Gladiolus communis ye una especie de gladiolu, orixinaria del Norte d'África, Asia occidental y sur d'Europa, y llargamente naturalizada en llugares llibres de xelaes n'otros llugares, tales como les partes costeres de les islles britániques al sudoeste[2]
Ye un brengosu cormoperenne qu'algama un tamañu de 1 m d'altor, con fueyes lliniales y flores de color rosa brillante en primavera. Dos subespecies identifíquense:
Nel cultivu d'esti postreru ganóse'l Award of Garden Merit de la Royal Horticultural Society.[3][4]
Gladiolus communis describióse por Carlos Linneo y espublizóse en Species Plantarum 1: 36–37. 1753.[5]
Gladiolus: nome xenéricu que s'atribúi a Plinio y fai referencia, per un sitiu, a la forma de les fueyes d'estes plantes, similares a la espada romana denomada "gladius". Per otru llau, tamién se refier al fechu de que na dómina de los romanos la flor del gladiolu apurrir a los gladiadores que trunfaben na batalla; por eso, la flor ye'l símbolu de la victoria.[6][7]
communis: epítetu llatín que significa "común".[8]
Castellanu: claveles de monte, clavelicos de pastor, cresta de gallu (2), espadaña terrestre, espadilla (2), estoque, estoque de dos filos, estoque yerba, estoque yerva, gallu, gladiolu (6), gladiolu común (2), gladiolu d'ente les panes, gladiolos, gladíolo, gradiolo, hiacinto poéticu, hierba estoque, lliriu, lliriu de San Juan, lliriu fedientu, palmillas, vara de santo Teresa, yerba estoque.[11]
Gladiolus communis ye una especie de gladiolu, orixinaria del Norte d'África, Asia occidental y sur d'Europa, y llargamente naturalizada en llugares llibres de xelaes n'otros llugares, tales como les partes costeres de les islles britániques al sudoeste
Adi qladiolus (lat. Gladiolus communis)[1] - qladiolus cinsinə aid bitki növü.[2]
El lliri d'espases (Gladiolus communis) és una espècie de planta del gènere gladiolus dins la família Iridaceae. N'hi ha dues subespècies: Gladiolus communis subsp. communis i Gladiolus communis subsp. byzantinus (Mill.) A. P. Ham.
Aquesta espècie de gladiol és herbàcia i perenne, fa de 0,5 a 1 m d'alt i és un geòfit. Els seus tubercles fan uns 20 mm de diàmetre; la tija no està ramificada, les fulles són alternades. Les fulles són simples i en forma d'espasa, fan de 10 a 70 cm de llargada i de 0,5 a 2,2 cm d'amplada. El marge de la fulla no està serrat.
Aquest gladiol era a principi del segle XIX una planta ornamental popular, però va ser substituït pel gladiol de jardí. A més s'usava com a planta medicinal.
El lliri d'espases (Gladiolus communis) és una espècie de planta del gènere gladiolus dins la família Iridaceae. N'hi ha dues subespècies: Gladiolus communis subsp. communis i Gladiolus communis subsp. byzantinus (Mill.) A. P. Ham.
Planhigyn blodeuol lluosflwydd ag iddo bỳlb ydy Blodyn-y-cleddyf dwyreiniol sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Iridaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Gladiolus communis a'r enw Saesneg yw Eastern gladiolus.[1]
Perthnasau agos iddo yw'r Iris, ffrisia, Blodyn-y-cleddyf a saffrm. Mae ei ddail yn debyg i laswellt, gyda phlyg fertig drwy'r canol. Oherwydd y bỳlb, mae'n medru goddef tân a thymheredd isel.
Planhigyn blodeuol lluosflwydd ag iddo bỳlb ydy Blodyn-y-cleddyf dwyreiniol sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Iridaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Gladiolus communis a'r enw Saesneg yw Eastern gladiolus.
Perthnasau agos iddo yw'r Iris, ffrisia, Blodyn-y-cleddyf a saffrm. Mae ei ddail yn debyg i laswellt, gyda phlyg fertig drwy'r canol. Oherwydd y bỳlb, mae'n medru goddef tân a thymheredd isel.
Die Gewöhnliche Siegwurz (Gladiolus communis) ist eine Pflanzenart aus der Gattung der Gladiolen (Gladiolus) in der Familie der Schwertliliengewächse (Iridaceae).
Die Gewöhnliche Siegwurz ist eine ausdauernde krautige Pflanze, die Wuchshöhen von 0,5 bis zu 1 m erreicht. Als Überdauerungsorgane bildet dieser Geophyt Knollen mit etwa 20 mm Durchmesser. Der Stängel ist unverzweigt. Die Laubblätter sind wechselständig und zweizeilig am Stängel verteilt. Die einfachen, langen, schwertförmigen, parallelnervigen Laubblätter sind etwa 10 bis 70 Zentimeter lang und 0,5 bis 2,2 Zentimeter breit. Der Blattrand ist glatt.
Es werden endständige, verzweigte oder unverzweigte, ährige Blütenstände gebildet, die Tragblätter und etwa 10 bis 20 Blüten enthalten. Die ungestielten, zwittrigen, dreizähligen Blüten sind zygomorph. Die Blütenröhre ist etwa 10 bis 12 mm lang. Es sind zwei Kreise mit je drei verschiedengestaltigen Blütenhüllblättern vorhanden, sie sind rötlich violett, die äußeren drei Blütenhüllblätter besitzen einen weißen Streifen in der Mitte. Es ist nur der innere Kreis mit drei freien, fertilen Staubblättern vorhanden, denn sie stehen dem äußeren Blütenhüllblättern gegenüber. Die Staubfäden weisen eine Länge von 12 bis 15 mm auf und die Staubbeutel sind 10 bis 13 mm lang. Drei Fruchtblätter sind zu einem unterständigen Fruchtknoten verwachsen. Der Griffel endet in drei Narben. Die Blütezeit reicht meist von Juni bis Juli, teilweise beginnt sie im Mai oder dauert bis Oktober.
Die dreifächerige Kapselfrucht weist eine Länge von 18 bis 24 mm auf enthält viele Samen. Die breit geflügelten Samen weisen einen Durchmesser von 4 bis 6 mm auf.
Gladiolus communis und Gladiolus × byzantinus wurden oft als Unterarten einer Art angesehen. Gladiolus × byzantinus Mill. ist aber die Hybride zwischen Gladiolus dubius und Gladiolus italicus. Die Unterschiede sind:
Die Laubblätter sind 30 bis 50 Zentimeter lang und 0,5 bis 1,5 Zentimeter breit. Der ährige Blütenstand weist oft 2 bis 3 Seitenzweige auf. Die unteren Blattscheiden sind grün- oder rosanervig. Die unteren Perigonzipfel sind mehr oder weniger gleich, 30 bis 40 Millimeter lang, 10 bis 20 Millimeter breit und oft purpurrosa. Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 120.[1] Sie kommt im westlichen und zentralen Mittelmeergebiet, auf der Krim und im Kaukasus vor.[2] In Nordamerika ist sie ein Neophyt.[2] In Süddeutschland gedeiht sie dann in Moorwiesen als Charakterart des Verbands Molinion.[3]
Die Laubblätter sind 30 bis 70 Zentimeter lang und 0,8 bis 2,2 Zentimeter breit. Die Grundblattscheiden sind oft dunkelrotnervig. Der ährige Blütenstand weist oft ein bis zwei Seitenzweige. Die unteren Perigonzipfel sind verschieden, der mittlere ist breiter, länger und hat einen weißen Mittelfleck. Sie sind 30 bis 45 Millimeter lang, 15 bis 25 Millimeter breit und purpurrot. Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 90 oder 120.[4] Sie kommt in Marokko, Algerien, Tunesien, Spanien, Frankreich, Korsika, Sardinien, Italien, Sizilien und Kreta vor.[2] Sie gedeiht in Zwergpalmengebüschen und Getreidefeldern.
Die Gewöhnliche Siegwurz war bis zur 1. Hälfte des 19. Jahrhunderts eine verbreitete Zierpflanze, wurde dann aber durch Garten-Gladiolen (Gladiolus × hortulanus-Hybriden) verdrängt. Außerdem ist sie früher als Heilpflanze genutzt worden. Heute wird sie kaum noch kultiviert.
Die Gewöhnliche Siegwurz (Gladiolus communis) ist eine Pflanzenart aus der Gattung der Gladiolen (Gladiolus) in der Familie der Schwertliliengewächse (Iridaceae).
Gladiolus communis, the eastern gladiolus,[2] or common corn-flag,[3][4] is a species of flowering plant in the family Iridaceae, native to temperate northern Africa, western Asia and southern Europe, from the Mediterranean to the Caucasus,[4] and widely naturalised in frost-free locations elsewhere – such as coastal parts of the southwestern British Isles.[5]
It is a vigorous cormous herbaceous perennial growing to 1 m (3 ft 3 in) tall with linear leaves and bright pink flowers in spring. Two subspecies are identified:
In cultivation the latter has gained the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit.[6][7][8]
Gladiolus communis, the eastern gladiolus, or common corn-flag, is a species of flowering plant in the family Iridaceae, native to temperate northern Africa, western Asia and southern Europe, from the Mediterranean to the Caucasus, and widely naturalised in frost-free locations elsewhere – such as coastal parts of the southwestern British Isles.
It is a vigorous cormous herbaceous perennial growing to 1 m (3 ft 3 in) tall with linear leaves and bright pink flowers in spring. Two subspecies are identified:
G. communis subsp. communis G. communis subsp. byzantinus (Mill.) A. P. Ham.In cultivation the latter has gained the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit.
G. communis subsp. byzantinus
Gladiolus communis es una especie de gladiolo, originaria del Norte de África, Asia occidental y sur de Europa, y ampliamente naturalizada en lugares libres de heladas en otros lugares, tales como las partes costeras de las islas británicas al sudoeste[2]
Es un vigoroso cormoperenne que alcanza un tamaño de 1 m de altura, con hojas lineares y flores de color rosa brillante en primavera.
En el cultivo de este último se ha ganado el Award of Garden Merit de la Royal Horticultural Society.[3][4]
Gladiolus communis fue descrita por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 1: 36–37. 1753.[5]
Gladiolus: nombre genérico que se atribuye a Plinio y hace referencia, por un lado, a la forma de las hojas de estas plantas, similares a la espada romana denominada "gladius". Por otro lado, también se refiere al hecho de que en la época de los romanos la flor del gladiolo se entregaba a los gladiadores que triunfaban en la batalla; por eso, la flor es el símbolo de la victoria.[6][7]
communis: epíteto latino que significa "común".[8]
Castellano: claveles de monte, clavelicos de pastor, cresta de gallo (2), espadaña terrestre, espadilla (2), estoque, estoque de dos filos, estoque yerba, estoque yerva, gallo, gladiolo (6), gladiolo común (2), gladiolo de entre los panas, gladiolos, gladíolo, gradiolo, hiacinto poético, hierba estoque, lirio, lirio de San Juan, lirio fétido, palmillas, vara de santa Teresa, yerba estoque.[11]
Gladiolus communis es una especie de gladiolo, originaria del Norte de África, Asia occidental y sur de Europa, y ampliamente naturalizada en lugares libres de heladas en otros lugares, tales como las partes costeras de las islas británicas al sudoeste
Smužkaty mječik (Gladiolus communis) je rostlina ze swójby škleńčicowych rostlinow (Iridaceae).
Smužkaty mječik (Gladiolus communis) je rostlina ze swójby škleńčicowych rostlinow (Iridaceae).
Småblommig sabellilja (Gladiolus communis) är en växtart familjen irisväxter och förekommer naturligt från södra och centrala Europa till Iran och nordvästra Afrika. Arten odlas ibland som trädgårdsväxt i Sverige.
Småblommig sabellilja är en flerårig ört med rotknöl. Den är vårväxande och stjälken blir mellan 50 och 100 cm hög, ofta med två eller tre grenar. De nedre bladen blir 30-70 cm långa och 1,0-2,5 cm breda. Blommorna är vanligen fler än 10 stycken och sitter i två rader i ett glest ax, de är rosa till djupt purpurröda. Blompipen är något krökt och kronans flikar är vanligen överlappande. Ståndarknapparna är inte längre än ståndarsträngarna. Fröna är vingade. Arten blommar under tidig sommar.
Två underarter kan urskiljas, men World Checklist of Monocotyledons erkänner inte dessa underarter.
Odlade plantor skiljer sig något från vilda, de är nästan sterila och har 90 kromosomer istället för 120.
Småblommig sabellilja liknar mörkröd sabellilja (G. illyricus) som skiljer sig genom att ha färre än 10 blommor och en ogrenad stjälk. En annan liknande art är rysk sabellilja (G. imbricatus) som dock har blommor i en enradig blomställning.
Korsningar med mörkröd sabellilja har fått namnet Gladiolus ×dubius.
Småblommig sabellilja (Gladiolus communis) är en växtart familjen irisväxter och förekommer naturligt från södra och centrala Europa till Iran och nordvästra Afrika. Arten odlas ibland som trädgårdsväxt i Sverige.
Småblommig sabellilja är en flerårig ört med rotknöl. Den är vårväxande och stjälken blir mellan 50 och 100 cm hög, ofta med två eller tre grenar. De nedre bladen blir 30-70 cm långa och 1,0-2,5 cm breda. Blommorna är vanligen fler än 10 stycken och sitter i två rader i ett glest ax, de är rosa till djupt purpurröda. Blompipen är något krökt och kronans flikar är vanligen överlappande. Ståndarknapparna är inte längre än ståndarsträngarna. Fröna är vingade. Arten blommar under tidig sommar.
Це багаторічна трав'яниста рослина, яка досягає висот від 0,5 до 1 м. Утворює бульби з діаметром близько 20 мм. Стебло нерозгалужене. Листки чергові, поширюється у двох рядках на стеблі, приблизно від 10 до 70 сантиметрів в довжину і від 0,5 до 2,2 сантиметрів шириною; краї гладкі.
Суцвіття містять від 10 до 20 квіток. Квіткова трубка довжиною близько 10—12 мм. Квіти червонувато-фіолетові з білими смугами посередині. Основний час цвітіння з червня по липень, частково він починається в травні й триває до жовтня.
Капсула плоду має довжину від 18 до 24 мм і містить багато насіння. Широке крилате насіння має діаметр від 4 до 6 мм.
Росте в Середземноморському регіоні (у тому числі Криму), Ірані й Кавказі. Рослина була поширеною декоративною рослиною до першої половини 19-го століття, але потім була замінена садовим гладіолусом (Gladiolus × hortulanus-гібриди)
Gladiolus communis là một loài thực vật có hoa trong họ Diên vĩ. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.[1]
Gladiolus communis là một loài thực vật có hoa trong họ Diên vĩ. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.
Gladiolus communis L., 1753
Шпажник обыкновенный, или гладиолус обыкновенный (лат. Gladíolus commúnis) — многолетнее травянистое луковичное растение, вид рода Шпажник (Gladiolus) семейства Ирисовые.
Это многолетнее травянистое растение, которое достигает в высоту от 0,5 до 1 м. Образует клубни диаметром около 20 мм. Стебель неразветвлённый. Листья очередные, располагаются в два ряда на стебле, примерно от 10 до 70 сантиметров в длину и от 0,5 до 2,2 см шириной; края гладкие.
Соцветия содержат от 10 до 20 цветков. Цветочная трубка длиной около 10-12 мм. Цветы красновато-фиолетовые с белыми полосами посередине. Основной период цветения с июня по июль, частично оно начинается в мае и продолжается до октября.
Капсула плода имеет длину от 18 до 24 мм и содержит много семян. Широкое крылатое семя имеет диаметр от 4 до 6 мм.
Вид растёт в Средиземноморском регионе (в том числе Крым), Иране и Кавказе. Вид был распространённым декоративным растением до первой половины 19-го века, но затем его вытеснил садовый гладиолус (Gladiolus × hortulanus-гибриды).
Шпажник обыкновенный, или гладиолус обыкновенный (лат. Gladíolus commúnis) — многолетнее травянистое луковичное растение, вид рода Шпажник (Gladiolus) семейства Ирисовые.
Это многолетнее травянистое растение, которое достигает в высоту от 0,5 до 1 м. Образует клубни диаметром около 20 мм. Стебель неразветвлённый. Листья очередные, располагаются в два ряда на стебле, примерно от 10 до 70 сантиметров в длину и от 0,5 до 2,2 см шириной; края гладкие.
Соцветия содержат от 10 до 20 цветков. Цветочная трубка длиной около 10-12 мм. Цветы красновато-фиолетовые с белыми полосами посередине. Основной период цветения с июня по июль, частично оно начинается в мае и продолжается до октября.
Капсула плода имеет длину от 18 до 24 мм и содержит много семян. Широкое крылатое семя имеет диаметр от 4 до 6 мм.
Вид растёт в Средиземноморском регионе (в том числе Крым), Иране и Кавказе. Вид был распространённым декоративным растением до первой половины 19-го века, но затем его вытеснил садовый гладиолус (Gladiolus × hortulanus-гибриды).