El pinsà borroner de les Açores[1] (Pyrrhula murina) és un ocell de la família dels fringíl·lids (Fringillidae), si bé s'ha considerat una subespècie del pinsà borroner.[2] És endèmic de l'illa de São Miguel, a les Açores.
El pinsà borroner de les Açores (Pyrrhula murina) és un ocell de la família dels fringíl·lids (Fringillidae), si bé s'ha considerat una subespècie del pinsà borroner. És endèmic de l'illa de São Miguel, a les Açores.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Coch perllan Açores (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cochion perllan Açores) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Pyrrhula pyrrhula murina; yr enw Saesneg arno yw Açores bullfinch. Mae'n perthyn i deulu'r Pincod (Lladin: Fringillidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. pyrrhula murina, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r coch perllan Açores yn perthyn i deulu'r Pincod (Lladin: Fringillidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Acepa Loxops coccineus Aderyn pigbraff Maui Pseudonestor xanthophrys Mêl-gropiwr Kauai Oreomystis bairdi Mêl-gropiwr Molokai Paroreomyza flammea Mêl-gropiwr Oahu Paroreomyza maculata Palîla Loxioides bailleui Pinc Laysan Telespiza cantans Pinc Nihoa Telespiza ultimaAderyn a rhywogaeth o adar yw Coch perllan Açores (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cochion perllan Açores) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Pyrrhula pyrrhula murina; yr enw Saesneg arno yw Açores bullfinch. Mae'n perthyn i deulu'r Pincod (Lladin: Fringillidae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. pyrrhula murina, sef enw'r rhywogaeth.
Der Azorengimpel (Pyrrhula murina), auch São-Miguel-Gimpel oder Priolo genannt, ist eine Vogelart aus der Familie der Finken (Fringillidae).
Der Azorengimpel erreicht eine Körpergröße von 17 Zentimetern. Er ist ein plumper Vogel mit kurzen Flügeln und einem langen Schwanz. Der Scheitel, die Gesichtsmaske, der konische Schnabel, der Schwanz und die Flügel sind schwarz. Der Rücken ist braun. Der Nacken und die Oberschwanzdecken sind grau. Die Unterseite ist rosabraun. Die Geschlechter sind kaum zu unterscheiden, bei den Männchen zeigt die Unterseite jedoch eine mehr blassrosa Tönung.
Das Verbreitungsgebiet des Azorengimpels beschränkt sich auf weniger als 60 km² am Pico da Vara im Osten der Azoren-Insel São Miguel.
Der Azorengimpel ernährt sich von halbreifen und reifen Samen von Wildkräutern.
BirdLife International schätzt die Population auf 675 bis 2250 Individuen und stuft die Art in die Kategorie „gefährdet“ (vulnerable) ein. Noch im 19. Jahrhundert war er häufig, da er jedoch in die Obstplantagen der Bauern einfiel, wurde er als Schädling verfolgt. 1927 galt er zunächst als ausgestorben, bis 1968 einige Exemplare an den Hängen des Pico da Vara wiederentdeckt wurden. Heute geht die stärkste Gefährdung durch Lebensraumverlust und Neophyten aus.
Der Azorengimpel wurde zeitweise als Unterart des Gimpels (Pyrrhula pyrrhula) betrachtet. Phylogenetischen Studien zufolge unterscheidet er sich jedoch in der mitochondrialen DNA grundlegend von den britischen und nordeuropäischen Exemplaren der Gimpel. Daher erhielt der Azorengimpel 1993 den Artstatus.
Der Azorengimpel (Pyrrhula murina), auch São-Miguel-Gimpel oder Priolo genannt, ist eine Vogelart aus der Familie der Finken (Fringillidae).
The Azores bullfinch (Pyrrhula murina), also known as the São Miguel bullfinch,[3] or locally in Portuguese as the priolo, is a threatened passerine bird in the true finch family. It is endemic to São Miguel Island, in the Azores archipelago of Macaronesia in the North Atlantic Ocean.
The Azores bullfinch was first described in 1866 by British ornithologist Frederick Godman. It was formerly regarded as a subspecies of the Eurasian bullfinch (Pyrrhula pyrrhula), but was split off in 1993.[4][5]
According to a 2001 study by Arnaiz-Villena et al. all birds belonging to the genus Pyrrhula originated from the pine grosbeak.[6][7]
The Azores bullfinch has a length of 15–17 cm and a weight of about 30 g, with males being slightly larger than females.[8][9][10] Relative to most other finches in its family it is plump, with shorter wings and a longer tail. The plumage pattern is similar to that of the Eurasian bullfinch, though colouration is more sombre, lacking its bright pink underparts. It has a black cap, face, wings and tail; the rest being greyish or pale grey-brown.[9] Males and females are virtually identical in appearance, though males may exhibit a faint pinkish suffusion on the belly and flanks.[11] The contact call is a distinctive short, flute-like, melancholic whistle.[9]
The Azores bullfinch is now largely restricted to a small area (c. 580 ha[12]) of native laurisilva forest at the eastern end of São Miguel, 300–800 m asl, mainly centred on Pico da Vara in the Serra da Tronqueira range, but also seasonally (September to December) around Salto do Cavalo, further westwards in the range. The latter population probably comprises juveniles following post-fledging dispersal. The species has never been recorded from the western end of the island.[13]
Necessary for the recovery of the Azores bullfinch is to restore its available ecological enclaves in the northern archipelago of Macaronesia. The process of species decline, which a significant portion of other endemic Azorean flora is also suffering, is favored by the expansion of invasive alien plants. Projects dedicated to saving the Azores bullfinch include the restoration of original laurel forest habitat in the eastern monteverde of São Miguel.[14]
Breeding takes place from mid June to late August. Nests are built in dense vegetation in laurel forest, with two nests recorded as being 3 m above the ground, and are similar to those of the Eurasian bullfinch. Nests are double-layered with an outer layer of twigs and an inner one of grass, rootlets and moss.[15] The clutch size is unknown. Young birds fledge from mid-July, with the adults moulting from September onwards.[11]
The Azores bullfinch's diet is mainly herbivorous, with the birds consuming a range of seeds, fruits, flower buds, fern sporangia and fronds (unusual in birds), and moss tips, as well as some invertebrates such as hemiptera. Native vegetation is preferred although, when the range was more extensive in the 19th century, the species was considered to be a pest in orange orchards around Furnas.[16] The bullfinches move up and downslope through their range according to food availability during the year.[15]
The lily of the valley tree (Clethra arborea) contributes greatly to the Azores bullfinch's diet. This evergreen shrub or small tree, once believed to be endemic to Madeira, but now known to have existed in the past on the Canary Islands (where it is considered extinct), raises questions about how it should be treated in the Azores. While it is considered exotic, it is possible that it was native to the Azores, disappeared from there before any botanist had the chance to record it, and was then reintroduced more recently. Despite being an "alien" species, it is a notable element of the bird's diet and therefore plays some role in its survival.
The population of the Azores bullfinch is small; it was estimated to comprise 30–40 pairs in the late 1970s, 100 pairs in 1989, and between 60 and 200 pairs in the early 1990s, though in 2008 it was estimated at 775 individuals.[17] It is the most threatened passerine bird[9] and the second rarest bird behind the northern bald ibis (Geronticus eremita) in Europe. The population was once larger and spread over a wider range, but both numbers and range have declined since the 1920s following the destruction of areas of its forest habitat for grazing and agriculture, as well as afforestation and invasion by introduced plants, especially the Japanese cedar (Cryptomeria japonica).[18] The entire range of the species is protected as a Special Protection Area, the Pico da Vara / Ribeira do Guilherme SPA (a Natura 2000 site), under European Union legislation. The main approach to conserving the species is the protection and restoration of threatened native laurel forest vegetation.[9]
The Azores bullfinch (Pyrrhula murina), also known as the São Miguel bullfinch, or locally in Portuguese as the priolo, is a threatened passerine bird in the true finch family. It is endemic to São Miguel Island, in the Azores archipelago of Macaronesia in the North Atlantic Ocean.
La Acora pirolo (Pyrrhula murina), konata ankaŭ kiel la Sanmigela pirolo,[1] aŭ loke en portugala kiel Priolo, estas endanĝerita specio de birdo de la familio de Fringedoj kaj genro de piroloj kiuj estas fortikaj paserinaj birdoj kun diketaj bekoj ciam kaj maskloj kun oranĝaj aŭ ruĝaj brustoj, sed ne ĉiam.
Ĝi troviĝas kiel endemio de la Insulo Sanmigelo, en la insularo de Acoroj de la Makaronezio de Portugalio en la Nordatlantika Oceano.
La Acora pirolo estis unuafoje priskribita en 1866 de la brita ornitologo Frederick Godman. Ĝi estis iam konsiderata kiel subspecio de la Eŭrazia pirolo (Pyrrhula pyrrhula), sed ĝi disiĝis en 1993.[2][3]
La Acora pirolo havas longon de 15–17 cm kaj pezon de ĉirkaŭ 30 g, kun maskloj iom pli grandaj ol inoj.[4][5][6] Parenca al plej parto de aliaj fringedoj ĝi estas diketa, kun mallongaj flugiloj kaj pli longa vosto. La plumarbildo estas simila al tiu de la Eŭrazia pirolo, sed kolore pli malhela, kaj sen brilrozaj subaj partoj. Ĝi havas nigrajn kronon, vizaĝon, flugilojn (kun flugilstrio) kaj voston; la resto estas grizeca al palgrizbruna, pli griza en dorso, pli bruneca en vango kaj pli hela en subaj partoj.[5] Ĉiukaze la pugo estas rimarkinda blanka. Maskloj kaj inoj estas preskaŭ identaj laŭ aspekto, kvankam maskloj povas montri iom da rozkoloreca nuanco en ventro kaj flankoj.[7] Sed ne estas tiom da seksa duformismo kiel ĉe la Eŭrazia pirolo. Ambaŭ seksoj havas, kiel ĉe ĉiuj piroloj, tre fortikan, dikan kaj mallongan bekon, kies supra makzelo estas iom hokoforma pinte, kiel ĉe la Eŭrazia pirolo.
La kontaktalvoko estas distinga mallonga, fluteca, melankolia fajfo “fiuuu”.[5]
Tiu palearktisa specio estas nuntempe limigita al malgranda areo (ĉ. 580 hektaroj[8]) de indiĝena laŭrisilvaj arbaroj en la orienta pinto de la Insulo Sanmigelo, 300–-800 m super mn, ĉefe centre en Pico da Vara en la teritorio de la Serra da Tronqueira, sed ankaŭ laŭsezone (septembre al decembre) ĉe Salto do Cavalo, pli okcidente en la sama teritorio, probable junuloj sekve la postelnestiĝa disigo. Ĝi neniam estis vidata en la okcidenta pinto de la insulo.[9]
Reproduktado okazas el meza junio al fina aŭgusto. La nestoj estas konstruitaj en densa vegetaĵaro en laŭrarbaro, kun du konstatitaj nestoj je 3 m supergrunde, kaj estas similaj al tiuj de la Eŭrazia pirolo. La nestoj estas duoble-tavolitaj kun ekstera tavolo de branĉetoj kaj interna tavolo de herbo, radiketoj kaj musko.[10] La ovonombroj estas nekonata. Elnestiĝo okazas el meza julio, kaj plumoŝanĝado de plenkreskuloj el septembro antaŭen.[7]
La dieto de tiu pirolo estas ĉefe herbivora, kun birdoj konsumante ampleksan gamon de semoj, fruktoj, floroburĝonoj, sporoj de filikoj kaj folioj (malkutime ĉe birdoj), kaj muskopintoj, same kiel kelkaj senvertebruloj kiaj hemipteroj. Ĉiukaze ili preferas indiĝenan vegetaĵaron; kiam la teritorio estis pli etenda en la 19a jarcento, tiu specio estis konsiderata plago de la oranĝaj fruktoĝardenoj ĉe Furnas.[11] Tiuj piroloj moviĝas supren kaj suben tra sia teritorio laŭ la manĝodisponeblo dum la jaro.[10] Tiuj movoj povas esti de ĝis 3 km el altaĵoj de 700 m suben al 300 m sekve de maturiĝintaj semoj.
La arbo de Vallilio (Clethra arborea) kontribuas al la pirola dieto. Tiu ĉiamverda arbedo aŭ arbeto estis iam konsiderata endemia de Madejro sed nun oni konas ke ĝi ekzistis en la pasinteco en Kanarioj (kie ĝi estis konsiderata formortinta), estigas demandon pri kiel traktu ĝin ĉe Acoroj. Dum ĝi estas konsiderata ekzota, eblas ke ĝi estus ankaŭ indiĝena de Acoroj, malaperis el tie antaŭ kiam iu ajn botanikisto havu eblon konstati ĝin, kaj estis reenmetita pli ĵuse. Spite esti ne indiĝena specio, ĝi estas grava elemento de la birda dieto kaj tiele ludas gravan rolon en ties survivado.
La populacio de la Acora pirolo estas malgranda; oni ĉirkaŭkalkulis 30-40 paroj en la fino de la 1970-aj jaroj, 100 paroj en 1989, kaj inter 60 kaj 200 paroj koemnce de la 1990-aj jaroj, kvankam en 2008 oni ĉirkaŭkalkulis 775 individuojn.[12] Ĝi estas la plej mincata paserina birdo [5] kaj la dua plej rara birdo post la Norda senhara ibiso en Eŭropo. La populacio estis iam pli granda, kaj disvastiĝis ĉe pli ampleksa teritorio, sed kaj nombroj kaj teritorio malpliiĝis el 1920-aj jaroj sekve la detruo de areoj de ilia arbarhabitato per senarbarigo por paŝtado kaj agrikulturo, same kiel pro ĉasado kaj invado de enmetitaj plantoj, ĉefe la Sugio.[13] La tuta teritorio de la specio estas protektita laŭ ŝtataj regularoj kaj de la Eŭropa Unio. La ĉefa klopodo konservi tiun specion estas la protekto kaj restorado de la minacata indiĝena laŭrarbara vegetaĵaro.[5]
Post protektado de la habitato oni diris, ke estas jam inter 500 kaj 800 paroj.[14]
Pro ties densarbara habitato, ĉiam estis kaŝema brido, kio pravigas la elekton de la latina scienca nomo kie murina signifas “museca” ĉu pro la kaŝema kutimaro ĉu pro la griza koloro, pli griza ol tiu de la Eŭrazia pirolo.
La Acora pirolo (Pyrrhula murina), konata ankaŭ kiel la Sanmigela pirolo, aŭ loke en portugala kiel Priolo, estas endanĝerita specio de birdo de la familio de Fringedoj kaj genro de piroloj kiuj estas fortikaj paserinaj birdoj kun diketaj bekoj ciam kaj maskloj kun oranĝaj aŭ ruĝaj brustoj, sed ne ĉiam.
Ĝi troviĝas kiel endemio de la Insulo Sanmigelo, en la insularo de Acoroj de la Makaronezio de Portugalio en la Nordatlantika Oceano.
El camachuelo de las Azores (Pyrrhula murina) es una especie de ave paseriforme de la familia Fringillidae endémica de las Azores, y que está en peligro de extinción. Sólo vive en el este de la isla de San Miguel. Los últimos censos para la especie estiman entre 700 y 1900 individuos.[1] Alcanza una longitud de 17 cm.
Hasta hace poco era considerado una subespecie del camachuelo común (P. pyrrhula),[2] pero actualmente es reconocida como una especie diferente por la mayoría de autores.[1][2][3][4]
Todas las especies del género Pyrrhula tienen un ancestro común: el camachuelo picogrueso (Pinicola enucleator).[5][6]
El camachuelo de las Azores (Pyrrhula murina) es una especie de ave paseriforme de la familia Fringillidae endémica de las Azores, y que está en peligro de extinción. Sólo vive en el este de la isla de San Miguel. Los últimos censos para la especie estiman entre 700 y 1900 individuos. Alcanza una longitud de 17 cm.
Hasta hace poco era considerado una subespecie del camachuelo común (P. pyrrhula), pero actualmente es reconocida como una especie diferente por la mayoría de autores.
Todas las especies del género Pyrrhula tienen un ancestro común: el camachuelo picogrueso (Pinicola enucleator).
Pyrrhula murina Pyrrhula generoko animalia da. Hegaztien barruko Fringillidae familian sailkatua dago.
Pyrrhula murina Pyrrhula generoko animalia da. Hegaztien barruko Fringillidae familian sailkatua dago.
Azorientulkku (Pyrrhula murina)[2] eli aiemmalta nimeltään azorienpunatulkku on vaarantunut São Miguelin saarella Azoreilla elävä varpuslintu. Sitä on pidetty joko omana lajinaan tai punatulkun alalajina. Nykyisin azorientulkulla on lajistatus, jonka on tehnyt Euroopan rariteettikomitea AERC TAC vuonna 2012[3].
Kooltaan azorientulkku on noin 17 cm. Lintu on rakenteeltaan tukeva ja pääväritykseltään ruskea. Koiraan vatsa on hieman vaaleanpunertava. Azorientulkun pää ja siivet ovat mustat. Lisäksi siivissä on valkoista ja hieman sinistä. Nokka on tukeva. [4].
Azorientulkun elinympäristöä ovat metsät ja pensaikkoiset maat. Tyypillisiä kasveja, joiden siemeniä se käyttää ravintonaan ovat sugi ja aaltokielopuu. Azorientulkut ovat erityisen riippuvaisia sugin siemenistä tiettyinä kuukausina [4].
Azorientulkkukannan kooksi arvioitiin vuonna 2016 630–2000 sukukypsää yksilöä. Suurin kantaan kohdistuva uhka on elinympäristön hakkaaminen. Lisäksi saarelle levinneet kissat ja rotat ovat saalistajia. Suojelutoimien ansiosta kannan koko on saatu vakiinnetettua, joten Kansainvälinen luonnonsuojeluliitto luokitteli lajin vuonna 2016 vaarantuneeksi erittäin uhanalaisen sijaan.[1]
Azorientulkku (Pyrrhula murina) eli aiemmalta nimeltään azorienpunatulkku on vaarantunut São Miguelin saarella Azoreilla elävä varpuslintu. Sitä on pidetty joko omana lajinaan tai punatulkun alalajina. Nykyisin azorientulkulla on lajistatus, jonka on tehnyt Euroopan rariteettikomitea AERC TAC vuonna 2012.
Kooltaan azorientulkku on noin 17 cm. Lintu on rakenteeltaan tukeva ja pääväritykseltään ruskea. Koiraan vatsa on hieman vaaleanpunertava. Azorientulkun pää ja siivet ovat mustat. Lisäksi siivissä on valkoista ja hieman sinistä. Nokka on tukeva. .
Azorientulkun elinympäristöä ovat metsät ja pensaikkoiset maat. Tyypillisiä kasveja, joiden siemeniä se käyttää ravintonaan ovat sugi ja aaltokielopuu. Azorientulkut ovat erityisen riippuvaisia sugin siemenistä tiettyinä kuukausina .
Azorientulkkukannan kooksi arvioitiin vuonna 2016 630–2000 sukukypsää yksilöä. Suurin kantaan kohdistuva uhka on elinympäristön hakkaaminen. Lisäksi saarelle levinneet kissat ja rotat ovat saalistajia. Suojelutoimien ansiosta kannan koko on saatu vakiinnetettua, joten Kansainvälinen luonnonsuojeluliitto luokitteli lajin vuonna 2016 vaarantuneeksi erittäin uhanalaisen sijaan.
Pyrrhula murina
Le Bouvreuil des Açores (Pyrrhula murina) est une espèce de passereaux appartenant à la famille des Fringillidae. Considérée auparavant comme la sous-espèce Pyrrhula pyrrhula murina du Bouvreuil pivoine, elle a aujourd'hui le statut d'espèce à part entière.
Cet oiseau mesure environ 17 cm de longueur pour une masse de 30 g. Il est pourvu d’un bec noir, court et puissant. Il présente un faible dimorphisme sexuel. Le plumage de son dos est gris-bleu, les ailes et la queue sont noires ainsi que le dessus de la tête. Le mâle a la poitrine et le ventre plutôt gris orangé tandis qu'ils sont beiges chez la femelle.
Trente-sept plantes différentes, au moins, ont été répertoriées dont treize vraiment importantes d’où un échelonnage quasi mensuel des diverses essences végétales exploitées. En été, il collecte des graines de plantes herbacées (Polygonum capitatum, Prunella vulgaris, Hypericum humifusum, Leontodon filii) ; en automne, il prélève les graines des fruits charnus (Vaccinium cylindraceum, Rubus ulmifolius, R. hosttstetorum, Leicesteria formosa) ; en hiver, il se nourrit de graines d’arbre (Clethra arborea) et de sporanges de fougère (Woodwardia radicans, Culcita macrocarpa) et, au printemps, de boutons floraux (Ilex perado azorica), de sporanges de fougère (Osmunda regalis), de frondes de fougère (O. regalis, Pteridium aquilinum) et de capsules de mousse. La végétation indigène représente la plus grande partie de l’alimentation en août et en septembre (Leontodon sp.) et (Vaccinium cylindraceum) et en avril (I. perado azorica) (Ramos 1995).
De récentes observations montrent que les bourgeons floraux de Prunus lusitanica spp. azorica (le laurier ou prunier du Portugal) sont aussi très importants dans le régime alimentaire en avril-mai. Ces informations n’avaient pas été recueillies dans les années 1990 car il n’existait pas encore de sentiers pour visiter ces aires reculées (J. A. Ramos in Ottaviani 2008). Des observations de terrain et en captivité ont montré que tous les fruits à chair sont nettement préférés aux graines de Clethra arborea et ces dernières sont ignorées quand les bourgeons floraux de cet arbre atteignent 2,8-3,0 mm. Les graines de Hedychium gardneranum et de Cryptomeria japonica (les bouvreuils n’extraient pas les graines des cônes) sont consommées très rarement et celles de Pittosporum undulatum, jamais (Ramos 1996b). Les frondes de fougère sont exploitées seulement quand les autres types d’aliment sont plus rares (Ramos 1994). Enfin, il peut affronter les périodes de déficit alimentaire en fin d’hiver en se rabattant sur les formations d’Ilex perado azorica qui sont présentes même à relativement faible densité car la plupart des bourgeons floraux (Ramos 1995).
Ramos (1994) a découvert deux nids en 1992. Le premier était situé dans une plantation de Cryptomeria japonica assez bas (moins de cinq mètres de haut) et le second dans une formation mixte de Clethra arborea et de forêt primaire mais les deux étaient placés dans un C. japonica à environ trois mètres de hauteur. Les deux nids étaient similaires et consistaient en une coupe extérieure de brindilles de C. arborea et de Erica azorica avec un revêtement intérieur de radicelles, d’herbe et de mousse. La taille de la ponte est inconnue mais l’apparition progressive de juvéniles dans les environs suggère que deux jeunes par nichée sont habituellement élevés. Une photo (in Ottaviani 2008) montrant le nid correspond bien à la description de Ramos (1994). C’est une coupe aux parois assez épaisses, composée de brindilles et de rameaux assemblés à des herbes sèches et à de la mousse avec un revêtement intérieur de très fines herbes sèches. Le nid assez lourdement structuré d’herbes sèches et de mousse, rappelle davantage celui du verdier d’Europe (Carduelis chloris) que du bouvreuil pivoine.
Le Bouvreuil des Açores est endémique de l’île São Miguel. Il est confiné à un massif de végétation dans l’est de l’île, dans les montagnes du centre de la Serra da Tronqueira qui comprend les concelhos do Nordeste et da Povoação. La frontière se situe aux environs du lac de Furnas, cette localité étant le point situé le plus à l’ouest de sa répartition.
Le bouvreuil des Açores est inféodé à la végétation indigène caractérisée par Laurus azorica, Ilex perado azorica, Juniperus brevifolia, Erica azorica, Viburnum subcordatum et Vaccinium cylindraceum, jamais en dessous de 400 m d’altitude. Ramos (1996a) ajoute qu’il a des exigences écologiques marquées, préférant toujours la végétation indigène malgré des variations saisonnières importantes dans le choix de l’habitat. En été, il choisit des terrains nus, des zones recouvertes d’une végétation basse (moins de deux mètres de hauteur) et les lisières de forêt. Les plantations introduites de Cryptomeria japonica et de Pittosporum undulatum sont très peu visitées et ne représentent pas un habitat important pour le bouvreuil des Açores et sont fréquentées surtout si elles présentent des trouées et des clairières pourvues de plantes herbacées lui fournissant des graines. De janvier à avril, il semble confiné à une aire restreinte de 5,8 km2 où 90 % des observations ont lieu dans la végétation indigène. La réduction de son aire actuelle est due aux coupes dans les forêts originelles de laurier (Laurus azorica) pour le pâturage et l’agriculture, aux reboisements en Cryptomeria japonica et à l’introduction de plantes exotiques envahissantes et largement répandues maintenant : Pittosporum undulatum sur les versants jusqu’à 500 m d’altitude le long des cours d’eau, Hedychium gardneranum sur des terrains dégradés et près des cours d’eau et Clethra arborea largement disséminé à travers la forêt primaire (Ramos 1996a).
Ce bouvreuil avait jadis une plus vaste répartition car Godman le décrivit en 1866 comme un oiseau « caractéristique des zones montagneuses de São Miguel ». Il était facilement collecté pour fournir les muséums en spécimens et fut même considéré comme nuisible en raison de dommages causés aux plantations d’orangers aux alentours de Furnas (Bannerman & Bannerman 1966). Plus récemment, Ramos (1996a) précise que les vergers sont très réduits et situés loin du couvert forestier de sorte qu’ils ne sont pratiquement plus visités par l’espèce. L’invasion, à grande échelle, des plantes exotiques introduites au détriment de la forêt indigène semble être la cause principale de la réduction de son biotope et de sa faible population. Cette végétation exotique doit être limitée car elle ne fournit pas de nourriture.
D’après des recensements plus récents en 2002, 2003 et 2004, les effectifs étaient respectivement estimés à 232, 238 et 203 sujets (SPEA unpublished data) mais le comptage le plus récent a été pratiqué par Ricardo Ceia en 2005 et rapporté par Ottaviani (2008) fait état d’une population entre 203 et 331 oiseaux.
Ramos (1993), entre 1991 et 1993, a mené une étude pour tenter d’évaluer les menaces.
Ses conclusions montrent qu’il est impossible d’éradiquer les plantes exotiques mais qu’il convient de contrôler leur développement tout en restaurant et en augmentant les massifs de laurisylve. L’auteur s’est donné comme objectif d’étendre les forêts de laurier à 80 ha et d’augmenter les effectifs à 150-200 couples d’ici 2010 car, remarque-t-il, les plantes indigènes poussent lentement et les résultats sont à considérer sur le long terme.
Par ailleurs, le gouvernement des Açores a été sollicité pour accroître le site de la Natural Forest Reserve du Pico da Vara en y incluant toutes les poches isolées de laurisylve entre Pico Bartolomeu et Salto do Cavalo pour qu’elles bénéficient du statut de zone de protection spéciale.
Le bouvreuil des Açores est une espèce protégée par une loi portugaise et le site de Pico da Vara a été classé « réserve naturelle » et « zone de protection spéciale » par le gouvernement régionale des Açores sous l’égide de la Commission Européenne. Début 1995, des opérations de limitation de la flore exotique et de plantation de laurier ont été entreprises avec, comme objectif, de maintenir une population viable du bouvreuil des Açores. Plus récemment, le Pico da Vara et Ribeira do Guilherme ont été classés « zone de protection spéciale » et augmentés en 2005 de 6 067,28 ha. Un petit livret sur la protection de l’espèce a été distribué dans les écoles de São Miguel. Enfin un récent projet s’emploie à restaurer 300 ha de forêt de laurier améliorant ainsi l’habitat et donc la disponibilité de la nourriture.
Le plan d’action de conservation (Ramos 1996c) s’organise selon six mesures principales :
Plus récemment, le projet LIFE Priôlo – « Restauration de l’habitat du Priôlo dans la Zone de Protection Spéciale (ZPS) Pico da Vara – Ribeira do Guilherme » qui doit avoir lieu entre octobre 2003 et octobre 2008, est coordonné par la SPEA (BirdLife au Portugal).
Plus récemment, le 19 mars 2008, la revue Birdwatch annonce sa décision de se joindre au « Preventing Extinctions Programme » de la SPEA pour apporter des fonds complémentaires afin de poursuivre l’action de conservation in situ car le financement de l’Union européenne « EU Life Fund » arrive actuellement à son terme (Europe’s rarest finds favour, BirdLife International 2008) et pour une donation à Birdwatch.
Pyrrhula murina
Le Bouvreuil des Açores (Pyrrhula murina) est une espèce de passereaux appartenant à la famille des Fringillidae. Considérée auparavant comme la sous-espèce Pyrrhula pyrrhula murina du Bouvreuil pivoine, elle a aujourd'hui le statut d'espèce à part entière.
Il ciuffolotto delle Azzorre (Pyrrhula murina Godman, 1866) è un uccello passeriforme appartenente alla famiglia Fringillidae[2].
Il nome scientifico della specie, murina, deriva dal latino e significa "grigio topo" (cfr. mus, "topo"), in riferimento alla colorazione di questi uccelli.
Misura 16–17 cm di lunghezza, per un peso di 30 g[3]: a parità d'età, i maschi sono leggermente più grossi e robusti rispetto alle femmine.
L'aspetto di questi uccelli è quello tipico dei ciuffolotti, massiccio e robusto, con grossa testa e becco tozzo e massiccio, di forma arrotondata.
Il piumaggio è dominato dalle tonalità del bruno, con sfumature grigiastre su gola, petto e dorso, mentre ali, coda, calotta e mascherina facciale sono di colore nero, con copritrici grigie: codione e sottocoda sono biancastri. A differenza delle altre specie di ciuffolotto, in questi uccelli non è presente un marcato dicromatismo sessuale, coi due sessi virtualmente identici e i maschi che solo sporadicamente possono presentare sfumature rosate nell'area ventrale.
I ciuffolotti delle Azzorre sono uccelletti vispi e allegri, dalle abitudini diurne, che vivono perlopiù in coppie e passano la maggior parte della giornata alla ricerca di cibo fra la vegetazione o al suolo, coi due partner che si cercano spesso e si tengono costantemente in contatto mediante richiami fischiati.
Il ciuffolotto delle Azzorre è una specie perlopiù granivora, la cui dieta segue variazioni stagionali rimarchevoli: durante la primavera, questi uccelli basano la propria dieta sui fiori e germogli, felci e licheni[4], durante l'estate si nutrono perlopiù di semi e germogli di piante erbacee, durante l'autunno privilegiano bacche e semi di arbusti da frutto e d'inverno prediligono semi d'albero[5][6]. La loro dieta è fortemente dipendente dalla flora locale, tant'è che questi uccelli si nutrono di almeno 36 specie endemiche dell'arcipelago, che rappresentano la maggioranza della loro dieta durante quasi tutto l'arco dell'anno[3][7].
La stagione riproduttiva di questi uccelli va da maggio ad agosto: le coppie, durante questo periodo, divengono territoriali e scacciano vigorosamente eventuali intrusi dai paraggi. Il maschio corteggia la femmina tenendo un rametto nel becco (similmente al ciuffolotto europeo e agli estrildidi) e cantando[3].
Il nido viene costruito a qualche metro dal suolo, nel folto della vegetazione: esso si compone di due strati di radichette e fibre vegetali ed è foderato internamente da materiale più soffice[8]. Per il resto non si conosce ancora granché circa le abitudini riproduttive di questa specie, sebbene si pensa che esse non differiscano significativamente per modalità e tempistica da quelle degli altri ciuffolotti e dei fringillidi in generale.
Come intuibile dal nome comune, il ciuffolotto delle Azzorre è endemico delle Azzorre ed in particolare occupa la porzione orientale dell'isola di São Miguel, fra i 300 e gli 800 m di quota[3][9]. La specie è stanziale, tuttavia in autunno si registrano spostamenti fino a 3 km lungo il corso dei fiumi, il che farebbe pensare a tentativi di dispersione dei giovani una volta abbandonato il nido[8].
L'habitat di questi uccelli è rappresentato dalla laurisilva matura, con presenza di vecchi alberi e di denso sottobosco a predominanza di specie native.
Fino al 1993, il ciuffolotto delle Azzorre veniva considerato una sottospecie del ciuffolotto propriamente detto, col nome di Pyrrhula pyrrhula murina: attualmente, considerate le differenze morfologiche, comportamentali e soprattutto genetiche (sebbene permangono affinità non di poco conto, come ad esempio la peculiare confomazione degli spermatozoi[10]), la comunità scientifica tende a considerarne corretta l'elevazione al rango di specie a sé stante, pur rimanendo filogeneticamente molto vicina alla precedente[2][11].
Considerato comune e anzi dannoso per i raccolti durante i secoli passati, già negli anni '20 il ciuffolotto delle Azzorre era divenuto raro, e la popolazione globale di questa specie ha continuato a mostrare un trend negativo ancora per decenni.
Attualmente, la popolazione di questi uccelli è stimata in circa 120 coppie riproduttive, distribuite in un areale frammentato di circa 580 ettari[8]: per questo motivo, il ciuffolotto delle Azzorre è considerato una "specie vulnerabile" dall'IUCN[1].
I fattori alla base del crollo demografico di questi uccelli sono l'abbattimento indiscriminato della laurisilva, l'introduzione di predatori (gatti, ratti) e di vegetali che hanno rimpiazzato l'habitat primigenio[12][13]: per arrestarne il declino è stata varata l'istituzione di aree protette ed il monitoraggio continuo della popolazione selvatica, che è stata posta sotto stretta protezione[14].
Il ciuffolotto delle Azzorre (Pyrrhula murina Godman, 1866) è un uccello passeriforme appartenente alla famiglia Fringillidae.
De azorengoudvink (Pyrrhula murina), ook wel priolo (lokale Portugese naam), is een zangvogel uit de familie der Fringillidae (Vinkachtigen). Het is een bedreigde, endemische vogelsoort op de Azoren, een archipel in de Atlantische Oceaan.
De vogel is gemiddeld 17 cm lang en even groot als de gewone goudvink. De vogel werd tot in de jaren 1990 als een ondersoort beschouwd. De azorengoudvink is veel doffer gekleurd, met een zwarte kop, staart en vleugels en een grijze band over de vleugel en bruin op de rug. De buik en borst zijn bruin tot vaag roze.[1]
Deze soort is endemisch op de Azoren (Portugal), en komt alleen voor in een klein gebied aan de oostkant van het eiland São Miguel. In de winter en het voorjaar is deze vogel sterk afhankelijk van het inheemse laurierbos. In de zomer wordt de vogel ook wel waargenomen in aangeplante bossen.[1]
De azorengoudvink heeft een zeer klein verspreidingsgebied (144 km²) en daardoor is de kans op uitsterven aanwezig. De grootte van de populatie werd in 2011 door BirdLife International geschat op tussen de 760 en 1350 individuen (op grond van een studie uit 2008). De soort is in het verleden sterk achteruit gegaan door ontbossing waarbij het laurierbos plaats moest maken voor landbouw en bosbouw met uitheemse boomsoorten. Daarnaast worden de laatste resten laurierbos bedreigd door invasieve planten zoals Hedychium gardnerianum ("siergember", een tuinplant) die de zaadvorming van het oorspronkelijk bos verminderen. Om deze redenen staat deze soort als bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
De Portugese vereniging voor vogelstudie (en -bescherming) Sociedade Portuguesa para o Estudo das Aves (SPEA) probeert de populatie in stand te houden door habitatverbetering. Met behulp van plaatselijke vrijwilligers wordt aan de oostkant van het eiland de invasieve siergember verwijderd en de natuurlijke begroeiing hersteld. Verder is er een bezoekerscentrum (Centro Ambiental do Priolo) in de buurt van Nordeste. Hier wordt voorlichting over dit project gegeven en wordt het werk gecoördineerd.[1][2]
Bronnen, noten en/of referentiesDe azorengoudvink (Pyrrhula murina), ook wel priolo (lokale Portugese naam), is een zangvogel uit de familie der Fringillidae (Vinkachtigen). Het is een bedreigde, endemische vogelsoort op de Azoren, een archipel in de Atlantische Oceaan.
Asordompap (Pyrrhula murina) er en monotypisk art i slekten dompaper (Pyrrhula), som inngår i finkefamilien (Fringillidae). Den er endemisk for det østre São Miguel i de østlige Azorene og har en svært smal utbredelse. Den ble tidligere regnet som konspesifikk med dompap (P. pyrrhula), men disse er nå delt i hver sin art.[1] Ingen underarter anerkjennes. Ifølge IUCNs rødliste er arten sårbar.[2]
Asordompap skiller seg fra dompap gjennom å ha gjennomgående blassere utfarging. Der dompaphannen er rød er asordompaphannen lys gammelrosa eller grårosa. Hunnen ligner mer på dompaphunnen og er hovedsakelig grå. Den blir omkring 16–17 cm lang og veier cirka 30 g.[3]
Arten er standfugl og trives i lokal laurbærskog som vokser i bratte dalsider, i mai–november også i urteaktig vegetasjon i randsonen mot skogsområder. Den eter frø, knopper og bær fra mist 37 forskjellige planter.[3] I mai forflytter fuglene seg fra cirka 700 moh. og ned i lavere elevasjoner i elvedalene for å ete frø.[3]
Svært lite er kjent om hekkingen, annet enn at hekketiden varer fra mai til sent i august.[3] Hunnen legger 2–3 egg i et kopp-formet rede gjort av grener, gress og mose. Redet ligger trolig cirka 5 m over bakken og bygges som regel i et laurbærtre.[3]
Asordompapen sto i ferd med å bli utryddet. For bare noen år siden var det kun i underkant av 40 par tilbake på øygruppa, men den lokale partneren til BirdLife International (Portuguese Society for the Study of Birds) tok ansvar og klarte å redde arten. Per 2016 talte bestanden mer enn 850 individer. Årsaken til nedgangen i bestanden var avskoging av laurbærskogen, som arten er helt avhengig av for å hekke og fø opp unger. Planting av nye trær ga resultater.[4]
Inndelingen og rekkefølgen av den følger HBW Alive og er i henhold til Clement, Christie & Sharpe (2017).[3] Norske navn på artene følger Norsk navnekomité for fugl og er i henhold til Syvertsen et al. (2008).[5] Navn og beskrivelser i parentes er ikke offisielle navn, men kun midlertidige beskrivelser i påvente av offisielle navn.
Det er ganske nylig funnet arkeologiske beviser for en utdødd dompap på Azorene. Den har blitt beskrevet med bakgrunn i fossiler funnet i Furna do Calcinhas, ei lita grotte på vulkanen Caldeira, som ligger på Ilha Graciosa. Den har fått det vitenskapelige navnet Pyrrhula crassa og var større enn både asordompap og dompap.[6]
Asordompap (Pyrrhula murina) er en monotypisk art i slekten dompaper (Pyrrhula), som inngår i finkefamilien (Fringillidae). Den er endemisk for det østre São Miguel i de østlige Azorene og har en svært smal utbredelse. Den ble tidligere regnet som konspesifikk med dompap (P. pyrrhula), men disse er nå delt i hver sin art. Ingen underarter anerkjennes. Ifølge IUCNs rødliste er arten sårbar.
Gil azorski[3] (Pyrrhula murina) – zagrożony wyginięciem gatunek ptaka z rodziny łuszczakowatych (Fringillidae), zwany także gilem z Sao Miguel. Gatunek wyodrębniony niedawno na podstawie różnic morfologicznych[4] oraz analizy filogenetycznej[5] z P. pyrrhula z którym stanowi takson siostrzany[5]. Endemiczny dla wyspy São Miguel w archipelagu Azory. Zamieszkuje lasy laurowe. Obecne występowanie jest ograniczone do bardzo niewielkiego terenu ok. 580 ha w okolicy Pico da Vara we wschodniej części São Miguel[6]. Populacja szacowana jest obecnie na około 627-1,996 dorosłych osobników, mimo że w latach 70. XX wieku było zaledwie ok. 40 par[7]. Jednej z najbardziej zagrożonych gatunków ptaków w Europie. Cały obszar występowania jest chroniony jako obszar specjalnej ochrony ptaków Natura 2000. Podejmowane są działania ochronne, polegające przede wszystkim na chronieniu i odtwarzaniu siedliska – lasów laurowych. Dla ochrony gatunku realizowany był projekt finansowany przez unijny Instrument Finansowy LIFE.
Gil azorski (Pyrrhula murina) – zagrożony wyginięciem gatunek ptaka z rodziny łuszczakowatych (Fringillidae), zwany także gilem z Sao Miguel. Gatunek wyodrębniony niedawno na podstawie różnic morfologicznych oraz analizy filogenetycznej z P. pyrrhula z którym stanowi takson siostrzany. Endemiczny dla wyspy São Miguel w archipelagu Azory. Zamieszkuje lasy laurowe. Obecne występowanie jest ograniczone do bardzo niewielkiego terenu ok. 580 ha w okolicy Pico da Vara we wschodniej części São Miguel. Populacja szacowana jest obecnie na około 627-1,996 dorosłych osobników, mimo że w latach 70. XX wieku było zaledwie ok. 40 par. Jednej z najbardziej zagrożonych gatunków ptaków w Europie. Cały obszar występowania jest chroniony jako obszar specjalnej ochrony ptaków Natura 2000. Podejmowane są działania ochronne, polegające przede wszystkim na chronieniu i odtwarzaniu siedliska – lasów laurowych. Dla ochrony gatunku realizowany był projekt finansowany przez unijny Instrument Finansowy LIFE.
Pyrrhula murina, conhecida pelo nome comum de priolo,[2] é uma ave passeriforme, em estado de conservação vulnerável, endémica na parte leste da ilha de São Miguel, Açores.
O priolo era até há pouco considerado uma subespécie do dom-fafe (Pyrrhula pyrrhula), mas foram separados como duas espécies distintas em 1993.[3] No entanto, a separação não é consensual, havendo ainda alguns autores que não reconhecem esta classificação.
Este passeriforme, que atinge um comprimento de 16 a 17 cm, tem o bico negro e forte, o corpo de cor cinza e a cauda preta. Nos juvenis, a cabeça é castanha. É facilmente reconhecido à distância pelo seu cantar característico, curto, flautado e melancólico, bastante distintivo.
Os dois sexos são idênticos. No verão, o priolo alimenta-se essencialmente em zonas abertas e no inverno permanece na floresta nativa de altitude, sendo muito dependente da floresta laurissilva típica da Macaronésia. Reproduz-se na floresta laurissilva, entre junho e o final de agosto.
O priolo é uma espécie de ave endémica da ilha de São Miguel, mais especificamente da zona montanhosa localizada a leste desta ilha, que abrange os concelhos do Nordeste e da Povoação. Vive predominantemente na Serra da Tronqueira e no Pico da Vara, na parte leste da ilha de São Miguel. Alimenta-se basicamente da flora (flores) da floresta laurissilva.
Um dos grandes motivos da sua quase extinção foi, além da destruição do habitat natural, a perseguição que lhe foi movida no século XIX durante o ciclo da laranja, justamente pela grande destruição que fazia nas flores das laranjeiras.
A população, até há pouco tempo estimada em cerca de 775 indivíduos,[4] estava limitada a bolsas de vegetação nativa remanescentes.
Trata-se do passeriforme mais ameaçado de extinção em toda a Europa. Contudo, a 9 de dezembro de 2016, a UICN retirou-o da lista de espécies em perigo (EN), sendo o priolo considerado agora uma espécie vulnerável (VU).[5]
Atualmente, estima-se que existam mais de 1000 indivíduos. Este aumento da população deveu-se sobretudo a um esforço continuado do projeto LIFE-Priolo (2003 a 2008), coordenado pela Sociedade Portuguesa para o Estudo das Aves (SPEA) em conjunto com o Governo Regional dos Açores e a RSPB (Royal Society for the Protection of Birds, uma sociedade britânica de proteção das aves), que teve como principal objetivo reconstituir a vegetação endémica da região, da qual o priolo se alimenta.[6][7]
Com a finalidade de proceder ao controlo, à investigação, ao ensino, à interpretação e também ao fomento da interação entre o homem e o habitat do priolo de forma harmoniosa, foi criado o Centro Ambiental do Priolo, no Parque Florestal Cancela do Cinzeiro, pela Sociedade Portuguesa para o Estudo das Aves, em parceria com a Secretaria Regional do Ambiento e do Mar e a Direcção Regional de Recursos Florestais, no âmbito do projeto Life-Priolo.[8]
Pyrrhula murina, conhecida pelo nome comum de priolo, é uma ave passeriforme, em estado de conservação vulnerável, endémica na parte leste da ilha de São Miguel, Açores.
Azorisk domherre[2] (Pyrrhula murina) är en tätting i familjen finkar endemisk för en enda ö i ögruppen Azorerna.[3]
Azorisk domherre är en knubbig, rätt stor (17 centimeter) och långstjärtad fink som är mycket lik den vida spridda domherren (Pyrrhula pyrrhula) med sitt svart ansikte, hätta och vingar samt den ljusa övergumpen. Undersidan är dock rosabrun istället för röd, ryggen brun istället för grå och övergumpen beige och inte vit.[1]
Arten förekommer i ursprunglig lagerskog i branta dalgångar och mellan maj och november också i skogskanter och i skogsdungar med införda trädarter som Clethra, Cryptomeria japonica och australisk buxbom (Pittosporum undulatum). Den ses generellt över 400 meters höjd, men ner till 300 meters höjd i skogar utmed bäckar och åar.[4]
Fågeln lever av vegetabilier som frön, knoppar, bär och frukt från ett antal olika inhemska växter. På våren är azorisk järnex (Ilex parado) en viktig födokälla i brist på annat. Den födosöker i par eller små familjegrupperingar i träd, buskar och på marken. Vår och höst är den mycket beroende av inhemska växtarter, men kan utan problem inta annat under annan tid på året.[4]
Det finns inte mycket information om artens häckningsbeteende. Den häckar från maj till slutet av augusti och lägger två kullar med två till tre ägg. Boet är en skål gjord av torrt gräs, kvistar, växtfibrer och mossa som placeras upp till fem meter över marken i ett barrträd.[4]
Arten förekommer enbart på ön São Miguel i Azorerna,[3] och där endast på östra sidan av ön. Tidigare behandlades den som underart till domherre, men idag urskiljs den allmänt som egen art.
Arten var lokalt mycket vanlig på 1800-talet och betraktades då som ett skadedjur i öns fruktodlingar. Efter 1920 blev den sällsynt på grund av skogsavverkning och jakt. Tidigare trodde man att den enbart förekom i ett mycket litet område med sex kvadratkilometer ursprunglig skog på sluttningarna nära Pico da Vara. En grundligare undersökning 2008 visade dock att arten förekommer i ett större område. Fram till och med 2005 kategoriserade internationella naturvårdsunionen IUCN arten som starkt hotad, därefter fram till 2009 som akut hotad och fram till 2016 återigen som starkt hotad. Från 2016 anses den inte längre vara utrotningshotad efter uppskattningar som visar att populationen är stabil och numera består av 667-1-996 vuxna individer. Dock placeras den i kategorin sårbar på grund av sitt mycket begränsade utbredningsområde.[1]
Azorisk domherre (Pyrrhula murina) är en tätting i familjen finkar endemisk för en enda ö i ögruppen Azorerna.
Pyrrhula murina là một loài chim trong họ Fringillidae.[1]
Pyrrhula murina là một loài chim trong họ Fringillidae.
Pyrrhula murina (Godman, 1866)
СинонимыАзорский снегирь (лат. Pyrrhula murina) — вымирающий вид птиц отряда воробьинообразных. Эндемик острова Сан-Мигел (Азорские острова)[1].
Ранее азорского снегиря считали подвидом обыкновенного снегиря (Pyrrhula pyrrhula), но в 1993 году его выделили в отдельный вид[1][2].
Окрас перьев у этого снегиря шоколадно-коричневый, по бокам иногда рыжеватого оттенка. В летнее время года окрас становится менее ярким. На голове азорского снегиря чёрные перья образуют характерную «шапочку», также у него чёрного цвета подбородок и конусообразный клюв. У мужской особи азорского снегиря грудь бурого цвета.
Азорский снегирь немного крупнее обыкновенного снегиря (Pyrrhula pyrrhula). Его особи достигают размера в 17 см и отличаются отсутствием явного полового диморфизма.
В первой половине XX века азорский снегирь находился на грани исчезновения. В 1927 году он был впервые признан вымирающим видом, но с 1968 года одиночные его экземпляры снова стали встречаться на склонах возвышенности Пику-да-Вара острова Сан-Мигел Азорских островов, хотя общая численность популяции этого вида насчитывала менее ста особей. В настоящее время большую опасность для азорских снегирей представляет угроза разрушения их среды обитания. Питаются снегири почками и плодами деревьев, семенами дикорастущих трав.
Филогенетические исследования показали, что митохондриальная ДНК азорского снегиря сильно отличается от исследованных у особей британского и северного снегирей. Эти различия даже больше, чем между видами рода Loxia, обитающими в Великобритании, но для более полного исследования этого факта изучают ДНК птиц Пиренеев. И это не удивительно. Несмотря на внешнее сходство с обыкновенным снегирем, азорский является более древней формой, находившейся у истоков формирования современной группы черношапочных снегирей Северной Евразии (P. pyrrhula, P. griseiventris, P. cineracea). Очень длительная изоляция стала причиной сохранения более примитивных черт предковых форм. Поэтому ближайших родственников правильнее будет искать на Филиппинах (Pyrrhula leucogenis) и Тайване (Pyrrhula nipalensis uchidai).
Международный союз охраны природы относит азорского снегиря к видам, находящимся под угрозой (это средний из семи уровней угрозы виду по классификации Международного союза охраны природы)[1].
Азорский снегирь (лат. Pyrrhula murina) — вымирающий вид птиц отряда воробьинообразных. Эндемик острова Сан-Мигел (Азорские острова).
聖米格爾紅腹灰雀(學名Pyrrhula murina)是聖米格爾島(São Miguel Island)一種瀕危的雀。
聖米格爾紅腹灰雀最初是於1866年由英國鳥類學家Frederick DuCane Godman所描述。它們收往被認為是紅腹灰雀的亞種,但於1993年重新分類成為物種。[1][2]
聖米格爾紅腹灰雀長15-17厘米,重30克,雄雀較雌雀稍大。[3][4][5] 與其他雀科比較,它們較為豐滿,雙翼較短,尾巴較長。它們的毛色與紅腹灰雀相似,但較為陰沉,下身也沒有鮮粉紅色。它們的冠、面部、雙翼及尾巴都是黑色的,其餘的呈灰色或淡灰褐色。[4] 雄雀及雌雀外表基本上相同,但雄雀的腹部及兩側有淡淡的粉紅色。[6]
聖米格爾紅腹灰雀只限於聖米格爾島內細小的地區,約有580公頃大。[6] 它們主要居住在以瓦拉皮庫特(Pico da Vara)為中心,海拔300-800米的地方。於9月至12月會向西遷徙。但在島的西端從未有見到它們。[6]
聖米格爾紅腹灰雀於6月中至8月末會進行繁殖。它們會在密林中築巢,鳥巢離地約有3米。鳥巢是兩層的,外層為樹枝,內層為草、根及苔蘚。[7] 每次所生蛋的數目不詳。雛雀會於7月中長羽毛,並於9月後換羽。[6]
聖米格爾紅腹灰雀主要是草食性的,吃種子、果實、芽、蕨類的孢子囊及藻體、和苔蘚;有時也會吃無脊椎動物,如半翅目。於19世紀時,它們分佈得較廣時,曾經在富爾納斯(Furnas)成為了橙的害蟲。[6] 它們會因應食物的供應而來往山上。[7]馬德拉群島榿葉樹也是它們的食物。
聖米格爾紅腹灰雀的群落細小,估計於1970年代末、1989年、1990年代初及2008年分別只有30-40對、100對、60-200對和775隻。[8] 它們是雀形目中最為受威脅的物種[4],也是歐洲中第二稀有的鳥類。它們的數量自1920年代就開始衰減,原因是失去森林棲息地、入侵物種等。[6] 它們現在的整個棲息地都受到保護,並以回復其原有棲息地來進行保育工作。[4]