Gallirallus philippensis[2] ye una especie d'ave gruiforme de la familia Rallidae mesma de Filipines, la Wallacea y Oceanía.
Camufláu ente les fueyes y el sotobosque pol so plumaxe rayáu y motudu, abonda en llugares onde la vexetación cubre les veres o n'agües abiertes, yá sía'l mar o un llagu d'agua duce, un banzáu o una llamarga nuna pradería húmeda. Ye siempres cautelosu, pero ye menos cobarde nos sos periodos activos, mientres el tapecer y pela nueche. De día permanez ente la vexetación. Si fuérzase-y a movese, allóñase volando con dificultá coles pates colgando.
Delles poblaciones vuelen llargues distancies mientres la migración, y otres nun son migratories. Aliméntase d'inseutos y otros invertebraos, pequeños moluscos, granes y otres partes de les plantes.
Alcuéntrase ámpliamente distribuyíu por Oceanía y la rexón más oriental del Sudéste asiáticu. Estiéndese dende Filipines pola Wallacea y cuasi toles islles de Melanesia, llegando hasta les rexones costeres d'Australia y el norte de Nueva Zelanda.[3]
Conócense 23 subespecies de Gallirallus philippensis:[4]
Gallirallus philippensis ye una especie d'ave gruiforme de la familia Rallidae mesma de Filipines, la Wallacea y Oceanía.
El rascló de clatell vermell (Hypotaenidia philippensis) és un ocell de la família dels ràl·lids (Rallidae) que habita aiguamolls, pantans, manglars, boscos i altres hàbitats a un bon nombre d'illes, des de les Filipines, Sulawesi i Flores, cap a l'est, per les Moluques, Nova Guinea, Arxipèlag de Bismarck, República de Palau, Vanuatu, Salomó, Fiji, Wallis i Futuna, Samoa, Tonga, Niue i Norfolk, fins zones costaneres d'Austràlia i illes properes, Tasmània, Nova Zelanda i les illes Auckland i Macquarie.
El rascló de clatell vermell (Hypotaenidia philippensis) és un ocell de la família dels ràl·lids (Rallidae) que habita aiguamolls, pantans, manglars, boscos i altres hàbitats a un bon nombre d'illes, des de les Filipines, Sulawesi i Flores, cap a l'est, per les Moluques, Nova Guinea, Arxipèlag de Bismarck, República de Palau, Vanuatu, Salomó, Fiji, Wallis i Futuna, Samoa, Tonga, Niue i Norfolk, fins zones costaneres d'Austràlia i illes properes, Tasmània, Nova Zelanda i les illes Auckland i Macquarie.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Rhegen dorchfrown (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: rhegennod torchfrown) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Rallus philippensis; yr enw Saesneg arno yw Buff-banded rail. Mae'n perthyn i deulu'r Rhegennod (Lladin: Rallidae) sydd yn urdd y Gruiformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn R. philippensis, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia ac Awstralia.
Mae'r rhegen dorchfrown yn perthyn i deulu'r Rhegennod (Lladin: Rallidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Corsiar Porphyrio porphyrio Iâr ddŵr Allen Porphyrio alleni Rhegen adeinresog Nesoclopeus poecilopterus Rhegen Andaman Rallina canningi Rhegen dywyll Pardirallus nigricans Rhegen goeslwyd Rallina eurizonoides Rhegen Ynys Inaccessible Atlantisia rogersi Tacahe Porphyrio mantelliAderyn a rhywogaeth o adar yw Rhegen dorchfrown (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: rhegennod torchfrown) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Rallus philippensis; yr enw Saesneg arno yw Buff-banded rail. Mae'n perthyn i deulu'r Rhegennod (Lladin: Rallidae) sydd yn urdd y Gruiformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn R. philippensis, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia ac Awstralia.
Chřástal páskovaný (Gallirallus philippensis) je 25–33 cm[1] velký, výrazně zbarvený pták z čeledi chřástalovitých.
Tvoří řadu poddruhů,[2] které se vyskytují na rozsáhlém území Australasie a na řadě ostrovů v jihozápadní oblasti Tichého oceánu, včetně Filipín, Nové Guiney, Austrálie a Nového Zélandu.[1][3] K životu přitom vyhledává mokřadní krajiny s hustou nízkou vegetací.[2]
Jedná se o především na zemi žijícího ptáka s převážně hnědou svrchní částí těla, bílou, černě pruhovanou spodinou, výrazným bílým pruhem nad okem, kaštanově hnědým zbarvením na hlavě a zátylku a silným pruhem na hrudi.
Žije samostatně nebo v párech. Živí se širokou škálou bezobratlých i malých obratlovců, semeny, spadanými plody a mršinami. Hnízdo staví obvykle v husté vegetaci blízko vody. V jedné snůšce je pak 5-8 vajec, na kterých sedí asi 19 dnů.[4]
Ačkoli mohou být některé ostrovní populace ohrožené nebo dokonce vyhubené, je chřástal páskovaný v Červeném seznamu IUCN stále zařazen do kategorie málo dotčených druhů.[3]
Chřástal páskovaný (Gallirallus philippensis) je 25–33 cm velký, výrazně zbarvený pták z čeledi chřástalovitých.
Tvoří řadu poddruhů, které se vyskytují na rozsáhlém území Australasie a na řadě ostrovů v jihozápadní oblasti Tichého oceánu, včetně Filipín, Nové Guiney, Austrálie a Nového Zélandu. K životu přitom vyhledává mokřadní krajiny s hustou nízkou vegetací.
Jedná se o především na zemi žijícího ptáka s převážně hnědou svrchní částí těla, bílou, černě pruhovanou spodinou, výrazným bílým pruhem nad okem, kaštanově hnědým zbarvením na hlavě a zátylku a silným pruhem na hrudi.
Žije samostatně nebo v párech. Živí se širokou škálou bezobratlých i malých obratlovců, semeny, spadanými plody a mršinami. Hnízdo staví obvykle v husté vegetaci blízko vody. V jedné snůšce je pak 5-8 vajec, na kterých sedí asi 19 dnů.
Ačkoli mohou být některé ostrovní populace ohrožené nebo dokonce vyhubené, je chřástal páskovaný v Červeném seznamu IUCN stále zařazen do kategorie málo dotčených druhů.
Ko e veka ko e manupuna tuʻufonua i Tongá ni pe mo mafolalahia. Ko hono lahi ko e senitimita ʻe 25. ʻOku ne lata ʻi he vao fihi. ʻOku ui Moho-pereru ʻi he lea fakamauli.
ʻOku kau ki he kāinga tatau mo e moho, ko e manupuna siʻi ange mo tātātaha.
Ko e veka ko e manupuna tuʻufonua i Tongá ni pe mo mafolalahia. Ko hono lahi ko e senitimita ʻe 25. ʻOku ne lata ʻi he vao fihi. ʻOku ui Moho-pereru ʻi he lea fakamauli.
ʻOku kau ki he kāinga tatau mo e moho, ko e manupuna siʻi ange mo tātātaha.
El rascón filipino (Gallirallus philippensis)[2] es una especie de ave gruiforme de la familia Rallidae propia de Filipinas, la Wallacea y Oceanía.
Camuflado entre las hojas y el sotobosque por su plumaje rayado y moteado, abunda en lugares donde la vegetación cubre las orillas o en aguas abiertas, ya sea el mar o un lago de agua dulce, un pantano o una charca en una pradera húmeda. Es siempre cauteloso, pero es menos tímido en sus períodos activos, durante el crepúsculo y por la noche. De día permanece entre la vegetación. Si se le fuerza a moverse, se aleja volando con dificultad con las patas colgando.
Algunas poblaciones vuelan largas distancias durante la migración, y otras no son migratorias. Se alimenta de insectos y otros invertebrados, pequeños moluscos, semillas y otras partes de las plantas.
Se encuentra ampliamente distribuido por Oceanía y la región más oriental del Sudeste asiático. Se extiende desde Filipinas por la Wallacea y casi todas las islas de Melanesia, llegando hasta las regiones costeras de Australia y el norte de Nueva Zelanda.[3]
Se conocen 23 subespecies de Gallirallus philippensis:[4][5][6]
El rascón filipino (Gallirallus philippensis) es una especie de ave gruiforme de la familia Rallidae propia de Filipinas, la Wallacea y Oceanía.
Gallirallus philippensis Gallirallus generoko animalia da. Hegaztien barruko Rallidae familian sailkatua dago.
Gallirallus philippensis Gallirallus generoko animalia da. Hegaztien barruko Rallidae familian sailkatua dago.
Itkuluhtakana (Hypotaenidia philippensis) on Tyynen valtameren läntisillä saarilla, Australiassa ja Oseaniassa elävä rantakana. Siitä tunnetaan 20 alalajia. Carl von Linné kuvaili lajin holotyypin Filippiineiltä vuonna 1766.[2]
Itkuluhtakanan ruumiinpituus on 28–33 senttiä ja paino noin 130 grammaa. Se on keskikokoinen ja lyhytjalkainen heimonsa edustaja.[3] Sukupuolten väritys on samanlainen, mutta koiraat ovat kuitenkin hieman naaraita suurempia. Pää on kastanjanruskean harmaan kuvioima. Leuka on valkoinen ja kurkku harmaa. Selkäpuolella ja siipisulissa on vaihtelevaa mustan, ruskean ja valkoisen muodostamaa täplitystä ja juovakuviointia.[4] Vatsapuolella on mustan valkoisen ristikkokuviointia.[3] Rinnassa on myös ruskea täplä. Nokka on vaaleanpunainen, jalat pinkinharmaat.[4] Silmät ovat ruskeat.[3] Nuorten lintujen nokka on mustanharmaa ja höyhenpeite on laimeampi. Niiden pään kuviointi ei myöskään ole yhtä erottuva.[4]
Itkuluhtakanaa tavataan Kaakkois-Aasiassa, Filippiineillä, Australiassa, Uudessa-Guineassa, Uudessa-Seelannissa ja useilla Tyynenmeren saarilla kuten Samoalla, Salomonsaarilla, Fidžillä, Tongalla, Vanuatulla, Lord Howella ja Norfolkinsaarella.[3][1] Laji on harhaillut myös Mauritiuksella.[1] Itkuluhtakana ei ole lajina vaarassa, mutta jotkin alalajit ovat uhattuina tai jo hävinneet. Esimerkiksi Kookossaarilla elävä alalaji G. p. andrewsi elää enää yhdellä atollisaarella 850–1000 linnun voimin. Kissat, rotat, metsästys ja elinympäristöjen tuhoaminen ovat hävittäneet sen jo muualta.[4]
Lajin elinympäristöä ovat monenlaiset kosteikkoalueet kuten marskimaat, suot, joet, suistot, laguunit, järvet ja myös viljelykset. Sitä on tavattu jopa Sydneyn Royal Botanic Gardensissa. Itkuluhtakana suosii alueita, joissa on tiheää kasvillisuutta, kuten pitkää ruohoa tai ruovikkoa.[4][3]
Itkuluhtakanoja näkee liikkuvan yksin tai pareittain. Se on piilotteleva laji, joskaan ei arka. Häirittynä itkuluhtakana piiloutuu. Se on pääosin paikkalintu, mutta saattaa tehdä muuttojakin, joskaan niistä ei tiedetä paljoa.[3] Laji on kaikkiruokainen, ja se nappaa saaliinsa yleensä nopealla iskulla hieman avoimella nokallaan. Se voi myös nokkia ruokapalaa kuten etanaa, kunnes se rikkoontuu auki. Laajaan ravintovalikoimaan kuuluvat madot, nilviäiset, äyriäiset, hämähäkit, hyönteiset, pikkukalat, sammakkoeläimet, merikilpikonnan poikaset ja niiden munat, toiset linnut, linnunpoikaset, raadot, hedelmät, siemenet ja muu kasviravinto,[4] sekä jätteet.[3] Se voi olla ruuanhaussa mihin vuorokaudenaikaan tahansa, mutta ruokailee yleisimmin varhaisaamulla ja iltahämärässä.[4]
Pesimisaika vaihtelee levinneisyysalueen mukaan. Tropiikissa itkuluhtakana voi pesiä ympäri vuoden. Pesä on joko tiheän kasvillisuuden alla tai sen seassa, esimerkiksi pitkässä ruohikossa, kaislikossa, puussa tai pensaassa.[4] Itkuluhtakanat tekevät kuppimaisen pesän heinästä ja ruo`osta.[3] Naaras munii 4–8 munaa, joita sekä naaras että koiras hautovat 18–19 päivää.[4] Poikaset lähtevät pesästään vuorokauden kuluessa kuoriutumisestaan. Ne jäävät kuitenkin vielä vanhempiensa luokse. Ne ruokkivat yleensä itse itsensä, mutta voivat hyvin saada ruokaa myös emoltaan.[3] Poikaset häädetään pois 5–9 viikon ikäisinä. Niistä tulee lentokykyisiä kahden kuukauden iässä. Itkuluhtakanat lisääntyvät luultavasti jo kaksivuotiaina.[4] Joinain pesimiskausina pari voi kasvattaa kaksikin poikuetta.[3]
Itkuluhtakana (Hypotaenidia philippensis) on Tyynen valtameren läntisillä saarilla, Australiassa ja Oseaniassa elävä rantakana. Siitä tunnetaan 20 alalajia. Carl von Linné kuvaili lajin holotyypin Filippiineiltä vuonna 1766.
Gallirallus philippensis
Le Râle tiklin (Gallirallus philippensis) est une espèce d'oiseaux de la famille des Rallidae.
Cet oiseau vit à travers une grande partie de l'Australie et dans la région sud-ouest du Pacifique.
Gallirallus philippensis
Gallirallus philippensis - MHNT Un râle tiklin en Nouvelle-Galles du Sud, Australie. Novembre 2020.Le Râle tiklin (Gallirallus philippensis) est une espèce d'oiseaux de la famille des Rallidae.
Mandar-padi kalung-kuning (Gallirallus philippensis),[2] atau mandar bergaris kekuning-kuningan, adalah seekor mandar berukuran menengah dari keluarga Rallidae. Spesies tersebut terdiri dari beberapa subspesies yang ditemukan di seluruh wilayah Australasia dan barat daya Pasifik, yang meliputi Filipina (dimana hewan tersebut dikenal dengan sebutan tikling), Nugini, Australia, Selandia Baru (dimana hewan tersebut dikenal dengan sebutan mandar bergaris atau moho-pereru dalam bahasa Māori),[3] dan sejumlah pulau kecil, yang melingkupi rangkaian latitude dari tropis sampai Subantarktik.
Subspesies yang dideskripsikan meluputi:[4][5][6]
Mandar-padi kalung-kuning (Gallirallus philippensis), atau mandar bergaris kekuning-kuningan, adalah seekor mandar berukuran menengah dari keluarga Rallidae. Spesies tersebut terdiri dari beberapa subspesies yang ditemukan di seluruh wilayah Australasia dan barat daya Pasifik, yang meliputi Filipina (dimana hewan tersebut dikenal dengan sebutan tikling), Nugini, Australia, Selandia Baru (dimana hewan tersebut dikenal dengan sebutan mandar bergaris atau moho-pereru dalam bahasa Māori), dan sejumlah pulau kecil, yang melingkupi rangkaian latitude dari tropis sampai Subantarktik.
Il rallo delle Filippine (Hypotaenidia philippensis Linnaeus, 1766) è un uccello della famiglia dei Rallidi diffuso in gran parte dell'Australasia e su molte isole del Pacifico sud-occidentale[2], comprese Filippine (dove è conosciuto col nome di Tickling), Nuova Guinea, Australia e Nuova Zelanda (dove viene chiamato Banded Rail, «rallo fasciato», o Moho-pereru in lingua māori[3]), nonché su un gran numero di isole più piccole, dai tropici alla regione subantartica.
Attualmente vengono riconosciute 20 sottospecie di rallo delle Filippine[2], una delle quali scomparsa in tempi recenti:
Il rallo delle Filippine misura circa 30 cm di lunghezza. Le regioni superiori sono di colore prevalentemente marrone, mentre quelle inferiori sono finemente striate di bianco e nero. Presenta inoltre la regione sopracciliare bianca, due bande castane che dai lati del becco si congiungono dietro la nuca e una banda color camoscio sul petto.
Il rallo delle Filippine occupa un areale vastissimo, che comprende gran parte della regione indomalese, dell'Australasia e dell'Oceania. È presente sulle isole Cocos e Keeling, nelle Filippine, in Indonesia, nelle Palau, in Papua Nuova Guinea, nelle isole Salomone, in Australia, sull'isola Norfolk, in Nuova Zelanda, in Nuova Caledonia e nei gruppi insulari di Vanuatu, Figi, Tonga, Samoa e Niue. Una sottospecie, G. p. macquariensis, viveva sull'isola Macquarie, ma scomparve alla fine del XIX secolo[5].
Il rallo delle Filippine è un comune uccello di ripa dal piumaggio macchiettato e rigato che si mimetizza tra le foglie e nel sottobosco. Frequenta luoghi dove la copertura vegetale cinge una zona di acque aperte, sia che si tratti del mare, di un lago d'acqua dolce, di una palude o di uno stagno nella prateria umida. È cauto, ma diventa meno timido durante il periodo di attività, al crepuscolo e durante la notte. Di giorno tende a stare nella fitta vegetazione. Se costretto a spostarsi, vola via goffamente con le zampe penzoloni. Alcune popolazioni coprono lunghe distanze in migrazione, anche se altre rimangono in un luogo per tutto l'anno. La dieta comprende insetti e altri invertebrati, piccoli molluschi, semi e altre parti vegetali.
Il nido è costituito da una depressione nel terreno, foderata di erba e foglie, nascosta nella fitta vegetazione, spesso a una certa distanza dall'acqua[6].
Il rallo delle Filippine (Hypotaenidia philippensis Linnaeus, 1766) è un uccello della famiglia dei Rallidi diffuso in gran parte dell'Australasia e su molte isole del Pacifico sud-occidentale, comprese Filippine (dove è conosciuto col nome di Tickling), Nuova Guinea, Australia e Nuova Zelanda (dove viene chiamato Banded Rail, «rallo fasciato», o Moho-pereru in lingua māori), nonché su un gran numero di isole più piccole, dai tropici alla regione subantartica.
Geelbandral (Gallirallus philippensis) is een ral die voorkomt in grote delen van Australazië en het zuidwesten van de Grote Oceaan.
De geelbandral is een grotendeels terrestrische vogel, die ongeveer 28 tot 33 cm lang wordt.[2] De bovenzijde is voornamelijk bruin, de onderzijde is zwart met wit. Ze hebben een witte wenkbrauw, een kastanjebruine band van de snavel tot in de nek en een vaalgele band op de borst.
De geelbandral komt voor in grote delen van Australazië en het zuidwesten van de Grote Oceaan waaronder de Filipijnen, Nieuw-Guinea, Australië en talloze kleinere eilanden van de tropen tot aan de Sub-antarctische Eilanden.
Het leefgebied bestaat uit een groot aantal typen draslanden zoals moerassen, meertjes, beken, overstromingsvlakten, riviermondingen, mangrove en afvalwaterzuiveringen. Bovendien kan de vogel aangetroffen worden in droog grasland, heide, half bebost gebied met struikgewas, weiland, akkers, grote tuinen, parken, vliegvelden en golfterreinen, mits er dicht struikgewas of riet in de nabijheid is om zich in te verbergen. De vogel komt zelfs voor op kale eilanden en tot op 3600 m boven zeeniveau.[3]
Er zijn 22 ondersoorten bekend van de geelbandral:[4]
De geelbandral is een allesetende aaseter. Hun dieet bestaat onder andere uit diverse soorten gewervelden en ongewervelden, zaden, gevallen fruit en ander plantaardig materiaal. Verder eten ze afval en aas.
Het nest van de geelbandral is meestal te vinden in dichte gras of roodachtige vegetatie vlak bij het water. De gemiddelde leg is vijf tot 8 eieren per keer.
De vogel heeft een groot verspreidingsgebied en ook een groot aanpassingsvermogen. Op een paar eilanden wordt deze ral echter bedreigd door ingevoerde huiskatten en andere predatoren zoals op sommige de Fijieilanden. Op Taveuni, West-Samoa en Niue is het echter een algemeen voorkomende vogelsoort. Daarom staat de soort als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesGeelbandral (Gallirallus philippensis) is een ral die voorkomt in grote delen van Australazië en het zuidwesten van de Grote Oceaan.
Bandrikse (Gallirallus philippensis) er ein vassfugl i riksefamiliener ein svært spreidd, mellomstor rikse i karakteristiske farger. Denne arten er utbreidd i store delar av den australasiatiske regionen og i den sørvestlege stillehavsregionen. Dette inkluderer Filippinane, Ny-Guinea, Australia, New Zealand og ei mengd mindre øyar, som dekker ei rekkje breiddegradar frå tropane sør til den subantarktiske regionen.
Det er ein i stor grad bakkelevande fugl på storleik med ei lita tamhøne, ca. 30 centimeter med kroppssvekt på 170 gram. Bandriksa har hovudsakleg brun overside, fine striper i svart og kvitt på undersida, eit langt kvitt augebryn, kastanjefarga band frå nebbrota rundt nakken, med eit gulbrunt band tvers over brystet. Kinn, hals og øvre bryst har grå farge. Nebbet er langt, kraftig og brunfarga. Dei nyttar ei rekkje fuktige habitat eller våtmarker med låg, tett vegetasjon som gøymsle. Dei kan bruke mangroveskog og andre salte miljø. Fuglane er vanlegvis ganske skjerre, men kan bli tillitsfulle, til dømes på stader lagt til rette for rekreasjon på øyar innanfor det store barriererevet i Australia.[1]
Bandriksa er ein altetar som beitar på ei rekkje terrestriske virvellause dyr og små virveldyr, frø, nedfallsfrukt og anna vegetabilske matkjelder, og dessutan åtsel og avfall.
Dei plasserer vanlegvis reira i tett vegetasjon av gras eller takrøyr nær vatn. Storleiken på kulla kan vere 3-4, på New Zealand 5-6, truleg med fleire kull i sesongen. Sjølv om nokre øypopulasjonar kan vere truga, eller til og med utrydda av introduserte rovdyr, er arten som heilskap rekna som livskraftig og stabil.[2] Arten har hatt tilbakegang på New Zealand på grunn av habitattap og indroduserte rovdyr, og finst no mest i mangrovar og i vårmarker med ferskvatn på Nordøya.
Bandrikse (Gallirallus philippensis) er ein vassfugl i riksefamiliener ein svært spreidd, mellomstor rikse i karakteristiske farger. Denne arten er utbreidd i store delar av den australasiatiske regionen og i den sørvestlege stillehavsregionen. Dette inkluderer Filippinane, Ny-Guinea, Australia, New Zealand og ei mengd mindre øyar, som dekker ei rekkje breiddegradar frå tropane sør til den subantarktiske regionen.
Wodnik białobrewy (Hypotaenidia philippensis) – gatunek ptaka z rodziny chruścieli (Rallidae), zamieszkujący wschodnią Indonezję po Moluki i Filipiny oraz wschodnią Australię, Nową Zelandię i wiele wysp zachodniego i środkowego Pacyfiku.
Po raz pierwszy gatunek opisał Karol Linneusz w 12. edycji Systema Naturae (1766). Nowemu gatunkowi nadął nazwę Rallus philippensis[4]. Obecnie (2017) Międzynarodowy Komitet Ornitologiczny (IOC) umieszcza wodnika białobrewego w rodzaju Gallirallus[5]; niektórzy autorzy umieszczają go w Rallus[6] lub Hypotaenidia[2]. IOC wyrożnia 20 podgatunków[5], niektórzy autorzy wyróżniają ich do 26. Niekiedy za podgatunek wodnika białobrewego uznawany jest wodnik chathamski (H. dieffenbachii)[6]. Okaz, który stanowił holotyp wymarłego, hipotetycznego gatunku znanego jako Gallirallus sharpei prawdopodobnie reprezentował odmianę wodnika białobrewego, co potwierdziło badanie genetyczne z 2008 (wyników nie opublikowano)[7].
IOC wyróżnia następujące podgatunki[5]:
Długość ciała: 25–33 cm; masa ciała 126–234 g u samców, 115–265 g u samic[6]. Średniej wielkości chruściel, o długim, mocnym dziobie i długich, jasnoczerwonawych lub żółtych nogach z długimi palcami. Grzbiet jest barwy brązowawej, z rysunkiem z ciemnych pasków i białych plam. Nad okiem ciągnie się biały pas. Szara spodnia strona szyi odcina się od czarno-biało poprzecznie prążkowanej piersi i brzucha. Przez pierś biegnie poprzeczny, szeroki, czerwonawo-brązowawy pas. Ma zaokrąglone skrzydła. Młode ptaki są ciemniejsze i na stronie grzbietowej nie są biało nakrapiane.
Środowiskiem życia tych ptaków jest gęsta roślinność na obrzeżach różnych zbiorników lub upraw. Spotykane są także w okolicach zbiorników pochodzenia antropogenicznego, jak osadniki, i rowów odpływowych. Pożywieniem tych ptaków są skorupiaki, mięczaki, owady, płazy[8], pajęczaki, jaja żółwi i ptaków, małe ryby[6], padlina, nasiona i odpadki[8]. Żerują zazwyczaj wcześnie rano i wieczorem. Zwykle obserwowane są pojedynczo lub w parach[8].
Okres lęgowy różni się w zależności od miejsca występowania[6]. Gniazdo umieszczone jest w wysokich trawach lub w szuwarach, jego budulec stanowią trawy. Zniesienie liczy 5–8 jaj. Obydwa ptaki z pary wysiadują je przez około 19 dni. Młode w dobę od wyklucia opuszczają gniazdo. Następnie nadzorowane są przez rodziców, żerują same lub otrzymują pokarm od matki[8].
IUCN uznaje wodnika białobrewego za gatunek najmniejszej troski (LC, Least Concern) nieprzerwanie od 1988 (stan w 2017). Podgatunek H. p. macquariensis wymarł pod koniec XIX wieku[7]. Za jego wymarcie odpowiadają wprowadzone na wyspę koty, szczury i weki (Gallirallus australis), zjadające jaja i pisklęta tych ptaków. Wymarcie wodników południowych przyśpieszyło niszczenie środowiska przez również wprowadzone na wyspę króliki[9].
Wodnik białobrewy (Hypotaenidia philippensis) – gatunek ptaka z rodziny chruścieli (Rallidae), zamieszkujący wschodnią Indonezję po Moluki i Filipiny oraz wschodnią Australię, Nową Zelandię i wiele wysp zachodniego i środkowego Pacyfiku.
Gallirallus philippensis é uma espécie de ave da família dos ralídeos. Esta espécie é composta por várias subespécies encontradas em grande parte da Australásia e região do sudoeste do Pacífico, incluindo as Filipinas (onde é conhecido como tikling), Nova Guiné, Austrália, Nova Zelândia, e numerosas ilhas menores.[1]
É uma ave predominantemente terrestre do tamanho de uma pequena galinha doméstica, com dorso maioritariamente castanho, pluma finamente anilhada a preto e branco, sobrancelha branca, banda castanha a correr do bico à volta da nuca, com uma banda amarela no peito. Geralmente é bastante tímido, mas pode se tornar muito manso e ousado em algumas circunstâncias, como em resorts insulares na região da Grande Barreira de Corais.[2]
É um necrófago onívoro que se alimenta de uma variedade de invertebrados terrestres e pequenos vertebrados, sementes, frutas caídas e outras matérias vegetais, bem como carniça e refugo. Seu ninho está geralmente situado em vegetação densa de gramíneas ou arbustos perto da água, com um tamanho de ninhada de 3-4. Embora algumas populações de ilhas possam ser ameaçadas, ou mesmo exterminadas, por predadores introduzidos, a espécie como um todo parece estar segura e seu estado de conservação é considerado de menor preocupação.[3]
Numerosas subespécies são reconhecidas para o ferroviário amarelo por causa da dispersão repetida de pássaros nas ilhas do Pacífico, frequentemente seguida por efeitos fundadores e redução do potencial de fluxo gênico.[4] O weka na Nova Zelândia evoluiu de uma linhagem com ancestralidade comum para as modernas populações ferroviárias de cauda amarela e mudou com o tempo para se tornar incapaz de voar.
As subespécies descritas incluem:
Buff-banded rail, G. philippensis, ilha Fafa, Tonga
Gallirallus philippensis é uma espécie de ave da família dos ralídeos. Esta espécie é composta por várias subespécies encontradas em grande parte da Australásia e região do sudoeste do Pacífico, incluindo as Filipinas (onde é conhecido como tikling), Nova Guiné, Austrália, Nova Zelândia, e numerosas ilhas menores.
Rostbandad rall[2] (Gallirallus philippensis) är en fågel i familjen rallar inom ordningen tran- och rallfåglar.[3]
Rostbandad rall delas in i hela 21 underarter med följande utbredning:[3]
Underarten reductus inkluderas ofta i lacustris.[4]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling som inte tros vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1]
Fågeln har på svenska även kallats bandad rall.
Rostbandad rall (Gallirallus philippensis) är en fågel i familjen rallar inom ordningen tran- och rallfåglar.
Gallirallus philippensis là một loài chim trong họ Rallidae.[2]
Gallirallus philippensis (Linnaeus , 1766)
Охранный статусПолосатый пастушок[1] (лат. Gallirallus philippensis) — птица семейства пастушковых.
Размером с небольшую курицу. Окраска очень яркая и красивая: верх тела коричневый с мелкими пестринами, низ белый с частыми чёрными полосками, голова, шея и широкая полоса на груди — каштановые. Бровь белая.
Широко распространён в Австралии и странах юга Тихоокеанского региона, включая Филиппины, Индонезию, Новую Гвинею и Новую Зеландию, а также многие острова Океании.
Преимущественно наземная птица, предпочитающая заболоченные участки с густой растительностью. Всеяден, питается как семенами, листьями и упавшими плодами, так и насекомыми, червями, моллюсками и мелкими позвоночными. Охотно ест падаль. В отличие от большинства видов рода, хорошо летает, что и объясняет то, что весь юг Океании заселён этим видом. Подобно пастушку-уэке, очень доверчив, но на тех островах, где он подвергался преследованию, полосатый пастушок очень пуглив.
Образует следующие подвиды:
Полосатый пастушок (лат. Gallirallus philippensis) — птица семейства пастушковых.
Gallirallus philippensis
和名 ナンヨウクイナ 英名 Buff-banded Railナンヨウクイナ(南洋水鶏、学名:Rallus philippensis) は、ツル目クイナ科に分類される鳥類の一種である。本種をニュージーランドクイナ属(Gallirallus)に分類する説もある。その場合学名は、Gallirallus philippensisとなる。
フィリピンではTiklingとも呼ばれ、Tinikling(バンブーダンス)の名称の由来となっているという[1]。
フィリピンからパプア・ニューギニアにかけてのインド洋東部と南西太平洋の島嶼と、オーストラリア、ニュージーランドに分布する。
体長30-38cm。頭頂部は褐色で、眉斑は灰色、通眼線は褐色、頬と喉から前頸は灰色である。後頸は褐色で、背中と雨覆は黒と緑色がかった褐色の縞状になっており、白い斑点が入る。体の下面は白色と黒色の縞模様になっていて、胸に薄い赤褐色の帯が入る。虹彩は赤色、嘴は赤色か赤みがかった茶色で、脚は淡い灰褐色である。
マングローブ林、低地の湿地や沼地に生息するほか、標高3400mの高地の岩場や草地に生息する亜種もいる。あまり飛翔することはなく、危険を察知すると素早く走って逃げる。完全に飛翔力を失った亜種もいる。
オーストラリアでの繁殖期は9-3月で、期間内に2回繁殖することも多い。アシ原や茂みの中に営巣し、1腹5-9個の卵を産む。抱卵日数は19-22日で、雌雄共同で抱卵する。
以下の27亜種に分類される。島嶼毎の固有亜種に分化している。
基亜種。フィリピン、スラウェシ島に分布する。
オーストラリア東南部とタスマニア島に分布する。
ニュージーランドに分布する。
マッコリー島に分布していたが絶滅した。
チャタム諸島に分布していたが絶滅した。
生息地の一部では、開発による生息環境の破壊や人間が持ち込んだネコやネズミ、ブタによる食害により生息数が減少している。絶滅した亜種もいる。
ナンヨウクイナ(南洋水鶏、学名:Rallus philippensis) は、ツル目クイナ科に分類される鳥類の一種である。本種をニュージーランドクイナ属(Gallirallus)に分類する説もある。その場合学名は、Gallirallus philippensisとなる。