Bohemian waxwing populations are increasing due to conservation of shrub lands in the United States. Some of the problems facing Bohemian waxwing populations are collisions with windows, automobile collisions, and the toxic effects of pesticides.
US Migratory Bird Act: protected
US Federal List: no special status
CITES: no special status
State of Michigan List: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: least concern
Bohemian waxwings usually communicate through vocalizations, similar to their close relatives, cedar waxwings. Social calls are described as a trilling "zeee". Hatchlings also use a quiet trill with parents. The basic call is a high pitched, rapid trill that has a variety of frequencies and is generally lower in pitch than that of cedar waxwings When mates are within range of each other contact calls are used. These are normally softer and higher in pitch than the social call. A courtship call consists of a very wide frequency spread. Both mates give courtship calls during nest-building and courtship interaction. Females continue to give courtship calls while feeding and sitting in the nest. A disturbance call is normally characterized by a long descending whistle. The disturbance call is used during nest-building and incubation. No injury or begging calls have been reported in Bohemian waxwings.
Communication Channels: visual ; acoustic
Other Communication Modes: duets ; choruses
Perception Channels: visual ; tactile ; acoustic ; chemical
There are no known adverse effects of Bohemian waxwings on humans.
Bohemian waxwings are sought after by bird watchers and they provide important ecosystem services by dispersing the seeds of the fruiting trees and shrubs they eat.
Bohemian waxwings are preyed on by falcons and hawks. They are important seed dispersers and prey on small, flying insects. There are 2 types of protozoan parasites documented in Bohemian waxwings: Leucocytozoon and Trypanosoma.
Ecosystem Impact: disperses seeds
Commensal/Parasitic Species:
Bohemian waxwings are frugivorous and insectivorous. The main source of food is sugary fruits. Bohemian waxwings have a large liver which helps convert sugar to energy. They also have the ability to metabolize ethanol from the fermentation of those sugary fruits. Favorite fruits in North America include juniper (Juniperus virginiana) and mountain ash (Sorbus americana). Bohemian waxwings also feed on aerial insects during the summer. In late spring and early summer insects, especially midges (Chironomidae) and mosquitos (Culicidae), make up about 37% of their diet. Insects are also favored during nesting. When preferred food sources are less abundant, they feed on flowers and sap from trees.
Animal Foods: insects
Plant Foods: fruit; flowers; sap or other plant fluids
Primary Diet: carnivore (Insectivore ); herbivore (Frugivore )
Bohemian waxwings are native to the Nearctic and Palearctic regions. Their range during times of breeding in the Nearctic region spans as far west as central Alaska and as far east as the central part of Ontario. Most breeding regions do not extend any farther south than the most southern part of British Columbia. They normally do not breed north of Alaska or Nova Scotia. In March and April, this species migrates south to southwest British Columbia and the northern United States. In the Palearctic region breeding occurs in the northern parts of Eurasia, most commonly in Scandinavia, Russia and Siberia. These populations migrate south to central Europe and east to central Japan in the non-breeding season.
Biogeographic Regions: nearctic (Native ); palearctic (Native )
Other Geographic Terms: holarctic
The longest reported lifespan for a banded bird in North America was 5 years 10 months. This species is recorded living as long as 12 years in Europe. The main causes of mortality are predation, competition between similar species, and failure to fully metabolize ethanol produced from the consumption of fruits (intoxication).
Range lifespan
Status: wild: 12 (high) years.
Bohemian waxwings are described as starling-sized, having sleek crests, gray overall, with face washed in chestnut. The tip of the tail has a yellow band. Adult males have a throat patch that is larger than that of females and a broader yellow tip to the tail. The common name, "waxwing," comes from the red waxy tips on their secondary feathers. A similar species, cedar waxwings (Bombycilla cedrorum), are smaller, having a pale yellow belly, and wings that are not as colorful. Juvenile Bohemian waxwings have plumage that is more gray than that of adults, with a whitish throat, and streaked underparts.
Range mass: 46.5 to 69.0 g.
Range length: 159 to 203 mm.
Range wingspan: 30 to 36 cm.
Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry
Sexual Dimorphism: male larger
Bohemian waxwings are preyed on mainly by birds of prey, including merlins (Falco columbarius), which prey extensively on winter flocks, prairie falcons (Falco mexicanus), rough-legged hawks (Buteo lagopus), and Eurasian sparrowhawks (Accipiter nisus). When approached, Bohemian waxwings adopt a cryptic posture with neck and bill extended skyward while they remain very still. If the cryptic posture fails to be effective, they fly upward and chatter loudly to warn other waxwings of a threat.
Known Predators:
Anti-predator Adaptations: cryptic
During the breeding season, Bohemian waxwings are most common in woodlands ranging from coniferous to coniferous-deciduous. This species also inhabits areas around lakes, streams, and swamps. Typically, they inhabit areas where they can forage for fruits and insects in plentiful amounts. During spring and fall migration they abandon woodlands to seek areas high in fruit abundance, including urban habitats. When food resources diminish, they relocate. During winter seasons, Bohemian waxwings are found in woodland or scrub areas with fruit that remains on branches.
Habitat Regions: temperate ; terrestrial
Terrestrial Biomes: taiga ; forest ; scrub forest
Other Habitat Features: urban ; suburban ; agricultural ; riparian
Bohemian waxwings find mates during winter and spring flocks through courtship feeding behavior and courtship hopping. Courtship feeding and hopping happens when the male and female are perched and they in turn hop toward one another until they are close enough to touch bills. Once they are close, they pass food or other objects back and forth while hopping away and then back toward the mate before returning the object. This exchange can happen several times. It is thought that red wax on the wings is used to attract females. The older, and potentially more experienced, males have the largest amount of waxy substance on the tips of their secondary feathers. Males with more wax are preferred by females.
Mating System: monogamous
Breeding season of Bohemian waxwings occurs at the same time as the ripening of fruit in the summer. This species breeds later than most birds, even later than their close relatives, cedar waxwings (Bombycilla cedrorum). The typical breeding season is between March and April or as late as May to late June. The typical brood consists of 4 to 6 smooth, glossy eggs that are pale blue-gray marked with black dots and wavy lines. Eggs are sub-elliptical to oval and 25 x 17 mm. Hatchlings are naked, with a red mouth with purple bands and a purplish tongue. Fledging time is 15 to 17 days. Young leave the nest barely able to fly, after 18 days. Fledging occurs from mid-June to mid-August, with most fledging in July.
Breeding interval: Breeding occurs once a year, occasionally twice a year if the first breeding attempt is prior to March.
Breeding season: Breeding occurs from March to late June.
Range eggs per season: 4 to 6.
Range time to hatching: 13 to 14 days.
Range fledging age: 15 to 17 days.
Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; oviparous
Female Bohemian waxwings incubate their eggs for 14 to 15 days. Although incubation is only completed by females, both females and males feed the young. Males may spend more time feeding the young once they have hatched. Both parents may continue to feed young after fledging for up to two weeks.
Parental Investment: altricial ; pre-fertilization (Provisioning, Protecting: Female); pre-hatching/birth (Provisioning: Female, Protecting: Male, Female); pre-weaning/fledging (Provisioning: Male, Female, Protecting: Male, Female)
Adult Bohemian waxwings are medium sized (33.02 cm wingspan and 16-19 cm body length) and have a general flycatcher shape. Their heads have a reddish-brown tinge with a crest on the top and their eyes and chin area are covered by a black “mask”, although juveniles lack this mask (All About Birds 2017; Seattle Audubon 2017). Adults are a brownish gray, while juveniles are primarily gray, with brown mottling on their underparts. B. garrulus has yellow patches on the tips of its wings, along with white and black edging. Juveniles lack these feather tips. As the birds mature, the size and amount of colored feather tips seem to increase. Their tails have yellow markings and are tinged red underneath (Seattle Audubon 2017; All About Birds 2017).
The Bohemian waxwing is closely related to and is often mistaken for the Cedar waxwing (Bombycilla cedrorum). The Bohemian waxwing can be distinguished from the Cedar waxwing by its larger size, its yellow and white feather tip markings, and its call (Seattle Audubon 2016). The call of B. garrulous is a high pitched, lisping “see”, and is harsher and more grating than the call of the Cedar waxwing (Kaufmann 2017).
In spring, , B. garrulus populations make migratory movements from southern wintering ranges in the northwestern U.S. and southwest Canada to breeding sites in Alaska and northwest Canada. Breeding locations may change annually, most likely in response to fruit availability. There are nonbreeding populations from the southern border of Canada into the U.S., extending further south in the west and receding northward toward the east coast. There is a year-round population where the nonbreeding and breeding ranges overlap in southwest Canada. Breeding takes place in mid-June, which is late in comparison to most birds. In September, they depart their breeding areas and arrive in south central British Columbia through October, in Oregon by mid-November, and large flocks sometimes reach northern California in January and February (Witmer 2002).
B. garrulus lives in open areas in the forest near the edges of burns, and in places with dispersed tall trees above their bushy understory. During the winters, they spend their time in semi-open wooded areas where food is more available. They tend to stay near towns where there are many planted fruits and berries. Some of the wild berries they eat in abundance are those of mountain-ash and junipers (Kaufmann 2017). Along with berries, Bohemian waxwings also eat insects, particularly flying ones. Breeding and migration depend on availability of crops, since their diet for the winter is dependent on vegetation as opposed to insects (Witmer 2002).
These birds are monogamous and are non-territorial. Because of their non-defensive nature, Bohemian waxwings lack a true song. They form large migratory flocks in which individual birds fly very close together with little to no aggression. They practice courtship which includes gift-giving, feeding, and billing (Witmer 2002). During the display of gift-giving, both birds perch close together with body feathers puffed out and the male passes a berry, flower, or other small item to the female. Their nests are typically built on the horizontal branches of spruce trees anywhere from 1.8 - 6.1 meters above the ground. Both sexes participate in the building of the nest which is composed of twigs, grass and moss lined with softer materials like feathers and fine grass. Females typically lay 4-6 pale bluish-gray eggs that are heavily dotted with black towards the wider end. Both parents feed the nestlings. The young flee the nest anywhere from 14-18 days after hatching and continue to associate with parents through the first fall and winter migration (Kaufmann 2017).
Bombycilla garrulus[2] ye una especie d'ave paseriforme de la familia Bombycillidae llargamente distribuyida polos montes fríos y templaos del Vieyu Mundu.
Bombycilla garrulus ye una especie d'ave paseriforme de la familia Bombycillidae llargamente distribuyida polos montes fríos y templaos del Vieyu Mundu.
Ar seizeg-sterenn a zo un evn, Bombycilla garrulus an anv skiantel anezhañ.
Hañviñ a reont en Europa an Norzh, en Azia an Norzh hag e kornaoueg Amerika an Norzh. Reoù Europa a zeu da c'hoañviñ da Europa ar Reter. Pa vez yen an amzer ha kalz a erc'h e teuont izeloc'h da glask o boued.
Tremen ral int e Breizh. Ne vezont gwelet nemet a-bell-da-bell pa vez kalz a erc'h en Europa ar Reter. E miz Kerzu 2012 e oa bet gwelet hiniennoù e kostezioù Lannuon[1].
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Ar seizeg-sterenn a zo un evn, Bombycilla garrulus an anv skiantel anezhañ.
L'ocell sedós (Bombycilla garrulus) és un membre de la família dels bombicíl·lids. Fa 18–21 cm de llargària i és una au elegant amb una punxeguda cresta. D'hàbits nòmades, es mou amb un vol ràpid i directe.
A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Ocell sedósAderyn a rhywogaeth o adar yw Cynffon sidan (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: cynffonnau sidan) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Bombycilla garrulus; yr enw Saesneg arno yw Bohemian waxwing. Mae'n perthyn i deulu'r Cynffonau sidan (Lladin: Bombycillidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn B. garrulus, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America, Asia, Ewrop ac Affrica.
Mae nhw yn y genws Bombycilla; weithiau cynhwysir genws arall: Phainoptila. Eu lliwiau amlycaf yw brown, llwyd golau a phlu sgleiniog gyda llun llygad du arnynt, cynffon sgwar ac adenydd gyda phig, neu fin. Ceir ychydig o gochni ar ymyl (pig) yr adain, weithiau. Dyma pam y rhoddwyd yr enw ar y teulu hwn o adar.
Mae'r gynffon sidan yn ymwelydd gaeaf achlysurol â Chymru, ond gallai gyrraedd mewn niferoedd mawr, yn enwedig, mae'n debyg, ar ôl cynhaeaf gwael o ffrwythau yn eu cynefin arferol yn Sgandinafia. Roedd gaeaf 2010 yn un o'r gaeafau hynny, pan gyrhaeddon nhw fel petaen nhw wedi rhagweld y gaeaf caled a chynnar oedd ar y ffordd iddynt.
Aberdaugleddau; 1947 Caerdydd, Llangollen a Bangor; 1952 sir Drefaldwyn; 1965 mewnlifiad mawr; 1966 (nifer o leoedd); 1988 Aberogwen; 2004 Rhuthun; 2008 Llandudno ac Aberogwen; 2010 (Bangor).
Mae peth tystiolaeth bod adar cynffon sidan yn cael eu dal a'u harddangos:
Mae'r cynffon sidan yn perthyn i deulu'r Cynffonau sidan (Lladin: Bombycillidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Cynffon sidan Bombycilla garrulus Cynffon Sidan Japan Bombycilla japonica Cynffon sidan y cedrwydd Bombycilla cedrorumAderyn a rhywogaeth o adar yw Cynffon sidan (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: cynffonnau sidan) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Bombycilla garrulus; yr enw Saesneg arno yw Bohemian waxwing. Mae'n perthyn i deulu'r Cynffonau sidan (Lladin: Bombycillidae) sydd yn urdd y Passeriformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn B. garrulus, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America, Asia, Ewrop ac Affrica.
Mae nhw yn y genws Bombycilla; weithiau cynhwysir genws arall: Phainoptila. Eu lliwiau amlycaf yw brown, llwyd golau a phlu sgleiniog gyda llun llygad du arnynt, cynffon sgwar ac adenydd gyda phig, neu fin. Ceir ychydig o gochni ar ymyl (pig) yr adain, weithiau. Dyma pam y rhoddwyd yr enw ar y teulu hwn o adar.
Brkoslav severní (Bombycilla garrulus) je zpěvný pták velký jako špaček obecný.
Má cirkumpolární rozšíření, hnízdí v severní Skandinávii, na Sibiři, Dálném východě a na severozápadu Severní Ameriky. Při hnízdění není jeho výskyt nijak hustý, v zimě se však v hejnech stahuje na jih do střední Evropy, výjimečně ještě jižněji (Malta, Kypr, v roce 1841 byl dokonce zaznamenán v severním Alžírsku[2]).
Brkoslav severní na území Česka pravidelně zimuje či tudy protahuje, jeho početnost je však značně kolísavá. Dokonce existuje několik neověřených zpráv o hnízdění. Jediná Faunistickou komisí České společnosti ornitologické akceptovaná (březen 2003) zpráva o hnízdění je historická z roku 1941 ze zámeckého parku ve Smilkově, uznaná na základě objevené korespondence pozorovatele Libora Chaloupky s Otto Kadlecem.[3]
Živí se převážně hmyzem, ale s oblibou ozobává ovoce (bobule), zvláště v zimě. Je to jeden z mála ptáků který požírá jmelí bílé, ochmet evropský a kalinu obecnou. Dožívá se průměrně pěti let.
Velký jako špaček s hustým opeřením a krátkým, žlutě zakončeným ocasem. Kostřec je šedý, na hlavě má pták chocholku. Cvrčivý hlas. Let je rychlý, podobný letu špačka.
Brkoslav se objevuje na deskových obrazech již v gotice, příkladem je Madona zbraslavská. Na tomto obraze z let 1350–1360 drží Ježíšek v ruce právě brkoslava. Obvyklejší je v tomto provedení spíše stehlík obecný.
Brkoslav severní (Bombycilla garrulus) je zpěvný pták velký jako špaček obecný.
Silkehalen (Bombycilla garrulus) er en spurvefugl på størrelse med en stær, der yngler i skove i de nordlige dele af Eurasien og Nordamerika. Mange fugle forlader deres yngleområde om vinteren og trækker længere sydpå. Nogle år optræder de her invasionsagtigt i deres søgen efter bær, der udgør hovedparten af deres føde.
Silkehaler ses ret almindeligt i Danmark i vinterhalvåret, hvor de tit opdages på deres smukt klingende kald, der lyder som en lille klokke. De er meget lidt sky og forekommer ofte i byområder, hvor de især ses fouragere efter rønnebær.
Silkehalen måler i længden 19-23 cm med et vingefang på 32-35,5 cm og en gennemsnitlig vægt på 55 gram.[1] Den er korthalet, hovedsagelig gråbrun med en iøjnefaldende top på hovedet. Hannen af nominatformen (B. g. garrulus) har en sort maske gennem øjet og sort strube. Bag næbbet findes et hvidt område. Bugen er kastanjefarvet og omkring ansigtsmasken findes kanelfarvede områder. Overgumpen er grå og halen har yderst et gult bånd, der indadtil er afgrænset af en bred sort kant. Vingerne er meget karakteristiske. Armsvingfjerene er sorte og håndsvingfjerene har gule felter, der også ses på den lukkede vinge. Armsvingfjerene ender i lange voksrøde vedhæng. Øjnene er mørkebrune, næbbet er overvejende sort og benene er mørkegrå eller sorte.[1] I flugten giver de lange vinger og korte hale fuglen en vis lighed med stæren, og dens flugt er på lignende måde hurtig og direkte.[2] Den klatrer godt i buske og træers grene, men bevæger sig dårligt på jorden.[3]
Hunnen ligner meget hannen, men har et smallere gult endebånd på halen, den sorte strube er utydeligere afgrænset og vingetegningerne en anelse mindre markante. Juvenile fugle er blegere end adulte, med lysere underside, kun få røde vingespidser, intet sort på struben og en smallere ansigtsmaske. Sammenlignet med nominatformen er den østligt forekommende B. g. centralasiae blegere, mere grå med kun lidt rødbrunt bag næbbet. Den amerikanske underart B. g. pallidiceps er mere farvet på kinderne og forhovedet end nominatformen og i øvrigt generelt blegere.[1]
Silkehalen har en cirkumpolar udbredelse, idet den yngler i de nordlige dele af Europa, Asien og Nordamerka. I Eurasien ligger dens nordlige udbredelsesgrænse tæt på trægrænsen, omtrent ved julis 10 °C isoterm, og den yngler sydpå lokalt til cirka 51°N.[3] De fleste fugle yngler i et område mellem 60–67°N, i Skandinavien op til 70°N.[4] Den nordamerikanske underart yngler i kontinentets nordvestlige og nordlige centrale dele, dens udbredelsesområde strækker sig sydpå over grænsen til USA i Rocky Mountains.[5][6]
Der findes tre anerkendte underarter:[1]
Ynglehabitaten er nåleskove, oftest nær vandet. Parret bygger en kopformet rede i et træ eller en busk, ofte nær stammen. Kuldet består af 3–7 æg, der ruges af hunnen i 13–14 dage. Ungerne fodres af begge forældrefugle, først mest med insekter, men derefter især bær. De flyver fra reden efter cirka 14–16 dage.
Silkehale i Ontario, Canada
Silkehalen (Bombycilla garrulus) er en spurvefugl på størrelse med en stær, der yngler i skove i de nordlige dele af Eurasien og Nordamerika. Mange fugle forlader deres yngleområde om vinteren og trækker længere sydpå. Nogle år optræder de her invasionsagtigt i deres søgen efter bær, der udgør hovedparten af deres føde.
Silkehaler ses ret almindeligt i Danmark i vinterhalvåret, hvor de tit opdages på deres smukt klingende kald, der lyder som en lille klokke. De er meget lidt sky og forekommer ofte i byområder, hvor de især ses fouragere efter rønnebær.
Der Seidenschwanz (Bombycilla garrulus) ist ein Singvogel aus der Familie der Seidenschwänze (Bombycillidae). Zwei (oder drei) wenig differenzierte Unterarten werden unterschieden: neben der Nominatform die nearktische Rasse B. g. pallidiceps sowie die in ihrem taxonomischen Rang etwas unklare Varietät (oder Unterart) B. g. centralasiae.
Der Seidenschwanz wird bis 18 cm groß und wiegt 50 bis 60 Gramm. Aus der Ferne wirken die knapp starengroßen Vögel eher unauffällig rostgraubraun, aus der Nähe sind sie jedoch sehr auffällig und bunt. Auffälligstes und unverkennbares Kennzeichen ist die spitz nach hinten verlaufende, teilweise aufrichtbare Federhaube. Vom Ansatz des kräftigen schwarzen Schnabels zieht sich über die Augen bis zum Nacken ein tiefschwarzer Streifen, der bei ausgefärbten Vögeln eine feine weiße Randung aufweist. Ähnlich wie beim gleich großen, aber nicht verwandten Kernbeißer zeigt sich unter dem Schnabel ein schwarzer Kehllatz. Der Schwanz endet mit einer schwarzen und danach dottergelben Binde. Einige der Armschwingen enden in meist roten (manchmal auch rotorangen), wie Siegellack glänzenden Tröpfchen, die zum englischen Namen Waxwing geführt haben. Aus der Nähe fällt die feine weiße Bänderung der orangegelb eingefassten tiefschwarzen Handschwingen auf. Die Jungtiere haben eine weißliche, grau gestrichelte Kehle; der Bauch ist weißlich und braungrau. Die Geschlechter unterscheiden sich nicht in Größe und Farbe.
Er ist ein geselliger Vogel und daher meist in Gruppen anzutreffen. Sein gläserner Ruf klingt wie „Sirrrrr“ oder „wie ein klingelnder Schlüsselbund“. Ein Seidenschwanz kann bis zu 13 Jahre alt werden.
Der Seidenschwanz besiedelt die gesamte Taigazone von Nordskandinavien bis zur Hudson Bay in Kanada. Die nördliche Verbreitungsgrenze fällt mit der Übergangszone von Taiga zur Waldtundra zusammen, die Südgrenze der Verbreitung ist regional sehr unterschiedlich: Zwar werden im gesamten Verbreitungsgebiet vor allem die nördlicheren Teile der Taiga besiedelt, es bestehen aber – insbesondere in Zentral- und Ostsibirien – auch größere Vorkommen, die am Südrand des Waldgürtels liegen. Die Art brütet in aufgelockerten, zum Teil unterholzreichen, fichtendominierten Mischwaldbeständen, sehr häufig in Gewässernähe. In Ostasien werden bevorzugt lockere Lärchenbestände besiedelt. Aber auch relativ trockener Birkenwald, wie er etwa in den Fjälls besteht, wird als Bruthabitat angenommen.
Die fallweise in den Süden abwandernden Seidenschwanzschwärme halten sich dort nomadisierend sehr häufig in anthropogen gestalteten Lebensräumen wie Parklandschaften, Friedhöfen oder Stadtrandgebieten auf und nützen das dort bereitstehende Nahrungsangebot.
Im Herbst und Winter besteht die Nahrung aus Beeren (Ebereschen-, Wacholder-, Mistel-, Schneeball-, Liguster- und Weißdornbeeren sowie Hagebutten), Äpfeln und Birnen. Der Seidenschwanz gehört also zu den wenigen Arten von Mistelverbreitervögeln in Mitteleuropa. In Städten werden durch einzelne Schwärme in wenigen Tagen große Flächen von Wildem Wein flächig abgeerntet, bevor dann zu einem anderen Standort gewechselt wird. Zur Brutzeit ernährt sich der Seidenschwanz von Insekten, die er von einer Warte aus entdeckt und anschließend im Flug erbeutet. Der Seidenschwanz vertilgt an jedem Tag etwa das Doppelte seines eigenen Körpergewichts. Den möglichen Alkoholgehalt von überreifen Früchten kann er durch seine große Leber ziemlich schnell abbauen.
Die Geschlechtsreife tritt mit einem Jahr ein. Die Hauptbrutzeit ist Mai bis Juli. Das napfförmige Nest aus Gras, Haaren, Moos und Nadelbaumzweigen wird im oberen Bereich von Bäumen gebaut, deren Standort meistens am Waldrand liegt, in der Nähe von Gewässern und anderen Brutpaaren. Das Weibchen legt vier bis sechs blaugraue Eier mit schwarzen Punkten. Diese werden 13 bis 14 Tage lang vom Weibchen bebrütet. Für Futter durch Insekten und Beeren sorgt in der Brutzeit das Männchen. Die Jungvögel werden nach etwa 15 bis 17 Tagen flügge. Jedes Jahr sucht sich der Seidenschwanz einen neuen Partner. Die Balz besteht unter anderem aus dem Füttern des Weibchens mit Beeren.
Die Art ist Standvogel beziehungsweise Teilzieher. Regelmäßig verlassen nur die äußerst nördlich beheimateten Populationen ihre Brutreviere und überwintern etwas südlich davon. Bei verminderter Verfügbarkeit der Frucht ihres Hauptnahrungsbaumes, der Eberesche, werden weitere Populationen zum Verlassen des Brutareals animiert. Großräumige Invasionen, wie sie zum Beispiel in den Wintern 2004/2005 und 2008/2009 festgestellt wurden, setzen neben einem Mangel an Früchten der Eberesche auch eine vorausgehende Anzahl ausfallsarmer Wintersaisons und erfolgreicher Brutsommer voraus, sodass ein gewisser Populationsdruck besteht. Dieser veranlasst die Abwanderung größerer Schwärme in andere Gebiete. In Bayern war der Seidenschwanz bei seinem Einflug im Winter 2008/2009 so zahlreich, dass er bei der Stunde der Wintervögel auf Platz 15 kam.[1] Solche Evasionen können einzelne Schwärme des Seidenschwanzes bis in den Mittelmeerraum führen. Ob sich diese Invasionsschwärme totwandern, ist nicht restlos geklärt, doch scheint ein beträchtlicher Anteil von ihnen nicht in die angestammten Brutgebiete zurückkehren zu können.
Das sporadische geheimnisvolle Erscheinen der Seidenschwanzschwärme in Mitteleuropa wurde von der Bevölkerung, insbesondere des Mittelalters, für ein böses Vorzeichen gehalten. Aus dieser Vorstellungswelt rührt auch der im Niederländischen noch immer gebräuchliche Artname Pestvogel her; in der deutschsprachigen Schweiz wird er oft Sterbevögeli genannt. Auch der lateinische Artname Garrulum Bohemicum und der englische Artname Bohemian Waxwing sind nicht uninteressant: Waxwing beschreibt die wie mit rotem Wachs aufgetropft erscheinenden streifen- oder tröpfchenförmigen Enden einiger Armschwingen. Bohemicum und Bohemian haben jedoch mit der Vorstellung früherer Generationen zu tun, das Volk der Böhmen neige besonders zur Vagabundage und zu künstlerisch buntem, zuweilen etwas lautem Auftreten.
Der Seidenschwanz (Bombycilla garrulus) ist ein Singvogel aus der Familie der Seidenschwänze (Bombycillidae). Zwei (oder drei) wenig differenzierte Unterarten werden unterschieden: neben der Nominatform die nearktische Rasse B. g. pallidiceps sowie die in ihrem taxonomischen Rang etwas unklare Varietät (oder Unterart) B. g. centralasiae.
Czëpnica (Bombycilla garrulus) – to je môłi, wanożny ptôch z rodzëznë czëpnicowatëch. Òn przelatowô m. jin. przez Kaszëbë, a czasã bë mógł tu zëmòwac.
Purgulindu[1] libo rändylinduine[2] (Bombycilla garrulus) on parvilois lendelii muuttuilindu.
Piduhus: 18-21 cm
Paino: 48-72 g
Karjalazil on purgulinduh liittyjiä perindötieduo.[3]
Reyðstapi (frøðiheiti - Bombycilla garrulus)
De Seideschwanz (Bombycilla garrulus), och Peschtvull oder Hongervillchen genannt,[1] ass e Sangvull aus der Famill vun de Seideschwänz (Bombycillidae), deen am héije Norde vun Europa, Asien an Nordamerika lieft.
A Jore wou, wéinst de Wiederbedingungen, dës Vigel am Wanter net méi genuch ze friesse fannen, verloossen se hiert Bruttgebitt an zéien a grousse Schwäerm no Süden a Südwesten, dat bis no Mëttel- a Westeuropa.
De Seideschwanz gëtt bis 18 cm grouss a ka bis 80 Gramm weien, an ass domat e bësse méi kleng wéi eng Märel.
De Seideschwanz lieft weltwäit virun allem an der Zon vun der Taiga, dat vu Nordskandinavien bis ronderëm d'Hudson Bay am Oste vu Kanada. Déi nërdlech Verbreedungsgrenz läit an der Iwwergangszon vun der Taiga an der Bëschtundra. Am Süde reecht d'Verbreedungsgrenz, besonnesch an Zentral- an an Ostsibirien, zum Deel bis un de südleche Rand vun der Bëschzon.
De Seideschwanz britt virun allem an opgelackerte Bëscher mat gemëschtem Bestand, z. B. mat Fiichten, Meläsen a Bierken.
D'Schwäerm déi am Wanter no Süden zéien, hale sech gären a Gebidder op déi vum Mënsch amenagéiert goufen, wéi z. B. an de Gäert vun den Dierfer an um Rand vun de Stied, a Parken an op Kierfechter, wou si hiert Friesse fannen.
Dëst besteet virun allem aus Bieren an Uebst (Äppel, Biren,...).
Zu Lëtzebuerg gouf de Seideschwanz fir d'lescht an de Wantere vun de Joren 1995/1996, 2005 bis 2008[2] an 2010/2011[3][4] gesinn.
Virun 1940 waren dat ë. a. d'Wanteren 1923/24 an 1932/33, an nach virdrun an de Joren 1850, 1866, 1867, 1870, 1871, 1892, 1893, 1902, 1911.[5]
De lëtzebuergeschen Numm Seideschwanz steet am lëtzebuergeschen Dictionnaire, mä zanter wéini e gebraucht gëtt steet net do.[6] Den däitschen Numm Seidenschwanz ass am 16. Joerhonnert a Sachsen ënner der Form Seydenschwantz oder Seydenschwentzlin bekannt an huet sech am 17. Joerhonnert iwwer de ganzen däitsche Sproochraum verbreet.[7] De Gattungsnumm Bombycilla, deen de franséischen Ornitholog Louis Pierre Vieillot am Joer 1808 kreéiert huet, ass eng wuertwiertlech Iwwersetzung vu Seideschwanz: bombyx (lat., gr.) heescht Seid, d'Wuert cilla gëtt ornithologesch vun dem Ufank vun der Neizäit un am Sënn vu Schwanz gebraucht (amplaz vu cauda, dem richtege laténgesche Wuert dofir).[8] D'Bezeechnung Seideschwanz soll awer näischt mat dem Schwanz vum Vull ze dinn hunn, mä géif vum mhd. swenzlin oder swenzel kommen, woumat e Kleed mat enger Schleef, d'Schleef selwer (fr. traîne, queue) oder e laange Schleier bezeechent ginn ass. An deem Fall géif den Numm op déi seiden Hauf um Kapp vum Vull hiweisen.[9]
De laténgeschen Aartnumm garrulus bedeit gespréicheg oder Schnëssert. Dat ass eigentlech den Numm vum Markollef (Garrulus glandarius), deem de Seideschwanz e bësse gläicht.[8] De Conrad Gesner huet de Vull Garrulus bohemicus (d. h. béimesche Schnëssert) genannt; dat war am Joer 1555. Den Numm Behemle oder Beemerle, en Diminutiv vum mhd. Bemlin (hdtsch: Böhmer), war am 16. Joerhonnert am däitsche Sproochraum geleefeg fir de Seideschwanz. Dëse geographesche Begrëff huet sech manner op d'Leit aus Béimen wéi op d'Roma (Zigeiner) bezunn, déi iwwer Béimen a Mëtteleuropa agewandert sinn, war also Synonym vu Vagabund.[9][10]
Dat onberechenbaart Opdauche vum Vull a Mëtteleuropa ass als schlecht Omen interpretéiert ginn, als Ukënnegung vu Krich, Pescht, Deierecht oder Honger[11], dofir den Numm Peschtvull[12], deen et am Däitschen als Pestvogel och an Éisträich, der Schwäiz an a Schwaben gëtt, mat der Variant Pestvugel an der Géigend vu Münster.[13] An Holland heescht en och pestvogel. D'Nimm Pestvogel, an analog dozou: Todtenvogel a Sterbevogel, sinn am Däitschen eréischt zanter dem 17. Joerhonnert schrëftlech beluecht; et schéngt awer wéi wann dës Bezeechnunge fir de Vull schonn am 14. Joerhonnert, zur Zäit vun der grousser Peschtepidemie an Europa, existéiert hätten.[9]
Den exklusiv (?) lëtzebuergeschen Numm Hongervull oder Hongervillchen[14] fir säin Deel erkläert sech domat, datt et besonnesch schro Wantere waren, wann de Vull a Mëtteleuropa migréiert ass, an d'Leit eng Hongersnout als Folleg vun der Keelt gefaart hunn.[15]
Den Alphonse de la Fontaine (1865) gëtt kee lëtzebuergeschen Numm fir de Seideschwanz un. Hien nennt e Jaseur d'Europe, Jaseur de Bohême bzw. Geschwätziger Seidenschwanz. Hie schreift, de Seideschwanz géif nëmme ganz sporadesch bei eis an haarde Wanteren opdauchen an datt ee vun den Exemplairen aus senger Sammlung vum Kantonalpiqueur Michel Brandenbourg ëm 1850 um Lampertsbierg erluegt gi wier.[16]
De Seideschwanz (Bombycilla garrulus), och Peschtvull oder Hongervillchen genannt, ass e Sangvull aus der Famill vun de Seideschwänz (Bombycillidae), deen am héije Norde vun Europa, Asien an Nordamerika lieft.
A Jore wou, wéinst de Wiederbedingungen, dës Vigel am Wanter net méi genuch ze friesse fannen, verloossen se hiert Bruttgebitt an zéien a grousse Schwäerm no Süden a Südwesten, dat bis no Mëttel- a Westeuropa.
De Seideschwanz gëtt bis 18 cm grouss a ka bis 80 Gramm weien, an ass domat e bësse méi kleng wéi eng Märel.
De sidesturt, pestfûgel of lakfûgel (wittenskiplike namme: Bombycilla garrulus) is in moskeftige fûgel út de famylje fan de sidesturten (Bombycillidae). Der komme twa of trije ûndersoarten fan de fûgel foar, dy't fierder mar in bytsje fan inoar ferskille. De fûgel briedt yn de bjirke- en nuddelbosken op it noardlike healrûn (Skandinaavje, Ruslân, Alaska en Kanada) en komt somtiden winterdeis yn wikseljende tallen ek yn Fryslân foar.
De sidesturt wurdt likernôch 18 sintimeter grut. De fûgel hat yn de loft wol wat fan in protter mar ûnderskiedt him tichterby mei in opfallend túfke en is foar it grutste part brúnroze fan kleur mei grize, swarte, wite, reade en giele aksinten op de fleugels en sturt. Under de snavel hat de sidesturt in befke. It mantsje ferskilt net in soad fan it wyfke yn grutte en kleur. De sidesturt is in sosjale fûgel en komt meastentiids yn groepen foar. In sidesturt wurdt likernôch 13 jier en is maklik te naderjen.
Yn it Nederlânsk waard de fûgel nei de pest ferneamd om't de soart der fan fertocht waard de sykte te fersprieden. De fûgel hat de Fryske namme te tankjen oan syn giele glânzjende punten fan de sturtfearren. [1]
De sidesturt briedt yn it hegen noarden en komt as briedfûgel net yn Fryslân en ek net yn de rest fan Nederlân foar. Winterdeis lûkt de fûgel op syk nei iten yn wikseljende oantallen somtiden nei súdliker gebieten. As de tekoarten yn it briedgebiet grut binne kinne de oantallen grut wêze. By sokke ynfaazjes binne de fûgels ek by ús yn parken yn gruttere of lytsere groepen te sjen.
De sidesturt leit yn de moannen maaie-juny fjouwer oant seis blaugrize aaikes mei swarte punten. It nêst wurdt makke fan moas en tûkjes fan nulle- en bjirkebeammen yn de hegere dielen fan beammen oan boskrânen. Fakentiden briede sidesturten tegearre mei oare pearkes yn 'e omjouwing. De aaikes wurde yn twa wiken tiid troch it wyfke útbret en nei likernôch 16 dagen ferlitte de jonge fûgels it nêst. De sidesturt siket alle jierren in nije partner.
Simmerdeis bestiet it iten fan de sidesturt út ynsekten. Nei de winter ta skeakelet de fûgel oer op beien fan bygelyks de hagebeam en de koetsjekraal. Dêrnjonken ite se ek wol apels en fruit.
Der wurdt twa of trije ûndersoarten ûnderskieden. Minder dúdlik ûnderskiedend is de B. g. central-asiae.
De sidesturt, pestfûgel of lakfûgel (wittenskiplike namme: Bombycilla garrulus) is in moskeftige fûgel út de famylje fan de sidesturten (Bombycillidae). Der komme twa of trije ûndersoarten fan de fûgel foar, dy't fierder mar in bytsje fan inoar ferskille. De fûgel briedt yn de bjirke- en nuddelbosken op it noardlike healrûn (Skandinaavje, Ruslân, Alaska en Kanada) en komt somtiden winterdeis yn wikseljende tallen ek yn Fryslân foar.
A siisenstört ((mo.) sisenstjart) (Bombycilla garrulus) as en sjongfögel ütj at famile Bombycillidae.
A siisenstört ((mo.) sisenstjart) (Bombycilla garrulus) as en sjongfögel ütj at famile Bombycillidae.
De sydenstaert (Bombycilla garrulus) is en voagel, dee binnen de ordening Passeriformes de familen van de sydenstaerten (Bombycillidae) tohöyrt.
Med syn 18–20 cm het de sydenstaert üm un by de grötde van en sprey un is kompakt bouwd med en grouten kop. De spanwydde van de vlünken ligt twüsken 32 un 36 cm un weagen deit de sydenstaert twüsken 50 un 75 g.[1] Licht wedderkennen kan eyn den sydenstaert an syn upvallen hårtop un de beigerosa klöör. Karakteristsk sint ouk de swarten plakkens üm de ougen un an dat kin, jüst so as dat swart-wit-geal-roude munster an de spitsen van vlünken un staert.[2]
Bröden deit disse voagelspecies in de noordensten deylen van Eurasien un noordwesten Noordamerika, wårvan de euraaske subspecies den weatenskopliken name B.g. garrulus drigt un de noordwestamerikaanske den name B.g. pallidiceps. De sydenstaert is en deyltrekker, wat bedüüdt, dat de populatioon deylwyse wintertyds nå süden hen trekt, man deylwyse in dat bröödgebeed blivt. Dat trekkend hangt stark af van de togänglikheid nå wisse beiensoorten, sünderlik van den kwitsenboum, in de brööd- un trekgebeden.[3] Ouk in dat sassiske språkgebeed is de sydenstaert medto wintertyds as invasioons- or dwaalgast to bemöten.
Vöärtrekkingswyse leavt de sydenstaert in nadelhölter, man ünder de trektyd höldt dee sik ouk in parks, gaardens un ander minsklike ümgeaving up.[4]
As vödelse prefereert de sydenstaert beien, såd un rüggråtslouse deerten. [5] Wintertyds leavt hee vöäral van beien un vrit do blangen kwitsen ouk machandelbeien un beien van gaardenstrüker. Dårby warkt syn leaver so effektiv, dat anskynlik ouk öäverrype beien em ni duun maket. [6] Dat sydenstaerten van öäverrype beien duun wardet, is indedåd wul man en urbane legende. Weatenskoplik het sik dat betto noch ni bewysen låten un anseens dat syn leaver üm de 10% van syn lyv uutmaakt un hee alkohool neagen mål so gauw vorbrent as en minsk, is dat ouk ni al to wårskynlik.[7]
Syn nest bouwt de sydenstaert in de telgens van junge nadelböyme as dannen un vüren. Twüsken meimånd un junimånd legt dat wyven 4–6 eier, dee dat üm un by en twey weakens tyd bebröden deit. Achteran voderet de ölderen ear jungens 20–25 dage, dårvan 15–17 in dat nest.[8]
De sydenstaert (Bombycilla garrulus) is en voagel, dee binnen de ordening Passeriformes de familen van de sydenstaerten (Bombycillidae) tohöyrt.
Амялу́шка звыча́йная (па-лацінску: Bombycilla garrulus) — пеўчая птушка атраду вераб’інападобных.
У Беларусі трапляецца на веснавым (красавік) і асеньнім (лістапад) пралётах, у невялікай колькасьці зімуе (прылятае з поўначы ў кастрычніку). Трымаецца лясоў, дзе шмат рабіны, шыпшыны, крушыны, ядлоўцу. Даўжыня каля 20 см, маса да 60 г.
Да пачатку XX стагодзьдзя — аб’ект шляхецкага паляваньня. Гатавалася падобна да бакасаў, перапёлак, рабіньнікаў, рабчыкаў: напрыклад, печанымі, з укладзенымі ў брушную поласьць птушкі кавалкамі масла, зьмяшанага са здрабнёнымі «ягадамі» ядлоўцу.
Амялу́шка звыча́йная (па-лацінску: Bombycilla garrulus) — пеўчая птушка атраду вераб’інападобных.
У Беларусі трапляецца на веснавым (красавік) і асеньнім (лістапад) пралётах, у невялікай колькасьці зімуе (прылятае з поўначы ў кастрычніку). Трымаецца лясоў, дзе шмат рабіны, шыпшыны, крушыны, ядлоўцу. Даўжыня каля 20 см, маса да 60 г.
Да пачатку XX стагодзьдзя — аб’ект шляхецкага паляваньня. Гатавалася падобна да бакасаў, перапёлак, рабіньнікаў, рабчыкаў: напрыклад, печанымі, з укладзенымі ў брушную поласьць птушкі кавалкамі масла, зьмяшанага са здрабнёнымі «ягадамі» ядлоўцу.
Свиларката (науч. Bombycilla garrulus) е член на фамилијата свиларки (науч. Bombycillidae) од редот на врапчевидните. Оваа елегантна птица, 18-21 см долга, со зашилена цуцулка, што патува во големи, номадски јата со силен, директен лет, се размножува во зимзелените шуми во северните делови на Европа, Азија и западна Северна Америка. Има три вида свиларки во светот, и како Bombycilla cedrorum се јавува во Северна Америка, а како Bombycilla japonica само во Азија. Номинираниот вид, пак, е единствен член на фамилијата чија распространетост е на сите континенти на географските ширини веднаш под Арктикот. Оваа птица ја има и во Македонија.
Свиларката е поголема, подебела и посива од американската Bombycilla cedrorum и има светло жолта, црна или 'рѓапортокалова боја на врвовите од пердувите на опашката и жолта, бела, црвена или црна лента долж пердувите на крилјата. Долната страна на пердувите од опашката се силна 'рѓа боја. Клунот и нозете се темни, а кафеавите очи се поставени во тесна црна маска истакната со бела боја. Повикот е пријатен ѕвонлив звук.
Гнездото обично го сместуваат високо на борово дрво, но локацијата ја определуваат според можностите за хранење. Секоја птица или пар може да има повеќе од едно гнездо во истата област. Гнездата имаат надворешен дијаметар од 15 до 18 см и се послани со мека трева и мов. Во просек, леглото има 4-6 јајца со бледо сина боја, темни дамки и неправилни линии. Инкубацијата трае околу 14 дена, а младенчињата го напуштаат гнездото околу 13 до 15 дена по испилувањето.
Како и кај другите свиларки, исхраната им се состои главно од бобинки, но се надополнува со инсекти, особено за време на сезоната на парење.
Овој вид е еруптивен, движејќи се во непредвидливи миграциски модели од година во година, а особено кон југ, често во огромен број. Ако понудата на бобинки зимно време ја нема, тогаш се движат кон Велика Британија и Ирска. Голем број птици се појавиле таму во зимите 2011-2 и 2012-3, но најголемата навала веројатно била зимата 1946-47 во Британија, кога пристигнале 12.500 птици, предизвикана од една од најтешките зими.
Овие птици, зимно време се приближуваат и им веруваат на луѓето, па влегуваат во градините каде има бобинки, а особено ако ја има оскорушата.
Научното име Bombycilla, потекнува од латинскиот Bombyx (свила) и cilla (опашка).[2] Во многу јазици, името на птицата е директно преведено од овој научен назив, како во шведскиот Sidensvans, германскиот Seidenschwanz, па и во македонскиот - свиларка.
Свиларката (науч. Bombycilla garrulus) е член на фамилијата свиларки (науч. Bombycillidae) од редот на врапчевидните. Оваа елегантна птица, 18-21 см долга, со зашилена цуцулка, што патува во големи, номадски јата со силен, директен лет, се размножува во зимзелените шуми во северните делови на Европа, Азија и западна Северна Америка. Има три вида свиларки во светот, и како Bombycilla cedrorum се јавува во Северна Америка, а како Bombycilla japonica само во Азија. Номинираниот вид, пак, е единствен член на фамилијата чија распространетост е на сите континенти на географските ширини веднаш под Арктикот. Оваа птица ја има и во Македонија.
Свіристель (Bombycilla garrulus) є співавый птах великый як шпак.
Мать ціркумполарне росшырїня, гнїздить в северній Шкандінавії, на Сібірї, Далекім выходї і на северозападї Северной Америкы. При гнїздїню не ёго росшырїня густе, в зимі але у великых множествах міґрує на юг до середнёй Европы, выїмково іщі южнїше (Малта, Кіпр, в роцї 1841 быв докінце зазначеный в севернім Алжірьску[1]).
Жывить ся переважно хробаками, але любить одзёбовати і овоцину. Дожывать ся коло 5 років.
Великый як шпак з богатым пірём і куртым, жовто закінченым хвостом. Гудзіця є сива, на голові мать хохол. Цверликавый голос. Лїтаня є швыдке, подобне лїтаню шпака.
Черелдәвек (лат. Bombycilla garrulus) — чыпчыксыманнар
Юренькай (латин Bombycilla garrulus) – тайö лэбач.
Шöрпöлöс тушаа лэбач, ыджданас ябыр (рочӧн скворец) кодь. Кöнсюрö шуöны тшöтш юрсикайöн, сорса кайöн да льöмкайöн (рочӧн свиристель). Пуысь пуö лэбалöны «свир-свир» шыалiгтыр, та серти, тыдалö, роч нимыс артмöма. Коми нимъясыслöн подувъясыс гöгöрвоанаöсь жö. Тöвнас юренькайяс пöткöдчöны пу вотöсöн. Медся ёна радейтöны кокавны пелысьлысь, жовлысь, лежнöглысь да тусяпулысь мольяссö. Буретш та йылысь и висьталö льöмкай нимыс.
Нöшта синмö шыбитчö лэбач юрыслöн аслыспöлöслуныс – балябöжас гöныс быттьö сорс либö юрси туг чурвидзö. Удмурт сёрниын татшöмсяма кывъясыс тшöтш эмöсь: чукойыр, сорса ябыр да с.в. (комиöдны кö, лоö тугъя юр, сорса ябыр).
Яръюгыд рöма лэбачьяс. Вывтыр гöныс кызвыннас гöрдовруд, мышладорыс сьöдовгöрд, коскыс да бöж вылысыс рулов, туша улысладорыс еджговруд. Голяыс да нырсяньыс синмöдзыс мунысь визьыс, а сiдзжö нырыс, бордйыс да кокыс сьöд. Борд гöн помъясыс да бӧж йывъясыс зарни рöмаöсь. Синмыс перкаль.
Сьывны вермöны эньыс и айыс. Но чипсасьöны лöня да пыр öти ногöн.
Олöны-вылöны Европаса, Азияса да Войвыв Америкаса сьöд вöраинъясын. Миянын паныласьлöны парма пасьтала.
Позсö лöсьöдöны лыска пуяслöн туган йылö. Кыöны-тэчöны сiйöс кос увъясысь да нитшкысь, пыдöсас вольсалöны сюмöд да рой. Пöжны пуктöны нёльсянь сизим колькйöдз, кодъяслöн еджговдöз веркöсас тöдчöны шочиник гöрдовдöз, сьöд да руд чутъяс. Позъяс пукалö сöмын эньыс, кодi оз чеччыв кык вежон чöж. Сэки айыс вердö гозпöвсö. А сильöпияныс лоöм бöрын сёянсö ваялöны йылöмыслы мамыс и батьыс. Котырасьöны юренькайяс векджык сора тöлысьлöн мöд джынъяс.
Юренькайяс зэв азым лэбачьяс. Гожöмнас, вотöсъяс лотöдз, вердчöны гут-гагйöн, тшöтш и номъясöн, кодъясöс куталöны сынöдын лэбалiгöн. Арся пöраö уна лыда кельöбъясöн локтöны сиктъясö да дача йöръясö. Он кö ыршасьöмöн-горзöмöн вöтлы найöс, ас дырйиыд öти здукöн пыллясны-горшаласны öшинювса пуяс вылысь став тусьсö. Бöръя воясö кутiсны ёна рöдмыны ватшкан кайяс (рочӧн дрозд), кодъяс гожöмбыд дöзмöдчöны му вöдитысьяслы да юренькайяс вотöдз на матiгöгöрысь куштöны став быдмöг сёянсö. Та вöсна вöрысь локтöм юренькайяслы морт оланiнъясысь пöшти нинöм нин оз вичмы. Тöвнас юренькайяс вешйылöны шоныдджык муяслань. Ёна кöдзыдъяс дырйи воöдчывлöны Европалöн лунвыв юкöнъясöдз.
Юренькайяс абу вöй, а сибöдысь тылабордаяс. Сы вöсна кокниа шедöны. Но видзигöн лэбачьясыс олöны гажтöма да дугдывтöг корöны сёйны.
Roegmauh, lij heuh roeggvaetliuq、roegdungjdingqmauh, dwg cungj duzroeg ndeu.
The Bohemian waxwing (Bombycilla garrulus) is a starling-sized passerine bird that breeds in the northern forests of the Palearctic and North America. It has mainly buff-grey plumage, black face markings and a pointed crest. Its wings are patterned with white and bright yellow, and some feather tips have the red waxy appearance that give this species its English name. The three subspecies show only minor differences in appearance. Females are similar to males, although young birds are less well-marked and have few or no waxy wingtips. Although the Bohemian waxwing's range overlaps those of the cedar and Japanese waxwings, it is easily distinguished from them by size and plumage differences.
The breeding habitat is coniferous forests, usually near water. The pair build a lined cup-shaped nest in a tree or bush, often close to the trunk. The clutch of 3–7 eggs is incubated by the female alone for 13–14 days to hatching. The chicks are altricial and naked, and are fed by both parents, initially mostly with insects, but thereafter mainly fruit. They fledge about 14–16 days after leaving the egg. Many birds desert their nesting range in winter and migrate farther south. In some years, large numbers of Bohemian waxwings irrupt well beyond their normal winter range in search of the fruit that makes up most of their diet.
Waxwings can be very tame in winter, entering towns and gardens in search of food, rowan berries being a particular favourite. They can metabolise alcohol produced in fermenting fruit, but can still become intoxicated, sometimes fatally. Other hazards include predation by birds of prey, infestation by parasites and collisions with cars or windows. The Bohemian waxwing's high numbers and very large breeding area mean that it is classified as being of least concern by the International Union for Conservation of Nature.
The waxwings are a family, Bombycillidae, of short-tailed stocky birds with soft plumage, a head crest and distinctively patterned wings and tails. There are three species, the Bohemian, cedar, and Japanese waxwings. DNA studies and shared features such as a relatively large size, grey underparts and similar undertail patterns suggest that the Japanese and Bohemian waxwings are most closely related within the genus. Although only the cedar and Bohemian waxwings normally have red tips on their wing feathers, this feature is occasionally shown by the Japanese waxwing, suggesting that this was originally a whole-family characteristic that has been lost in one species, rather than an indicator of a close relationship. DNA analysis confirms that the cedar waxwing diverged early from the other members of the family. Outside the genus, the closest relatives of the waxwings are believed to be the silky-flycatchers, the palmchat, and the grey hypocolius, all of which have sometimes been included in the Bombycillidae.[2]
The Bohemian waxwing was described by Carl Linnaeus in his 1758 10th edition of Systema Naturae as Lanius Garrulus.[3] The waxwings were moved to their own genus, Bombycilla, by Louis Jean Pierre Vieillot in 1808.[4][a] The genus name Bombycilla comes from the Greek bombux, "silk" and the Modern Latin cilla, "tail";[7] this is a direct translation of the German Seidenschwanz, "silk-tail", and refers to the silky-soft plumage of the bird.[8] The species name garrulus is the Latin for talkative and was applied to this bird, as "Garrulus Bohemicus", by Conrad Gessner in 1555;[9][10] the term is a reference to a supposed likeness to the Eurasian jay (Garrulus glandarius) rather than to the waxwing's vocalisations.[11] The English name "waxwing" refers to the bright red tips of the secondary feathers on its wings, which look like drops of sealing wax, while "Bohemian" follows Gessner's usage, and may refer to the Romani, alluding to the bird's wanderings,[8] or to its presumed origin from Bohemia.[12] "Waxwing" and "Bohemian waxwing" were first recorded in 1817, the former as a reference to Vieillot's separation of this bird from the "chatterers".[13]
There are three recognised subspecies:[14]
The differences between these forms are small and clinal, and the species could be possibly considered as monotypic.[2] The fossil record includes Pleistocene deposits from the UK and the Carpathian Mountains.[17][18]
The Bohemian waxwing is a starling-sized bird 19–23 cm (7.5–9.1 in) in length with a 32–35.5 cm (12.6–14.0 in) wingspan, and an average weight of 55 g (1.9 oz).[14] It is short-tailed, mainly brownish-grey, and has a conspicuous crest on its head. The male of the nominate subspecies has a black mask through the eye and a black throat. There is a white streak behind the bill and a white curve below the eye. The lower belly is a rich chestnut colour and there are cinnamon-coloured areas around the mask. The rump is grey and the tail ends in a bright yellow band with a broad black border above it. The wings are very distinctive; the flight feathers are black and the primaries have markings that produce a yellow stripe and white "fishhooks" on the closed wing. The adult's secondaries end in long red appendages with the sealing wax appearance that gives the bird its English name. The eyes are dark brown, the bill is mainly black, and the legs are dark grey or black.[14] In flight, the waxwing's large flocks, long wings and short tail give some resemblance to the common starling, and its flight is similarly fast and direct.[2] It clambers easily through bushes and trees but only shuffles on the ground.[19]
The soft, dense feathers are kept in good condition by preening.[2] The red waxy tips are the extended and flattened ends of feather shafts, pigmented with astaxanthin and enclosed in a transparent sheath. A study of the cedar waxwings showed that the red tips are few or absent until the third year of life for that related species.[20] All adult waxwings have a complete moult annually between August and January. Juveniles moult at the same time but retain their flight and some other wing feathers.[2]
The female Bohemian waxwing is very similar to the male, but has a narrower yellow terminal band to the tail, a less defined lower edge to the black throat and slightly less distinctive wing markings. Juveniles are duller than adults, with whiter underparts, only a few red wing tips, no black on the throat and a smaller black face mask. Compared to the nominate subspecies, eastern B. g. centralasiae is paler, greyer and has little reddish-brown behind the bill. The American subspecies B. g. pallidiceps has more colouring on the cheeks and forehead than the nominate form and is otherwise generally duller in appearance.[14]
The range of the Bohemian waxwing overlaps those of both the other members of the genus. The cedar waxwing is smaller than the Bohemian; it has browner upperparts, a white undertail and a white line above the black eye patch. Adult cedar waxwings have a yellowish belly, and all ages have less strongly patterned wings than the Bohemian waxwing.[19] The Japanese waxwing is easily distinguished from its relatives; it has a red terminal band to the tail, the black mask extends up the rear of the crest, and there is no yellow stripe or red tips on the wings.[21]
The Bohemian waxwing's call is a high trill sirrrr. It is less wavering and lower-pitched than that of the cedar waxwing,[19][22] and longer and lower-pitched than the call of the Japanese waxwing.[21] Other calls are just variants of the main vocalisation; a quieter version is used by chicks to call parents, and courtship calls, also given during nest construction, have a particularly large frequency range.[23] Although not a call as such, when a flock takes off or lands, the wings make a distinctive rattling sound that can be heard 30 m (98 ft) away.[19]
The Bohemian waxwing has a circumpolar distribution, breeding in northern regions of Eurasia and North America. In Eurasia, its northern nesting limit is just short of the treeline, roughly at the 10 °C July isotherm, and it breeds south locally to about 51°N.[19] Most birds breed between 60–67°N, reaching 70°N in Scandinavia.[24] The North American subspecies breeds in the northwestern and north central areas of the continent, its range extending southwards beyond the US border in the Rocky Mountains.[1][22]
This waxwing is migratory with much of the breeding range abandoned as the birds move south for the winter. Migration starts in September in the north of the range, a month or so later farther south. Eurasian birds normally winter from eastern Britain through northern parts of western and central Europe, Ukraine, Kazakhstan and northern China to Japan. North American breeders have a more southeasterly trend, many birds wintering in southeast Canada, with smaller numbers in the north central and northeastern US states. Birds do not usually return to the same wintering sites in successive years.[14] One bird wintering in the Ukraine was found 6,000 km (3,700 mi) to the east in Siberia in the following year.[19][25]
In some years, this waxwing irrupts south of its normal wintering areas, sometimes in huge numbers. The fruit on which the birds depend in winter varies in abundance from year to year, and in poor years, particularly those following a good crop the previous year, the flocks move farther south until they reach adequate supplies.[26][27] They will stay until the food runs out and move on again.[28] In what may be the largest ever irruption in Europe, in the winter of 2004–2005, more than half a million waxwings were recorded in Germany alone. This invasion followed an unusually warm, dry breeding season.[24] In 1908, an American flock 60–90 m (200–300 ft) wide was noted as taking two to three minutes to fly over.[14]
The breeding habitat is mature conifers, often spruce although other conifers and broadleaf trees may also be present. More open, wet areas such as lakes and peat swamps with dead and drowned trees are used for feeding on insects. Lowlands, valleys and uplands are used in Eurasia, although mountains tend to be avoided. However, the North American subspecies nests in Canada at altitudes between 900–1,550 m (2,950–5,090 ft).[19][29] Outside the breeding season, the waxwing will occupy a wide range of habitats as long as suitable fruits such as rowan are available. It may be found by roads, in parks and gardens or along hedges or woodlands edges. It shows little fear of humans at this time.[14][19] In winter, waxwings roost communally in dense trees or hedges, sometimes with American robins, fieldfares or other wintering species.[2]
Bohemian waxwings start their return from the wintering grounds in February or March, but northern breeders do not reach their breeding areas until April or early May. This monogamous species nests mainly from mid-June to July.[19]
Waxwings are not highly territorial, and, although normally solitary breeders, several pairs may nest close together where there are a number of good nest sites.[2] Males may sometimes deter rivals from approaching their mates, and females may squabble over nest sites. Aggression is shown by sleeking down the feathers and crest, showing the black throat, and opening the bill. The breeding display is almost the opposite of this; the male erects his body and crest feathers, and turns his head away from the female. The male may repeatedly present a gift of a small item, often food, to his partner, placing it in her open bill. In about 90% of cases, this display does not lead to copulation.[30] Older males have more red tips to the wings and are preferred by females.[23]
The nest, built by both sexes, is a cup of thin twigs lined with softer material such as fine grass, moss, fur or lichen. It is constructed 1.3–15 m (4–50 ft) above the ground in a pine or scrub, commonly close to the trunk. The eggs are a glossy pale blue spotted with black and grey and the clutch is 3–7 eggs, although five or six is most common.[14][19] The average size of the egg is 24 mm × 18 mm (0.94 in × 0.71 in), and it weighs 3.8 g (0.13 oz), of which 5% is shell. The eggs are incubated for 13–14 days by the female alone.[17] She is fed regurgitated berries by her mate, and rarely leaves the nest. The chicks are altricial and naked, and have bright red mouths; they are fed by both parents, although the male brings most of the food, mainly insects, in the first few days. The young are subsequently fed largely with fruit. The chicks fledge about 14–16 days after hatching.[2] They are fed by the adults for about two weeks after fledging.[23]
Breeding densities of this waxwing are typically low compared to other passerines, usually less than ten birds per square kilometre (26 per square mile) even in good habitat, although up to 35·6 birds per square kilometre (92 per square mile) have been found in Russia.[2] One brood each year is normal.[17] Maximum recorded ages are 5 years 10 months in North America and more than 13 years 6 months in Europe.[23][31] The average life expectancy is unknown.[17] Significant causes of death include predation,[23] collisions with windows and cars,[2] and poisoning by road salt consumed when drinking.[32]
Waxwings are primarily fruit eaters, but also consume insects during the breeding season. Mosquitoes and midges are the most common prey, but many other insects and some spiders are eaten. They are caught mainly by flycatching from an open perch, but some may be picked off vegetation.[19] Fruit is normally picked from trees, sometimes from the ground, and is usually swallowed whole. In the summer, Vaccinium and Rubus species and Canada buffaloberry are important items of their diet, while cotoneaster, juniper, haws, rose hips and apples predominate outside the breeding season. Rowan berries are a favourite food, and are eaten whenever available.[14]
Waxwings can eat huge numbers of berries, each bird sometimes consuming several hundred a day, more than double its own weight. One individual was recorded as eating between 600 and 1,000 cotoneaster berries in six hours, and defecating every four minutes.[12] Waxwings travel significant distances when feeding and help to disperse the fruit seeds.[2] Waxwings forage in large flocks, sometimes of several hundred birds, which enables them to overwhelm birds such as mistle thrushes attempting to defend their fruit trees.[33]
Fruit is rich in sugar but deficient in other nutrients, so it must be eaten in large quantities.[2] Bohemian waxwings have a large liver which helps to convert sugar to energy. They can metabolise ethanol produced from the fermentation of those sugary fruits more efficiently than humans, but may still become intoxicated,[23][34] sometimes fatally.[23] Waxwings often drink water or eat snow in winter, since the sugar in their fruit diet tends to dehydrate the birds through an osmotic effect. In the summer, the fruits are juicier and water is less of a problem.[2]
In the past, the arrival of waxwings sometimes coincided with epidemics of cholera or plague, and led to the old Dutch and Flemish name Pestvogel, "plague bird". The juniper berries on which they fed were thought to offer protection, and people consumed the fruit and burned branches to fumigate their houses.[24]
Waxwings are preyed upon by birds of prey including rough-legged buzzards, Eurasian sparrowhawks, prairie falcons,[23] and great grey shrikes.[35] Merlins attack winter flocks, including those in cities.[36] When alarmed, Bohemian waxwings "freeze" with bill and neck pointing upwards. If this fails, they fly, calling noisily.[23]
Bohemian waxwings are not brood parasitised by the common cuckoo or its relatives in Eurasia because the cuckoo's young cannot survive on a largely fruit diet. In North America, the waxwing's breeding range has little overlap with brown-headed cowbird, another parasitic species. Nevertheless, eggs of other birds placed in a Bohemian waxwing's nest are always rejected. This suggests that in the past, perhaps 3 million years ago, the ancestral waxwing was a host of a brood parasitic species, and retains the rejection behaviour acquired then.[37]
Parasitic mites include Syringophiloidus bombycillae, first identified on this species,[38] and the nasal mite Ptilonyssus bombycillae.[39] Blood parasites include Trypanosoma species, and a Leucocytozoon first identified in this waxwing.[40] Bohemian waxwings may carry flatworms and tapeworms, but levels of parasitic worm infestation are generally low.[41]
The global population of the Bohemian waxwing has been estimated at more than three million birds, and the breeding range covers about 12.8 million km2 (4.9 million mi2). Although this species' population, as of 2013, appears to be declining, the decrease is not rapid nor large enough to trigger conservation vulnerability criteria. Given its high numbers and huge breeding area, this waxwing is therefore classified by the International Union for Conservation of Nature as being of least concern.[1][42] The woodlands used by this species are well to the north of major human populations, and the birds can use disturbed habitats, so there are no serious long-term threats to this species.[14]
Egg, Collection Museum Wiesbaden
The Bohemian waxwing (Bombycilla garrulus) is a starling-sized passerine bird that breeds in the northern forests of the Palearctic and North America. It has mainly buff-grey plumage, black face markings and a pointed crest. Its wings are patterned with white and bright yellow, and some feather tips have the red waxy appearance that give this species its English name. The three subspecies show only minor differences in appearance. Females are similar to males, although young birds are less well-marked and have few or no waxy wingtips. Although the Bohemian waxwing's range overlaps those of the cedar and Japanese waxwings, it is easily distinguished from them by size and plumage differences.
The breeding habitat is coniferous forests, usually near water. The pair build a lined cup-shaped nest in a tree or bush, often close to the trunk. The clutch of 3–7 eggs is incubated by the female alone for 13–14 days to hatching. The chicks are altricial and naked, and are fed by both parents, initially mostly with insects, but thereafter mainly fruit. They fledge about 14–16 days after leaving the egg. Many birds desert their nesting range in winter and migrate farther south. In some years, large numbers of Bohemian waxwings irrupt well beyond their normal winter range in search of the fruit that makes up most of their diet.
Waxwings can be very tame in winter, entering towns and gardens in search of food, rowan berries being a particular favourite. They can metabolise alcohol produced in fermenting fruit, but can still become intoxicated, sometimes fatally. Other hazards include predation by birds of prey, infestation by parasites and collisions with cars or windows. The Bohemian waxwing's high numbers and very large breeding area mean that it is classified as being of least concern by the International Union for Conservation of Nature.
La eŭropa bombicilo, Garola bombicilo aŭ simple Bombicilo (Bombycilla garrulus) estas membro de la familio de Bombiciledoj en ties ununura genro kaj en la ordo de paseroformaj birdoj. Ĝi estas brila birdo, 18–21 cm longa kun starigebla kresto; ĝi veturas en grandaj, nomadaj grupoj per forta, rekta flugo. Ili reproduktiĝas en koniferaj arbaroj tra plej nordaj partoj de Eŭropo, Azio kaj okcidenta Nordameriko. Dum la Amerika bombicilo (vidu la suban foton) loĝas nur en Nordameriko kaj la Japana bombicilo (vidu la suban foton) loĝas nur en Azio, la eŭropa bombicilo estas la ununura membro de tiu familio kies teritorio ĉirkaŭas ĉiujn kontinentojn juste sub la subarktaj latitudoj.
Anglaj nomoj (kaj eventuale en aliaj lingvoj) aludas al ruĝaj makuletoj de flugiloj kiel vaksogutoj aŭ al supozebla deveno de la birdoj el Bohemio, ne kiel la reala regiono ekzistanta, sed kiel malproksima orienta lando.
Ĝi estas pli granda kaj griza ol la amerika bombicilo, kun salmoroza koloro sube kaj bruneca supre. Ĝi havas brilflavan pinton en vostoplumoj kaj flavan aŭ blankan striecon en flugiloj. Kaj beko kaj piedoj estas malhelaj. Pli precize en kapo rimarkindas starigebla kresto kaj du nigraj areoj, el kiuj unu kovras la mentonon kaj la alia estas nigreca masko traokula kiu estas inter tre markata bruna frunto kaj alia bruneca areo sube sub la okulo inter ambaŭ nigrecaj areoj. Tiuj brunaj areoj nuanciĝas al helgrizbruna de kresto aŭ dorso. Krome estas du tre kontrastaj kvankam ne tre markataj blankaj markoj kaj sub la okulo kaj kiel muŝtaĉa strio pli videbla inter ambaŭ nigrecaj areoj.
La subaj partoj estas de tre bela koloro inter helgriza, rozkolora kaj salmokolora, dum la subvosto (anusa areo) estas klare markata brikruĝa. En subaj partoj inter brunecaj flugiloj rimarkindas helgriza pugo kiu nuanciĝas laŭ samkolora vosto al nigreca antaŭfino kaj tre rimarkinda brilflava larĝa finostrio. La plej alvoka parto estas koloraj markoj en flugiloj kiel flavaj al blankaj bordoj krom brilruĝaj rimarkindaj makuletoj ofte sub blanka pli granda marko.
Bombiciloj konstruas siajn nestojn alte en betuloj aŭ pinglarboj, sed ĉiukaze manĝodisponeblo sugestas la precizan lokon; ili konstruas ĝin per musko, herbo kaj lanugo. Ĉiu birdo aŭ paro povas havi pli da unu nesto en la sama ĝenerala areo. La nestoj havas eksteran diametron de 15 cm al 18 cm. Dum la monatoj majo-junio ili demetas averaĝe 4 ĝis 6 ovojn, kiuj estas palbluecaj kun nigrecaj punktoj kaj malhelaj neregulaj linioj. Kovado daŭras ĉirkaŭ 14 tagojn kaj elnestiĝo okazas ĉirkaŭ 13 al 15 tagojn post eloviĝo.
Somere bombiciloj vivas en la nordo de Skandinavio kaj en Siberio. Tie ili manĝas insektojn (ĉefe dum la reprodukta sezono) kaj nuksojn. Dum la vintro ili transiras al beroj de la birdokaptista sorbuso, kratago kaj mespilo. Tiu specio estas ekaperanta, kaj moviĝas laŭ neantaŭvideblaj migrovojoj el jaro al jaro, kaj ĉefe moviĝas suden, ofte en grandaj nombroj, se la berodisponeblo falas vintre.
La alvoko estas agrabla ringosono, simila al tiu de la Amerika bombicilo sed pli malaltatona.
Birdoj vintre povas esti fidemaj kaj eniras en ĝardenoj serĉe de beraj arbustoj kaj arboj, kaj ĉefe ili preferas la sorbuson.
(Bombycilla, la genra nomo, estas klopodo de Vieillot por fari latinan nomon por "silkovosto", tradukante la germanan nomon Seidenschwänze.)[1] La specinomo garrulus signifas 'bruema' aŭ 'kverelema' alude al la epokoj kiam ili ariĝas.
Eŭropa bombicilo, masklo (Bombycilla garrulus)
Amerika bombicilo (Bombycilla cedrorum)
Japana bombicilo (Bombycilla japonica)
La eŭropa bombicilo, Garola bombicilo aŭ simple Bombicilo (Bombycilla garrulus) estas membro de la familio de Bombiciledoj en ties ununura genro kaj en la ordo de paseroformaj birdoj. Ĝi estas brila birdo, 18–21 cm longa kun starigebla kresto; ĝi veturas en grandaj, nomadaj grupoj per forta, rekta flugo. Ili reproduktiĝas en koniferaj arbaroj tra plej nordaj partoj de Eŭropo, Azio kaj okcidenta Nordameriko. Dum la Amerika bombicilo (vidu la suban foton) loĝas nur en Nordameriko kaj la Japana bombicilo (vidu la suban foton) loĝas nur en Azio, la eŭropa bombicilo estas la ununura membro de tiu familio kies teritorio ĉirkaŭas ĉiujn kontinentojn juste sub la subarktaj latitudoj.
Anglaj nomoj (kaj eventuale en aliaj lingvoj) aludas al ruĝaj makuletoj de flugiloj kiel vaksogutoj aŭ al supozebla deveno de la birdoj el Bohemio, ne kiel la reala regiono ekzistanta, sed kiel malproksima orienta lando.
El ampelis europeo (Bombycilla garrulus)[2] es una especie de ave paseriforme de la familia Bombycillidae ampliamente distribuida por los bosques fríos y templados del Viejo Mundo. El plumaje es principalmente gris pardo, tiene marcas negras en la cara y un penacho puntiagudo. Sus alas están modeladas con plumas blancas y amarillas brillantes y algunos puntas de dichas plumas tienen una apariencia rojiza serosa. Las tres subespecies solo tiene pequeñas diferencias en la apariencia. Las hembras son similares a los machos, aunque las aves jóvenes son menos coloridas y tienen pocas (o ninguna) puntas en las alas serosas rojizas. Aunque la distribución geográfica se superpone a la del ampelis americano y japonés, el ampelis europeo se distingue fácilmente de estos por diferencias en el tamaño y plumaje.
El hábitat de cría son los bosques de coníferas y generalmente cerca de masas de agua. Las principales zonas de anidación están en el norte de Europa y América del Norte. La pareja construye un nido forrado en forma de copa en un árbol o sobre un arbusto, muchas veces cerca del tronco. La puesta suele consistir de tres a siete huevos. La hembra los incuba sola durante 13-14 días hasta la eclosión. Los polluelos son altriciales y desnudos, y son alimentados por ambos padres, en un principio con insectos y luego con fruta. Los jóvenes abandonan el nido unos 14 a 16 días después de salir del huevo. Muchos abandonan su zona de anidación en invierno y migran más al sur. En algunos años, un gran número de aves viajan a territorios mucho más allá de su zona de hibernación normal en busca de frutas que componen la mayor parte de su dieta.
Pueden ser muy dóciles en invierno, pues entran en pueblos y jardines en busca de comida (las bayas de serbal son una de sus favoritas). Metabolizan el alcohol producido en la fermentación de la fruta, aunque pueden intoxicarse, y a veces mueren. Otros peligros incluyen la depredación por rapaces, la infestación por parásitos y los choques con automóviles o ventanas. Las grandes poblaciones y extensas áreas de reproducción hacen que se clasifique como de preocupación menor por la Unión Internacional para la Conservación de la Naturaleza (UICN).
Es un ave de 19-23 cm (7.5-9.1 in) de longitud, con una envergadura de 32-35.5 cm (12.6-14 in) y un peso promedio de 55 g (1.9 oz).[3] Tiene una cola corta, principalmente de color marrón-gris, y un penacho visible en su cabeza. En la subespecie nominal, el macho posee una mancha negra sobre los ojos y una garganta negra; también una franja blanca por detrás del pico y una línea curva blanca bajo el ojo. La parte inferior del vientre es castaña y con franjas de color canela alrededor del mancha. El obispillo es gris y la cola termina en una banda amarilla brillante con un amplio borde negro por encima de ella. Las alas son muy distintivas: las plumas de vuelo son negras y las primarias están provistas de manchas que producen un borde amarillo y «anzuelos»[n. 1] blancos cuando el ala está cerrada. Las plumas secundarias del adulto terminan en apéndices largos y rojizos con la aparición de algunos puntas que tienen una apariencia serosa. Los ojos son de color marrón oscuro, el pico es principalmente negro y las patas son grises oscuras o negras.[3] Durante el vuelo, las alas largas y cola corta de las bandadas de bombicílidos tienen cierta semejanza con las del estornino, y su vuelo es igualmente rápido y directo.[4] El ave trepa fácilmente los arbustos y árboles, pero solo camina por pasos en el suelo.[5]
Las plumas densas y suaves se mantienen en buenas condiciones en el acicalado.[4] Las puntas serosas rojizas se extienden y aplanan en los extremos de las plumas, están pigmentadas con astaxantina y encerradas en una funda transparente. Un estudio en los ampelis americano mostró que las puntas rojizas son escasas o ausentes hasta el tercer año de vida en las especies relacionadas.[6] Todos los ampelis adultos sufren una muda completa cada año entre agosto y enero. Los jóvenes mudan al mismo tiempo, pero pueden volar al conservar algunas plumas en las alas.[4] La hembra ampelis es muy similar al macho, pero tiene una franja terminal de color amarillo más estrecha en la cola, un borde inferior menos definido en la garganta negra y manchas poco menos distintivas en el ala. El plumaje de los jóvenes es más oscuro que el de los adultos, con partes inferiores más blancas, solo unas pocas puntas rojizas en las alas, sin garganta negra y una mancha negra más pequeña. En comparación con la subespecie nominal, B. g. centralasiae es más clara, más gris y con poco color marrón rojizo detrás del pico. La subespecie B. g. pallidiceps tiene la frente y las mejillas más coloridas que la subespecie nominal y en lo demás posee una apariencia más oscura.[3]
La distribución geográfica se superpone a los de otros dos miembros del género. El ampelis americano es más pequeño que el europeo; tiene partes superiores doradas, bajo la cola tiene plumas blancas y una línea blanca sobre la mancha negra en el ojo. El ampelis americano adulto tiene un vientre amarillento y, a cualquier edad, tiene alas menos coloridas que B. garrulus.[5] El japonés se distingue fácilmente de las anteriores aves; tiene una franja terminal rojiza en la cola, la mancha negra de la cara se extiende hasta la parte posterior del penacho, y no tiene rayas amarillas o puntas rojas en las alas.[7]
La llamada es un trino agudo y es transcrita como sirrrr; es menos temblorosa y con tono más grave que la del ampelis americano,[5][8] y con una mayor duración y un tono más grave que la llamada del ampelis japonés.[7] Las demás llamadas del ampelis europeo solo son variantes de la vocalización principal; los polluelos usan una versión más serena para llamar a los padres y las llamadas de cortejo las puede realizar también durante la construcción del nido, por lo general con una frecuencia de amplio rango.[9] Aunque no es una llamada como tal, cuando una bandada despega o aterriza, las alas hacen un sonido distintivo a traqueteo que se puede escuchar a 30 m (98 ft) de distancia.[5]
Los ampelis (Bombycillidae) son una familia de aves robustas con plumaje suave, cola corta, un penacho en la cabeza, y alas y colas coloridas distintivas. Existen tres especies en el género Bombycilla: el ampelis europeo, el americano y el japonés. Los estudios de ADN y las características comunes —como un tamaño relativamente grande, dorso gris y patrones de colores similares bajo la cola— sugieren que los ampelis japoneses y europeos están más estrechamente relacionados dentro del género. Si bien solo el ampelis americano y el europeo tienen puntas rojizas en las plumas de las alas, esta característica está presente en ocasiones en el ampelis japonés, lo que sugiere que originalmente esta era un elemento esencial de la familia que se ha perdido en una especie, en lugar que un indicador de una relación estrecha. Los análisis de ADN confirman que el ampelis americano se separó antes de los otros miembros de la familia. Fuera del género, se cree que las especies más cercanas de los ampelis son los capulineros, la cigua palmera y el hipocolio, los cuales se han incluido algunas veces en Bombycillidae.[4]
La especie fue descrita por Carlos Linneo en Systema naturae (1758) como Lanius Garrulus.[10] Vieillot desplazó a los ampelis a su género actual, Bombycilla, en 1808.[11][n. 2] El nombre del género Bombycilla proviene del griego βόμβυξ (bombux), que literalmente significa «seda», y el neolatín cilla, «cola»;[14] esta es una traducción directa del vocablo alemán Seidenschwanz, «cola de seda», y se refiere al plumaje suave como la seda del ave.[15] El primer nombre de la especie, garrulus, es la palabra usada en latín para parlanchín y la primera aplicación conocida a esta ave fue en 1555, como «Garrulus Bohemicus», por Conrad von Gesner;[16][17][18] el término hace referencia a una supuesta semejanza con el arrendajo (Garrulus glandarius) en lugar que las vocalizaciones del ampelis.[19]
Existen tres subespecies reconocidas:[3][20]
Las diferencias entre estas subespecies son pequeñas y clinales, y el género Bombycilla (con tres especies reconocidas actualmente) podría ser considerado como posiblemente monotípico.[4] El registro fósil incluye depósitos del Pleistoceno en el Reino Unido y las montañas de los Cárpatos.[23][24]
El ampelis europeo tiene una distribución circumpolar y se reproduce en las regiones septentrionales de Eurasia y América del Norte. En Eurasia, el límite de la nidaficación norte está justo antes de la línea de árboles, más o menos en la isoterma de 10 °C en el mes de julio, y se reproduce al sur cerca del paralelo 51° N.[5] La mayoría de las aves se reproducen entre 60 a 67° N y alcanzan el 70° N en Escandinavia.[25] Las subespecies norteamericanas se reproducen en las regiones centrales del norte y noroeste del continente y la distribución geográfica se extiende hacia el sur, más allá de la frontera de los Estados Unidos en las montañas Rocosas.[1][8]
Es una especie migratoria, ya que abandona gran parte del área de reproducción cuando pasa el invierno en el sur. La migración comienza en septiembre, a partir las regiones septentrionales, pero comienza un mes más tarde en territorios más al sur. Normalmente, las aves eurasiáticas pasan el invierno en el este de Gran Bretaña, en regiones septentrionales del oeste y centro de Europa, Ucrania, Kazajistán, el norte de China y Japón. En América del Norte la tendencia es ir más al sudeste: muchas poblaciones pasan el invierno en el sudeste de Canadá, con grupos más pequeños en estados norteños del centro y noreste de los Estados Unidos.[3] Las aves no suelen volver a los mismos sitios de hibernación en años sucesivos. Un ave que hibernó en Ucrania viajó unos 6000 km (3700 mi) al este de Siberia al año siguiente.[5][26]
Desde algunos años, irrumpe más al sur de las zonas conocidas de hibernación, a veces en grandes bandadas. La cantidad de fruta de la cual dependen estas aves en invierno varía cada año, y en años desfavorables, como aquellos que siguen tras una buena cosecha el año anterior, las bandadas se trasladan más hacia el sur hasta encontrar recursos suficientes.[27][28] Se quedarán hasta que la comida se agote y se trasladarán de nuevo.[29] En lo que podría ser la irrupción más grande en Europa, en el invierno de 2004-2005, más de medio millón de ampelis se observaron solo en Alemania. Esta invasión ocurrió en una temporada de reproducción inusualmente cálida y seca.[25] En 1908, se observó que una bandada en los Estados Unidos de 60-90 m (200-300 ft) de ancho tardó dos o tres minutos en surcar el cielo.[3]
El hábitat de reproducción consiste de bosques de coníferas maduras, sobre todo de píceas aunque también pueden estar presentes otras especies de coníferas y árboles de hoja ancha. El ave puede habitar en zonas más abiertas y húmedas, como lagos y turberas con árboles muertos, que utiliza para alimentarse de insectos. En Eurasia, reside en tierras bajas, valles y altiplanicies, aunque tienden a evitar las montañas. Sin embargo, la subespecie norteamericana nidifica en Canadá a altitudes entre 900-1550 m (2950-5090 ft).[5][30] Fuera de la época de cría, el ampelis europeo se establece en una amplia variedad de hábitats, siempre y cuando tenga frutos adecuados, como los del serbales. Se puede encontrar en las carreteras, en parques y jardines, en setos o el límite de los bosques. Esto demuestra el poco temor que tiene hacia los seres humanos.[3][5] En invierno, duermen en grupos en densos árboles o setos, a veces con mirlos americanos (Turdus migratorius), zorzales reales (Turdus pilaris) u otras especies invernantes.[4]
El ave regresa de las zonas de hibernación en febrero o marzo, pero las aves de lugares más septentrionales no llegan a sus áreas de reproducción hasta abril o principios de mayo. Esta especie es monógama y nidifica entre mediados de junio a julio principalmente.[5]
El ampelis europeo no es muy territorial y, aunque los machos reproductores normalmente son solitarios, pueden verse varias parejas anidando muy juntas cuando hay un buen número de sitios de anidación.[4] A veces los machos impiden a los rivales que se acercan a su pareja, y las hembras pueden pelearse por sitios de anidación. Estos exhiben agresión alisado las plumas y el penacho, enseñando el cuello negro y abriendo el pico. El cortejo sexual es casi lo contrario de esto: el macho endereza el cuerpo y las plumas de la cresta, y voltea la cabeza lejos de la hembra. El macho puede obsequiar repetidamente un pequeño objeto a su pareja, como alimentos, y lo coloca en su pico abierto. En aproximadamente el 90 % de los casos, este cortejo no da lugar a la cópula.[31] Los machos mayores con puntas más rojizas en las alas son los preferidos por las hembras.[9]
La pareja construye un nido en forma de tazón con ramitas finas y lo cubren con material más blando, como hierba fina, musgo, pelos o líquenes. Se construye a 1.3-15 m (4-50 ft) del suelo en un pino o sobre matorrales, generalmente cerca del tronco. Los huevos son de un color azul pálido brillante con manchas negras y grises. La puesta consiste de tres a siete huevos, aunque es más común cinco o seis. El tamaño promedio de cada huevo es de 24 x 18 mm (0.94 x 0.71 in) y con un peso de 3.8 g (0.13 oz), de los cuales el 8 % corresponde al cascarón. La incubación dura unos trece o catorce días y es realizada por la hembra.[23] Esta se alimenta con bayas regurgitadas por su pareja y rara vez abandona el nido. Los polluelos son altriciales, desnudos y con la boca roja brillante; los alimentan ambos padres, si bien el macho aporta la mayor parte de la comida en los primeros días, principalmente insectos. Posteriormente, los jóvenes se alimentan fundamentalmente con fruta. Los polluelos abandonan el nido unos 14 a 16 días después de la eclosión,[4] pese a que son alimentados por sus padres cerca de dos semanas después de emplumecer.[9]
La densidad de anidación es asiduamente baja en comparación con otros paseriformes, pues en la mayoría de los casos se encuentran menos de diez ampelis por kilómetro cuadrado (26 por milla cuadrada) —incluso con un buen hábitat—. El mayor dato reportado fue en Rusia, donde se hallaron hasta 35.6 aves por kilómetro cuadrado (92 por milla cuadrada).[4] Una nidada al año se considera normal.[23] La edad máximas registradas son de 5 años y 10 meses en América del Norte y más de 13 años y 6 meses en Europa.[9][32] La esperanza de vida promedio es desconocida.[23] Las principales causas de muerte son la depredación,[9] las colisiones con ventanas y automóviles,[4] y el envenenamiento por consumir la sal derretida en carreteras con nieve.[33]
El ave se alimenta principalmente de fruta, pero también consume insectos durante la temporada de reproducción. Los mosquitos y jejenes son sus presas comunes, pero también comen muchos otros insectos y algunas arañas; el ampelis los atrapa desde una posición abierta, pero algunas veces puede agarralos en la vegetación.[5] Normalmente, se toma la fruta de los árboles y también si está en el suelo; por lo general, la devora por completo. En verano, los arándanos, frambuesos y la baya canadiense forman parte importantes de su dieta, mientras que los cotoneaster, enebros, tejocotes, escaramujos y manzanas son preferidas fuera de la época de cría. Las bayas de serbal son un alimento favorito y las comen cuando está disponible.[3] Puede comer grandes cantidades de bayas, en algunas ocasiones consume varios centenares al día (más del doble de su propio peso corporal). Incluso se reportó que un individuo comió entre 600 y 1000 bayas de cotoneaster en seis horas y defecaba cada cuatro minutos.[34] El ampelis puede volar distancias considerables cuando se sacian y ayudan a dispersar las semillas de las mencionadas especies de plantas.[4] Se alimenta en grandes bandadas, de hasta varios cientos de individuos, lo que les permite intimidar a otras aves como el zorzal charlo ya que intentan defender sus árboles frutales.[35]
Los frutos son ricos en azúcar, pero deficientes en otros nutrientes, por lo que deben consumirse en grandes cantidades.[4] El ampelis europeo tiene un gran hígado que ayuda a convertir el azúcar en energía. Puede metabolizar con mayor eficiencia el etanol producido de la fermentación de los frutos azucarados que los seres humanos, pero esto puede conducir a un estado de ebriedad,[9][36] a veces fatal.[9] Para compensarlo beben mucha agua o comen nieve en invierno, pues el azúcar en su dieta de frutas tiende a deshidratarlo por un efecto osmótico. En el verano, los frutos son más jugosos y la hidratación es un problema menor.[4] En el pasado, la llegada de los ampelis coincidía con epidemias de cólera o la peste, y esto ocasionó que la gente los llamara Pestvogel, que en holandés antiguo y flamenco significaba «ave plaga». Se creía que las bayas del enebro que comía el ave podía utilizarse como protección, y las personas consumían el fruto y quemaban las ramas para fumigar sus casas.[25]
El ave es depredada por rapaces, incluyendo ratoneros calzados, gavilanes, halcones mexicanos[9] y alcaudones reales.[37] Los esmerejones atacan a las bandadas hibernantes, incluso las que habitan por las ciudades.[38] Cuando está alarmado, el ampelis europeo «se congela» con el pico y cuello apuntando hacia arriba. Si esto no funciona, escapan volando y emitiendo varias llamadas.[9]
El cuco (o alguno de sus parientes en Eurasia) no logra parasitar muy bien la camada del ampelis europeo debido a que el joven cuco no puede sobrevivir con una dieta de fruta principalmente. En América del Norte, el área de reproducción tiene poca superposición con el tordo cabecicafé, otra especie parasitaria. No obstante, los huevos de otras aves colocadas en el nido siempre son rechazados. Esto sugiere que en el pasado, posiblemente hace tres millones de años, el ampelis ancestral era uno de los huéspedes de una especie parásita y, desde entonces, conserva el comportamiento de rechazo adquirido.[39] Los ectoparásitos incluyen a los ácaros Syringophiloidus bombycillae, identificado por primera vez en esta ave,[40] y Ptilonyssus bombycillae (que se aloja en la nariz).[41] Entre los endoparásitos hematofagia se incluyen especies de Trypanosoma, e incluso se descubrió un nuevo miembro de Leucocytozoon en el ampelis europeo.[42] También puede ser portadores de tremátodos y céstodos, pero los niveles de infestación de helmintos son generalmente bajos.[43]
La población total se ha estimado en más de tres millones de individuos y el área de reproducción cubre cerca de 12 800 000 km² (4 900 000 mi2). Si bien la población de esta especie parece estar disminuyendo a partir de 2013, este descenso no es rápido ni lo suficientemente grande como para activar los protocolos de conservación. El tamaño de la población y la distribución geográfica en la temporada de reproducción han permitido que la especie sea clasificada por la UICN como de preocupación menor.[1][44] Los bosques habitados por esta especie se ubican más al norte de las principales poblaciones humanas; también puede vivir en hábitats perturbados, por lo que no hay graves amenazas a largo plazo para esta especie.[3]
El ampelis europeo (Bombycilla garrulus) es una especie de ave paseriforme de la familia Bombycillidae ampliamente distribuida por los bosques fríos y templados del Viejo Mundo. El plumaje es principalmente gris pardo, tiene marcas negras en la cara y un penacho puntiagudo. Sus alas están modeladas con plumas blancas y amarillas brillantes y algunos puntas de dichas plumas tienen una apariencia rojiza serosa. Las tres subespecies solo tiene pequeñas diferencias en la apariencia. Las hembras son similares a los machos, aunque las aves jóvenes son menos coloridas y tienen pocas (o ninguna) puntas en las alas serosas rojizas. Aunque la distribución geográfica se superpone a la del ampelis americano y japonés, el ampelis europeo se distingue fácilmente de estos por diferencias en el tamaño y plumaje.
El hábitat de cría son los bosques de coníferas y generalmente cerca de masas de agua. Las principales zonas de anidación están en el norte de Europa y América del Norte. La pareja construye un nido forrado en forma de copa en un árbol o sobre un arbusto, muchas veces cerca del tronco. La puesta suele consistir de tres a siete huevos. La hembra los incuba sola durante 13-14 días hasta la eclosión. Los polluelos son altriciales y desnudos, y son alimentados por ambos padres, en un principio con insectos y luego con fruta. Los jóvenes abandonan el nido unos 14 a 16 días después de salir del huevo. Muchos abandonan su zona de anidación en invierno y migran más al sur. En algunos años, un gran número de aves viajan a territorios mucho más allá de su zona de hibernación normal en busca de frutas que componen la mayor parte de su dieta.
Pueden ser muy dóciles en invierno, pues entran en pueblos y jardines en busca de comida (las bayas de serbal son una de sus favoritas). Metabolizan el alcohol producido en la fermentación de la fruta, aunque pueden intoxicarse, y a veces mueren. Otros peligros incluyen la depredación por rapaces, la infestación por parásitos y los choques con automóviles o ventanas. Las grandes poblaciones y extensas áreas de reproducción hacen que se clasifique como de preocupación menor por la Unión Internacional para la Conservación de la Naturaleza (UICN).
Siidisaba ehk viristaja (Bombycilla garrulus) on siidisabalaste sugukonda kuuluv lind.
Siidisaba on Eestis läbirändaja, talikülaline ja väga haruldane suvilind. Siidisaba talvist arvukust Eestis hinnatakse 500 – 20 000 isendile [2].
Siidisaba kuulub Eestis III kategooria kaitse alla.
Siidisaba ehk viristaja (Bombycilla garrulus) on siidisabalaste sugukonda kuuluv lind.
Siidisaba on Eestis läbirändaja, talikülaline ja väga haruldane suvilind. Siidisaba talvist arvukust Eestis hinnatakse 500 – 20 000 isendile .
Siidisaba kuulub Eestis III kategooria kaitse alla.
Buztanori (Bombycilla garrulus) Bombycillidae familiako eta Bombycilla generoko hegaztia da. 18–21 cmko txori fruitujalea da, Europa eta Asiako iparraldeko eta Ipar Amerikako mendebaldeko baso borealetan habia egiten duena.
Buztanori (Bombycilla garrulus) Bombycillidae familiako eta Bombycilla generoko hegaztia da. 18–21 cmko txori fruitujalea da, Europa eta Asiako iparraldeko eta Ipar Amerikako mendebaldeko baso borealetan habia egiten duena.
Tilhi (Bombycilla garrulus) on parvissa liikkuva vaelluslintu.
Tilhen päässä on huomiota herättävä töyhtö. Yleisväri on ruskea, siivissä on valkeat juovat. Pyrstön kärki on keltainen. Sukupuolet ovat lähes samanväriset, joskin naaraan väritys on hieman himmeämpi. Pituus on 18–21 cm, siipien kärkiväli 35 cm ja paino 54 (40–64) grammaa. Äänet: Vaimea, helisevä ”sirrr”, mikä kuuluu lennossa ja puussa parven levätessä.
Euroopan vanhin rengastettu tilhi on ollut vähintään 13 vuotta ja 6 kuukautta vanha.[2]
Tilhi on pohjoisen pallonpuoliskon taigametsien laji. Pesimäalue ulottuu Fennoskandiasta Kamtšatkan niemimaalle ja edelleen Alaskan kautta Pohjois-Amerikan pohjoisosiin aina Kalliovuorille asti.
Suomessa tilhi pesii pohjoisessa. Pesimäkanta on keskimäärin 20 000 paria. Talvisin tilhiä tavataan etelämpänäkin. Ne vaeltavat talvisin paikkakunnalta toiselle pihlajanmarjatilanteen mukaan. Marjojen loputtua muutto voi jatkua joskus jopa Välimeren alueelle saakka.
Havu- ja sekametsät sekä puistot ym. asutetut alueet. Viihtyy pesimäaikana erityisen hyvin vanhoissa havumetsissä.
Pesä on havupuun oksalla lähellä runkoa, tavallisesti muutaman metrin korkeudella maasta. Se on rakennettu risuista, jäkälistä ja sammalista, sekä vuorattu karvoilla ja höyhenillä. Muninta alkaa yleensä kesäkuun alkupuolella. Naaras munii 4–7, tavallisesti 5 munaa, joita sitten hautoo 14–15 vuorokautta. Koiraskin voi hautoa toisinaan. Molemmat ruokkivat poikasia. Poikaset lähtevät pesästä 15–19 päivän ikäisinä, ja poikueet liikkuvat aluksi perhekunnittain.
Tilhi syö kesällä hyönteisiä, talvella marjoja. Marjaravintoon siirrytään heti marjojen kypsyttyä, ensin variksenmarjaan. Pihlajanmarjat ovat tärkeä osa tilhen ravintoa. Myös keväällä pääosa tilhen ravinnosta tulee talvehtineista marjoista. Tilhi voi syödä myös omenia ja etelämpänä muitakin hedelmiä. Sille kelpaavat myös tammen lehtisilmut ja oksien päällä kasvava jäkälä.
Tilhi (Bombycilla garrulus) on parvissa liikkuva vaelluslintu.
Bombycilla garrulus
Le Jaseur boréal (Bombycilla garrulus), autrefois aussi nommé « Jaseur des neiges »[1] est une espèce de passereaux frugivores migrateurs. Il se reproduit dans les forêts boréales du nord de l'Europe, de l'Asie et de l'Amérique du Nord. Le Jaseur d'Amérique n'est présent qu'en Amérique du Nord et le Jaseur du Japon n'est présent qu'en Asie. Le Jaseur boréal est le seul présent sur tous les continents ayant des zones subarctiques.
Le Jaseur boréal a une distribution circumpolaire. Il se reproduit dans les régions du nord de l'Eurasie et du nord de l'Amérique du Nord. En Eurasie, sa limite septentrionale de nidification est juste en deçà de la limite des arbres. La sous-espèce nord-américaine se reproduit dans les régions centrales nord-ouest et nord du continent. Son aire de répartition dans les Montagnes Rocheuses s'étend vers le sud au-delà de la frontière américaine[2],[3].
Le Jaseur boréal est migrateur. Une grande partie de l'aire de reproduction est délaissée alors que les oiseaux se déplacent vers le sud pour l'hiver. La migration commence en septembre dans le nord de l'aire de répartition et environ un mois plus tard plus au sud. Les oiseaux eurasiens hivernent normalement de l'est de la Grande-Bretagne, au nord de l'Europe occidentale et centrale, de l'Ukraine, du Kazakhstan et du nord de la Chine au Japon. Les nicheurs nord-américains ont une tendance plus au sud-est. De nombreux individus hivernent dans le sud-est du Canada, avec un plus petit nombre dans les États du centre-nord et du nord-est des États-Unis. Les oiseaux ne retournent généralement pas aux mêmes sites d'hivernage au cours des années successives[4]. Un oiseau hivernant en Ukraine a été trouvé à 6 000 km (3 700 mi) à l'est en Sibérie l'année suivante[3].
Certaines années, le Jaseur boréal fait irruption au sud de ses aires d'hivernage normales, parfois en très grand nombre. Les fruits dont dépendent les oiseaux en hiver varient en abondance d'année en année. Les années pauvres, en particulier celles qui suivent une année de bonne récolte, les troupeaux se déplacent plus au sud jusqu'à ce qu'ils atteignent des approvisionnements suffisants[5]. Ils resteront jusqu'à ce que la nourriture s'épuise et repartiront. Dans ce qui pourrait être la plus grande irruption jamais vue en Europe, au cours de l'hiver 2004-2005, plus d'un demi-million de Jaseurs boréals ont été enregistrés rien qu'en Allemagne. Cette invasion a suivi une saison de reproduction exceptionnellement chaude et sèche[6],[7]. En 1908, une nuée américaine de 60 à 90 m de large a été noté comme prenant deux à trois minutes à survoler[4].
L'habitat de reproduction est constitué de conifères matures, souvent des épinettes. D'autres conifères et feuillus peuvent également être présents. Des zones plus ouvertes et humides telles que des lacs et des marécages tourbeux avec des arbres morts sont utilisées pour se nourrir d'insectes. Les basses terres, les vallées et les hautes terres sont utilisées en Eurasie, bien que les montagnes aient tendance à être évitées.
La sous-espèce nord-américaine niche au Canada à des altitudes comprises entre 900 et 1 550 m[3],[8]. En dehors de la saison de reproduction, le jaseur occupera un large éventail d'habitats, en autant que des fruits appropriés soient disponibles. On retrouve le Jaseur boréal le long des routes, dans les parcs et jardins ou le long des haies ou des lisières de bois. Il est peu craintif des humains à cette époque[4],[9]. En hiver, les Jaseurs se perchent en grand nombre dans des arbres ou des haies denses, parfois avec des merles d'Amérique ou d'autres espèces hivernantes[10].
Son plumage est beige et rose saumon; quelques plumes de ses ailes sont terminées par une petite partie dénudée semblable à une gouttelette de cire rouge. L'extrémité de la queue est jaune. Le juvénile a un dos plus brun et une gorge plus pâle que les adultes.
Il s'installe lorsque les conditions climatiques sont aux frimas et est très facile à chasser car peu craintif, se posant par dizaines sur un même arbre. En hiver, les jaseurs peuvent former des groupes importants, qui peuvent de très loin être confondus avec des nuées d'étourneaux.
En temps ordinaire, il se nourrit essentiellement de baies ou de fruits d'hiver. En période de reproduction, il devient insectivore. Son espérance de vie est de 13 ans.
La période de reproduction s'étend de mars à avril. La femelle pond entre 4 et 6 œufs, elle les couve seule pendant 14 à 15 jours. Les deux parents s'occupent ensuite de nourrir les oisillons[11].
Les jaseurs boréals reviennent des aires d'hivernage en février ou en mars, mais les reproducteurs du Nord n'atteignent leurs aires de reproduction qu'en avril ou au début de mai. Cette espèce monogame niche principalement de la mi-juin à juillet[9].
Les jaseurs boréals ne sont pas des oiseaux très territoriaux. Bien qu'ils soient normalement des nicheurs solitaires, plusieurs couples peuvent nicher près les uns des autres là où il existe un certain nombre de bons sites de nidification[4]. Les mâles peuvent parfois dissuader leurs rivaux d'approcher leurs compagnes et les femelles peuvent se chamailler pour les sites de nidification. L'agressivité se manifeste en lissant les plumes et la crête, en montrant la gorge noire et en ouvrant le bec. Le comportement en temps de reproduction est presque le contraire de cela; le mâle dresse les plumes de son corps et de sa crête et détourne la tête de la femelle. Le mâle peut présenter à plusieurs reprises un petit présent, souvent de la nourriture, à sa partenaire, en le plaçant dans son bec ouvert. Dans environ 90 % des cas, ce comportement n'entraîne pas de copulation. Les mâles plus âgés ont plus de rouges sur les ailes et sont préférés par les femelles[12].
Le nid, construit par les deux partenaires, est une coupe de fines brindilles, tapissées de matériaux plus doux comme de l'herbe fine, de la mousse, de la fourrure ou du lichen. Il est construit à 1,3–15 m au-dessus du sol dans un pin ou un buisson, généralement près du tronc. Les œufs sont de couleur bleu pâle brillant tacheté de noir et de gris. La couvée peut être de 3 à 7 œufs, mais généralement cinq ou six oeufs par couvée soit plus normal[4].
Il fut longtemps associé au malheur, notamment à la peste (Pestvogel en néerlandais) [13] ; la rumeur colportait, en 1939, qu'il avait été observé dans l'est de la France et en Allemagne...comme en 1870 et 1914[14].
De nos jours, c'est une espèce protégée[Où ?].
Certains ouvrages anciens y font référence sous le nom de Jaseur de Bohême.
Il existe trois sous-espèces reconnues[15]:
Les différences entre ces formes sont minimes et clinales. L'espèce pourrait éventuellement être considérée comme monotypique[18].
Bombycilla garrulus
Le Jaseur boréal (Bombycilla garrulus), autrefois aussi nommé « Jaseur des neiges » est une espèce de passereaux frugivores migrateurs. Il se reproduit dans les forêts boréales du nord de l'Europe, de l'Asie et de l'Amérique du Nord. Le Jaseur d'Amérique n'est présent qu'en Amérique du Nord et le Jaseur du Japon n'est présent qu'en Asie. Le Jaseur boréal est le seul présent sur tous les continents ayant des zones subarctiques.
Jaseur boréal.O picoteiro [2] ou tagarela[Cómpre referencia] (Bombycilla garrulus) é unha ave paseriforme da familia Bombycillidae que vive nos bosques de coníferas do norte da biozona holártica
A especie divídese en tres subespecies pouco diferenciadas entre si: a nominativa Bombycilla garrulus garrulus, a B. g. pallidiceps e a variedade de rango taxonómico pouco claro B. g. centralasiae.
Miden ata 18 cm de lonxitude e entre 50 e 60 gramos de peso. O aspecto externo dos dous sexos é semellante. De lonxe teñen un aspecto castaño agrisado, pero vistos de preto son paxaros rechamantes e de cores variadas. A súa característica máis destacada é unha crista de plumas na cabeza, parcialmente eréctil e inclinada cara atrás. Teñen unha lista negra que, partindo da base do bico, que é negro e forte, chega ata á caluga. Esta lista amosa, nos individuos que teñen xa a plumaxe definitiva, unha beira fina branca. Debaixo do bico teñen un babeiro negro. A cola acaba cunha banda negra e as puntas das plumas amarelas, e ten a parte inferior de cor ferruxe intenso. Ó longo das plumas das alas teñen unha faixa amarela ou branca. Algunhas das plumas rémixes das alas teñen manchas avermelladas que recordan un selo de cera, o que lles valeu o nome inglés de "waxwing" (ala de cera). As rémixes primarias negras teñen un fino listado branco. A parte inferior do corpo é abrancazada e gris acastañada. As patas son escuras e os ollos castaños. Os exemplares novos teñen a gorxa branca con listas negras.
Os picoteiros poden chegar ós 13 anos de idade.
Viven en toda a zona da taiga dende o norte de Escandinavia ata á baía de Hudson no Canadá. O límite norte da especie está marcado pola zona de transición entre a taiga e a tundra. A súa fronteira sur é irregular. En xeral viven sobre todo nas partes máis setentrionais do bosque boreal, pero hai áreas, coma a Siberia central e oriental onde hai poboacións importantes na beira sur da taiga.
Crían en bosques mixtos pechados dominados polos abetos do xénero Picea, a miúdo preto de correntes de auga. No leste de Asia prefiren bosques pechados de alerces. Viven tamén en bosques relativamente secos de bidueiros coma os que se atopan no Fjäll escandinavo. Os exemplares que se desprazan ocasionalmente a zonas máis meridionais levan unha vida nómade, aparecendo a miúdo en zonas antropóxenas coma parques, cemiterios ou praias, onde aproveitan os alimentos que poden atopar.
No outono e no inverno comen basicamente bagas e froitas. Durante a época de cría os insectos son unha parte importante da súa dieta. Póusanse á espreita e cando localizan algún captúrano en voo. Poden comer nun día unha cantidade de alimento que dobra o peso do seu propio corpo. O fígado grande das tagarelas axúdalles a asimila-lo posible contido alcohólico dos froitos maduros de máis.
A madureza sexual chégalles cando teñen un ano. A época principal de cría espállase dende maio a xullo. Durante o cortexo o macho tenta atrae-la femia ofrecéndolle bagas. Fan un niño con xeito de prato con herbas, pelos, musgo e poliñas de conífera que colocan na parte superior das árbores. As árbores escollidas adoitan estar nas lindes do bosque, preto da auga e dos niños doutros conxéneres. As femias poñen entre catro e seis ovos grises azulados con puntos negros. Incuban, entre 13 e 15 días, só as femias, ocupándose os machos de buscar alimento. Os polos poden voar cando cumpren entre 15 e 17 días.
Son aves sedentarias ou parcialmente migradoras. Só as poboacións máis setentrionais deixan regularmente os seus territorios de cría para pasaren o inverno algo máis ó sur. En anos nos que as bagas de que se alimentan escasean, poboacións que non adoitan ser migratorias se moven tamén cara ó sur. As invasións ocasionais destas aves coma a que tivo lugar no inverno de 2004/2005 son consecuencia, ademais de da falta de alimento da sucesión de invernos temperados e épocas de cría abundante, que provocan unha grande aumento das poboacións. Durante estas invasións algúns bandos chegan mesmo ás costas mediterráneas. O destino final destes enxames de paxaros non está totalmente aclarado, pero polo menos unha gran parte das aves morren antes de regresar ós territorios de cría.
As irrupcións esporádicas destes paxaros en territorios fóra da súa área de distribución habitual foron consideradas, sobre todo na Idade Media, un mal agoiro, situación que recorda no seu nomee en neerlandés Pestvogel (o paxaro da peste) e o nome que lle dan na Suíza de fala alemá Sterbevöggeli (paxaro da morte).
O picoteiro ou tagarela[Cómpre referencia] (Bombycilla garrulus) é unha ave paseriforme da familia Bombycillidae que vive nos bosques de coníferas do norte da biozona holártica
A especie divídese en tres subespecies pouco diferenciadas entre si: a nominativa Bombycilla garrulus garrulus, a B. g. pallidiceps e a variedade de rango taxonómico pouco claro B. g. centralasiae.
Silkitoppa (fræðiheiti: Bombycilla garrulus) er spörfugl af silkitoppaætt sem svipar til stara að stærð og vexti. Hann hefur breiðan topp og rauðbrúnan til grábrúnan lit og svartan blett á hálskverk og við augar og gult endabelti á stéli. Einnig eru gult, hvítt og rautt í væng. Á fullorðnum fuglum er gult eða hvítt V á enda handflugfjaðra. Silkitoppa verpir í furuskógum nyrst í Evrópu, Síberíu og Ameríku. Utan varptíma lifir hún á berjum og flakkar sum ár í hópum út fyrir venjuleg vetrarheimkynni. Fuglinn er reglulegur gestur á Íslandi.
Il beccofrusone (Bombycilla garrulus (Linnaeus, 1758)) è un uccello passeriforme della famiglia dei Bombicillidi[2].
Il nome scientifico della specie, garrulus, deriva dal latino garrire e si riferisce alla loquacità di questi uccelli, nonché al disegno alare che ricorda quello delle ghiandaie[3].
Misura 19–23 cm di lunghezza, per 34-85 g di peso[4].
Si tratta di uccelli dall'aspetto paffuto e arrotondato, con testa squadrata e munita di becco tozzo e conico, nonché di una cresta digitiforme erettile. Le ali sono appuntite, le zampe corte e la coda è corta e squadrata. La muta avviene una volta l'anno, fra agosto e gennaio.
Il piumaggio dal caratteristico aspetto sericeo è grigio-brunastro su tutto il corpo, tendente al grigio cenere nell'area ventrale e sul codone, con sfumature beige-cannella su testa e petto, mentre dorso e ali sono grigio-bruno olivastro. Il sottocoda è di un caldo color nocciola. Dai lati del becco parte una banda nera che raggiunge l'occhio e termina in una punta nell'area auricolare, formando una mascherina sottolineata di bianco; nera è anche la bavetta, così come la metà terminale della coda (che è orlata di giallo). Le remiganti primarie e secondarie sono nere, le prime con una macchia ovale gialla sul lato destro della punta e le seconde con un orlo nero bordato di bianco sempre sul lato destro. La punta è modificata a formare una sorta di "goccia" pendula e traslucida di colore rosso per via della presenza di astaxantina[4].
Il dimorfismo sessuale è presente ma non accettuato, con la femmina che ha bavetta golare, maculature alari e fascia gialla caudale con estensione minore.
In ambedue i sessi gli occhi sono di colore bruno scuro, il becco è nero e le zampe sono di colore grigio-nerastro.
I beccofrudoni hanno abitudini diurne e spiccatamente gregarie: si riuniscono in stormi di consistenza considerevole (mediamente fra i 50 e i 300, con stormi di anche 3000 componenti[5]) e passano le giornate girovagando alla ricerca di cibo ed acqua, si riuniscono su grossi alberi al calar del sole (talvolta assieme ad altre specie dal comportamento simile, come il pettirosso americano e la cesena) per passare la notte al riparo dalle intemperie e dai predatori. Dedicano molto tempo alla tolettatura, sia a sé stessi che nei confronti degli altri membri dello stesso stormo o dei partner; per aumentare la coesione all'interno del gruppo, spesso i membri non necessariamente legati da vincoli di sangue si imbeccano gli uni con gli altri[5].
Il volo del beccofrusone è veloce e diretto, simile a quello dello storno, col quale questo uccello viene regolarmente confuso in volo anche in virtù delle lunghe ali e della corta coda[4].
Il richiamo è corto e ronzante, sempre uguale (può cambiare l'intensità a seconda dell'occasione, ad esempio, è basso quando a emetterlo sono i partner durante il grooming o i genitori verso i nidiacei, mentre è più alto quando lo stormo si appresta a partire o in caso di un potenziale pericolo[5]).
La dieta di è in massima parte frugivora, con una componente insettivora (rappresentata perlopiù da insetti volanti come zanzare e chironomidi[4]) che diviene più consistente durante l'estate, quando il periodo degli amori causa un aumento del fabbisogno energetico, arrivando al 37% del totale[5]. Sebbene raramente, i beccofrusoni possono cibarsi anche di linfa, germogli o fiori[6].
Cercano il cibo fra i rami degli alberi e fra le fronde dei cespugli, mentre è raro osservarli al suolo. Le prede vive vengono catturate generalmente al volo.
Il cibo preferito del beccofrusone è rappresentato da bacche e piccoli frutti ben maturi e zuccherini, soprattutto frutti di bosco ma anche bacche di cotognastro, biancospino, ginepro, nonché cinorrodi di rosa canina. I beccofrusoni sono inoltre ghiotti di mele e dei frutti del sorbo degli uccellatori[4].
Questi uccelli sono muniti di un fegato particolarmente voluminoso, che consente loro di metabolizzare con grande efficienza gli zuccheri dei frutti ed anche l'etanolo di quelli troppo maturi[7]; ciononostante, non di rado cadono in uno stato paragonabile all'ubriachezza[4], talvolta intossicandosi in maniera fatale[5].
I beccofrusoni sono mangiatori prodigiosi: la quantità giornaliera di bacche ingerite è pari a oltre il doppio del peso dell'uccello. È stato osservato un esemplare che nell'arco di 6 ore si nutriva di un numero di bacche di cotognastro compreso fra le 600 e le 1000, defecando nel frattempo ogni quattro minuti circa[8].
La dieta molto zuccherina comporta le sete frequente, per cui viene reperita l'acqua sia da pozze che mangiando la neve o bevendo la neve sciolta ai bordi delle strade. Ciò può causare l'intossicazione col sale lasciato dagli spargisale[9].
Il corteggiamento comincia a maggio, ma è raro che la riproduzione avvenga prima della metà di giugno, protraendosi fino alla fine di luglio; viene portata avanti una singola covata[4]. I beccofrusoni sono uccelli monogami, con le coppie che si formano già durante l'inverno.
Il maschio corteggia la femmina con imbeccate rituali o parate che vedono i due esemplari su di un ramo saltellare l'uno verso l'altra fino a sfiorare i becchi, col maschio che tiene la cresta ben eretta e la testa puntata in direzione opposta alla femmina[10]. Si pensa che anche il rosso alare (più sviluppato nei maschi ed in particolare in quelli più maturi, preferiti dalle femmine[5]) giochi qualche ruolo nell'attrarre le femmine.
La nidificazione avviene generalmente fra i paralleli 60-70° N. Il nido è a forma di coppa e viene costruito dalla femmina di preferenza a 1,3–15 m d'altezza nella parte prossimale del ramo di una conifera. È fatto perlopiù di rametti intrecciati, con rivestimento interno di fibre erbose e muschio, e ha un diametro esterno di 15–18 cm.
Ogni coppia può avere più di un nido nella stessa zona; generalmente i beccofrusoni nidificano da soli, ma non mancano i casi di nidificazione coloniale con nidi anche piuttosto prossimi gli uni agli altri. Non esiste territorialità nemmeno durante il periodo riproduttivo: i maschi reagiscono aggressivamente (gola estesa a mostrare la bavetta nera nella massima estensione possibile, ciuffo abbassato e becco aperto e chiuso rumorosamente più volte) solo se altri maschi tentano di accoppiarsi o di corteggiare la loro partner[5].
All'interno del nido la femmina depone 3-7 uova di colore azzurrino con maculature bruno-nerastre, di circa 25 × 17 mm[5]. Le uova vengono covate dalla sola femmina (imbeccata dal maschio) per 14-15 giorni, al termine dei quali schiudono pulli ciechi ed implumi.
I nidiacei vengono accuditi e imbeccati da ambedue i genitori, col maschio che generalmente fornisce un quantitativo maggiore di cibo[11], e sono in grado d'involarsi attorno ai 15-17 giorni dalla schiusa. Sebbene lascino il nido appena in grado di volare, rimangono coi genitori (ai quali continuano a chiedere l'imbeccata, anche se in maniera sempre più sporadica) ancora per almeno un paio di settimane prima di rendersene completamente indipendenti.
I giovani presentano piumaggio simile agli adulti, seppur con assenza di sfumature brune su testa e petto, del rosso alare, del nero golare e con mascherina facciale ridotta. Hanno inoltre ventre di colore biancastro.
La speranza di vita è di circa 12 anni, ma raramente superano 5 anni d'età[5].
Il beccofrusone ha areale olartico, occupando durante l'estate un'ampia area circumpolare (generalmente delimitata dall'isoterma dei 10 °C in luglio[5]) che comprende in Eurasia il nord della Fennoscandia e della Russia europea, la Siberia (a sud fino ai monti Altaj e al lago Bajkal) e ad est fino al mare di Ochotsk e alla penisola di Kamchatka, mentre in Nordamerica la specie nidifica in Canada centrale e occidentale, sulle coste del Pacifico nord-orientale e in Alaska.
Si tratta di migratori intraprendenti, che verso settembre si spostano a sud per svernare secondo modelli di migrazione imprevedibili di anno in anno e legati alla presenza di cibo. Scendendo d'autunno in Europa orientale e nei Balcani, in Kazakistan, Manciuria e Giappone, si spingono di tanto in tanto anche più a sud, nelle isole britanniche, in Europa meridionale, compresa l'Italia, dove la specie è accidentale, a Taiwan (le popolazioni eurasiatiche) e fino al Gran Bacino, a Terranova e alla Nuova Scozia (quelle nordamericano)[12].
L'habitat durante la stagione riproduttiva è rappresentato dalla taiga ed in genere dai boschi maturi di conifere (in particolar modo di pecci) con presenza di aree umide o più aperte dove cercare il cibo di origine animale per la prole. Le aree montane vengono generalmente evitate, sebbene la sottospecie americana nidifichi fino a 1550 m di quota[4].
Durante il periodo invernale il beccofrusone occupa praticamente tutti gli ambienti che gli si presentano durante la migrazione, a patto che vi sia una sufficiente presenza di cibo[13]: questi uccelli sono perciò osservabili in un'ampia varietà di ambienti, da quelli antropizzati (parchi, giardini e viali cittadini, aree coltivate) ai boschi decidui primari e secondari, alle aree cespugliose.
Se ne riconoscono due sottospecie[2]:
Alcuni autori eleverebbero le popolazioni ad est degli Urali, più piccole e chiare rispetto alla sottospecie nominale (alla quale vengono ascritte), al rango di sottospecie a sé stante, col nome di B. g. centralasiae[4][14].
Il beccofrusone (Bombycilla garrulus (Linnaeus, 1758)) è un uccello passeriforme della famiglia dei Bombicillidi.
Paprastasis svirbelis (lot. Bombycilla garrulus, angl. Bohemian Waxwing, vok. Europäischer Seidenschwanz) – svirbelinių (Bombycillidae) šeimos šiaurinių kraštų paukštis.
Nesunkiai atpažįstamas iš rusvos spalvos ir kuoduko. Kūno ilgis 18 cm, sveria apie 55 g. Kakta raudonai ruda, nugarinė pusė rusvai pilka, antuodegis pilkas. Gerklė ir juostelė nuo snapo iki akies juoda. Ant pakaušio ilgas kuodas. Uodegos galas juodas, plunksnų viršūnės geltonos. Sparnų plunksnos juodos su baltomis ir geltonomis dėmėmis, bei plunksnų viršūnėse raudonos raginės plokštelės. Snapas ir kojos juodos. Patelės nugarinė dalis pilkšva, juoda dėmė ant gerklės mažesnė. Jauniklių apdaras ne toks ryškus, ant galvos nėra juodos spalvos.
Lietuvoje dažnas traukimo metu. Kartais žiemoja. Laikosi būreliais. Minta uogomis ir vaisiais.
Paprastasis svirbelis (lot. Bombycilla garrulus, angl. Bohemian Waxwing, vok. Europäischer Seidenschwanz) – svirbelinių (Bombycillidae) šeimos šiaurinių kraštų paukštis.
Zīdaste (Bombycilla garrulus) ir Latvijā ziemojoša un caurceļojoša zīdastu dzimtas (Bombycillidae) putnu suga. Ligzdo Eirāzijas un daļēji Ziemeļamerikas taigas zonā, ziemās pārvietojas uz dienvidiem. Izdala divas pasugas.[1]
Zīdaste kā ligzdotāja izplatītā visā Eirāzijas skujkoku taigas zonā, tai skaitā arī Eiropā, sākot ar Zviedriju un Norvēģiju rietumos un beidzot ar Kamčatku austrumos, austrumu virzienā areāls turpinās Ziemeļamerikas rietumu daļā — Kanādā un Aļaskā. Vienu reizi ligzdošana pierādīta arī Igaunijā.[2][3][4] Ziemās zīdastes pārvietojas uz dienvidiem, Eiropā sasniedzot Lielbritāniju, Alpus (Šveici), Karpatus, Ukrainu un Balkānus (reti tālāk).[2]
Latvijā zīdaste (senākā literatūrā atrodami arī sugas nosaukumi kadiķu irbīte un ziemas strazds[5]) ir parasta caurceļotāja un ziemotāja. Novērojama katru gadu no septembra līdz maijam. Īpaši bieži novērojama rudeņos, parasti apdzīvotās vietās, kur dārzos un apstādījumos pieejamas ogas (sevišķi pīlādži un āboli). Ziemā un pavasara ceļošanas laikā mazākā skaitā nekā rudenī. Ziemojošo putnu skaits katru gadu ir mainīgs un saistīts ar pieejamās barības daudzumu ligzdošanas areālā un ziemošanas vietās.[2][3] Latvijā sastopama nominālā pasuga B. g. garrulus.[2]
Zīdaste ir ļoti krāšņs putns ar garu cekulu. Pēc izskata tā nav sajaucama ar citiem Eiropā sastopamajiem putniem. Zīdaste ir aptuveni mājas strazda lielumā: ķermeņa garums 16—23 cm, spārnu plētums 32—45 cm, svars 34—85 g (parasti ap 55 g).[6][7][8]
Apspalvojums pelēcīgi sārts, ar spilgtiem laukumiem (baltiem un dzelteniem) uz tumšajiem spārniem, melnu masku uz acīm un melnu pazodi. Ķermenis spēcīgs ar masīvu kaklu, spārni plati un smaili, līdzīgi kā strazdiem. Aste ļoti īsa ar taisnstūrveida astes galu, kas ir koši dzeltenā krāsā. Dažām spārnu sekundārajām lidspalvām ir sarkani gali — raga plātnītes kā spalvu pagarinājumi, atgādinot zīmogu vasku. Jo putns kļūst vecāks, jo sarkanie gali kļūst lielāki.[6][7][9][10]
Kājas melnas, jaunajiem putniem rozīgas. Knābis melns ar sarkanu pamatni, jaunajaiem putniem tumši pelēku. Acis sarkanas, jaunajiem putniem tumši brūnas. Īpašas pazīmes ir krāšņais, smailais cekuls un bieži dzirdamā augstā, maigā balss.[6][11]
Zīdaste vasaras periodā uzturas skujkoku (egļu un priežu) mežos, bet tuvumā parasti ir arī augļus ražojoši koki vai krūmi. Ligzdai vietu izvēlas ezera, upes vai kādas slīkšņas tuvumā. Ziemas mēnešos zīdaste izmanto dažādākas biomas. To var novērot gan mežos, gan pilsētas vidē (parkos un dārzos), kur pieejami augļu koki.[7][10][12]
Ārpus vairošanās sezonas veido lielus, kompaktus, skaļus barus, kuros reizēm ir vairāki tūkstoši īpatņu. Bars dienas laikā kopīgi klejo, meklējot barību.[6][10] Ja barība trūkst, tad bari strauji pārvietojas dienvidu virzienā, reizēm sasniedzot Vidusjūras krastu un Kaukāzu. Labos augļu ražas gados pārziemo ziemeļos, piemēram, Somijā vai Latvijā. Pavasarī zīdastes atgriežas taigā.[2][6]
Zīdaste vasarā galvenokārt barojas ar kukaiņiem, bet barojas arī ar ziediem, koku sulu un pumpuriem. Līdzko ir pieejami augļi, zīdaste sāk baroties ar tiem. Rudenī un ziemā barojas tikai ar augļiem, īpaši iecienītas ir ogas (piemēram, pīlādži, kadiķogas, īleksogas, zemenes, avenes, dzērvenes u.c.). Zīdastes mēdz apreibināties ar ierūgušām ogām, uzņemot pārāk daudz alkohola. Reizēm novēroti pat nāves gadījumi.[6][7][10][12] Kukaiņus ķer lidojumā, tos noskatot no kāda augstāka zara.[10]
Ligzdošanas sezona vēla, retos gadījumos sākas maija beigās, bet daudz biežāk jūnija vidū un turpinās līdz jūlija beigām.[8] Veido monogāmus pārus. Pāris kopīgi būvē vaļīga kausa formas ligzdu — no sūnām, ķērpjiem, zāles un sausiem egļu zariņiem. No iekšpuses tā izklāta ar usnejām (krūmu ķērpju plūksnām), salmiem, matiem un spalvām. Atrodas uz horizontāla zara, visbiežāk kādā eglē, apmēram 1,5—8 m augstumā.[6][7]
Dējumā 4—6 olas. Inkubācijas periods ilgst apmēram 14—15 dienas, perē tikai mātīte. Par mazuļiem rūpējas abi vecāki. Kamēr putnēni ir mazi, tos baro ar kukaiņiem, bet vēlāk ar ogām. Jaunie putni izlido 14—19 dienu vecumā. Tie joprojām vairākas dienas paliek ligzdas tuvumā, vecākiem tos turpinot barot. Ģimene bieži paliek kopā visu rudeni.[6][7]
Sugas izplatības areāls ir plašs un tā nav būtiski apdraudēta.[13]
Zīdaste (Bombycilla garrulus) ir Latvijā ziemojoša un caurceļojoša zīdastu dzimtas (Bombycillidae) putnu suga. Ligzdo Eirāzijas un daļēji Ziemeļamerikas taigas zonā, ziemās pārvietojas uz dienvidiem. Izdala divas pasugas.
De pestvogel (Bombycilla garrulus) is een zangvogel uit de familie van de pestvogels (Bombycillidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd als Lanius garrulus in 1758 gepubliceerd door Carl Linnaeus.[2] De vogel heeft het formaat van een lijster, en opvallende kleuren. De naam "pestvogel" dateert uit de middeleeuwen, toen men dacht dat deze vogels de pest meenamen en de ziekte verspreidden.
De pestvogel is een lijsterachtige vogel met zalmroze kleur, en gele streepjes op de vleugels. De kop draagt een flinke kuif en een zwart maskertje en keeltje. De anaalstreek is roodbruin met een gele eindbandering op de staart. Ondanks dit opvallende uiterlijk wordt hij vaak over het hoofd gezien, doordat hij bij voorkeur hoog in de bomen verblijft. De pestvogel wordt ongeveer 17 cm lang.[3]
Ze eten insecten en noten. In de winter stappen ze over op bessen van lijsterbes, meidoorn, mispel en gelderse roos.
Pestvogels bouwen hun nesten in berken of naaldbomen; ze bouwen het met mos. In de maanden mei-juni leggen pestvogels 4 tot 6 blauwe eieren met donkere vlekjes.
's Zomers leven pestvogels in het noorden van Scandinavië en in Siberië. De Engelse naam, Bohemian Waxwing, duidt op de rode vlekken op de vleugels die lijken op zegellak.
Er worden 2 ondersoorten onderscheiden:
Deze vogel leeft in larixbossen.
In Nederland komt de vogel zo af en toe 's winters voor. Het is een invasiegast die soms in grote aantallen in Nederland overwintert. Aangezien de pestvogels uit het noorden komen, zijn ze veel zeldzamer in België. In het verleden stond de vogel als dwaalgast bekend; er is echter een trend dat de vogel vaker in de winter in Nederland wordt aangetroffen. Tijdens een invasie zijn ze te zien in steden en dorpen, vaak in de omgeving van bessendragende struiken zoals de meidoorn en gelderse roos. Pestvogels zijn verre van schuw.
De pestvogel (Bombycilla garrulus) is een zangvogel uit de familie van de pestvogels (Bombycillidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd als Lanius garrulus in 1758 gepubliceerd door Carl Linnaeus. De vogel heeft het formaat van een lijster, en opvallende kleuren. De naam "pestvogel" dateert uit de middeleeuwen, toen men dacht dat deze vogels de pest meenamen en de ziekte verspreidden.
Sidensvans (Bombycilla garrulus) er ein sporvefugl som finst i det nordlege Europa, Asia og Nord-Amerika. Sidensvansen er ein trekkfugl som overvintrar i Nord-Europa. Fuglane trekk lenger mot sør etterkvart som det vert lite bær og frukt. Derfor varierer det kor langt sør dei dreg.
Sidensvansen er om lag 20 cm lang. Hoa og hannen er omtrent like. Fuglen er raudgrå med svart strupe, eit svart band gjennom augene og gul stjertspiss. Han er lett å kjenne på den høge, raudbrune fjørtoppen på hovudet, gilde raude og gule terningar på vengene og stjerten og fin trillande låt. Han er ein selskapeleg fugl. Flukta er rask, og liknar på staren si.
Lokketonen er kortare eller lengre trille, som ei elektrisk ringeklokke — «ssrrriiii».
Fuglen har reir i tre; av kvistar, mose,skjegglav og strå. Egga er kvitaktige med mørkare punkt og flekkar. Rugetida er på ca.14 dagar. Ungane blir i reiret 15-17 dagar. Hoa og hannen matar med oppgulp. Sidensvansen rugar uregelmessig i furuskogen i Finnmark og sjeldan sørover til Trøndelag, Nordmøre og Hedmark.
I hekketida lever sidensvansen for det meste av insekt. Om vinteren et han bær og frukt.
Sidensvans (Bombycilla garrulus) er ein sporvefugl som finst i det nordlege Europa, Asia og Nord-Amerika. Sidensvansen er ein trekkfugl som overvintrar i Nord-Europa. Fuglane trekk lenger mot sør etterkvart som det vert lite bær og frukt. Derfor varierer det kor langt sør dei dreg.
Sidensvans (vitenskapelig navn Bombycilla garrulus) er en fugl i spurvefamilien.
Sidensvansen er rødgrå med svart strupe, et svart bånd gjennom hvert øye og med gul stjertspiss. Fjærdrakten, som er myk og fin, danner på hodet en svært lang tufs. Sidensvansen har kort nebb som er noe nedtrykt ved neseroten. Vingene er lange og flekkete. Vingefjær – av og til også halefjær – har røde, pergamentartede vedheng. Kroppslengde 19 cm, vingespenn 32-36 cm. Vekt 60 gram.
Den har en svært spesiell låt som ofte høres fra overflygende flokker. Låten beskrives i blant som klangen fra sølvklokker.
Sidensvansen finnes i de nordligste trakter av Europa, Asia og nordvestre Nord-Amerika. Vinterstid forekommer fuglen over store deler av Norge, noen ganger i store skarer.
Den livnærer seg av bær og insekter, og gjerne epler i overgangen til vinter.
Eggene er hvitaktige med mørkere, lysebrune eller fiolette flekker og punkter.
Sidensvans (vitenskapelig navn Bombycilla garrulus) er en fugl i spurvefamilien.
Àutri nòm an piemontèis: Dorin, Osel dij sent agn, Osel dla frèid, Zòch
Da finì.
Da finì.
Bombicilla garullus
Jemiołuszka zwyczajna, jemiołuszka, jemiołucha[4] (Bombycilla garrulus) – gatunek niewielkiego ptaka wędrownego z rodziny jemiołuszek (Bombycillidae).
Wyróżniono dwa podgatunki B. garrulus[5]:
To typowy północny gatunek. Zamieszkuje tajgę i lasotundrę całej Palearktyki, w tym północno-wschodnią Amerykę, którą współzamieszkuje z jemiołuszką cedrową (B. cedrorum). Gnieździ się w lasach iglastych i mieszanych od Skandynawii w Europie przez północną Rosję, Syberię, ale też po Ziemię Baffina na wschodzie Kanady. Po okresie lęgowym kieruje się na południe, ale w Środkowej i Zachodniej Europie zimuje regularnie. Gatunek inwazyjny - w niektórych latach masowo (kilkutysięczne stada) pojawia się w Europie i Stanach Zjednoczonych w dużo większej liczbie niż normalnie. Ma to miejsce w czasie ostrych zim z niedoboru pożywienia na północy jesienią lub zimą i może też wynikać z przegęszczenia lokalnych populacji. Europejskie populacje migrują w kierunku południowo-zachodnim (do Francji i na Bałkany), ale jeśli na danym terenie jemiołuszki znajdą wystarczającą ilość pokarmu zatrzymują się na dłużej i nie kontynuują wędrówki.
W Polsce występuje średnio licznie podczas przelotów od listopada do marca–kwietnia (najpóźniej do pierwszych dni maja), tylko nielicznie lub bardzo nielicznie zimuje[6], gatunek przelotny. Spotkać go można w całym kraju. Jego liczebność w poszczególnych latach może się znacznie różnić.
Pod względem ubarwienia jemiołuszki wyróżniają się wśród zimowej awifauny. Ten ptak wielkości szpaka ma krępą sylwetkę, zaostrzone skrzydła, bujne gęste upierzenie i krótki ogon. Obie płci ubarwione jednakowo - płeć można rozróżnić tylko z bliska patrząc na bardziej rozległą i intensywniej czarną plamę na podbródku samca. Na głowie wyraźny, długi, zaostrzony i powiewny czub sięgający za potylicę, który jest składany i rozkładany w razie zaniepokojenia. Upierzenie brązowoszare, miękkie i gęste. Okolice oka, podgardle i lotki pierwszego rzędu czarne, część lotek ma jasnożółte końcówki, tęczówki ciemnobrązowe. Na skrzydłach pióra mają białe paski. Intensywnie różowe zakończenie lotek drugorzędowych, ogon czarny z żółtym obramowaniem na końcu, na skrzydłach dwie duże białe pręgi. Pokrywy podogonowe są rdzawe. Dziób i nogi czarne. Młode jemiołuszki przed zmianą upierzenia na zimę są łatwe do zidentyfikowania - dominuje brąz na grzbiecie, a na spodzie biel z podłużnymi kreskami. Podbródek i podgardle są brudnobiałe, a nie czarne, jak u dorosłych osobników. Na zimowiskach mają już typowe upierzenie zimowe. Na zimowiskach mają już jednak normalną szatę zimową. Niektóre ptaki na końcach lotek drugorzędowych mają intensywnie czerwone zrogowaciałe, woskowate, płytkie i owalne płytki (podobne do kawałków plastiku), których nie ma u większości osobników w populacji. Dorosły samiec ma tych płytek więcej, są one większe i mają intensywnie czerwony kolor. U samicy są one mniejsze i jasnoczerwone, a u młodego ptaka jest ich mniej, są małe i jasnoróżowe (młoda samica może wcale nie mieć takich ozdób). To jedyny europejski ptak mający na piórach skrzydeł takie ozdoby.
Jemiołuszki można często zobaczyć w mniejszych lub większych stadach (latem 20-30 osobników, wyjątkowo ok. 90 lub kilkaset) w miastach, na wsi i w lasach, tak więc rzadko spotyka się ją pojedynczo. Łatwo jemiołuszkę rozpoznać, tym bardziej, że nie jest płochliwa (w swej północnej ojczyźnie rzadko ma okazję do kontaktów z człowiekiem i dopiero po prześladowaniach z jego strony staje się nieufna), siada wysoko na drzewach i nie kryje się, choć gdy przelatuje w stadzie myli się ją z grupą szpaków.
Śpiew cichy słyszany zwykle w słoneczne dni, świergotliwy, wibrujący; głos wabiący: charakterystyczne "dzwonienie". W czasie przelotów można usłyszeć delikatne i wysokie "sri cir", które służy do nawoływania.
To ptak lęgowy lasów iglastych i mieszanych typu północnego tajgi oraz tundry. Latem tajga, zimą okolice siedzib ludzkich - preferuje parki. Poza okresem lęgowym stadne. W Polsce zimą i w czasie przelotów najczęściej widywana w lasach liściastych i mieszanych z bogatym podrostem i podszytem z owocującymi drzewami i krzewami, ogrodach, krajobrazach rolniczych, na przedmieściach oraz w różnego rodzaju zadrzewieniach, gdzie może znaleźć odpowiednio miąższyste owoce.
W konarach drzew iglastych (ale też w lasach brzozowych) przy pniu lub bocznej gałęzi i w krzewach zbudowane z małych gałązek, źdźbeł trawy i porostów w podstawie na wysokości kilkudziesięciu metrów (zwykle jednak na 4 - 5 metrach). Wyścielenie stanowi trawa, puch roślinny, włosy, mech, pióra i porosty. Gniazda o kształcie czarki są tak dobrze zamaskowane, że sposób wychowywania młodych był przez długi czas słabo poznany. Gniazdowanie może mieć charakter kolonijny. Pary są monogamiczne. W Polsce jemiołuszki nie lęgną się.
Jeden lęg w roku (przez krótkie podbiegunowe lato), niebieskawe jaja w liczbie 4 do 5 pokryte rzadko rozsianymi, brązowymi i czarnymi plamami. Okres lęgowy przypada na maj i czerwiec.
Jaja wysiadywane są przez okres 14 dni przez samicę. Partner wtedy ją karmi. Pisklęta szybko się rozwijają i po 2 tygodniach wylatują z gniazda i są już w pełni lotne. Karmią je głównie komarami już oboje rodzice - samiec podaje matce pokarm krążąc wokół niej, podskakując z nastroszonym czubem i zwieszonymi skrzydłami.
Latem w okresie godowym poluje na owady, głównie komary i inne spokrewnione z nimi muchówki (zwłaszcza pod koniec lata występujące licznie w tajdze i tundrze) chwytane w locie. Zimą i jesienią (w trakcie wędrówek) je w dużych ilościach jagody, głównie głogu, tarniny, jemioły, dzikiej róży, ligustru, śnieguliczki, jałowca, cisu i jarzębiny oraz inne mięsiste owoce krzewów i krzewinek. Czasem też nagryza pączki, rozwijające się liście i kwiaty, a wyjątkowo opadłe owoce.
Jemiołuszki żerują gromadnie na drzewach i krzewach. Codziennie ptaki te pobierają dwa razy więcej pokarmu niż same ważą (ponad 110 g). Nie dziwi więc ich żarłoczność i ociężałość po posiłku. Trawienie pokarmu u jemiołuszki trwa szybko, 7-10 minut. Niestrawione resztki po posiłku zostają wydalone zaraz potem na zewnątrz, gdyż szybko przesuwają się przez żołądek i jelita. W tak krótkim czasie soki trawienne są w stanie rozłożyć miąższ i skórkę, ale same nasiona są zwykle nienaruszone. Ptak ma zatem duże znaczenie w rozsiewaniu i rozprzestrzenianiu nasion roślin - krzewów i drzew, które znajdują się w jego diecie. Przemieszczając się wydala je z odchodami.
W przypadku jemioły, od której wzięła się jego nazwa, wydalone po trawieniu nasiona przyklejają się do pni i gałęzi drzew. Kiełkując przyczepiają się ściśle do kory drzewa chwytnikami, co jest zalążkiem nowego "krzaczka" jemioły. Można więc wyznaczyć współzależność między ptakiem i rośliną, gdzie każde czerpie korzyści.
Na terenie Polski gatunek ten jest objęty ścisłą ochroną gatunkową[7].
Jemiołuszka zwyczajna, jemiołuszka, jemiołucha (Bombycilla garrulus) – gatunek niewielkiego ptaka wędrownego z rodziny jemiołuszek (Bombycillidae).
Chochláč severský alebo chochláč severný[2] (lat. Bombycilla garrulus) je stredne veľký spevavec z čeľade chochláčovité. Hniezdi v najsevernejších ihličnatých lesoch Európy[3], Ázie a severnej Ameriky[4] , na Slovensku je zimný hosť a transmigrant[5]. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov chochláč severský patrí medzi najmenej ohrozené druhy, celková populácia stúpa, v rokoch 1980 – 2013 bol u európskej populácii zaznamenaný silný vzostup. V severnej Amerike populácia za posledných 40 rokov mierne poklesla.[1]
Chochláč severský meria 18 cm[3][6] a váži 40 – 71 g.[4]
Za letu sa ozýva tichým zvonivým švitorením "sriiii".[3][6]
Chochláč severský je na Slovensku zimný hosť a transmigrant. V menších kŕdľoch zimuje na celom území, pozorovaný aj 1 300 m n. m. V niektorých rokoch dochádza k invázii. Najväčšie kŕdle v tom období dosahujú až tisíc jedincov (15. januára 1979, Piešťany, 800 ex. 29. marca 1983, Košice)[5]
Odhadovaný počet zimujúcich jedincov 10 000 – 100 000. Stupeň ohrozenia S – vyhovujúci ochranársky status.[5]
Vyhľadáva miesta s veľkým množstvom bobulovín, kroviny a stromy na medziach i v mestách[4][5].
Na hniezdisku sa živí hmyzom[4], ktorý dokáže chytať za letu, ako včelárik zlatý[3]. Na zimoviskách najmä plodmi jarabiny vtáčej, jej nedostatok zapríčiňuje masívne invázie do strednej i južnej Európy[5] Na Slovensku sa cez zimu živí rôznymi bobuľami, ako jarabina vtáčia, borievka, hlôžky (Crataegus), imelo biele i ruža šípová.[4]
jarabina vtáčia tvorí významnú zložku potravy v zimnom období
v obciach nájde nepozbierané plody
na jablkách
Hniezdo, rok 1915, Britská Kolumbia
Chochláč severský alebo chochláč severný (lat. Bombycilla garrulus) je stredne veľký spevavec z čeľade chochláčovité. Hniezdi v najsevernejších ihličnatých lesoch Európy, Ázie a severnej Ameriky , na Slovensku je zimný hosť a transmigrant. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov chochláč severský patrí medzi najmenej ohrozené druhy, celková populácia stúpa, v rokoch 1980 – 2013 bol u európskej populácii zaznamenaný silný vzostup. V severnej Amerike populácia za posledných 40 rokov mierne poklesla.
Sidensvans (Bombycilla garrulus) är en fågel som tillhör ordningen tättingar i familjen sidensvansar. Arten häckar i de nordligaste delarna av Eurasien och nordvästra Nordamerika. Vintertid kan den observeras i stora flockar längre söderut.
Sidensvansen är stor som en stare men upplevs större då den har en kompakt kropp med tjock hals och stort huvud. Den är 18–21 centimeter lång,[2] har ett vingspann på 32–36 centimeter och väger cirka 60 gram.[källa behövs] Sidensvansen är rödgrå, med svart strupe, ett svart band genom vardera ögat och gul stjärtspets. Fjäderbeklädnaden, som är mjuk och fin, bildar på huvudet en mycket lång tofs. Sidensvansen har en kort, vid roten nedtryckt, näbb. Vingarna är långa och spetsiga. Tarsens framsida har tydligt åtskilda sköldar. Vingarnas armpennor, ibland också stjärtpennorna, har lackröda pergamentartade bihang.[2]
Den har ett mycket karaktäristiskt läte som ofta hörs från överflygande flockar. Lätet beskrivs som ett plingande av silverklockor.[2]
Sidensvansen beskrevs taxonomiskt första gången av Carl von Linné 1758 i tionde upplagan av hans Systema Naturae. Han beskrev den som Lanius Garrulus och placerade den därmed i samma släkte som törnskatan.[3] Dess nuvarande släkte Bombycilla beskrevs 1808 av Louis Jean Pierre Vieillot.[4]
Det vetenskapliga släktnamnet Bombycilla härstammar från latinets Bombyx, som betyder "silke" eller "silkeslen", och cilla, vilket är nylatin för "stjärt". Detta är en direktöversättning av svenskans sidensvans och refererar till fågelns silkeslena fjäderdräkt. Dess artepitet, garrulus, betyder "pratsam" och refererar till dess utseendemässiga likheter med nötskrika (Glandularius garrulus).[5]
Sidensvansen häckar i barrskogsbältets nordligare delar i nordvästra Nordamerika, Europa och Asien. Vintertid är den en så kallad strykfågel, det vill säga en partiell flyttfågel, och drar då omkring i stora nomadiska flockar. Mängden fåglar varierar beroende på tillgången på föda, exempelvis rönnbär. Om bärtillgången är låg i häckningsområdet, drar den söderut.
Den delas vanligtvis upp i tre underarter:[6]
Vissa inkluderar centralasiae i nominatformen.[7][8]
I Sverige häckar den främst i Lapplands barrskogar men även utmed norrlandskusten och förekommer regelbundet som häckfågel så långt söderut som Värmland.[9]
Sista 10 åren har sidensvansar regelbundet noterats i Västra Götaland (Skövde, Tibro, Karlsborg.).
Sidensvansen är insektsätare under häckningssäsongen men livnär sig mest av bär och frukt, exempelvis rönnbär, hagtorn och äpplen, under vinterhalvåret. Det har i många texter beskrivits hur sidensvans blir berusad av den alkohol som bildas i jästa bär och frukter, men detta är omdiskuterat. Sidensvansen har en exceptionellt stor lever som kan utgöra 9,5% av dess kroppsvikt vilket gör att den har en mycket god och snabb förmåga att bryta ned alkohol, och nedbrytningstakten har uppmätts till 900 mg/kg i timmen.[10][11][12] Under kliniska experiment av sidensvansar har man aldrig uppmätt en så pass hög koncentration av alkohol i blodet att det skulle kunna ha påverkat deras beteende eller rörelseförmåga.[11] Det finns dock studier av sidensvansar som hittats döda i naturen vars alkoholhalt i blod och lever var så pass höga, 730mg/kg respektive 989 mg/kg, att det kan ha påverkat deras koordination.[13]
Sidensvansen lever i monogama par. Den lägger vanligtvis fem till sex ägg som är vitaktiga med mörkare, ljusbruna eller violetta fläckar och punkter. Honan ruvar äggen i 14-15 dygn innan de kläcks. Båda föräldrarna tar sedan hand om ungarna som blir flygga efter 14-15 dygn efter kläckningen.[4]
Vintertid påträffas ibland påkörda sidensvansar utefter vägar. Detta förklaras ibland med att fåglarna blivit berusade av jäst frukt men studier indikerar att det istället kan bero på de höga koncentrationer av salt som fåglarna får i sig från smältvatten från saltade vintervägar vilket påverkar fåglarnas flygförmåga.[14]
Sidensvansen har ett mycket stort utbredningsområde, en stor globala population och utvecklingstrenden är positiv. Utifrån dessa faktorer kategoriseras den av IUCN som livskraftig (LC).[1]
Sidensvans (Bombycilla garrulus) är en fågel som tillhör ordningen tättingar i familjen sidensvansar. Arten häckar i de nordligaste delarna av Eurasien och nordvästra Nordamerika. Vintertid kan den observeras i stora flockar längre söderut.
Bayağı ipekkuyruk (Bombycilla garrulus), ipekkuyrukgiller (Bombycillidae) familyasına ait bir kuş türüdür.
Yaklaşık 8–21 cm boyundadır. İpeğimsi tüyleri ve sivri ibiği ile ayırt edilir.
Avrupa'nın kuzey bölgeleri, Asya ve Kuzey Amerika'nın batısındaki kozalaklı ormanlarda yayılış gösterir. Göçebe bir kuştur. Uçuşu düz ve güçlüdür.
Bayağı ipekkuyruk (Bombycilla garrulus), ipekkuyrukgiller (Bombycillidae) familyasına ait bir kuş türüdür.
Це струмкий птах, 18-21 см завдовжки та масою 40-64 г. Дорослий птах зверху сірувато-бурий; на голові великий «чуб»; на горлі чорна пляма; низ світло-бурий; підхвістя руде; махові пера чорні; біля основи першорядних махових пер біла смуга, верхівка облямована білим і жовтим; на білих верхівках другорядних махових пер червоні рогові пластинки; на сірому хвості широка чорна смуга, на верхівці жовта; дзьоб і ноги темно-бурі. У дорослого птаха пляма на горлі менша; білувата облямівка лише зовні на першорядних махових перах. Молодий птах тьмяніший; «чуб» бурий, короткий; чорної плями на горлі нема.[1]
Поширений в лісових районах північної частини Європи, Азії і західної Північної Америки. Омелюх звичайний поширений на всіх континентах південніше за субарктчину зону.
В Україні омелюх — зимуючий на всій території птах. Чисельність значно коливається у різні роки в результаті інвазій.
Птахи тримаються великими зграями. Влітку харчуються комахами, яких нерідко ловлять на льоту, личинками, різними ягодами і молодими пагонами рослин. В інший час харчуються переважно ягодами і плодами, наприклад, брусницею, калиною, омелою. У зимовий час часто зустрічаються в містах
Гніздиться в рідколісся, на деревах. Статева зрілість настає у віці одного року. Виведенням пташенят омелюхи зайняті з квітня по листопад. Пари утворюються щороку нові. Доглядаючи за самкою, самець безперервно підносить їй ягоди в якості весільного подарунка.
Гніздо пара споруджує зазвичай на деревах, що ростуть посеред боліт. Поміщається воно в розвилці гілок на висоті 3-15 м над землею, у верхній кроні дерев, частіше на узліссі, поблизу водойм та інших гніздових пар. Гніздо будується з маленьких гілочок, моху, лишайників і травинок. Дно ретельно вистелено шерстю і пір'ям.
Самка відкладає в кінці травня 4 - 5 блакитно-сірих яєць з чорно-бурими цяточками розміром 24 х 18 мм і вагою близько 3,8 г. Кладку насиджує завжди тільки самка протягом 14 днів. У цей час же самець піклується про корм, що складається з комах і ягід. Молоді птахи стають самостійними приблизно через 15 - 17 днів. Щороку омелюхи шукає собі нового партнера. Залицяння за самкою включає в себе її годування ягодами. За два тижня життя пташенята повністю покриваються пір'ям, але батьки продовжують піклуватися про них до тих пір, поки вони не навчаться самостійно здобувати собі їжу. Восени пташенята повністю переходять на вільні хліби, починаючи годуватися плодами і ягодами.
Тривалість життя птахів може становити 13 років.
Свиристель (Россія)
Хохлик — через характерний чубчик.
Амялушка (Білорусь) — через пристрасть омелюхи до ягодам омели.
Воскокрил (Англія) — на кінцях другорядних і рульового пір'я у омелюхи знаходяться яскраво-червоні блискучі рогові пластинки, що нагадують палаючий віск.
Богемський воскокрил (Америка) — епітет ж «богемний» натякає на схильність цих птахів здійснювати міграції. Для американців пару століть назад Богемія представлялася далеким краєм Європи, в яку відлітали омелюхи.
У омелюха дуже чіпкі кігтики, що допомагає птахові утримуватися на гілках і скльовувати ягоди, які найважче дістати. Але ця ж особливість заважає омелюху пересуватися по землі, що він і робить вкрай рідко і неохоче.
У період залицянь самець пропонує самці ягоду або інше частування. Якщо самка його приймає, то птиці створюють пару.
Омелюхи — справжні ненажери, варто їм побачити кущ або деревце з красивими ягодами, вони не зупиняться, поки не з'їдять їх всіх. Тому частина плодів виводиться з їх організму неперетравленими, що сприяє поширенню рослин.
Коли омелюхи з'їдають багато ягід взимку, в їх шлунку починаються процеси бродіння, в результаті чого птах стає дезорієнтованим ніби «п'яним». В такому стані омелюхи часто гинуть, наражаючись на предмети і збиваючись на манівці. Є багато інформації з цього факту в інтернеті - омелюхи гинули зграями і падали з неба дощем. Ще століття тому, коли про цю особливість люди не знали, вважалося поганим знаком, якщо омелюх б'ється у вікно.
Перебуває під охороною Бернської конвенції.
Bombycilla garrulus là một loài chim trong họ Bombycillidae.[2] Loài này sinh sống và sinh sản ở các khu rừng phía bắc lục địa Á-Âu và Bắc Mỹ. Chúng có bộ lông chủ yếu màu xám da trâu, lông mặt màu đen và màu nhọn. Cánh có các dải lông trắng và vàng sáng và mũi cánh có màu đỏ nhạt. Ba phân loài chỉ có bộ lông khác nhau vài điểm nhỏ. Chim trống trông giống chim mái. Chúng có môi trường sinh sống và sinh sản ở rừng lá kim, thường gần nước. Cặp chim bố mẹ xây tổ hình chiếc tách trên cây hoặc bụi cây, thường gần thân cây. Mỗi tổ có 3-7 quả trứng và ấp trong 13-14 ngày thì nở. Chim non mới nở yếu và chưa mọc lông và được cả chim bố và chim mẹ nuôi, chủ yếu cho ăn mồi côn trùng, nhưng sau đó chủ yếu là trái cây. Chúng bay 14-16 ngày sau khi nở.
Bombycilla garrulus là một loài chim trong họ Bombycillidae. Loài này sinh sống và sinh sản ở các khu rừng phía bắc lục địa Á-Âu và Bắc Mỹ. Chúng có bộ lông chủ yếu màu xám da trâu, lông mặt màu đen và màu nhọn. Cánh có các dải lông trắng và vàng sáng và mũi cánh có màu đỏ nhạt. Ba phân loài chỉ có bộ lông khác nhau vài điểm nhỏ. Chim trống trông giống chim mái. Chúng có môi trường sinh sống và sinh sản ở rừng lá kim, thường gần nước. Cặp chim bố mẹ xây tổ hình chiếc tách trên cây hoặc bụi cây, thường gần thân cây. Mỗi tổ có 3-7 quả trứng và ấp trong 13-14 ngày thì nở. Chim non mới nở yếu và chưa mọc lông và được cả chim bố và chim mẹ nuôi, chủ yếu cho ăn mồi côn trùng, nhưng sau đó chủ yếu là trái cây. Chúng bay 14-16 ngày sau khi nở.
Обыкновенный свиристель широко распространен в таёжной лесной зоне Северного полушария на территории разреженных хвойников и смешанных лесных зон, в поросших растительностью горах, на вырубках. Откочёвка птиц на юг повсеместно осуществляется не раньше наступления ощутимых холодов или выпадения снега. Особенно крупные птичьи стаи встречаются в период с осени и до первой половины зимы. Весеннее перемещение к северу, как правило, совершается малочисленными стайками[2].
Птицы держатся большими стаями. Летом питаются насекомыми, которых нередко ловят на лету, личинками, различными ягодами и молодыми побегами растений. В иное время питаются преимущественно ягодами и плодами, например, брусникой, калиной, омелой. В зимнее время часто встречаются в городах средней полосы России, где питаются преимущественно рябиной. Обычны и в Мурманске, где также питаются рябиной.
Гнездится в редколесьях, на деревьях. Половая зрелость наступает в возрасте одного года. Выведением птенцов свиристели заняты с апреля по ноябрь. Пары образуются каждый год новые. Ухаживая за самкой, самец непрерывно преподносит ей ягоды в качестве свадебного подарка.
Чашеобразное гнездо пара сооружает обычно на деревьях, растущих посреди болот. Помещается оно в развилке ветвей на высоте 3-15 м над землёй, в верхней кроне деревьев, чаще на опушке леса, вблизи водоёмов и других гнездящихся пар. Гнездо строится из маленьких веточек, мха, лишайников и травинок. Дно тщательно выстлано шерстью и перьями.
Самка откладывает в конце мая 4-5 голубовато-серых яиц с черно-бурыми крапинками размером 24 х 18 мм и весом около 3,8 г. Кладку насиживает всегда одна только самка до 14 дней. В то время как самец заботится о корме, состоящем из насекомых и ягод. Молодые птицы становятся самостоятельными примерно через 15—17 дней. Каждый год свиристель ищет себе нового партнёра. Ухаживание за самкой включает в себя её кормление ягодами. На третьей недели жизни птенчики полностью покрываются перьями, но родители продолжают заботиться о них до тех пор, пока они не научатся самостоятельно добывать себе пищу. Осенью птенцы полностью переходят на вольные хлеба, начиная кормиться плодами и ягодами.
Продолжительность жизни птиц может составлять 13 лет.
Свиристель чаще всего ассоциируется с детскими игрушками, свистульками, которые раньше также использовались пастухами. Что нашло отражение в народном творчестве.
В литературе эта птица однако не так популярна. Особенность её диеты в холодное время года — использование в пищу ягод и плодов, как правило, уже изрядно подбродивших, — часто высмеивается авторами, ведь этот рацион влияет на поведение птиц, их моторику. Отдельные произведения свиристели посвятили Анатолий Горбунов[3], Александр Барков[4], Галина Байкова.
Хохлики – из-за характерного хохолка.
Амялушка (Белоруссия) – из-за пристрастия свиристели к ягодам омелы.
Воскокрылые (Англия) - на концах второстепенных и рулевых перьев у свиристелей находятся ярко-красные блестящие роговые пластинки, напоминающие горящий воск.
Богемский воскокрыл (Америка) - эпитет же «богемский» намекает на склонность этих птиц совершать миграции. Для американцев пару веков назад Богемия представлялась далеким краем Европы, в которую улетали свиристели.
Свиристелей содержат в неволе, однако ручными они становятся редко. Для того чтобы свиристель чувствовал себя комфортно несколько особей селят в большой вольер, так как птицы очень подвижны и нуждаются в просторе. К тому же в компании они охотнее выводят свои мелодичные трели.
У свиристеля очень цепкие коготки, что помогает птице удерживаться на ветках и склевывать ягоды, которые труднее всего достать. Но эта же особенность мешает свиристелю передвигаться по земле, что он и делает крайне редко и неохотно.
В период ухаживаний самец предлагает самке ягоду или другое угощение. Если самка его принимает, то птицы создают пару.
Свиристели – настоящие обжоры, стоит им увидеть куст или деревце с красивыми ягодами, они не остановятся, пока не склюют их все. Поэтому часть плодов выводится из их организма непереваренными, что способствует распространению растений.
Когда свиристель съедает много ягод зимой, в его желудке начинаются процессы брожения, в результате чего птица становится дезориентированной будто «пьяной». В таком состоянии свиристели часто погибают, наталкиваясь на предметы и сбиваясь с пути. Есть много информации по этому факту в интернете - свиристели гибли стаями и падали с неба дождём. Еще столетие назад, когда об этой особенности люди не знали, считалось дурным знаком, если свиристель бьется в окно.
Обыкновенный свиристель широко распространен в таёжной лесной зоне Северного полушария на территории разреженных хвойников и смешанных лесных зон, в поросших растительностью горах, на вырубках. Откочёвка птиц на юг повсеместно осуществляется не раньше наступления ощутимых холодов или выпадения снега. Особенно крупные птичьи стаи встречаются в период с осени и до первой половины зимы. Весеннее перемещение к северу, как правило, совершается малочисленными стайками.
太平鸟(学名:Bombycilla garrulus),又名黄连雀,為太平鳥屬下的一種鳥類。
太平鸟广布于古北界,繁殖区西起欧洲北部延亚欧大陆经土耳其、塔吉克斯坦等中亚国家、阿富汗、蒙古、西伯利亚直抵东端的堪察加半岛,日本、朝鲜亦有本物种;在中国见于东部,北起黑龙江南直长江流域均有本物种,东南沿海的江苏、福建亦有本物种分布,在与福建隔海相望的台湾,本物种为冬候鸟,在中国东部本物种的分布最西限达到陕西、青海一线,另外在新疆的塔里木河沿岸另有一块分布区域可见本物种。
太平鸟体形中等大小,体长约在19厘米左右。本物种雄雌同形同色,成鸟额部及面部前端为栗色,向头后部颜色逐渐变浅;额基部、眼先、眼周及眼后部有黑色纹带,颌部亦有黑色区域;本物种枕部黑色,与贯眼的黑色区域相链接,形成环绕头部的黑环;头顶具细长的簇状羽冠,这条羽冠常常覆盖在枕部的黑色羽区上,让人无法看到环绕头部的黑环;上背和肩部的羽毛灰色,略沾褐色;腰部及尾上覆羽纯灰色,且颜色越向尾部越深;尾羽颜色延续了尾上覆羽的灰色,但是各尾羽羽端均为宽约8毫米左右的明黄色端斑,颜色非常鲜艳,另外两枚中央尾羽羽轴的端部红色,但是这一特征常常随着羽毛的磨损而消失;翅上覆羽颜色与肩羽一致;初级覆羽端部白色,在翅上形成一道白色翅斑;初级飞羽黑色,外翈端部的颜色与尾羽端部一样,为鲜艳的明黄色,次级飞羽羽轴特化伸长出羽片外约8毫米,形成扁片状蜡质红色突起;胸部为褐灰色;腹部灰色;尾下覆羽则为鲜艳的栗色。虹膜、喙和足均为近黑色的褐色。叫声连续细弱。太平鸟体羽基色变化平缓,特殊部位颜色鲜亮,体形体态优美,外形颇为俊俏悦目。飞羽和尾羽端部的明黄色斑块是本物种的辨识特征,也是区分本物种和同属近似种小太平鸟的重要特征,后者在这些部位呈现给人们的都是鲜艳的红色斑块。
太平鸟性喜结群活动,栖息地多为高大的针叶和阔叶林带,它们常常结成大群活动于这些高大乔木的顶端。
太平鸟系以植物性食物为主的杂食性鸟类,喜取食各种植物的种子和果实,繁殖期的太平鸟会较多的取食昆虫,而冬春季节它们则以各种植物的果实为食物,它们的食谱上有松柏的种子、槐树的果荚等,在冬天食物匮乏的时候,它们还常常会以残留枝端的忍冬或柿子为食,干枯的枝条,鲜红的忍冬果和外形俊俏的太平鸟常常构成一幅优美的画面。
太平鸟在高大乔木的顶端筑巢繁殖,它们的巢由细树枝搭建而成,呈杯状,内衬苔藓、羽毛等柔软材料;每巢产卵5-7枚,卵淡紫色具褐色条纹;孵化期约14天。
本物种未被列入中国的保护动物目录,但受到非法鸟类贸易的威胁。在世界自然保护联盟的红皮书中是近危物种。
太平鸟是中国传统笼养鸟种。它们形象俊美,虽然没有动听的叫声,但经过一段时间的训练就可以完成叼纸牌、取硬币、打水等难度不一的杂耍节目,因而颇受养鸟玩鸟者的喜爱。但是本物种至今没有实现人工饲养条件下的繁殖,因而出现在市场上的太平鸟均是直接捕捉自野外。这种非法鸟类贸易直接造成了本物种种群数量的下降,以北京为例,太平鸟曾经是当地冬季优势鸟种之一,但最近几年,除了在非法鸟市尚可见到本物种外,在野外已经难觅他们的身影了。另外城市树种单一,外来种入侵挤占也是造成太平鸟在城市中数量减少的原因。
キレンジャク(黄連雀、学名:Bombycilla garrulus)は、スズメ目レンジャク科に分類される鳥類である。旭川市の「市の鳥」でもある。
全長約19.5cm。体はおもに赤みのある灰褐色で、頭部には冠羽がある。次列風切羽の先端部に、赤い蝋状の突起物があるのが特徴である。これは羽軸の先端と外弁の一部が変化したものとみられており、ヒレンジャクにはないが、キレンジャクのほかヒメレンジャクにも見られる。この蝋状の物質がレンジャク科の英名「ワックスウィング」(Waxwing) の由来である。
平地や山地の林に生息し、おもに木の実を食べる。地上2~6mの枝の上に、小枝、枯草、蘚苔類で皿形の巣を作る。5~7月に卵を4~6個産み、雌が抱卵する。13~14日で雛鳥が生まれる。冬は10~30羽くらい、時にはヒレンジャクと混群をなし、100羽以上の群れを作ることもある。
北半球の寒帯に広く繁殖分布し、日本では冬鳥として見られるが、本州中部以北に多い。木の実を求めてどの程度南下するかは途中の木の実の量に影響され、またその年の木の実の豊凶によって繁殖数が変動する。
キレンジャクなどレンジャク族はシブリー=アールキスト鳥類分類でも分類学上の位置は変わらない。ただし、レンジャク科には従来のレンジャクモドキ科、ヤシドリ科もそれぞれレンジャクモドキ族、ヤシドリ族として統合されている。
シブリー・アールキスト鳥類分類