dcsimg
Image de Hylocomium
Life » » Archaeplastida » » Bryophyta » » Hylocomiaceae »

Hylocomium splendens W. P. Schimper ex B. S. G. 1852

Associations ( anglais )

fourni par BioImages, the virtual fieldguide, UK
Foodplant / parasite
fruitbody of Chromocyphella muscicola parasitises live gametophyte of Hylocomium splendens

licence
cc-by-nc-sa-3.0
droit d’auteur
BioImages
projet
BioImages

Common Names ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
splendid feather moss
mountain-fern moss
stair-step moss
feather moss
step moss
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Description ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
Splendid feather moss is a perennial, relatively large, robust moss, occurring in wide loose patches, and often forming mats [8,14].  Stems are 3.9 to 5.9 inches (10-15 cm) in length.  Splendid feather moss has tiny, long, filamentous rhizoids that can transport soil water remarkably long vertical distances to green surface tissues [23].  The average life span of this moss is 8 years [5].
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Distribution ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
Splendid feather moss occurs from Greenland to Alaska, south to North Carolina, and west to Oregon and California.  It also occurs in the West Indies, Europe, Asia, Africa, Australia, and New Zealand [9,14,16].
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Fire Ecology ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
More info for the term: fire regime

Splendid feather moss is not well adapted to fire.  It typically occurs in wet stands of white or black spruce that have a fire regime of 200 to 400 years [31].  When they do burn, the moss/lichen layer provides the major carrier fuels.  These fuels take only minutes to reach equilibrium moisture content when the relative humidity changes; therefore, they are very flammable [23]. FIRE REGIMES: Find fire regime information for the plant communities in which this species may occur by entering the species name in the FEIS home page under "Find FIRE REGIMES".
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Habitat characteristics ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
More info for the terms: cover, frequency, shrubs

Splendid feather moss is abundant and often dominant in coniferous forests on water-shedding and water-receiving sites [18].  On such sites, this moss often develops a mat layer that may be 7.9 to 11.8 inches (20-30 cm) thick [28].  Splendid feather moss also occurs on ledges, humus and decaying wood in cool, moist ravines and mountain woods from sea level to 10,000 feet (0-3,048 m) [14].  This moss is a common moss on dune pastures in Scotland [25]. Splendid feather moss is restricted to areas sheltered by trees and shrubs [7].  It requires shade, moderate water levels, and high nutrient levels.  It is not rooted in the substrate and is nearly independent of the substrate's nutrient and water supply.  Growth is controlled by rainfall frequency and degree of protection from evaporation stress [7]. This moss quickly dries up when the canopy cover is not adequate to prevent high evaporation [17].  Growth rates are highest in habitats protected from evaporation stress, and survival is enhanced in shaded habitats or in environments with high humidity and consistent cloud cover [7]. Splendid feather moss is typically found associated with the following understory species:  salal (Gaultheria shallon), pachystima (Pachystima myrsinites), Shreber's moss (Pleurozium schreberi), Rhytidiadelphus boreus, big huckleberry (Vaccinium membranaceum), and red huckleberry (V. parvifolium) [18].
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Habitat: Cover Types ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
More info on this topic.

This species is known to occur in association with the following cover types (as classified by the Society of American Foresters):

     1  Jack pine
     5  Balsam fir
    12  Black spruce
    13  Black spruce - tamarack
    18  Paper birch
    24  Hemlock - yellow birch
    30  Red spruce - yellow birch
    31  Red spruce - sugar maple - beech
    32  Red spruce
    33  Red spruce - balsam fir
    34  Red spruce - Fraser fir
    35  Paper birch - red spruce - balsam fir
    37  Northern white-cedar
    38  Tamarack
   107  White spruce
   201  White spruce
   202  White spruce - paper birch
   204  Black spruce
   205  Mountain hemlock
   206  Engelmann spruce - subalpine fir
   218  Lodgepole pine
   223  Sitka spruce
   224  Western hemlock
   225  Western hemlock - Sitka spruce
   226  Coastal true fir - hemlock
   251  White spruce - aspen
   253  Black spruce - white spruce
   254  Black spruce -  paper birch
   256  California mixed subalpine
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Habitat: Ecosystem ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
More info on this topic.

This species is known to occur in the following ecosystem types (as named by the U.S. Forest Service in their Forest and Range Ecosystem [FRES] Type classification):

   FRES10  White - red - jack pine
   FRES11  Spruce - fir
   FRES18  Maple - beech - birch
   FRES19  Aspen - birch
   FRES20  Douglas-fir
   FRES22  Western white pine
   FRES23  Fir - spruce
   FRES24  Hemlock - Sitka spruce
   FRES25  Larch
   FRES26  Lodgepole pine
   FRES44  Alpine
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Habitat: Plant Associations ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
More info on this topic.

This species is known to occur in association with the following plant community types (as classified by Küchler 1964):

More info for the terms: bog, forest

   K001  Spruce - cedar - hemlock forest
   K002  Cedar - hemlock - Douglas-fir forest
   K003  Silver fir - Douglas-fir forest
   K004  Fir - hemlock forest
   K005  Mixed conifer forest
   K008  Lodgepole pine - subalpine forest
   K013  Cedar - hemlock - pine forest
   K014  Grand fir - Douglas-fir forest
   K015  Western spruce - fir forest
   K020  Spruce - fir - Douglas-fir forest
   K021  Southwestern spruce - fir forest
   K093  Great Lakes spruce - fir forest
   K094  Conifer bog
   K096  Northeastern spruce - fir forest
   K097  Southeastern spruce - fir forest
   K107  Northern hardwoods - fir forest
   K108  Northern hardwoods - spruce forest
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Immediate Effect of Fire ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
More info for the term: low-severity fire

Splendid feather moss is generally killed by fire, although small patches may survive low-severity fire [31].  Some moss species on burned areas can survive as fragments in the soil [1].
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Importance to Livestock and Wildlife ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
Splendid feather moss is occasionally eaten by deer and caribou [15,22].
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Key Plant Community Associations ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
More info for the terms: cover, forest, succession

Splendid feather moss is often an indicator of stable, late stages of
succession stands dominated by white spruce (Picea glauca) or black
spruce (P. mariana) [17].  Publications listing
splendid feather moss as a
dominant ground cover are as follows:

Field guide to forest ecosystems of west-central Alberta [10].
Flood-plain succession and vegetation classification in interior Alaska [29].
Some forest types of central Newfoundland and their relation to
  environmental factors [35].
A review of forest site classification acitivities in Newfoundland and
   Labrador [36].
A preliminary classification system for vegetation of Alaska [31].
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Life Form ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
More info for the term: bryophyte

Bryophyte
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Management considerations ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
More info for the terms: shrub, tree

It has been shown that tree canopy removal will kill splendid feather moss,
but removal of only the shrub canopy has a less severe effect [7].
Splendid feather moss growth is better in undisturbed areas than in
disturbed areas.  Moss growth is so closely balanced with its
microclimate that even the removal of a rather open shrub layer can have
a measurable effect on growth rates [7].
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Occurrence in North America ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
     AK  AZ  CA  CO  CT  DE  ID  IL  IN  IA
     KY  ME  MD  MA  MI  MN  MT  NH  NJ  NY
     NC  ND  OH  OR  PA  RI  SD  UT  VT  VA
     WA  WV  WI  WY  AB  BC  MB  NB  NF  NT
     NS  ON  PE  PQ  SK  YT
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Other uses and values ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
More info for the terms: fern, fruit

In the past splendid feather moss has been used for covering dirt floors and lining fruit and vegetable storage boxes [25]. Splendid feather moss is still used for chinking log structures in Alaska.  The wet moss is pressed into cracks between logs using a wooden chisel.  When the moss is dry, it remains compressed and stays green for the life of the cabin. In many ways it is preferable to modern material [21].  Splendid feather moss is used by florists to form banks of green in show windows [6]. Splendid feather moss is used in locating pollution sources and determining levels of pollution of heavy metals in the environment [3].  Mountain fern moss absorbs metals over its entire surface and is little influenced by variations in substrate mineralization.  Close to the source, this moss accumulates high levels of metals [25].
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Phenology ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
More info on this topic.

The beginning of blooming in mosses is considered to occur when one or two archegonia (female gametophyte) open.  In Hernoesand, Sweden, splendid feather moss first bloomed in July.  The gametangicel developed in May or June of the following year.  In Germany, splendid feather moss first bloomed in May or June and the gametangicel developed in February or May of the following year [2].  Growth of the previous year's layer is usually resumed in early May to mid-June.  In boreal forests, growth rates were high in May, June, and August; growth slowed in October. There appears to be little if any growth activity over the winter months in high-altitude regions [7].
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Plant Response to Fire ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
More info for the terms: cover, mesic

Splendid feather moss takes many years to recover following fire.  Although small patches may survive fire, it is not until a closed or nearly closed canopy is established that splendid feather moss can spread and become the dominant ground cover [31].  Ten to thirty years after fire, splendid feather moss will replace the early successional mosses and liverworts.  In mesic, high-nutrient habitats, splendid feather moss generally appears 30 to 50 years after fire and quickly becomes the most abundant ground cover [17].  However, in Finland, splendid feather moss began appearing 10 years after fire.  Recovery was slow and 50 years after fire, this moss still had not reached prefire levels [1].
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Regeneration Processes ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
Sexual reproduction:  Splendid feather moss reproduces sexually by spores. These spores are wind dispersed.  The period for gametangicel (structure containing the gametes) development for splendid feather moss is 11 months [34]. Vegetative reproduction:  Splendid feather moss reproduces vegetatively by branching laterally.  A new, readily identifiable segment is produced each year arising from the stems of the previous year's growth in a layered or steplike fashion [7,16].  In splendid feather moss, the bud which will develop into the following year's growth layer is formed at the same time that the lateral branches are initiated in the current year's layer, but further development is somehow delayed.  The buds do not start to elongate until the previous segment has completed its growth [7].  Cold treatment is not required for further development, as buds show normal development in material brought into a growth chamber later in the season and kept at temperatures above freezing. Photoperiod also seems not to be a factor.  A small proportion of buds showed some elongation in late September and October, whereas development in the field does not usually take place until the following May or June [7].
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Regional Distribution in the Western United States ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
More info on this topic.

This species can be found in the following regions of the western United States (according to the Bureau of Land Management classification of Physiographic Regions of the western United States):

    1  Northern Pacific Border
    2  Cascade Mountains
    3  Southern Pacific Border
    4  Sierra Mountains
    5  Columbia Plateau
    6  Upper Basin and Range
    8  Northern Rocky Mountains
    9  Middle Rocky Mountains
   11  Southern Rocky Mountains
   12  Colorado Plateau
   13  Rocky Mountain Piedmont
   15  Black Hills Uplift
   16  Upper Missouri Basin and Broken Lands
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Successional Status ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
More info on this topic.

More info for the terms: climax, cover, lichens, succession

Obligate Climax Species Splendid feather moss typically occurs in stable late stages of succession. It is very shade tolerant [7,18,27].  It will replace the shade-intolerant lichens and often becomes the dominant ground cover in late seral to climax stands of white spruce and black spruce [17,28,31].
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Taxonomy ( anglais )

fourni par Fire Effects Information System Plants
The currently accepted scientific name for splendid feather moss is
Hylocomium splendens (Hedw.) B.S.G. There are no recognized subspecies,
varieties, or forms [9,14,16].
licence
cc-publicdomain
citation bibliographique
Tesky, Julie L. 1992. Hylocomium splendens. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Hylocomium splendens ( catalan ; valencien )

fourni par wikipedia CA

Hylocomium splendens, és una molsa que es troba a la tundra i altres biomes, té aspecte de falguera. És una planta perenne de reproducció vegetativa.[2] Té una distribució molt àmplia a Europa, Rússia, Alaska i Canadà, on sovint és la més abundant de les molses. També creix en la tundra i en les altes muntanyes de Califòrnia, Sitxuan, Àfrica, Austràlia i Nova Zelanda. A Escòcia caracteritza un tipus de vegetació amb el pi roig[3][4][1][5]

Usos

Es fa servir en arranjaments florals. Se li atribueixen propietats antitumorals.[4][3][6]

Referències

  1. 1,0 1,1 "Hylocomium splendens: Mountain Fern Moss" Rook.Org. Retrieved 16 May 2008.
  2. Oekland, RH «Population biology of the clonal moss Hylocomium splendens in Norwegian boreal spruce forests. I. Demography». Journal of Ecology, vol. 83, 4, 1995, pàg. 697–712 [Consulta: 18 maig 2008].
  3. 3,0 3,1 "Species Profile: Glittering wood-moss" Trees for Life. Retrieved 17 May 2008.
  4. 4,0 4,1 "Hylocomium splendens. Stair-step Moss" borealforest.org. Retrieved 17 May 2008.
  5. "The Scottish Biodiversity List - Species & Habitat Detail: W18" BiodiversityScotland. Retrieved 17 May 2008.
  6. Kimb, S. H. et al (2007) "Antibacterial activities of some mosses including Hylocomium splendens from South Western British Columbia" Institute for Aboriginal Health/Sciencedirect.com. Retrieved 17 May 2008.

Enllaços externs

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Hylocomium splendens Modifica l'enllaç a Wikidata

Hylocomium splendens Images

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autors i editors de Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia CA

Hylocomium splendens: Brief Summary ( catalan ; valencien )

fourni par wikipedia CA

Hylocomium splendens, és una molsa que es troba a la tundra i altres biomes, té aspecte de falguera. És una planta perenne de reproducció vegetativa. Té una distribució molt àmplia a Europa, Rússia, Alaska i Canadà, on sovint és la més abundant de les molses. També creix en la tundra i en les altes muntanyes de Califòrnia, Sitxuan, Àfrica, Austràlia i Nova Zelanda. A Escòcia caracteritza un tipus de vegetació amb el pi roig

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autors i editors de Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia CA

Rokytník skvělý ( tchèque )

fourni par wikipedia CZ

Rokytník skvělý (Hylocomium splendens) se řadí k nejběžnějším druhům mechů v jehličnatých porostech, kde často doprovází smrk.

Popis

 src=
Rokytník skvělý
Rokytník skvělý tvoří mohutné několikavrstevné porosty žluté až olivově zelené barvy. Svým vzhledem může připomínat lesklé koberce či polštáře.

Jednotlivé lodyžky (kauloidy) bývají dlouhé 10-15 cm, mohou však dorůstat do výšky až 20 cm. Jsou vzpřímené, dvojnásobně či trojnásobně větvené, vždy poschoďovitě rozprostřené. Na lodyžkách si lze povšimnout hustých vláknitých červených výrůstků. Lístky (fyloidy) jsou k lodyžce přitisklé. Bývají zpravidla dlouhé 1-3 mm a mají vejčitý tvar. Na konci jsou zúžené v dlouhou, zprohýbanou špičku. Okraj mívají jemně pilovitý. Jejich žebro je velice krátké a dvojité. Z lodyžky lístky vyrůstají šroubovitě a vzájemně se překrývají.

Sporofyt tohoto dvoudomého mechu je tvořen štětem, který může být dlouhý až 4 cm. Červený štět vyrůstající z postranních lodyžek je silný. Nese oválnou, hnědě zbarvenou tobolku, jež je přikryta malým, krátce zobanitým víčkem. Uvnitř tobolky dozrává na jaře velké množství výtrusů.

Stanoviště a výskyt

Rokytník skvělý je ukazatelem středně dobrých půd. Charakteristický je zejména pro kyselá stanoviště s dobrým rozkladem humusu, s průměrnou zásobou živin a s dostatečnými vlhkostními podmínkami. Vyskytuje se od nížin až do vysokých horských poloh. Je průvodcem nejčastěji smrkových lesů, proto je jeho šíření podporováno pěstováním jehličnatých lesů. Můžeme ho však nalézt také v lesích dubohabrových nebo bukových. Chybí na pasekách, protože nesnáší přímé sluneční osvětlení, je tedy polostinný.

Zdroje

  • Čihař J. a kol., Příroda v České a Slovenské republice. Praha : Academia, 2002. ISBN 80-200-0938-8
  • Kalina T., Váňa J., Sinice, řasy, houby, mechorosty a podobné organismy v současné biologii. Praha : Karolinum, 2005. ISBN 80-246-1036-1
  • Krejča J., Velká kniha rostlin, hornin, minerálů a zkamenělin. Bratislava : Príroda, 1997. ISBN 80-07-00595-1
  • Kremer B.P., Muhle H. Lišejníky, Mechorosty, Kapraďorosty : Evropské druhy. Praha : IKAR, 1998. ISBN 80-7176-804-9
  • Rabšteinek O., Poruba M., Skuhrovec J. Lišejníky, mechorosty a kapraďorosty ve fotografii. Praha : Státní zemědělské nakladatelství, 1987.

Odkazy

Související články

Externí odkazy

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia autoři a editory
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia CZ

Rokytník skvělý: Brief Summary ( tchèque )

fourni par wikipedia CZ

Rokytník skvělý (Hylocomium splendens) se řadí k nejběžnějším druhům mechů v jehličnatých porostech, kde často doprovází smrk.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia autoři a editory
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia CZ

Almindelig etagemos ( danois )

fourni par wikipedia DA

Almindelig etagemos (Hylocomium splendens) er et almindeligt mosmorbund i Danmark. Det danner store silkeglinsende måtter med hvert års skud tydeligt adskilt i noget der kan minde om etager. Det videnskabelige artsnavn splendens betyder 'skinnende'.

Almindelig etagemos har rødbrune stængler, der er 2-3 gange fjergrenede. Bladene er omkring to mm lange og har en dobbelt ribbe. Stænglerne er desuden beklædt med små, grenede, grønne hår, de såkaldte parafyllier. Sporehuse er ikke almindelige.

Almindelig etagemos er udbredt over store dele af verden, i Europa til Svalbard, i nordlige og centrale Asien, i Nordamerika, Grønland og New Zealand.

Litteratur

  • Andersen, A.G. et al. Den danske mosflora. I. Bladmosser, 1976, Gyldendal, ISBN 87-01-30371-6.
  • Christiansen, M. Skytte. Flora i farver 2. Sporeplanter, 1978, Politikens Forlag, ISBN 87-567-2967-7.
  • Smith, A. J. E. The Moss Flora of Britain and Ireland, 2004, Cambridge University Press, ISBN 978-0-521-54672-0.


licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia DA

Almindelig etagemos: Brief Summary ( danois )

fourni par wikipedia DA

Almindelig etagemos (Hylocomium splendens) er et almindeligt mosmorbund i Danmark. Det danner store silkeglinsende måtter med hvert års skud tydeligt adskilt i noget der kan minde om etager. Det videnskabelige artsnavn splendens betyder 'skinnende'.

Almindelig etagemos har rødbrune stængler, der er 2-3 gange fjergrenede. Bladene er omkring to mm lange og har en dobbelt ribbe. Stænglerne er desuden beklædt med små, grenede, grønne hår, de såkaldte parafyllier. Sporehuse er ikke almindelige.

Almindelig etagemos er udbredt over store dele af verden, i Europa til Svalbard, i nordlige og centrale Asien, i Nordamerika, Grønland og New Zealand.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia DA

Sklący zelónk ( cachoube )

fourni par wikipedia emerging languages
 src=
Sklący zelónk

Sklący zelónk (Hylocomium splendens (Hedw.) Schimp. in Bruch, Schimp. & W.Gümbel) - to je ôrt mechù z rodzëznë zelónkòwatëch. M. jin. na Kaszëbach w bòrach na kwasnëch zemiach rosce gò wiele.

Bùtnowé lënczi


licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia authors and editors

Sklący zelónk: Brief Summary ( cachoube )

fourni par wikipedia emerging languages
 src= Sklący zelónk

Sklący zelónk (Hylocomium splendens (Hedw.) Schimp. in Bruch, Schimp. & W.Gümbel) - to je ôrt mechù z rodzëznë zelónkòwatëch. M. jin. na Kaszëbach w bòrach na kwasnëch zemiach rosce gò wiele.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia authors and editors

Harilik laanik ( estonien )

fourni par wikipedia ET

Harilik laanik (Hylocomium splendens) on samblaliik, mis kuulub ulmikuliste sugukonda laaniku perekonda.

Kirjeldus

Taim on 5–15 cm pikk.[1] Moodustab okasmetsades kuni 15 cm paksusega vaipu.[2] Lehed on väikesed, kuni 3 mm pikad ja 1,5 mm laiad. Kujult on nad laimunajad, värvilt oliiv- või tumerohelised.[3] Kevaditi on ta hästi äratuntav samblavaibast esilekerkivate uute kasvude, nn kurekaelte järgi. Sügiseks on need uued kasvud oksistunud ning liigi kindlamaks äratundmiseks tuleb võsu välja sikutada. Siis on küljelt vaadatuna hästi näha selle samblaliigi astmeline või korruseline ehitus.[2] Igal aastal kasvatab taim juurde uue korruse lehti. Nii saab korruseid kokku lugedes arvutada, kui vana samblataim on.[4] Vars on korrapäratult sulgjalt harunev, osad okstest on pikemad, osad lühemad. Vars kasvab tipust ning kõduneb allosast. Kui laanik samblavaibast välja tõmmata, meenutab ta välimuselt tillukest kuuske.[2] Nagu kõigil sammaltaimedel, nii ka laanikul puuduvad juured, nende asemel on risoidid, mis on niitjalt rühmitunud rakud ja aitavad taimel kinnituda kivile või koorele, millel ta kasvab. Toitaineid, mis imatakse lehtede ja risoidide kaudu, omandab taim vihmast ja õhust.[5] Laanikul on kaks erinevat kasvuvormi. Sümpodiaalse harunemise puhul jätkab külgharu varre kasvu, tõugates senise juhtharu kõrvale. Tekib üksteist jätkavate külgharude ahelik. Sümpodiaalsed taimed kasvavad vertikaalselt ja toetavad ennast. Monopodiaalse kasvu puhul varre peaharu jätkab kasvamist, andes külgharusid, mis ei ulatu peateljest eemale. Monopodiaalsed taimed on maas lamavad.[6]

Harilik laanik paljuneb nii suguliselt kui ka vegetatiivselt. Seda liiki kutsutakse sageli “kloneeritud samblaks”. Suured alad on kaetud taimedega, mis on paljunenud nii, et tükike vanemtaimest on hakanud arenema. Uued taimed on geneetiliselt identsed.[5] Eostega paljunemisel areneb eosest uus taim, millel moodustuvad suguorganid. Viljastunud munarakust areneb taime tipmises osas eoskupar, milles moodustuvad eosed. Eosed levivad tuulega ja idanevad soodsates tingimustes.[5] Eoskuprad paiknevad punasel harjasel külgmiselt, on munajad ja lühikese nokaga varustatud kaanega.[3]

Kasvukoht

Nagu nimigi ütleb, on hariliku laaniku tüüpiliseks kasvukohaks laanemetsad, kuid leidub ka palumetsades. Peale metsade leidub teda ka rabade servades ning loopealsetel.[2] Avatud kasvukohtades on harilik laanik madalama kasvuga. Kasvab maapinnal, kus võib moodustada koheva vaiba, harvem puude jalamil, kõdupuidul ja huumusega kaetud kividel. Laanik on enamasti koos palusamblaga, kuid eelistab varjurikkamaid ja niiskemaid paiku. Mõnikord kasvab ta palusamblaga nii tihedasti koos, et neid on ülalt vaadates raske teineteisest eristada.[7] Kui tingimused muutuvad kuivaks, kahanevad laaniku mõõtmed, et säilitada nii palju niiskust kui võimalik. Kui hakkab sadama või keskkond muutub jälle niiskeks, siis taime mõõtmed taastuvad.[5]

Levik

Tegemist on ühe kõige levinuma samblaga tsirkumboreaalsetes metsades ja arktilises tundras. Liik katab hiiglaslikke alasid Alaskal, Kanadas, Põhja-Euroopas ja Siberis. Kuna liik on väga laia levikuga, siis ta varieerub piirkonniti nii suuruselt, kasvumustrilt kui lehemorfoloogialt. Taimed, mis kasvavad Vaikse ookeani loodeosa vihmametsades, on robustsed ja kolmeli-sulgjad, arktilised tundra laanikud on seevastu palju väiksemad, ainult ühe-või kahelisulgjad. Vaatamata sellele, et eri paigus on taimed veidi erinevad, eksisteerib kõigis piirkondades vahepealseid (tavalisi) vorme.[8][9][10][11] Eestis on liik kõikjal tavaline.[3]

Kasutusalad

Mitmed taimtoidulised loomaliigid, näiteks punahirv, kasutavad harilikku laanikut söögiks. Et laanikut lihtsalt leidub metsas kõige rohkem, vooderdavad mitmed linnud sellega oma pesa. Laanikut kasutavad ka inimesed ladustatavat puu-ja juurviljakastide vooderdamiseks. Hiljuti avastati aga, et liik sisaldab efektiivseid kasvajavastaseid aineid.[9] Laialdase leviku tõttu kasutatakse harilikku laanikut ja palusammalt tihti õhu raskmetallireostuse hindamiseks, kuna samblad seovad kiiresti raskmetallide ioone.[2]

Viited

  1. Eesti elusloodus. Tallinnas, Septembris 2001, koostajad R. Kuresoo, H. Relve, I. Rohtmets
  2. 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 www.eramets.ee/static/files/1112.sinumets_september_2011_.pdf Nele Ingerpuu
  3. 3,0 3,1 3,2 http://bio.edu.ee/taimed/sammal/laanik2.htm
  4. Eesti elusloodus, Tallinnas, Septembris 2001, koostajad R. Kuresoo, H. Relve, I. Rohtmets
  5. 5,0 5,1 5,2 5,3 http://www.treesforlife.org.uk/sp_glit_woodmoss.htm
  6. aob.oxfordjournals.org/content/82/6/787.full.pdf
  7. http://www.studioviridis.ee/muraste/veeb/index.php?option=com_content&task=view&id=47&Itemid=1
  8. "Hylocomium splendens: Mountain Fern Moss" Rook.Org. Retrieved 16 May 2008.
  9. 9,0 9,1 "Species Profile: Glittering wood-moss" Trees for Life. Retrieved 17 May 2008.
  10. "Hylocomium splendens. Stair-step Moss" borealforest.org. Retrieved 17 May 2008
  11. "Hylocomium splendens (Hedwig) Schimper". Bryophyte Flora of North America.

Välislingid

Harilik laanik andmebaasis eElurikkus Muuda Vikiandmetes

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Vikipeedia autorid ja toimetajad
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia ET

Harilik laanik: Brief Summary ( estonien )

fourni par wikipedia ET

Harilik laanik (Hylocomium splendens) on samblaliik, mis kuulub ulmikuliste sugukonda laaniku perekonda.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Vikipeedia autorid ja toimetajad
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia ET

Metsäkerrossammal ( finnois )

fourni par wikipedia FI

Metsäkerrossammal (Hylocomium splendens) on kangasmetsien yleisimpiä sammallajeja.

Runsaimmillaan metsäkerrossammal esiintyy tuoreilla kankailla, mutta sitä tavataan yleisesti myös kuivahkoilla ja lehtomaisilla kankailla. Tuoreella kankaalla metsäkerrossammal ja usein sitä yleisempi seinäsammal muodostavat tavallisesti koko metsänpohjan peittävän yhtenäisen maton.

Seuraavan vuoden verso kasvaa edellisen vuoden verson päälle. Vanha mätäs on siten useampikerroksinen. Metsäkerrossammalen lehdet muodostavat kerroksia pitkin vartta. Maasta nostettuna se onkin hyvin helppo tunnistaa tästä kasvutavastaan. Kerroksisuus näkyy myös maassa pieninä terasseina. Kerrossammalta tapaa useimmiten kivillä ja kangasmetsien kosteilla alarinteillä.

Lähteet

  1. a b c Pinkka - Lajintuntemuken oppimisympäristö
  2. Tauno Ulvinen, Kimmo Syrjänen ja Susanna Anttila (toim.): Suomen sammalet - levinneisyys, ekologia, uhanalaisuus. Helsinki: Suomen ympäristökeskus, 2002. ISBN 952-11-1153-4 (PDF), painetussa muodossa ISBN 952-11-1152-6 (nid.). Teoksen verkkoversio.

Aiheesta muualla

Tämä kasveihin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia FI

Metsäkerrossammal: Brief Summary ( finnois )

fourni par wikipedia FI

Metsäkerrossammal (Hylocomium splendens) on kangasmetsien yleisimpiä sammallajeja.

Runsaimmillaan metsäkerrossammal esiintyy tuoreilla kankailla, mutta sitä tavataan yleisesti myös kuivahkoilla ja lehtomaisilla kankailla. Tuoreella kankaalla metsäkerrossammal ja usein sitä yleisempi seinäsammal muodostavat tavallisesti koko metsänpohjan peittävän yhtenäisen maton.

Seuraavan vuoden verso kasvaa edellisen vuoden verson päälle. Vanha mätäs on siten useampikerroksinen. Metsäkerrossammalen lehdet muodostavat kerroksia pitkin vartta. Maasta nostettuna se onkin hyvin helppo tunnistaa tästä kasvutavastaan. Kerroksisuus näkyy myös maassa pieninä terasseina. Kerrossammalta tapaa useimmiten kivillä ja kangasmetsien kosteilla alarinteillä.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia FI

Tildurmosi ( islandais )

fourni par wikipedia IS

Tildurmosi fræðiheiti (Hylocomium splendens) er fjölær mosi sem vex á norðlægum slóðum nálægt heimskautasvæðum, oftast í þurru mólendi, kjarri og skógarbotnum. Hann er olífugrænn, gulleitur eða rauðleitur með rauðleitum stilk og greinum. Hann myndar tví- til þrífjaðraða sprota og vaxa nýir sprotar upp frá miðjum eldri sprotum. Þetta vaxtaform lætur mosann líkjast fjöðrum og gerir mosanum kleift að vaxa yfir aðra mosa og jarðveg.

Tildurmosi er notaður við blómaskreytingar og til að fóðra box til að flytja í grænmeti og ávexti. Hann var áður notaður sem yfirlag yfir moldargólf og í Alaska og Norður-Kanada var hann notaður til að þétta bjálkakofa. Hann inniheldur bakteríudrepandi efni [1]

Tildurmosi er algeng mosategund á Íslandi. Þar sem hann vex víða í breiðum og myndar afmarkaða árssprota er hann mjög heppilegur til mælinga á þungmálmum.[2][3] og mengunarmælinga [4].


Tilvísanir

  1. Kimb, S. H. et al. (2007) "Antibacterial activities of some mosses including Hylocomium splendens from South Western British Columbia" Institute for Aboriginal Health/Sciencedirect.com.
  2. Þungmálmar í mosa - Náttúrufræðistofnun Íslands
  3. Sigurður H. Magnússon (2013). Þungamálmar og brennisteinn í mosa á Íslandi 1990-2010: áhrif iðjuvera (unnið fyrir Rio Tinto Alcan á Íslandi hf., Norðurál ehf., Elkem Ísland ehf. og Alcoa Fjarðaál). Skýrsla nr. NÍ-13003. Garðabær: Náttúrufræðistofnun Íslands. ISSN 1670-0120
  4. Mosadauði í grennd gufuaflsvirkjana

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Höfundar og ritstjórar Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia IS

Tildurmosi: Brief Summary ( islandais )

fourni par wikipedia IS

Tildurmosi fræðiheiti (Hylocomium splendens) er fjölær mosi sem vex á norðlægum slóðum nálægt heimskautasvæðum, oftast í þurru mólendi, kjarri og skógarbotnum. Hann er olífugrænn, gulleitur eða rauðleitur með rauðleitum stilk og greinum. Hann myndar tví- til þrífjaðraða sprota og vaxa nýir sprotar upp frá miðjum eldri sprotum. Þetta vaxtaform lætur mosann líkjast fjöðrum og gerir mosanum kleift að vaxa yfir aðra mosa og jarðveg.

Tildurmosi er notaður við blómaskreytingar og til að fóðra box til að flytja í grænmeti og ávexti. Hann var áður notaður sem yfirlag yfir moldargólf og í Alaska og Norður-Kanada var hann notaður til að þétta bjálkakofa. Hann inniheldur bakteríudrepandi efni

Tildurmosi er algeng mosategund á Íslandi. Þar sem hann vex víða í breiðum og myndar afmarkaða árssprota er hann mjög heppilegur til mælinga á þungmálmum. og mengunarmælinga .


licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Höfundar og ritstjórar Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia IS

Glanzend etagemos ( néerlandais ; flamand )

fourni par wikipedia NL

Glanzend etagemos (Hylocomium splendens) is een mos uit de familie van de hylocomiaceae en het geslacht hylocomium. Dit etagemos bloeit van april tot mei en wordt 10 tot 20 cm hoog.

Dit mos vormt glanzende geelachtige tot olijfgroene tapijten in verschillende lagen. De rode stengel is twee tot driemaal vertakt. De zijstengels zijn ingeplant op twee rijen en zijn opstijgend aan de voet en overhangend aan het einde. De scheuten ontspringen aan het midden van de rugzijde. De bladeren zijn verspreid ingeplant, enigszins dakpansgewijs over elkaar. De bladeren aan de hoofdstengel zijn eirond tot lancetvormig, zijn overlangs gerimpeld (aan de top dwarsgerimpeld) en hebben vaak een gedraaide top. De bladeren aan de zijstengels zijn breed eirond, hebben een korte spits, zijn niet gerimpeld en hebben een omgeslagen rand. De bladrand is gezaagd. Het sporangium (kapsel) is eirond, zwak gekromd en bruin van kleur. De kapselsteel is 2 tot 3 cm lang en ontspruit uit de korte zijstengels. Doordat de scheuten van de opvolgende jaren boven elkaar liggen ontstaat etagebouw (vandaar de naam).

Glanzend etagemos komt voor in bossen, heiden en venen met een zure bodem. In hooggebergten vormt het vaak zeer omvangrijke tapijten.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia NL

Glanzend etagemos: Brief Summary ( néerlandais ; flamand )

fourni par wikipedia NL

Glanzend etagemos (Hylocomium splendens) is een mos uit de familie van de hylocomiaceae en het geslacht hylocomium. Dit etagemos bloeit van april tot mei en wordt 10 tot 20 cm hoog.

Dit mos vormt glanzende geelachtige tot olijfgroene tapijten in verschillende lagen. De rode stengel is twee tot driemaal vertakt. De zijstengels zijn ingeplant op twee rijen en zijn opstijgend aan de voet en overhangend aan het einde. De scheuten ontspringen aan het midden van de rugzijde. De bladeren zijn verspreid ingeplant, enigszins dakpansgewijs over elkaar. De bladeren aan de hoofdstengel zijn eirond tot lancetvormig, zijn overlangs gerimpeld (aan de top dwarsgerimpeld) en hebben vaak een gedraaide top. De bladeren aan de zijstengels zijn breed eirond, hebben een korte spits, zijn niet gerimpeld en hebben een omgeslagen rand. De bladrand is gezaagd. Het sporangium (kapsel) is eirond, zwak gekromd en bruin van kleur. De kapselsteel is 2 tot 3 cm lang en ontspruit uit de korte zijstengels. Doordat de scheuten van de opvolgende jaren boven elkaar liggen ontstaat etagebouw (vandaar de naam).

Glanzend etagemos komt voor in bossen, heiden en venen met een zure bodem. In hooggebergten vormt het vaak zeer omvangrijke tapijten.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia NL

Etasjemose ( norvégien )

fourni par wikipedia NN

Etasjemose er ein fleirårig bladmose. Han veks oftast på jord eller humus og finst først og fremst på den nordlege halvkula. Mosen bygg matter og veks på ein trappeforma måte som gir han ein karakteristisk utsjånad. Etasjemosen toler skugge godt og er meir ømfintleg for sollys. Han er føde for mellom anna skoglemen.

Utsjånad

 src=
Stilk og blad

Etasjemosen veks trinnvis oppover med fjørliknande skot. Kvart steg representerer ein vekstsesong, slik at ein kan telje «etasjane» for å finne alderne til mosen. Stilken vert 10–20 cm lang og er grøn, gul, raud eller brun. Blada er mørkt grøne til brune på dei eldre skota. Dei nye skota har ein lysare grøn tone. Blada sine «kroner» blir som regel 20–30 mm breie. Blada har oftast to midtnervar og har tenner i kantane.

 src=
Nærbilde av stilk og blad

Stilkblada er cirka 2 mm lange og 1,5 mm breie og greinblada 1 mm lange 0,5 mm breie. Stilkbladet smalnar av til ein spiss, som oftast er langsmal og krokete. Greinbladet får ein kort og kvass spiss.

Mosen sin stilk er dekt av grøne (på gamle skot brune), hårliknande utvekstar, såkalla parafyllier. Desse skil etasjemosen frå nærståande slekter. Liksom andre mosar har etasjemosen ikkje røter, men mosen sine rhizoider er uvanleg lange. Dei gamle skota døyr etter kvart og vert ein del av humusdekket.

Utbreiing

 src=
Etasjemose på ein gammal mur i Dalarna i Sverige.

Etasjemosen veks på store delar av den nordlege halvkula, framfor alt i eit kjølig temperert klima, til fjells og på tundra. Etasjemose finst også kjølige område (som fjell) i Karibia, Europa, Asia, Afrika, Australia og på New Zealand.[1]

Økologi

 src=
Matte av etasjemose, med anna mose i bakgrunnen

Etasjemosen vert i snitt åtte år gammal. Han veks på jord eller humus i lauv- og granskog. Han veks også på gamle stokkar, stubbar, berg, steinar og i blant på mur. Den trappeforma vekstmåten gjer han i stand til å klatre over nedfalle materiale og få litt meir sollys.

Formeiring

Etasjemose kan formeire seg både vegetativt og kjønna. Den første framgangsmåten er vanlegast, og mest framgangsrik målt i talet på nye planteindivid. Den kjønna kan likevel vere viktig når nye stader skal koloniserast. Mosen kan også spreie seg ved at delar av mosen losnar og etablerer seg andre stader. Slike fragment kan også overleve i jorda etter ein brann og føre til at mosen kjem tilbake raskare.

Bruk

Tidlegare har mosen, ofte saman med torvmosar, vore brukt til å tette i bygningar med laftverk. Etasjemose blir derfor ofte kalla for husmose.

Kjelder

  1. «Glittering wood moss (Hylocomium splendens)», Trees for Life. Henta 16. mars 2015.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia authors and editors
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia NN

Etasjemose: Brief Summary ( norvégien )

fourni par wikipedia NN

Etasjemose er ein fleirårig bladmose. Han veks oftast på jord eller humus og finst først og fremst på den nordlege halvkula. Mosen bygg matter og veks på ein trappeforma måte som gir han ein karakteristisk utsjånad. Etasjemosen toler skugge godt og er meir ømfintleg for sollys. Han er føde for mellom anna skoglemen.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia authors and editors
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia NN

Gajnik lśniący ( polonais )

fourni par wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Gajnik lśniący (Hylocomium splendens (Hedw.) Schimp.) – gatunek mchu należący do rodziny gajnikowatych (Hylocomiaceae M. Fleisch.). W Polsce gatunek pospolity.

Rozmieszczenie geograficzne

Występuje pospolicie w całej Europie (w tym także na Islandii, Wyspach Owczych, na Kaukazie), w Azji (Tybet, Ałtaj, Syberia, Chiny, Japonia), w Maroku, w Ameryce Północnej i Nowej Zelandii. W Polsce pospolity na całym obszarze, w Tatrach do wysokości 2400 m n.p.m.[3]

Morfologia

Pokrój
Gatunek tworzy charakterystyczne lśniące darnie z wyraźną piętrową (warstwową) budową, która powstaje w wyniku pierzastego podwójnego lub potrójnego rozdzielania się łodyg.
Budowa gametofitu
Rośliny są wzniesione, barwy żółto-zielonej. Liście wydłużone w pokroju jajowate z ostrym, zwężającym się szczytem; na brzegach piłkowane. Żebro podwójne.
Budowa sporofitu
Puszka krótka, zgięta.

Ekologia

Gatunek naziemny, pospolity w całej Polsce, zwłaszcza na niżu w borach iglastych i mieszanych. Występuje również w piętrze regla górnego w borach świerkowych Karpat i Sudetów. Preferuje gleby ubogie w składniki mineralne, o odczynie kwaśnym i słabo kwaśnym.

Ochrona

Roślina objęta częściową ochroną gatunkową w Polsce na podstawie Rozporządzenia Ministra Środowiska z dnia 9 października 2014 r. w sprawie ochrony gatunkowej roślin[4].

Przypisy

  1. B. Goffinet, W.R Buck, A.J. Shaw: Classification: mosses (ang.). University of Connecticut, 2008–. [dostęp 2017-02-07].
  2. Hylocomium splendens (Hedw.) Schimp. (ang.). W: The Plant List [on-line]. [dostęp 2017-09-03].
  3. Bronisław Szafran: Mchy (Musci). T. II. Warszawa: PWN, 1961, s. 346.
  4. Dz.U. z 2014 r. nr 0, poz. 1409 – Rozporządzenie Ministra Środowiska z dnia 9 października 2014 r. w sprawie ochrony gatunkowej roślin

Bibliografia

  1. Bronisław Szafran: Mchy (Musci). T. II. Warszawa: PWN, 1961, s. 345-346.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia POL

Gajnik lśniący: Brief Summary ( polonais )

fourni par wikipedia POL

Gajnik lśniący (Hylocomium splendens (Hedw.) Schimp.) – gatunek mchu należący do rodziny gajnikowatych (Hylocomiaceae M. Fleisch.). W Polsce gatunek pospolity.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia POL

Husmossa ( suédois )

fourni par wikipedia SV

Husmossa (Hylocomium splendens), även kallad våningsmossa, är en flerårig egentlig bladmossa och en av två[1] arter i släktet husmossor. Det vetenskapliga namnet kommer från grekiskans hylokomos (djup skog)[2] alternativt hyle (skog) + mnium (mossa) [3][4] och latinets splendens (skinande, gnistrande) [5].

Husmossa växer i barrskogar där det inte är för torrt och finns främst på norra halvklotet. Mossan bildar mattor och växer två gånger pargrenigt. Pargrenigheten ger ett vånings- eller trappstegsliknande utseende, som gör den lätt att känna igen. Den har hårlika utväxter som kallas parafyllier, något som skiljer den från många andra arter. Tidigare räknade man flera varianter av husmossa som underarter, men idag räknar man allt som en art, men med olika storlek och växtsätt. Mossan är känslig för solljus, men tål skugga bra. Den utgör föda för bland annat skogslämmel. Mossan förökar sig oftast vegetativt, med skottbildning och bitar som lossnat, men kan även föröka sig sexuellt med sporer. Den används bland annat för tätning mellan stockarna i traditionellt byggda timmerhus och för att mäta halter av tungmetaller.

Utseende

 src=
Stam och blad

Husmossa växer i våningar, med fjäderlika skott. Varje skott, eller våning, representerar en växtsäsong, så genom att räkna antalet våningar kan man få fram mossans ålder. Stammen blir 10–20 cm lång och är grön, gul, röd eller brun. Bladen är mörkt gröna till bruna på de äldre skotten och har en ljusare grön ton i de nya skotten. Bladens "kronor" blir i regel 20–30 mm breda, i undantagsfall så små som 8 mm eller så stora som 50 mm. Bladen har oftast två mittnerver och är tandade i kanterna.

 src=
Närbild på stam och blad

Stambladen är cirka 2 mm långa och 1,5 mm breda och förgreningsbladen 1 mm långa och 0,5 mm breda. Stambladet smalnar av till en spets, som oftast är långsmal och krokig. Förgreningsbladet får en kort och vass spets. I mikroskop kan man se att bladcellerna är långa och smala och bashörncellerna är odifferentierade.

Mossans stam är täckt av gröna (på gamla skott bruna), hårliknande utväxter, så kallade parafyllier. Dessa skiljer husmossorna från andra närstående släkten, såsom hakmossor (Rhytidiadelphus). Liksom andra mossor saknar den rötter, men dess rhizoider är, i förekommande fall, ovanligt långa. De gamla skotten dör undan för undan och blir en del av humustäcket.

Förväxlingsarter

Mossan kan förväxlas med thujamossor (Thuidium spp.) som också är två gånger pargreniga. Thujamossor är dock ljusgröna, matta i färgen och har mindre blad än husmossan.

Utbredning

 src=
Husmossa på en gammal mur i södra Dalarna

Husmossa påträffas i stora delar av norra halvklotet i framförallt kalltempererade klimat, bergsklimat och tundra. Den finns framförallt i det cirkumpolära taiga-/tundrabältet från Norge via Sverige, Finland, Ryssland, Alaska och Kanada till Grönland samt Island, Färöarna och Brittiska öarna. Den växer även på hög altitud i bland annat Alperna, Sichuan, USA, Västindien och Östafrika. På södra halvklotet förekommer mossan i Australien och på Nya Zeeland.

Den förekommer sparsamt även på andra ställen nära utbredningsområdet.

Skillnader i populationer

Skotten är två till tre gånger pargreniga, det senare är främst fallet i de regnrika barrskogarna i västra Nordamerika. I riktigt stränga tundramiljöer har enkelt pargreniga former hittats. Utseendet varierar även i andra avseenden mellan nordligt och sydligt växande populationer av arten, såsom att de nordliga är mindre och de sydliga har en mer utpräglad trappstegsform i sitt växtsätt.

Denna skillnad i växtsätt mellan formerna kallas sympodialt (växer från sidoskott) respektive monopodialt (växer från toppskott). Mossan tillämpar vanligen en av dessa tillväxtformer, även om exemplar som använder båda sätten hittats. Att växa från ett sidoskott (trappstegsform) ger en fördel i att kunna "klättra" för att få mer ljus. Nackdelen är att växtsättet kräver att resurser läggs på att bygga upp stammen och en ökad vind-, temperatur- och beteskänslighet. Därför överlever de monopodialt växande mossorna generellt bättre i kalla miljöer och de sympodialt växande i varmare klimat.[6][7]

Tidigare erkända underarter och varieteter

Ett brett spektrum av mellanformer finns mellan de nordliga och sydliga formerna, vilket gör det svårt att utpeka underarter och varieteter. Av denna anledning särskiljer man inte längre några underarter eller varieteter av husmossa, utan räknar allt som en och samma art.[8]

Följande underarterarter och varieteter har tidigare särskilts:

Tidigare räknades även den sällsynta arten Leptohymenium sharpii som en underart till husmossa (H. splendens var. tenue Sharp), men den saknar parafyllier och skiljer sig därmed från husmossa. [9]

Ekologi

 src=
Matta av husmossa, med inblandning av väggmossa i bakgrunden

Husmossa är perenn och blir i genomsnitt åtta år gammal. Den växer främst på jord eller humus i löv- och granskog, där den är pleurokarp och mattbildande tillsammans med väggmossa (Pleurozium schreberi) och i Norden även ofta kvastmossor (Dicranum spp.). Den påträffas också på gamla stockar, lågor, stubbar och annat förmultnande trä samt klippor, stenar och ibland murar. Dess trappstegsliknande växtsätt gör att den kan "klättra" över nedfallet material från ett år till ett annat och därmed få lite mer solljus.

Tillväxtfaktorer

I de flesta delar av utbredningsområdet har mossan en större tillväxtfas på våren och en på sensommaren–hösten. Temperatur, vattentillgång och köld är de främsta faktorerna som hämmar tillväxten på vintern, även om den inte upphör helt. I början av hösten bildas knoppar (för sidoskott respektive toppskott) som utvecklas på våren.[6]

Mossan kan ta upp både organiskt och oorganiskt kväve från yt- och markvatten.[10] Arten är näringskrävande, vill ha relativt mycket vatten och är känslig för uttorkning, men tål å andra sidan mycket skugga.

Husmossa kommer sent i successionen, men kan då istället tränga ut andra marklevande mossor och lavar. En norsk undersökning visade att dess tillväxt missgynnas av att leva bland akrokarpa mossor.[11]

Känslighet och predatorer

Husmossa missgynnas kraftigt av skogsbruk och brand, som innebär mer solexponering (och därmed uttorkning), och det tar vanligen flera år innan träd- och buskskiktet har blivit så pass slutet att mossan kommer tillbaka till ett område där den tidigare växte. Brand innebär även ofta att mossan brinner upp, eftersom dess vatteninnehåll inte är tillräckligt för att skydda den. Den är känsligare för fällning av trädskiktet än buskskiktet. Det brukar ta tio till trettio (ibland upp till femtio) år innan mossan åter blir den dominerande arten efter en störning.

Husmossa äts av skogslämmel (Myopus schisticolor)[12]. Mossan äts även ibland av hjortdjur, såsom kronhjort (Cervus elaphus)[13], sitkahjort (Odocoileus hemionus sitkensis)[14] och den grönländska renen (Rangifer tarandus groenlandicus)[15]. Husmossa har återfunnits i matspjälkningskanalen hos den utdöda stäppbisonen (Bison priscus)[16]. Brunbjörn (Ursus arctos) använder husmossa som en del i inredningen till sitt vinteride[17].

Växtsamhällen och indexering

Norden

Husmossa finns i en mängd olika naturtyper, i och med dess möjlighet till spridning. I Norden finns den med som en karaktärsart i 34 vegetationstyper och varianter av dessa enligt Nordiska ministerrådets vegetationsklassning Vegetationstyper i Norden.[18] Mossan finns i fem av de sju huvudvegetationsklassningarna, det är bara i havsstrandvegetation och sötvattenvegetation den saknas. I fem beskrivna växtsamhällen, samt en variant, är husmossa en dominant art.

  • Tallskog av lingonris-typ. Dominerande tillsammans med gran (Picea abies), tall (Pinus sylvestris), lingon (Vaccinium vitis-idaea), kråkbär (Empetrum nigrum), nordkråkbär (Empetrum hermaphroditum)[19], Bägarlavar (Cladonia spp.), kvastmossa (Dicranum scoparium) och väggmossa (Pleurozium schreberi). Finland, Norge, Sverige.
  • Tallskog av kalkört-typ. Dominerande, tillsammans med mjölon (Arctostaphylos uva-ursi), liljekonvalj (Convallaria majalis), ängskovall (Melampyrum pratense), bergslok (Melica nutans), tall och väggmossa. Finland, Norge, Sverige.
  • Granskog av blåbärsris-typ (blåbärsgranskog). Dominerande, tillsammans med kruståtel (Deschampsia flexuosa), blåbär (Vaccinium myrtillus), gran, väggmossa och kvastmossor (Dricranum spp.), främst kvastmossa, stor kvastmossa (Dicranum majus), bergkvastmossa (Dicranum fuscescens) samt vågig kvastmossa (Dicranum polysetum). Danmark, Finland, Norge, Sverige.
  • Fjällbjörkskog av ris–gräs-typ. Dominerande tillsammans med fjällbjörk (Betula pubescens ssp. tortuosa), kruståtel, nordkråkbär, blåbär, bergkvastmossa, kvastmossa och väggmossa. Finland, Norge, Sverige.
    • Oceanisk variant. Dominerande tillsammans med fjällbjörk, hönsbär (Cornus suecica), kruståtel, nordkråkbär, en (Juniperus communis), blåbär, lingon, kvastmossa och väggmossa. Finland, Norge.
  • Fjällbjörkskog av lågört-typ. Dominerande tillsammans med fjällbjörk, midsommarblomster (Geranium sylvaticum) och stenbär (Rubus saxatilis). Finland, Island, Norge, Sverige.

Brittiska öarna

I Storbritannien är husmossa en av karaktärsarterna i de så kallade Uplands, höglänta, artrika och relativt ostörda områden som ofta har någon form av naturskydd.[20] I Skottland växer den även på vissa hedar och i Caledonian Forest. Den har gett namn till den skotska vegetationsklassningen W18 ("Pinus sylvestris-Hylocmium splendens woodland").[21]

Nordamerika

I Kanada bildar husmossa ofta växtsamhällen med vitgran (Picea glauca), svartgran (P. mariana) och även vaktelbär (Gaultheria shallon), västlig hakmossa (Rhytidiadelphus boreus), Pachystima myrsinites, vissa arter av skogsbär (Vaccinium membranaceum och Vaccinium parvifolium).

Enligt A.W. Kuchlers växtekologiska index, som används i bland annat USA, ingår den i ett flertal biotoper, bland annat med cedrar (cedrus spp.), contortatall (Pinus contorta), douglasgran (Pseudotsuga menziesii), hemlockgranar (Tsuga spp.) och purpurgran (Abies amabilis). Society of American Foresters har även med mossan i flera klasser i sitt skogstäckningsindex, där den bland annat anges växa med balsamgran (Abies balsamea), banksianatall (Pinus banksiana), kanadalärk (Larix laricina), pappersbjörk (Betula papyrifera) och sitkagran (Picea sitchensis).[22]

Förökning

Husmossa kan föröka sig både vegetativt och sexuellt. Det förra är vanligast och, i antal nya individer mätt, framgångsrikast. Den sexuella förökningen kan dock ha en viktig roll när nya platser ska koloniseras.[23]

Vegetativ förökning

Den vegetativa förökningen sker genom att nya skott växer ut från de gamla. Skotten bildas i samband med tillväxten av de föregående årsskotten, men håller sig som knoppar tills det föregående skottet växt färdigt. Mossan breder på detta sätt ut sig till en matta.

Husmossa kan även spridas genom att delar av mossan lossnar och etablerar sig någon annanstans. Sådana fragment kan även överleva i jorden efter en brand eller annan störning och därmed bidra till en återetablering.

Sexuell förökning

Den sexuella förökningen sker genom att en spermie från en av anteridierna (hanorganen) tar sig till ett ägg i ett arkegon (honorgan) och bildar en zygot. Genom mitos blir zygoten ett embryo, som sedan utvecklas till en sporofyt med seta (stjälk) och calyptra (sporhus). Setan är vanligen 0,5 till 2,5 cm lång och calyptran 1,7 till 2,8 mm lång.[24] Från denna del av mossan bildas sporer, vilka sprids med vinden.

Mossor anses "blomma" när arkegonen börjar öppnas, vilket hos husmossor vanligen sker i maj–juli i de fall det finns ett arkegon. Sexuella organ är nämligen relativt sällsynta hos husmossa, men mossan tar upp sin skottillväxt vid ungefär samma tid, vilket gör att man ändå kan se hur växtsäsongen varierar.

Användning

Tidigare har mossan, ofta tillsammans med väggmossa, använts som drev (tätning) runt dörrar och fönster och mellan stockarna i timrade husväggar. Detta praktiseras fortfarande i traditionell husbyggnadskonst i Skandinavien och delar av Alaska och norra Kanada. Den har även använts för att täcka jordgolv, för att ligga på, och för att isolera frukt- och grönsakslådor.

Idag används den främst för att skapa ett grönt täcke i blomsterhandlares skyltfönster, kransar, dekorationer och liknande.

En undersökning av en kanadensisk-koreansk forskargrupp visade, genom en metanol- och etylacetatextraktion av ämnen i mossan, att husmossa har ämnen som dödar grampositiva bakterier. [25]

Husmossa har en förmåga att ta upp tungmetaller från atmosfäriskt nedfall, särskilt bly. Detta gör att mossan kan användas som biomonitor genom att man undersöker förändringar i metallkoncentrationen i mossan. Därmed kan man få en indikation på hur tungmetallnedfallet i ett område förändras. Undersökningar av mossor för detta ändamål görs i ett flertal europeiska länder i femårsintervaller. [26][27]

Referenser

Noter

  1. ^ ”Catalogue of Life 2016 Annual Checklist – Genus Hylocomium”. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2016/search/all/key/Hylocomium/fossil/0/match/1. Läst 29 september 2009.
  2. ^ ”Bryophyte Flora of North America: Hylocomium. http://www.efloras.org/florataxon.aspx?flora_id=50&taxon_id=116061. Läst 2008-10-08.
  3. ^ ”Borealforst.org: Hylocomuim splendens. http://www.borealforest.org/lichens/lichen7.htm. Läst 2008-10-08.
  4. ^ Bryophytes of Stanley Park: Hylocomium splendens Arkiverad 18 april 2008 hämtat från the Wayback Machine. Läst 2008-10-08.
  5. ^ Simpson, D.P. 1979: Cassell's Latin Dictionary, 5, London: Cassell Ltd., 883. ISBN 0-304-52257-0
  6. ^ [a b] Tamm, C. O. 1953. Growth, Yield and Nutrition in Carpets of a Forest Moss (Hylocomium splendens). Tillväxt, produktion och näringsekologi i mattor av en skogsmossa. Meddelanden från statens skogsforskningsinstitut. Band 43. Nr 1. Sid. 8-132.
    Refererad i Löfberg, Sofia (2006): Tillväxt hos Husmossa (Hylocomium splendens) i boreal skog och växthus : effekter av ökad vattentillgång. Undergrad. th. (examensarbete). Institutionen för skoglig vegetationsekologi, SLU Umeå.
  7. ^
    • Ross, S. E., Callaghan, T. V., Ennos, A. R. 1998. Mechanics and Growth Form of the Moss
    Hylocomium splendens. Annals of Botany 82:787-793.
    • Ross, S. E., Callaghan, T. V., Sonesson, M., Sheffield, E. 2001. Variation and control of
    growth-form in the moss Hylocomium splendens. Journal of Bryology 23: 283-292.
    Refererade i Löfberg (2006)
  8. ^ ”Bryophyte Flora of North America: Hylocomium splendens”. http://www.efloras.org/florataxon.aspx?flora_id=50&taxon_id=200002578. Läst 4 oktober 2009.
  9. ^ ”Bryophyte Flora of North America: Leptohymenium sharpii”. http://www.efloras.org/florataxon.aspx?flora_id=50&taxon_id=250062127. Läst 4 oktober 2009.
  10. ^ Forsum, Åsa. et al. (2008). Rydin, Håkan. red. ”Nitrogen uptake by Hylocomium splendens during snowmelt in a boreal forest”. Ecoscience (Québec: Centre d'études nordiques) 15 (3): sid. 315-319. ISSN 1195-6860 DOI: 10.2980/15-3-3141. http://www.bioone.org/doi/abs/10.2980/15-3-3141. Läst 29 mars 2009.
  11. ^ Halvorsen Økland, Rune 2003: Population biology of the clonal moss Hylocomium splendens in Norwegian boreal spruce forests. 5. Vertical dynamics of individual shoot segments. Oikos. Vol. 88 (3), sid. 449 - 469.
  12. ^ ”Australian National Botanic Gardens – Wood lemming”. http://www.anbg.gov.au/bryophyte/case-studies/wood-lemming.html. Läst 30 september 2009.
  13. ^ ”TFL glittering wood moss” (pdf). http://www.treesforlife.org.uk/members/pdf/TFL%20glittering%20wood%20moss.pdf. Läst 30 september 2009.
  14. ^ Hanley, Thomas A.; Robbins, Charles T.; Spalinger, Donald E. 1989: Forest habitats and the nutritional ecology of Sitka black-tailed deer: a research synthesis with implications for forest management. Gen. Tech. Rep. PNW-GTR-230. Portland, OR: U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Pacific Northwest Research Station. 52 sid. Refererad i Tesky (1992).
  15. ^ Miller, Donald R. 1976: Taiga winter range relationships and diet. Canadian Wildlife Service Rep. Series No. 36. Ottawa, ON: Environment Canada, Wildlife Service. 42 p. (Biology of the Kaminuriak population of barren-ground caribou; pt 3). Refererad i Tesky (1992).
  16. ^ Glime, Janice M. 2007 (a) sid. 39
  17. ^ Glime, Janice M. 2007 (a) sid. 30.
  18. ^ TemaNord (1998). Lars Pålsson. red. Vegetationstyper i Norden (tredje upplagan). Köpenhamn: Nordisk ministerråd. ISBN 9289301570
  19. ^ Egen art enligt Vegetationstyper i Norden, underart till kråkbär enligt andra källor
  20. ^ Fielding, Alan; Haworth, Paul F. (1999) (på engelska). Upland Habitats. Routledge. sid. 116. ISBN 9780415180863
  21. ^ BiodiversityScotland: "The Scottish Biodiversity List - Species & Habitat Detail: W18"[död länk]. Läst 2008-10-07.
  22. ^ Tesky (1992).
  23. ^ Rydgren, Knut & Halvorsen Økland, Rune 2002: Ultimate costs of sporophyte production in the clonal moss Hylocomium splendens. Ecology, vol. 83(6), s. 1573–1579.
  24. ^ ”Hylocomium splendens” (Databas). Northern Ontario Plant Database. http://www.northernontarioflora.ca/description.cfm?speciesid=1006482. Läst 4 maj 2009.
  25. ^ Kang, S. J. et al. 2007: Antibacterial activities of some mosses including Hylocomium splendens from South Western British Columbia. Fitoterapia 11 april.
  26. ^ Økland, Tonje et al. 1999: Element concentrations in the boreal forest moss Hylocomium splendens: variation related to gradients in vegetation and local environmental factors. Plant and Soil, vol. 209 (1), sid. 71–83.
  27. ^ Berg, Torunn & Steinnes, Eiliv 1997: Use of mosses (Hylocomium splendens and Pleurozium schreberi) as biomonitors of heavy metal deposition: From relative to absolute deposition values. Environmental Pollution, Vol. 98 (1) sid. 61–71.

Webbkällor

Tryckta källor

  • Hallingbäck, Tomas; Holmåsen, Ingmar (1985). Mossor – en fälthandbok. Stockholm: Stenströms bokförlag/Interpublishing. sid. 202. ISBN 91-86448-11-0

Externa länkar

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia författare och redaktörer
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia SV

Husmossa: Brief Summary ( suédois )

fourni par wikipedia SV

Husmossa (Hylocomium splendens), även kallad våningsmossa, är en flerårig egentlig bladmossa och en av två arter i släktet husmossor. Det vetenskapliga namnet kommer från grekiskans hylokomos (djup skog) alternativt hyle (skog) + mnium (mossa) och latinets splendens (skinande, gnistrande) .

Husmossa växer i barrskogar där det inte är för torrt och finns främst på norra halvklotet. Mossan bildar mattor och växer två gånger pargrenigt. Pargrenigheten ger ett vånings- eller trappstegsliknande utseende, som gör den lätt att känna igen. Den har hårlika utväxter som kallas parafyllier, något som skiljer den från många andra arter. Tidigare räknade man flera varianter av husmossa som underarter, men idag räknar man allt som en art, men med olika storlek och växtsätt. Mossan är känslig för solljus, men tål skugga bra. Den utgör föda för bland annat skogslämmel. Mossan förökar sig oftast vegetativt, med skottbildning och bitar som lossnat, men kan även föröka sig sexuellt med sporer. Den används bland annat för tätning mellan stockarna i traditionellt byggda timmerhus och för att mäta halter av tungmetaller.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia författare och redaktörer
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia SV

Гілокомій блискучий ( ukrainien )

fourni par wikipedia UK

Гілокомій блискучий (Hylocomium splendens) — вид листкостеблових мохів родини Гілокомієві (Hylocomiaceae).

Поширення

Гілокомій блискучий поширений у Голарктиці, у тому числі в Україні. Він росте в соснових і мішаних лісах, де утворює зеленомохові синузії.

Опис

Лежачі або висхідні стебла цього моху заввишки до 20 см утворюють поверхи і кожен поверх відповідає річному пагонові. Ці пагони внизу безлисті, нагорі з численними плоско розміщеними гілками і бічними гілочками. На стеблі і гілках розміщуються численні парафілії. Це багатократно розгалужені шиловидно-нитковидні зелені вирости, які утримують вологу і проводять її вгору. Крім того, вони беруть участь у фотосинтезі. Листки гілокомія черепичасті, злегка повздовжньоскладчасті, під верхівкою поперечнозморшкуваті. Коробочка нахилена або горизонтальна, з ковпачком.

Джерела


licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Автори та редактори Вікіпедії
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia UK

Гілокомій блискучий: Brief Summary ( ukrainien )

fourni par wikipedia UK

Гілокомій блискучий (Hylocomium splendens) — вид листкостеблових мохів родини Гілокомієві (Hylocomiaceae).

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Автори та редактори Вікіпедії
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia UK

Hylocomium splendens ( vietnamien )

fourni par wikipedia VI

Hylocomium splendens là một loài Rêu trong họ Hylocomiaceae. Loài này được (Hedw.) Schimp. mô tả khoa học đầu tiên năm 1852.[1]

Hình ảnh

Chú thích

  1. ^ The Plant List (2010). Hylocomium splendens. Truy cập ngày 10 tháng 8 năm 2013.

Liên kết ngoài


Bài viết liên quan đến bộ rêu Hypnales này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia VI

Hylocomium splendens: Brief Summary ( vietnamien )

fourni par wikipedia VI

Hylocomium splendens là một loài Rêu trong họ Hylocomiaceae. Loài này được (Hedw.) Schimp. mô tả khoa học đầu tiên năm 1852.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia VI

イワダレゴケ ( japonais )

fourni par wikipedia 日本語
イワダレゴケ Hylocomium splendens 1448.JPG 分類 : 植物界 Plantae : マゴケ植物門 Bryophyta : マゴケ綱 Bryopsida : ハイゴケ目 Hypnales : イワダレゴケ科 Hylocomiaceae : イワダレゴケ属 Hylocomium : イワダレゴケ H. splendens 学名 Hylocomium splendens
(Hedw.) B. S. G. 和名 イワダレゴケ 英名 Glittering Wood-moss
Stair-step Moss
Mountain Fern Moss
 src=
葉の拡大

イワダレゴケ (Hylocomium splendens) は、無性的に繁殖する多年生コケ植物[1]

分布[編集]

ヨーロッパロシアアラスカカナダ日本など北半球の林床に広く分布するほか、オーストラリアでも見られる。ツンドラや標高の高い地域にも生育しており、イギリスの植生分類体系でも、ヨーロッパアカマツと本種で構成される群落が、生態的に特徴のある類型として記載されている[2][3][4][5]

形態[編集]

雌雄異株[6]。草体は薄い緑色あるいは黄色味がかる緑や赤色、茎は赤色である。大きさは約20cm[6]

直立してやや屈曲する茎から細かい葉を密生し、平面的に広がる。日陰を好んで生え、腐植土の上や樹木の上に這ってマット状に生育しており、枯れた草体の上に新しい草体が生えていることもある[3]。草体の大きさやマットの伸長は、南方では大型となり、ツンドラなどの北方では小型になるとされる[7]

利用[編集]

果物野菜を詰める箱の中に敷き、果物などを飾るときの装飾品として用いられることがあるほか、抗菌作用や抗癌作用のある物質を含む可能性が指摘されている[3][4][8]

脚注[編集]

  1. ^ Oekland, RH (1995). “Population biology of the clonal moss Hylocomium splendens in Norwegian boreal spruce forests. I. Demography”. Journal of Ecology 83 (4): 697–712. http://md1.csa.com/partners/viewrecord.php?requester=gs&collection=ENV&recid=3795430&q=Hylocomium+splendens&uid=792769599&setcookie=yes
  2. ^ "Hylocomium splendens: Mountain Fern Moss" Rook.Org. Retrieved 16 May 2008.
  3. ^ a b c "Species Profile: Glittering wood-moss" Trees for Life. Retrieved 17 May 2008.
  4. ^ a b "Hylocomium splendens. Stair-step Moss" borealforest.org. Retrieved 17 May 2008.
  5. ^ "The Scottish Biodiversity List - Species & Habitat Detail: W18" BiodiversityScotland. Retrieved 17 May 2008.
  6. ^ a b 井上浩『フィールド図鑑 コケ』(1986年、東海大学出版会)p.165
  7. ^ Hylocomium splendens (Hedwig) Schimper”. Bryophyte Flora of North America. ^ Kimb, S. H. et al. (2007) "Antibacterial activities of some mosses including Hylocomium splendens from South Western British Columbia" Institute for Aboriginal Health/Sciencedirect.com. Retrieved 17 May 2008.

外部リンク[編集]

 src= ウィキメディア・コモンズには、イワダレゴケに関連するカテゴリがあります。 執筆の途中です この項目は、植物に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めていますプロジェクト:植物Portal:植物)。
 title=
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
ウィキペディアの著者と編集者
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia 日本語

イワダレゴケ: Brief Summary ( japonais )

fourni par wikipedia 日本語
 src= 葉の拡大

イワダレゴケ (Hylocomium splendens) は、無性的に繁殖する多年生コケ植物

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
ウィキペディアの著者と編集者
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia 日本語