Triticale (× Triticosecale) és un híbrid entre el blat (Triticum) i el sègol (Secale). Fou creat al laboratori, al final del segle XIX, el 1876 s'obtingué per primera vegada però era estèril i el 1888 ja se'n va obtenir de fèrtil. Va ser cultivat per primera vegada a Escòcia i Suècia i cap a la dècada de 1980 el seu conreu s'estengué a altres països. El Triticale disponible comercialment és un híbrid de segona generació, és a dir un creuament entre dues estirps de triticale (triticales primaris). El Triticale combina el potencial de grans rendiments i la bona qualitat del blat amb la tolerància a les malalties i rusticitat del sègol. Només recentment s'ha convertit en un conreu comercial viable. Depenent del cultivar, el Triticale pot semblar-se més o menys a cadascun dels seus progenitors. Es cultiva principalment per a farratge o alimentació animal, fins i tot es poden trobar en botigues de dietètica aliments basats en el Triticale, galetes i cereals per esmorzar.
El Triticale té més proteïna total que el blat però té menys fracció de glutenina i més de lisina. En la panificació cal dir que no es pot fer pa de sègol només amb farina de Triticale (en canvi se'n pot fer amb només farina de sègol).
Els productors principals de Triticale són Polònia, Austràlia, Alemanya, França, Xina i Bielorússia. El 2005, segons la FAO, 13,5 milions de tones es van produir en 28 països.
Tritordeum, híbrid entre blat dur i Hordeum chilensis
Triticale (× Triticosecale) és un híbrid entre el blat (Triticum) i el sègol (Secale). Fou creat al laboratori, al final del segle XIX, el 1876 s'obtingué per primera vegada però era estèril i el 1888 ja se'n va obtenir de fèrtil. Va ser cultivat per primera vegada a Escòcia i Suècia i cap a la dècada de 1980 el seu conreu s'estengué a altres països. El Triticale disponible comercialment és un híbrid de segona generació, és a dir un creuament entre dues estirps de triticale (triticales primaris). El Triticale combina el potencial de grans rendiments i la bona qualitat del blat amb la tolerància a les malalties i rusticitat del sègol. Només recentment s'ha convertit en un conreu comercial viable. Depenent del cultivar, el Triticale pot semblar-se més o menys a cadascun dels seus progenitors. Es cultiva principalment per a farratge o alimentació animal, fins i tot es poden trobar en botigues de dietètica aliments basats en el Triticale, galetes i cereals per esmorzar.
El Triticale té més proteïna total que el blat però té menys fracció de glutenina i més de lisina. En la panificació cal dir que no es pot fer pa de sègol només amb farina de Triticale (en canvi se'n pot fer amb només farina de sègol).
Els productors principals de Triticale són Polònia, Austràlia, Alemanya, França, Xina i Bielorússia. El 2005, segons la FAO, 13,5 milions de tones es van produir en 28 països.
Tritikále (x Triticosecale,[1] syn. x Triticale[2]) je hybridní obilnina, která vznikla křížením žita a pšenice. Odtud její český název „žitovec“. Jeho hlavními pěstiteli jsou USA, Evropa a Austrálie. Vyznačuje se velkými klasy.
Původní mateřskou rostlinou je pšenice a otcovskou žito. Rodové označení Triticosecale je složeninou latinského označení pšenice (Triticum) a žita (Secale). Odrůdy mají geneticky fixovaný vysoký výnosový potenciál, jsou tolerantnější k horším pěstitelským podmínkám než pšenice a mají dobrý zdravotní stav. V Česku jsou pěstovány ozimé odrůdy, existují i jarní formy.
Produkce v roce 2010[3] stát tis. tun 1 Polsko 4108 2 Německo 2157 3 Francie 2057 4 Bělorusko 1254 5 Austrálie 502 6 Čína 437 7 Maďarsko 372 8 Litva 258 9 Rusko 249 10 Rakousko 230 11 Česko 171 12 Švédsko 165 svět 13 347,784Seznam děl v Souborném katalogu ČR, jejichž autorem nebo tématem je Tritikále
Tritikále (x Triticosecale, syn. x Triticale) je hybridní obilnina, která vznikla křížením žita a pšenice. Odtud její český název „žitovec“. Jeho hlavními pěstiteli jsou USA, Evropa a Austrálie. Vyznačuje se velkými klasy.
Ruisvehnä eli Tritikali on viljelykasvi, joka on vehnän ja rukiin risteytys.[1] Sitä käytetään lähinnä rehuna.[2] Ruisvehnässä yhdistyvät vehnän ja rukiin parhaat puolet: runsassatoisuus sekä kestävyys kuivuutta ja tuholaisia vastaan,[3] myös ravintoarvot ovat normaalia vehnää paremmat.[4] Vaikka ruis ja vehnä risteytettiin jo 1800-luvulla, siementen steriiliyden takia sen viljely on jäänyt vähäiseksi.[3][4]
Triticale is een geslacht in de grassenfamilie. In Nederland wordt jaarlijks ongeveer 4000 ha triticale geteeld.
Tot het geslacht ×Triticale, synoniem: ×Triticosecale Wittm. ex A.Camus behoren graansoorten, die ontstaan zijn uit de kruising van harde tarwe (Triticum durum) of gewone tarwe (Triticum aestivum) met rogge (Secale cereale).
De eerste handmatig geproduceerde hybride werd gemaakt door H.S. Wilson (1876) uit Schotland, gevolgd door de Amerikaanse plantenveredelaar E.C. Carman in 1884. De bedoeling was dat de hybride de hogere opbrengst en betere graankwaliteit van tarwe zou combineren met een mindere gevoeligheid voor schimmelziekten van rogge. Door de gebaarde aar treedt er minder schade door vogels op dan bij gewone tarwe. Bij deze hybride (in eerste instantie genaamd ×Triticosecale Wittmack), ging het om een octoploïde vorm met 2n = 8x = 42 + 14 = 56 chromosomen (8x=AABBDDRR).
De eerste hexaploïde triticale met 2n = 6x = 28 + 14 = 42 chromosomen (6x=AABBRR), de vorm die tegenwoordig wordt geteeld, stamt uit 1932 door kruising van harde tarwe (durumtarwe) met rogge. Vanaf 1937, toen de chemische stof colchicine kon worden gebruikt voor spontane chromosoomverdubbeling, werd de productie van deze triticale vorm eenvoudiger en begon het eerste onderzoek naar de gebruikswaarde van triticale in de landbouw.
Bij de kruisingen werd gewone tarwe gebruikt als moeder en rogge als vader.
De huidige rassen van triticale zijn ontstaan uit kruisingen van Triticale x Triticale (secundaire Triticale) en hebben ongeveer dezelfde graanopbrengst als wintertarwe en winterrogge. De planthoogte is tot ongeveer 140 cm. Door zijn weinige gevoeligheid voor droogte is triticale vooral geschikt voor teelt op zandgrond.
Voor broodbereiding is triticale minder geschikt door de schotgevoeligheid (kieming in de aar op het veld), de ongunstige eiwitsamenstelling en de slechte uitmaling. Triticale wordt daarom hoofdzakelijk als veevoer gebruikt als geheleplantsilage (GPS), waarbij de gehele, onrijpe (deegstadium) plant wordt ingekuild of als graan.
De huidige rassen van triticale zijn minder gevoelig voor schimmelziekten dan tarwe en rogge. Bij slechte weersomstandigheden kan aantasting optreden van fusarium in de aar. Bij het toenemen van het areaal bestaat de kans dat door toename van de infectiedruk de gevoeligheid groter wordt voor met name meeldauw, bruine roest, gele roest en bladvlekkenziekte.
Triticale is een geslacht in de grassenfamilie. In Nederland wordt jaarlijks ongeveer 4000 ha triticale geteeld.
Rughvete eller Triticale er en ny kornart oppstått ved krysning mellom hunplanter av hvete og hanplanter av rug.[1] Navnet er en sammentrekning av slektsnavnene Triticum (hvete) og Secale (rug). Den har de siste 50 årene fått en produksjon på nivå med rug, men er likevel lite kjent. Dette skyldes at den i hovedsak blir brukt til fôr. Ideen med krysningen var å slå sammen brødhvetens høye avkastingsevne og gode bakekvalitet med rugens bedre tilpasningsevne til mer nøysomme vekstvilkår. Dette ønsket er bare delvis gått i oppfyllelse. Den er et kornslag med stor avkastingsevne under mindre gunstige voksevilkår. Rughvete kan bli viktigere i framtida.
En «omvendt» krysning, dvs. av hvete-hanplanter og rug-hunplanter, med det vitenskapelige navnet ×Secalotricum,[1] har liten kommersiell betydning.
Rughvete er en polyploid art med 56 kromosomer med genomene (kromosomsettene) fra både rug og hvete. Foreldrene er fra to ulike, men nærstående slekter i grasfamilien. De er oftest lite kryssbare av to grunner.[2] For det første om vindspredd pollen fra rug lander på et hvete-arr, vil det sjelden befrukte på grunn av et gen for sterilitet.[3] For det andre om det en sjelden gang blir avkom, er det sterilt på grunn av ubalanserte kromosomer. Den må derfor få kromosomtallet fordoblet for å bli fertilt.
Brødhvete har 42 kromosomer, 14 av hver av genomene A, B og D, (formelen 2n=6x=42). Rug har 14 kromosomer, 2 av hver av genomene S (S for Secale), (formelen 2n=2x=14). Ei eggcelle i brødhvete får da 21 kromosomer (n=3x=21), et pollenkorn i rug får 7 kromosomer (n=x=7). Hybriden rughvete vil da få 28 kromosomer, 7 av hver av genomene A, B, D og S. Den blir steril med mindre kromosomtallet blir fordoblet til 56. [4]
Rughvete med så høyt kromosomtall viste seg likevel å ha en rekke problemer med fertilitet. Noe bedre gikk det med å bruke durumhvete med 28 kromosomer (genomene A og B, 2n=6x=28) som mor. Da får rughvete 42 kromosomer; det blir stort sett bare dyrket slike typer i dag. Tdligere så man på genomene fra foreldrene som godvillige samboere, men molekylær analyse viser at sammenslåingen av genomene gir mer av et sjokk. Rett etter sammenslåingen kan det bli omfattende endringer i DNA, der sekvenser forsvinner eller slutter å virke. I rughvete går dette spesielt ut over rugkromosomene.[4]
Vellykkede krysninger for å lage rughvete ble først rapportert fra Skottland (1875) og USA (1883).[5] Den første fertile hybriden ble laget av tyskeren Vilhelm Rimpau i 1888. På ukjent måte må kromosomtallet ha blitt fordoblet av seg selv. En «sverm» av naturlig kryssede rughvete ble rapportert i Russland i 1921. Etter et teknisk gjennombrudd med embryokultur [6] og kromosomfordobling med colchicin [2], kunne de lage rughvetehybrider i stor skala. Slike såkalte «primære rughvete» var agronomisk lite lovende. De hadde ofte kromosomfeil med nedsatt fertilitet og fikk skrumpede korn. Grunnene var flere, bl.a. at de større kromosomene i rug trengte lengre tid i kjønnscelledelingen. Trass i omfattende forskning var det liten framgang fram til 1960.
Foredlingsprogrammene i flere land begynte da å krysse rughvete av ulike opphav etterfulgt av utvalg for fylte korn og bedre agronomi. Slike «sekundære rughvete» ga rask framgang og det resulterte i de første sortene fra 1968. Fra da av økte rughvete som kornart. Samme året oppstod den viktige sorten Armadillo på forsøksstasjonen til CIMMYT i Mexico.[7] Et tilfeldig pollenkorn fra en ukjent brødhvete kom til å befrukte en rughvete. Resultatet ble sorten Armadillo med en overraskende god frøsettingsevne. Dessuten var kromosom 2D fra brødhvete erstattet med det tilsvarende i rug og dermed ble to viktige gener koblet sammen, et gjorde strået kortere og et gjorde blomstringen uavhengig av daglengde. Ved siden av kornkvaliteten var nemlig strålengden rughvetens store svakhet.
Den store styrken til rughvete er at den er mer hardfør enn hvete, dog noe mindre enn rug.[3] Den tåler tørke, sur og basisk jord og næringsmangel bedre enn hvete, men den er ikke så vinterherdig som rug (nesten all rughvete er høstsådd). I dag forstår man mer hvorfor resultatet ble som det ble, fordi deler av ruggenomet er borte eller ikke virker i rughveten. Rugens sterke sykdomsresistens ble ganske snart brutt ned når rughvete kom i omfattende dyrkning. Dette er ikke spesielt for rughvete.
Under de beste vilkårene ligger rughvetens avkastingsevne litt under brødhvetens. Den synes å ha en mer effektiv fotosyntese og å trenge mindre energi til ånding. Samlet sett har den likevel et stort ubrukt potensial i mindre gunstige vekstmiljø og kan få en langt større plass i kornproduksjonen. Trolig er den en av de store nyvinningene i landbruket fra det 20. hundreåret.
Rughvetens svakhet er den dårlige bakeevnen. Målet var å få bakeevnaen fra brødhvete, men durumhvete mangler viktige gener for bakekvalitet (fra D-genomet). Videre er rughvete (som rug) svært utsatt for groskader i fuktige høster da stivelsen lett blir brutt ned av amylase-enzym. Med rugens dårlige gluten blir bakeevnen dårlig. Også mølleegenskapene er dårligere enn hos hveten. Derfor er den i stor grad et fôrkorn, mye brukt til gris eller fjørfe. Den lett nedbrutte stivelsen gjør den ellers godt egnet til drøvtyggere og som råstoff for bioetanol og biogass.
Det betyr ikke at den ikke er brukbar til mat. Tvert imot er den godt egnet til frokostkorn, pasta eller usyret bakverk som kjeks, chapati, tortillas m.fl. Å overføre bakegenene fra D-genomet til rughvete er ei viktig oppgave. I dag er nesten alle rughvetesorter uten D-kromosom.
Fra 1977 til ca. år 2000 økte gjennomsnittsavlingen fra 1,8 til 3,8 tonn/ha, og med kunstig vanning til 10 tonn/ha og mer.[5] Avlingene pr arealenhet stagnerte før årtusenskiftet, men arealene har økt iallfall fram til 2010.[8] Rughvetens potensial i mer marginale områder synes å gjort den marginal også som vekst med lite forskning i forhold til potensialet. En nyutvikling er hybridsorter med en avlingsøkning på opptil 20%. Dette kan gi rughvete et nytt løft framover. Rughvetens «verdenskart» overlapper i stor grad med rugens. I Norge hadde rughvete et toppår i 1998 med 13700 tonn; den blir i dag lite dyrket. Likevel oppnådde enkelte bønder opp i nær 10 tonn/ha i 2015.[9]
.jpg)
|besøksdato= (hjelp) 
Denne botanikkrelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den. Rughvete eller Triticale er en ny kornart oppstått ved krysning mellom hunplanter av hvete og hanplanter av rug. Navnet er en sammentrekning av slektsnavnene Triticum (hvete) og Secale (rug). Den har de siste 50 årene fått en produksjon på nivå med rug, men er likevel lite kjent. Dette skyldes at den i hovedsak blir brukt til fôr. Ideen med krysningen var å slå sammen brødhvetens høye avkastingsevne og gode bakekvalitet med rugens bedre tilpasningsevne til mer nøysomme vekstvilkår. Dette ønsket er bare delvis gått i oppfyllelse. Den er et kornslag med stor avkastingsevne under mindre gunstige voksevilkår. Rughvete kan bli viktigere i framtida.
En «omvendt» krysning, dvs. av hvete-hanplanter og rug-hunplanter, med det vitenskapelige navnet ×Secalotricum, har liten kommersiell betydning.
Pszenżyto (×Triticosecale) – mieszaniec zbóż należący do rodziny wiechlinowatych. Niepłodne mieszańce pszenicy i żyta opisane zostały po raz pierwszy w 1875, w 1889 odkryty został płodny mieszaniec. Powstał prawdopodobnie w wyniku podwojenia liczby chromosomów w pierwotnym mieszańcu. Hodowla na większą skalę w różnych krajach rozpoczęła się w latach 50. XX wieku, a w latach 60. zaczęto wprowadzać do upraw odmiany komercyjne (najpierw w 1966 r. na Węgrzech). W Polsce pierwszą odmianę pszenżyta o nazwie ‘Lasko’ wyhodowano w 1982, i to ona jest obecnie najbardziej rozpowszechnioną w uprawie na świecie[2].
×Triticale A. Müntzing
Gromada okrytonasienne (Magnoliophyta Cronquist), podgromada Magnoliophytina Frohne & U. Jensen ex Reveal, klasa jednoliścienne (Liliopsida Brongn.), podklasa komelinowe (Commelinidae Takht.), nadrząd Juncanae Takht., rząd wiechlinowce (Poales Small), rodzina wiechlinowate (Poaceae (R. Br.) Barnh.), rodzaj pszenżyto (Triticosecale Wittm. ex A.Camus)[4].
Pszenżyto ozime jest zbożem, które jest dość wrażliwe na terminy wysiewu. Ponieważ krzewi się przede wszystkim jesienią, zachowanie optymalnych terminów siewu pszenżyta ozimego ma fundamentalne znaczenie dla uzyskania wysokiego plonu. Optymalne terminy siewu pszenżyta przypadają we wschodniej części Polski pomiędzy 5-20 września, w Polsce centralnej w okolicach 15-25 września, a na zachodzie Polski od 20 września, nawet do 10 października[5].
Według danych Organizacji Narodów Zjednoczonych do spraw Wyżywienia i Rolnictwa (FAO) pszenżyto w 2008 roku było uprawiane na powierzchni 3 mln 854 tys. ha (w Polsce 1,33 mln ha). Zbiory wyniosły około 14 mln ton. Średni plon na świecie wyniósł 3,9 t/ha, w Polsce tylko 3,3 t/ha, Niemczech 5,9 t/ha, Francji 5,3 t/ha.
Najwięksi producenci pszenżyta w 2014 roku[6] Miejsce Kraj IlośćPszenżyto (×Triticosecale) – mieszaniec zbóż należący do rodziny wiechlinowatych. Niepłodne mieszańce pszenicy i żyta opisane zostały po raz pierwszy w 1875, w 1889 odkryty został płodny mieszaniec. Powstał prawdopodobnie w wyniku podwojenia liczby chromosomów w pierwotnym mieszańcu. Hodowla na większą skalę w różnych krajach rozpoczęła się w latach 50. XX wieku, a w latach 60. zaczęto wprowadzać do upraw odmiany komercyjne (najpierw w 1966 r. na Węgrzech). W Polsce pierwszą odmianę pszenżyta o nazwie ‘Lasko’ wyhodowano w 1982, i to ona jest obecnie najbardziej rozpowszechnioną w uprawie na świecie.
Triticale (uneori numit Triticosecale) este un hibrid de grâu și secară.
Plantele de triticale, după aspectul lor general, se aseamănă mai mult cu grâul. Sunt mai robuste și mai viguroase, cu spice mari cu multe spiculețe. În cadrul speciei întâlnim o diversitate morfologică foarte largă. Rădăcina este fasciculată. Sistemul radicular este alcătuit din trei tipuri de rădăcini: radicule embrionare; rădăcini adventiv-embrionare și rădăcini adventive.
Prin germinarea unui bob de Triticale, pe lângă radiculă se formează 3-5 rădăcini adventiv-embrionare. Rădăcinile au o creștere rapidă, formând un sistem radicular bine dezvoltat, conferind plantei rezistență sporită față de condițiile de sol nefavorabile.
Tulpina este formată din 5-7 noduri și internoduri. Primul și al doilea internod sunt în majoritatea cazurilor umplute cu țesut parenchimatic pufos. Celelalte internoduri sunt complet umplute. Internodul superior al tulpinii este gol. Internodurile cresc în lungime de la bază spre vârful tulpinii. Înălțimea tulpinii variază de la 40–50 cm până la 120–150 cm. Cele mai valoroase sunt soiurile cu tulpină înaltă de 90–100 cm.
Frunzele sunt formate din teacă și limb; au formă diferită; liniar-lanceolată, de tip xerofitic, înguste, scurte, erectoide, ușor răsucite și țepoase sau de tip maritim, indo-european, late, lungi, puternic curbate. Urechiușele sunt mai mari sau mai mici, cu bordura ușor încrețită. La unele forme ligula este conturată cu roșu, datorită pigmenților antocianici. Culoarea frunzelor poate fi verde-argintie, datorită stratului ceros de pruină, verde-inchis sau verde-gălbuie, cu mici pete de culoare deschisă.
Inflorescența este un spic compus cu dimensiuni și forme diferite. Spicele prezintă o largă variabilitate, putând fi laxe de tip speltoid cu 29-30 spiculețe, compacte de tip durum sau turgidum, cu mai mult de 40-42 spiculețe și cu ariste lungi, mijlociu de compacte, cu un număr de 33-36 spiculețe. Spicul poate fi fusiform, prismatic, alungit-eliptic, triunghiular sau ramificat. Spicele pot fi aristate, cu ariste lungi (8–10 cm), aspre și răsfirate sau cu ariste mai scurte (5–8 cm), semiaristate (1–5 cm) și mutice.Fructul este o cariopsă asemănătoare speciilor parentale: grâul și secara. Boabele sunt mari cu lungimea de 10–12 mm și diametrul de 2–3 mm. Culoarea boabelor poate fi galbenă-maronie sau galbenă-verzuie. Boabele sunt acoperite cca 3/4 sau complet cu plevi. Endospermul este făinos sau intermediar. Structura anatomică este asemănătoare formelor parentale.
Rågvete[1] (Triti[cose]cale rimpaui[2][3][4]) är en råg-vete-hybrid som främst kommer till användning för foderändamål. Det är den enda arten i släktet Triticale. I stora delar av Sverige har rågvete den högsta hektarskörden av alla spannmålssorter. Trots detta har den bara en genomsnittsskörd på 5 100 kg per hektar, att jämföra med höstvetets 6 300 kg per hektar.[5][förtydliga]
Det finns sorter som är förädlade för att ge mycket etanol per ton odlad gröda. Rågvetesorten Dinaro från Svalöv Weibull är en sådan sort ämnad för etanoltillverkning. Andra sorter är Talentro, Tritikon, Trimester, Kaskelott, Inpetto, Fidelio, Rorik och Algalo. Rågvete är utsatt för sjukdomen gulrost.
Den totala rågveteskörden i Sverige har varierat mellan 152 000 ton år 1999 och 276 000 ton år 2007. Rågveteskörden har redovisats sedan 1995.[6] På Jordbruksverkets webbplats publiceras årligen statistik om hektar- och totalskördar av rågvete i det Statistiska meddelandet JO 16 SM Skörd av spannmål, trindsäd, oljeväxter, potatis och slåttervall.
Den areal som odlats med rågvete i Sverige har varierat mellan 67 000 hektar år 1998 och 31 000 hektar år 2002. Rågvetearealen har redovisats sedan 1993.[6] På Jordbruksverkets webbplats publiceras årligen statistik om arealen som odlas med rågvete i det Statistiska meddelandet JO 10 SM Jordbruksmarkens användning. I FAO:s databas publiceras statistik om rågveteskörd och rågveteareal i världen under kategorin Production och underkategorin Crops.
Wikimedia Commons har media som rör Triticale rimpaui.
Rågvete (Triti[cose]cale rimpaui) är en råg-vete-hybrid som främst kommer till användning för foderändamål. Det är den enda arten i släktet Triticale. I stora delar av Sverige har rågvete den högsta hektarskörden av alla spannmålssorter. Trots detta har den bara en genomsnittsskörd på 5 100 kg per hektar, att jämföra med höstvetets 6 300 kg per hektar.[förtydliga]
Det finns sorter som är förädlade för att ge mycket etanol per ton odlad gröda. Rågvetesorten Dinaro från Svalöv Weibull är en sådan sort ämnad för etanoltillverkning. Andra sorter är Talentro, Tritikon, Trimester, Kaskelott, Inpetto, Fidelio, Rorik och Algalo. Rågvete är utsatt för sjukdomen gulrost.
Перші гібриди між пшеницею та житом отримані шотландським вченим Вілсоном ще в 1875 році.[1] Такі гібриди були стерільними. У 1891 році Вільгельм Рімпау отримав перші плідні екземпляри гібридів.[2]
Значна робота, пов’язана зі створенням пшенично-житніх гібридів, проведена на Саратовській дослідній станції НДІСГПС в період з 1918 по 1934 під керівництвом Георгія Мейстера.[3]
В Україні у 30-ті 50-ті роки ХХ ст. проводилися роботи, пов’язані зі створенням двовидових тритикале, але у виробництві ці форми не застосовувались. У середині 60-х років ХХ ст. в Українському інституті рослинництва, селекції і генетики розроблено методи і теорію створення тривидових тритикале.[4]
За сучасною класифікацією тритикале виділено у самостійний штучно створений селекціонерами рід Triticale. Залежно від особливостей створення рід поділяють на три генетичних види:
За морфологічною будовою органів тритикале подібне до жита і пшениці.
Коренева система мичкувата, з добре розвиненими вузловими коренями, проникає у ґрунт на глибину до 1,5 м і глибше. Відзначається високою фізіологічною активністю, що сприяє доброму розвитку рослин на недостатньо родючих ґрунтах.
Стебло — порожниста соломина, заввишки 100—140, у кормового тритикале — до 200 см, з 4-6 міжвузлями, часто опушене, як у жита, під колосом.
Тритикале відзначається високою кущистістю, здатне утворювати кущ з 5-12 пагонами. Листки великі, пластинки довгі (20-35 см) і широкі (до 2,5-3 см), ланцетні або лінійні, з вушками і язичками, вкриті восковим нальотом.
Суцвіття — складний колос, здебільшого веретеноподібної форми, завдовжки 7,5-18 см. Як у жита, він багатоколосковий — містить 25-35 колосків, а як у пшениці — колоски багатоквіткові, з 2-6 квітками. Колоски розміщуються на виступі членика стрижня по одному. Колоскові луски подібні до пшеничних. Кожна квітка має дві квіткові луски, з яких нижня в остистих форм закінчується остюком, маточку і три тичинки.
Тритикале — переважно самозапильна рослина.
Плід — зморшкувата зернівка, з добре розвиненим чубком, частіше червоного, червонувато-сірого забарвлення. Зерно крупне, маса 1000 шт. становить 50-60 г.
Основні виробники тритикале — Польща, Німеччина, Франція, Білорусь та Австралія. В 2009 році за даними Продовольчої та сільськогосподарської організації ООН, в 29 країнах у всьому світі було зібрано 15 млн тон зерна[5].
В Україні поширені в основному озимі форми тривидового тритикале, виведені під керівництвом професора А. Ф. Шулиндіна в Інституті Рослинництва ім. В. Я. Юр'єва УААН (Харків).[4] Загалом в Україні районовано 14 сортів тритикале. Рекомендовані сорти озимого тритикале такі: зернового напряму — АДМ 4, АДМ 5, Амфідиплоїд 52, Зеніт одеський, Престо та ін., кормового — Амфідиплоїд 51, Простор, Ураган та ін., ярого — Аїст харківський, Крупільський.
× Triticale là một chi thực vật có hoa trong họ Hòa thảo (Poaceae).[1]
Chi × Triticale gồm các loài:
Bài viết chủ đề Họ Hòa thảo này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. × Triticale là một chi thực vật có hoa trong họ Hòa thảo (Poaceae).
×Triticosecale Wittm. & A.Camus
Тритикале (лат. ×Triticosecale, от лат. triticum — пшеница и лат. secale — рожь) — амфидиплоид ржи и пшеницы. Создан в конце XIX века. Выращивался, в основном, на корм животным. Сегодня тритикале используется и как продовольственная, и как фуражная культура.
Тритикале обладает повышенной морозостойкостью (более высокой, чем у озимой пшеницы), устойчивостью против грибковых и вирусных болезней, пониженной требовательностью к плодородию почвы (хотя лучшие почвы для тритикале — всё-таки чернозёмы).
Содержание белка в зерне тритикале выше, чем у пшеницы на 1—1,5 % и на 3—4 %, чем у ржи, однако количество глютенина меньше. Зерно имеет также более высокий уровень лизина (3,8 %), содержит 2—4 % жира.
В 1 кг зелёной массы тритикале — 0,3 кормовой единицы, в то время как для озимой пшеницы — 0,18.
Тритикале является перспективной культурой для получения хлебопекарной муки и других пищевых продуктов, таких как печенье, макаронные изделия, тесто для пиццы и сухие завтраки. Основная трудность при переработке зерна тритикале с целью получить высококачественные сорта муки — отделить оболочки от эндосперма.
Основные производители тритикале — Польша, Германия, Франция и Белоруссия. В 2009 году, по данным Продовольственной и сельскохозяйственной организации ООН, в 29 странах по всему миру было собрано 15 млн тонн зерна тритикале, в 2014 — 17,1 млн тонн, в 2016 — 15,2 млн тонн[2]
Крупнейшие производители тритикале (млн тонн)[2] Страна 2014 год 2016 год ПольшаВ СССР пшенично-ржаные гибриды получали ещё начиная с 1920-х годов (Г.К.Мейстер, Лебедев, Державин, В.Е.Писарев).
В СССР пшенично-ржаные гибриды получали ещё начиная с 1920-х годов (Г.К.Мейстер, Лебедев, Державин, В.Е.Писарев).
參見內文
小黑麦、黑小麥是由小麦属和黑麦属物种经属间杂交和染色体加倍而人工结合成的新农作物。有四倍体、六倍体和八倍体三个类型。中国育成的八倍体小黑麦，外部形态介于双亲之间，而偏于小麦。和小麦比较，须根系和分蘖节较发达。叶片较长，被茸毛，叶鞘有蜡粉层。麦穗大，小花数多，芒较长。颖果较大，红色或白色，角质或半角质。休眠期较长。耐寒、耐瘠、耐旱，肥、水条件较好的地区易倒伏。成熟晚，难脱粒。在气候条件多变、水肥条件较差的高寒地区，产量可高于小麦。可作粮食、饲料，兼用作物栽种。
这是一篇與植物相關的小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。
