Nasua a zo ur genad e rummatadur ar bronneged, ennañ koatied.
2 pe 3 spesad koatied a zo ennañ:
Nasua és un gènere de coatís, dins la família dels prociònids, que conté dues o possiblement tres espècies diferents. L'altra espècie de coatí, el coatí de muntanya (Nasuella olivacea) és classificat al gènere Nasuella. Nasua es diferencia de Nasuella per la seva mida més gran i per la presència de dents canines més desenvolupades.[1] Estudis genètics han demostrat que els parents més propers dels coatís són els olingos (gènere Bassaricyon).[2]
Nasua és un gènere de coatís, dins la família dels prociònids, que conté dues o possiblement tres espècies diferents. L'altra espècie de coatí, el coatí de muntanya (Nasuella olivacea) és classificat al gènere Nasuella. Nasua es diferencia de Nasuella per la seva mida més gran i per la presència de dents canines més desenvolupades. Estudis genètics han demostrat que els parents més propers dels coatís són els olingos (gènere Bassaricyon).
Nosál (Nasua) je rod drobných šelem patřící do čeledi medvídkovitých (Procyonidae). Kromě dvou druhů rodu Nasua se českým jménem nosál označuje ještě nosál horský, který má však v odborném názvosloví samostatný rod Nasuella.
Nosálové jsou stromová zvířata. Při pohybu v korunách stromů jim dlouhý ocas pomáhá udržovat rovnováhu. Jak už jméno napovídá, nosálové se vyznačují velmi prodlouženým čenichem, na kterém mají dlouhé smyslové chlupy. Nosálové jsou všežravci, ale nejvíce se živí drobnými živočichy, které svým jemným čenichem nacházejí v lesní půdě.
V tomto článku byl použit překlad textu z článku Nasua na anglické Wikipedii.
Nosál (Nasua) je rod drobných šelem patřící do čeledi medvídkovitých (Procyonidae). Kromě dvou druhů rodu Nasua se českým jménem nosál označuje ještě nosál horský, který má však v odborném názvosloví samostatný rod Nasuella.
Nosálové jsou stromová zvířata. Při pohybu v korunách stromů jim dlouhý ocas pomáhá udržovat rovnováhu. Jak už jméno napovídá, nosálové se vyznačují velmi prodlouženým čenichem, na kterém mají dlouhé smyslové chlupy. Nosálové jsou všežravci, ale nejvíce se živí drobnými živočichy, které svým jemným čenichem nacházejí v lesní půdě.
Næsebjørne (Nasua) er en slægt af halvbjørne-familien, der lever i Central- og Sydamerika. Slægten omfatter kun tre arter, herunder arten, der simpelthen hedder næsebjørn (Nasua nasua). Næsebjørnene er opkaldt efter deres karakteristiske lange snude. De har korte ører, kort pels og en lang busket hale.
Næsebjørne er altædende, men foretrækker insekter, firben og mus. Desuden spiser de frugt.
Slægt: Nasua
Næsebjørne (Nasua) er en slægt af halvbjørne-familien, der lever i Central- og Sydamerika. Slægten omfatter kun tre arter, herunder arten, der simpelthen hedder næsebjørn (Nasua nasua). Næsebjørnene er opkaldt efter deres karakteristiske lange snude. De har korte ører, kort pels og en lang busket hale.
Næsebjørne er altædende, men foretrækker insekter, firben og mus. Desuden spiser de frugt.
Die Nasenbären (Nasua) oder Rüsselbären sind eine in Mittel- und Südamerika verbreitete Gattung der Kleinbären (Procyonidae). Sie sind nach ihrer rüsselartig verlängerten Schnauze mit beweglicher Nase benannt. Der Gattungsname bezieht sich auf das lateinische Wort für Nase „nasus“. Der in anderen Ländern gebräuchliche, aus der indianischen Tupí- oder Guaraní-Sprache übernommene Name der Nasenbären lautet Coati, Koati oder Quati (Brasilien) von cua, Gürtel und tim, Nase[1]
Nasenbären erreichen Kopf-Rumpf-Längen von 43 bis 70 cm. Der abwechselnd gelb und braun gebänderte Schwanz ist mit 42 bis 68 cm etwa ebenso lang.[2] Ihre Schulterhöhe wird mit bis zu 30,5 cm, ihr Gewicht mit 3,5 bis 6 kg angegeben. Die Vorderbeine sind kurz, die Hinterbeine lang. Gewöhnlich sind die Männchen größer als die Weibchen. Der Nelson-Nasenbär ist relativ klein, seine Größe überlappt sich aber mit der der Festlandpopulationen.[3]
Die Behaarung des Nelson-Nasenbärs ist kurz, recht weich und seidig. Bei anderen Populationen beider Arten ist das Haar länger und etwas rau.[3] Die dorsale Fellfarbe ist variabel von einem hellen braun bis zu rötlich[2] und schwarz[3]. Unterseits reicht die Fellfarbe von gelblich bis dunkelbraun. Schnauze, Kinn und Kehle sind gewöhnlich weiß, die Füße schwarz.[3] Die Schulterregion adulter Männchen kann gelbe oder weiße Haare zeigen. Die Augen sind von einer rötlichen bis braunen Maske umgeben[2], das Gesicht schwarz und weiß gefleckt[3]. Die Schnauze des Südamerikanischen Nasenbären variiert von grau bis braun, ist jedoch nie wie beim Weißrüssel-Nasenbären und dem Nelson-Nasenbären weiß.[4]
Die Ohren sind kurz, die lange Schnauze an der Spitze sehr beweglich.[2] Die Arten unterscheiden sich durch eine Reihe von Schädelmerkmalen. Die einfachste Unterscheidung kann am Gaumen erfolgen: Bei Nasua nasua ist er flach, bei Nasua narica entlang der Mittellinie niedergedrückt.[3]
Nasenbären leben auf dem amerikanischen Kontinent, vom Südwesten der USA bis Argentinien. In den Llanos Venezuelas sind sie anscheinend nicht verbreitet.[2]
Was ihr Habitat angeht, sind sie nicht wählerisch,[2] am häufigsten leben sie allerdings in Wäldern.[3] Man findet sie sowohl in immergrünen tropischen Regenwäldern, als auch in trockenen, laubabwerfenden Wäldern.[2]
Adulte Männchen sind oft in der Nacht aktiv, hauptsächlich sind Nasenbären aber am Tage rege.[3] Sie sind Allesfresser, die ihre Nahrung in den Bäumen und am Boden suchen. Wenn sie am Boden unterwegs sind, tragen sie den Schwanz, mit Ausnahme der gekringelten Spitze, meist aufrecht. Mit ihrer beweglichen, empfindlichen Schnauze durchsuchen sie den Boden, Spalten und Hohlräume. Wenn reichlich Früchte vorhanden sind, ernähren sie sich bevorzugt von diesen. Ansonsten dienen den Weibchen und den Jungen Wirbellose, den Männchen auch größere Nagetiere als Nahrung.[2][3] Bei der Nahrungssuche bewegen sie sich 1.500 bis 2.000 m am Tag, zur Nacht kehren sie gewöhnlich zu ihren Schlafbäumen zurück.[3]
Das Sozialverhalten der Weißrüssel-Nasenbären ist gut untersucht, die Südamerikanischen Nasenbären verhalten sich anscheinend ähnlich.[2] Weibchen und Jungtiere leben in Gruppen von bis zu 20 Tieren, Männchen werden durch aggressives Verhalten der Weibchen, manchmal unterstützt von den Jungen, ausgeschlossen. Fälle vom Zusammenleben einer Weibchen-Gruppe mit Männchen und ein nicht agonistisches Zusammenleben zweier Männchen wurden allerdings berichtet. Während des Zusammenlebens in der Paarungszeit ordnen sich die Männchen den Weibchen unter. Während der Paarungszeit sind die meisten Früchte verfügbar. Im Rest des Jahres ernähren sich die Männchen karnivor und könnten versuchen junge Nasenbären zu erbeuten, was den Fortbestand der Gruppe gefährden könnte.[3]
Die Paarungszeit dauert zwei bis vier Wochen. Nach einer Tragzeit von 10 bis 11 Wochen kommen in einem Baumnest zwei bis sieben Junge zur Welt. Die Jungen wiegen bei der Geburt 100 bis 180 g und öffnen nach 11 Tagen die Augen. Nach fünf Wochen verlassen sie das Nest und schließen sich mit ihrer Mutter der Gruppe an. Die Jungen werden vier Monate gesäugt, erreichen die Erwachsenengröße nach 15 Monaten und die Geschlechtsreife nach zwei Jahren.[3]
Es werden drei Arten unterschieden:
Eine weitere Art, der Bergnasenbär (Nasuella olivacea), der nur in Andentälern im nordwestlichen Südamerika lebt, wird in einer eigenen Gattung, Nasuella, geführt.
Die Nasenbären (Nasua) oder Rüsselbären sind eine in Mittel- und Südamerika verbreitete Gattung der Kleinbären (Procyonidae). Sie sind nach ihrer rüsselartig verlängerten Schnauze mit beweglicher Nase benannt. Der Gattungsname bezieht sich auf das lateinische Wort für Nase „nasus“. Der in anderen Ländern gebräuchliche, aus der indianischen Tupí- oder Guaraní-Sprache übernommene Name der Nasenbären lautet Coati, Koati oder Quati (Brasilien) von cua, Gürtel und tim, Nase
Achuni,[1][2][3][4] Kapisu,[5] Wachi,[6][7][8] Kuchuchu,[6][7] Mashu[7] icha Tihun[9][10] (genus Nasua) nisqaqa tukuy mikhuq aycha uquq ñuñuq uywam. Q'uñi allpakunallapim tiyan. Atuq hina chhuqu uyayuqmi.
Kaymi rikch'aqninkuna:
Urqukuna achuni nisqaqa wakin rikch'anapim (Nasuella olivacea). Antikunapim kawsan.
Achuni, Kapisu, Wachi, Kuchuchu, Mashu icha Tihun (genus Nasua) nisqaqa tukuy mikhuq aycha uquq ñuñuq uywam. Q'uñi allpakunallapim tiyan. Atuq hina chhuqu uyayuqmi.
Kuati karaiñe'ẽ: Coatí ha'e peteĩ mymba okambúva ho'uso'ova. Ipukukue ha'e 40cm térã 140cm ha oguereko pysãpe mbaretete. Kuati hague ha'e hũ, hũngy ha marrõ.
Kuati karaiñe'ẽ: Coatí ha'e peteĩ mymba okambúva ho'uso'ova. Ipukukue ha'e 40cm térã 140cm ha oguereko pysãpe mbaretete. Kuati hague ha'e hũ, hũngy ha marrõ.
Nasua es un genere de Procyonidae.
Nosowe mjadwjeźe, tež pyskowe mjadwjeźe[1] (Nasua) su rod ze swójźby małkich mjadwjeźow (Procyonidae). Wopśimjejo tśi družyny.
Nosowe mjadwjeźe dośěgnu dłujkosć wót něźi 35 až do 70 cm.
Družyny su w lěsach a tšawnej stepje pódpołdnjowego źěla pódpołnocneje Ameriki až do pódpołdnjoweje Brazilskeje domacne. Wóni su wšožracki, kótarychž kóža jo brunošera až cerwjenobruna a gusta. Głowa jo dłujka kaž teke nos.
Tśi družyny se rozeznawaju:
Dalša družyna, Górski nosowy mjadwjeź (Nasuella olivacea), kótaryž jano w Andskich dolinach w dłujkowjacornej Pódpołdnjowej Americe jo žywy, se w swójskim roźe, Nasuella, wjeźo.
Nosowe mjadwjeźe, tež pyskowe mjadwjeźe (Nasua) su rod ze swójźby małkich mjadwjeźow (Procyonidae). Wopśimjejo tśi družyny.
Nuesbiere sinn eng Gattung aus der Famill vun de Klengbieren.
Si liewen a Mëttel- a Südamerika. Am Dag gi si op d'Juegd, duerchsichen de Buedem mat hirer laanger Schnëss a gruewen mat hire scharfe Krallen Wuerzelen a Knollen aus. Si kënnen awer och op Beem kloteren an do no Friichte sichen.
Et ënnerscheet een tëscht dräi Aaren:
Eng weider Aart ass de Biergnuesbier (Nasuella olivacea), den nëmmen an den Andendäller am nordwestlechen Südamerika lieft. E bild awer seng eege Gattung: Nasuella.
Nuesbiere sinn eng Gattung aus der Famill vun de Klengbieren.
Si liewen a Mëttel- a Südamerika. Am Dag gi si op d'Juegd, duerchsichen de Buedem mat hirer laanger Schnëss a gruewen mat hire scharfe Krallen Wuerzelen a Knollen aus. Si kënnen awer och op Beem kloteren an do no Friichte sichen.
Et ënnerscheet een tëscht dräi Aaren:
de Südamerikaneschen Nuesbier (Nasua nasua), de Wäissrüssel-Nuesbier (Nasua narica) den Nelson-Nuesbier (Nasua nelsoni)Eng weider Aart ass de Biergnuesbier (Nasuella olivacea), den nëmmen an den Andendäller am nordwestlechen Südamerika lieft. E bild awer seng eege Gattung: Nasuella.
Nasua is a genus of coatis of the family Procyonidae. Two additional species of coatis, commonly known as mountain coatis, are placed in the genus Nasuella.
Nasua differs from Nasuella in being larger and having larger canine teeth,[2] but preliminary genetic evidence (cytochrome b sequences) suggests that Nasuella should be merged into Nasua.[3] Other genetic studies have shown that the closest relatives of the coatis are the olingos (genus Bassaricyon),[4][5][6] from which they diverged about 10.2 million years ago.[6]
Like other procyonids,[7] coatis are omnivores. Their diet consists largely of insects (including their larvae), spiders and other invertebrates as well as the occasional small vertebrate discovered while energetically foraging, with their sensitive noses to the ground, in forest leaf litter. On Barro Colorado Island, Panama, where they have been studied in greatest detail,[8][9] they supplement this diet with copious amounts of fruit as it becomes available seasonally from favored trees, such as figs (Ficus insipida) and hog plums (Spondias mombin).
Their very active foraging behavior appears to be interrelated with their distinctive social organization. Exceptional among procyonids, coatis are diurnal and for much of the year gregarious. Though females nest, and bear and nurse their young in isolation, shortly after the altricial young become mobile the females aggregate into social groups known as bands. Bands consist of adult females (two or more years old), and sub-adults (1–2 years old) and juveniles (less than 1 year old) of both sexes. At maturity, at two years of age, males are excluded from bands and take up a solitary lifestyle. They are aggressively repelled from bands, except during the mating season when typically one male ingratiates himself to a band through submissive behavior, forages with it for a period of a few weeks, and mates with all of the adult females. During the nesting season, the sub-adults and juveniles remain together in bands while breeding adult females become solitary for parturition and nesting. Females begin breeding in their 3rd or 4th year, apparently depending on nutritional status. Occasionally, older females become postreproductive, and these remain with the bands while breeding females separate. Breeding is synchronous, as is parturition and nursing. Resumption of gregarious behavior takes place synchronously as well, over the course of several weeks, depending on the existence of previous social relationships, i.e. females with prior relationships reaggregate into bands more quickly than those forming new relationships. Nonetheless, persistent social bonds may form anew at this point in the reproductive cycle: while there may be a tendency to reaggregate with kin, prior relationships are not indispensable. Previously unfamiliar individuals may aggregate into bands with stable social relationships. A conspicuous means of bond formation is mutual grooming, on which an hour or more may be spent daily. Some of this appears to be ritualized as a form of social bond formation (Fig. 1), though it is clearly mutually beneficial as well: the burden of ticks on band members is lower than it is on solitary adult males, for instance.[10]
When juveniles descend from the nest, they are little better than helpless. One important benefit of aggregating for the adult females is sharing of vigilance in protection of juveniles from predation. Juvenile mortality is high, sources of peril including adult male coatis which have been observed to kill them.[11] It is not entirely clear whether adult males are preying on them or killing potential rivals, and of course it may be both.
The active foraging behavior of coatis is fairly conspicuous, and requires a considerable degree of attention. The proportion of time that adult females spend foraging increases, and the proportion of foraging time interrupted for stationary vigilance behavior decreases, when aggregation into bands is achieved. Bands forage in formation, with adults and sub-adults distributed around the periphery, and juveniles gathered towards the center. This shared vigilance appears to be an important contributor to the benefit of gregariousness for coatis.
The two species within Nasua are:
DNA sequence analysis indicates that the N. narica and N. nasua lineages split about 5.6 million years ago.[6]
The Cozumel Island coati had been recognized as a third species, but the vast majority of recent authorities treat it as a subspecies, N. narica nelsoni, of the white-nosed coati.[1][14][15][16][17]
CoatisNasua is a genus of coatis of the family Procyonidae. Two additional species of coatis, commonly known as mountain coatis, are placed in the genus Nasuella.
La nazurso (aŭ nazuo, nasuo aŭ koatio) estas genro (Nasua) de procionedo (Procyonidae), kiu vivas en Mezameriko kaj Sudameriko. La vorto koatio devenas el indiĝena lingvo.
La nazurso havas flekseblan, rostoforman nazon. Pliaj karakterizaĵoj estas la malgrandaj oreloj, la mallonga felo kaj la longa, dikfela vosto, kiun ili ofte starigas. Alie ol la noktaktivaj procionedoj estas la nazursoj tagaktivaj.
La nazursoj vivas sur la amerika kontinento, de la sudo de Usono ĝis Argentino. Ili ne estas elektemaj pro sia habitato, tial ili troviĝas en pluvarbaroj kaj ĉe la limoj de dezertoj. Plej ili ŝatas arbarojn.
Ili estas ĉiomanĝantoj, tamen ili preferas viandon, ekzemple birdojn.
Inoj kaj idoj vivas kune en grupoj sed la virseksuloj vivas solaj. Ĉe pariĝa sezono la virseksulo proksimiĝas sin al inaro. Per felflegado ĝi petas pro pariĝo. Poste ĝi forpeliĝas. La inoj estas gravedaj dum ĉirkaŭ 75 tagoj kaj naskas 3-6 idojn.
Distingiĝas tri specioj:
Ekzistas plia nazurso, la montara nazurso (Nasuella olivacea), kiu vivas nur en la valoj de la Andoj kaj tiu nazurso apartenas al la propra genro Nasuella.
La nazurso (aŭ nazuo, nasuo aŭ koatio) estas genro (Nasua) de procionedo (Procyonidae), kiu vivas en Mezameriko kaj Sudameriko. La vorto koatio devenas el indiĝena lingvo.
Nasua, llamados coatíes,[1] es un género con dos especies de pequeños mamíferos omnívoros americanos de la familia de los prociónidos. Habita desde el sur de Estados Unidos hasta el norte de Uruguay. Es un animal social y puede congregarse en grupos de más de 50 individuos. Es arborícola. Se alimenta de insectos, reptiles, anfibios y pequeños mamíferos y también de frutos y semillas.
En guaraní, la palabra ko'ã tĩ (pronunciada coloquialmente como ‘coatí‘) significa ‘a lo largo de la nariz‘ o ‘nariz alargada’, de ko'ã: ‘a lo largo’, y tĩ: ‘nariz’.
Habitan en América, desde el sur de Estados Unidos hasta las provincias argentinas de Córdoba, Entre Ríos, Corrientes, Misiones, el norte de Uruguay y el sureste de Paraguay.[2] Están adaptados principalmente a biomas cálidos y húmedos en los que predomine una foresta densa, siendo la población de Arizona casi una excepción.
Debido a su potencial colonizador y constituir una amenaza grave para las especies autóctonas, los hábitats o los ecosistemas, todas las especies del género Nasua han sido incluidas en el Catálogo Español de Especies Exóticas Invasoras, regulado por el Real Decreto 630/2013, de 2 de agosto, estando prohibida en España su introducción en el medio natural, posesión, transporte, tráfico y comercio.[3]
Miden entre 40 a 140 cm de longitud, según sea la especie. En esta medición se cuenta su alargada cola, que tiene por sí sola una longitud equiparable a la del resto del cuerpo. Sus alturas a nivel de la cruz son muy reducidas (raramente, más de 30 cm). Poseen extremidades cortas concluidas en fuertes uñas que les permiten horadar suelos de tierra bastante duros, hocico alargado y puntiagudo que les facilita un excelente olfato, ojos relativamente grandes y orejas cortas. Sus pelajes tiene colores que varían desde el castaño hasta el negro, pasando por el rojizo.[cita requerida]
Marchan fácilmente por el suelo, apoyando toda la planta de sus pies al modo de los plantígrados, así como también son hábiles arborícolas debido a una articulación flexible en sus tobillos, la cual les permite descender velozmente cabeza abajo por los troncos de los árboles.
Por su alimentación son omnívoros, aunque dentro de su dieta se les puede considerar (según las circunstancias) como insectívoros o —si abundan las frutas— como frugívoros. Además de insectos y frutas, su dieta incluye huevos y pichones.
Los coatíes (cualquiera que sea su especie) son animales sociales que viven agrupados en bandas de entre 5 a 20 individuos, bandas o manadas integradas casi siempre solo por hembras y machos jóvenes, puesto que los machos adultos tienen hábitos solitarios. El período de gestación dura en promedio 65 días. Unas cuatro semanas antes de alumbrar, la hembra preñada construye en las ramas de los árboles un nido. Allí pare entre 2 a 6 crías, que se mantienen en el nido hasta 6 semanas. De apariencia simpática, no dejan de ser animales silvestres. Suelen acercarse al ser humano, interesados por la comida.
Este animal vive en bosques y selvas, moviéndose con igual agilidad por el suelo que por los árboles, que es donde buscan refugio para descansar, y cuando se desplazan por tierra en busca de alimento lo hacen de un modo muy característico, con la cola levantada en posición casi vertical y moviéndose con rapidez.
Reciben también los nombres de cusumbos, cusumbosolos, cuchuchos, guaches, gatos solos, mípalos, pizotes, misha, o mishasho en Perú.
Nasua, llamados coatíes, es un género con dos especies de pequeños mamíferos omnívoros americanos de la familia de los prociónidos. Habita desde el sur de Estados Unidos hasta el norte de Uruguay. Es un animal social y puede congregarse en grupos de más de 50 individuos. Es arborícola. Se alimenta de insectos, reptiles, anfibios y pequeños mamíferos y también de frutos y semillas.
Koati Nasua generoko animalien izen arrunta da. Artiodaktiloen barruko Procyonidae familian sailkatuta daude.
Guaranieraz hitzak 'sudur luzanga' esan nahi du, coá 'luze' eta tî 'sudur' izanik.
Koati Nasua generoko animalien izen arrunta da. Artiodaktiloen barruko Procyonidae familian sailkatuta daude.
Guaranieraz hitzak 'sudur luzanga' esan nahi du, coá 'luze' eta tî 'sudur' izanik.
Koatit eli nenäkarhut (Nasua) ovat Keski- ja Väli-Amerikassa eläviä puolikarhuja. Niiden sukuun kuuluu kaksi tai kolme eri lajia. Useimmat lähteet mainitsevat kaksi lajia[1]: punakoati eli koati eli punanenäkarhu (Nasua nasua) ja valkonenäkoati eli valkonenäkarhu (Nasua narica). Toisinaan myös valkonenäkoatin alalaji cozumelinkoati eli cozumelinnenäkarhu (Nasua narica nelsoni) luetaan omaksi lajikseen Nasua nelsoni. Neljäs koati-niminen laji, vuorikoati (Nasuella olivacea), ei kuulu varsinaisten koatien sukuun, mutta on niille sukua.[2]
Valkonenäkoateja elää esimerkiksi Nicaraguassa. Koateilla on paksu, raidallinen häntä, joka toimii kiipeillessä mainiona tasapainokeppinä. Niillä on nimensä mukaisesti pitkä kuono.
Koatit käyttävät ravintonaan pääasiassa selkärangattomia, mutta ne syövät myös liskoja, sammakoita ja pieniä jyrsijöitä. Nenäkarhut saattavat joutua puuman tai jaguaarin syötäväksi. Tuntiessaan itsensä uhatuksi, koatit kiipeävät nopeasti puuhun. Urokset ovat erakkoja ja kuljeskelevat yksinään. Niitä kutsutaankin monin paikoin nimellä andasolos tai solitarios tai guaranin kielellä coatimundi eli yksinäinen koati. Naaraat elävät keskenään laumassa, jossa on noin 20–40 yksilöä. Kukin naaras synnyttää kolmesta kuuteen poikasta. Nenäkarhut ovat sukukypsiä noin 2-vuotiaina.
Koatit eli nenäkarhut (Nasua) ovat Keski- ja Väli-Amerikassa eläviä puolikarhuja. Niiden sukuun kuuluu kaksi tai kolme eri lajia. Useimmat lähteet mainitsevat kaksi lajia: punakoati eli koati eli punanenäkarhu (Nasua nasua) ja valkonenäkoati eli valkonenäkarhu (Nasua narica). Toisinaan myös valkonenäkoatin alalaji cozumelinkoati eli cozumelinnenäkarhu (Nasua narica nelsoni) luetaan omaksi lajikseen Nasua nelsoni. Neljäs koati-niminen laji, vuorikoati (Nasuella olivacea), ei kuulu varsinaisten koatien sukuun, mutta on niille sukua.
Valkonenäkoateja elää esimerkiksi Nicaraguassa. Koateilla on paksu, raidallinen häntä, joka toimii kiipeillessä mainiona tasapainokeppinä. Niillä on nimensä mukaisesti pitkä kuono.
Nasua est un genre de mammifères carnivores de la famille des procyonidés. Ce genre est constitué de la plupart des espèces de coatis, à l'exclusion du Coati de montagne (Nasuella olivacea). Mais cette distinction est fortement remise en cause à la faveur des études entreprises vers la fin du XXe siècle par la phylogénie moléculaire[1],[2].
Selon Catalogue of Life (30 mars 2015)[3], ITIS (30 mars 2015)[4] et Mammal Species of the World (version 3, 2005) (30 mars 2015)[5] :
Selon Paleobiology Database (30 mars 2015)[6] :
Selon Mammal Species of the World (version 3, 2005) (30 mars 2015)[5] :
Selon NCBI (30 mars 2015)[7] :
Nasua est un genre de mammifères carnivores de la famille des procyonidés. Ce genre est constitué de la plupart des espèces de coatis, à l'exclusion du Coati de montagne (Nasuella olivacea). Mais cette distinction est fortement remise en cause à la faveur des études entreprises vers la fin du XXe siècle par la phylogénie moléculaire,.
Nasua é un xénero de pequenos mamíferos omnívoros americanos da superfamilia Canoidea e a familia dos prociónidos. Reciben o nome de coatís.[1]
Habitan en América dende o sur dos Estados Unidos até as provincias arxentinas de Córdoba, Entre Ríos, Tucumán, Misiones e o noroeste do Uruguai. Están adaptados principalmente a biomas cálidos e tépedos nos que predomine unha foresta densa, sendo a poboación de Arizona case unha excepción. Tamén se atopan nalgunhas zonas de México como Quintana Roo (Playa del Carmen), Iucatán (Costa) e Novo León (Sierra Madre).
Miden entre 40 a 140 cm de lonxitude, segundo a especie. O máis frecuente é que os exemplares adultos midan máis de 80 cm. Nesta medición cóntase a súa alongada cola que ten por si soa unha lonxitude equiparable á do resto do corpo. As súas alturas a nivel da cruz son moi reducidas (raramente máis de 30 cm). Posúen extremidades curtas concluídas en fortes unllas que lles permiten furar chans de terra bastante duros, fociño alongado e puntiagudo que lles facilita un excelente olfacto, ollos relativamente grandes e orellas curtas.
A pelame dos coatís ten cores que varían dende o castaño ó negro pasando polo avermellado.
Nasua é un xénero de pequenos mamíferos omnívoros americanos da superfamilia Canoidea e a familia dos prociónidos. Reciben o nome de coatís.
Nosowe mjedwjedźe[1], tež pyskate mjedwjedźe[2][3] (Nasua) su ród ze swójby małkich mjedwjedźow (Procyonidae). Wobsahuje tři družiny.
Nosowe mjedwjedźe docpěja dołhosć wot něhdźe 35 hač do 70 cm.
Družiny su w lěsach a trawnej stepje južneho dźěla sewjerneje Ameriki hač do južneje Brazilskeje domjace. Wone su wšožrački, kotrychž koža je brunošěra hač čerwjenobruna a husta. Hłowa je dołha kaž tež nós.
Tři družiny so rozeznawaja:
Dalša družina, Hórski nosowy mjedwjedź (Nasuella olivacea), kotryž jenož w Andskich dolinach w sewjerozapadnej Južnej Americe je žiwy, so w swójskim rodźe, Nasuella, wjedźe.
Nosowe mjedwjedźe, tež pyskate mjedwjedźe (Nasua) su ród ze swójby małkich mjedwjedźow (Procyonidae). Wobsahuje tři družiny.
Nasua è un genere all'interno della famiglia Procyonidae, i cui membri più noti sono i procioni. Le due specie del genere sono generalmente indicate come coati. Un'altra specie di coati, i cui appartenenti sono noti con il nome comune di «coati di montagna», è collocata nel genere Nasuella.
Il Nasua differisce dai coati di montagna per le maggiori dimensioni e per avere i denti canini più grandi. La prova genetica preliminare (sequenza B citocromo) suggerisce che i coati di montagna dovrebbero essere integrati con il Nasua. Altri studi genetici hanno dimostrato che i parenti più stretti del coati sono gli olingos (genere Bassaricyon), da cui si sono discostati circa 10,2 milioni di anni fa. [1]
Come altri Procyonids, i coati sono onnivori. La loro dieta è composta in gran parte da insetti (comprese le loro larve), ragni ed altri invertebrati, nonché qualche piccolo vertebrato occasionale, scoperto ricercando energicamente con i loro nasi sensibili, nel fogliame che ricopre il suolo della foresta. Sull'isola di Barro Colorado, Panama, dove sono stati studiati in maggior dettaglio, essi integrano la loro dieta stagionalmente con abbondanti quantità di frutta, quando disponibile, degli alberi favorito, come i fichi (Ficus insipida) e prugne (Spondias mombin).
Il loro comportamento molto attivo per la ricerca del cibo sembra essere interconnesso con la loro specifica organizzazione sociale. Unici tra i Procyonids, i coati sono diurni e gregari per gran parte dell'anno. Anche se i nidi sono peculiarità femminile ed i cuccioli sono svezzati in modo isolato, appena i cuccioli acquisiscono mobilità, le femmine si aggregano in gruppi sociali conosciuti come bande. Bande costituiti da femmine adulte (due o più anni di età), sub-adulti (1-2 anni) e giovani (meno di 1 anno di età) di entrambi i sessi. Alla scadenza, a due anni di età, i maschi sono esclusi dalla bande e intraprendono uno stile di vita solitaria. Sono respinti in maniera aggressiva dalle bande, tranne durante la stagione degli amori, quando in genere un maschio entra nelle grazie di una banda attraverso un comportamento remissivo, pratica la ricerca del cibo con essa per un periodo di un paio di settimane, e si accoppia con tutte le femmine adulte. Durante la stagione di nidificazione, i sub-adulti e minori rimangono insieme in gruppi, mentre le femmine adulte gravide intraprendono ina fase solitaria, per il parto e la creazione del nido. Le femmine sono fertili a partire dal 3 ° o 4 ° anno, apparentemente in funzione delle condizioni nutrizionale. Di tanto in tanto, le femmine più anziani diventano sterili, e queste rimangono con le bande mentre le femmine gravide si separano. La gravidanza è sincrona, come lo è il parto e l'allattamento. La ripresa del comportamento gregario avviene in modo sincrono e, nel corso di diverse settimane, a seconda dell'esistenza di rapporti sociali precedenti, ovvero le femmine con le relazioni precedenti si riaggregano in bande più rapidamente di quelle che formano relazioni nuove. Ciò nonostante, i legami sociali preesistenti possono essere sciolti e se ne possono formare di nuovi a questo punto del ciclo riproduttivo: seppur ci sia una tendenza a riaggregarsi con i parenti, rapporti precedenti non sono indispensabili. Individui sconosciuti si possono aggregare a bande con le relazioni sociali stabili. Un mezzo importante per la formazione dei legami è la pulizia reciproca, alla quale può essere dedicata più di un'ora, tutti i giorni. Anche se queste sembra essere ritualizzata solo come una forma di creazione del legame sociale (Fig. 1), è anche reciprocamente vantaggiosa: la quantità di zecche nelle bande è inferiore rispetto ai maschi adulti solitari.
Quando giovani escono dal nido, sono praticamente indifesi. Un importante vantaggio dell'aggregazione, per le femmine adulte, è la condivisione della vigilanza per la protezione dei cuccioli dai predatori. la mortalità giovanile è elevata e tra le fonti di pericolo vi sono anche i coati maschi adulti, che sono stati visti uccidere i cuccioli. Non è del tutto chiaro se i maschi adulti adottino questa pratica per semplice cacciagione o per eliminare potenziali rivali o, naturalmente, per entrambe le cose.
Il comportamento attivo di coati durante la ricerca del cibo è abbastanza evidente, e richiede un notevole grado di riguardo. La percentuale di tempo che le femmine adulte dedicano al foraggiamento aumenta e la quantità di interruzioni per la vigilanza diminuiscono, quando si verifica l'aggregazione in bande. Le bande si alimentano in formazione, con gli adulti e sub-adulti distribuiti alla periferia, e giovani radunati verso il centro. Questa vigilanza condivisa sembra essere un fattore importante per il beneficio della socialità dei coati.
Le due specie all'interno Nasua sono:
L'analisi della sequenza del DNA indica che le linee del N. narica e del N.nasua si sono divise circa 5,6 milioni di anni fa. [1]
Il Coati dell'isola di Cozumel era stato riconosciuto come una terza specie, ma la stragrande maggioranza delle recenti pubblicazioni tente trattarlo come una sottospecie, N. narica nelsoni, del coati dalnaso bianco.[2][3][4][5][6]
Nasua è un genere all'interno della famiglia Procyonidae, i cui membri più noti sono i procioni. Le due specie del genere sono generalmente indicate come coati. Un'altra specie di coati, i cui appartenenti sono noti con il nome comune di «coati di montagna», è collocata nel genere Nasuella.
Parastie degunlacīši, degunlācīšu ģints (Nasua) ir viena no jenotu dzimtas (Procyonidae) ģintīm, kas pieder pie degunlācīšu apakšcilts (Nasuina).
Parasto degunlācīšu ģintī ir 3 sugas, kas dzīvo Centrālamerikā un Dienvidamerikā, kā arī Ziemeļamerikas dienvidrietumos. Parastie degunlācīši ir sastopami gan sausajos kalnu mežos līdz 3500 metriem virs jūras līmeņa, gan tropiskajos lietus mežos. Tie veikli kāpj kokos un, lai arī daudz laika pavada uz zemes, migas ierīko kokā vai kādā klints nišā.[1]
Visi degunlācīši ārēji ir ļoti līdzīgi, variē to augumu izmēri un kažoka krāsa. Mazākais no visiem ir Kosumelas degunlācītis (Nasua nelsoni), kas ir endēmiska suga Kosumelas salai. Baltpurna degunlācītis un Dienvidamerikas degunlācītis augumā ir ļoti līdzīgi, toties Dienvidamerikas degunlācītis ir viskošākais. Tas visbiežāk ir rudā krāsā un atgādina lielu, rudu kaķi.
Visiem degunlācīšiem ir slaidi ķermeņi, vidēji garas kājas, visiem ir pagarināti purni ar kustīgu degungalu, kas atgādina cūkas šņukuru un kas ir piemērots kukaiņu un augļu meklēšanai uz zemes.[1] Visiem ir garas astes ar gredzenveida krāsojuma matojumu, kas atšķirīgām sugām ir dažādās krāsās.
Vairāk par parasto degunlācīšu izskatu un īpašībām var izlasīt galvenajā rakstā — degunlācīši.
Parastie degunlacīši, degunlācīšu ģints (Nasua) ir viena no jenotu dzimtas (Procyonidae) ģintīm, kas pieder pie degunlācīšu apakšcilts (Nasuina).
Parasto degunlācīšu ģintī ir 3 sugas, kas dzīvo Centrālamerikā un Dienvidamerikā, kā arī Ziemeļamerikas dienvidrietumos. Parastie degunlācīši ir sastopami gan sausajos kalnu mežos līdz 3500 metriem virs jūras līmeņa, gan tropiskajos lietus mežos. Tie veikli kāpj kokos un, lai arī daudz laika pavada uz zemes, migas ierīko kokā vai kādā klints nišā.
Neusberen (Nasua) zijn een geslacht van insectivore zoogdieren uit de familie kleine beren (Procyonidae).
Neusberen hebben een lange staart die rechtopstaat wanneer ze lopen, en vaak geringd is. De neus is vrij lang en steekt ver over de bovenkaak uit. De lichaamslengte bedraagt, inclusief staart, 100 tot 120 cm, waarbij de staart al de helft van de totale lichaamslengte inneemt. Het gewicht kan variëren van 5 tot 12 kg.
Behalve insecten eten ze ook fruit en paddenstoelen, maar ook hagedissen, vogelspinnen en krabben staan op het menu, die ze met hun klauwen uit hun holen graven. Ze zijn ook niet genegen om hun voedsel te delen met soortgenoten en zullen dit ook hardnekkig verdedigen. Op zoek naar insecten, draaien ze stenen om.
Neusberen komen voor van het noorden van Argentinië tot het zuiden van Arizona. De Nelson-neusbeer, die enkel op het Mexicaanse eiland Cozumel voorkomt, werd vroeger onderscheiden als een aparte derde soort (Nasua nelsoni), maar wordt nu meestal beschouwd als een ondersoort van de witsnuitneusbeer. De nieuwe wetenschappelijke naam is dan Nasua narica nelsoni penium
Neusberen (Nasua) zijn een geslacht van insectivore zoogdieren uit de familie kleine beren (Procyonidae).
Ostronos[6] (Nasua) − rodzaj ssaka z rodziny szopowatych (Procyonidae).
Rodzaj obejmuje gatunki występujące od południowo-zachodnich części Stanów Zjednoczonych do Ameryki Południowej[7].
Cechuje je ruchliwy, ryjkowato wydłużony nos i smukły ogon, są ciekawskimi, dobrze wspinającymi się zwierzętami. Samce są nieco większe od samic i prowadzą samotny tryb życia. Do stad dołączają tylko w okresie godowym. Stada liczące od 5 do 40 osobników tworzą samice z młodymi. Żerują dniem w zaroślach i lasach, poszukując nasion, owoców, jaj i małych kręgowców.
Co roku w okresie godowym do stada samic przyłącza się jeden samiec. Około 7-8 tygodni później ciężarne samice opuszczają stado i budują gniazda na drzewach, gdzie przychodzi na świat potomstwo. Przeciętnie w jednym miocie rodzą się 3-4 młode. Około sześciu tygodni po okoceniu się, matki wraz z potomstwem wracają do stada.
Ostronosy są utrapieniem dla farmerów, gdyż często niszczą pola kukurydziane i pustoszą kurniki. Trudno je upolować. Kryją się w koronach drzew albo ratują się pomysłowym fortelem: gdy słyszą strzał lub klaśnięcie padają na ziemię i udają martwe.
Nazwa rodzajowa pochodzi od łacińskiego słowa nasus – „nos”[8].
Viverra nasua Linnaeus, 1766
Do rodzaju należą następujące gatunki[6][7]:
Ostronos (Nasua) − rodzaj ssaka z rodziny szopowatych (Procyonidae).
O quati é um mamífero da ordem Carnivora, da família Procyonidae e do gênero Nasua. O grupo está distribuído desde o Arizona até o norte da Argentina, possuindo três espécies: Nasua nasua, Nasua narica e Nasua nelsoni. Este animal também é conhecido por seu nome popular "Tamanduá Palito". vive em bando.
A palavra "quati" é derivada do termo tupi akwa'tim, que significa "nariz pontudo"[1]. Nasua vem do latim nasus, "nariz"[2]. É uma referência ao comprido focinho dos representantes do gênero.
Mamífero aparentado do guaxinim, possuindo entretanto um nariz mais comprido e um corpo mais alongado. Com patas que lembram remotamente as dos ursos, muito úteis para escaladas em árvores. É cinzento-amarelado, porém muito variável, havendo indivíduos quase pretos e outros bastante avermelhados, focinho e pés pretos, cauda com 55 centímetros, com sete a oito anéis pretos. Mede, de corpo, setenta centímetros. Vive em bandos de 4 a 20 indivíduos, é praticamente onívoro e se adapta bem ao cativeiro. São animais diurnos, mas ás vezes o macho faz atividades noturnas.
Há três espécies desse pequeno animal, encontrado desde o Panamá (América Central) até a Argentina. Quatis vivem em grandes bandos formados de fêmeas e machos jovens. Com mais de dois anos, os machos já vivem sozinhos, juntando-se ao bando somente na época do acasalamento, que acontece no fim da primavera. Dez ou onze semanas após, a fêmea produz de dois a seis filhotes. Por mais de um mês, estes permanecem em seu ninho no oco de uma árvore. O quati alimenta-se de minhocas, insetos e frutas. Aprecia também ovos, legumes e especialmente lagartos. Não gosta de água mas pode nadar bem. Dorme no alto das árvores enrolado como uma bola e não desce antes do amanhecer.
O quati é um mamífero da ordem Carnivora, da família Procyonidae e do gênero Nasua. O grupo está distribuído desde o Arizona até o norte da Argentina, possuindo três espécies: Nasua nasua, Nasua narica e Nasua nelsoni. Este animal também é conhecido por seu nome popular "Tamanduá Palito". vive em bando.
Näsbjörnar är ett gemensamt svenskt namn för vad som numera betraktas som två släkten: Nasua och Nasuella. Båda släktena tillhör familjen halvbjörnar. Nasua omfattar de två arterna (vanlig näsbjörn (ringsvansad näsbjörn, Nasua nasua) och vitnosad näsbjörn (Nasua narica). Till släktet Nasuella förs endast mindre bergsnäsbjörn (Nasuella olivacea). Önäsbjörn eller cozumelnäsbjörn klassificerades tidigare som Nasua nelsoni men anses numera vara en underart av Nasua narica, och benämns sålunda Nasua narica nelsoni.
Deras huvud är långt och spetsigt. Nosen är snabelformigt förlängd och räcker långt bortom munnen samt har skarpa uppvikta kanter. Öronen är korta och avrundade. Sen finns en kort hals, en långsträckt kropp och en svans med täta hår. Benen är korta och kraftiga med fem tår på varje fot samt långa och spetsiga klor. Näsbjörnar har fyra falska kindtänder och två äkta kindtänder i varje käkhalva.
De lever oftare i sällskap än ensamma och har bra förmåga att klättra i träd. Lukten och hörseln är väl utvecklade. Dessa djur livnär sig huvudsakligen av växtämnen, maskar och insekter. För att komma åt födan gräver de i jorden. Näsbjörnar förekommer i mellersta och södra Amerika från Texas till Argentina.
Näsbjörnar är ett gemensamt svenskt namn för vad som numera betraktas som två släkten: Nasua och Nasuella. Båda släktena tillhör familjen halvbjörnar. Nasua omfattar de två arterna (vanlig näsbjörn (ringsvansad näsbjörn, Nasua nasua) och vitnosad näsbjörn (Nasua narica). Till släktet Nasuella förs endast mindre bergsnäsbjörn (Nasuella olivacea). Önäsbjörn eller cozumelnäsbjörn klassificerades tidigare som Nasua nelsoni men anses numera vara en underart av Nasua narica, och benämns sålunda Nasua narica nelsoni.
Deras huvud är långt och spetsigt. Nosen är snabelformigt förlängd och räcker långt bortom munnen samt har skarpa uppvikta kanter. Öronen är korta och avrundade. Sen finns en kort hals, en långsträckt kropp och en svans med täta hår. Benen är korta och kraftiga med fem tår på varje fot samt långa och spetsiga klor. Näsbjörnar har fyra falska kindtänder och två äkta kindtänder i varje käkhalva.
De lever oftare i sällskap än ensamma och har bra förmåga att klättra i träd. Lukten och hörseln är väl utvecklade. Dessa djur livnär sig huvudsakligen av växtämnen, maskar och insekter. För att komma åt födan gräver de i jorden. Näsbjörnar förekommer i mellersta och södra Amerika från Texas till Argentina.
Nasua là một chi động vật có vú trong họ Gấu mèo Bắc Mỹ, bộ Ăn thịt. Chi này được Storr miêu tả năm 1780.[1] Loài điển hình của chi này là Viverra nasua Linnaeus, 1766, by absolute tautomy (Melville and Smith, 1987).
Chi này gồm các loài:
Nasua là một chi động vật có vú trong họ Gấu mèo Bắc Mỹ, bộ Ăn thịt. Chi này được Storr miêu tả năm 1780. Loài điển hình của chi này là Viverra nasua Linnaeus, 1766, by absolute tautomy (Melville and Smith, 1987).
Носухи, или коати (лат. Nasua) — род небольших млекопитающих семейства енотовых, распространённых на обоих американских континентах. Их испанское, французское и английское название «коати» происходит от одного из местных индейских языков.
Носухи названы так за небольшой подвижный хоботок, образованный передней частью верхней губы и удлинённым носом. Длина тела 41—67 см, хвоста 32—69 см. Масса около 11 кг. Туловище удлинённое, конечности средней высоты, передние короче задних. Хвост очень длинный. Шерсть короткая, мягкая или - высокая и несколько более грубая. Окраска спины рыжевато-бурая, рыжевато-буро-серая или чёрная, брюхо черноватое или тёмно-бурое. Морда, щёки и горло обычно беловатые, лапы черноватые. На морде бывают чёрные пятна. Хвост в более светлых и тёмных, чем окрас туловища, кольцах.
Носухи распространены почти по всей Южной Америке, по всей Центральной Америке, почти по всей Мексике, кроме полуострова Калифорния и центральных районов страны; в США — юго-восток Аризоны, юго-запад Нью-Мексико, крайний юг Техаса.
Обитают носухи в основном в тропических лесах, однако встречаются и на краю пустынь. Носухи всеядны, но предпочитают мясную пищу. В отличие от других енотовых, ведущих ночной образ жизни, носухи активны круглосуточно и особенно днём. Обычно держатся группами от 5—6 до 40 особей.
Самки и детёныши живут в группах, а самцы держатся поодиночке. В брачный сезон самцы навещают группы самок и с помощью чистки шерсти и других жестов пытаются завоевать симпатии самок для спаривания, после чего снова уходят. После беременности продолжительностью около 77 дней самка рожает от двух до шести детёнышей.
К роду носух относятся два вида[1][2]:
Ещё один вид носух — горная носуха (Nasuella olivacea) — встречающийся лишь в долинах Анд северо-запада Южной Америки, относится к отдельному роду горных носух (Nasuella). Также носухи легко приручаются людьми и могут быть домашними питомцами.
Российский антрополог Станислав Дробышевский назвал носух «идеальными кандидатами на разумность» в связи с древесным образом жизни, социальностью и развитыми конечностями[3].
Носухи, или коати (лат. Nasua) — род небольших млекопитающих семейства енотовых, распространённых на обоих американских континентах. Их испанское, французское и английское название «коати» происходит от одного из местных индейских языков.
南美浣熊属(学名:Nasua)是食肉目浣熊科的一属,分布于美国西南部至南美洲一带的森林地区。多白天活动,5~6只乃至40只一群。尾细长,有深色环带,行动时竖立。善爬树,杂食性。[1]本属包括以下几种:
其中科岛浣熊有时被认为是白鼻浣熊的一个亚种(N. narica nelsoni)。
南美浣熊属(学名:Nasua)是食肉目浣熊科的一属,分布于美国西南部至南美洲一带的森林地区。多白天活动,5~6只乃至40只一群。尾细长,有深色环带,行动时竖立。善爬树,杂食性。本属包括以下几种:
白鼻浣熊(Nasua narica) 南美浣熊(Nasua nasua) 科岛浣熊(Nasua nelsoni)其中科岛浣熊有时被认为是白鼻浣熊的一个亚种(N. narica nelsoni)。
ハナグマ属とは、ネコ目アライグマ科の一属である。雑食性で尾が細いのが特徴で木登りが得意。 アカハナグマは、ハナグマ属で最もよく知られている動物で一般的にハナグマと呼ばれる。
個体差によるが、体長は長さ40~140cmで、優れた嗅覚と細長く尖った鼻をもち、比較的大きな目と短い耳が特徴。手足には強力な爪がある。
南米の中央部の森林、低地の草原地帯に棲息。また、アンデス山脈の標高2500mのところや海岸近くにも棲息しており様々な環境に適応する。
雑食性で果物、無脊椎動物やトカゲなどの爬虫類、ネズミなどの小動物などを食べる。 食料を求めて尾を真っ直ぐに立たせ高速移動する。
ハナグマの成獣(オス)は単独生活をする。
妊娠期間は平均65日で木などに巣を作り巣の中で2~6匹を産み、生後6週間までは巣にとどまる。
코아티속(Nasua)은 아메리카너구리과에 속하는 포유류 속의 하나이다. 일반적으로 코아티라고 불리는 2종을 포함하고 있으며, 마운틴코아티로 알려져 있는 2종은 마운틴코아티속으로 분류하고 있다.
코아티속 종들은 마운틴코아티속 종들보다 더 크며 더 큰 송곳니를 갖고 있는 점이 다르지만,[2] 예비 유전학적 증거(시토크롬 b 서열)는 마운틴코아티속을 코아티속에 통합해야 한다고 제안하고 있다.[3] 다른 유전학 연구 결과에 의하면, 코아티와 가장 가까운 동물은 올링고속 종들로,[4][5][6] 약 1020만년 전에 분기되었다.[6]
2종으로 이루어져 있다.
다음은 아메리카너구리과의 계통 분류이다.[4][6][5]
아메리카너구리과 킨카주속 올링고속 긴코너구리 마운틴코아티속 아메리카너구리속 카코미슬고양이속