Čmelák písečný (Bombus veteranus Fabricius) je zástupce čeledi včelovitých. V Česku se vyskytuje jen vzácně a patří mezi chráněné druhy.
Patří do druhové skupiny pocket makers, tzn. že při stavbě díla jsou pod larvami budovány zvláštní voskové kapsičky. Dělnice do nich ukládají pyl a med. Larvy nejsou krmeny, ale samy takto nashromážděnou potravu odebírají.
Matka dorůstá 16 mm až 18 mm. Zbarven je podobně jako čmelák lesní v šedém až béžovém tónu. Zadeček je však celý šedý. Také hlava je kratší než u čmeláka lesního.
Obrázky, zvuky či videa k tématu čmelák písečný ve Wikimedia Commons
Čmelák písečný (Bombus veteranus Fabricius) je zástupce čeledi včelovitých. V Česku se vyskytuje jen vzácně a patří mezi chráněné druhy.
Die Sandhummel (Bombus veteranus) ist eine Art der Hummeln (Bombus).
Die Sandhummel ist eine selten gewordene Art, die überall in Europa bis zu einer Höhe von 1000 m vorkommt, außer auf der Iberischen Halbinsel, Irland und Großbritannien. In Mitteleuropa lebt sie meist küstennah, in Deutschland vorwiegend im Norden. Laut Eberhard von Hagen ist sie in Österreich und der Schweiz noch regelmäßig anzutreffen. Als Lebensraum bevorzugt die Sandhummel offenes Gelände sowie Böschungen, Wegränder, Gärten und Obstplantagen, wo sie meist oberirdisch nistet. Als Nistplatz bauen sich die überwinterten Königinnen ab Mitte April eine Nestkugel, die sie aus Pflanzenteilen (Moos, Gras) formen. Finden sie oberirdisch keinen geeigneten Platz, nutzen sie auch verlassene Mäusenester. Sie kann also als Nestbauer und -bezieher gesehen werden. Die ersten Arbeiterinnen fliegen ab Anfang Mai, Drohnen und die Jungköniginnen ab Ende Juli. Ein Volk variiert zwischen 60 und 130 Individuen.
Die Königinnen messen eine Körperlänge von 16 bis 19 mm, die Arbeiterinnen von 10 bis 16 mm und die Drohnen 12 bis 15 mm. Die Königin erzeugt einen hohen Summton, ähnlich dem der Waldhummel. Auch optisch ist sie von der Waldhummel schwer zu unterscheiden. Sie ist weißgrau gefärbt, das dunkle Abdomen ist mit weißen Querstreifen überzogen. Das 4. und 6. Tergit sind grauweiß, bei Waldhummeln hingegen orange. Sandhummeln haben wie die meisten Pocketmaker einen langen Rüssel.
Wie alle Hummeln ernährt sie sich von Nektar und Pollen. Zu ihren Haupttrachtpflanzen zählen unter anderem: Klee, Disteln, Büschelschön und der Fingerhut.
Die Sandhummel gilt in Deutschland als gefährdet und wird somit in der Roten Liste gefährdeter Arten geführt[1].
Eberhard von Hagen: Hummeln: bestimmen, ansiedeln, vermehren, schützen. Natur-Verl., Augsburg 1990. ISBN 3-89440-546-5
Eberhard von Hagen: Hummeln: bestimmen, ansiedeln, vermehren, schützen S. 224
Die Sandhummel (Bombus veteranus) ist eine Art der Hummeln (Bombus).
Hallkimalane (Bombus veteranus) on mesilaslaste sugukonda kuuluv putukas.
Ta on Eestis arvatud III kaitsekategooriasse.
Hallkimalane (Bombus veteranus) on mesilaslaste sugukonda kuuluv putukas.
Ta on Eestis arvatud III kaitsekategooriasse.
De zandhommel (Bombus veteranus) is een zeldzame hommel die in de Lage Landen sterk achteruit gaat. De werksters zijn zwart van kleur, met een witte tot gele, pluizige beharing. Het borststuk is altijd zwart van kleur, de kop is vrij lang.
Een volgroeide kolonie bestaat uit zo'n 60 tot 130 werksters. De zandhommel is polyfaag en te vinden op verschillende plantenfamilies. De koningin is 16-19, de werkster 10-16 en het mannetje 12-15 mm lang. De vleugels van de koningin hebben een maximale spanwijdte van 33 mm. De spanwijdte van de werksters is 21-28 mm.
De zandhommel (Bombus veteranus) is een zeldzame hommel die in de Lage Landen sterk achteruit gaat. De werksters zijn zwart van kleur, met een witte tot gele, pluizige beharing. Het borststuk is altijd zwart van kleur, de kop is vrij lang.
Een volgroeide kolonie bestaat uit zo'n 60 tot 130 werksters. De zandhommel is polyfaag en te vinden op verschillende plantenfamilies. De koningin is 16-19, de werkster 10-16 en het mannetje 12-15 mm lang. De vleugels van de koningin hebben een maximale spanwijdte van 33 mm. De spanwijdte van de werksters is 21-28 mm.
Sandhumla (Bombus veteranus) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea).
Sandhumlan är en ganska liten art där drottningen uppnår en längd på mellan 16 och 19 millimeter[1]. Den har en karakteristisk dräkt med mellankroppen ljusgrå med undantag av ett svart band tvärsöver, och bakkroppen randig i ljusgrått och svart. Även benen är ljusgrå. Ansiktet har en vit fläck. Det ljusgrå kan skifta i gråbrunt. Arbetarna är ganska långsträckta och påminner om tambin.[4]
Sandhumlan har gått tillbaka i hela Västeuropa. I Skandinavien finns den i framför allt i Finland, där den är allmän längs hela östersjökusten norrut till Rovaniemi och Kolari. Tvärt emot vad som är fallet i Västeuropa expanderar den finska förekomsten – 2003 upptäcktes den vid Kukkulaforsen på gränsen till Sverige. Förutom Finland finns arten även i Danmark. Tidigare var den vanlig i Sydsverige, från Kristianstadstrakten till Göteborg, men har emellertid minskat starkt under andra halvan av 1900-talet, och sista säkra sydsvenska observationen är från 1950-talet. Observationer vid Vombsjön och Smygehuk i slutet av 1900-talet har ej kunnat bekräftas. Däremot har den påträffats, förutom vid gränsfloden Kukkulaforsen ovan, i Kallax vid Luleå (2009) samt i Nedertorneå och Pajala (2012). Globalt finns den, förutom i Skandinavien, från Bretagne, genom Centraleuropa med sydgräns i Alperna och österut till Kazakstan och västra Mongoliet.[1]
Sandhumlan föredrar kust- och strandområden där den framför allt går till vitklöver och strandveronika[1] men också till kråkvicker, mjölkört och oxtunga[4]. Då den flyger ganska länge, en bit in på september, kan den även gå till växter som flockfibbla och andra sentblommande fibblor. Boet, som är ganska litet, är ofta beläget i gamla sorkbon ovan jord eller underjordiskt i övergivna musbon. Sandhumlan kan också bygga bon av ihopsamlat gräs.[1]
Det moderna jordbruket med dess monokulturer har starkt minskat tillgången på sandhumlans värdväxter, likasom det ökade betet på kvarvarande strandnära lokaler och ökande fritidsbebyggelse. Den är också rödlistad i många europeiska länder. I Skandinavien utgör dock den finska förekomsten en reserv som troligtvis räddar den från totalt utdöende där.[1]
Wikimedia Commons har media som rör Sandhumla.
Кінський джміль трапляється у всій Західній Європі. У Скандинавії він поширений зокрема, у Фінляндії, де він є звичайним уздовж узбережжя Балтійського моря на північ до Рованіемі і Коларі. У всьому світі трапляється, за винятком Скандинавії, в Бретані, і Центральній Європі до Альп на півдні, і на сході Казахстану і Західної Монголії[4].
Це досить дрібні комахи, матка цього виду досягає довжини від 16 до 19 міліметрів[4]. Джміль кінський має характерне опушення, його груди вкриті волосками світло-сірого кольору з плямою з чорних волосків, а черевце в світло-сірих і чорних смугах. Ноги в світло-сірих волосках. Лице містить пляму з білих волосків. Можуть траплятися особини, в яких замість світло-сірих волосків є сіро-коричневі. Робочі особини мають досить витягнуте тіло[5].
Джміль кінський надає перевагу прибережним і пляжним зонам, де вони є запилювачами конюшини повзучої, вероніки довголистої, горошка мишачого, хаменерія вузьколистого, воловика лікарського. Гнізда цей вид утворює в старих норах та надземних гніздах гризунів. Кінський джміль може також будувати гнізда з трави.
Bombus veteranus là một loài ong trong họ Apidae. Loài này được Fabricius miêu tả khoa học đầu tiên năm 1793.[1]
Bài viết phân họ Ong mật này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
Bombus veteranus là một loài ong trong họ Apidae. Loài này được Fabricius miêu tả khoa học đầu tiên năm 1793.
Bombus veteranus (Fabricius), 1793
Шмель конский[1] (лат. Bombus veteranus) — вид шмелей.
Длина тела самок 16-20, самцов 11-16 мм. Среднехоботковый шмель. Спинка и тергиты брюшка покрыты светло-серыми волосками. Спинка имеет отчетливую перевязь из черных волосков между основаниями крыльев. Основания четвёртого и пятого тергитов брюшка имеют тёмные волоски. Самки и рабочие особи: голова несколько удлинённая, широко закругленная на затылке. Верхняя губа прямоугольная, мандибулы сильно изогнутые, при сближении перекрываются. Брюшко с шестью тергитами. Задние голени имеют шпоры, по краям несёт длинные волоски, образующими «корзинку». Имеется жако.
Самцы: брюшко с 7 тергитами. Основания 2-5-го тергитов преимущественно покрыты светло-жёлтыми волосками, лишь с примесью черных. Второй тергит покрыт серыми или желтовато-серыми волосками. Основания 4-го и 5-го тергитов покрыто черными или темно-коричневыми волосками. Жало отсутствует.
Встречается во всей Западной Европе, в Скандинавии (в Финляндии), на Британских островах и Центральной Европе, и на восток до Казахстана и Западной Монголии[2].
Гнездование наземное или, реже, подземное (в старых норах и надземных гнездах грызунов). Самки после зимовки вылетают в средние сроки — 1-2 декада мая. Населяет леса, заросли кустарников, в агроценозах клевера.
