Palaearctic. URL consultato il 20 agosto 2014.
  16. ^ (EN) Kendrick, R. C., Moths (Insecta: Lepidoptera) of Hong Kong. Ph.D. Dissertation (PDF), The University of Hong Kong, 2002, pp. xvi + 660, DOI:10.5353/th_b3027883. URL consultato il 20 agosto 2014.
  17. ^ (EN) Daphnis nerii, su HOSTS - a Database of the World's Lepidopteran Hostplants. URL consultato il 20 agosto 2014.
  18. ^ (EN) Daphnis nerii, su Butterfly House. URL consultato il 20 agosto 2014.
  19. ^ (EN) Daphnis nerii, su Catalogue of the Lepidoptera of Belgium. URL consultato il 20 agosto 2014.
  20. ^ a b c (EN) Daphnis nerii, su Funet. URL consultato il 20 agosto 2014.
  21. ^ (BG, DE) Iltchev, D., Vrkhu biologiyata na Daphnis nerii L. - Ueber die Biologie von Daphnis nerii L. (Sphingidae, Lepidoptera), in Spis. blg. Akad. Nauk, vol. 17, 1919, pp. 135-174, 2 pls.
  22. ^ (DE) Heinig, S., Nachzucht von Daphnis nerii (Lep., Sphingidae), in Entomologische Zeitschrift, vol. 86, Frankfurt am Mein, 1976, pp. 25-30.
  23. ^ (DE) Eitschberger, U. & Ihle, T., Raupen von Schwärmern aus Laos und Thailand - 1. Beitrag (Lepidoptera, Sphingidae), in Neue Entomologische Nachrichten, vol. 61, 2008, pp. 101-114.
  24. ^ (EN) Daphnis nerii, su Home of Ichneumonoidea. URL consultato il 20 agosto 2014.
  25. ^ a b (EN) Daphnis nerii, su Fauna Europaea. URL consultato il 20 agosto 2014.
  26. ^ (EN) Daphnis nerii, su Fauna Italia. URL consultato il 20 agosto 2014.
  27. ^ (SV, EN) Daphnis nerii, su Naturhistoriska riksmuseet. URL consultato il 20 agosto 2014.
  28. ^ a b c (EN) Daphnis nerii, su AfroMoths. URL consultato il 20 agosto 2014.
  29. ^ a b c (EN) Daphnis nerii, su The Sphingidae of Southeast-Asia. URL consultato il 20 agosto 2014.
  30. ^ (EN) Daphnis nerii, su Butterflies and Moths of North America. URL consultato il 20 agosto 2014.
  31. ^ a b Carter, David, Farfalle e falene - Guida fotografica a oltre 500 specie di farfalle e falene di tutto il mondo (Eyewitness Handbook of Butterflies and Moths), Fabbri Editori, 1993, pp. 304 (p. 244), ISBN 88-450-4452-1.
  32. ^ a b c (DE) Schmidt, A. M., Neue interessante Aberrationen, in Entomologische Zeitschrift, vol. 28, Francoforte sul Meno, Internationaler Entomologischer Verein, 1914, p. 16. URL consultato il 20 agosto 2014.
  33. ^ (DE) Saalmüller, M., Lepidopteren von Madagascar : Neue und wenig bekannte Arten, zumeist aus der Sammlung der Senckenberg'schen naturforschenden Gesellschaft zu Frankfurt am Main, unter Berücksichtigung der gesammten Lepidopteren-Fauna Madagascars, Francoforte sul Meno, Im Selbstverlag der Gesellschaft, 1892 [1884], p. 123, ISBN non esistente. URL consultato il 20 agosto 2014.
  34. ^ (DE) Gehlen, B., Liste der von S K H dean Prinzen Leopold von Belgien im Jahre 1932 gesammelten Sphingidae, in Bulletin du Musée royal d'histoire naturelle de Belgique: Medeelingen van het Koninklijk Natuurhistorisch Museeun van België, vol. 10, Le Musée, Imprimeur du Roi, 1934, p. 22. URL consultato il 20 agosto 2014.
  35. ^ (DE) Closs, A. G., Zwei neue Aberrationen aus meiner Sphingidensammlung, in Internationale entomologische Zeitschrift, vol. 6, Guben, Internationaler Entomologischer Verein E.V., 31 agosto 1912, pp. 384 (153). URL consultato il 20 agosto 2014.
  36. ^ (NL, FR) Pieter Cramer, De uitlandsche kapellen, voorkomende in de drie waereld-deelen Asia, Africa en America by een verzameld en beschreeven door den Heer Pieter Cramer / Papillons exotiques des trois parties du monde l'Asie, l'Afrique et l'Amerique / rassemblés et décrits par Mr. Pierre Cramer, vol. 3, Amsteldam / Utrecht, S.J. Baalde / Barthelmy Wild, 1782 [1780], pp. 400 (165), ISBN non esistente. URL consultato il 20 agosto 2014.

Bibliografia

Pubblicazioni

Testi

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori e redattori di Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IT

Daphnis nerii: Brief Summary ( Italian )

provided by wikipedia IT

La sfinge dell'oleandro (Daphnis nerii (Linnaeus, 1758)) è un lepidottero appartenente alla famiglia Sphingidae, diffuso in Eurasia, Africa e Oceania.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori e redattori di Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IT

Oleandrinis sfinksas ( Lithuanian )

provided by wikipedia LT
Binomas Daphnis nerii

Oleandrinis sfinksas (lot. Daphnis nerii, angl. Oleander Hawk-moth, vok. Oleanderschwärmer) – sfinksų (Sphingidae) šeimos drugys. Viduržemio jūros rajonų ir Afrikos drugys. Lietuvoje rastas vos keletą kartų.

Vikiteka

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visit source
partner site
wikipedia LT

Oleandrinis sfinksas: Brief Summary ( Lithuanian )

provided by wikipedia LT

Oleandrinis sfinksas (lot. Daphnis nerii, angl. Oleander Hawk-moth, vok. Oleanderschwärmer) – sfinksų (Sphingidae) šeimos drugys. Viduržemio jūros rajonų ir Afrikos drugys. Lietuvoje rastas vos keletą kartų.

Vikiteka

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visit source
partner site
wikipedia LT

Oleanderpijlstaart ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

Insecten

De oleanderpijlstaart (Daphnis nerii) is een vlinder uit de familie pijlstaarten (Sphingidae).

Kenmerken

De grote oleanderpijlstaart heeft een spanwijdte van 8 tot 12 centimeter. Hij valt op door zijn groene en roze strepen en vlekken, hier en daar een paarse.

Verspreiding en leefgebied

De soort komt voor in bijna heel Afrika en het zuidoostelijke deel van Azië. Soms wordt de mooie vlinder als trekvlinder in Europa waargenomen.

De rups en zijn waardplanten

De tot 10 centimeter lange rups is groen, bruin, geelbruin, geel of lichtblauw met een witte streep over het lichaam en een geel slaphangend stekeltje. Op zijn 'nek' zit een witte oogvlek, met een zwarte en een blauwe rand. Hij leeft van oleander (Nerium) en maagdenpalm (vinca).

De oranjebruine cocon is lang en slank, met een zwarte 'scheiding' tussen de vleugeldelen. Op zijn zijkant heeft hij zwarte vlekken.

Externe link

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Oleanderpijlstaart: Brief Summary ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

De oleanderpijlstaart (Daphnis nerii) is een vlinder uit de familie pijlstaarten (Sphingidae).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Oleandersvermer ( Norwegian )

provided by wikipedia NO

Oleandersvermer (Daphnis nerii) er en sommerfugl som tilhører familien svermere (Sphingidae). Denne store, vandrende arten hører hjemme i Afrika og Sør-Europa, men den har blitt funnet et par ganger i Norge. Larven lever på oleander (Nerium).

Utseende

En stor (vingespenn 72 – 115 mm) og kraftig svermer, umiskjennelig farget hovedsakelig i grønt. Kropp og vinger er mønstret i olivengrønt, rosa og svart. Hodet er stort og bredt, antennene er tynne og 1/4 – 1/3 så lange som forvingene. Brystet er brunsvart med et kileformet, olivengrønt felt (spissen vender fremover) i midten. Bakkroppen er olivenbrun til grønn og ganske tilspisset. Forvingene er brokete farget i grønt, svart og rosa, dette mønsteret gir god kamuflasje om den hviler mellom tett løvverk. Bakvingene er grågrønne med et smalt, bølgete, gulhvitt tverrbånd. Larven er grønn med en hvit sidestripe og spredte, hvite prikker. På det tredje kroppsleddet sitter et par øyeflekker.


Levevis

Oleandersvermeren kan foreta lange vandringer nordover i Europa, men det er sjelden at den når så langt som til Norge. Larven lever på oleander (Nerium), vinranke og gravmyrt.

Utbredelse

Oleandersvermerens hovedutbredelse er i Afrika. Den finnes også ganske vanlig i middelhavsområdet og videre østover til India og Sri Lanka.

Kilder

Eksterne lenker

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia NO

Oleandersvermer: Brief Summary ( Norwegian )

provided by wikipedia NO

Oleandersvermer (Daphnis nerii) er en sommerfugl som tilhører familien svermere (Sphingidae). Denne store, vandrende arten hører hjemme i Afrika og Sør-Europa, men den har blitt funnet et par ganger i Norge. Larven lever på oleander (Nerium).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia NO

Daphnis nerii ( Pms )

provided by wikipedia PMS
Drapò piemontèis.png Vos an lenga piemontèisa Për amprende a dovré 'l sistema dle parlà locaj ch'a varda sì.

Daphnis nerii

  •  src=

    Daphnis nerii ♂ △

  • Ambient

    La ruva a viv an dzora a j'oleandr. La farfala a vòla da giugn a stèmber.

    Distribussion

    A viv ant ël meridion e tut an dova a-i viv l'Oleandro. A peul volé dal nòrd Àfrica a l'Italia.

    Arferiment bibliogràfich për chi a veul fé dj'arserche pì ancreuse

    • Daphnis nerii L.
    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Wikipedia authors and editors
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia PMS

    Daphnis nerii: Brief Summary ( Pms )

    provided by wikipedia PMS

    Daphnis nerii ♂

     src=

    Daphnis nerii ♂ △

    Ambient

    La ruva a viv an dzora a j'oleandr. La farfala a vòla da giugn a stèmber.

    Distribussion

    A viv ant ël meridion e tut an dova a-i viv l'Oleandro. A peul volé dal nòrd Àfrica a l'Italia.

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Wikipedia authors and editors
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia PMS

    Zmrocznik oleandrowiec ( Polish )

    provided by wikipedia POL

    Zmrocznik oleandrowiec (Daphnis nerii) – owad z rzędu motyli, z rodziny zawisakowatych (Sphingidae).

    Zobacz też

    Bibliografia

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Autorzy i redaktorzy Wikipedii
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia POL

    Zmrocznik oleandrowiec: Brief Summary ( Polish )

    provided by wikipedia POL

    Zmrocznik oleandrowiec (Daphnis nerii) – owad z rzędu motyli, z rodziny zawisakowatych (Sphingidae).

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Autorzy i redaktorzy Wikipedii
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia POL

    Daphnis nerii ( Portuguese )

    provided by wikipedia PT

    Daphnis nerii é uma espécie de insetos lepidópteros, mais especificamente de traças, pertencente à família Sphingidae.[1]

    A autoridade científica da espécie é Linnaeus, tendo sido descrita no ano de 1758.

    Trata-se de uma espécie presente no território português.

    Referências

    1. «Daphnis nerii». Sistema Global de Informação sobre Biodiversidade (em inglês). Consultado em 15 de agosto de 2019

     title=
    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Autores e editores de Wikipedia
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia PT

    Daphnis nerii: Brief Summary ( Portuguese )

    provided by wikipedia PT

    Daphnis nerii é uma espécie de insetos lepidópteros, mais especificamente de traças, pertencente à família Sphingidae.

    A autoridade científica da espécie é Linnaeus, tendo sido descrita no ano de 1758.

    Trata-se de uma espécie presente no território português.

     src=

    Daphnis nerii ♂

     src=

    Daphnis nerii ♂ △

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Autores e editores de Wikipedia
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia PT

    Oleandrovec ( Spanish; Castilian )

    provided by wikipedia SL

    Sphinx nerii Linnaeus, 1758
    Deilephila bipartita Gehlen, 1934
    Daphnis infernelutea Saalmüller, 1884

    Oleandrovec (znanstveno ime Daphnis nerii) je vrsta nočnih metuljev iz družine veščcev, razširjen predvsem po Afriki in južnem delu Azije, od koder se poleti del populacije odseli v Evropo vse do Skandinavije na severu. Ime je dobil po tem, da je glavna gostiteljska rastlina gosenic navadni oleander, na katerem lahko z obžiranjem povzročijo odpadanje listov in zato velja vrsta za škodljivca tam, kjer se oleander uporablja kot okrasna rastlina.

    Opis

     src=
    Gosenica v zadnjem stadiju pred preobrazbo

    Razpon kril pri odraslih znaša med 9 in 11 cm. Osnovna barva je olivno zelena, ki jo predvsem na krilih dopolnjuje vzorec belih in rožnatih lis. Osebki se razlikujejo predvsem po intenzivnosti barve, izstopa barvna forma f. nigra, ki ima črno namesto zelene. Sicer je telesna zgradba tipična za veščce, z ozkimi, zašiljenimi krili in aerodinamično obliko. Aktivni so ponoči, letajo predvsem proti jutru in se prehranjujejo na cvetovih različnih rastlin.

    Gosenice so zelene barve, v zgodnjih stadijih brez vzorca, a z zelo dolgim izrastkom na zadku. Kasneje se izrastek skrajša, gosenica pa dobi par belih črt po bokih vzdolž celega telesa in par belih pik na tretjem členu oprsja, ki s starostjo dobijo še vpadljivo modro in črno obrobo. Kadar so vznemirjene, izbočijo ta del telesa in izpostavijo pike, podobne očem mnogo večje živali, kar naj bi prestrašilo vsiljivca. Pred plenilci se branijo tudi z bljuvanjem dražeče vsebine prebavil.

    Življenjski krog in ekologija

    Samica izleže kroglasta jajčeca posamič na liste oleandra, najraje na rastlinah, ki rastejo v zavetnih legah. Po tednu ali dveh se izležejo gosenice, ki požrejo jajčno ovojnico in se začnejo prehranjevati na vrhnjih listih in cvetovih, ko postanejo starejše, pa se zadržujejo nižje. V najtoplejšem delu dneva mirujejo na spodnji strani listov ali na tleh. Manj pomembni gostitelji so še zimzelen, trta, gardenija, svilnica in drugi.

    Na leto se v toplejših delih območja razširjenosti razvije štiri do pet rodov, v Evropi pa največ dva. Osebki na selitvi se prvič pojavijo v Južni Evropi junija, avgusta lahko sledi drugi rod, ki se seli še severneje in se tam razmnožuje, vendar njihove potomce v fazi bube prehiti zima, tako da ne preživijo do naslednjega leta. Izjema so le nekatera najugodnejša območja, kjer preživi vse leto.

    Odrasli se zadržujejo v okoljih, kot so suha rečna korita, oaze in južna pobočja s posamičnimi grmi gostiteljske rastline, izogibajo pa se gosto poraslim območjem. Prehranjujejo se z nektarjem tobakov, petunij, kosteničevja, milnic ipd.

    Za človeka je škodljivec na posajenih oleandrih, ki se uporabljajo kot okrasne rastline, vendar njegov ekonomski pomen ni bistven – predvsem starejše gosenice lahko sicer z obžiranjem povzročijo vidnejše odpadanje listov, a zaradi maloštevilčnosti ne povzročajo večje škode.

    Sklici in opombe

    Viri

    • Alford, David V. (2012). "Daphnis nerii (Linnaeus)". Pests of Ornamental Trees, Shrubs and Flowers: A Colour Handbook (2. izd.). CRC Press. str. 311–312. ISBN 9781840766288.
    • Pittaway, A.R. (2017). "Daphnis nerii (Linnaeus, 1758)". Sphingidae of the Western Palaearctic (including Europe, North Africa, the Middle East, western Siberia and western Central Asia). Pridobljeno dne 1.6.2017.

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Avtorji in uredniki Wikipedije
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia SL

    Oleandrovec: Brief Summary ( Spanish; Castilian )

    provided by wikipedia SL

    Oleandrovec (znanstveno ime Daphnis nerii) je vrsta nočnih metuljev iz družine veščcev, razširjen predvsem po Afriki in južnem delu Azije, od koder se poleti del populacije odseli v Evropo vse do Skandinavije na severu. Ime je dobil po tem, da je glavna gostiteljska rastlina gosenic navadni oleander, na katerem lahko z obžiranjem povzročijo odpadanje listov in zato velja vrsta za škodljivca tam, kjer se oleander uporablja kot okrasna rastlina.

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Avtorji in uredniki Wikipedije
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia SL

    Oleandersvärmare ( Swedish )

    provided by wikipedia SV

    Oleandersvärmare, Daphnis nerii, är en fjäril i familjen svärmare som förekommer i tropiska och subtropiska delar av Afrika och Asien men under somrarna kan den flytta norrut, ibland ända till Danmark, södra Sverige och södra Finland.

    Artnamnet nerii syftar på växtsläktet Nerium med arten oleander som är oleandersvärmarlarvens vanligaste värdväxt.[1]

    Utseende

    Hanen och honan är lika varandra. Kroppen är ganska bred och vingarna är långa och smala. Vingspannet varierar mellan 84 och 126 millimeter[2], något mindre variation i de västra delarna av utbredningsområdet.[3] Den dominerande färgen är grön, men både kroppen och vingarna är mönstrade med fält och linjer i grönt, brunt och ljusgult, på framvingarna även ljusrosa och grålila. Individer som flyttat långt är vanligen blekare i färgerna.[1]

    Larven är under större delen av sin levnad grön med en vit längsgående linje på sidan. På var sida av mellankroppen har den en så kallad ögonfläck som till att börja med är vit men växer när larven växer och blir senare blå och vit och inringad med svart. När larven blir riktigt rädd visar den upp denna ögonfläck för att skrämma bort angripare. Äldre larver har en orange analtagg. Larven blir upp till 13 centimeter lång.[3]

    Puppan är ljusbrun och prickig med små mörkbruna fläckar samt har en rad med större mörkbruna fläckar längs sidorna.[3]

    Levnadssätt

    Denna fjäril, liksom alla andra fjärilar, genomgår under sitt liv fyra olika stadier; ägg, larv, puppa och fullvuxen (imago). En sådan förvandling kallas för fullständig metamorfos.

    Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, infaller i svalare delar av utbredningsområdet (södra Europa) mellan juni och augusti[3] men i tropiska områden förökar den sig året runt i många generationer[1]. Fjärilarna flyger vanligen en stund efter skymningen och sedan igen en stund innan gryningen. De suger nektar från olika arter i bland annat tobaksläktet, trysläktet och petuniasläktet. Under flygtiden parar sig fjärilarna och honan lägger äggen ett och ett på värdväxtens blad. Efter ungefär en vecka kläcks larven ur ägget. Värdväxter, det vill säga de växter larven lever på och äter av, är framför allt oleander men även arter i andra växtsläkten förekommer som värdväxter till exempel vintergrönesläktet, sidenörtssläktet och ökenrossläktet.[3]

    Efter två till tre veckor har larven ätit sig fullvuxen och då förpuppas den. Puppstadiet varar omkring tre veckor och därefter kläcks den fullbildade fjärilen ur puppan och en ny flygtid börjar.[1]

    Habitat

    Fjärilens habitat, den miljö den lever i, är uttorkade floder, oaser och varma bergssluttningar där värdväxterna växer.[3]

    Utbredning

     src=
    Utbredningskarta för oleandersvärmare. Grönt visar utbredningsområdet året om och blått visar utbredningen under sommaren.

    Oleandersvärmarens utbredningsområde sträcker sig från subtropiska och tropiska Afrika och vidare genom Mellanöstern och Indiska halvön till sydöstra Asien och Filippinerna. Denna fjäril migrerar norrut på sommaren, in mot centrala och norra Europa och södra Kina, Japan och Taiwan.[2] Den påträffas sällsynt i Norden och enstaka fynd har gjorts i Danmark, södra Sverige och södra Finland.[1]

    Källor

    1. ^ [a b c d e] Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae - Lymantriidae. (2006) sid 194-195. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. ISBN 91-88506-58-4
    2. ^ [a b] Pittaway, A.R. & Kitching, I.J. (2000-2008). Sphingidae of the Eastern Palaearctic Daphnis nerii, läst 5 oktober 2008
    3. ^ [a b c d e f] Pittaway, A.R. (1997-2008). Sphingidae of the Western Palaearctic Daphnis nerii, läst 5 oktober 2008

    Externa länkar

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Wikipedia författare och redaktörer
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia SV

    Oleandersvärmare: Brief Summary ( Swedish )

    provided by wikipedia SV

    Oleandersvärmare, Daphnis nerii, är en fjäril i familjen svärmare som förekommer i tropiska och subtropiska delar av Afrika och Asien men under somrarna kan den flytta norrut, ibland ända till Danmark, södra Sverige och södra Finland.

    Artnamnet nerii syftar på växtsläktet Nerium med arten oleander som är oleandersvärmarlarvens vanligaste värdväxt.

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Wikipedia författare och redaktörer
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia SV

    Бражник олеандровий ( Ukrainian )

    provided by wikipedia UK

    Зовнішній вигляд

    Довжина передніх крил 4,5-6,5 сантиметри. Вони вузькі з хвилястим нижнім краєм. Задні крила значно менші, з витягнутим верхом. Крила яскравого болотяного зеленого кольору зі світлими полями. Також присутні рожево-червоні та фіолетові смуги різних відтінків[4]. Задні крила фіолетово-сірі з широкою зеленою і білою поперечними лініями на краях.

    Тіло зверху оливково-зелене з білими передніми краями сегментів[5].

    Ареал та деталі розповсюдження

    Бражника можна зустріти в Південній Європі, Африці, на Близькому Сході, в Індії. У Середземномор'ї мешкає в долинах річок, водойм, які висохли, в місцях скупчення олеандру. У Центральній Європі є рідкісним видом, оскільки не є тут постійним мешканцем, може зустрічатись у парках, де є кормова для гусені рослина. Іммігрант у теплі роки.

    Північніше Альп зустрічається рідко (перших метеликів тут можна побачити в червні), а південніше навпаки — регулярно і часто[4].

    На території України олеандровий бражник зустрічається в Криму (у місцях концентрації кущів олеандру). Можлива територія розповсюдження також Причорномор'я та Приазов'я[6].

    Гусінь і лялечка

    Живе у серпні-вересні. Великих розмірів, зеленого кольору, крім останніх двох сегментів, які жовтуватого кольору. У рідкісних випадках може бути вся жовтуватого кольору. З четвертого по одинадцяте кільце вздовж тіла йде біла смуга. На третьому кільці два блакитних з чорним обрамленням вічка. На кінці ріг. Лялечка бурого кольору, місцями з маленькими чорними цятками. Перетворюється гусениця на лялечку зазвичай в рихлому ґрунті[4]. Кормові рослини: олеандр (Nerium oleander) — основна. Також: барвінок, листки винограду[4].

    Захист виду

    Був занесений до Червоної книги УРСР (1980) та СРСР (1984)[6]. Був також і серед комах Червоної книги України (1994)[7], але виключений звідти у 2009 році через відновлення його чисельності до безпечного рівня[8].

    Див. також

    Примітки

    1. Fauna Europaea.
    2. а б Sphingidae of the Western Palaearctic. A.R. Pittaway
    3. Каабак Л. В. Сочивко А. В. Бабочки мира. — М.: Аванта+, 2001 — с. 179.
    4. а б в г Райххолф-Рим Х. Бабочки — М.: ООО «Издательство АСТ»: ООО «Издательство Астрель», 2002. — с. 126.
    5. Ламперт Карл. Атлас бабочек и гусениц. — Мн.: Харвест, 2003 — с. 220.
    6. а б Будашкин Ю. И. Ефетов К. А. Бабочки Крыма — Симферополь: Таврия, 1990. — с. 25.
    7. Червона книга України (1994). Бражник олеандровий Daphnis nerii (Linnaeus, 1758).
    8. Перелік видів тварин, що виключені з Червоної книги України (тваринний світ). Затверджено наказом Міністерства охорони навколишнього природного середовища України від 17 червня 2009 р. № 313

    Посилання

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Автори та редактори Вікіпедії
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia UK

    Daphnis nerii ( Vietnamese )

    provided by wikipedia VI

    Daphnis nerii (tên cũ Deilephila nerii), được biết đến với tên Oleander Hawk-moth, là một loài bướm đêm thuộc họ Sphingidae. Loài này phân bố ở châu Phi, châu Á. Đây là loài di cư bay đến đông và Nam Âu vào mùa hè.

     src= Wikimedia Commons có thêm hình ảnh và phương tiện truyền tải về Daphnis nerii

    Chú thích

    1. ^ “Fauna Europaea”.
    2. ^ a ă Sphingidae of the Western Palaearctic. Daphnis nerii.”. A.R. Pittaway


    Hình tượng sơ khai Bài viết về Bộ Cánh vẩy này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Wikipedia tác giả và biên tập viên
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia VI

    Бражник олеандровый ( Russian )

    provided by wikipedia русскую Википедию
    Distribution map Daphnis nerii.svg

    Отмечен в зоне временного размножения: на Северном Кавказе, в Закавказье до западного побережья Каспия, по берегам Азовского моря, в Крыму, Молдавии. Чаще всего встречается на Черноморском побережье Кавказа. В середине XIX века Бекер в Сарепте (ныне — территория Волгограда) отметил неожиданное появление гусеницы олеандрового бражника на комнатном олеандре, выставленном летом в сад.

    В Южную Европу залетает, оставляет там потомство, из южнее расположенных стран ареал включает всю Африку и Индию, прибрежные страны Средиземного моря, весь Ближний Восток, включая Турцию, Ирак, Иран, юг Туркменистана (залёты), Афганистан.

    Граница постоянного ареала определяется физиологией вида, не выдерживающего зимних холодов.

    Гусеницы

    Гусеница зелёная или желтоватая; на каждой стороне третьего членика по точкообразному глазчатому пятну с белою серединою и чёрно-синим краем; позади третьего членика белая продольная линия; дыхальца с жёлтою оторочкою, хвостовый рог короткий, приплюснутый. Встречается на олеандрах и иногда на барвинке (Vinca). Гусеницы окукливаются на земле у олеандров, в коконе, состоящем из обломков листьев.

    Куколка

    Куколка удлинённая, бурого цвета, с чёрным пятном на каждом дыхальце.

    Oleander hawkmoth cat.jpg
     src=
    Куколка

    Охранный статус

    Примечания

    1. Стриганова Б. Р., Захаров А. А. Пятиязычный словарь названий животных: Насекомые (латинский-русский-английский-немецкий-французский) / Под ред. д-ра биол. наук, проф. Б. Р. Стригановой. — М.: РУССО, 2000. — С. 232. — 1060 экз.ISBN 5-88721-162-8.
    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Авторы и редакторы Википедии

    Бражник олеандровый: Brief Summary ( Russian )

    provided by wikipedia русскую Википедию
    Distribution map Daphnis nerii.svg

    Отмечен в зоне временного размножения: на Северном Кавказе, в Закавказье до западного побережья Каспия, по берегам Азовского моря, в Крыму, Молдавии. Чаще всего встречается на Черноморском побережье Кавказа. В середине XIX века Бекер в Сарепте (ныне — территория Волгограда) отметил неожиданное появление гусеницы олеандрового бражника на комнатном олеандре, выставленном летом в сад.

    В Южную Европу залетает, оставляет там потомство, из южнее расположенных стран ареал включает всю Африку и Индию, прибрежные страны Средиземного моря, весь Ближний Восток, включая Турцию, Ирак, Иран, юг Туркменистана (залёты), Афганистан.

    Граница постоянного ареала определяется физиологией вида, не выдерживающего зимних холодов.

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    Авторы и редакторы Википедии

    キョウチクトウスズメ ( Japanese )

    provided by wikipedia 日本語
    キョウチクトウスズメ Daphnis nerii
    Daphnis nerii
    分類 : 動物界 Animalia : 節足動物門 Arthropoda : 昆虫綱 Insecta 上目 : Panorpida : チョウ目 Lepidoptera 亜目 : Glossata 下目 : Heteroneura 上科 : カイコガ上科 Bombycoidea : スズメガ科 Sphingidae 亜科 : ホウジャク亜科 Macroglossinae : Macroglossini 亜族 : Macroglossina : Daphnis : キョウチクトウスズメ D. nerii 学名 Daphnis nerii
    (Linnaeus, 1758[1]) 和名 キョウチクトウスズメ(夾竹桃雀蛾) 英名 Oleander Hawk-moth 青色: 夏季分布、緑色: 周年分布
    青色: 夏季分布、緑色: 周年分布

    キョウチクトウスズメ(夾竹桃雀蛾、学名: Daphnis nerii)は、チョウ目スズメガ科昆虫の一種。

    和名は、幼虫食樹キョウチクトウであることから。

    形態・生態[編集]

    幼虫の食樹は、キョウチクトウ(キョウチクトウ科)のほかにニチニチソウ(キョウチクトウ科)。

    [icon]
    この節の加筆が望まれています。

    分布[編集]

    日本九州奄美大島徳之島沖縄本島阿嘉島、宮古島)、東南アジアタイ王国インドヨーロッパアフリカ[1]。日本では、愛媛県新居浜市[2]などでも記録されている。


    脚注[編集]

    [ヘルプ]
    1. ^ a b 日本産昆虫学名和名辞書(DJI)”. 昆虫学データベース KONCHU. 九州大学大学院農学研究院昆虫学教室. ^ 緒方正美、三木正男「キョウチクトウスズメを新居浜市で採集 (PDF) 」 、『蝶と蛾』第44巻第1号、日本鱗翅学会ISSN 0024-0974NAID 110007707946

    参考文献[編集]

    • 福田晴夫ほか 『昆虫の図鑑 採集と標本の作り方 : 野山の宝石たち』 南方新社ISBN 978-4-86124-168-0。
    • 盛口満 『ゲッチョ先生のイモムシ探検記』 木魂社ISBN 978-4-87746-111-9。

    関連項目[編集]

     src= ウィキスピーシーズにDaphnisに関する情報があります。  src= ウィキメディア・コモンズには、キョウチクトウスズメに関連するカテゴリがあります。

    外部リンク[編集]

     title=
    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    ウィキペディアの著者と編集者
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia 日本語

    キョウチクトウスズメ: Brief Summary ( Japanese )

    provided by wikipedia 日本語

    キョウチクトウスズメ(夾竹桃雀蛾、学名: Daphnis nerii)は、チョウ目スズメガ科昆虫の一種。

    和名は、幼虫食樹キョウチクトウであることから。

    license
    cc-by-sa-3.0
    copyright
    ウィキペディアの著者と編集者
    original
    visit source
    partner site
    wikipedia 日本語