El picu menor,[2] (Dendrocopos minor), ye'l más pequeñu de los picatueros europeos. Ye de la familia de los Picidae.
Ye'l más pequeñu de los picatueros, 14 a 15 cm, col envés llistáu de blancu y negru; gargüelu y pechu blancos coles partes inferiores clares, con rayáu en negru; ales negres con motudu en blancu; capirote coloráu nel machu, negru nes femes.
Distribuyir pola rexón Paleártica, dende la Península Ibérica hasta Kamchatka y Xapón, alcontrándose ente les llatitúes, 35º N y 70º N.
N'España la especie considérase sedentaria, con dos grandes nucleos de población, el primeru tomando una franxa al norte, dende Asturies y Lleón hasta la zona noroccidental d'Aragón y el segundu ocupando tola área suroccidental de Castiella y Lleón, norte d'Estremadura, Comunidá de Madrid y Guadalajara. Nel restu peninsular la so apaición ye puntual y esvalixada, tando ausente de grandes zones del centru y esti peninsular, lo mesmo que de Canaries y Baleares.
Habita carbayuda-yos, choperas, y montes mistos, sotos y arbolees non bien trupes con preferencia n'ecosistemes fluviales, apaeciendo tamién n'árees abiertes con árboles vieyos.
Na península ocupa los mesmos hábitat na zona norte y nel nucleu castellanu-estremeñu tamién montes, pero con preferencia les deveses, carbayeres, castañares y tamién sotos de ribera.
Nidifica n'árboles vieyos, inclusive en xardinos grandes, alcontrándose dende'l nivel del mar hasta los 1.400 msnm, anque tamién pueden criar en túneles escavaos en turries de los ríos.
La perda y fragmentación d'hábitat, sobremanera por baltes de montes con arboláu maduro, la desapaición de los bosque de ribera, la reforestación con arboláu de crecedera rápida y los quemes forestales.
Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Aves, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies. El picu menor, (Dendrocopos minor), ye'l más pequeñu de los picatueros europeos. Ye de la familia de los Picidae.
Kiçik ağacdələn (lat. Dendrocopos minor) - ağacdələnkimilər dəstəsinə daxil olan quş növü.
Erkəklərdə tünd qırmızı tac, qəhvəyi alın, qara qaş bölgəsi xətti və boyuna doğru dimdiyinin dibindən keçən başqa bir xətt vardır. Boynunun arxası və belinin üst hissəsi qaradır, aşağı hissəsi isə xəttli qara və ağdır. Qanadlarda daha geniş və daha diqqət çəkici xəttlər vardır və eyni zamanda quyruq tükləri də xəttlidir. Altı və yanları xəttli və ağdır. Dimdiyi və ayaqları açıq boz rənglidir. Dişilərdə tac ağdır.
Ar speg brizh bihan pe pilkoad bihan[1][2] a zo ur spesad evned, Dryobates minor an anv skiantel anezhañ.
Anvet e voe Picus minor (kentanv) da gentañ-penn (e 1758)[3] gant an naturour svedat Carl von Linné (1707-1778).
Ar spesad a gaver an trizek isspesad anezhañ[4] :
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Ar speg brizh bihan pe pilkoad bihan a zo ur spesad evned, Dryobates minor an anv skiantel anezhañ.
Anvet e voe Picus minor (kentanv) da gentañ-penn (e 1758) gant an naturour svedat Carl von Linné (1707-1778).
El picot garser petit (Dryobates minor) és un membre dels ocells picots de la família Picidae. De vegades assignat al gènere Picoides.
La distribució d'aquest picot és a la regió Paleàrtica amb algunes subespècies.
Pels seus hàbits d'estar dalt d'arbres a vegades passa desapercebut però se l'identifica per tenir barres amples en les ales i barres més estretes a l'esquena.
El picot garser petit (Dryobates minor) és un membre dels ocells picots de la família Picidae. De vegades assignat al gènere Picoides.
La distribució d'aquest picot és a la regió Paleàrtica amb algunes subespècies.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cnocell fraith fach (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: cnocellau brith bach) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Picoides minor; yr enw Saesneg arno yw Lesser spotted woodpecker. Mae'n perthyn i deulu'r Cnocellod (Lladin: Picidae) sydd yn urdd y Piciformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. minor, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia ac Ewrop.
Cnocell fechan yw'r Gnocell Fraith Fwyaf, ond heblaw'r gwahaniaeth maint mae'n bur debyg i'r Gnocell Fraith Fwyaf. Mae'n byw mewn coedwigoedd neu gymysgedd o goed a chaeau. Du a gwyn yw'r rhan fwyaf o'r plu, ond mae gan y ceiliog ddarn coch ar y pen. Gellir gwahaniaethu'r gnocell yma oddi wrth y Gnocell Fraith Fwyaf trwy fod gan y Gnocell Fraith Fwyaf goch ar ran gefn y bol, sy'n absennol yn y Gnocell Fraith Leiaf, a'r gwahaniaeth mawr mewn maint.
Nid yw'r gnocell yma mor gyffredin yng Nghymru a'r Gnocell Fraith Fwyaf, ac mae'r niferoedd wedi gostwng yn ystod y blynyddoedd diwethaf, a'r rhywogaeth wedi diflannu o rai ardaloedd.
Mae'r cnocell fraith fach yn perthyn i deulu'r Cnocellod (Lladin: Picidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Cnocell fraith Japan Yungipicus kizuki Cnocell gorunfrown Yungipicus moluccensis_-_Flickr_-_Lip_Kee.jpg)
_on_tree_trunk_(crop_1).jpg)
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cnocell fraith fach (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: cnocellau brith bach) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Picoides minor; yr enw Saesneg arno yw Lesser spotted woodpecker. Mae'n perthyn i deulu'r Cnocellod (Lladin: Picidae) sydd yn urdd y Piciformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. minor, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia ac Ewrop.
Cnocell fechan yw'r Gnocell Fraith Fwyaf, ond heblaw'r gwahaniaeth maint mae'n bur debyg i'r Gnocell Fraith Fwyaf. Mae'n byw mewn coedwigoedd neu gymysgedd o goed a chaeau. Du a gwyn yw'r rhan fwyaf o'r plu, ond mae gan y ceiliog ddarn coch ar y pen. Gellir gwahaniaethu'r gnocell yma oddi wrth y Gnocell Fraith Fwyaf trwy fod gan y Gnocell Fraith Fwyaf goch ar ran gefn y bol, sy'n absennol yn y Gnocell Fraith Leiaf, a'r gwahaniaeth mawr mewn maint.
Nid yw'r gnocell yma mor gyffredin yng Nghymru a'r Gnocell Fraith Fwyaf, ac mae'r niferoedd wedi gostwng yn ystod y blynyddoedd diwethaf, a'r rhywogaeth wedi diflannu o rai ardaloedd.
Strakapoud malý (Dendrocopos minor), někdy nazývaný stráček, je malý pták z čeledi datlovitých.
Je velký přibližně jako vrabec, je to nejmenší datlovitý pták v Česku. Sameček má na hlavě červenou čepičku, samička žlutobílou. Mohl by být zaměnitelný se šoupálkem, ale na rozdíl od něj má strakapoud malý typický datlí profil.
Je rozšířen téměř po celé Evropě, na pobřeží severní Afriky, v mírném podnebí Asie a na Kamčatce.
Hnízdí v lužních a smíšených lesích a také v parcích. Dutinu tesají oba partneři v silnější větvi stromu. Samice snáší 4–6 vajec. Mladí ptáci v dutině před vylétnutím jsou nesnášenliví.
Potravu, kterou si vyhledává ve vrcholcích stromů a v dutých větvích, tvoří převážně mšice, mravenci, housenky, korovnice a další hmyz.
Obrázky, zvuky či videa k tématu strakapoud malý ve Wikimedia Commons
Galerie strakapoud malý ve Wikimedia Commons
Strakapoud malý (Dendrocopos minor), někdy nazývaný stráček, je malý pták z čeledi datlovitých.
Den lille flagspætte (Dendrocopos minor) er en spætteart, der er udbredt i store dele af Europa og i det nordlige og centrale Asien. Arten er på størrelse med en spurv med sin længde på 14-15 cm. Den yngler sjældent i Danmark, men mest i de østlige dele.
Den lille flagspætte (Dendrocopos minor) er en spætteart, der er udbredt i store dele af Europa og i det nordlige og centrale Asien. Arten er på størrelse med en spurv med sin længde på 14-15 cm. Den yngler sjældent i Danmark, men mest i de østlige dele.
Der Kleinspecht (Dryobates minor, Syn.: Dendrocopos minor) ist eine Vogelart aus der Gattung der Buntspechte (Dendrocopos). Diese gehören zur Unterfamilie der Echten Spechte in der Familie der Spechte (Picidae). Die Art zählt mit einer Körperlänge von rund 15 cm zu den kleinsten Echten Spechten. Sie ist in 11 Unterarten über die gesamte westliche und nördliche Paläarktis bis an die asiatische Pazifikküste verbreitet. In Mitteleuropa ist der Kleinspecht ein verbreiteter, aber nicht häufiger Brutvogel. Wie viele kleine Spechte sucht der Kleinspecht seine Nahrung vor allem im äußeren Astbereich der Baumkronen und ist daher nur schwer festzustellen. Von einigen Autoren wird er gemeinsam mit drei in Nordamerika vorkommenden Kleinspechten der Gattung Dryobates zugerechnet.
Der Kleinspecht ist ein typischer Vertreter der Buntspechte mit schwarz-weiß kontrastierendem Gefieder, trotzdem ist er in der West- und Zentralpaläarktis auf Grund seiner Kleinheit unverwechselbar. Obwohl nur etwa gimpelgroß, wirkt der kompakte, kurzhalsige und kurzschwänzige, rundliche Vogel wuchtiger und größer. Der Kleinspecht ist der einzige europäische und westasiatische Buntspecht, der keine Rot- oder Rosazeichnung in der Steißgegend und an den Unterschwanzdecken aufweist. Auch die sonst bei allen Buntspechten, außer dem Weißrückenspecht, auffälligen weißen Schulterflecken fehlen beim Kleinspecht. In der Rückenansicht erinnert er an den Weißrückenspecht, von dem er sich aber ebenfalls durch seine Kleinheit deutlich unterscheidet.
Männchen der in Mitteleuropa heimischen Unterart D. m. hortorum tragen eine ziegelrote, schwarz gerandete Kappe. Das weiße, zuweilen leicht cremegelbe Gesicht ist von einem deutlichen schwarzen Zügel, einem Bartstreif und einem Wangenstreif gesäumt; letzterer verbindet sich aber nicht mit dem schwarzen Nackenband. Die Stirn ist weiß, der für die Körpergröße des Spechtes mit bis zu 18 Millimetern recht lange Schnabel ist schiefergrau. Die Schultern sind schwarz, der Rücken ist weiß und weist eine leiterartige, schwarze Bänderung auf. Die Verteilung der Weiß- und Schwarzanteile des Rückens stellt eines der wichtigsten Unterscheidungsmerkmale zwischen den Unterarten dar. Die Oberseite der Hand- und Armschwingen ist auf schwarzem Grund deutlich weiß gebändert. Der zusammengelegte Schwanz ist auf der Oberseite schwarz, auf der Unterseite weiß, mit schwarzer Bänderung. Die beiden äußersten Steuerfedern sind weiß und tragen deutliche schwarze Abzeichen. Die Unterseite dieser Unterart ist sehr hell, fast weiß; nur die Brust zeigt einen leicht gelblichen Farbton. Die Flanken sind deutlich schwarz längsgestrichelt.
Die Geschlechter unterscheiden sich im Gewicht nicht, in der Farbzeichnung nur durch die Färbung des Scheitels, der beim Weibchen einheitlich schwarz ist. Die isabellfarbene Zeichnung über dem Schnabelansatz reicht beim Weibchen bis zum Vorderscheitel, bei der Nominatform und der in Mitteleuropa verbreiteten Rasse D. m. hortorum bis zur Mitte des Oberschädels. Das Jugendgefieder ähnelt dem Weibchengefieder, ist aber blasser.
Die Länge des Kleinspechtes variiert zwischen den Unterarten: Die Unterart D. m. kamtschatkensis ist mit bis zu 16 Zentimetern die größte, D. m. quadrifasciatus mit knapp 14 Zentimetern die kleinste. Die Spannweite liegt zwischen 24 und 28 Zentimetern. Das Gewicht beider Geschlechter schwankt zwischen 20 und 25 Gramm.[1][2]
Der älteste Ringvogel in Mitteleuropa war ein mind. 10-jähriges Weibchen in Schweden.[3] Zudem wurde in der Schweiz ein 7 Jahre und 3 Monate altes Exemplar gefunden.[4] Ein im Geburtsjahr beringter Vogel wurde nach etwa sechs Jahren 60 Kilometer von Beringungsort entfernt wiedergefunden.[5]
In Europa, West-, Südwest- und in Zentralasien bestehen keine Verwechslungsmöglichkeiten. Lediglich im äußersten Ostasien überlappt das Verbreitungsgebiet des Kleinspechtes mit zwei ähnlich großen Buntspechten, dem Kizukispecht (Dendrocopos kizuki) und dem Grauscheitelspecht (Dendrocopos canicapillus). Der erstere hat bei sonst ähnlichem Aussehen deutlich braune Ohrdecken und eine braune Brust, letzterer unterscheidet sich durch einen deutlich grauen Scheitel und braune Gesichtszeichnungen vom Kleinspecht.[6]
Beide Geschlechter des Kleinspechtes sind fast während des gesamten Jahres sehr ruffreudig. Der Höhepunkt der gesanglichen Aktivität liegt jedoch im Spätwinter und im zeitigen Frühjahr. Da der Specht sich häufig in den Baumkronen aufhält und einige seiner Lautäußerungen eher leise sind, kann er leicht überhört werden. Hauptruf beider Geschlechter, vor allem aber des Männchens, ist ein gereihtes, helles, auf einer Tonhöhe bleibendes Kikikiki, das aus mindestens 8, meist aber mehr (bis zu 20) Einzelelementen besteht. Es erinnert entfernt an die Rufreihe des Turmfalken, ist aber etwas leiser, höher und die Einzelelemente folgen schneller aufeinander.[7] Häufig und das ganze Jahr über ist ein buntspechttypisches Kixen vernehmbar; es ist heller und leiser als das anderer Buntspechte. In Aggressions- und sonstigen Erregungssituationen kann es zum Schelten gereiht werden. Der typische Kontaktruf, der allerdings nur aus unmittelbarer Nähe wahrgenommen werden kann, ist ein einfaches, kurzes Chack oder Tjak.[8]
Beide Geschlechter des Kleinspechtes trommeln. Dieser Instrumentallaut dient vor allem im Spätwinter und im zeitigen Frühjahr der Revierabgrenzung. Meist dienen dürre Äste als Resonanzkörper, gelegentlich aber auch Metallabdeckungen von Telegraphenmasten oder Fernsehantennen.[9] Die leisen, hohen, sehr schnellen und gleichmäßigen Trommelwirbel bestehen aus bis zu 30 Schlägen und dauern fast 2 Sekunden. Bis zu 15 Wirbel können in einer Minute erfolgen. Das Trommeln der Weibchen ist etwas langsamer und kürzer; die Abstände zwischen den Wirbeln sind größer.
Das große Verbreitungsgebiet des Kleinspechts reicht von Nordafrika, wo die Art in einem kleinen Restvorkommen in Ostalgerien und Tunesien vertreten ist, über Spanien, Portugal und Frankreich, ganz Mitteleuropa und den größten Teil Nordeuropas quer durch Russland bis Kamtschatka, Sachalin, Hokkaidō, die Mandschurei und Nordkorea. Im Nordwesten erreicht die Art England und Wales, brütet aber nicht in Schottland und Irland. Im Süden und Südosten sind weite Teile Italiens, Ungarn und der Balkan, die Küstengebirge der Türkei, das Kaukasusgebiet und Transkaukasien sowie der Nordiran und Teile des Zagros-Gebirges besiedelt. Bis auf ein kleines Vorkommen im Süden Sardiniens kommt die Art auf keiner Mittelmeerinsel vor.[10] Dänemark ist erst seit den frühen 1960er Jahren Brutgebiet; es wird kontinuierlich von Norden mit Vögeln der Nominatform und vom Süden mit Spechten der Unterart D. m. hortorum besiedelt. Im Winter befinden sich in Dänemark wichtige Winterquartiere nordeuropäischer Vögel.[11] Die Nordgrenze folgt weitgehend der Waldgrenze und fällt von etwa 70 Grad Nord in Norwegen nach Osten stetig bis auf 60 Grad Nord ab. Die Südgrenze wird von den Steppen und Wüstengebieten Zentral- und Ostasiens gebildet.
Die dichteste Verbreitung liegt in der planaren und collinen Stufe. Bedeutend seltener brüten Kleinspechte in Mitteleuropa in höhergelegenen Gebieten. Der höchstgelegene Brutplatz in Mitteleuropa wurde in Österreich auf 1.440 Metern im Toten Gebirge in der Steiermark festgestellt.[12] Am Olymp sind Brutplätze aus über 1.600 Metern Höhe bekannt. Regelmäßig bis an 2.000 Metern Höhe und darüber brüten Kleinspechte im Kaukasus und im Nordiran.
Der Kleinspecht ist abhängig von seinem Vorkommen Standvogel, Strichvogel oder Zugvogel. Nordische Populationen ziehen regelmäßig nach Süden; so überwintern viele schwedische und norwegische Kleinspechte auf Jütland und in Norddeutschland. Gelegentlich kommt es, meist parallel zu Buntspechtinvasionen, zu starken Einflügen nordischer Kleinspechte nach Mitteleuropa; die letzte große Invasion fand im Winter 1962/1963 statt, als einige Kleinspechte der Nominatform auch am Randecker Maar festgestellt wurden.[13] In Mitteleuropa sind die Vögel der Unterart D. m. hortorum weitgehend Standvögel. Das Jugenddispersal ist wenig erforscht, Ansiedlungen in Distanzen von mehr als 20 Kilometern vom Geburtsort scheinen jedoch häufig vorzukommen.[14]
Der Kleinspecht stellt relativ hohe Ansprüche an seinen Lebensraum. Er bevorzugt Waldgebiete und Gehölze mit einem guten Bestand an alten, grobborkigen Laubbäumen. Weichholzarten wie Pappeln, Weiden und Erlen sind wichtig, ebenso ein hoher Anteil an stehendem Totholz und Bäumen in ihrer Zerfallsphase. Weiterhin sind einige hohe, isoliert stehende Laubbäume wichtige Requisiten eines guten Kleinspechthabitats. Solche Biotope findet die Art am ehesten in Auwaldgebieten, in Erlenbrüchen oder feuchten Eichen-Hainbuchenwäldern, in forstwirtschaftlich vernachlässigten Waldgebieten oder in der collinen und montanen Stufe in sonnenexponierten laubholzreichen Hanglagen mit hohem Totholzanteil. Im Norden und in der östlichen borealen Zone bewohnt er lockere Birken- und Erlengehölze, im Süden vor allem lichte Eichenwälder. Bis auf wenige Ausnahmen, vor allem in Griechenland, meidet die Art geschlossene reine Nadelwälder, kann sich aber in Nadelwäldern mit einem hohen Laubholzanteil halten. Auch reine Buchenwälder werden nur gelegentlich als Bruthabitat gewählt. Als Sekundärhabitate besiedelt der Kleinspecht Parks, Streuobstwiesen, Friedhöfe, manchmal selbst größere Gärten, wenn die vorhandenen Nahrungsressourcen ausreichen und Möglichkeiten zum Höhlenbau bestehen.
Die Siedlungsdichten sind sehr unterschiedlich: In Optimalhabitaten kann der Kleinspecht Siedlungsdichten wie der Buntspecht erreichen, also bis zu 2 Brutpaare auf 10 Hektar,[15] doch solche Werte sind absolute Sonderfälle. Im Allgemeinen ist der Raumbedarf bedeutend größer. Die durchschnittliche Reviergröße liegt zwischen 50 und 100 Hektar;[16][17] diese Nahrungsreviere werden jedoch während der Brutzeit auf einen intensiv genutzten Kernbereich eingeengt.
Die systematische Stellung der Art ist zurzeit etwas unübersichtlich. Von den meisten Autoren wird der Kleinspecht gemeinsam mit anderen Buntspechten in der recht umfangreichen Gattung Dendrocopos vereinigt, in der kleine bis mittelgroße Baumspechte von überwiegend schwarz-weißem Federkleid zusammengefasst sind.[18] Die 20 Vertreter der Gattung Dendrocopos kommen in Eurasien sowie in Nordafrika vor. Bis vor wenigen Jahren war Dendrocopos mit verwandten, vor allem nearktischen Arten in der Gattung Picoides vereint. Andere Autoren fassen noch immer alle holarktischen Buntspechte unter dem Gattungsnamen Picoides zusammen. Neuere DNA-Untersuchungen ergaben eine nahe Verwandtschaft des Kleinspechtes mit Dryobates cathpharius und dem Dunenspecht (Picoides pubescens) sowie zwei weiteren kleinen nearktischen Arten, P. nuttallii (Nuttallspecht) und P. scalaris (Texasspecht). Es wird für möglich erachtet, dass Vorfahren des Kleinspechtes von der Nearktis kommend die Paläarktis besiedelten, demnach wäre der Kleinspecht einer der wenigen alten Rücksiedler unter den Vogelarten.[19][20] Diese Verwandtschaftsverhältnisse berücksichtigt die deutsche wissenschaftliche Namensgebung, die den Kleinspecht in die Gattung Dryobates stellt,[21] ein Gattungsname, der früher für die oben erwähnten kleinen amerikanischen Verwandten gebräuchlich war.[22]
Es wurden über 20 Unterarten beschrieben, von denen zurzeit elf anerkannt sind. In den Kontaktzonen vermischen sich die meisten Unterarten und bringen intermediär gefärbte Nachkommen hervor. Es werden zwei Gruppen unterschieden: die nördliche Gruppe mit drei Unterarten und die südliche Gruppe mit acht Unterarten. Insgesamt sind die Unterschiede geringfügig und fließend.
Die Nahrung des Kleinspechtes besteht fast während des gesamten Jahres aus kleinen baumbewohnenden Insekten. Im späten Frühjahr und Sommer können verschiedene Arten der Blattläuse zur Hauptnahrung werden, daneben werden kleine Schmetterlingsraupen, Käfer und Käferlarven, Nachtfalter und deren Larven sowie in geringerem Maße auch Schnecken, zum Beispiel Schüsselschnecken, verzehrt. Auch für die Jungenaufzucht sind Blattläuse die wichtigsten Beutetiere. Baumbewohnende Ameisen, insbesondere die Glänzendschwarze Holzameise oder die Fremde Wegameise, spielen in den nördlichen Populationen nur eine geringe Rolle, können aber für einige südliche Unterarten einen wichtigen Nahrungsbestandteil bilden. Große Rossameisen und ihre Entwicklungsstadien werden nur dann gefressen, wenn deren Nester zuvor von einer anderen Spechtart geöffnet wurden. Gelegentlich werden auch Gallen, vornehmlich die der Gemeinen Eichengallwespe und der Gemeinen Rosengallwespe, aufgehackt und die Larven gefressen. Im Spätherbst und Winter besteht die Hauptnahrung aus Käfern, vornehmlich Bockkäfern, Rüsselkäfern und Borkenkäfern, die unter der Rinde oder auf Blättern überwintern. Auch holzbewohnende Larven werden im Winter verzehrt. Dabei stehen solche Arten im Vordergrund, die zuerst unter der Rinde leben und sich erst später einbohren, wie die des Blauen Scheibenbocks.
Pflanzliche Nahrung spielt nur eine untergeordnete Rolle. Im Frühjahr werden Baumsäfte, die aus Ringelstellen anderer Spechte oder aus Rindenverletzungen austreten, ausgebeutet. Gelegentlich wurden Kleinspechte bei der Aufnahme verschiedener Beeren oder beim Picken an reifen Früchten beobachtet. Koniferensamen scheinen nur bei den nördlichen Unterarten eine gewisse Rolle zu spielen.[24] Im Winter erscheinen Kleinspechte vereinzelt an Futterhäuschen, wo sie insbesondere das Fett von Meisenkugeln und Sonnenblumensamen verzehren.
Der Kleinspecht sucht seine Nahrung vor allem im Kronenbereich, sehr häufig auf dünnen, äußeren Ästen. An Stammabschnitten ist er seltener zu sehen, auf dem Boden fast nie. Die Nahrung wird vor allem durch schnelles, rastlos wirkendes Absuchen von Zweigen und Blättern, sowie durch Stochern in grobborkiger Rinde gewonnen. Während des Stocherns hackt der Kleinspecht immer wieder kleine Stellen auf, gelangt dadurch aber nur in äußere Rindenbereiche. Die Hackaktivitäten werden während der Wintermonate intensiver, wenn die Kleinspechtnahrung vor allem aus holzbewohnenden Käferlarven und unter der Rinde überwinternden Käfern besteht. Sehr häufig hängt der Specht kopfunter an einem dünnen Zweig, um Blätter auf der Unterseite absuchen zu können. Seine Bewegungen sind kleiberartig flink, oft ist er kopfunter auf Zweigen oder Stammabschnitten zu sehen. Fluginsekten erbeutet er recht geschickt durch schnelle Ausfallflüge, gelegentlich verbringt er einige Zeit nur damit, von einer günstigen Warte aus schwärmende Insekten zu jagen. Ansonsten ist die Verweildauer in einem Astabschnitt meist nur kurz: häufige Ortswechsel im Kronenbereich sind für diese Art charakteristisch.
Vegetabile Nahrung wird direkt vom fruchttragenden Baum oder Strauch aufgenommen, indem zum Beispiel Äpfel oder Pflaumen, gelegentlich auch Oliven angepickt, oder Beeren vom Strauch gepflückt werden. Im Winter werden häufig Schilfgebiete aufgesucht und Schilfstängel aufgehackt, die verschiedenen Insekten als Überwinterungsquartier dienen; auch die trockenen Halme von Beifuß oder verschiedene Kardenarten öffnet der Kleinspecht auf der Suche nach überwinternden Insekten.[14] Schmieden legt der Kleinspecht nicht an; zu bearbeitende Nahrungsobjekte werden in die nächstbeste Spalte geklemmt und dort aufgehackt.
Wie alle Spechte ist auch der Kleinspecht tagaktiv; seine Aktivität beginnt kurz vor Sonnenaufgang und endet kurz nach Sonnenuntergang. Die Aktivitätsgipfel liegen in den frühen Vormittagsstunden und am späteren Nachmittag. Außerhalb der Brutzeit liegen dazwischen ausgedehnte Ruhe- und Putzphasen. Schlechtwetter verkürzt die Tagesaktivität, bei starkem Regen suchen Kleinspechte auch während der mittäglichen Ruhestunde eine Schlafhöhle auf. Die Nächte werden immer in selbstgezimmerten Schlafhöhlen verbracht, ganz selten sucht der Kleinspecht verlassene Höhlen anderer Spechte oder Nistkästen auf.[25] Der morbide Zustand der Höhlenbäume zwingt die Art zu einem fortlaufenden Nachbau geeigneter Schlafhöhlen.
Während der Ruhezeiten reinigt und putzt der Kleinspecht sorgfältig sein Gefieder; mehrmals wurde Staubbaden beobachtet, gekäfigte Vögel baden auch intensiv im Wasser, wobei der Kopf ganz untergetaucht und anschließend unter Flügelschlagen der Körper benetzt wird.[25]
Männliche Kleinspechte sind, sofern sie nicht durch Witterungsbedingungen zum Verstreichen gezwungen sind, ganzjährig territorial. Weibchen sind tendenziell mobiler, verbleiben aber nach Möglichkeit ebenfalls im Brutrevier, in dem ein loser Kontakt zum letztjährigen Brutpartner erhalten bleiben kann; so können ehemalige Brutpartner Schlafhöhlen in unmittelbarer Nachbarschaft nutzen. Inwieweit Weibchen außerbrutzeitliche Reviere beanspruchen, ist nicht bekannt. Während der Brutzeit wird das Revier von beiden Partnern gegen Artgenossen energisch verteidigt. Selbst auf unvollständig abgespielte Klangattrappen reagieren Kleinspechte unmittelbar, meist mit Annäherung und akustischer Präsenz, zuweilen auch mit direktem Anflug. Dabei ist auffällig, dass Weibchen eher aggressiv auf eindringende Geschlechtsgenossinnen reagieren und sie auch direkt angreifen, während sich Männchen gegenüber revierfremden Männchen aggressiver verhalten. Neben dem direkten Anflug, der auch zu Körperkontakten führt, werden jedoch auch oft ritualisierte Verhaltensweisen, vor allem die Einfrier-Position gezeigt: dabei sitzen die Kontrahenten nahezu bewegungslos auf einem Ast einander gegenüber, sträuben die Kopffedern und spreizen Arm- und Handschwingen sowie die Steuerfedern. Insgesamt ist der Kleinspecht trotz seiner Kleinheit ein durchaus robuster und wehrhafter Vogel, der auch gegenüber größeren Spechten – vor allem gegenüber dem Buntspecht, der zu den wesentlichsten Feinden der Art zu zählen ist – seine Höhle zuweilen durchaus mit Erfolg zu verteidigen weiß. Kleinere Höhlenplatzkonkurrenten wie Halsbandschnäpper oder Kleiber vertreibt er meist erfolgreich.[26] Gegenüber seinem Hauptflugfeind, dem Sperber, versucht er meist in den dichten Kronenbereich zu fliehen, wohin ihm der Greifvogel nicht folgen kann.
Kleinspechte werden am Ende ihres ersten Lebensjahres geschlechtsreif. Sie führen eine Saisonehe, Wiederverpaarungen alter Brutpartner sind auf Grund der Standorttreue der Art jedoch häufig. Ein loser Partnerkontakt bleibt häufig auch während der Wintermonate bestehen. Sukzessive Polyandrie, bei der ein Weibchen seine Eier in die Höhlen von zwei Männchen legt, scheint nicht selten zu sein; gelegentlich dürfte aber auch Polygynie vorkommen.[14] Auch kooperatives Brüten dürfte in seltenen Fällen stattfinden.[27]
Wie bei den meisten Spechten sind sexuell motivierte Verhaltensweisen nicht klar von territorialen und antagonistischen zu trennen. Die Trommelaktivität und längere Rufreihen beginnen bei mildem Winterwetter bereits wieder im Dezember, werden in der Folge intensiver und erreichen im März und April ihren Höhepunkt. Schon im Spätwinter können Weibchen darauf mit Annäherung und Trommelantworten reagieren, worauf die Männchen eindrucksvolle, gleitend-schwebende Schauflüge zeigen, bei denen in der Gleitphase der Schwanz oft gestelzt ist. Oft führen diese Balzflüge zu einem Baum mit einer bereits vorhandenen oder begonnenen Bruthöhle. Diese wird vom Männchen mit geöffneten Schwingen und demonstrativem Klopfen angezeigt; das Weibchen kann mit hängenden, zitternden Flügeln folgen, gelegentlich hackt es auch symbolisch an der Bruthöhle. Damit ist die Anpaarung vollzogen und es kommt bald darauf, Ende März und im April, zu Kopulationen in der Nähe der Bruthöhle.
Der Kleinspecht zimmert seine Höhlen fast ausschließlich in Bäume, die sich in einer fortgeschrittenen Zerfallsphase befinden, sehr häufig auch in abgestorbenen, oft recht dünnen Seitenästen. Bei einer Höhlenanlage in weitgehend horizontalen Ästen zeigt das Einflugloch immer nach unten. Als Nistbäume kommen eine Reihe von Baumarten in Frage, fast immer sind es Bäume mit weichen Hölzern, wie verschiedene Weidenarten, Pappeln, Erlen oder Birken. Häufig werden auch Obstbäume, insbesondere Apfelbäume genutzt, sofern der jeweilige Zerfallszustand einen Höhlenbau ermöglicht. Nisthöhlen in Nadelbäumen wurden sehr selten festgestellt.
Auf Grund der Hinfälligkeit der jeweiligen Nistbäume wird meist jedes Jahr eine neue Bruthöhle angelegt. Beide Partner arbeiten an ihrer Fertigstellung, das Männchen allerdings intensiver als das Weibchen. Im Durchschnitt beträgt die Dauer des Höhlenbaus zwei Wochen, wobei ein Volumen von fast einem Liter ausgemeißelt wird. Ersatzhöhlen können jedoch auch in weniger als einer Woche fertiggestellt werden.[28] Kleinspechthöhlen können in sehr niedrig gelegenen Stammabschnitten von einem bis zwei Metern angelegt werden, befinden sich aber meist in größerer Höhe von 5–8, nicht selten auch in über 20 Metern Höhe. Die Höhle selbst ist bei einer Weite von durchschnittlich 10 Zentimetern 12–18 Zentimeter tief; das Einflugloch ist bei einem mittleren Durchmesser von 34 Millimetern weitgehend kreisrund.
Die Eiablage beginnt im Mitteleuropa Mitte April, frische Vollgelege können hier bis Ende Mai gefunden werden. In Nordeuropa und Sibirien beginnt die Legeperiode frühestens Anfang Mai und reicht bis in den Juni, in den südlichen Brutgebieten liegt der Brutbeginn noch im März. Kleinspechte brüten nur einmal im Jahr, nur bei frühem Gelegeverlust kommt es zu einem meist kleineren Nachgelege. Ein Vollgelege besteht aus 4–6, in Ausnahmefällen aus bis zu 9 reinweißen, anfangs durch den durchscheinenden Dotter rosa behauchten, kurzovalen Eiern mit einer durchschnittlichen Größe von 19 × 14,5 Millimetern. Die im Tagesabstand gelegten Eier werden ab dem vorletzten von beiden Partnern fest bebrütet, wobei wie bei fast allen Spechten das Männchen während der Nachtstunden auf dem Gelege sitzt. Nach durchschnittlich 11 Tagen schlüpfen die Jungen; sie werden von beiden Eltern gehudert und gefüttert. Die Nestlingszeit beträgt ungefähr 20 Tage, ab dem 14.–15. Tag erscheinen die Nestlinge zur Futterübergabe am Einflugloch. In dieser Zeit bis zum Ausfliegen sind die Jungvögel akustisch sehr auffällig. Gegen Ende der Nestlingszeit reduzieren die Eltern die Fütterungen merklich, landen oft mit Futter im Schnabel in der Nähe der Nisthöhle und ermutigen so die Nestlinge zum Ausfliegen. Nach dem Ausfliegen werden die Jungvögel noch etwa zwei Wochen von den Eltern, manchmal in zwei Gruppen aufgeteilt, betreut. Danach zerstreut sich der Familienverband; die Jungvögel dismigrieren meist nur über kurze Distanzen.
Die Bestandssituation des Kleinspechtes ist sehr schwer einzuschätzen. Er ist auf Grund seiner geringen Größe und seiner Lebensweise in den Baumkronen nicht leicht festzustellen, zusätzlich kann die Trommel- und Rufaktivität individuell sehr verschieden sein, sodass vor allem Einzelbrüter auch akustisch wenig auffallen. So fehlt über weite Gebiete seriöses Zahlenmaterial, das eine genaue Bestandseinschätzung ermöglichen würde. Das gilt vor allem für die außereuropäischen Brutgebiete. Die IUCN sieht zwar Hinweise für einen leichten Bestandsrückgang, stuft die Art jedoch noch als 
(=least concern – nicht gefährdet) ein.[29] Auch Birdlife Europe sieht keinen Anlass zur Sorge und bewertet den Bestand in Europa mit gesichert (secure).[30] Die Rote Liste der Brutvögel Deutschlands stuft die Art als „gefährdet“ (Stufe 3) ein.[31]
Regional sind die Bestandstrends unterschiedlich. In Südosteuropa scheinen die meisten Kleinspechtpopulationen zu schrumpfen; die Gründe dafür liegen wohl in großflächiger Lebensraumveränderung, insbesondere in der Trockenlegung von Feuchtgebieten und der Rodung alter Streuobstwiesen. Zusätzlich kommt die Bevorzugung der Fichte in Aufforstungen zwar dem Buntspecht zugute, nicht aber dem Kleinspecht. Auch im zentralen Mitteleuropa gehen die Bestände zurück; hier wird unter anderem auch die Konkurrenz zum sich regional stark ausbreitenden Buntspecht als Grund genannt, der wohl der wesentlichste Nestprädator des Kleinspechtes ist.[32] Diesen negativen Entwicklungen stehen Bestandszunahmen in den Niederlanden und in Dänemark gegenüber, wo der Kleinspecht erst seit 1960 beziehungsweise seit 1964 Brutvogel ist. Auch in Schleswig-Holstein, in Mecklenburg-Vorpommern und in Brandenburg nehmen die Bestände zu. Kurzfristig waren auch durch das großflächige Ulmensterben Bestandszunahmen dieser Spechtart zu verzeichnen.
Weltweite Bestandseinschätzungen existieren nicht. In Europa wird der Brutbestand auf etwa 220.000 Paare geschätzt. Die bedeutendsten Vorkommen liegen in Deutschland (16.000–32.000 Paare), Polen (20.000–40.000), Weißrussland (12.000–20.000) und Ungarn (20.000–30.000). In Österreich und der Schweiz liegt der Brutbestand bei ungefähr je 3.000 Paaren.[30][33]
Der Kleinspecht (Dryobates minor, Syn.: Dendrocopos minor) ist eine Vogelart aus der Gattung der Buntspechte (Dendrocopos). Diese gehören zur Unterfamilie der Echten Spechte in der Familie der Spechte (Picidae). Die Art zählt mit einer Körperlänge von rund 15 cm zu den kleinsten Echten Spechten. Sie ist in 11 Unterarten über die gesamte westliche und nördliche Paläarktis bis an die asiatische Pazifikküste verbreitet. In Mitteleuropa ist der Kleinspecht ein verbreiteter, aber nicht häufiger Brutvogel. Wie viele kleine Spechte sucht der Kleinspecht seine Nahrung vor allem im äußeren Astbereich der Baumkronen und ist daher nur schwer festzustellen. Von einigen Autoren wird er gemeinsam mit drei in Nordamerika vorkommenden Kleinspechten der Gattung Dryobates zugerechnet.
Dzëcółk (Dendrocopos minor) - to je ôrt strzédnégò ptôcha z rodzëznë dzëdzónowatëch (Picidae). Ten ptôch żëje m. jin. na Kaszëbach.
Dzëcółk (Dendrocopos minor) - to je ôrt strzédnégò ptôcha z rodzëznë dzëdzónowatëch (Picidae). Ten ptôch żëje m. jin. na Kaszëbach.
U pichjettu (Dendrocopos minor) hè un aceddu chì faci parti di a famiglia di i Picidae. Hè longu 13 à 16 cm. Pesa da 15 à 25 grammi. U sopra di u capu hè rossu ind'è u masciu. A femina inveci à u fronti bianchicciu è una curona nera in capu. U bizzicu hè neru. U piumamu hè biancu è neru, incù i strisci urizuntali annantu à l'ali è u spinu.
Parechji sinonimi di Dendrocopos minor sò:
U pichjettu hè ancu chjamatu u pichju.
Accadi chì u pichjettu fussi imprudatu in i sprissioni o i pruverbii corsi, par asempiu in i sprissioni:
U pichjettu (Dendrocopos minor) hè un aceddu chì faci parti di a famiglia di i Picidae. Hè longu 13 à 16 cm. Pesa da 15 à 25 grammi. U sopra di u capu hè rossu ind'è u masciu. A femina inveci à u fronti bianchicciu è una curona nera in capu. U bizzicu hè neru. U piumamu hè biancu è neru, incù i strisci urizuntali annantu à l'ali è u spinu.
Pikkutikku (Dendrocopos minor) on lindu.
Ваҡ ала тумыртҡа, ваҡ сыбар тумыртҡа, кескәй тумыртҡа, ҡыҙыл ала тумыртҡа (лат. Picoides minor, синоним лат. Dendrocopos minor, рус. малый пестрый дятел)— оҙон үткер суҡышы менән ағасты соҡоп тапҡан ем менән туҡлана торған урман ҡошо[1].
Сыйырсыҡтан бәләкәйерәк, һырты арҡыры аҡ һыҙыҡтар менән сыбарланған ҡара төҫтә. Ата ҡоштоң башы аҡ биҙәкле ҡыҙыл төҫтә, инәһенеке — һары. Башҡа ала тумыртҡаларҙан. Байтаҡ бәләкәй булыуы менән айырыла.
Тауышы яңғырауыҡлы: «ки-к и-к и».
Урмандарҙа йәшәй. Ағас бөжәктәре һәм уларҙың ҡурсаҡтары менән туҡлана. Ултыраҡ ҡош. Киң таралған. Ағас ҡыуыштарында оялай. 5—9 бөртөк аҡ йомортҡаһы була. Зарарлы бөжәктәрҙе ҡырып, ҙур файҙа килтерә.
Ваҡ ала тумыртҡа, ваҡ сыбар тумыртҡа, кескәй тумыртҡа, ҡыҙыл ала тумыртҡа (лат. Picoides minor, синоним лат. Dendrocopos minor, рус. малый пестрый дятел)— оҙон үткер суҡышы менән ағасты соҡоп тапҡан ем менән туҡлана торған урман ҡошо.
Сыйырсыҡтан бәләкәйерәк, һырты арҡыры аҡ һыҙыҡтар менән сыбарланған ҡара төҫтә. Ата ҡоштоң башы аҡ биҙәкле ҡыҙыл төҫтә, инәһенеке — һары. Башҡа ала тумыртҡаларҙан. Байтаҡ бәләкәй булыуы менән айырыла.
Тауышы яңғырауыҡлы: «ки-к и-к и».
Урмандарҙа йәшәй. Ағас бөжәктәре һәм уларҙың ҡурсаҡтары менән туҡлана. Ултыраҡ ҡош. Киң таралған. Ағас ҡыуыштарында оялай. 5—9 бөртөк аҡ йомортҡаһы була. Зарарлы бөжәктәрҙе ҡырып, ҙур файҙа килтерә.
Горд йыро сизь (латин кылын Picoides minor яке Dendrocopos minor ) чебер кыр тылобурдо, улэ нюлэскын но, юртъер котырын но. Калыкын та тылобурдоез нюлэс эмъясь шуо.
Малы дзяцел (па-лацінску: Picoides minor, сынонім па-лацінску: Dendrocopos minor) — птушка, самы дробны прадстаўнік сямейства ў Эўропе і Азіі.
Стракаты, невялікі. Сьпіна чорная ў белыя палоскі. Спод цела белаваты, без чырвонага. У самца чырвоная «шапачка» і белы лоб, у самкі верх галавы белаваты. У маладых спод цела карычняваты, часам чырвоная «шапачка». Голас: шлюбны «кік-кік-кік», позыў — аднаразовае «кік», падобнае, як у вялікага дзятла, але больш ціхае і мяккае. Стукае далікатна па тонкіх галінках. Даўжыня цела 14—16 см, размах крылаў 25—30 см[1].
Розныя тыпы асьветленых дрэвастояў зь лісьцевымі дрэвамі, рачныя даліны, парослыя дрэвамі, сады, групы дрэў сярод палёў, алеі, урбанізаваныя тэрыторыі. Пазьбягае сухіх бароў і цёмных дрэвастояў.
У дупле ў мяккім дрэве, у ствале або бакавых галінах на рознай вышыні — ад 1 м ад зямлі да вяршаліны дрэва — нават да 10 м, бяз высьцілкі. Глыбіня гнездавой камэры 10—18 см, шырыня — 10—20 см, Дыямэтр адтуліны 3—4 см.
5—6 (3—8), эліптычныя, падоўжаныя з гострым вузейшым канцом, белыя, бліскучыя. Памеры: 19,0 × 14,5 мм (17,0—22,0 × 13,0—16,0 мм).
Палеарктыка (акрамя Поўначы і Поўдня).
Аселы. Узімку вандруе ў межах гнездавога арэала, часам у выглядзе інвазіяў.
У межах гнездавога арэала.
Звычайны на гнездаваньні аселы і качуючы від. Ад Поўначы на большай частцы тэрыторыі сустракаецца D. m. minor, птушкі зь пераходнымі рысамі да D. m. hortorum адзначаюцца на паўднёвым захадзе краіны.
— сховішча мультымэдыйных матэрыялаў
Малы дзяцел (па-лацінску: Picoides minor, сынонім па-лацінску: Dendrocopos minor) — птушка, самы дробны прадстаўнік сямейства ў Эўропе і Азіі.
ЖыгыуӀуцӀыкӀу (лат-бз. Picoides minor) — къуалэбзу, нэхъ цӀыкӀу дыдэщ жыгыуӀу лъэпкъым ящыщхэм, унэбзум нэхърэ тӀэкӀущ зэрынэхъ пӀащэр.
Щопсэу Алджазаирым, Еуропэм, Къаукъазым, Азиэ ЦӀыкӀум, Сыбырым.
Абгъуэр къыщыреуд пхъэщабэ, екӀэпцӀэ жыгхэм щӀылъэм ипэмыжыжьэу. Абы щис зэманым сакъыущехущ, ауэ иужькӀэ гуэурейщ, и макъыр ещхьщ куэдрэ къытезыгъэзэж «КӀы-кӀы-кӀы...-м».
ЖыгыуӀуцӀыкӀум абгъуэ папщӀэу къыриуда гъуанэм иужькӀэ яхуэчэфу щогъуалъхьэ нэмыщӀ къуалэбзу лӀэужьыгъуэ жьгъейхэр.
Ӏусыр хьэпщхупщ, хъумпӀэцӀэдж, цӀыв, гъудэбадзэ, цӀыргъым. Бжьыхьэм нэхъ хуэкуэу пхъыщхьэмыщхьэхэр хагъэхьэ я Ӏусым: кхъужь, къыфцӀэ, мамкъутей.
ЖыгыуӀуцӀыкӀу (лат-бз. Picoides minor) — къуалэбзу, нэхъ цӀыкӀу дыдэщ жыгыуӀу лъэпкъым ящыщхэм, унэбзум нэхърэ тӀэкӀущ зэрынэхъ пӀащэр.
Щопсэу Алджазаирым, Еуропэм, Къаукъазым, Азиэ ЦӀыкӀум, Сыбырым.
Абгъуэр къыщыреуд пхъэщабэ, екӀэпцӀэ жыгхэм щӀылъэм ипэмыжыжьэу. Абы щис зэманым сакъыущехущ, ауэ иужькӀэ гуэурейщ, и макъыр ещхьщ куэдрэ къытезыгъэзэж «КӀы-кӀы-кӀы...-м».
ЖыгыуӀуцӀыкӀум абгъуэ папщӀэу къыриуда гъуанэм иужькӀэ яхуэчэфу щогъуалъхьэ нэмыщӀ къуалэбзу лӀэужьыгъуэ жьгъейхэр.
Ӏусыр хьэпщхупщ, хъумпӀэцӀэдж, цӀыв, гъудэбадзэ, цӀыргъым. Бжьыхьэм нэхъ хуэкуэу пхъыщхьэмыщхьэхэр хагъэхьэ я Ӏусым: кхъужь, къыфцӀэ, мамкъутей.
Малиот шарен клукајдрвец (Dendrocopos minor) е член на фамилијата клукајдрвци (Picidae). Малиот клукајдрвец е населен во палеарктичкиот регион, но само некои подвидови се познати. Го има во Македонија.
Заради неговата мала големина и неговата навика да поминува голем дел од времето во крошните на високите дрва во шумите и парковите, овој мал клукајдрвец е често незабележан, но ако е забележан на трупец може да биде идентификуван преку неговите широки шари на крилјата и линии низ долниот дел на грбот.
Maшките клукајдрвци имаат светло црвена круна, кафеаво чело, црна лента над очите, и друга од почетокот на клунот до вратот. Тилот и горниот дел од грбот му се црни, но долниот дел на грбот е измешан со црно и бело. На крилјата има пошироки и повидливи линии, а на пердувите од надворешната страна на опашката се измешани. Долите делови се бели со ленти на слабиите. Клуновите и нозете се темносиви.
Кај женските клукајдрвци круната е бела, но младите птици и од двата пола имаат повеќе или помалку црвеникаво на главата. Нема поголеми сезонски промени.
Нивните навики се многу слични со тие на големиот шарен клукајдрвец, и имаат ист мал и набит изглед, речиси триаголен, кога скокаат од дрво на дрво. Неговиот глас е како повторено "киик", гласно за една мала птица, и неговото вибрирачко брборење е поистакнато отколку тоа на останатите поголеми видови. Оваа замена за песна може да биде слушната цело време, но најчесто кога додворувањето почнува во почетокот на годината.
Неговата исхрана составена од инсекти е слична на таа на големиот шарен клукајдрвец. Кога лови ларви во дрвата тие се ронат во скапаното дрво, и ѓубрето на подножјето на дрвото е често првата индикација дека инсектите ги напаѓаат погорните гранки. Од есен до пролет малиот шарен клукајдрвец најчесто лови инсекти, ларви кои живеат во дрва, а се храни и со тенки мртви гранки во живи дрва. Низ сезоната за парење, инсектите кои живет на површината од зеленилото и кората на дрвата сочинуваат зголемен износ на исхрана. Новороденчињата во главно се хранат со инсекти од површината, како и мушички и ларви. Ноќе спијат во стари дупки.
Гнездо од изронети ларви е често показател дека таму има дупка со новороденчиња, бидејќи возрасните не ги носат со себе кога клукаат. Дупката е највообичаено на значителна висина од земјата и може да биде на висина од 9 или 10 метри. Тоа е помала дупка за разлика од таа на големиот шарен клукајдрвец, со дијаметар од 2 до 5 cm.
Оската варира, дупката на гнездото е често 30 cm под влезот. 5-8 убаво полирани бели јајца се снесуваат врз пилевина и ронки во доцната половина на мај, и дозволено е само едно легло. И двата родители лежат врз јајцата. Повремено стара или природна пилевина се употребува или додава.
Малиот шарен клукајдрвец е најчесто постојан жител, но понекогаш може да биде и само посетител. Чести се годишни варијации на популацијата. Зимските температури можат да покажат директен ефект врз преживувањето на малиот шарен клукајдрвец, додека временските услови за време на пролет имаат индиректен ефект на парењето заради изобилството од храна.
Малиот шарен клукајдрвец (Dendrocopos minor) е член на фамилијата клукајдрвци (Picidae). Малиот клукајдрвец е населен во палеарктичкиот регион, но само некои подвидови се познати. Го има во Македонија.
Малый довбач (Dendrocopos minor) є птах з родины дятловых.
Є великый дас як воробель. Самець мать на голові червену чапочку, саміця жовтобілу. Гнїздить в листяных і змішаных лїсах а тыж в парках. Страву, котру сові выглядавать на верьшках стромів і в дутых конарях творять переважно ушкы, мурянкы, гусеніцї і далшы інсекты. Саміця кладе 5 - 6 яєць, на котрых потім сидить приближно 14 днїв. Є росшыреный скоро по цїлій Европі, на прибережу северной Африкы, в мірнім пасмі Азії а на Камчатцї.
Малый довбач (Dendrocopos minor) є птах з родины дятловых.
Є великый дас як воробель. Самець мать на голові червену чапочку, саміця жовтобілу. Гнїздить в листяных і змішаных лїсах а тыж в парках. Страву, котру сові выглядавать на верьшках стромів і в дутых конарях творять переважно ушкы, мурянкы, гусеніцї і далшы інсекты. Саміця кладе 5 - 6 яєць, на котрых потім сидить приближно 14 днїв. Є росшыреный скоро по цїлій Европі, на прибережу северной Африкы, в мірнім пасмі Азії а на Камчатцї.
Үөт тоҥсоҕойо (нууч. малый пёстрый дятел, лат. Dendrocopos minor) - эриэн тоҥсоҕойдор уустарыгар киирэр Саха сиригэр үөскүүр көтөр.
Үөт тоҥсоҕойо (нууч. малый пёстрый дятел, лат. Dendrocopos minor) - эриэн тоҥсоҕойдор уустарыгар киирэр Саха сиригэр үөскүүр көтөр.
The lesser spotted woodpecker (Dryobates minor) is a member of the woodpecker family Picidae. It was formerly assigned to the genus Dendrocopos (sometimes incorrectly spelt as Dendrocopus). Some taxonomic authorities continue to list the species there.
The range of the lesser spotted woodpecker is the Palearctic region, but several subspecies are recognised.
The lesser spotted woodpecker was listed by the Swedish naturalist Carl Linnaeus in 1758 in the 10th edition of his Systema Naturae under the binomial name Picus minor.[2] The species was moved to the genus Dendrocopos by the German naturalist Carl Ludwig Koch in 1816.[3] A molecular phylogenetic study published in 2015 based on nuclear and mitochondrial DNA sequences found that the species placed in the genus Dendrocopos did not form a monophyletic group.[4] In the revised generic classification, the lesser spotted woodpecker was placed in the resurrected genus Dryobates,[5][6] that had originally been introduced by the German naturalist Friedrich Boie in 1826.[7] The genus name Dryobates is from the Ancient Greek druos meaning woodland and batēs meaning walker. The specific minor is Latin for "smaller".[8]
There are 13 recognised subspecies:[5]
This is the smallest European woodpecker, with adults being 14 to 16.5 cm (5.5 to 6.5 in) long with a wing span of 24 to 29 cm (9.4 to 11.4 in) and weighing 17 to 25 g (0.60 to 0.88 oz).[9][10] A sample of 50 lesser spotted woodpeckers in Great Britain averaged 19.8 g (0.70 oz) in body mass.[11] From its small size and its habit of spending most of its time in the tops of tall trees in woods and parks, this little woodpecker is often overlooked, but if sighted on a trunk it may at once be identified by the broad barring on the wings and narrower bars across the lower back.
The male has a crimson crown, a brown forehead, a black superciliary stripe, and another from the base of the bill to the neck. The nape and upper back are black, but the lower back is barred with black and white. On the wings are broader and more conspicuous bars, and the outer tail feathers are also barred. The under parts are white with streaks on the flanks. The bill and legs are slate-grey.
In the female the crown is white, but the young birds of both sexes have more or less crimson on the head. There are no marked seasonal changes.
Its habits are very similar to those of the great spotted woodpecker, and it has the same stumpy appearance, almost triangular, when bounding from tree to tree. Its note is a repeated "keek", loud for so small a bird, and its vibrating rattle can with experience be distinguished from that of the larger species. This substitute for a song may be heard at all times, but most frequently when courtship begins early in the year.
Its insect food is similar to that of the great spotted woodpecker. When hunting for wood-boring larvae it chips away at the rotten wood, and the litter at the foot of a tree is often the first indication that insects are attacking upper branches. From autumn to spring it hunts mainly on wood-living insect larvae, frequently from thin dead branches in living trees. Through the breeding season, surface-living insects from the foliage and bark of trees make up an increased amount of the diet. Nestlings are mainly fed with surface-living insects, such as aphids and larval insects. At night it roosts in old holes.
A litter of chips is also a guide to a nesting hole, for the bird does not always carry these away when excavating. The hole is usually at a considerable height above the ground and may be as high as 30 or 40 feet, 10 or 20 meters. It is a smaller burrow than that of the great spotted woodpecker, measuring from 1 to 2 inches, 2.5 to 5 cm in diameter.
The shaft varies, the nesting cavity being often a foot or more below the entrance. Five to eight highly polished white eggs are laid upon wood dust and chips in the latter half of May, and a single brood is the rule. Both birds help to incubate. Occasionally an old or natural hollow is used or enlarged.
Populations of lesser spotted woodpeckers are mostly resident, but can be nomadic to some degree. Annual fluctuations in population numbers are common. The winter temperatures may have a direct effect on winter survival of lesser spotted woodpeckers by heat loss, whereas weather conditions during spring have an indirect effect on breeding performance by affecting food sources. In 2017, the UK population of lesser spotted woodpeckers was reported to have almost halved since 2009, to around 2,000. The British Ornithology Trust blamed modern habits of removing dead trees quickly from parks and woodland, depriving the birds of the decaying wood which is their favoured nesting habitat.[12]
The lesser spotted woodpecker (Dryobates minor) is a member of the woodpecker family Picidae. It was formerly assigned to the genus Dendrocopos (sometimes incorrectly spelt as Dendrocopus). Some taxonomic authorities continue to list the species there.
The range of the lesser spotted woodpecker is the Palearctic region, but several subspecies are recognised.
La Malgranda buntpego (Picoides minor aŭ Dendrocopos minor) estas birdo de la genro Dendrocopos kaj ja la plej malgranda buntpego, ne pli granda ol ordinara paseredo! Tamen estas pego kun ties komunaj manieroj, ktp. Ĝi estis iam atribuita al genro Dendrocopos (foje malĝuste literumita kiel Dendrocopus), kaj ankoraŭ ĝi estas, sed ĝi aspektas pli proksima al la Strivizaĝa buntpego, Picoides pubescens.
La arealo de la malgranda buntpego okupas kvazaŭ la tutaĵon de la Palearkto, kaj oni agnoskas kelkajn subspeciojn.
Pro sia malgrandeco kaj kutimo resti sur pinto de altaj arboj en arbaroj kaj parkoj, tiu eta pego estas malofte facile rigardata, sed se oni trafas ĝin ĉe trunko estas facile identigita pro la larĝa striado en flugiloj kaj pli mallarĝa striado en supra dorso.
Kiel aliaj buntpegoj, la virbirdo havas ruĝon sur la kapo, sed la inbirdo ne (kvankam ambaŭseksaj junuloj havas pli aŭ malpli ruĝan kronon), ŝi estas do nur blank-kaj-nigra. Krome li havas brunan frunton, nigran superokulan strion kaj alian el la bekobazo al la nuko. La nuko kaj la supra dorso estas nigraj, sed la malsupra dorso estas tre striita nigroblanke. En flugiloj estas pli larĝaj kaj rimarkindaj strioj, kaj ankaŭ la eksteraj vostopumoj estas striitaj. Ĝi ne havas blankan makulon kiel blankdorsa buntpego kaj ne havas makulojn sur la flugiloj kiel granda buntpego aŭ mezgranda buntpego. Suba parto esta blanka kun strioj flanke. La beko kaj kruroj estas ardezgriza. Ne estas ŝanĝoj laŭ sezonoj.
Dimensioj: longeco de korpo: 14 cm - 16 cm
malfermo de flugiloj: 28 cm - 39 cm
pezo: 16g - 26g.
Ĝi estas nemigranta, kaj loĝas en tuta Eŭropo. Tio estas okcidenta parto de la Malnov-Arkta ekozono (norda Eŭrazio, inkludante nordan Afrikon kaj okcidentan Azion), kaj orienta parto de ĝi (orienta Eŭrazio inkludante Japanion kaj nordan Ĉinion), kaj orienta regiono de Suda Azio.
La loĝantaroj de tiu ĉi specio estas ĉefe loĝantaj, sed povas esti nomademaj iagrade. Estas komunaj jaraj ŝanĝoj en populacinombro. Vintraj temperaturoj povas influi la vintran survivadon de la Malgranda buntpego' pro varmoperdo, dum veterkondiĉoj dum printempo povas kaŭzi nerektan efekton sur reprodukta kutimaro pro la manĝokvanto.
Ĝi renkontiĝas ĉie, kie estas altaj arboj, urbe eblas en vastaj parkoj, en malfermita kamparo kun arbaroj, grupoj de arboj, arbaretoj, alejoj kaj fruktĝardenoj aŭ en riverbordaj arbarzonoj.
Nokte la birdo ripozas en malnovaj truoj.
Ĝi nestas unufoje jare dum aprilo kaj majo. Ĝi mem ĉizas nestkavon mem, foje uzanta malnovan aŭ naturan truon. Ino metas 5-8 brilblankajn ovojn, kiujn kovas ambaŭ gepatroj dum 11 tagoj. Geidoj estas nutrataj de ambaŭ patroj 20 tagojn kaj post ilia ekfluo ili estas ankoraŭ nutritaj ĉirkaŭ 10 tagojn.
Ili manĝas insektojn kaj iliajn larvojn kaptitajn el la ligno kaj eĉ el la surfaco, ĉefe dum reprodukta sezono, malpli formikojn, vintre ankaŭ semojn.
Ties krio estas tre laŭta (por tiom malgranda birdo) kaj ripeta "Ki, ki, ki ..." sonante "flirte" iom kiel tiuj de kardelo sed monotone.
Tiu ĉi specio Dendrocopos minor havas la jenajn 15 subspeciojn:
La Malgranda buntpego (Picoides minor aŭ Dendrocopos minor) estas birdo de la genro Dendrocopos kaj ja la plej malgranda buntpego, ne pli granda ol ordinara paseredo! Tamen estas pego kun ties komunaj manieroj, ktp. Ĝi estis iam atribuita al genro Dendrocopos (foje malĝuste literumita kiel Dendrocopus), kaj ankoraŭ ĝi estas, sed ĝi aspektas pli proksima al la Strivizaĝa buntpego, Picoides pubescens.
La arealo de la malgranda buntpego okupas kvazaŭ la tutaĵon de la Palearkto, kaj oni agnoskas kelkajn subspeciojn.
El pico menor (Dryobates minor)[2] es una especie de ave piciforme de la familia Picidae propia de Eurasia y el extremo norte de África. Es el más pequeño de los pájaros carpinteros europeos.
Es el más pequeño de los pájaros carpinteros, 14 a 15 cm, con el dorso listado de blanco y negro; garganta y pecho blancos con las partes inferiores claras, con rayado en negro; alas negras con moteado en blanco; capirote rojo en el macho, negro en las hembras.
Se distribuye por la región Paleártica, desde la península ibérica hasta Kamchatka y Japón, localizándose entre las latitudes, 35º N y 70º N.
En España la especie se considera sedentaria, con dos grandes núcleos de población, el primero abarcando una franja al norte, desde Asturias y León hasta la zona noroccidental de Aragón y el segundo ocupando toda el área suroccidental de Castilla y León, norte de Extremadura, Comunidad de Madrid y Guadalajara. En el resto peninsular su aparición es puntual y dispersa, estando ausente de grandes zonas del centro y este peninsular, así como de Canarias y Baleares.
Habita robledales, choperas, y bosques mixtos, sotos y arboledas no muy espesas con preferencia en ecosistemas fluviales, apareciendo también en áreas abiertas con árboles viejos.
En la península ocupa los mismos hábitat en la zona norte y en el núcleo castellano-extremeño también bosques, pero con preferencia las dehesas, robledales, castañares y también sotos de ribera.
Nidifica en árboles viejos, incluso en jardines grandes, localizándose desde el nivel del mar hasta los 1.400 msnm, aunque también pueden criar en túneles excavados en taludes de los ríos.
La pérdida y fragmentación de hábitat, sobre todo por talas de bosques con arbolado maduro, la desaparición de los bosques de ribera, la reforestación con arbolado de crecimiento rápido y los incendios forestales.
El pico menor (Dryobates minor) es una especie de ave piciforme de la familia Picidae propia de Eurasia y el extremo norte de África. Es el más pequeño de los pájaros carpinteros europeos.
Väike-kirjurähn (Dendrocopos minor) on kirjurähni perekonda rähnlaste sugukonda kuuluv lind. Ta on Eestis arvatud III kaitsekategooriasse (2012).
Eestis on ta üldlevinud väikesearvuline haudelind[1].
Väike-kirjurähn (Dendrocopos minor) on kirjurähni perekonda rähnlaste sugukonda kuuluv lind. Ta on Eestis arvatud III kaitsekategooriasse (2012).
Eestis on ta üldlevinud väikesearvuline haudelind.
Okil txikia (Dendrocopos minor) pizidoen familiako hegaztia da, Eurasiako basoetan bizi dena[1].
Euskal Herriko eta Europako okilen artean txikiena da. Gainerako generokideen antzekotasun morfologiko handia duen arren, haiek guztiak baino nabarmen txikiagoa da. Euskal Herriko baso-ingurune ia guztietan aurki daiteke, baso hosto-erorkorretan eta ibai ertzeko basoetan batez ere, baina ez da oso ugaria. Interes bereziko espeziea da EAEn eta Nafarroan.
Tamaina txikiko okila da, 25-30 cm bitarteko hego-zabalera eta 13-14 cm inguruko gorputz-luzera duena. 20-30 g inguruan pisatu ohi du. Bizkarraldea eta hegoen goialdea beltzak dira, marra horizontalak eratzen dituzten orban zuridunak. Sabelaldea eta hegoen azpialdea, aldiz, zuriak dira eta kolore arreko orbanak izan ohi dituzte. Burua zuria da, baina mokoaren ertzetik lepoaldera hedatzen den orban beltza eta kaxko beltza nabarmentzen dira. Kopeta zuria da. Arrek kolore gorriko pileoa izaten dute eta zuria izan ohi da emeen kasuan. Hankak eta mokoa grisak dira.
Eurasia osoan hedaturiko espezia da, Atlantikoko kostaldetik Ozeano Pazifikoko kostalderaino aurki baitaiteke. Espezie nagusiki kontinentala izanik, populazio ugarienak Eurasiako kostaldeko barnealdean daude. Iparraldeko muga Eskandinaviako iparraldeko kostaldeak ezartzen du, eta hegoaldekoa, berriz, Mediterraneo itsasoak.
Iberiar Penintsulako populazio nagusiak Euskal Herrian, Katalunia ipar-ekialdean eta Erdialdeko Sistemaren mendebaldean ezagutzen dira, nahiz eta beste leku batzuetan han-hemenka ere aurkitu izan den.
Araban, Bizkaian eta Gipuzkoan eremu guztian aurki daiteke, eta Nafarroa Garaian iparraldean eta Ebro ibaiaren ertzetan da ugariena. Pirinioetan ez da horren ugaria.
Baso hostoerorkorrei, hariztiei batez ere, eta ibai-ertzeko basoei loturiko espeziea da. Okil handiaren (Dendrocopos major) antzeko habitatetan bizi da.
Egurreko intsektuez elikatzen da batez ere, baina ez da egurra zulatzen maiz ibiltzen[2]. Udan egurraren, orbelaren eta hostoen gaineko intsektuez elikatzen da, landare zorriez eta bestelako intsektuez[3]. Neguan, berriz, egurraz elikatzen diren intsektu-larbak bilatzen ditu adar txikiak eta makiltxoak zulatuz[4].
Hildako edo egur usteldudun zuhaitzetan egiten du habia[5]. 3-5 cm-ko diametroa izaten du.
Okil txikiaren populazio gehienak egoiliarrak dira, baina bizi-eremuak sarri alda ditzakete[2].
Okil txikia (Dendrocopos minor) pizidoen familiako hegaztia da, Eurasiako basoetan bizi dena.
Euskal Herriko eta Europako okilen artean txikiena da. Gainerako generokideen antzekotasun morfologiko handia duen arren, haiek guztiak baino nabarmen txikiagoa da. Euskal Herriko baso-ingurune ia guztietan aurki daiteke, baso hosto-erorkorretan eta ibai ertzeko basoetan batez ere, baina ez da oso ugaria. Interes bereziko espeziea da EAEn eta Nafarroan.
Pikkutikka (Dendrocopos minor) on pieni tikka.
Pikkutikan pituus on noin 14–17 senttiä ja paino aikuisena noin 24 grammaa. Sen höyhenpuku on mustavalkoisen kirjava. Koiraan päälaki on punainen ja naaraan päälaki on musta. Monille tikkalajeille tyypillinen punainen väri puuttuu alaperästä, mutta muuten pikkutikka voi muistuttaa pientä valkoselkätikkaa.
Lajin soidinhuuto on nopea kimittävä ja kireä ”ki-ki-ki...”, kutsuääni lyhyt ”kik”. Pikkutikka rummuttaa lyhyitä ja melko heikkoja sarjoja.
Vanhin suomalainen rengastettu pikkutikka on ollut kuusi vuotta neljä kuukautta ja 28 päivää vanha.
Parimäärä Suomessa on noin 5 000–8 000. Se pesii koko maassa, mutta on runsain Etelä- ja Kaakkois-Suomessa ja harvinainen Lapissa. Laji esiintyy koko Euroopassa lukuun ottamatta Espanjaa, Irlantia ja Skotlantia. Nuoret linnut vaeltelevat syksyisin, joinakin vuosina havaitaan voimakkaitakin vaelluksia.
Pikkutikka on lehtevien rantametsien, lehtojen ja lepikoiden pesimälaji. Reviirillä pitää olla riittävästi kuolleita ja kuolevia lehtipuita ravinnon turvaamiseksi. Laji on kärsinyt viimeaikaisesta metsänhoidosta, joka perustuu alaharvennuksiin ja vajaatuottoisten puiden poistoon. Lapissa pikkutikka pesii tunturikoivikoissa.
Pikkutikan pesäkolo on pieni ja sen aukon halkaisija on noin neljä senttiä. Kolo koverretaan joskus korkeallekin lahoon pökkelöön tai kuolleeseen puuhun, tavallisesti kuitenkin noin kahden metrin korkeuteen. Laji munii neljästä kahdeksaan valkeata munaa toukokuun puolivälin jälkeen, joita emot hautovat 13–15 vuorokautta ja ruokkivat sen jälkeen poikasia 18–20 vuorokautta.
Pikkutikan pääasiallista ravintoa ovat hyönteiset ja hämähäkit, joita se nakuttelee talvisin esimerkiksi järviruokojen sisältä. Pikkutikka käy myös lintulaudoilla talvisin. Keväällä se juo lehtipuiden mahlaa.
Pikkutikka (Dendrocopos minor) on pieni tikka.
Dryobates minor
Le Pic épeichette (Dryobates minor, syn. Dendrocopos minor) est la plus petite des espèces de pics européens, avec une taille aux alentours de celle du moineau. Bien que non directement apparenté, il présente une ressemblance physique avec le pic épeiche, avec lequel il partage également de nombreuses habitudes, bien qu'il soit nettement plus petit.
Male.
Femelle.
Le mâle arbore une calotte rouge qui le rend facilement reconnaissable ; celle de la femelle est blanche. Il possède un front marron, une bande blanche au-dessus de l'œil et une partant du bec jusqu'au cou. Sa nuque et le haut de son dos sont noirs, et le bas du dos strié de noir et blanc, tout comme ses ailes. Ses pattes et son bec sont gris.[1]
Le pic épeichette se nourrit d'insectes et de larves sous l'écorce ou les feuilles, sur les branches, parfois sur des végétaux ligneux, à faible hauteur.
Il loge dans un arbre, de préférence mort et friable, car son petit bec est assez faible.[2] Le trou d'entrée a un diamètre de 3 cm, où le pic pond de 4 à 6 œufs en une ponte de mai à juin.
Le pic épeichette est répandu dans les bois, boqueteaux, peupleraies, parcs et grosses haies avec de vieux arbres. Sédentaire, on peut le trouver dans une bonne partie de l'Eurasie ; il ne migre pas mais peut être occasionnellement nomade.
L'espèce Dryobates minor a été décrite par le naturaliste suédois Carl von Linné en 1758[3].
Comme tous les pics, le pic épeichette a sans doute beaucoup souffert au XXe siècle de la raréfaction des bois morts et arbres sénescents en forêt. La surveillance de la « Station ornithologique suisse » a montré que la restauration de la quantité et qualité des bois morts et sénescents (suivi par l'Inventaire forestier national suisse) a permis une nette augmentation des populations reproductrices des espèces forestières dépendante de plusieurs types de bois mort (Pic épeichette, mais aussi Pic épeiche, Pic noir, Pic mar, Pic vert, Pic tridactyle ainsi que Mésange huppée, Mésange boréale et Grimpereau des bois) de 1990 à 2008, dans une mesure variant selon ces espèces.
Le Pic à dos blanc a même fortement élargi son aire dans l’est de la Suisse.
Pour toutes les espèces suivies, hormis pour le pic vert et le Pic mar, la disponibilité croissante en bois mort semble être le facteur explicatif le plus important. Ces espèces consommant les insectes parasites des arbres, on peut supposer que la résilience écologique des forêts en sera améliorée[4],[5],[6],[7].
Dryobates minor
Le Pic épeichette (Dryobates minor, syn. Dendrocopos minor) est la plus petite des espèces de pics européens, avec une taille aux alentours de celle du moineau. Bien que non directement apparenté, il présente une ressemblance physique avec le pic épeiche, avec lequel il partage également de nombreuses habitudes, bien qu'il soit nettement plus petit.
Il picchio rosso minore (Dryobates minor (Linnaeus, 1758)) è un uccello della famiglia dei Picidae[2]; è il più piccolo picchio europeo
Piccolo rispetto agli altri picchi (dimensioni 14-15 cm, apertura alare 25-27 cm), pesa 18-22 g[3]. Corpo corto e grassottello, capo arrotondato e becco appuntito, barre bianche e nere sul dorso; il maschio presenta una macchia rossa sulla testa. L'adattamento arboricolo si evince dalle dita delle zampe, due davanti ed una dietro, con unghie arcuate ed usano la coda come puntello per arrampicarsi sui tronchi.[4]
Il picchio rosso minore può essere osservato in Eurasia ed Africa del nord, nidifica in buona parte dell'Italia, a quote più basse degli altri picchi rossi, in habitat anche più antropizzati. Predilige boschi con alberi a legno tenero quali il pioppo bianco, il salice, il castagno.
Si ciba prettamente di insetti, in particolare larve, insetti xilofagi, formiche e coleotteri.
Ha un richiamo breve e acuto e delimita il territorio sia tamburellando con il becco che con il canto. I suoni che emette sono una serie di note stridule "piit piit piit piit piit piit piit, piit " ed ha un tambureggiamento piuttosto debole di quasi due secondi.[5] Durante la stagione degli amori tambureggia con il becco sui tronchi cavi in cui nidifica.
Nidifica in primavera (maggio-giugno) all'interno di cavità; l'incubazione dura 12-14 giorni e vengono deposte 4-6 uova. I giovani si involano 18-20 giorni dopo la nascita[3]. Il nido ha un foro d'accesso di 3,2 ed è spesso scavato su rami secondari[6].
Il picchio rosso minore è stato descritto da Linneo nel 1758 nella decima edizione del Systema Naturae con il nome Picus minor[7]. Successivamente, il naturalista tedesco Carl Koch lo ha spostato nel genere Dendrocopos . In tempi più recenti è stato inserito nel genere Dryobates[8].
Il nome del genere Dryobates deriva dal greco antico druos, che significa bosco, e batēs che significa camminatore.
Dryobates minor ha 13 sottospecie[9]:
Dendrocopos minor (picchio rosso minore) a Roma, Parco della Caffarella (Parco Regionale dell'Appia Antica).
Dendrocopos minor (picchio rosso minore) a Roma, Parco della Caffarella (Parco Regionale dell'Appia Antica).
Il picchio rosso minore (Dryobates minor (Linnaeus, 1758)) è un uccello della famiglia dei Picidae; è il più piccolo picchio europeo
Mažasis margasis genys (lot. Dendrocopos minor) – geninių (Picidae) šeimos paukštis.
Patino kakta balta, viršugalvis raudonas. Nugara balta su juodu skersiniu raštu. Sparnai juodi su skersinėmis baltomis juostelėmis. Vairuojamosios plunksnos (išskyrus 2 juodas vidurines) baltos su juodomis skersinėmis juostomis. Skruostai balti, nuo žiočių kampo eina juodas dryželis. Apatinė kūno pusė balsva, kartais su išilginėmis dėmelėmis. Snapas juodas. Kojos pilkos. Patelės viršugalvis juodas.
Lietuvoje dažnas. Gyvena mišriuose miškuose.
Šis straipsnis apie gyvūną yra nebaigtas. Jūs galite prisidėti prie Vikipedijos papildydami šį straipsnį.
Mazais dzenis (Dryobates minor) ir dzilnu dzimtas (Picidae) putnu suga, kurai ir 13 pasugas.[1] Tas sastopams Eirāzijas mērenās joslas mežu zonā un salīdzinoši nelielā teritorijā Ziemeļāfrikā.[2] Nesenā pagātnē mazais dzenis tika sistematizēts raibo dzeņu ģintī (Dendrocopos), bet līdz ar jaunākajiem ģenētiskajiem atklājumiem dzilnu dzimtai ir veikta sistemātikas revīzija.[2]
Mazais dzenis izplatīts gandrīz visā Eiropā, izņemot Islandi, Īriju, Skotiju un galējos ziemeļus. Virzienā uz austrumiem Krievijā areāls plešas pāri Sibīrijas centrālajai un dienvidu daļai līdz Tālajiem Austrumiem, sasniedzot Kamčatku, Sahalīnu, Ķīnas ziemeļaustrumus un Korejas un Japānas ziemeļus. Sastopams arī Turcijā, Aizkaukāzā, Irākas un Irānas ziemeļos, kā arī Ziemeļāfrikā (Alžīrijā un Tunisijā). Ziemo ligzdošanas areālā.[2][3]
Latvijā mazais dzenis sastopams visā teritorijā, tomēr samērā izklaidus un parasti tikai piemērotos biotopos: jauktu un lapu koku mežos, parkos un dārzos, reizēm arī krūmājos gar ceļiem un laukmalēs. Rudeņos novērojamas periodiskas invāzijas, kad mazo dzeni var novērot pārvietojamies uz dienvidiem. Invāziju stiprums ļoti atšķirīgs. Dažos gados pārvietošanās nav manāma vispār. Latvijā sastopama mazā dzeņa nominālpasuga Dryobates minor minor.[3]
Mazais dzenis ir neliels putns, kas ir apmēram vienā izmērā ar zvirbuli.[4] Tas ir mazākais Eiropā dzīvojošais dzenis un viens no mazākajiem dzeņiem pasaulē. Ķermeņa garums 14—16,5 cm, spārnu plētums 24—29 cm, svars 16—28 g.[4][5][6]
Mazā dzeņa mugura un spārni ir melni-balti raibi ar platākām baltajām joslām uz spārniem un ar šaurākām joslām muguras lejasdaļā. Aste melna, bet ārējās lidspalvas baltas ar melnām šķērsjoslām. Tēviņiem galvas virsa ir sarkana, piere brūna, "uzacu" loki melni, pakausis melns. Vaigi balti, tos ierāmē ūsām līdzīgā, melnā svītra no knābja pamatnes līdz kaklam. Kakls balts ar melnu kakla aizmuguri, vēders balts vai gaiši pelēkbrūns ar tumšākām garenvirziena svītriņām. Knābis īss un tumši pelēks, arī kājas tumši pelēkas. Mātīte līdzīga tēviņam, tikai tās galvas virsa ir balta, nevis sarkana. Jaunajiem putniem, neatkarīgi no dzimuma, galvas virsa ir sārta.[4][6]
Mazais dzenis ir nometnieks un ziemo ligzdošanas teritorijā, bet dažos gados tas rudenī mēdz klejot.[4] Tas galvenokārt uzturas lielu koku lapotnes daļā, tādēļ to ir grūti mežā pamanīt. Mazajam dzenim patīk apmesties platlapu koku un jauktu koku mežos, parkos un dārzos.[6] Tas ir aktīvs dienas laikā un nakti pavada kādā no saviem dobumiem, kas parasti atrodas samērā augstu kokā, 9—12 m augstumā. Dobums ir neliels, salīdzinot ar dižraibā dzeņa dobumu, ieejas diametrs apmēram 2,5—5 cm. Tā kā dobums ir neliels, mazais dzenis to kaļ ne tikai koka stumbrā, bet arī lielākos sānu zaros.[6]
Mazais dzenis, līdzīgi kā citi dzeņi, barojas galvenokārt ar kukaiņiem un to kāpuriem. Ziemas sezonā (no rudens līdz pavasarim) mazais dzenis meklē koksni grauzošos kukaiņu kāpurus. Tas ar knābi izcērt iztrupējušās koka daļas, lai piekļūtu barībai. Pēc skaidām uz zemes var atklāt koku, kurā darbojas mazais dzenis. Ligzdošanas sezonā tas galvenokārt barojas ar kukaiņiem, kas atrodami uz koka mizas ārējās virsmas, uz lapām un zariem, kukaiņus tas ķer arī gaisā. Retos gadījumos barojas ar augļiem.[6] Arī mazuļi tiek baroti ar kukaiņiem.
Atkarībā no izplatības reģiona mazā dzeņa ligzdošanas sezona sākas laikā no aprīļa līdz maijam. Sezonā parasti viens perējums. Ligzda tiek iekārtota kādā no dobumiem, samērā bieži sānu zarā. Ligzdošanas dobums visbiežāk atrodas trupējošā kokā, apmēram 3—7 metru augstumā no zemes, retos gadījumos tikai pusmetra augstumā.[4] Ieejas diametrs apmēram 3—3,5 cm, dobuma dziļums 10—18 cm. Dējumā 4—8 olas. Perē abi vecāki. Inkubācijas periods ilgst 11—14 dienas. Jaunie putni sāk lidot 18—21 dienas vecumā.[4][6]
Mazajam dzenim ir 13 pasugas:[1]
Mazais dzenis (Dryobates minor) ir dzilnu dzimtas (Picidae) putnu suga, kurai ir 13 pasugas. Tas sastopams Eirāzijas mērenās joslas mežu zonā un salīdzinoši nelielā teritorijā Ziemeļāfrikā. Nesenā pagātnē mazais dzenis tika sistematizēts raibo dzeņu ģintī (Dendrocopos), bet līdz ar jaunākajiem ģenētiskajiem atklājumiem dzilnu dzimtai ir veikta sistemātikas revīzija.
De kleine bonte specht (Dryobates minor, synoniem: Dendrocopos minor) is een vogel die tot de familie spechten (Picidae) behoort. Het is een standvogel in een groot deel van Europa en Azië, waar hij voornamelijk in gematigde en boreale bossen leeft. De kleine bonte specht voedt zich keverlarven, bladluizen en andere kleine ongewervelde dieren.
De kleine bonte specht is de kleinste specht in een groot deel van zijn verspreidingsgebied, inclusief geheel Europa.[2] De lichaamslengte van een volwassen vogel bedraagt 14 tot 16 centimeter en de vleugelspanwijdte 25 tot 27 centimeter.[3]
De snavel en poten zijn grijs gekleurd en de iris kastanjebruin. Het verenkleed is aan de bovenzijde overwegend zwart en aan de onderzijde wit met vage donkere streepjes. De vleugels zijn aan de bovenzijde duidelijk gebandeerd met brede, witte banen. De zwarte onderrug heeft smallere witte banen. Ook de staart is wit gebandeerd. Net als de meeste spechten heeft de kleine bonte specht staartpennen met stugge veerschachten, die extra ondersteuning bieden tijdens het klimmen. De kop is overwegend wit op de zijkanten en de keel. Vanaf de snavel loopt een zwarte baardstreep door tot halverwege de nek. Het voorhoofd is wit gekleurd, vaak met een gele tint.
De kleine bonte specht is duidelijk seksueel dimorf wat betreft de koptekening. Alleen het mannetje heeft een rode kruin, aan de zijkanten gebiesd met een zwarte streep. Het vrouwtje heeft een geheel zwarte kruin en is dus geheel zwart-wit gekleurd. Het juveniele mannetje heeft een roze vlek op de voorste helft van de kroon, bij het vrouwtje is deze plek donker of grijs gevlekt.[2]
De naam 'kleine bonte specht' dient om de soort te onderscheiden van andere veelvoorkomende 'bonte spechten' in zijn leefgebied. Het verenkleed lijkt sterk op dat van de middelste bonte specht (Dendrocoptes medius) en de grote bonte specht (Dendrocopos major), die beide ook in de Benelux voorkomen. Deze spechten zijn echter aanzienlijk groter[* 1] en hebben witte schoudervlekken. Bovendien hebben beide spechten een roze of rode anaalstreek, die bij de kleine bonte specht geheel wit is.
De witrugspecht (Dendrocopos leucotos) heeft net als de kleine bonte specht een zwart-wit gebandeerde bovenzijde, maar is duidelijk groter en heeft een rode anaalstreek. In het oosten van het verspreidingsgebied van de kleine bonte specht komt ook de sterk gelijkende grijskapspecht (Yungipicus canicapillus) voor. Deze verschilt vooral in de koptekening en het verenkleed aan de onderzijde.
De kleine bonte specht vertoont qua gedrag en leefwijze veel overeenkomsten met de grote bonte specht. Ook de sterk golvende vlucht van beide vogels lijken sterk op elkaar. De kleine bonte specht brengt het grootste deel van de dag door in de bovenste boomlagen. 's Nachts slaapt hij in oude nestholtes.
De kleine bonte specht prefereert loofbossen en boreale bossen, maar komt ook voor in gemengde bossen, oeverbossen, boomgaarden en parken. De kleine bonte specht kan zich goed handhaven in productiebossen, mits er voldoende volwassen en dode bomen aanwezig zijn.[2]
De zang is een serie van acht tot zestien hoogfrequente, fluitende kie-tonen, die aan het eind in snelheid afnemen (
beluister (info / uitleg)). Dit geluid lijkt op de roep van kleine valken. De alarmroep is een korte, schelle en zeer luide kiek.[2]
Beide geslachten van de kleine bonte specht roffelen, al doet het mannetje dit meer. De roffel kan het gehele jaar door worden gehoord, maar aanzienlijk frequenter tijdens de baltsperiode. De roffel is snel en heeft een gelijkmatig tempo. Meestal worden twintig tot dertig slagen gemaakt in één à twee seconden. Wanneer dit op een dunne, droge tak gebeurt, dan geeft dit een typisch hoog, ratelend geluid. Kenmerkend voor de kleine bonte specht zijn ook de twee snelle roffelseries die hij regelmatig laat horen. Deze series worden kort achter elkaar gemaakt, alsof er een hapering is.[2]
De kleine bonte specht is grotendeels insectivoor. Het voedsel bestaat voor het grootste deel uit bladluizen, rupsen, spinnen, pissebedden en kleine kevers in diverse ontwikkelingsstadia. Soms voedt de kleine bonte specht zich met plantaardig voedsel, met name met bessen. Ook bezoekt hij voedertafels.[4]
De kleine bonte specht foerageert in vrijwel alle vegetatielagen, maar voornamelijk in de bovenste boomlagen. Dankzij zijn laag gewicht is hij in staat om aan dunne of dode takken te hangen terwijl hij naar voedsel zoekt. Wanneer de kleine bonte specht op zoek is naar houtbewonende keverlarven, slaat hij met zijn snavel stukken uit rot hout. Houtsnippers onderaan een boom is vaak een eerste indicatie voor bosbeheerders dat er keverlarven in de bovenste takken leven.
Buiten het broedseizoen voedt de kleine bonte specht zich voornamelijk met insectenlarven, die hij vooral op dunne dode takken van levende bomen zoekt. Tijdens het broedseizoen jaagt hij ook op kleine ongewervelden die op de oppervlakte van bast en bladeren leven, zoals bladluizen. Dit vormt ook het hoofdvoedsel voor de nestlingen.
De broedtijd van de kleine bonte specht ligt in de maanden maart tot augustus, afhankelijk van de regio. In een groot deel van Europa worden de eieren van laat april tot begin mei gelegd. In Noord-Afrika en Scandinavië is dit respectievelijk twee en drie weken later.[5]
De nestholte wordt in een boomstam of in een sterke tak uitgehakt, meestal in zacht, dood hout. Soms wordt echter een oude nestholte of een natuurlijke boomholte gebruikt. De kleine bonte specht maakt een vlieggat met een diameter van 3 tot 3,5 centimeter[5] doorgaans tien tot twintig meter boven de grond. De nestholte zelf is 10 tot 18 centimeter diep[5] en is op de bodem bedekt met houtkrullen en fijn zaagsel. Een schacht verbindt de holte met het vlieggat en kan relatief lang zijn. Vaak bevindt de eigenlijke holte zich dertig centimeter of meer onder de ingang.
Het broedsel bestaat uit vier tot zeven glanzende witte eieren van ongeveer 19 bij 14,5 millimeter. Deze worden in elf à twaalf dagen door beide ouders uitgebroed. Na achttien tot twintig dagen vliegen de jongen uit.[5] Er wordt per broedpaar jaarlijks slechts één legsel grootgebracht. Het komt vaak voor dat een vrouwtje met twee mannetjes paart en derhalve twee legsels produceert.[3]
Het verspreidingsgebied van de kleine bonte specht beslaat een groot deel van het Palearctisch gebied, inclusief het grootste deel van Europa. In het noorden wordt dit gebied begrensd door de boomgrens boven de taiga. In Noord-Afrika komt de kleine bonte specht voor tot in Tunesië en Algerije. In Azië strekt het verspreidingsgebied zich naar het oosten uit tot in Japan en het Russische schiereiland Kamtsjatka.[2]
In het grootste deel van zijn verspreidingsgebied is de kleine bonte specht een standvogel, maar zal door slechte weersomstandigheden of een verminderd voedselaanbod soms binnen een korte afstand op zoek gaan naar een geschikter leefgebied. Enkele populaties die broeden in het noorden van Scandinavië overwinteren in Noord-Duitsland en het oosten van Jutland.
Het verspreidingsgebied van de kleine bonte specht wordt geschat op bijna veertig miljoen vierkante kilometer. In 2015 schatte BirdLife International het aantal broedparen wereldwijd op 491,000 tot 1,050,000, waarvan 45 procent in Europa broedde. Het is niet bekend of het totale aantal kleine bonte spechten jaarlijks toe- of afneemt. Gezien de grootte van het verspreidingsgebied wordt de status van de kleine bonte specht als 'Niet Bedreigd' (LC of Least Concern) geklasseerd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
In Nederland en Vlaanderen[6] is de kleine bonte specht een vrij talrijke broedvogel in hoger gelegen gebieden met voldoende bossen. In de kustgebieden komt hij vrijwel niet voor, met uitzondering van enkele oude bossen in de duinstreken. Doordat er meer bossen worden aangeplant, bestaande bossen verouderen en bosbeheerders vaker dood hout laten liggen, komt er steeds meer geschikt leefgebied voor de kleine bonte specht. Hierdoor verdubbelde de Nederlandse populatie tussen 1990 en 2002.[7]
De kleine bonte specht werd voor het eerst wetenschappelijk beschreven door Carl Linnaeus, in zijn Systema naturae in 1758. Hij publiceerde de vogel onder de wetenschappelijke naam Picus minor, wat Latijn is voor 'kleinere specht'. In 1816 plaatste de Duitse bioloog Carl Ludwig Koch de kleine bonte specht in het geslacht Dendrocopos. In 2015 werd het taxon gerekend tot het geslacht Dryobates.[* 2][8] Er is echter nog veel debat over de juiste klassering van de onderfamilie van echte spechten[9] en enkele taxonomische autoriteiten houden nog vast aan de wetenschappelijke naam Dendrocopos minor.
Er worden dertien ondersoorten onderscheiden, waarvan sommigen duidelijk verschillen ten opzichte van de nominaatondersoort. Onderlinge verschillen hebben vooral betrekking op het formaat en de tekening van het verenkleed, met name de koptekening.[2]
De kleine bonte specht (Dryobates minor, synoniem: Dendrocopos minor) is een vogel die tot de familie spechten (Picidae) behoort. Het is een standvogel in een groot deel van Europa en Azië, waar hij voornamelijk in gematigde en boreale bossen leeft. De kleine bonte specht voedt zich keverlarven, bladluizen en andere kleine ongewervelde dieren.
Dvergspett (Dendrocopos minor) er ein liten fugl i spettefamilien som lever i den palearktiske regionen. Der finst fleire underartar av dvergspetten. I Noreg var han lista på norsk raudliste 2006 i kategorien sårbar (VU), men i 2010 vart han rekna som ikkje truga.
Dvergspetten kan vera vanskeleg å få auge på, grunna den føretrekte tilhaldsstaden hans i tretoppane, og storleiken på fuglen (om lag 16 cm). Han er merkbart mindre enn andre svart-kvit spettar i Noreg. I fjørdrakta skil han seg frå kvitryggspetten ved at den kvite bakryggen er tverrstripete i svart, og at undersida er kvit med bruntonar. Hannen har raud isse, mens hoa har svart. Nebbet og føtene er grå-svarte.
Habitatet til dvergspetten liknar flaggspettens, og han har den same nesten treangulære bolleaktige forma når han flyg frå tre til tre. Han er vanleg i lauv- og blandingsskog i heile landet, utanom på Vestlandet, der han er sjeldan. Lokketona hans er eit «kikk» som er lågare enn dei større spettane, men likevel høgt til å vera frå ein såpass liten fugl. Når dvergspetten blir opphissa kan han gi frå seg fleire «kirekk», som liknar ropa til flaggspetten og kvitryggspetten. I forplantingstida, og av og til om hausten, kan han gi frå seg eit vendehalsliknande «ki-ki-ki-ki». Med trening kan ein skilja den vibrerande klangen i songen hans frå dei større spettane. Han bruker òg tørre greiner til å tromma på.
Dvergspetten jaktar på same måte som flaggspetten, ved å hakka laus ròten bork og treverk for å komma fram til insektslarvar, som er hovuddietten hans gjennom vinteren. Om sommaren fôrar han kjuklingane sine med insekt/insektslarvar og edderkoppar. Om nettene søv dvergspettane i hòl i trea.
Sponrester kan vera ein indikasjon på reirplass, for dvergspetten er ikkje så nøye på å fjerna flis og spon når han lager hòl i trea. Hòla er forholdsvis høgt over bakken, opptil 10-13 m., og blir som regel hakka ut i lauvtre, ofte bjørk. Diameteren på hòla er om lag 3-4 cm, og i mai-juni legg hoa 4-6 kvite egg på eit underlag av laushakka flis. Etter at begge foreldra har delt på å ruga på egga klekker etter om lag 11 dagar, og held seg i reiret i 18-21 dagar til før dei flyg ut.
Dvergspetten er ein stand- og streiffugl.
Dvergspett (Dendrocopos minor) er ein liten fugl i spettefamilien som lever i den palearktiske regionen. Der finst fleire underartar av dvergspetten. I Noreg var han lista på norsk raudliste 2006 i kategorien sårbar (VU), men i 2010 vart han rekna som ikkje truga.
Dvergspett (Picoides minor) er en liten spette som lever i den palearktiske regionen. Det fins flere underarter av dvergspetten. I Norge ble dvergspetten satt på norsk rødliste 2006 i kategorien sårbar (VU), men er senere kategorisert som livskraftig (LC).[1]
Dvergspetten kan være vanskelig å få øye på, på grunn av deres foretrukne tilholdssted i tretoppene, og størrelsen på fuglen (om lag 16 cm). Den er merkbart mindre enn andre svart-kvit spetter i Norge. I fjærdrakta skiller den seg fra kvitryggspetten ved at den kvite bakryggen er tverrstripa i svart, og at undersida er kvit med bruntoner. Hannen har rød isse, mens hunnen har svart. Nebbet og føttene er grå-svarte.
Habitatet til dvergspetten ligner flaggspettens, og han har den samme nesten treangulære bolleaktige formen når den flyr fra tre til tre. Den er vanlig i løv- og blandingsskog i hele landet, utenom på Vestlandet, hvor den er sjelden. Lokketona er et «kikk» som er lavere enn de større spettene, men likevel høyt til å være fra en såpass liten fugl. Når dvergspetten blir opphissa kan han gi fra seg flere «kirekk», som ligner flaggspettens og kvitryggspettens rop. I forplantingstida, og av og til om høsten, kan han gi fra seg et vendehalslignende «ki-ki-ki-ki». Med trening kan man skille den vibrerende klangen i sangen fra de større spettene. Den bruker også tørre greiner til å tromme på.
Dvergspetten jakter på samme måte som flaggspetten, ved å hakke løs råtten bark og treverk for å komme fram til insektslarver, som er hoveddietten gjennom vinteren. Om sommeren fôrer de ungene sine med insekt/insektslarver og edderkopper. Om nettene sover dvergspettene i hull i trærne.
Sponrester kan være en indikasjon på reirplass, for dvergspetten er ikke så nøye på å fjerne flis og spon når den lager hull i trærne. Hulen er forholdsvis høyt over bakken, opptil 10-13 m., og blir som regel hakka ut i løvtre, ofte bjørk. Diameteren på hòla er om lag 3-4 cm, og i mai-juni legger hunnen 4-6 kvite egg på et underlag av løshakka flis. Etter at begge foreldra har delt på å ruge på egga klekker etter om lag 11 dager, og holder seg i reiret i 18-21 dager til før de flyr ut.
Dvergspetten er en stand- og streiffugl.
Denne ornitologirelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den. Dvergspett (Picoides minor) er en liten spette som lever i den palearktiske regionen. Det fins flere underarter av dvergspetten. I Norge ble dvergspetten satt på norsk rødliste 2006 i kategorien sårbar (VU), men er senere kategorisert som livskraftig (LC).
Scientìfich: Dendrocopos minor
Piemontèis : ...
Italian : Picchio rosso minore
Multimedia w Wikimedia Commons 
Hasło w Wikisłowniku Dzięciołek[4], dzięcioł mały (Dryobates minor ) – gatunek małej wielkości ptaka z rodziny dzięciołowatych (Picidae).
Pozycja systematyczna gatunku nie jest dokładnie ustalona. Większość ornitologów lokuje dzięciołka w szerszym ujęciu wraz z dzięciołem dużym w rodzaju Dendrocopos, w bardziej wąskim należy do grupy średniej wielkości dzięciołów o przewadze czarno-białych piór. Jeszcze do niedawna znajdowały się one wraz z innymi krewnymi (głównie zamieszkującymi krainę nearktyczną) w rodzaju Picoides. Niektórzy autorzy nadal trzymają się nazwy rodzajowej, która scala wszystkie gatunki holoarktyczne.
Ostatnie badania genetyczne wskazują na bliskie spokrewnienie dzięciołka z dzięciołem kosmatym (Picoides pubescens), jak również z innymi dwoma małymi gatunkami - dzięciołem kalifornijskim (Picoides nuttallii) i dzięciołem pasiastym (Picoides scalaris). Uważa się, że przodkowie dzięciołka, którzy przybyli z Ameryki Północnej (krainy nearktycznej) zasiedlili Palearktykę, a zatem dzięciołek może powrócić do rodzaju Picoides w którym to będzie najmniejszym gatunkiem[5][6]. Związki te uwzględnia się w niemieckiej terminologii gatunkowej umieszczając dzięciołka w rodzaju Dryobates, który wcześniej przypisywano jedynie wymienionej wyżej grupie małych, amerykańskich dzięciołów[7].
Łacińska nazwa rodzaju: dendrocopos, pochodzi od greckich słów dendron - drzewo oraz kopto - stukać. Nazwa gatunkowa minor oznacza coś lub kogoś małych rozmiarów. Polska nazwa również odnosi się do rozmiarów - dzięciołek jest najmniejszym gatunkiem rodziny dzięciołowatych.
Międzynarodowy Komitet Ornitologiczny wyróżnia (2016) 13 podgatunków dzięciołka[8]:
Zamieszkuje całą Europę oraz północną i środkową Azję w pasie od Uralu po Pacyfik. Ptak ten ma zatem bardzo szeroki zasięg występowania. W Europie kontynentalnej nie zasiedla jedynie większości obszaru Hiszpanii, jak również wschodnich Włoch, wyższych partii Apenin oraz Korsyki. Choć włoska populacja nie występuje równomiernie to dzięciołki lęgną się również na południu Sardynii. Innymi regionami pozbawionymi obecności tego gatunku jest pas wybrzeża od Francji do Danii. Natomiast w Wielkiej Brytanii spotkać go można tylko na południu. Dalej na wschód zasiedla obrzeża Turcji, a areał występowania ciągnie się przez Azję północną i środkową aż za Ural do Japonii. W Afryce pojawia się tylko w północno-wschodniej Algierii i północno-zachodniej Tunezji.
Najmniejszy dzięcioł na Starym Kontynencie. Wielkością przypomina wróbla, choć pstrokatym ubarwieniem zupełnie jest do niego niepodobny. Samce mają na głowie czerwoną czapeczkę (czarno obrzeżoną), u samicy jest ona czarna. Obie płci mają dosyć długi, czarny dziób, od którego odchodzą tej samej barwy wąsy. Jest słabo wykształcony, toteż ptak może kuć tylko w osłabionym drewnie lub pędach bylin. Od czapeczki do karku aż na grzbiet ciągnie się czarna plama, najwęższa pod karkiem. Charakterystyczne jest białe upierzenie grzbietu z czarnym, poprzecznym pręgowaniem. Na czarnych skrzydłach białe paski są dobrze widoczne w czasie lotu (w najwyższej ich partii dwie pręgi zlewają się, niżej natomiast są 4). Na lotkach występują białe kropki. Czoło jest jasnobrązowe, a u samicy barwa ta ciągnie się aż poza oczy. Ogon również czarny z poprzecznymi pręgami, z białymi zewnętrznymi sterówkami. Spód ciała jest kremowy, drobno kreskowany. Podbrzusze jest czarną plamkowane, najintensywniej po bokach piersi. Nie ma zatem na brzuchu, ani podbrzuszu u samic i samców żądnych śladów różowych lub czerwonych barw upierzenia. Młode ptaki są pod względem upierzenia takie jak dorosłe samice, ale brakuje im brązowych piór na spodzie ciała, a u młodych samców można zauważyć czerwonawą plamkę w miejscu czapeczki, która pojawi się w późniejszym wieku.
Najkrótsze spośród sterówek mierzą blisko 41 mm, najdłuższe – 64 mm (dane dla okazu muzealnego)[12].
20-25 g[13]
Gdy koczuje w zimie, przyłącza się do stad sikor i pełzaczy i wspólnie z nimi żeruje. W przeciwieństwie do innych dzięciołów, żeruje w koronach drzew, nie na pniu. Lot falisty. Zręcznie porusza się po cienkich gałązkach, często blisko wierzchołka.
Wydaje z siebie podobne do głosu pustułki wysokie, ostrzegawcze „ki-ki-ki-ki...”[14]. Bębni krótko, do 1,5[15] sekundy. Pary bębnią razem, w cienkie konary, często wysoko. Uderzenia długie, równomierne[15].
Zarówno młode jak i dorosłe ptaki pierzą się w okresie od czerwca do września[12].
Jako biotop wybiera rzadkie, stare lasy liściaste i mieszane (rzadziej) oraz ich obrzeża, zwłaszcza pośród łąk, dolin rzek. Unika lasów iglastych i kompleksów leśnych w wyższej położonych terenach górskich (zwłaszcza w okresie lęgowym). Ponadto żyje w starych sadach, alejach i parkach z martwymi i spróchniałymi drzewami oraz w świetlistych dąbrowach. Preferuje obszary, gdzie obecne są cieki wodne i wody stojące. Gdy brakuje na danym obszarze starodrzewi zamieszkuje również lasy w średniej klasie wiekowej. W Polsce dzięciołki zasiedlają najliczniej łęgi i olsy w dolinach rzek, skraje lasów, skupiska wierzb, aleje drzew liściastych. W podmiejskich lasach są nielicznie lęgowe.
Żeruje w koronach drzew. Wydziobuje owady i ich larwy oraz poczwarki z gałązek i liści. Wyjątkowo może odłupywać ze zmurszałego drewna małe kawałki kory[13]. Poza tym chwyta różne formy rozwojowe motyli, muchówki i pająki. W zimie w diecie pojawiają się także nasiona, wydłubuje poza tym spod kory i z powierzchniowych części miękkiego drewna zimujące owady (ich spoczynkowe stadia, w tym jaja), co nietypowe u dzięciołów. W karmnikach najchętniej zjada słonecznik.
Sposób żerowania różni go od innych dzięciołów - dzięciołki szukają pokarmu nie na pniach, ale na wierzchołkach drzew, grubszych chwastach lub na końcach cienkich gałązek grzbietem do dołu, tak jak sikory modraszki. Ta specyfika wynika z małej masy jaką posiada. Słaby dziób zmusza ptaka do szukania pożywienia w bardziej miękkim drewnie.
Okres gniazdowy przypada na kwiecień i maj (czasem i czerwiec). Lęgi wyprowadzane są najczęściej w wierzbach, topolach i brzozach. Dziuplę wykonują oboje partnerzy - samica (ta intensywniej kuje) i samiec (głównie czynnością zajmuje się samiec, ale pod koniec pracy pomaga mu samica), w starych i zmurszałych, spróchniałych pniach, w grubych osłabionych gałęziach drzew liściastych i mieszanych albo nawet obumarłych drzewach; często po prostu w osłabionych konarach. Ma ona średnicę otworu wlotowego 3-3,5cm i ulokowana jest na różnej wysokości. Wykuwanie trwa 2-3[13] tygodnie. Dzięciołki mogą także wykuć na swoim terenie kilka dziupli noclegowych. Budki lęgowe zajmują wyjątkowo (typu A). Dziupla nie zawsze znajduje się w głównym pniu. Czasem zdarza się, że ptaki wykuwają ją w bocznej gałęzi drzewa. Ze względu na słaby dziób otwory robią jedynie w miękkim lub zbutwiałym drewnie.
Są zazwyczaj monogamiczne i przez lata trzymają się tych samych rewirów. Badania przeprowadzone w Szwecji wykazały, że ok. 10% samic ma dodatkowe samce, a 3% samców odwiedza samice z sąsiedztwa i pomaga im w wychowywaniu piskląt[13]. Dzięciołki nie unikają walk z innymi ptakami o określone miejsca lęgowe.
W Europie lęgnie się od kwietnia do czerwca[15]. 5-6 białych jaj. Przyszła matka i ojciec wysiadują je zaledwie 11-12 dni[13].
Samiec i samica na zmianę opiekują się jajami i młodymi. Mają interesujący podział zadań - to samica zdobywa większość pokarmu, a samiec zajmujący się pilnowaniem nie oddala się zbytnio od piskląt. Gdy matka wróci przed dziuplą ojciec odbiera od niej pokarm i karmi wygłodniałe potomstwo. Młode dostają zwykle larwy, gąsienice i mszyce, zbierane przez rodziców z liści i wierzchołków pędów. Pisklęta, gniazdowniki, opuszczają gniazdo po 18-21 dniach. Później rodzice karmią młode przez około trzy tygodnie.
Wskazania IUCN ujawniają niewielki spadek populacji dzięciołka, jednak liczebność tego gatunku pozostaje na stabilnym poziomie (uznano go za gatunek najmniejszej troski). Również organizacja Birdlife Europa nie dostrzega większych zagrożeń dla przetrwania gatunku, a jego stan uznaje za bezpieczny. W Polsce podlega ścisłej ochronie gatunkowej[16].
Dzięciołek, dzięcioł mały (Dryobates minor ) – gatunek małej wielkości ptaka z rodziny dzięciołowatych (Picidae).
O pica-pau-malhado-pequeno[1] (Dendrocopos minor) é uma ave pertencente à família dos pica-paus (Picídeos). É o mais pequeno dos pica-paus europeus, medindo cerca de 15 centímetros de comprimento.[2] Distingue-se pela plumagem alvadia do peito e negra, com barras brancas, no dorso, sendo que os machos também exibem uma mancha vermelha, à guisa de barrete, na cabeça.[2]
Esta espécie encontra-se presente em Portugal, especialmente a Sul do Tejo, frequentando zonas florestais bem desenvolvidas, mormente de sobreiros e carvalhos.[2] É uma espécie discreta, que se faz sobretudo notar pelas suas vocalizações agudas e repetidas.
Dá ainda pelos seguintes nomes comuns: pica-pau-galego[3], peto-galego[4] e peto-pequeno[5].
O pica-pau-malhado-pequeno (Dendrocopos minor) é uma ave pertencente à família dos pica-paus (Picídeos). É o mais pequeno dos pica-paus europeus, medindo cerca de 15 centímetros de comprimento. Distingue-se pela plumagem alvadia do peito e negra, com barras brancas, no dorso, sendo que os machos também exibem uma mancha vermelha, à guisa de barrete, na cabeça.
Esta espécie encontra-se presente em Portugal, especialmente a Sul do Tejo, frequentando zonas florestais bem desenvolvidas, mormente de sobreiros e carvalhos. É uma espécie discreta, que se faz sobretudo notar pelas suas vocalizações agudas e repetidas.
Ďateľ malý (iné názvy: staršie zriedkavo: ďateľ strakatý malý[3] [podľa staršieho pravopisu sa písalo ďatel..., t.j. s tvrdým l, porov. napr. PSP 1940]; v Bernolákovom slovníku: datelíček[4]; lat. Dryobates minor[3], Dendrocopos minor, Dendrocopus minor, Picoides minor, Picus minor[5]) je druh z čeľade ďatľovité. Obýva celú palearktídu, na Slovensku je stály, v zimnom období sa pridáva ku potulujúcim sa kŕdľom sýkoriek, brhlíkov a kôrovníkov. Hniezdenie alebo pravdepodobné hniezdenie bolo doložené v 80,40 % mapovacích kvadrátov, zimovanie v 82,30 % mapovacích kvadrátov.[6]
Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov ďateľ malý patrí medzi najmenej ohrozené druhy, celková populácia klesá, v rokoch 1980 – 2013 bol u európskej populácii zaznamenaný nejasný trend, podľa krátkodobého trendu za roky 2000 – 2012 je považovaný za stabilný. Lokálne jeho stavy klesajú kvôli stratám biotopov, zanikajú staré sady a ťaží sa sprievodná pobrežná stromová vegetácia pri potokoch a riekach. To je dôvod, prečo je trend jeho populácií hodnotený ako klesajúci.[1]
Je to vták veľký ako vrabec domový, meria 14[7] - 15 cm, s rozpätím krídel 25 - 27 cm[8] a váži 17 - 25 g.[9] Oproti ďatľovi veľkému a prostrednému mu chýbajú biele ramenné škvrny. Na chrbáte je kontrastne priečne čiernobielo pruhovaný, spodná strana tela je biela. Samec má na rozdiel od samice červené temeno, mláďatá sú zospodu tela do hneda.
Hlas je jasné „kikikikiki“[7] a krátke "kik" ako ďateľ veľký[8], často bubnuje. Bubnovanie je dlhšie a jemnejšie v porovnaní s ďatlom veľkým, často počuť i dve série krátko za sebou.[8]
Západná časť Palearktickej oblasti (západná Eurásia vrátane severnej Afriky a Prednej Ázie), Východná časť Palearktickej oblasti (východná Eurázia vrátane Japonska a severnej Číny), Orientálna oblasť (južná Ázia).[6]
Ďateľ malý sa vyskytuje takmer na celom území Slovenska, najmä v listnatých lesoch od nížinných oblastí až do podhorí 600 - 800 m n. m.. Ďateľ malý je stály vták.[6]
Odhadovaný počet hniezdiacich párov je 2 000 - 4 000, zimujúcich jedincov 4 000 - 9 000. Ekosozologický status v roku 1995 I - nezaradený. V roku 1998 žiadny. V roku 2001 žiadny.[10] V roku 2014 LC - menej dotknutý.[2][11][12] Európsky ochranársky status nezaradený SPEC. Stupeň ohrozenia S - vyhovujúci ochranársky status.[6]
Hniezdi v starých listnatých lesoch rôzneho druhu s množstvom mŕtveho dreva.[6] Okrem toho aj v sadoch, ovocných záhradách, parkoch i cintorínoch.[9]
Ďateľ malý hniezdi v listnatých lesoch v rovinách i pahorkatinách, v otvorenej krajine so skupinami stromov a lesíkmi, v alejách a ovocných sadoch. Hniezdi v apríli až máji raz ročne. Hniezdnu dutinu si tesá sám, obaja partneri pracujú približne 2 týždne, samec pracuje intenzívnejšie[9]. Hniezdne dutiny majú vchod najnižšie 1 - 2, najčastejšie 5 - 8, nezriedka aj viac ako 20 m. Vletový otvor je okrúhly, vyše 3 cm, priemerne 34 mm. Hĺbka dutiny je 12[9] - 18 cm, šírka 10 cm[9]. Samica znáša 5 až 6 bielych vajec[9], na ktorých sedia obaja rodičia 11 - 14[9] dní. V noci sedí s mláďatami samec. Mláďatá kŕmia na hniezde tiež obaja rodičia ďalších 20 dní a po vylietnutí ich ešte 10 dní prikrmujú.
Živia sa hmyzom a jeho larvami, menej mravcami. Potravu hľadajú na kôre stromov.[9] V zime aj semenami.
Ďateľ malý patrí medzi zákonom chránené živočíchy so spoločenskou hodnotou 663,87 € (vyhláška MŽP č. 579/2008 Z.z.). V lesoch kde sa vyskytuje treba šetriť staré stromy s hniezdnymi dutinami, nechať najmä dostatok mŕtvych a odumierajúcich stromov v lesných porastoch.[6]
Obrázok pre lepšiu predstavu o jeho veľkosti
Pri vchode do hniezdnej dutiny
Kompozitná fotografia - pomôcka na ľahšie spoznanie druhu
Commons ponúka multimediálne súbory na tému Ďateľ malý
Wikidruhy ponúkajú informácie na tému Ďateľ malý
Ďateľ malý (iné názvy: staršie zriedkavo: ďateľ strakatý malý [podľa staršieho pravopisu sa písalo ďatel..., t.j. s tvrdým l, porov. napr. PSP 1940]; v Bernolákovom slovníku: datelíček; lat. Dryobates minor, Dendrocopos minor, Dendrocopus minor, Picoides minor, Picus minor) je druh z čeľade ďatľovité. Obýva celú palearktídu, na Slovensku je stály, v zimnom období sa pridáva ku potulujúcim sa kŕdľom sýkoriek, brhlíkov a kôrovníkov. Hniezdenie alebo pravdepodobné hniezdenie bolo doložené v 80,40 % mapovacích kvadrátov, zimovanie v 82,30 % mapovacích kvadrátov.
Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov ďateľ malý patrí medzi najmenej ohrozené druhy, celková populácia klesá, v rokoch 1980 – 2013 bol u európskej populácii zaznamenaný nejasný trend, podľa krátkodobého trendu za roky 2000 – 2012 je považovaný za stabilný. Lokálne jeho stavy klesajú kvôli stratám biotopov, zanikajú staré sady a ťaží sa sprievodná pobrežná stromová vegetácia pri potokoch a riekach. To je dôvod, prečo je trend jeho populácií hodnotený ako klesajúci.
Dendrocopos minor
Mali detel (znanstveno ime Dryobates minor) je vrsta žolne, ki je bila do nedavnega uvrščena v rod Dendrocopos.
Mali detel večino časa preživi v vrhovih visokih dreves v gozdovih in parkih. Zanj so značilne široke bele proge na perutih ter tanjše črne proge na sivo-belem spodnjem delu hrbta. V dolžino mero od 14 do 16 cm, razpon kril pa je od 24 do 29 cm.[2]
Samec ima škrlatno krono, rjavo čelo in črno progo od baze kljuna do vratu. Zatilje in zgornji del hrbta sta črne barve, spodnji del je bel s črnimi progami. Preko peruti potekajo tri široke bele proge, progasta pa so tudi zunanja repna peresa. Trebuh je bele barve, boki so progasti. Kljun in noge so sive barve.
Samica ima belo krono, mladiči pa imajo vsi škrlatno glavo. Barva perja se z letnimi časi ne spreminja.
V Sloveniji je zaradi izginjanja starih sadovnjakov in drugih starih dreves spoznan za ogroženega in je kot ranljiva vrsta uvrščen na Rdeči seznam ptičev gnezdilcev.[2]
Mali detel živi v podobnem habitatu kot veliki detel, kateremu je na videz tudi podoben. Oglaša se s ponavljajočim, glasnim, "keek". Oglaša se preko selega leta, bolj intenzivno pa med dvorjenjem.
Osnovna hrana malega detla so ličinke podlubnikov, do katerih pride z odstranjevanjem drevesne skorje in odmrlega lesa pod njo. Koščki lubja in lesa ob vznožju drevesa so tako eden prvih znakov, da so drevesa napadena v krošnjah. Mali detel hrano išče od pomladi do jeseni, zaradi majhne velikosti ličinke išče tudi pod skorjo tanjših vej. Med dvorjenjem se običajno hrani z žuželkami, ki jih pobira s površine drevesa. Tudi mlade hrani s tovrstnimi žuželkami in njihovimi ličinkami. Redko se mali detel prahranjuje tudi s sadeži, dokaj pogosto pa spomladi liže drevesni sok, ki priteče iz ranjenih vej.[2] Mali detel noč preživi v drevesni duplini, ki jo izdolbe za gnezdo. Občasno za duplo poveča obstoječe razpoke v lesu. Dupline izteše na višinah med 10 in 20 metrov, njihov premer pa je od 2,5 do 5 cm. Gnezdo ustvari na koncu preko 30 cm dolgega, poševno padajočega rova in ga nastelje z lesnimi okruški in lesnim drobirjem. V gnezdo samica izleže od 5 do 8 svetlo bleščečih jajc, ki jih izmenično valita oba starša. Na leto ima mali detel le eno leglo.
Mali detel je po večini ptica stalnica, občasno pa se tudi seli. Pozimi lahko zaradi nizkih temperatur populacija upade, vremenske razmere spomladi pa vplivajo na parjenje.
Malega detla je prvi opisal švedski naravoslovec Carl Linnaeus leta 1758 v 10. izdaji Systema Naturae pod imenom Picus minor.[3] Leta 1816 je vrsto nemški naravoslovec Carl Ludwig Koch premaknil v rod Dendrocopos.[4] Molekularna filogenetska študija, objavljena leta 2015 je dokazala, da rod Dendrocopos ni monofiletska skupina,[5] zaradi česar je bil mali detel premaknjen v rod Dryobates,[6][7], ki ga je prvotno že leta 1826 poimenoval nemški naravoslovec Friedrich Boie.[8] Ime Dryobates izvira iz starogrških besed druos, ki pomeni gozd ter batēs, ki pomeni sprehajalec. Dodatek minor je latinska beseda za "mali".[9]
Obstaja 13 priznanih podvrst malega detla:[6]
Mali detel (znanstveno ime Dryobates minor) je vrsta žolne, ki je bila do nedavnega uvrščena v rod Dendrocopos.
Mindre hackspett (Dryobates minor) är den minsta av Europas hackspettar med sin längd på cirka 15 cm, vilket gör den jämnstor med gråsparven. Mindre hackspett har sin utbredning över hela västra och norra Palearktis till Asiens Stillahavskust. I Mellaneuropa är den en spridd men inte vanlig häckfågel. Som många små hackspettsarter söker den sin föda främst i trädkronornas yttre grenområde.
De flesta auktoriteter placerar mindre hackspett tillsammans med andra brokspettar i det omfångsrika släktet Dendrocopos, där små till mellanstora hackspettar med övervägande svartvit fjäderdräkt samlas.[2] De cirka 40 arterna inom släktet Dendrocopos förekommer i Eurasien och i Nordafrika.[2] Länge förenades Dendrocopos med besläktade och framför allt nearktiska arter i släktet Picoides. Vissa auktorer samlar fortfarande alla holarktiska brokspettar i släktet Picoides.
DNA-studier visar dock att släktena Picoides och Dendrocopos är gravt parafyletiska gentemot varandra och andra släkten som de afrikanska hackspettarna i Dendropicos och de övervägande sydamerikanska i Veniliornis.[3] Mindre hackspett har visat sig stå allra närmast rödbröstad hackspett som finns kring Himalaya, men också nära tre nordamerikanska små hackspettar (dunspett, chaparralspett och bandryggig hackspett) som vanligtvis placeras i Picoides. En teori innebär att mindre hackspett härstammar från Palearktis men att den sedan utvecklades i Nearktis för att sedan återkolonisera Palearktis.[4][5]
Dessa studier har lett till att dessa nu förs till det egna släktet Dryobates.[6] Vissa auktoriteter, däribland Sveriges ornitologiska förenings taxonomikommitté, fortsätter dock att placera mindre hackspett i Dendrocopos.
Mindre hackspett har ett stort utbredningsområde som sträcker sig från Nordafrika, där arten företräds av en liten restpopulation i östra Algeriet och Tunisien, över Spanien, Portugal och Frankrike, hela Mellaneuropa och större delen av Nordeuropa, tvärs genom Ryssland till Kamtjatka, Sachalin, Hokkaido, Manchuriet och Nordkorea. I nordväst når arten England och Wales, men häckar inte i Skottland och Irland. I söder och sydost bebor den stora delar av Italien, Ungern och Balkan, Turkiets kustberg, Kaukasusområdet och Transkaukasien samt norra Iran och delar av Zagrosbergen. Förutom en liten population i södra Sardinien förekommer arten inte på någon Medelhavsö.[7] I Danmark har den inte häckat förrän början av 1960-talet. Danmark befolkas kontinuerligt från norr av fåglar av nominatformen och från söder av underarten D. m. hortorum, och viktiga vinterkvarter för nordeuropeiska fåglar finns där.[8] Nordgränsen följer i stor utsträckning skogsgränsen och faller av från ungefär 70 grader nord i Norge mot öster oavbrutet till 60 grader nord. Sydgränsen bildas av Central- och Östasiens stäpper och ökenområden.
Den tätaste utbredningen ligger på höjdlägen upp till 700 meter. I Mellaneuropa häckar den betydligt mer sällan i områden på högre höjder. Den högst kända belägna häckningsplatsen i Mellaneuropa finns i Österrike på 1440 meter i Totes Gebirge i Steiermark.[9] På Olympos finns en känd häckningsplatser på över 1600 meter och i Kaukasus och norra Iran häckar mindre hackspettar regelbundet på upp till 2000 meters höjd.
Över 20 underarter av mindre hackspett har beskrivits. I kontaktzonerna hybridiserar de flesta underarterna och ger upphov till intermediära former. Sammantaget är de morfologiska skillnaderna få och klinala.
Följande lista med elva underarter i taxonomisk ordning följer Clements et al. 2013:[2]
Vissa urskiljer även underarten immaculatus (med utbredning i Anadyrs floddal och på Kamtjatkahalvön) samt hyrcanus (norra Iran).[6]
Mindre hackspett är beroende på population stannfågel, strykfågel eller flyttfågel. Nordiska populationer flyttar regelmässigt söderut. Många svenska och norska mindre hackspettar övervintrar på Jylland och i norra Tyskland. Ibland förekommer, oftast parallellt med brokspettsinvasioner, starka inflygningar av nordiska mindre hackspettar till Mellaneuropa; den senaste stora invasionen skedde på vintern 1962/1963, såsom enda mindre hackspettar av nominatformen blev även fastställda vid Randecker Maar.[10] I Mellaneuropa är fåglarna av underarten D. m. hortorum i stor utsträckning stannfåglar. Ungfåglarnas spridning är inte mycket utforskad. Bosättningar på avstånd på mer än 20 kilometer från födelseplatsen tycks dock förekomma ofta.[11]
De flesta fåglar finns koncentrerade i områden i södra och mellersta Sverige där det finns äldre vildvuxna lövrika blandskogar. Den förekommer i hela Sverige, men har minskat i antal.
Mindre hackspett är cirka 14-16,5 centimeter lång och har ett vingspann på cirka 24–29 centimeter.[12] Mindre hackspett är typisk med sin svartvita kontrasterande fjäderdräkt. Trots detta är den på grund av sin storlek omöjlig att förväxla med någon av de andra hackspettsarterna i västra och centrala Palearktis. Honan går helt i svartvitt medan hanen har en röd hjässa.
Mindre hackspett är den enda arten i sitt släkte i Europa och västra Asien som inte har något rött eller rosa på undergumpen eller på de undre stjärttäckarna. Arten saknar även de vita skulderfläckar som i övrigt är påfallande bland alla arter i släktet, förutom hos vitryggig hackspett. Ryggsidan är jämnt svartvitbandad. Den har små ljusgrå streck på bröstet liksom många andra hackspettar i samma släkte. Liksom den vitryggiga hackspetten har den vågräta, vita streck på ryggen. Sedd bakifrån påminner den om vitryggig hackspett, men skiljer sig tydligt från denna genom sin litenhet. Fastän den endast är av en domherres storlek verkar den kompakta, korthalsade, rundaktiga fågeln tyngre och större.
Hanar av den i mellaneuropeiska underarten D. m. hortorum har en tegelröd, svartrandad huva. Det vita, ibland lätt gräddgula ansiktet inramas av en tydlig svart tygel, ett skäggstreck och ett sidostreck, men det sista sitter inte ihop med det svarta nackbandet. Pannan är vit och näbben, som med sina upp till 18 millimeter är relativt lång för hackspettens kroppsstorlek, är skiffergrå. Skuldrorna är svarta och ryggen är vit med en svart bandning liknande en stege. Fördelningen av vita och svarta andelar på ryggen är ett av de viktigaste kännetecknen för att skilja mellan underarterna. Ovansidan av hand- och armpennorna är tydligt vitt bandad på svart botten. Stjärten, som är sammanhållen, är svart på ovansidan och på undersidan vit med svart bandning. De båda yttersta stjärtfjädrarna är vita och bär tydliga svarta tecken. Undersidan hos denna underart är mycket ljus, nästan vit. Endast bröstet har en lätt gulaktig färgton. Sidorna är tydligt svart längsstreckade.
Könen skiljer sig inte i vikt, och i färgteckning endast vad gäller färgen på hjässan, som hos honan är enhetligt svart. Den isabellfärgade teckningen över näbbens början räcker hos honan ända till främre hjässan, hos nominatformen och den i Mellaneuropa utbredda underarten D. m. hortorum ända till mitten av hjässan. Den juvenila fjäderdräkten liknar honans fjäderdräkt, men är blekare.
Mindre hackspettens längd varierar beroende på underart. Vissa individer av D. m. kamtschatkensis mäter upp till 16 centimeter och är därmed den största underarten och D. m. quadrifasciatus är med knappt 14 centimeter den minsta. Vingspannet ligger mellan 24 och 28 centimeter. Båda könens vikt varierar mellan 20 och 25 gram.[14][15]
I Europa, Väst-, Sydväst- och Centralasien finns ingen risk för förväxling med andra arter. Endast i yttersta Ostasien överlappar utbredningsområdet för mindre hackspett med två liknande stora brokspettar, kizukispett (Yungipicus kizuki) och gråkronad brokspett (Yungipicus canicapillus). Den första har annars likartat utseende men tydligt bruna örontäckare och ett brunt bröst, medan den senare skiljer sig från mindre hackspett genom en tydligt grå hjässa och bruna ansiktsteckningar.[16]
Båda könen är mycket pratsamma under nästan hela året. Höjdpunkten för sångaktiviteten ligger under senvinter och tidig vår. Eftersom hackspetten ofta uppehåller sig i trädkronorna och vissa av deras läten är ganska svaga kan den trots detta vara svår att höra. Båda könens huvudläte, men framför allt hanens, är ett upprepat, ljust kikikiki, som förblir på samma tonhöjd och består av minst 8, men oftast fler (upp till 20) enskilda beståndsdelar. Det påminner avlägset om tornfalkens läte, men är något svagare och högre och de enskilda elementen följer snabbare på varandra.[17]
Ofta och hela året om kan ett brokspettypiskt kixande uppfattas. Det är ljusare och svagare än hos andra brokspettar. I aggressions- och andra upphetsade situationer kan det radas upp till ett skällande. Det typiska kontaktlätet, som dock endast kan uppfattas från omedelbar närhet, är ett enkelt, kort tjack, ibland även tjick.[18]
Den trummar ofta på våren, dock inte så högt som den större hackspetten, men mer ihållande. Båda könen hos mindre hackspett trummar. Detta läte används för reviravgränsning framför allt under sen vinter och tidig vår. Oftast tjänar torra grenar som resonanskroppar, men tillfälligtvis även metallavdukningar från telegrafmaster eller teveantenner.[19] De svaga, höga, mycket snabba och likformiga trumvirvlarna består av 10 till 30 slag och varar nästan 2 sekunder. Upp till 15 virvlar kan genomföras på en minut. Honans trumning är något långsammare och kortare, och avståndet mellan virvlarna är större.
Ljudexempel - kräver Real Player
Liksom alla hackspettar är mindre hackspett dagaktiv. Dess aktivitet inleds kort före soluppgång och avslutas kort efter solnedgång. Aktivitetstoppen ligger under de tidiga förmiddagstimmarna och senare eftermiddag. Utanför häckningstiden ligger däremellan långa vilo- och putsningsfaser. Vid dåligt väder blir dagsaktiviteten kortare. Vid kraftigt regn uppsöker mindre hackspettar en sovhåla även under vilopausen mitt på dagen. Nätterna tillbringas oftast i egentillverkade sovhålor. Det är sällsynt att mindre hackspetten uppsöker hålor som lämnats av andra hackspettar eller fågelholkar.[20] Trädens sjukliga tillstånd tvingar arten att fortlöpande återuppbygga lämpliga sovhålor. Under vilotiderna rengör och putsar mindre hackspetten sorgfälligt sin fjäderdräkt. Flera gånger har dammbad observerats. Fåglar i fångenskap badar också intensivt i vatten.[21]
Mindre hackspett är relativt specialiserad vad gäller häckningsbiotop. Den föredrar skogsområden och småskog med ett gott bestånd av gamla, grovbarkiga lövträd. Popplar, viden och alar är viktiga, liksom en stor andel stående döda träd och träd i förfall. Vidare är några höga, isolerat stående lövträd viktiga för ett bra habitat. Sådana biotoper finner arten främst i skogsområden vid vattendrag, i sumpskogar eller fuktiga ek-avenbokskogar, i skogsområden som försummats av skogsbruket eller på högre höjdlägen i solexponerade lövträdsrika områden med hög andel döda träd. I norr och i östra tajgan bebor den glesare björk- och alskog, i söder framför allt lätta ekskogar. Förutom några få undantag främst i Grekland undviker arten slutna rena barrskogar, men kan uppehålla sig i barrskogar med hög andel lövträd. Även rena bokskogar väljs endast tillfälligtvis som häckningshabitat. Som sekundärhabitat bebor mindre hackspett parker, fruktträdsängar, begravningsplatser, ibland till och med större trädgårdar, om det finns tillräcklig tillgång på föda och möjligheter att anlägga hålor.
Bosättningstätheten varierar mycket. I optimala habitat kan mindre hackspett ha samma revirtätheter som större hackspett, alltså upp till två häckande par på tio hektar[22], men detta är ovanligt och i allmänhet är utrymmesbehovet betydligt större. Den genomsnittliga revirstorleken ligger på mellan 50 och 100 hektar.[23][24] Dess födosökningsområde begränsas under häckningstiden till ett intensivt utnyttjat kärnområde.
Mindre hackspettar blir könsmogen vid slutet av sitt första levnadsår. De bildar par för säsongen, och det är även vanligt att gamla häckningspartner bildar par igen, på grund av artens bofasthet. Viss kontakt mellan parterna förekommer ofta även under vintermånaderna. Successiv polyandri, där en hona lägger sina ägg i två hanars bon verkar inte vara ovanligt, men ibland förekommer även polygyni.[11] Även kooperativ häckning förekommer i sällsynta fall.[25]
Som hos de flesta hackspettar är sexuellt motiverat beteende inte klart urskiljbart från revirbeteende och antagonistiska beteenden. Under milda vintrar börjar den trumma och yttra längre lätesramsor redan i december och detta intensifieras och når sin höjdpunkt i mars och april. Redan under senvintern kan honor reagera på detta spel genom att närma sig och svara med trumning, vilket kan resultera i att hanen genomför en glidande spelflykt då den ofta sträcker ut stjärten. Ofta slutar dessa flygningar vid ett träd med en redan befintlig eller påbörjad häckningshåla. Vid hålet spärrar hanen ut vingarna och trummar intensivt. Vid parbildning följer honan hanen med hängande, darrande vingar. Ibland hackar hon också på häckningshålan men inte för att hacka ur hålan. I slutet av mars och i april parar de sig i närheten av häckningshålan.
Boet placeras i ett murket lövträd, på cirka 5 meters höjd. De anlägger sina hålor nästan uteslutande i trädstammar som befinner sig i en fas av pågående förfall. Hålan kan även placeras i döda, ofta rätt tunna sidogrenar. När en håla anläggs i kraftigare horisontala grenar vetter inflygningshålet alltid nedåt. En rad olika trädarter kommer som boträd. Nästan alltid är det träd med mjukt trä, som viden, popplar, alar eller björkar. Ofta används även fruktträd, särskilt äppelträd, i den mån deras tillstånd av förfall möjliggör hålbygge. Häckningshålor i barrträd förekommer mycket sällan.
På grund av boträdens ålderssvaghet anläggs oftast en ny häckningshåla varje år. Både hanen och honan hjälps åt med att hacka ut boet ur någon murken stam som är lättarbetad. Hanen arbetar mer intensivt än honan. Någon särskild bale görs inte i bohålet, men som underlag för äggen finns ofta murkna träflisor. I genomsnitt pågår bygget av hålan i två veckor. En volym på nästan en liter hackas ut. Ersättningshålor kan dock färdigställas även på mindre än en vecka.[26] Mindre hackspettshålor kan anläggas på mycket lågt belägna stamavsnitt på en till två meter, men befinner sig oftast på större höjd på 5–8 meters höjd, inte sällan även på över 20 meters höjd. Hålan själv är i genomsnitt 10 centimeter bred och 12–18 centimeter djup. Inflygningshålet är i genomsnitt 34 millimeter i diameter och i stor utsträckning cirkelrund.
Äggläggningen börjar i Mellaneuropa i mitten av april, och färska fullständiga kullar kan här hittas fram till slutet av maj. I Nordeuropa och Sibirien börjar äggläggningsperioden tidigast i början av maj och räcker till i juni, i de sydliga häckningsområdena ligger ruvningens början redan i mars. Mindre hackspettar häckar endast en gång om året. Endast vid tidig förlust av en kull förekommer en ytterligare, oftast mindre kull. Kullen utgörs av fyra till sex, i undantagsfall upp till nio, ägg. Dessa är rent vita, i början delvis rosa på grund av den genomskinande äggulan, och kortovala med en genomsnittlig storlek på 19x14,5 millimeter. Äggen läggs med en dags avstånd och ruvas av båda partner. Liksom hos nästan alla hackspettar sitter hanen på kullen under nattimmarna.
Efter i genomsnitt 11 dagar kläcks äggen. Ungarna värms och utfodras av båda föräldrarna. Ungarna är kvar i boet i ungefär 20 dagar. På denna tid fram till utflygningen är ungfåglarna mycket ljudliga. Mot slutet av tiden i boet reducerar föräldrarna utfodringarna märkbart, landar ofta med foder i näbben i närheten av bohålan och uppmuntrar så boungarna att flyga ut. Efter utflygningen ser föräldrarna till ungfåglarna, ibland uppdelade i två grupper, i ännu ungefär två veckor. Därefter upplöser sig familjeformationen. Ungfåglarna sprider sig oftast bara över korta distanser.
Hanar av mindre hackspett är, såvitt de inte tvingas stryka på grund av väderleksförhållanden, trogna sitt revir under hela året. Honor tenderar att vara mer rörliga, men förblir ändå i mån av möjlighet i häckningsreviret, där kan upprätthålla en lös kontakt med häckningspartnern från senaste året. Tidigare häckningspartner kan på så sätt använda sovhålor i omedelbar närhet. I vilken mån honor gör anspråk på revir utanför häckningstiden är inte bekant. Under häckningstiden försvaras reviret av båda partner energiskt mot artfränder. Till och med på ofullständigt avspelade klangattrapper reagerar mindre hackspettar omedelbart på, oftast genom att närma sig och göra sig hörda, ibland även genom att direkt flyga mot dem. Det är påfallande att honor snarare reagerar aggressivt på inträngande könsfränder och även angriper dem direkt, medan hanar förhåller sig aggressivt mot revirfrämmande hanar.
Jämte direkt påflygning, som även leder till kroppskontakter, uppvisas även ofta ritualiserade förhållningssätt, framför allt fastfrysningspositionen, där kontrahenterna sitter nästan orörliga på en gren vända mot varandra, reser fjädrarna på huvudet och spärrar ut arm- och handpennorna samt stjärtfjädrarna. Sammantaget är mindre hackspett trots sin litenhet en helt och hållet robust och stridsförmögen fågel, som vet att försvara sin håla, ibland fullständigt framgångsrikt, även mot större hackspettar, framför allt större hackspett, fastän denna räknas till artens väsentligaste fiender. Mindre konkurrenter om boplatser som halsbandsflugsnappare och nötväcka fördriver den oftast framgångsrikt.[27] Gentemot sin främsta fiende i luften, sparvhöken, försöker den oftast fly in i det täta området i trädkronan, dit rovfågeln inte kan följa efter den.
Mindre hackspetten livnär sig mycket på vedlevande insekter, särskilt under vintern och våren. Den är därför beroende av god tillgång på döda och döende träd. Den trivs bäst i täta och lövrika naturskogsbestånd med rik förekomst av murkna stammar, högstubbar och döda grenar på äldre träd.
Dess föda består nästan under hela året av små trädlevande insekter. Under senvår och sommar kan olika arter av bladlöss bli huvudföda, och därutöver äts små fjärilslarver, skalbaggar och skalbaggslarver, nattfjärilar och deras larver samt i mindre utsträckning även snäckor, till exempel bärnstenssnäcka. Även för uppfödning av ungarna är bladlöss de viktigaste bytesdjuren. Trädlevande myror, i synnerhet blanksvart trädmyra och hedjordmyra spelar endast en liten roll för de nordliga populationerna, men kan för några sydliga underarter bilda en viktig beståndsdel av födan. Stora hästmyror och deras utvecklingsstadier äts endast om deras bon har öppnats av en annan hackspettsart. Tillfälligtvis hackar den även upp galler och äter gallsteklarnas larver. På senhösten och vintern består huvudnäringen av skalbaggar, främst långhorningar, vivlar och barkborrar, som övervintrar under barken eller på blad. På vintern tar den även trädlevande larver. Då står sådana arter i förgrunden, som först lever under barken och först senare borrar in sig, som blåhjons larver.
Växtnäring spelar endast en underordnad roll. Tidigt på morgonen äter den sav som har hackats fram av andra hackspettar eller har kommit fram där bark har lossnat. Emellanåt iakttas mindre hackspettar som äter olika bär eller pickar på mogna frukter. Sav från barrträd tycks spela en viss roll endast hos de nordliga underarterna.[28] På vintern uppträder mindre hackspettar sporadiskt vid fågelbord, där de i synnerhet äter fett från talgbollar och solrosfrön.
Mindre hackspett födosöker framför allt i området för trädkronorna, mycket ofta på tunna, yttre grenar. Den är mer sällsynt på stammen, och ses nästan aldrig på marken. Den hämtar föda framför allt genom att snabbt, till synes rastlöst avsöka grenar och blad, samt genom att peta i grov bark. Under petandet hackar mindre hackspetten upprepade gånger på små ställen, men kommer därigenom endast in i yttre delar av barken. Under vintermånaderna blir hackningen intensivare, då mindre hackspettens föda består framför allt av trädlevande skalbaggslarver och skalbaggar som övervintrar under barken. Mycket ofta hänger hackspetten med huvudet nedåt på en tunn gren för att kunna avsöka blad på undersidan. Dess rörelser är flinka likt nötväckans och den kan ofta ses klättra med huvudet nedåt på grenar eller delar av stammen. Den tar flyginsekter ganska skickligt genom snabba utflygningar. Ibland tillbringar den någon tid enbart med att jaga svärmande insekter från en lämplig utkiksplats. Annars tillbringar den oftast bara en kort tid på ett avsnitt av en gren. Det är karakteristiskt för denna art att den ofta byter plats i trädkroneområdet.
Vegetabilisk föda upptas direkt från fruktbärande träd eller buskar, genom att den pickar på till exempel äpplen eller plommon, ibland även oliver, eller plockar bär från buskar. På vintern uppsöker den ofta vassområden och hackar av vasstänger som olika insekter övervintrar på. Den öppnar även torra strån av gråbo eller olika arter av kardväddar på jakt efter övervintrande insekter.[11] Mindre hackspett anlägger inte hackspettssmedjor. Föremål som behöver bearbetas för att ätas kläms fast i första bästa springa och hackas upp där.
Det saknas användbara angivelser om möjlig högsta ålder för denna art. En fågel som ringmärktes under sitt första år återfanns efter ungefär sex år 60 kilometer från ringmärkningsplatsen.[29]
Mindre hackspetts status är mycket svår att uppskatta. Den är på grund av sin ringa storlek och sitt levnadssätt i trädkronorna svår att fastställa, dessutom kan trumningen och andra läten skilja sig mycket mellan individer, så att framför allt enkelhäckare även i ljud inte är så märkbara. För stora områden saknas seriösa uppgifter som skulle möjliggöra en riktig beståndsuppskattning. Det gäller framför allt de utomeuropeiska häckningsområdena. IUCN ser tecken på en lätt tillbakagång i beståndet, som uppskattar arten ändå som livskraftig (least concern).[1][30] Inte heller Birdlife Europe ser någon anledning till oro och bedömer beståndet i Europa som säkert (secure).[31]
Regionalt är beståndstrenderna olikartade. I sydöstra Europa tycks de flesta populationerna av mindre hackspett krympa. Orsaken till det ligger antagligen i storskalig biotopförändring, särskilt i torrläggningen av fuktområden och avverkning av gamla fruktängar. Dessutom gynnar förkärleken för granar vid nyplantering av skog visserligen större hackspett, men inte mindre hackspett. Även i centrala Mellaneuropa går bestånden tillbaka. Som orsak nämns här bland annat konkurrensen med större hackspett, som regionalt breder ut sig. Denna är antagligen den väsentligaste arten som angriper mindre hackspetts bon.[32] Mot dessa negativa utvecklingar står beståndsökningar i Nederländerna och i Danmark, där mindre hackspett först sedan 1960 respektive sedan 1964 är häckfågel. Även i Schleswig-Holstein, i Mecklenburg-Vorpommern och i Brandenburg ökar bestånden. Kortfristiga beståndsökningar noterades även på grund av den utbredda almsjukan. I Sverige kategoriseras den som nära hotad i ArtDatabankens rödlista från 2015.[33]
Världsvida beståndsuppskattningar existerar inte. I Europa uppskattas antalet häckande par till cirka 220 000. De mest betydande populationerna finns i Tyskland (16 000-32 000 häckande par), Polen (20 000-40 000), Vitryssland (12 000-20 000) och Ungern (20 000-30 000). I Österrike och Schweiz ligger antalet på ungefär vardera 3 000 häckande par.[31][34]
Ett äldre namn för hackspett är småspätt.[35]
Wikimedia Commons har media som rör mindre hackspett.
Mindre hackspett (Dryobates minor) är den minsta av Europas hackspettar med sin längd på cirka 15 cm, vilket gör den jämnstor med gråsparven. Mindre hackspett har sin utbredning över hela västra och norra Palearktis till Asiens Stillahavskust. I Mellaneuropa är den en spridd men inte vanlig häckfågel. Som många små hackspettsarter söker den sin föda främst i trädkronornas yttre grenområde.
Küçük ağaçkakan (Dryobates minor), ağaçkakangiller (Picidae) familyasına ait bir ağaçkakan türü. Yayılış sahası palearktik bölgedir ama birkaç alt türü tanınır.
Erkekte, koyu kırmızı bir taç, kahverengi bir alın, siyah bir kaş bölgesi çizgisi ve boyuna doğru gaganın dibinden geçen başka bir çizgi daha vardır. Ense ve arkanın üst kısmı siyahtır ama daha aşağı arka çizgili siyah ve beyazdır. Kanatlarda daha geniş ve daha dikkat çekici çizgiler vardır ve aynı zamanda dış kuyruk tüyleride çizgilidir. Alt kısımlar, böğür çizgili ve beyazdır. Gaga ve bacaklar kurşini gri renklidir. Dişide taç beyazdır.
Ağaçkakansılar ile ilgili bu madde bir taslaktır. Madde içeriğini geliştirerek Vikipedi'ye katkıda bulunabilirsiniz. Дятел малий[2], також дятел малий строкатий (Dryobates minor) — вид птахів родини дятлових. В Україні гніздовий осілий, кочовий вид.
Один з найменших дятлів: за розміром він лише трохи більший від горобця. Маса тіла 17-26 г, довжина тіла 14-15 см, розмах крил 25-27 см. У дорослого самця на тім'ї червона «шапочка»; лоб, покривні пера вух і горло білі, з вохристим відтінком; потилиця, смуги ззаду і по боках шиї, верхня чверть спини і надхвістя чорні; решта спини і покривні пера верху крил з білими і чорними поперечними смугами; низ вохристо-білий, з чорними рисками на боках тулуба і нижній частині черева; махові пера чорні, з білими плямами, які утворюють смуги; хвіст чорний, цупкий, загострений, крайні стернові пера білі, з чорними смугами; дзьоб і ноги темно — сірі; райдужна оболонка ока коричнева. Доросла самка подібна до дорослого самця, але верх голови чорний. Молодий птах подібний до дорослого самця, але червона «шапочка» неяскрава.[2]
В Україні зустрічається в лісовій і лісостеповій смугах, крім Карпат, а також частково на півночі степової смуги.
Початково дятел малий ще в 1758 році був названий знаменитим шведським натуралістом Карлом Ліннеєм Picus minor.[3]. У 1816 німецький натураліст Карл Людвіг Кох перемістив його у рід Dendrocopos [4]. І вже в наш час молекулярно-філогенетичні дослідження мітохондріальної ДНК, опубліковані в 2015 році показали, що Dendrocopos не є монофілетичною групою[5]. У новій запропонованій класифікації дятел малий був поміщений у спеціально відновлений рід Dryobates[6][7], який вперше був створений ще в 1826 році[8].
Таким чином, за останніми даними, дятел малий виявився спорідненим із північноамериканським трипалим дятлом пухнастим (Dryobates pubescens) та кількома іншими видами з колишнього роду Picoides[9].
Це незавершена стаття з орнітології.Дятел малий, також дятел малий строкатий (Dryobates minor) — вид птахів родини дятлових. В Україні гніздовий осілий, кочовий вид.
Dendrocopos minor là một loài chim trong họ Picidae.[2]
.jpg)
.jpg)
Bài viết liên quan đến bộ Gõ kiến này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. В кладке 3—8 (чаще 5—6) белых яиц с гладкой блестящей скорлупой. Если первоначальная кладка утрачена, самка откладывает повторно. Размеры яиц: (17—22) х (13—16) мм[2]. Насиживание начинается с последнего яйца и продолжается 10—12 дней[3] (по другим сведениям, 14 дней[2]). Насиживают оба члена пары, но больше самец; в ночное время суток в гнезде находится только он. Птенцы появляются на свет синхронно, какой-либо пух первоначально отсутствует. Оба родителя выкармливают потомство. По сообщениям Г. П. Дементьева и Н. А. Гладкова, в Ильменском заповеднике самец в течение 80 минут подлетал к гнезду с пищей 22 раза[6]. Птенцы в гнезде очень крикливы, а при подходе к гнезду человека кричат и взрослые, однако обычно скоро успокаиваются[2]. Слётки появляются через 18—21 день после вылупления (редко до 23 дней)[3], в Ленинградской области их можно встретить уже в первой декаде июня[8]. Летающие выводки очень быстро распадаются и рассеиваются[2].
Основу питания составляют мелкие насекомые. В сезон размножения поедает гусениц, тлю, муравьёв, жуков и других ползающих беспозвоночных, включая сидящих на ветках мух, некоторых пауков и даже мелких улиток. Птенцов нередко выкармливают веснянками, листоблошками, вислокрылками[8]. Зимой выискивает прячущихся под корой деревьев личинок короедов и других питающихся древесиной насекомых[3]. Во второй половине лета употребляет в пищу плоды некоторых растений: груши, сливы, малины, смородины, однако объём растительных кормов в процентном соотношении незначителен[7].
Как правило, корм добывает в одиночку, но зимой изредка встречается в компании синиц[3]. На поверхность земли опускается редко, однако чаще других дятлов кормится на ветвях и тонких горизонтальных веточках, обследуя поверхности листьев. Редко ловит насекомых на лету. Особое предпочтение отдаёт лиственным породам с мягкой древесиной — рябине и осине[7]. Расщепляет толстые сухие стебли зонтичных трав, обследует кусты бурьяна[2]. В период кормления птенцов обычно не удаляется от гнезда далее чем на 100—200 м[7].
Выделяют от 10 до 19 подвидов малого пёстрого дятла[5]. Изменчивость выражается в общих размерах, в соотношениях тёмных и светлых тонов в оперении верхней стороны тела, в характере рисунка оперения, в оттенках основного фона нижней стороны тела[9].
Справочник «Путеводитель по птицам мира» перечисляет 11 подвидов этой птицы[3]:
В кладке 3—8 (чаще 5—6) белых яиц с гладкой блестящей скорлупой. Если первоначальная кладка утрачена, самка откладывает повторно. Размеры яиц: (17—22) х (13—16) мм. Насиживание начинается с последнего яйца и продолжается 10—12 дней (по другим сведениям, 14 дней). Насиживают оба члена пары, но больше самец; в ночное время суток в гнезде находится только он. Птенцы появляются на свет синхронно, какой-либо пух первоначально отсутствует. Оба родителя выкармливают потомство. По сообщениям Г. П. Дементьева и Н. А. Гладкова, в Ильменском заповеднике самец в течение 80 минут подлетал к гнезду с пищей 22 раза. Птенцы в гнезде очень крикливы, а при подходе к гнезду человека кричат и взрослые, однако обычно скоро успокаиваются. Слётки появляются через 18—21 день после вылупления (редко до 23 дней), в Ленинградской области их можно встретить уже в первой декаде июня. Летающие выводки очень быстро распадаются и рассеиваются.
小斑啄木鸟（学名：Picoides minor）为啄木鸟科啄木鸟属的鸟类。该物种的模式产地在瑞典。[1]
コアカゲラ（小赤啄木鳥、学名：Dendrocopos minor）は、キツツキ目キツツキ科に分類される鳥類の一種である。
ユーラシア大陸の亜寒帯から温帯にかけての地域に生息する。生息地では基本的に留鳥である。
日本では、留鳥として北海道に周年生息するが、分布は局地的であり数はあまり多くない。
体長約16cm。スズメよりやや大きい程度の小型のキツツキである。
落葉広葉樹林や広葉樹の混じった針葉樹林に生息する。群れは形成せず、単独やペアで生活するが、冬季にはシジュウカラ類の群れに混じって行動していることがある。繁殖期には縄張りを形成する。
食性は雑食で、繁殖期には昆虫類（甲虫類の幼虫）などの動物性のものを食べ、非繁殖期には主に果実、種子などの植物性のものを食べる。
繁殖形態は卵生で、樹幹に穴を空けた巣に日本では4-5月に1回に4-6個の卵を産む。雌雄とも抱卵し、育雛も共同で行う。抱卵期間は11-16日。雛は孵化後24-28日程で巣立つ。
この項目は、鳥類に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めています（ポータル鳥類 - PJ鳥類）。
쇠오색딱따구리(Lesser spotted woodpecker, Dendrocopos minor, 문화어: 작은알락딱따구리[1]는 딱따구리목 딱따구리과에 속하는 새이다.
쇠오색딱따구리는 구북구가 주 지역이지만, 일부 아종들도 발견된다.
어려서부터 생애 대부분을 높은 나무에서 보낸다.
수컷의 머리 윗부분은 갈색 무늬로 되어있고, 암컷의 것은 검다. 날개와 윗면은 검지만 등 부위는 흰 줄무늬로 되어 있다. 계절적 변화에 따른 차이는 없다.
알의 산란기는 5월 중순 쯤이다.
;_Lesser_Spotted_Woodpecker.jpg)
쇠오색딱따구리. 쇠오색딱따구리(Lesser spotted woodpecker, Dendrocopos minor, 문화어: 작은알락딱따구리는 딱따구리목 딱따구리과에 속하는 새이다.
쇠오색딱따구리는 구북구가 주 지역이지만, 일부 아종들도 발견된다.
.png)
.jpg)
.jpg)
