Sundasciurus a zo ur genad e rummatadur ar bronneged, ennañ gwiñvered.
Sundasciurus és un gènere d'esquirols originaris del sud-est asiàtic. El seu aspecte és similar al de Callosciurus, però amb colors menys llampants. Sovint tenen el dors gris o marró i el ventre gris, blanc o taronja. El seu hàbitat natural són les selves tropicals. S'alimenten de fruita i núcules, que sovint complementen amb insectes. Alguns viuen a terra, d'altres a mitjana alçada i d'altres a la copa dels arbres.
Sundasciurus és un gènere d'esquirols originaris del sud-est asiàtic. El seu aspecte és similar al de Callosciurus, però amb colors menys llampants. Sovint tenen el dors gris o marró i el ventre gris, blanc o taronja. El seu hàbitat natural són les selves tropicals. S'alimenten de fruita i núcules, que sovint complementen amb insectes. Alguns viuen a terra, d'altres a mitjana alçada i d'altres a la copa dels arbres.
Die Sunda-Baumhörnchen (Sundasciurus) sind eine in Südostasien verbreitete Gattung von Hörnchen, die sehr arten- und formenreich ist.
Anatomisch ähneln die Tiere den Echten Schönhörnchen, sind aber schlichter gefärbt. Meistens ist ihr Fell oberseits grau oder braun und unterseits grau, weiß oder orangefarben.
Die Arten der Gattung sind in Südostasien verbreitet, wobei die Verbreitungsgebiete der verschiedenen Arten unterschiedlich groß sind. Einige Arten wie das Sunda-Schlankhörnchen, das Pferdeschwanzhörnchen oder das Low-Hörnchen kommen in mehreren Unterarten vom Süden Thailands und dem Festland Malaysias bis auf die malaiischen, indonesischen und philippinischen Inseln vor und haben damit ein vergleichsweise großes Verbreitungsgebiet. Andere Arten kommen als Endemiten nur auf einzelnen Inselgruppen, Inseln oder Inselbereichen vor.
Sunda-Baumhörnchen sind Bewohner tropischer Regenwälder. Dort leben sie in bodennahen, mittleren oder auch höheren Regionen der Bäume. Ihre Nahrung besteht hauptsächlich aus Früchten und Nüssen, hinzu kommen in der Regel Insekten.
Die Sunda-Baumhörnchen wurden 1958 von Joseph Curtis Moore aufgrund verschiedener Schädelmerkmale als eigene Gattung aus den Echten Schönhörnchen (Callosciurus) ausgegliedert, als nomenklatorischen Typus wählte er das Low-Hörnchen (Sundasciurus lowii). Auch die Trennung in die beiden Untergattungen Aletesciurus und Sundasciurus geht auf diese Arbeit zurück.[1]
Über die Zahl der Arten gibt es unterschiedliche Meinungen. Manche Quellen fassen mehrere Arten zu einer gemeinsamen Art zusammen, andere erkennen mehr Arten an. Die Aufstellung mit der Unterteilung in zwei Untergattungen und 15 Arten folgt Wilson & Reeder 2005[2], Thorington et al. 2012 beschreiben 17[3] und das Handbook of the Mammals of the World von 2016 sogar 18 Arten[4].
Neben den genannten Arten behandeln Thorington et al. 2012 zusätzlich Sundasciurus altitudinis (Robinson und Kloss, 1916) aus den Bergen Sumatras, Indonesien, sowie Sundasciurus tahan (Bonhote, 1908) aus dem Hochland der malaiischen Halbinsel, Malaysia.[3] Dies baut auf einer molekularbiologischen Arbeit zur Phylogenie der Gattung von Robert den Tex und anderen von 2010 auf.[5] Im Handbook of the Mammals of the World von 2016 wird zudem das Borneo-Berghörnchen (Sundasciurus everetti) in diese Gattung gestellt, das nach neueren molekularbiologischen Untersuchungen in eine nähere Verwandtschaft zu den Arten der Sunda-Baumhörnchen (Sundasciurus) steht.[6][7] Mitte 2020 wurden zwei Unterarten des Low-Hörnchen zu eigenständigen Arten, Sundasciurus natunensis von den Natuna-Inseln und Sundasciurus robinsoni von der malaiischen Halbinsel.[8]
Die in Wilson & Reeder 2005[2] erfolgte Unterteilung der Gattung in die Untergattungen Aletesciurus und Sundasciurus gilt seit Mitte 2020 als obsolet, da es keine überzeugenden diagnostischen Merkmale für die Untergattungen gibt.[8]
Die IUCN stuft das Jentink-Hörnchen, das Palawan-Berghörnchen und das Samar-Hörnchen als gefährdet ein. Das Nördliche Palawan-Hörnchen gilt als bedroht. Wegen der Abholzung der Regenwälder dürften alle Arten in ihrem Bestand kontinuierlich abnehmen.
Die Sunda-Baumhörnchen (Sundasciurus) sind eine in Südostasien verbreitete Gattung von Hörnchen, die sehr arten- und formenreich ist.
Sundasciurus is a genus of rodent in the family Sciuridae.[1] It contains 20 species:
Sundasciurus is a genus of rodent in the family Sciuridae. It contains 20 species:
Genus Sundasciurus Sumatran mountain squirrel (Sundasciurus altitudinis) Brooke's squirrel (Sundasciurus brookei) Davao squirrel (Sundasciurus davensis) Bornean mountain ground squirrel (Sundasciurus everetti) Fraternal squirrel (Sundasciurus fraterculus) Horse-tailed squirrel (Sundasciurus hippurus) Busuanga squirrel (Sundasciurus hoogstraali) Jentink's squirrel (Sundasciurus jentinki) Northern Palawan tree squirrel (Sundasciurus juvencus) Low's squirrel (Sundasciurus lowii) Mindanao squirrel (Sundasciurus mindanensis) Culion tree squirrel (Sundasciurus moellendorffi) Natuna squirrel (Sundasciurus natunensis) Philippine tree squirrel (Sundasciurus philippinensis) Palawan montane squirrel (Sundasciurus rabori) Robinson's squirrel (Sundasciurus robinsoni) Samar squirrel (Sundasciurus samarensis) Southern Palawan tree squirrel (Sundasciurus steerii) Upland squirrel (Sundasciurus tahan) Slender squirrel (Sundasciurus tenuis)Sundasciurus es un género de roedores de la familia Sciuridae. Se distribuyen por Sondalandia y Filipinas.[1]
Se reconocen los siguientes subgéneros y especies:[1]
Sundasciurus es un género de roedores de la familia Sciuridae. Se distribuyen por Sondalandia y Filipinas.
Sundasciurus Sciuridae animalia familiako generoa da[1], karraskarien barruan sailkatua.
Sundasciurus Sciuridae animalia familiako generoa da, karraskarien barruan sailkatua.
Sundasciurus est un genre d'écureuils de la famille des sciuridés.
Ce genre comprend les espèces suivantes :
Sundasciurus is een geslacht van eekhoorns uit de onderfamilie Callosciurinae dat voorkomt in Zuidoost-Azië, van zuidelijk Vietnam en het schiereiland Malakka tot Groot-Mindanao in de Filipijnen. De verwantschap van Sundasciurus met de overige Zuidoost-Aziatische eekhoorns die de Callosciurinae vormen, werd oorspronkelijk op morfologische basis voorgesteld (de soorten van Sundasciurus zijn zelfs een tijd in Callosciurus geplaatst geweest), en in een genetisch onderzoek werd de verwantschap tussen S. philippinensis en Callosciurus bevestigd.
De soorten van Sundasciurus werden al in 1915 als het geslacht Tomeutes door Oldfield Thomas van de rest van Callosciurus gescheiden op basis van de korte, gedrongen vorm van het baculum, maar dit kenmerk bleek niet consistent; er werden soorten gevonden die een brug sloegen tussen de twee verschillende vormen in Callosciurus en Tomeutes. Joseph Curtis Moore van het American Museum of Natural History ontdekte in de jaren 50 dat bij sommige Callosciurus-soorten het transbullaire septum, een richel in de bulla niet Y-, maar T-vormig is. Deze groep omvatte de meeste soorten van "Tomeutes", maar niet de typesoort, Sciurus lokroides Hodgson, 1835 (tegenwoordig een ondersoort van Callosciurus pygerythrus). Daarom stelde Moore de nieuwe geslachtsnaam Sundasciurus voor. Binnen het geslacht Sundasciurus benoemde hij twee ondergeslachten: Aletesciurus voor de grotere vormen (de Filipijnse soorten en S. hippurus) en Sundasciurus voor de kleinere vormen (de andere soorten). Deze ondergeslachten verschillen ook in enkele kenmerken van de schedel. Bij Aletesciurus is de schedel 50 tot 60 mm lang, bij Sundasciurus 30 tot 40 mm.
Er zijn vijftien soorten:
Sundasciurus is een geslacht van eekhoorns uit de onderfamilie Callosciurinae dat voorkomt in Zuidoost-Azië, van zuidelijk Vietnam en het schiereiland Malakka tot Groot-Mindanao in de Filipijnen. De verwantschap van Sundasciurus met de overige Zuidoost-Aziatische eekhoorns die de Callosciurinae vormen, werd oorspronkelijk op morfologische basis voorgesteld (de soorten van Sundasciurus zijn zelfs een tijd in Callosciurus geplaatst geweest), en in een genetisch onderzoek werd de verwantschap tussen S. philippinensis en Callosciurus bevestigd.
De soorten van Sundasciurus werden al in 1915 als het geslacht Tomeutes door Oldfield Thomas van de rest van Callosciurus gescheiden op basis van de korte, gedrongen vorm van het baculum, maar dit kenmerk bleek niet consistent; er werden soorten gevonden die een brug sloegen tussen de twee verschillende vormen in Callosciurus en Tomeutes. Joseph Curtis Moore van het American Museum of Natural History ontdekte in de jaren 50 dat bij sommige Callosciurus-soorten het transbullaire septum, een richel in de bulla niet Y-, maar T-vormig is. Deze groep omvatte de meeste soorten van "Tomeutes", maar niet de typesoort, Sciurus lokroides Hodgson, 1835 (tegenwoordig een ondersoort van Callosciurus pygerythrus). Daarom stelde Moore de nieuwe geslachtsnaam Sundasciurus voor. Binnen het geslacht Sundasciurus benoemde hij twee ondergeslachten: Aletesciurus voor de grotere vormen (de Filipijnse soorten en S. hippurus) en Sundasciurus voor de kleinere vormen (de andere soorten). Deze ondergeslachten verschillen ook in enkele kenmerken van de schedel. Bij Aletesciurus is de schedel 50 tot 60 mm lang, bij Sundasciurus 30 tot 40 mm.
Er zijn vijftien soorten:
Ondergeslacht Aletesciurus Sundasciurus hippurus (Zuid-Vietnam en Malakka tot Sumatra en Borneo) S. philippinensis-groep Sundasciurus davensis (Davao City op Mindanao) Sundasciurus mindanensis (Mindanao en nabijgelegen eilanden) Sundasciurus philippinensis (Zuid- en West-Mindanao en Basilan) Sundasciurus samarensis (Samar en Leyte) Sundasciurus rabori (bergen van Palawan) S. steerii-groep Sundasciurus hoogstraali (Busuanga) Sundasciurus juvencus (Noord-Palawan) Sundasciurus moellendorffi (overige Calamian-eilanden) Sundasciurus steerii (Zuid-Palawan en nabijgelegen eilanden) Ondergeslacht Sundasciurus Sundasciurus brookei (bergen van Borneo) Sundasciurus fraterculus (Sipora, Siberut en Zuid-Pagai-eilanden ten westen van Sumatra) Sundasciurus jentinki (bergen van Noord-Borneo) Sundasciurus lowii (Malakka, Sumatra, Borneo en nabijgelegen eilanden) Sundasciurus tenuis (Malakka, Sumatra, Borneo en nabijgelegen eilanden)Sundajka[3] (Sundasciurus) – rodzaj ssaka z podrodziny wiewiórczaków (Callosciurinae) w rodzinie wiewiórkowatych (Sciuridae).
Rodzaj obejmuje gatunki występujące w południowo-wschodniej Azji[4][3].
Do rodzaju należą dwa podrodzaje z następującymi gatunkami[3][4]:
Sundajka (Sundasciurus) – rodzaj ssaka z podrodziny wiewiórczaków (Callosciurinae) w rodzinie wiewiórkowatych (Sciuridae).
Sundasciurus é um gênero de roedores da família Sciuridae.
Sundaekorrar (Sundasciurus) är ett släkte i familjen ekorrar med omkring 15 arter som förekommer i Sydostasien. De liknar praktekorrar i utseende men har vanligen en mindre påfallande pälsfärg. De flesta arterna har en grå eller brun päls på ovansidan och en ljusgrå eller vit undersida. För övrigt varierar kroppsbyggnaden starkt.
Habitatet utgörs av den tropiska regnskogen. Sundaekorrar vistas vanligen i skogens medelhöga till höga delar. De äter vegetabiliska ämnen som frukter och nötter.
Zoologerna är inte ense om antalet arter i släktet. Den följande förteckningen med två undersläkten och 15 arter är enligt Wilson & Reeder (2005):[1]
Dessa ekorrar hotas av regnskogens avverkning och populationen minskar för nästan alla arter. IUCN listar S. fraterculus som starkt hotad (Endangered), S. hippurus och S. moellendorffi som nära hotad (Near Threatened), S. davensis med kunskapsbrist (Data Deficient) och alla andra som livskraftiga (Least Concern).[2]
Sundaekorrar (Sundasciurus) är ett släkte i familjen ekorrar med omkring 15 arter som förekommer i Sydostasien. De liknar praktekorrar i utseende men har vanligen en mindre påfallande pälsfärg. De flesta arterna har en grå eller brun päls på ovansidan och en ljusgrå eller vit undersida. För övrigt varierar kroppsbyggnaden starkt.
Habitatet utgörs av den tropiska regnskogen. Sundaekorrar vistas vanligen i skogens medelhöga till höga delar. De äter vegetabiliska ämnen som frukter och nötter.
Zoologerna är inte ense om antalet arter i släktet. Den följande förteckningen med två undersläkten och 15 arter är enligt Wilson & Reeder (2005):
undersläkte Aletesciurus Hästsvansekorre (Sundasciurus hippurus, I. Geoffroy 1831), Malakahalvön, Sumatra, Borneo Sundasciurus philippinensis (Waterhouse 1839), Mindanao, Basilan Sundasciurus mindanensis (Steere 1890), Mindanao och mindre öar i samma område Sundasciurus samarensis (Steere 1890), Samar Sundasciurus davensis (Sanborn 1952), Mindanao Sundasciurus steerii (Günther 1877), Palawan och mindre öar i samma område Sundasciurus juvencus (Thomas 1908), Palawan Sundasciurus moellendorffi (Matschie 1898), Culion Sundasciurus hoogstraali (Sanborn 1952), Busuanga Sundasciurus rabori (Heaney 1979), Palawan undersläkte Sundasciurus Lows ekorre (Sundasciurus lowii, Thomas 1892), Malakahalvön, Sumatra, Borneo Sundasciurus fraterculus (Thomas 1895), Mentawaiöarna Slank ekorre (Sundasciurus tenuis, Horsfield 1824), Malakahalvön, Sumatra, Borneo Sundasciurus jentinki (Thomas 1887), Borneo Sundasciurus brookei (Thomas 1892), BorneoDessa ekorrar hotas av regnskogens avverkning och populationen minskar för nästan alla arter. IUCN listar S. fraterculus som starkt hotad (Endangered), S. hippurus och S. moellendorffi som nära hotad (Near Threatened), S. davensis med kunskapsbrist (Data Deficient) och alla andra som livskraftiga (Least Concern).
Sundasciurus là một chi động vật có vú trong họ Sóc, bộ Gặm nhấm. Chi này được Moore miêu tả năm 1958.[1]
Chi này gồm các loài:
Sundasciurus là một chi động vật có vú trong họ Sóc, bộ Gặm nhấm. Chi này được Moore miêu tả năm 1958.
馬尾松鼠屬(学名:Sundasciurus),哺乳綱、囓齒目、松鼠科的一屬,而與馬尾松鼠屬(馬尾松鼠)同科的動物尚有山松鼠屬(巴拿馬山松鼠)、花鼠屬(小花鼠)、美洲黃鼠屬(洛基山黃鼠)、細趾黃鼠屬(細趾黃鼠)等之數種哺乳動物。
本属是丽松鼠亚科丽松鼠族的一支,其内部可分成两个亚属共15个物种:
馬尾松鼠屬(学名:Sundasciurus),哺乳綱、囓齒目、松鼠科的一屬,而與馬尾松鼠屬(馬尾松鼠)同科的動物尚有山松鼠屬(巴拿馬山松鼠)、花鼠屬(小花鼠)、美洲黃鼠屬(洛基山黃鼠)、細趾黃鼠屬(細趾黃鼠)等之數種哺乳動物。
순다다람쥐속(Sundasciurus)은 다람쥐과에 속하는 설치류 분류군이다.[1] 15종을 포함하고 있다.