Virginiauv[2] (Bubo virginianus) är en amerikansk uggla som tillhör släktet Bubo.[3] Den är nästan lika stor som berguven. Arten är aldrig sedd i västra palearktis. Möjligen kan parkrymlingar förekomma.
Virginiauven är en stor fågel, med en längd på mellan 46 och 63 centimeter (honan är störst) och en vingspann mellan 101 och 145 centimeter. Vikten ligger mellan 0,9 och 2,5 kilogram.[4] Den har stora örontofsar, gula ögon och en fjäderdräkt som är spräcklig i brunt, grått och svart upptill med vit strupfläck; buken är ljusare med bruna tvärstreck.[5]
Den finns i många miljöer, från skogar, öknar och även bebodda områden. Den tenderar dock att föredra öppen terräng som ängar och odlade fält.[4]
Virginiauven, som jagar på natten, tar ett flertal byten, framför allt mindre däggdjur (det är en av de få djur som tar skunkar) och fåglar (även rovlevande fåglar som andra ugglor, pilgrimsfalk och fiskgjusar), men även reptiler, groddjur och ryggradslösa djur.[4]
Den bygger inget eget bo, utan föredrar att ta över andra fåglars reden. Den är inte särskilt noga med placeringen; boet kan finnas i träd, klippskrevor, ihåliga träd, byggnader eller på marken.[4] Honan lägger en till fem vita, nästan klotrunda ägg[4], som ruvas i mellan 4 och 5 veckor. Ungarna blir flygga efter fem veckor.[5]
Virginiauven förekommer i Nordamerika, Centralamerika och norra Sydamerika. Den delas in i hela 14 underarter med följande utbredning.[3]
Magellanuven (B. magellanicus) behandlas ofta som underart till virginiauven.[6]
Enligt IUCN är den inte hotad (livskraftig, LC)[1]. Den är emellertid själv en fara för hotade arter som pilgrimsfalk[4].
Virginiauv (Bubo virginianus) är en amerikansk uggla som tillhör släktet Bubo. Den är nästan lika stor som berguven. Arten är aldrig sedd i västra palearktis. Möjligen kan parkrymlingar förekomma.