Bombus monticola és una espècie de borinot, el seu epítet específic, monticola, significa que viu a les muntanyes (o fins a nivell del mar a les altes latituds).[1] La seva distribució és a Europa, incloent els Països Catalans.[2]
Bombus monticola és un borinot bastant petit i compacte amb un gran cap i una llengua curta. Les reines tenen una longitud mitjana de 16 mm i una envergadura de 32 mm .[3] Les longituds corresponents de les altres castes són 12 mm per les obreres i 14 mm pel mascle.[4] A la subespècie britànica (B. monticola monticola) el tòrax és de color negre, amb excepció d'un collaret groc (força ampli en els mascles) i en la vora de l'escutel. La primera, i la part frontal de la segona tergita (segments abdominals) són de color negre com la tergita final però la resta de l'abdomen és de color de groc a vermell.
Aquesta espècie de Bombus normalment viu en zones altes,[3] sovint es troba en espècies de plantes com Vaccinium vitis-idaea i altres similars.[4] Proporciona pol·len diverses vegades a les seves larves en lloc d'acumular-lo en un dipòsit de pol·len alcostat de la larva com fan altres espècies del seu gènere.[3]
Durant molt de temps es va considerar que B.monticola era una forma del Bombus lapponicus; tanmateix, actualment es considera una espècie pròpia subdividida en subespècies:
Bombus monticola es troba en zones muntanyenques d'Europa fins a Escandinàvia, a Finlàndia està confinada en la zona junt amb la frontera amb Noruega, els Alps, la Serralada Cantàbrica, els Pirineus, elsApenins i els Balcans. També es troba en terres baixes al nord de Noruega i la Península de Kola,també es troba, a més altitud, a les Illes Britàniques.[2] A Irlanda ha arribat recentment (1974).[5][6][7]
Bombus monticola és una espècie de borinot, el seu epítet específic, monticola, significa que viu a les muntanyes (o fins a nivell del mar a les altes latituds). La seva distribució és a Europa, incloent els Països Catalans.
Die Berglandhummel (Bombus monticola) ist eine Art der Hummeln (Bombus).
Das Verbreitungsgebiet erstreckt sich von Nordeuropa bis in die Arktis. Sie lebt in den lichten Gehölzen des Hochgebirges zwischen 900 und 2700 m Höhe. In Deutschland ist der Lebensraum auf die bayrischen Alpen beschränkt. Ein Volk umfasst etwa 50–120 Tiere. Sie gehört zu den Pollenstorern. Aktive Flugsaison ist von Ende März bis Anfang September. Typische Nistplätze sind unterirdische Mäusenester, aber auch hohle Bäume und Vogelnester (Nestbezieher). Pro Jahr wird nur eine Generation hervorgebracht (univoltin).
Die Berglandköniginnen haben eine Körperlänge von 18–23 mm, die Arbeiterinnen 9–16 mm und die Drohnen 14–15 mm. Die Grundfärbung ist schwarz. Das Abdomen ist vom 1. Tergit weißlich-gelb, dann ab dem 2. Tergit schwarz und vom 3. bis zum 6. Tergit orangerot. Berglandhummeln sind kleiner als Alpenhummeln. In den Alpen kann es zu Verwechslungen mit Wiesenhummeln und Höhenhummeln kommen. Die Königin erzeugt einen hohen Summton, der dem der Ackerhummel ähnelt. Sie besitzt einen kurzen Rüssel.
Wie alle Hummeln ernährt sich die Berglandhummel von Nektar und ihre Larven von Pollen. Zu ihren Haupttrachtpflanzen zählen unter anderem Wundklee, Alpenrosen und Steinbrech.
Die Berglandhummel gilt in Deutschland aufgrund von intensiver Land- und Forstwirtschaft sowie durch den Einsatz von Pestiziden als potentiell gefährdet.
Bombus monticola, the bilberry bumblebee, blaeberry bumblebee or mountain bumblebee,[2] is a species of bumblebee[1] found in Europe.[3]
The bilberry bumblebee is rather small and compact, with a broad head and a short tongue. The queens have an average length of 16 mm (0.63 in), and a wingspan of 32 mm (1.3 in).[4] The corresponding lengths of the other castes are 12 mm (0.47 in) (worker) and 14 mm (0.55 in) (male).[5] In the nominate subspecies, the thorax is black, with the exception of a yellow collar (quite broad on the males) and on the edge of the scutellum. The first, and the frontal part of the second terga (abdominal segments) are black, as is the final tergite, but the rest of the abdomen is yellow to red.[4]
The bumblebee is normally a highland species,[4] often found on bilberry, cranberry, and cowberry (Vaccinium vitis-idaea).[5] It is a pollen storer; it actively feeds the larvae from a central pollen storage, rather than providing each larval cell with its own pollen container.[4] It nests underground in the abandoned nesting burrows of small mammals, the relatively small nests frequently house less than 50 workers and their life cycle is 3-4 months. In Great Britain the queens emerge from their hibernation during April; the first workers appear in May, and the males and new queens start to emerge in July and last until early October. The cuckoo bumber bee Bombus sylvestris is likely to be parasitic on this species.[6]
This species is closely related to Bombus lapponicus but has a more eastern distribution;[6] a number of subspecies are recognised:[3]
B. monticola is found in most mountainous areas of Europe, as northern Scandinavia (mostly Norway and northern Sweden; the distribution in Finland is rather patchy, and confined to the area along the Norwegian border), the Alps, the Cantabrian Mountains, the Pyrenees, the Apennines, and in the Balkans. It is also found in the lowlands in northern Norway and the Kola peninsula as on the British Islands.[3] In Britain, it lives on upland habitat, predominantly moorland. The major areas populated by this bumblebee are Dartmoor, Exmoor, the Welsh uplands, the Peak District, the North York Moors, and the Scottish mainland.[4]
It is a recent arrival in Ireland (first recorded in the 1970s).[7] In Ireland, it is a montane species (hence the name). It is restricted to upland areas of counties Antrim (in the Northern Ireland part of Ulster) and Dublin, Wicklow, Carlow, and Wexford in the province of Leinster in the Irish Republic.[8] The decline of this species in England has led Natural England to include the bilberry bumble bee in its Species recovery Programme.[6]
Bombus monticola, the bilberry bumblebee, blaeberry bumblebee or mountain bumblebee, is a species of bumblebee found in Europe.
Vuoristokimalainen (Bombus monticola) on Euroopan vuoristoissa ja Fennoskandian pohjoisosissa elävä, kimalaisiin kuuluva mesipistiäislaji.
Vuoristokimalainen muistuttaa erittäin paljon lapinkimalaista, ja se erotettiin omaksi lajikseen vasta 1980-luvulla. Suomesta tavatuilla yksilöillä kuningatar ja työläinen ovat kokonaan mustia lukuun ottamatta takaruumista, joka on mustaa etummaista jaoketta lukuun ottamatta kokonaan punainen. Koiraan pään etuosa ja keskiruumiin etuosa ovat keltakarvaiset. Ruotsissa ja Norjassa tavataan koirasta muistuttavia kuningattaria ja työläisiä. Pään sivu verkkosilmän takana on harvapisteinen ja kiiltävä. Laji on pienikokoinen, mutta hieman lapinkimalaista kookkaampi. Kuningattaren pituus on 19–23 mm. Työläiset ja koiraat ovat pienempiä, vain 11–16 mm.[1]
Vuoristokimalaisen tiedetään varmuudella esiintyvän vain Euroopassa. Esiintymisalue on hieman epäselvä, sillä vanhemmissa kartoituksissa sitä on pidetty lapinkimalaisen värimuotona tai alalajina. Esiintymispaikkoja on Fennoskandiassa, Britteinsaarilla, Pyreneillä, Alpeilla, Apenniineilla ja Balkanilla. Kimalaisen levinneisyys rajoittuu kokonaan vuoristoihin. Elinympäristöt laskeutuvat merenpinnan tasolle vain Norjan rannikolla ja Kuolan niemimaalla.[2][3] Suomessa lajia on tavattu vain Utsjoen ja Enontekiön tuntureilla.[1]
Briteissä laji vaikuttaa olevan pahoin taantumassa[4]. Suomessa[1], Ruotsissa[5] ja Norjassa[3] se on luokiteltu elinvoimaiseksi.
Vuoristokimalainen viihtyy tunturikoivikoissa, mutta liikkuu myös paljakalla. Yhdyskunta on pieni ja siihen kuuluu korkeintaan muutamia kymmeniä yksilöitä. Merkittävä uhka lajille on kanervaloiskimalainen, joka kelpuuttaa myös vuoristokimalaisen isännäkseen. Loiskimalaisen valtaamat pesät tuhoutuvat.[1][3]
Lajin koiraiden tuottama feromoni on ihmisenkin aistittavissa, mutta sitä ei ole kuvailtu yhtä miellyttävän tuoksuiseksi kuin lapinkimalaiskoiraiden feromonia.[3]
Vuoristokimalainen (Bombus monticola) on Euroopan vuoristoissa ja Fennoskandian pohjoisosissa elävä, kimalaisiin kuuluva mesipistiäislaji.
Bombus monticola is een vliesvleugelig insect uit de familie bijen en hommels (Apidae). De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1849 door Smith.[1]
Bronnen, noten en/of referenties
Berghumle (Bombus monticola), også kalt liten fjellhumle, er skilt ut som egen humleart fra den nærstående lapphumla (Bombus lapponicus) ved hjelp av feromonanalyser. Vi finner den i fjellområdene og den er mer sjelden nedover i lavlandet.
Berghumla er sort med to gule striper på brystet. De første leddene på bakkroppen er sorte, mens mesteparten av bakkroppen er rustrød til gulaktige, mest hos hunnene.
Små bol på og under jordoverflaten.
I fjellstrøk over det meste av Norge.
Berghumle (Bombus monticola), også kalt liten fjellhumle, er skilt ut som egen humleart fra den nærstående lapphumla (Bombus lapponicus) ved hjelp av feromonanalyser. Vi finner den i fjellområdene og den er mer sjelden nedover i lavlandet.
Berghumla (Bombus monticola) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea).
Humlan förekommer från Irland, över norra och västra Storbritannien till bergsområden i Skandinavien och den europeiska kontinenten (Pyreneerna, Alperna och bergen i Balkan).[2] I Sverige är arten vanlig i hela fjällkedjan[3] och arten är klassificerad som livskraftig ("LC")[4]. I Finland förekommer den endast längst i nordväst vid norska gränsen.[5] Den är emellertid inte hotad, utan även här klassificerad som livskraftig.[6]
Berghumlan är en ganska liten humla; drottningen blir omkring 16 millimeter, arbetarna 12 millimeter och hanarna 14 millimeter långa.[7]. Drottningen har svart mellankropp och orangebrun bakkropp med undantag för det främsta segmentet, som är svart. Hanen har samma färger på bakkroppen, men dessutom är kragen och den bakersta delen av mellankroppen ljusgula. Dessutom har hanen ljusgul nos och beige till orange behåring på buk och ben. Arbetarna liknar honorna, men har ofta gula partier på krage och bakre mellankropp, dock svagare än hos hanen. Drottningen liknar alphumla och polarhumla, men dessa är betydligt större. Förväxlingsrisk med arbetare av nämnda arter finns dock. Speciellt den sydligare populationen är också mycket lik lapphumla – se nedan under Taxonomi.[3]
Berghumlan förekommer främst i bergsregioner, gärna i björkskog[3]. Den kan också återfinnas på hed- och gräsmark (ej i Skandinavien).[2] Näringsväxter är bland andra lingon, blåbär, tranbär, hallon, mjölkört, kråkvicker, skogsnäva, gullris, vitklöver, brudborste, ljung, ärttörne, fjällmaskros och skogsnäva.[3] [8].
De övervintrande honorna kommer fram i april, arbetarna i maj och könsdjuren (ungdrottningar och hanar) flyger i juli till september.[2]
Boet, som vanligtvis inryms i övergivna, underjordiska däggdjursbon, är inte särskilt stort, och kan rymma mellan 50 och 120 arbetare.[8]
Arten påminner mycket om lapphumla, och det var inte förrän 1979 som feromonanalyser (av det feromon som humlehanarna använder för att locka till sig parningsvilliga drottningar) visade att de är olika arter. Detta har också bekräftats av senare undersökningar från 2007 och 2013. Berghumlans feromoner har ingen speciell lukt för människan, medan lapphumlans hanar får en tydlig parfymlukt av sitt feromon.[9]
Bombus monticola là một loài Hymenoptera trong họ Apidae. Loài này được Smith mô tả khoa học năm 1849.[2]
Bài viết phân họ Ong mật này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
Bombus monticola là một loài Hymenoptera trong họ Apidae. Loài này được Smith mô tả khoa học năm 1849.
