Der Fleckenhörnige Halsbock (Paracorymbia maculicornis, Syn.: Leptura maculicornis, Corymbia maculicornis, Stictoleptura maculicornis) ist ein Bockkäfer aus der Unterfamilie der Schmalböcke (Lepturinae).
Die acht bis zehn Millimeter große Art ist von den meisten ähnlichen mitteleuropäischen Bockkäferarten durch die gelblich geringelten mittleren Fühlerglieder zu unterscheiden. Die bräunlichen Flügeldecken sind an der Spitze geschwärzt. Nur Stictoleptura hybrida besitzt ähnlich gefärbte Fühler, ist aber größer und hat keine angedunkelten Flügeldeckenspitzen.
Der Fleckenhörnige Halsbock kommt in Frankreich, Mittel- und Nordeuropa, auf dem Balkan, im Ural sowie im Kaukasus vor. Neben der weit verbreiteten Paracorymbia maculicornis maculicornis (De Geer, 1775)[1] lebt in Griechenland eine eigene Unterart, Paracorymbia maculicornis ondreji (Slama, 1993)[1]. In Mitteleuropa ist die Art in montanen Lagen meist nicht selten, kommt aber auch in der Ebene vor. Aktuelle Meldungen fehlen lediglich aus Niedersachsen, Schleswig-Holstein und Brandenburg.
Die Larve entwickelt sich in zwei Jahren vorwiegend in Nadel-, seltener in Laubholz. Sie lebt in ungefähr 15 Zentimeter starken, morschen Ästen. Von Juni bis Juli fliegen die tagaktiven Käfer. Sie sind häufig auf Blüten anzutreffen, wo sie sich auch paaren.
Der Fleckenhörnige Halsbock (Paracorymbia maculicornis, Syn.: Leptura maculicornis, Corymbia maculicornis, Stictoleptura maculicornis) ist ein Bockkäfer aus der Unterfamilie der Schmalböcke (Lepturinae).
Paracorymbia maculicornis is a species of longhorn beetle in Lepturinae subfamily. It was described by Charles De Geer in 1775 and is found in central and northern Europe. The species are 7–10 millimetres (0.28–0.39 in) long, and are black coloured with orange wings. Their flight time is from May to August, with a life cycle of 2 years. They eat polyphagous, coniferous and deciduous trees, the species of which are birches, firs, spruce, and pines.[1]
Paracorymbia maculicornis is a species of longhorn beetle in Lepturinae subfamily. It was described by Charles De Geer in 1775 and is found in central and northern Europe. The species are 7–10 millimetres (0.28–0.39 in) long, and are black coloured with orange wings. Their flight time is from May to August, with a life cycle of 2 years. They eat polyphagous, coniferous and deciduous trees, the species of which are birches, firs, spruce, and pines.
Stictoleptura maculicornis adalah spesies kumbang tanduk panjang yang tergolong familia Cerambycidae. Spesies ini juga merupakan bagian dari genus Stictoleptura, ordo Coleoptera, kelas Insecta, filum Arthropoda, dan kingdom Animalia.
Larva kumbang ini biasanya mengebor ke dalam kayu dan dapat menyebabkan kerusakan pada batang kayu hidup atau kayu yang telah ditebang.
Stictoleptura maculicornis adalah spesies kumbang tanduk panjang yang tergolong familia Cerambycidae. Spesies ini juga merupakan bagian dari genus Stictoleptura, ordo Coleoptera, kelas Insecta, filum Arthropoda, dan kingdom Animalia.
Larva kumbang ini biasanya mengebor ke dalam kayu dan dapat menyebabkan kerusakan pada batang kayu hidup atau kayu yang telah ditebang.
Artikel batopik biologi ko baru babantuak rancangan. Sanak dapek mambantu Wikipedia mangambangannyo.
Stictoleptura maculicornis is een keversoort uit de familie van de boktorren (Cerambycidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd in 1775 door Charles De Geer.[1]
Bronnen, noten en/of referenties
Stictoleptura maculicornis er en av blomsterbukkene (Lepturinae), en billegruppe som tilhører trebukkene (Cerambycidae). Den er utbredt i Sør-Norge bortsett fra Vestlandet.
En nokså liten (7-11 mm), svart trebukk med gulbrune dekkvinger. Kroppen er kledt med forholdsvis lange, grove, mørke hår. Antennene er omtrent 2/3 så lange som kroppen. Den innerste delen av hvert antenneledd er lys slik at antennene virker "flekkete", dette er et godt kjennetegn på arten. Pronotum er lengre enn bredt, sterkt hvelvet og matt. Dekkvingene er grovt punkterte, med markerte, rettvinklede skuldre. Beina er middels lange og svarte.
Larvene lever i noe tørr, råtten, soppangrepet død ved, både på løvtrær og bartrær. Den kan utnytte ganske tynne greiner, både slike som fortsatt henger på treet og slike som ligger på bakken. Larveutviklingen tra minst to år. De voksne billene kan finnes på lyse, åpne blomster i juni-august.
Arten er utbredt i Europa, unntatt de vestligste delene, østover til Kaukasus. I Norge finnes den i indre strøk i Sør-Norge og dessuten i Nordland.
Stictoleptura maculicornis er en av blomsterbukkene (Lepturinae), en billegruppe som tilhører trebukkene (Cerambycidae). Den er utbredt i Sør-Norge bortsett fra Vestlandet.
Multimedia w Wikimedia Commons Zmorsznik paskoczułki (Paracorymbia maculicornis) – gatunek chrząszcza z rodziny kózkowatych. Zasięg jego występowania obejmuje Europę. Zasiedla drzewostany liściaste i mieszane.
Zmorsznik paskoczułki (Paracorymbia maculicornis) – gatunek chrząszcza z rodziny kózkowatych. Zasięg jego występowania obejmuje Europę. Zasiedla drzewostany liściaste i mieszane.
Fläckhornad blombock (Stictoleptura maculicornis) är en skalbagge i familjen långhorningar.
Den fläckhornade blombocken blir mellan 7 och 11 millimeter lång. Täckvingarna är gulbruna och resten av skalbaggen är svart. De inre antennsegmenten har en gul bas vilket gör att antennerna ser fläckiga ut, vilket har givit arten dess namn. Larven blir 17 millimeter och är vit med gult huvud.
Den fläckhornade blombocken är vanlig i södra och mellersta Sverige där den är en av de vanligaste långhorningarna. Den finns också i Norrland men är där mindre vanlig. Den finns i Norge, Finland, Baltikum och vidare ner genom Centraleuropa och Sydöstra Europa.
Larverna lever i död rötsvampsangripen ved av både lövträd och barrträd. Dess utveckling tar minst 2 år. Den fullvuxna skalbaggen kan ses på blommor från mitten av juni till början av augusti, till exempel på röllika, prästkrage och älggräs.
Maculicornis betyder 'med fläckiga antenner' på latin.
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Skalbaggar: Långhorningar Coleoptera:Cerambycidae. 2007. ArtDatabanken, SLU, Uppsala, ISBN 978-91-88506-62-7
Wikimedia Commons har media som rör Fläckhornad blombock.
Fläckhornad blombock (Stictoleptura maculicornis) är en skalbagge i familjen långhorningar.
B. maculicornis – європейський елемент європейського зоогеографічного комплексу. Розповсюджений по всій Європі, де є звичайним. У Карпатському регіоні – це звичайний, часто масовий і широко розповсюджений вид.
Літ комах спостерігається з початку червня і триває до вересня, з максимумом у першій половині липня. У передгірній частині Карпат виліт розпочинається в травні і триває до липня. Імаго можна зустріти на квітах: арункуса звичайного, гадючника в’язолистого, арніки гірської (Arnica montana L.), пухироплідника калинолистого (Physocarpus opulifolia L.), свидини (Svida alba), таволги середньої та ін. Личинка розвивається у мертвій деревині листяних порід дерев.
Дорослі комахи невеликі. Розмір тіла 12-15 мм. Загальне забарвлення тіла чорне з буро-жовтими надкрилами. Надкрила часто затемнені з боків та на вершинах. Вусики, розпочинаючи з третього, при основі зі світлими кільцями.
Життєвий цикл триває 2-3 роки.
Paracorymbia maculicornis là một loài bọ cánh cứng trong họ Cerambycidae.[1]
.jpg)
Paracorymbia maculicornis là một loài bọ cánh cứng trong họ Cerambycidae.
Paracorymbia maculicornis (DeGeer, 1775)
Синонимы
Пятнистоусая лептура[2] (Paracorymbia maculicornis) — вид жесткокрылых насекомых из семейства усачей. Насекомые населяют смешанные и хвойные леса[3][4]. Имаго посещают цветки[3], в особенности зонтичных[5]. Личинки развиваются в трухлявых валежинах хвойных — сосне обыкновенной, сосне чёрной, ели обыкновенной, а также широколиственных — лещине обыкновенной, буке европейском[3][1][6]. Длина тела имаго 8—10 мм[7]. Надкрылья у самок и у самцов жёлтые с чёрной вершиной и часто латеральной частью[7].
Пятнистоусая лептура (Paracorymbia maculicornis) — вид жесткокрылых насекомых из семейства усачей. Насекомые населяют смешанные и хвойные леса. Имаго посещают цветки, в особенности зонтичных. Личинки развиваются в трухлявых валежинах хвойных — сосне обыкновенной, сосне чёрной, ели обыкновенной, а также широколиственных — лещине обыкновенной, буке европейском. Длина тела имаго 8—10 мм. Надкрылья у самок и у самцов жёлтые с чёрной вершиной и часто латеральной частью.
