El coure roent (Lycaena virgaureae)[1] és una espècie de lepidòpter ditrisi de la família Lycaenidae.[2] Mesura entre 18-20 mm. Els dos parells d'ales del mascle tenen un color ataronjat amb la vora negra; les de les femelles són de color més fosc.
Es troben a Cantàbria, els Pirineus, els Alps, Europa central i oriental, Escandinàvia, Rússia i Mongòlia, entre els 1.000 i 2000 msnm.
Les papallones volen entre els mesos de juny i agost en planes i muntanyes. La major part d'elles es troben en boscos clars, senderes i espais oberts, amb flors abundants.
Els ous hivernen i es desclouen a l'abril. Les erugues viuen entre les fulles fins a juny de les quals es nodreixen, com les agrelles.
El coure roent (Lycaena virgaureae) és una espècie de lepidòpter ditrisi de la família Lycaenidae. Mesura entre 18-20 mm. Els dos parells d'ales del mascle tenen un color ataronjat amb la vora negra; les de les femelles són de color més fosc.
Ohniváček celíkový (Lycaena virgaureae, Linné 1758) je červený motýl z čeledi modráskovitých.
Délka předních křídel je 17 – 20 mm, přičemž líc je u samečků zářivě oranžový lokálně až červený, u středoevropských populací pak bez skvrn. Černý okrajový lem ohraničuje celý obvod křídel. Na zadních křídlech je na okraji patrné mírné vyklenutí. Okrajový černý lem je na zadních křídlech ozdoben řadou malých černých teček, spojených s tmavým okrajem. U samiček jsou ve vnější a střední části tmavé skvrny na líci sytě červenožlutých až žlutých křídel. Tmavé skvrny jsou pak při okraji uspořádány do zřetelných řad. Křídla jsou oproti samečkům méně zašpičatělá.
Na rubu křídel pak u obou pohlaví jsou menší černé a řada bílých skvrn na červenavě okrovém podkladu. Zbarvením spodní strany s kombinací malých černých a světlých skvrnek se pak liší od jihoevropských populací. Těmito skvrnami se pak mj. odlišuje od příbuzného a velmi podobného ohniváčka černočárného (Lycaena dispar). U něj bílé skvrny spodní strany zadních křídel chybí.
Vlhké a rozkvetlé louky, slatiny a také okraje lesů, průseky, paseky a volné lesní prostupy a světliny a křovinaté biotopy. Hlavně pak v podhorských oblastech až do výšky 1500 m n. m. Na suchých stanovištích je vzácnější.
Vyskytuje se v celém mírném pásmu centrální Evropy přes Rusko po Asii. Směrem na západ Evropy je jeho areál výskytu ostrůvkovitý. V převážné části Pyrenejského poloostrova a na Balkánu jen řídce. V rámci ČR je rozšířen lokálně, velmi vzácně pak v nižších nadmořských výškách a v lokalitách s intenzivním zemědělstvím.
Dříve velmi hojný, nyní je v podhůří a horách dosud hojný na mnohých místech obzvláště v nižších polohách vzácný. Lze předpokládat, že podmínkou výskytu jsou biotopy v pokročilejším stádiu sukcese, než u jiných lučních motýlů (podrosty, přítomnost keřů a vyšších bylin). Lokálně se mohou početní stavy výskytu periodicky v delším časovém horizontu značně měnit.
Od poloviny června až do konce srpna. Samička klade jednotlivě zelená vajíčka na spodní partie živné rostliny. Ročně je pouze jedna generace motýlů. Housenka má zelené zabarvení.
Kyseláč luční (Acetosa pratensis)[1], Šťovík kyselý (kyselka) (Rumex acetosa)[2]
Nepatří mezi ohrožené druhy.
Obrázky, zvuky či videa k tématu ohniváček celíkový ve Wikimedia Commons
Loistokultasiipi (Lycaena virgaureae) on sinisiipisten (Lycaenidae) heimoon kuuluva pieni päiväperhonen ja yksi Suomen yleisimmistä päiväperhoslajeista.
Loistokultasiiven siipien kärkiväli on 23–34 mm. Koiraan siipien yläpinnan pääväri on hohtavan kullanpunainen eikä niillä ole mustanruskeaa, eteenpäin levenevää ulkoreunusta lukuun ottamatta mitään kuviointia. Naaraan etusiipien yläpinnat ovat kuparinpunaiset. Niiden keskiosassa on kaksi mustaa täplää ja ulkoreunassa rinnakkaain kaksi tummaa täpläriviä, joista ulompi on hieman epäselvä. Takasiivet ovat tummanruskeat ja niissä on oranssi reunajuova. Molempien sukupuolien siipien alapinnan pääväri on kellanharmaa ja niissä on hajallaan pieniä mustiä täpliä. Takasiivessä uloimpiin täpliin liittyy valkoinen laikku ja siipeä reunustaa oranssi reunavyö. Toukka on väriltään vihreänkellertävä.[1][2][3]
Etelä-Euroopassa alalajeilla L. v. miegii sekä L. v. punctatus koiraan siivissä on musta keskitäplä.[1][2]
Loistokultasiiven esiintymisalue ulottuu Etelä- ja Keski-Euroopasta Vähän- ja Keski-Aasian kautta Mongoliaan. Se puuttuu Euroopassa läntisimmistä osista, muun muassa Britteinsaarilta ja Alankomaista sekä kaikkein eteläisimmistä osista.[2] Suomessa esiintymisalue ulottuu suunnilleen napapiirille. Lentoaika on kesäkuun lopulta elo-syyskuun vaihteeseen yhtenä sukupolvena. Lennon huippu sijoittuu heinäkuulle.[4][5]
Loistokultasiiven elinympäristöä ovat tuoreet ja kuivat niityt, tienpientareet ja kedot. Se on hyvin yleinen ja oli vuonna 2013 Suomen päiväperhoslaskennassa 11. yleisin laji[6][7]. Koiraat etsivät naaraita lentelemällä ympäriinsä.[2]
Naaras laskee munat yksitellen ravintokasvien lehdille ja laji talvehtii munana. Toukat kuoriutuvat keväällä. Ne ovat hyvin piilottelevia ja syövät lehtiin ikkunamaisia ohentumia. Toukilla on hyvin löyhä suhde muurahaisiin. Toukkakehitys kestää kuutisen viikkoa ja kotelovaihe kahdesta kolmeen viikkoa.[2]
Toukan ravintokasveja ovat hierakat, etenkin niittysuolaheinä (Rumex acetosa) ja myös ahosuolaheinä (Rumex acetosella).[2]
Loistokultasiipi (Lycaena virgaureae) on sinisiipisten (Lycaenidae) heimoon kuuluva pieni päiväperhonen ja yksi Suomen yleisimmistä päiväperhoslajeista.
De morgenrood (Lycaena virgaureae, soms Heodes virgaureae) is een vlinder uit de familie Lycaenidae, de kleine pages, vuurvlinders en blauwtjes.
De vlinder leeft op graslanden en bosgebieden in koele gematigde streken van Europa en Azië tot Mongolië. In Nederland en België is het morgenrood slechts hoogst zelden als dwaalgast aangetroffen. In het Franse Centraal Massief de Alpen en Pyreneeën is de soort niet bedreigd. De vliegtijd is van juni tot en met september met één generatie per jaar.
Waardplanten voor de morgenrood zijn allerlei zuring-soorten.
De morgenrood (Lycaena virgaureae, soms Heodes virgaureae) is een vlinder uit de familie Lycaenidae, de kleine pages, vuurvlinders en blauwtjes.
Oransjegullvinge (Lycaena virgaureae) er en av gullvingene, en dagaktiv sommerfugl i gruppen glansvinger.
Hannen har rød orange farge på vingenes overside. Langs vingeranden, et fint lyst tynt bånd eller kant (frynser) ytterst, og et mørkere brun svart innenfor. Undersiden er ganske lik for begge kjønn.
Hunnen har rødorange farge, med flere mørke flekker, på oversiden av framvingene, men mer mørk brun farge på oversiden av bakvingene. Langs vingeranden finnes et hvitt bånd eller kant (frynser), og innenfor en mørkt bredt felt. Langs bakvingens kant har hunnen et rød-orange bånd med mørke runde flekker. Undersiden er ganske lik for begge kjønn.
Vingespennet er mellom 26 og 32 millimeter. Framvingeundersiden er orange, med mørke flekker. Bakvingenes underside har noen ganske få mørke runde flekker. Langs vingekanten er et gulorange bånd, og innenfor der noen hvite flekker, men disse kan hos enkelte eksemplar være nesten helt redusert. Bakvingen har en antydning til en stjert.
Kroppen har et ytre skjelett (hudplater) som holder de bløte indre organer på plass. Det ytre hudskjelettet er bygd opp for det meste av kitin. Brystet og bakkroppen er brunsvart og lite håret på oversiden. Undersiden har tett hårbekledning av gråhvite hår.
Fasettøynene er mørke. Hodet er smalt foran, palpene er store og fremoverrettet. Sommerfuglene skiller seg fra de fleste andre insektene ved at munnen ikke har kjever og lepper, men en lang sugesnabel (proboscis) mellom palpene. Den er rullet opp i en spiral, mellom palpene, under hodet, når den ikke er i bruk. Antennene sitter over og helt inntil fasettøynene. Antennene er trådformet og består av sylindriske ganske like ledd. Antenneklubben er flat eller skålformet. Leddene er farget slik at antennen får små ringer i svart og hvitt.
Beina er godt utviklet hos hunnene, som bruker alle beina til å gå med. Mens hanner har noe reduserte frambein og går på de fire bakerste beina. Det doble kloleddet på frambeina mangler eller er redusert. På det mellomste beinparet er børsten på skinnbeinet (tibia) godt utviklet.
Bakkroppens indre organer består av fordøyelsesorganer, forplantningsorganer og åndedrett. Åndedrettet hos sommerfugler foregår ikke ved lunger, men ved at luft hentes inn og ut av kroppen gjennom små hull i hudskjelettet (spirakler). I kroppen er det et svært finmasket system av trakéer som leder oksygenet til kroppens vitale deler. En blodvæske som sirkulerer i kroppen, pumpes rundt av et avlangt rørformet hjerte. Brystpartiet består for det meste av vingenes muskulatur. Sanseorganer, for syn, smak og lukt er stort sett plassert i hodet. Nervesystemet består av en bukmarg med to nervestrenger og én nerveknute (ganglion) i hvert kroppssegment. Den første nerveknuten, som ligger foran munnåpningen, er spesielt stor og omtales som hjerne.
Egget er rundt og noe flatt, med et ganske grovt punktert mønster.
Larven har generelt tykk hud og er ganske hardføre. Den er grønnlig på farge, med korte lyse hår, uten noen markerte lengdestriper. Undersiden er flat, mens oversiden er velvet. Larvens kropp smaler litt bakover.
Bak hodet, på bryststykket, som består av tre ledd, er det tre par bein. Lengre bak har larvene noen bukføtter, som ikke er egentlige bein, men utvekster larven kan bruke til å holde seg fast. Lengst bak har den en analfot. Larvehodet er beskyttet av en framoverstikkende nakkehud.
Larvens hode består av en hard hodekapsel med noen punktøyne. Under øynene er det noen små antenner larven bruker til å finne riktig føde. Larvens bakkropp består nesten bare av fordøyelsessystemet. Dette er ganske kort og mye av maten larven spiser passerer før all næringen er tatt opp. Avføringen kommer ut som små kuler helt bakerst på kroppen. Larvene ånder gjennom åpninger i hudskjelettet (spirakler), langs kroppens sider.
Puppene er gulhvit til grønn-hvit. På dens bakkroppssegment finnes noen svarte prikker. Fasongen er bønneformet og urørlig, og den ligner plantedeler som frø og lignende. Den er festet i et magebelte, til næringsplantens stilk, et stykke over jorden.
Oransjegullvinge finnes på lune gresskledde og blomsterrike lokaliteter, omgitt av skog. Arten finnes gjerne i veiskråninger og lignende.
Glansvinger har normalt en rolig og gjerne flagrende flukt. Ofte flyr de korte turer fra blomst til blomst. Om natten og i overskyet vær hviler sommerfuglen. Flygetiden er fra slutten av juni til september. Vingene holdes sammenlagt opp og ut fra kroppen, og den noe spraglete vingeundersiden gir sommerfuglen en viss kamuflasje og beskyttelse.
Voksne glansvinger lever av nektar de suger opp fra blomstene på ulike planter (urter). Sugesnabelen, på hodets underside, gir sommerfuglen mulighet til å nå inn i dype blomster for å suge til seg nektar. Sugesnabelen gjør at sommerfugler er avhengig av flytende føde.
Parringen skjer ved sammenkobling mellom de to kjønnene. Under parring utskiller hannene en duft fra små duftskjell på vingene, dette kan være med å gjøre hunnen mer villig til å parres. Om et par forstyrres under parring, flyr vanligvis hannen, mens hunnen blir hengende passivt. Hunner som har parret seg inntar ofte en spesiell stilling, hvor vingene holdes noe flat og utbredt, mens bakkroppen løftes opp. Eggene legges ett og ett eller noen få sammen, direkte på næringsplantens stilk. Overvintringen skjer som egg.
Larven er radikalt forskjellige fra de voksne, både i levevis og i kroppsbygning. Larven er trege og ikke særlig sky. De har ingen synlige forsvarsfunksjoner, som å kaste hodet til siden fram og tilbake eller å rulle sammen kroppen, ved berøring.
Larven lever som plantespiser særlig på engsyre. Utviklingen som larve tar nesten to måneder.
Larvens kroppstemperatur er mellom 35 og 38 grader C°. Ved lavere temperatur blir larven inaktiv. Derfor krever larver hos dagsommerfugler gjerne sollys for å være aktive. Om det blir for varmt regulerer larven temperaturen ved å oppsøke skygge.
Oransjegullvinge tilhører gruppen av insekter med fullstendig forvandling (holometabole insekter), som gjennomgår en metamorfose i løpet av utviklingen. Mellom larvestadiet og det voksne stadiet er et puppestadium, en hvileperiode, der sommerfuglens indre og ytre organer endres. Larvens bøyelige og myke kropp omdannes til en puppe med et hardt skall. Når skallet er hardt begynner omdanningen fra larve til den voksne (imago) glansvingen. De indre organer brytes i varierende grad ned til en cellemasse. En omorganisering skjer og dyret bygges opp igjen. Puppeperioden varierer etter temperaturen, vanligvis mellom to til tre uker.
Oransjegullvinge finnes i Danmark og det sørøstlige Sverige, Finland og Norge. Finnes i Europa og østover i Asia til Kina. Arten har hatt tilbakegang i Europa, men har en mer stabil populasjon i Norden.
Slektskapet innen gruppen glansvingene er avklart i ulik grad. Derfor kan endringer skje. Det har vært ulike måter å dele gruppen inn i. (Systematikken følger Fauna Europaea[1] )
Oransjegullvinge (Lycaena virgaureae) er en av gullvingene, en dagaktiv sommerfugl i gruppen glansvinger.
Czerwończyk dukacik (Lycaena virgaureae) – gatunek motyla dziennego z rodziny modraszkowatych.
Czerwończyk dukacik (Lycaena virgaureae) – gatunek motyla dziennego z rodziny modraszkowatych.
Cechy Długość przedniego skrzydła 1,7-2,0 cm, rozpiętość skrzydeł 35-40 mm. Wierzch skrzydeł samców jest czerwony i metalicznie połyskuje, na brzegu z wąską, czarną obwódką. Samice mają skrzydła pomarańczowoczerwone w ciemne kropki. Spód skrzydeł obu płci jest żółtobrunatny, pokryty czarnymi i białymi plamkami (białe są lekko rozmazane). Charakterystyczną cechą, pozwalającą łatwo rozróżnić go od innych gatunków czerwończyków jest rząd białych lub białoniebieskich plamek na spodniej stronie skrzydeł. Występowanie Występuje w całej Europie, Turcji i Azji Środkowej. Choć nadal pospolity, kiedyś był o wiele częstszy. Imago można spotkać od połowy czerwca do sierpnia, gąsienice od kwietnia do czerwca. Występuje głównie w górach, na nizinach jest rzadszy. Najczęściej spotkać go można na polanach i łąkach. Tryb życia Postać dorosła żywi się nektarem kwiatów z rodziny astrowatych, selerowatych i jasnotowatych. Jaja składa na liściach szczawiu. Gąsienica jest trudna do zauważenia, gdyż ma jednolicie zielony kolor, a ponadto żeruje głównie w nocy. Przeobrażenie następuje przed zimą i zimuje, inaczej, niż u innych czerwończyków postać dorosła. Zdarza się, że wykluwa się z osłony jeszcze przed końcem zimy.
Lycaena virgaureae este un fluture din familia Lycaenidae (fluturi arămii).
Partea inferioară de pe aripile din spate este gălbuie și are doar câteva puncte negre; există marcaje albe caracteristice în imediata vecinătate a acestora. Speciile prezintă un fel de dimorfism sexual: masculii speciei sunt colorați într-un roșu luminos pe partea superioară a aripilor, în timp ce femelele au aripile mai largi și portocalii cu un design negru.
O generație începe din mijlocul lunii iulie și se termină în mijlocul lunii septembrie.
Ouăle sunt depuse pe părțile uscate ale plantelor, de exemplu pe tulpinile uscate ale măcrișului. Ouăle sunt albe la culoare, și într-un fel mai mari decât a altor specii din genul Lycaena.
Omizile sunt verzi și nocturne, și se hrănesc cu planta de măcriș. Lycaena virgaureae este singura specie din genul său a cărei ouă trăiesc peste perioada de iarnă.
Fluturii se hrănesc cu florile plantelor ca: Aegopodium podagraria, Eupatorium, Valeriana și Pimpinella saxifraga. [1]
Lycaena virgaureae, femelă - vedere laterală
Lycaena virgaureae, femelă - vedere dorsală
Lycaena virgaureae, mascul - vedere laterală
Lycaena virgaureae, mascul - vedere dorsală
Lycaena virgaureae este un fluture din familia Lycaenidae (fluturi arămii).
Vitfläckig guldvinge, Lycaena virgaureae, är en fjärilsart i familjen juvelvingar. Vingspannet varierar mellan 26 och 32 millimeter, på olika individer.[1]
Hanen är på ovansidan orangeröd med svarta vingkanter, något tandade på bakvingen. Honans framvingar är något ljusare orangeröd med bruna fläckar och bakvingarna är bruna med orange kant. På undersidan är båda könen ljusare orange med mörka fläckar och har på bakvingen ett band av vita fläckar. Larven är grön och blir upp till 20 millimeter lång.[2]
Värdväxter för vitfläckig guldvinge är arter i skräppsläktet (Rumex), till exempel ängssyra (Rumex acetosa) eller bergsyra (Rumex acetosella).[3]
Flygtiden börjar i slutet av juni och pågår till början av september.[1]
Den vitfläckiga guldvingen förekommer från Europa, utom västligaste, nordligaste och sydligaste delarna, genom Sibirien till Mongoliet.[1][3] Den finns i hela Sverige förutom i fjällen. Dess habitat är vanligen blomsterängar.[2]
Wikimedia Commons har media som rör Vitfläckig guldvinge.
Vitfläckig guldvinge, Lycaena virgaureae, är en fjärilsart i familjen juvelvingar. Vingspannet varierar mellan 26 och 32 millimeter, på olika individer.
Вид поширений в Європі та Північній Азії від Іспанії і Скандинавії до Кореї.[1]
На території України раніше траплявся в більшості областей, за винятком значної частини степової зони. В даний час достовірно відомий з Карпат і Закарпаття, Буковини, лісової зони і Гірського Криму. Ймовірно, повністю зник у деяких південних областях. Наприклад, в Одеській області не спостерігався понад 100 років.
Довжина переднього крила до 20 мм; верхня поверхня крил у самців яскраво-помаранчева, у самок — жовто-коричнева, на нижньому боці крил розкидані чорні точки; по краю крил — чорна облямівка.
Час льоту метелика - з середини червня до кінця серпня. У південних регіонах зустрічається до вересня. Популярні місця проживання: світлі листяні ліси, просіки, луки, галявини, сади. Комахи вибирають вологі ділянки, їх можна зустріти поблизу боліт та інших водойм. Залітають в гори на висоту 1500-2000 м. За рік змінюється одне покоління.
Самка відкладає яйця по одній штуці на листя і стебло кормової рослини. Гусінь живиться на травах роду Rumex - щавель кислий та щавель горобиний. Яйця білі, діаметр 0,85 мм, на поверхні великі осередки. Зимують яйця з розвиненим ембріоном. Гусениці виходять з яєць в квітні. Довжина першого віку 1,7 мм. З народження вони жовто-зелені, голова чорна. Після линьки на спині личинки з'являються світлі смуги, а голова стає зеленою. На ранніх стадіях гусінь об'їдає середину листа і квіти, до четвертого віку вони беріться за краї листової пластини. Оляльковуються в червні. Для метаморфози личинки спускаються на землю, де прикріплюються до субстрату. Лялечка опукла, плямиста, через 12-13 днів з неї з'являється імаго.
Червонец огненный[1][2], или многоглазка огненная[3] (лат. Lycaena virgaureae) — дневная бабочка из семейства голубянок.
Европа, Кавказ, Сибирь, Дальний Восток, Корея, Северный Китай, Монголия, Казахстан, Передняя Азия.[4]
Длина переднего крыла у самцов 14—20 мм, а у самок 14—19 мм. Верхняя сторона крыльев оранжевая. На нижней стороне крылья с чёрными точками на оранжевом фоне. Характерен сильно выраженный половой диморфизм (самки светлее).
Гусеницы питаются на гречишных растениях (щавель). Встречаются на лугах.[4] Зеленоватые гусеницы покрыты короткими волосками белого цвета.[5]
Иногда червонец огненный рассматривается в составе рода Heodes (синоним или подрод в составе рода Lycaena).[4] Подвиды:[6]
Червонец огненный изображён на памятной монете острова Ниуэ новозеландском долларе 2010 года выпуска[7].
Червонец огненный, или многоглазка огненная (лат. Lycaena virgaureae) — дневная бабочка из семейства голубянок.
.JPG)
