First described half a century ago, anisakiasis (using the term in the broad sense) is caused mainly by the accidental ingestion of larvae of the nematodes (roundworms) Anisakis simplex and Pseudoterranova decipiens. Anasakiasis occurs worldwide, with a higher incidence in regions where raw fish is commonly eaten (e.g., Japan, the Pacific coast of South America, and the Netherlands).
Anisakis simplex is the most common helminth infection in humans resulting from the consumption of raw or undercooked fish. Pseudoterranova decipiens is less frequent, but still common. Human anisakid infections frequently cause gastrointestinal symptoms, which may be associated with mild to severe immunological, usually allergic-type, reactions. In addition, some patients show more-generalized hypersensitivity reactions, without any associated digestive disorders. Episodes of allergy have been described in association with exposure to even very small doses of A. simplex antigens and without the involvement of living parasites. Allergic reactions range from rapid onset and potentially lethal anaphylactic reactions to chronic, debilitating conditions. Dead, and occasionally live, nematodes were found to be not rare in a survey of fish served in Seattle sushi restaurants in the 1990s. (Audican et al. 2002; Audicana and Kennedy 2008 and references therein)
Adult stages of Anisakis simplex and Pseudoterranova decipiens reside in the stomachs of marine mammals, where they are embedded in the mucosa in clusters. Unembryonated eggs produced by adult females are passed in the feces of marine mammals. The eggs become embryonated in water, and first-stage larvae are formed in the eggs. The larvae molt, becoming second-stage larvae, and after the larvae hatch from the eggs, they become free-swimming. Larvae released from the eggs are ingested by crustaceans. The ingested larvae develop into third-stage larvae that are infective to fish and squid. The larvae migrate from the intestine to the tissues in the peritoneal cavity and grow up to 3 cm in length. Upon the host's death, larvae migrate to the muscle tissues, and through predation, the larvae are transferred from fish to fish. Fish and squid maintain third-stage larvae that are infective to humans and marine mammals. When fish or squid containing third-stage larvae are ingested by marine mammals, the larvae molt twice and develop into adult worms. The adult females produce eggs that are shed by marine mammals. Humans become infected by eating raw or undercooked infected marine fish. After ingestion, the anisakid larvae penetrate the gastric and intestinal mucosa, causing the symptoms of anisakiasis.
Communément appelé ver de phoque ou ver de morue, Pseudoterranova decipiens (Krabbe, 1978) est une espèce de vers parasites courant des phoques et de certains poissons ; elle appartient à la famille des anisakidés et à l'embranchement des nématodes.
Son cycle de vie, comprenant différents formes larvaires, exige un passage chez différents hôtes, faisant ainsi la boucle de la chaîne alimentaire: les œufs sont évacués avec les selles de phoque (ou de mammifère marin) puis deviennent des larves qui seront mangés par de petits crustacés, notamment les mysidés. Ce premier hôte devient alors le théâtre d'un nouveau stade larvaire jusqu'à ce qu'il soit mangé par un poisson ou un calmar. C'est à ce moment, où nous intervenons comme prédateur, que nous pouvons devenir parasité par ce nématode. Normalement, un mammifère marin joue ce rôle et devient l'hôte définitif où le P. decipiens vie son dernier stade larvaire et sa forme adulte.
La migration des Anisakidae à travers leurs hôtes et les produits chimiques qu'ils y libèrent peuvent leur induire plusieurs maladies, dont certaines mortelles; plusieurs cas de pathologies humaines dues au P. decipiens ont été rapportés. Comme ses cousins parasitant aussi le phoque, Anisakis simplex (ver de hareng) et Contracaecum osculatum, P. decipiens peut mesurer ordinairement jusqu'à 3 cm, avec un diamètre d'environ de 0,5 mm.
Pseudoterranova decipiens is een rondwormensoort uit de familie van de Anisakidae.[1] De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1878 door Krabbe.
Bronnen, noten en/of referenties
Torskekveis (Pseudoterranova decipiens) er en art i gruppen rundormer. Den forårsaker kveis hos atlanterhavstorsk[1] men kan også angripe andre fisk som f.eks. vanlig ulke (Myoxocephalus scorpius) og dvergulke (Taurulus bubalis)[2].
Den kan gi sykdom hos mennesker.[3] Genetiske studier kan tyde på at torskekveisen er delt opp i tre reproduktivt isolerte arter.[4]
Deler av livssyklusen foregår i selarter som steinkobbe (Phoca vitulina)[2]
Taksonomien er usikker og under endring spesielt når det gjelder oppdelingen i klasse og orden.[5]
Denne biologirelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den. Torskekveis (Pseudoterranova decipiens) er en art i gruppen rundormer. Den forårsaker kveis hos atlanterhavstorsk men kan også angripe andre fisk som f.eks. vanlig ulke (Myoxocephalus scorpius) og dvergulke (Taurulus bubalis).
Den kan gi sykdom hos mennesker. Genetiske studier kan tyde på at torskekveisen er delt opp i tre reproduktivt isolerte arter.
Deler av livssyklusen foregår i selarter som steinkobbe (Phoca vitulina)
Pseudoterranova decipiens är en parasit tillhörande fylumet rundmaskar och familjen Anisakidae[1]. De svenska trivialnamnen sälmask och torskmask förekommer för arten[2]. I Sverige är Pseudoterranova decipiens vanligt förekommande i fiskarterna torsk och rötsimpa[3]. Slutvärd är marina däggdjur, främst knubbsäl och gråsäl[4]. Infektion av Pseudoterranova decipiens hos människor ger uppkomst till sjukdomen anisakiasis[5]. Det finns närstående nematoder som också ger upphov till sjukdomen anisakiasis, ofta med värre symptom[6]. En av dem är Anisakis simplex.
Pseudoterranova decipiens har en livscykel som innefattar ett frilevande stadium samt tre parasitiska stadier[3]. Vattenlevande däggdjur sprider outvecklade ägg genom sin avföring som sedan sjunker till havsbottnen[7]. Där utvecklas äggen till ett embryo inuti ägghöljet[7]. Äggens inkuberingstid är från 7 till 125 dagar och äggen kläcks inte innan vattnet uppnår en temperatur på minst 0º C[8]. Larver kläcks ifrån äggen och äts sedan upp av ryggradslösa bottenlevande djur, framför allt kräftdjur[7]. Inuti värden utvecklas de till sitt tredje stadium. Larvstadiet kan infektera fiskar som äter värddjuret[7]. Väl inuti fisken tar sig larven från tarmen till bukhålan och muskulaturen där den överförs genom predation ifrån andra fiskar tills den når sin slutvärd i form av vattenlevande däggdjur, som äter en infekterad fisk[7].
Pseudoterranova decipiens klarar sig bäst nära kusten i temperaturer mellan 7º och 22º C[8]. Vid kallare vattentemperaturer sker en förminskad spridning av parasiten[9] . En faktor som stort påverkar utbredningen av Pseudoterranova decipiens är vattnets salintet[3]. I sitt frilevande stadium har Pseudoterranova decipiens svårt att överleva i sötvatten[3]. Vid en salinitet lägre än 7 % är infektionsgraden på fisken i området mycket mindre[3]. Detta ger parasiten goda förutsättningar att breda ut sig globalt och den återfinns på kusterna kring Skandinavien, Island, Japan, Korea, Chile samt nordöstra Nordamerika[8].
I Sverige förekommer Pseudoterranova decipiens huvudsakligen längs med Skånes och Blekinges kuster[10]. Parasiten förekommer också i Öresund, Kattegatt och Skagerack[10]. Skånes och Blekinges kuster är mest utsatta och mätningar på infektionsgraden har påvisat upp till 60 % infektionsgrad hos torsk samt upp till 100 % hos rötsimpa[10]. Generellt för parasiten är att utbredningen är större då det finns fler möjliga värdar i området[4]. I södra delar av Östersjön finns det ett tydligt samband mellan mängden sälar i området och infektionsgraden i fisk[10]. Norr om Skåne och Blekinge minskar infektionsgraden hos fisken kraftigt[10]. Runt Stockholmsområdet, Gotland och Ålands hav förekommer parasiten väldigt sällan[10].
Pseudoterranova decipiens infekterar fisken via födan och sprider sig sedan ut sig till bukhåla, organ och muskulatur[7]. Infekterade fiskar uppvisar oftast inga symptom, men vid kraftig infektion kan simförmågan och hälsostatusen påverkas negativt[10]. Infektionerna är inte en stor dödlighetsfaktor för fiskarna[4]. Infekterad fisk kan kännas igen på de bruna, gula, brunröda eller vita, ihopringlade larverna, som är från 1 till 6 cm långa som sitter i fiskens kött[4].
Intag av levande Pseudoterranova decipiens kan leda till invasiv eller icke invasiv anisakiasis och i vissa fall kan även en allergisk reaktion uppstå, även vid förtäring av döda parasiter[6]. Infektioner av människor är vanligast i regioner där mycket rå fisk äts[8].
När Pseudoterranova decipiens angriper och fäster sig i magens eller tarmens vävnad bidrar sårbildningen till en inflammatorisk respons[6]. Den inflammatoriska responsen leder till att eosinofiler bildar ett granulom vid såret, detta förekommer oftast en till två veckor efter den initiala infektionen[6][7].
Symptomen visar sig oftast inom några timmar men kan fördröjas upp till tre veckor[6]. Efter att en larv har intagits i kroppen kan kraftiga magsmärtor, illamående, kräkningar och diarré förekomma[8][10]. Det är möjligt att inflammationen förhindrar normal tarmfunktion, vilket leder till förstoppning[6]. Anisakiasis kan ibland misstas för blindtarmsinflammation, magsår, Crohn's eller andra mag- och tarmsjukdomar[6].
Infektion av Pseudoterranova decipiens identifieras med en endoskopisk undersökning av tarmen där förekomsten av parasiten påvisas[5]. Larverna dör ofta i människan inom tre veckor och i vissa fall uppstår inga symptom[6][11]. Men vid kraftig smärta rekommenderas att avlägsna parasiten via ett endoskopiskt ingrepp.
Icke invasiv anisakiasis visar ofta inga symptom, eftersom parasiten inte angriper människan som en värd. En kittlande känsla i halsen kan också förekomma och larven kan ibland hostas eller kräkas upp[10][7].
Fisk som är mellanvärdar för Pseudoterranova decipiens är lätta att känna igen, genom förekomsten av de ihopringlade larverna, 1-6 cm långa, som sitter i fiskens kött[4]. För att minska risken för infektion bör rått fiskkött inspekteras noga innan förtäring. För att förhindra smitta från fisk bör fisken hållas frusen i -20º C i minst 7 dagar eller vara tillagad och uppnå en innertemperatur på minst 63º C[12].
Pseudoterranova decipiens är en parasit tillhörande fylumet rundmaskar och familjen Anisakidae. De svenska trivialnamnen sälmask och torskmask förekommer för arten. I Sverige är Pseudoterranova decipiens vanligt förekommande i fiskarterna torsk och rötsimpa. Slutvärd är marina däggdjur, främst knubbsäl och gråsäl. Infektion av Pseudoterranova decipiens hos människor ger uppkomst till sjukdomen anisakiasis. Det finns närstående nematoder som också ger upphov till sjukdomen anisakiasis, ofta med värre symptom. En av dem är Anisakis simplex.
