Stauropus fagi és una papallona nocturna de la família Notodontidae.
Fa entre 40 i 70 mm d'envergadura alar. Les ales anteriors són de color gris a gris marró o verd marró, mentre que la part distal té un color lleugerament més clar. Hi ha dues bandes transversals irregulars brillants que sovint són només vagament visibles a les ales davanteres. Les ales posteriors són similars en color, però sense marcar.
Viu en la totalitat de la zona Paleàrtica, excepte en el nord d'Àfrica.
En el primer estadi la larva s'alimenta exclusivament de la seva pròpia closca d'ou i imita una formiga o aranya petita.[1] Això és a causa de les llargues potes toràciques. Si s'altera la larva durant aquest període es retorça violentament sobre ella com si fos una formiga ferida.
Després de canviar la primera pell les larves s'alimenten de les fulles d'Acer (Japó), Betula (Illes Britàniques, Finlàndia, Japó), Carpinus (Japó), Castanea (Japó), Castanea crenata (Japó), Cornus (Japó), Corylus (Illes Britàniques, Japó), Corylus avellana (Finlàndia), Fagus ( Illes Britàniques) Juglans regia (Europa), Malus (Japó), Malus pumila (Finlàndia), Prunus (Japó), Pterocarya (Japó), Quercus (Illes Britàniques, Japó), Quercus acutissima (Japó), Quercus mongolica (Japó), Quercus serrata (Japó), Salix (Japó), Salix caprea (Finlàndia), Sorbus aucuparia (Finlàndia), Tilia (Japó), Tilia cordata (Finlàndia), Wisteria (Japó) i Zelkova (Japó).
Durant els següents estadis l'eruga agafa encara un aspecte més estrany. Generalment és de color marró vermellós i quan està en posició de repòs es camufla perfectament.
Les larves poden créixer fins a una longitud de 70 mm i si són molestades per un depredador potencial poden posar una mena de pantalla amenaçant amb les potes toràciques esteses i el cap arquejat cap enrere sobre el cos.
La larva es converteix en pupa dins un capoll fort.
L'adult emergeix l'any següent del maig fins al juliol, depenent de les condicions ambientals.
Larva
Larva
Larva
Adult
Adult
Adult
Detall adult
Il·lustració del volum 5 d'Entomologia Britànica de John Curtis
Stauropus fagi és una papallona nocturna de la família Notodontidae.
Gwyfyn sy'n perthyn i deulu'r Notodontidae yn urdd y Lepidoptera yw llwyd y ffawydd, sy'n enw gwrywaidd; yr enw lluosog ydy llwydion y ffawydd; yr enw Saesneg yw Lobster Moth, a'r enw gwyddonol yw Stauropus fagi.[1][2] Mae i'w ganfod yn hemisffer y gogledd gan gynnwys siroedd deheuol Lloegr.
Mae lled yr adenydd yn 40 to 70 mm a gall y lliw amrywio rhwng llwyd, gwyrdd a brown.
Gellir dosbarthu'r pryfaid (neu'r Insecta) sy'n perthyn i'r Urdd a elwir yn Lepidoptera yn ddwy ran: y gloynnod byw a'r gwyfynod. Mae'r dosbarthiad hwn yn cynnyws mwy na 180,000 o rywogaethau mewn tua 128 o deuluoedd.
Wedi deor o'i ŵy mae'r llwyd y ffawydd yn lindysyn sy'n bwyta llawer o ddail, ac wedyn mae'n troi i fod yn chwiler. Daw allan o'r chwiler ar ôl rhai wythnosau. Mae pedwar cyfnod yng nghylchred bywyd glöynnod byw a gwyfynod: ŵy, lindysyn, chwiler ac oedolyn.
Gwyfyn sy'n perthyn i deulu'r Notodontidae yn urdd y Lepidoptera yw llwyd y ffawydd, sy'n enw gwrywaidd; yr enw lluosog ydy llwydion y ffawydd; yr enw Saesneg yw Lobster Moth, a'r enw gwyddonol yw Stauropus fagi. Mae i'w ganfod yn hemisffer y gogledd gan gynnwys siroedd deheuol Lloegr.
Mae lled yr adenydd yn 40 to 70 mm a gall y lliw amrywio rhwng llwyd, gwyrdd a brown.
Der Buchen-Zahnspinner (Stauropus fagi) ist ein Schmetterling (Nachtfalter) aus der Familie der Zahnspinner (Notodontidae).
Die Falter haben eine Flügelspannweite von 45 bis 64 Millimetern, bei einer durchschnittlichen Vorderflügellänge von 27 Millimetern[1]. Der Flügelansatz der Vorderflügel hat eine etwas hellere Färbung, sie selbst sind grau bis graubraun. Auf ihnen verlaufen zwei helle, gezackte Querbinden, die häufig nur undeutlich erkennbar sind. Zwischen diesen Binden ist das Mittelfeld der Flügel meist etwas dunkler. Die Hinterflügel sind auf der vorderen Hälfte genauso wie die Vorderflügel gefärbt, auf der hinteren Hälfte sind sie einfarbig graubraun.[2][1]
Die Raupen werden bis zu 60 Millimeter lang und haben ein außergewöhnliches Aussehen. Sie sind zunächst dunkelbraun gefärbt und haben einen schlanken, langgestreckten Körperbau, später sind sie rot- oder graubraun und haben eine plumpe Gestalt. Das zweite und dritte Paar der Thorakalbeine ist stark verlängert und die letzten drei Hinterleibssegmente sind zu einem großen keulenförmigen Segment verbunden, das statt eines Nachschiebers zwei gekrümmte, fühlerartige Fortsätze besitzt.[2]
Der Buchen-Zahnspinner ist vom Norden der Iberischen Halbinsel über ganz Europa, östlich über Russland bis nach Ostasien und Japan verbreitet. Die Verbreitung umfasst im Süden ganz Südeuropa und das Elburs-Gebirge, im Norden verläuft die Verbreitungsgrenze durch den Süden Fennoskandiens. Die Art fehlt in Europa auf der südlichen Iberischen Halbinsel, im Norden Skandinaviens sowie im Norden der Britischen Inseln. Die Art besiedelt im Flachland Auwälder und Laubmischwälder, im Hügel- und Bergland Laubmischwälder und dabei vor allem Buchenwälder. Parks und Gärten, wie auch Obstbäume werden besonders in urbanen Gebieten besiedelt.[3] Die Art fehlt im höheren Bergland[1], sie tritt beispielsweise in den Mittelgebirgen nur bis zur hochmontanen Stufe in etwa 1000 Meter Seehöhe auf.[4]
Die nachtaktiven Tiere falten ihre Flügel in Ruhestellung dachziegelartig zusammen und schieben die Hinterflügel nur so weit unter die Vorderflügel, dass jener Teil, der gleich wie die Oberseite der Vorderflügel gefärbt ist, über den Vorderrand der Vorderflügel hinausragt. Dadurch ist nur der graubraune Bereich der Hinterflügel von den Vorderflügeln verdeckt.[1]
Die Falter fliegen in einer Generation von Mitte April bis Ende Mai und von Anfang Juni bis August. Bei diesen beiden Flugmaxima handelt es sich nicht um zwei Generationen, sondern um zwei separat auftretende Stämme einer Generation. Je nach Region fallen die Flugzeiten etwas unterschiedlich aus, wodurch die beiden Stämme zum Teil auch mehr oder weniger überschneidend auftreten.[4] Bei guten Bedingungen und in warmen Regionen tritt eine echte, partielle zweite Generation im August auf.[5] Die Raupen findet man von Ende Juli bis Ende Oktober.[6]
Die Raupen ernähren sich von den Blättern verschiedener Laubbäume und Sträucher. Zu ihnen zählen Rotbuche (Fagus sylvatica), Hainbuche (Carpinus betulus), Gemeine Hasel (Corylus avellana), Stieleiche (Quercus robur), Hänge-Birke (Betula pendula), Feldahorn (Acer campestre)[2], Roteiche (Quercus rubra), Weißdorne (Crataegus), Schlehdorn (Prunus spinosa), Blutroter Hartriegel (Cornus sanguinea)[7] und Kulturapfel (Malus domestica).[5]
Die älteren Raupen zeigen bei Störung ein imposantes Abwehrverhalten. Sie krümmen ihr verdicktes Hinterleibsende über dem Rücken nach vorne, heben den Vorderkörper nach oben und strecken ihre verlängerten Beinpaare weit aus.[2] Junge Raupen haben eine gewisse Ähnlichkeit mit großen Ameisen und bewegen ihre Körperanhängsel bei Störung trillernd.[1] Die Verpuppung findet in einem dichten Gespinst zwischen Blättern am Erdboden statt.[2] Die Puppe ist glänzend rotbraun und überwintert.[1]
Der Buchen-Zahnspinner ist weit verbreitet und tritt überall häufig auf[2] und ist deshalb nicht gefährdet.[8]
Der Buchen-Zahnspinner (Stauropus fagi) ist ein Schmetterling (Nachtfalter) aus der Familie der Zahnspinner (Notodontidae).
Noitanirkko (Stauropus fagi) on kookas, nirkkoihin kuuluva yöperhonen. Vanhemmassa kirjallisuudessa se tunnetaan pyökkikehrääjänä.
Naaras on koirasta kookkaampi ja sävyltään ruskeampi. Etusiivet ovat harmaat tai ruskeanharmaat. Niiden tyvi on vaalean kellanharmaa kuten myös siiven poikki mutkitellen kulkeva ulompi poikkiviiru. Siiven keskiosa on sävyltään muuta siipeä ruskeampi. Siiven kärjen ja ulomman poikkiviirun välissä on rivi musta-kellertäviä täpliä. Etusiiven takareuna on punertavanruskea. Takasiivet seuraavat etusiipien sävyä, mutta ovat etureunastaan tummemmat. Ruumis ja jalat ovat harmaat tai rusehtavat ja hyvin karvaiset. Koiraan tuntosarvet ovat leveän kaksoiskampamaiset lukuun ottamatta kapeaa kärkiosaa. Naaraan tuntosarvet ovat rihmamaiset. Lepäävän perhosen siivet ovat kattolaskuisesti ruumiin sivuilla ja takasiiven etureuna työntyy esiin etusiiven alta rikkoen perhosen hahmoa. Siipiväli on koiraalla 48–59 mm ja naaraalla 56–70 mm.[1][2][3]
Toukka on pienenä mustan ja ruskean kirjava ja muistuttaa hieman muurahaista. Vanhempana toukka on harmahtavan ruskea, ja selkäpuolella on kuusi paria sarvimaisia ulokkeita, joista kolme ensimmäistä paria on muita pitempiä. Pää on soikea ja erottuu selvästi muusta ruumiista. Ruumiin sivuilla on mustat rauhasaukot, joista toukka voi uhattuna erittää happoa. Rintajalat ovat pitkät ja ohuet. Samoin peräjalat, jotka muodostavat toukan perään kaksi ”häntää”. Toukka pitää takaruumiinsa kärkeä aina kohollaan ja lepoasennossa sen molemmat päät ovat irti alustasta. Täysikasvuinen toukka on 60–65 mm pitkä[1][3]
Noitanirkkoa tavataan Pohjois-Espanjasta ja Etelä-Englannista Euroopan ja Keski-Aasian poikki Kiinaan ja Japaniin.[3] Suomessa se on eteläinen ja lajin levinneisyys ulottuu Ahvenanmaalta Lounais- ja Etelä-Suomen poikki Pohjois-Karjalaan. Perhoset lentävät yhtenä sukupolvena kesäkuun alusta heinäkuun loppuun.[4]
Noitanirkkoa tavataan etenkin jaloja lehtipuita kasvavissa metsissä, mutta myös puistoissa tai muissa lehtimetsissä ja joskus avoimemmillakin paikoilla. Vuotuiset vaihtelut perhosten lukumäärässä ovat suuria. Päivisin perhoset lepäävät suojavärinsä turvin puiden rungoilla ja lähtevät lentoon illan pimentyessä. Lento jatkuu joskus aamuyölle saakka. Koiraat lentävät valolle, naaraat erittäin harvoin.[3]
Naaras munii 150–275 munaa yksittäin tai pareittain, ja toukat kuoriutuvat parin viikon kuluttua. Nuoret toukat ovat liikkuvia ja muistuttavat muurahaisia sekä ulkonäöltään että liikkumiseltaan. Vanhemmat toukat muistuttavat enemmän kuihtunutta lehteä. Häirittynä toukka asettuu hyvin tyypilliseen asentoon, joka saattaa olla jäljitelmä rukoilijasirkasta ja tarvittaessa ojentaa ja heiluttaa nopeasti rintajalkojaan. Toukka on täysikasvuinen elo-syyskuun vaihteessa, jolloin se muuttuu pinnastaan rasvaiseksi ja tekee maanpinnalle lehtien sekaan kotelokopan. Kotelo talvehtii.[3]
Toukka elää erilaisilla lehtipuilla, pääasiassa tammella (Quercus robur), pyökeillä (Fagus), koivuilla (Betula) ja lehmuksilla (Tilia).[3]
Noitanirkko (Stauropus fagi) on kookas, nirkkoihin kuuluva yöperhonen. Vanhemmassa kirjallisuudessa se tunnetaan pyökkikehrääjänä.
Stauropus fagi • Écureuil, Bombyx du hêtre
L'Écureuil ou le Staurope du hêtre ou Bombyx du hêtre (Stauropus fagi) est une espèce de lépidoptères (papillons) de la famille des Notodontidae.
Son nom vernaculaire d'Écureuil provient de l'étonnant aspect de sa chenille, évoquant cet animal.
Stauropus fagi • Écureuil, Bombyx du hêtre
L'Écureuil ou le Staurope du hêtre ou Bombyx du hêtre (Stauropus fagi) est une espèce de lépidoptères (papillons) de la famille des Notodontidae.
Son nom vernaculaire d'Écureuil provient de l'étonnant aspect de sa chenille, évoquant cet animal.
De eekhoorn (Stauropus fagi) is een nachtvlinder uit de familie van de tandvlinders, de Notodontidae. De vlinder heeft een spanwijdte tussen de 40 en 70 millimeter en varieert in kleur van grijs tot groen en bruin.
De vlinder komt voor in het gehele Palearctisch gebied uitgezonderd Noord-Afrika. In Nederland komt de vlinder met name voor in loofbossen op zandgrond. In België is de vlinder vrij zeldzaam.
De naam eekhoorn komt van de merkwaardige houding die de rups aanneemt wanneer deze zich bedreigd voelt, het achter- en voorlichaam worden dan omhoog gericht, waardoor enige gelijkenis ontstaat met een eekhoorn. In deze houding vallen dan ook direct de zeer lange voorpoten op. In de Engelse taal wordt de vlinder kreeftmot (lobstermoth) genoemd.
Waardplanten van de eekhoorn zijn bomen uit de geslachten berk, beuk en eik. De vliegtijd loopt van april tot juli.
Mediabestanden die bij dit onderwerp horen, zijn te vinden op de pagina Stauropus fagi op Wikimedia Commons. Ekorntannspinner (Stauropus fagi) er en sommerfugl som tilhører familien tannspinnere (Notodontidae). I Norge finnes den bare langs Sørlandskysten. Den har en bisarr larve.
Den voksne ekorntannspinneren er en middelsstor (vingespenn 48 – 70 mm), gulaktig gråspraglete spinner. Hodet er middels stort, antennene er omtrent en tredjedel av forvingens lengde. Hos hannen er de fjærformede i de innerste tre fjerdedelene, men trådformede ytterst. Dette er karakteristisk for de fleste artene i underfamilien Heterocampinae, som ekorntannspinneren er eneste norske representant for. Hunnens antenner er trådformede. Kroppen er litt kjegleformet, nokså tett kledt med gulgrå hår. Forvingen er avlang, avrundet trekantet og grå. Rundt midten er det et bredt tverrbånd som er litt mørkere enn resten, dette er kantet med lyse linjer på begge sider. Ofte er den innerste delen noe lysere, gulaktig. Langs ytterkanten er det en tverr-rad av fem små, mørke flekker. Bakvingen er samme farge som forvingen, ensfarget bortsett fra noen diffuse, lyse tegninger nær fremkanten.
Larven er meget karakteristisk. Som ung er den mørkegrå til brunlig, ganske slank, med veldig lange bein. Skillet mellom de ulike kroppsleddene er ganske tydelig slik at larven virker perlekjede-formet. Det fjerde, femte og sjette leddet har spisse pukler på ryggsiden. Det bakerste paret med vorteføtter er utviklet til et par lange, klubbeformede vedheng. Bakkroppen holdes løftet og larven har da en slående likhet med en eitermaur (slekten Myrmica), der larvens bakende ligner maurens hode. Den utvokste larven er enda mer bisarr, men det er ikke helt åpenbart hva den ligner – på sørligere breddegrader kan de muligens forveksles med knelere. Kanskje er den totalt uventede formen i seg selv et vern – larven ligner ikke på noe en fugl oppfatter som spiselig. Larven er gulbrun på farge, forholdsvis slank. Hodet er avsnørt fra kroppen med en markert hals og uvanlig bevegelig. De tre parene med bein er uvanlig lange og holdes gjerne sammenbøyd. Alle leddene på mellomkroppen har tilspissede pukler på ryggsiden. De bakerste leddene er forstørret og holdes bøyd frem over ryggen, slik at den knudrete undersiden vender opp. De to utvekstene på det bakerste bakkroppsleddet stikker nå opp som et par horn. Når larven sitter i skremmestilling kan den minne om et ekorn, derav det norske navnet. Andre har sett en likhet med en hummer, og arten heter "lobster moth" på engelsk.
Ekorntannspinneren er knyttet til varme, forholdsvis rike løvskoger. Larvene kan finnes på mange ulike løvtrær, blant andre hengebjørk (Betula pendula), bøk (Fagus sylvatica), sommereik (Quercus robur) og lind (Tilia cordata). De voksne flyr om natten i juni – juli. Om dagen hviler de på trestammer og er da utmerket kamuflert, som det fremgår av illustrasjonen over. Hannene, men ikke hunnene, kommer gjerne til lys. Etter parringen legger hunnen 150 – 275 egg, enkeltvis eller to og to, trolig for det meste oppe i trekronene. Larvene spiser nesten hele tiden. De kan strekke kroppen ut som en trekkspillbelg for å nå nye blader uten å måtte flytte seg. Om larven blir forstyrret, løfter den overkroppen og strekker ut de lange beina, om de fortsatt blir forstyrret begynner de å svinge overkroppen fram og tilbake og riste på de utstrakte beina. Larven er utvokst på ettersommeren og kryper da ned på bakken. Den skifter farge og blir oljeaktig, og kan, dersom den blir forstyrret, skille ut en blanding av kjemikalier som lukter av eddik eller maursyre. Den spinner seg inn i en tynnvegget men ganske seig, hvitaktig kokong og forvandler seg til en puppe, som overvintrer.
Ekorntannspinneren finnes i det meste av Europa bortsett fra de nordligste delene, videre østover til Volga. Den finnes også ved Stillehavet i Øst-Sibir, Korea, Kina og Japan, men synes å mangle i et stort område imellom disse to områdene. I Norge finnes den bare i sørøst, nord til Oslo og vestover til Vest-Agder.
Ekorntannspinner (Stauropus fagi) er en sommerfugl som tilhører familien tannspinnere (Notodontidae). I Norge finnes den bare langs Sørlandskysten. Den har en bisarr larve.
Potwora buczynówka (Stauropus fagi) - owad z rzędu motyli, z rodziny garbatkowatych (Notodontidae).
Rzadko występujący motyl, spotykany najczęściej w lasach bukowych. Lata od końca kwietnia do połowy lipca i w częściowym drugim pokoleniu w sierpniu. Gąsienice mają kolor od ciemnofioletowego do jasnobrązowego. Żerują od czerwca do września na takich drzewach jak buk, dąb, grab, leszczyna, brzoza, lipa, głóg i in.
Potwora buczynówka (Stauropus fagi) - owad z rzędu motyli, z rodziny garbatkowatych (Notodontidae).
Rzadko występujący motyl, spotykany najczęściej w lasach bukowych. Lata od końca kwietnia do połowy lipca i w częściowym drugim pokoleniu w sierpniu. Gąsienice mają kolor od ciemnofioletowego do jasnobrązowego. Żerują od czerwca do września na takich drzewach jak buk, dąb, grab, leszczyna, brzoza, lipa, głóg i in.
Stauropus fagi é uma espécie de insetos lepidópteros, mais especificamente de traças, pertencente à família Notodontidae.[1]
A autoridade científica da espécie é Linnaeus, tendo sido descrita no ano de 1758.
Trata-se de uma espécie presente no território português.
Stauropus fagi é uma espécie de insetos lepidópteros, mais especificamente de traças, pertencente à família Notodontidae.
A autoridade científica da espécie é Linnaeus, tendo sido descrita no ano de 1758.
Trata-se de uma espécie presente no território português.
Bukov prelec (znanstveno ime Stauropus fagi) je vrsta metulja iz družine hrbtorožk, ki poseljuje palearktiko, razen Severne Afrike in je lahko škodljivec v bukovih gozdovih.
Odrasel metulj ima razpon kril med 40 in 70 mm. Prednja krila so siva do sivo ali zeleno-rjava in imajo po sredini nazobčan svetel pas. Zadnji par kril je podobne barve, le da je brez vzorca. Ličinka je gosenica, ki v zadnji fazi doseže dolžino do okoli 70 mm. Gosenica in buba sta podobni jastogu, po čemer je vrsta dobila angleško ime (lobster moth).[1]
Gosenice se v prvem stadiju hranijo z ostanki svojega jajčeca in pri obnašanju posnemajo mravlje ali majhne pajke. V tej fazi gosenice hrabro branijo ostanke jajčeca in napadejo vsako žival, ki se jim preveč približa.[2] Po prvi levitvi se začnejo gosenice hraniti z listi gostiteljske rastline. V kasnejših stadijih postaja gosenica vse večja, povsem pa se spremeni tudi njen zunanji izgled. Glava postane večja, noge se podaljšajo, od četrtega do sedmega segmenta telesa pa se na hrbtu pojavijo izbokline.[3] Barva gosenic v teh stadijih je rdečkasto rjava, napadene gosenice pa se zvijejo v nenavadno pozo z nogami iztegnjenimi naprej in glavo spodvito nazaj proti hrbtu. Buba je obdana z močnim kokonom, ki je pritrjen med odmrlo listje na koncu vej. V tem kokonu buba prezimi, iz nje pa naslednjo pomlad do maja do julija izletijo odrasli metulji.
Bukov prelec (znanstveno ime Stauropus fagi) je vrsta metulja iz družine hrbtorožk, ki poseljuje palearktiko, razen Severne Afrike in je lahko škodljivec v bukovih gozdovih.
Ekorrspinnare (Stauropus fagi) är en fjärilsart som tillhör familjen tandspinnare (Notodontidae).
Fjärilen har gråbruna vingar. De främre, som i utkanten är svagt tandade, är tecknade med gulaktiga, skarpt vinklade tvärlinjer och med en rad svarta, inåt av vitt begränsade punkter längs utkanten. Den tämligen långa bakkroppen bär på ryggsidan av de främre lederna små hårtofsar. Hannens antenner är kammade och honans enkla. Vingbredd ligger mellan 47 och 65 mm.
Larven som lever på bok, ek, lind och björk är känd för sitt märklig utseende. De två bakre paren bröstfötter är av en för fjärillarver ovanlig längd. Framryggens leder är försedda med spetsiga, uppstående knölar. Den tjocka och uppsvällda sista leden bär ett par till smala spröt ombildade analfötter. Då larven oroas, reser den upp både främre och bakre kroppsdelen, en ställning, som i förening med den rödbruna färgen torde ha givit anledning till namnet "ekorrspinnare". De långa bröstfötterna röra sig vid detta tillfälle oroligt fram och tillbaka, och främre delen av djuret liknar då en spindel, varvid huvudet föreställer spindelns bakkropp. De uppresta bakre kroppsdelar liknar en bärfis, och larven härmar således samtidigt två helt olika slags djur, som vart för sig på sitt särskilda sätt kan sätta sig i respekt.
Fjärilen förekommer i maj till juli sällsynt i södra Sverige upp till Stockholm. I mellersta Europa är de ganska vanlig i bland- och lövskogar.
Ekorrspinnare (Stauropus fagi) är en fjärilsart som tillhör familjen tandspinnare (Notodontidae).
Fjärilen har gråbruna vingar. De främre, som i utkanten är svagt tandade, är tecknade med gulaktiga, skarpt vinklade tvärlinjer och med en rad svarta, inåt av vitt begränsade punkter längs utkanten. Den tämligen långa bakkroppen bär på ryggsidan av de främre lederna små hårtofsar. Hannens antenner är kammade och honans enkla. Vingbredd ligger mellan 47 och 65 mm.
Larven som lever på bok, ek, lind och björk är känd för sitt märklig utseende. De två bakre paren bröstfötter är av en för fjärillarver ovanlig längd. Framryggens leder är försedda med spetsiga, uppstående knölar. Den tjocka och uppsvällda sista leden bär ett par till smala spröt ombildade analfötter. Då larven oroas, reser den upp både främre och bakre kroppsdelen, en ställning, som i förening med den rödbruna färgen torde ha givit anledning till namnet "ekorrspinnare". De långa bröstfötterna röra sig vid detta tillfälle oroligt fram och tillbaka, och främre delen av djuret liknar då en spindel, varvid huvudet föreställer spindelns bakkropp. De uppresta bakre kroppsdelar liknar en bärfis, och larven härmar således samtidigt två helt olika slags djur, som vart för sig på sitt särskilda sätt kan sätta sig i respekt.
Fjärilen förekommer i maj till juli sällsynt i södra Sverige upp till Stockholm. I mellersta Europa är de ganska vanlig i bland- och lövskogar.
Stauropus fagi (còn gọi là bướm cua) là một loài bướm đêm trong họ Notodontidae. Sải cánh dài 40–70 mm và có nhiều màu khác nhau từ xám đến xanh lá cây và nâu.
Loài bướm đêm này sinh sống ở toàn bộ vùng sinh thái Cổ bắc giới trừ phía bắc châu Phi. Ở Anh, thường thấy chúng ở các hạt phía nam.[2]
Bài viết về Bộ Cánh vẩy này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Stauropus fagi (còn gọi là bướm cua) là một loài bướm đêm trong họ Notodontidae. Sải cánh dài 40–70 mm và có nhiều màu khác nhau từ xám đến xanh lá cây và nâu.
Loài bướm đêm này sinh sống ở toàn bộ vùng sinh thái Cổ bắc giới trừ phía bắc châu Phi. Ở Anh, thường thấy chúng ở các hạt phía nam.
Взрослая гусеница длиной 65-70 мм. Гусеница букового вилохвоста голая. Её окраска каштаново-бурая, окраска головы буря с более светлой каймой. Гусеница обладает весьма причудливым видом: лапки второй и третьей пар ног очень длинные, средние членики спины несут конические бугорки, два коротких острия («вилка») на заднем конце тела. В позе угрозы гусеница поднимает голову и задний конец тела вертикально вверх.
Кормовые растения гусениц — бук, дуб, берёза, тополь, ива, вяз и некоторые другие древесные и кустарниковые лиственные породы. Вблизи платформы Туголесье в Московской области гусеницы данного вида были найдены также на голубике. Гусеницы развиваются с мая до сентября.
Куколка чёрного цвета, блестящая. Окукливается гусеница между листьями в неплотном коконе. Зимует на стадии куколки.
Численность вида находится на постоянно низком уровне. Встречается не часто. Вилохвост буковый занесён в Красные книги Московской, Владимирской, Рязанской и Тверской областей.
Взрослая гусеница длиной 65-70 мм. Гусеница букового вилохвоста голая. Её окраска каштаново-бурая, окраска головы буря с более светлой каймой. Гусеница обладает весьма причудливым видом: лапки второй и третьей пар ног очень длинные, средние членики спины несут конические бугорки, два коротких острия («вилка») на заднем конце тела. В позе угрозы гусеница поднимает голову и задний конец тела вертикально вверх.
Кормовые растения гусениц — бук, дуб, берёза, тополь, ива, вяз и некоторые другие древесные и кустарниковые лиственные породы. Вблизи платформы Туголесье в Московской области гусеницы данного вида были найдены также на голубике. Гусеницы развиваются с мая до сентября.
КуколкаКуколка чёрного цвета, блестящая. Окукливается гусеница между листьями в неплотном коконе. Зимует на стадии куколки.
.jpg)
_Lobster_Moth_(Stauropus_fagi)_(27777831310).jpg)
