Ipomoea tricolor (lat. Ipomoea tricolor) - sarmaşıqkimilər fəsiləsinin ipomeya cinsinə aid bitki növü.
Ipomoea tricolor (lat. Ipomoea tricolor) - sarmaşıqkimilər fəsiləsinin ipomeya cinsinə aid bitki növü.
La Meravella tricolor (Ipomoea tricolor) és una espècie usada com planta ornamental dins el gènere Ipomoea originària de la zona tropical del Nou Món. S'ha naturalitzat a molts altres llocs. És una liana herbàcia anual o perenne qu fa de 2 a 4 m d'al. Les fulles es disposen en espiral i fan, 3–7 cm de llargada amb un pecíol d'1,5–6 cm de llargada. Les flors tenen forma de trompeta de 4–9 cm de diàmetre, normalment blaves amb un centre de color blanc a daurat.
Una espècie molt semblant és Ipomoea violacea.
S'han creat nombrosos cultivars amb diferents colors de les flors com són: Blue Star, Flying Saucers, Heavenly Blue, Heavenly Blue Improved, Pearly Gates, Rainbow Flash, Skylark, Summer Skies i Wedding Bells.
Les llavors, tiges i fulles contenen l'alcaloide ergolina i els indígenes americans tradicionalment l'usaven com enteogen (al·lucinogen).
La Meravella tricolor (Ipomoea tricolor) és una espècie usada com planta ornamental dins el gènere Ipomoea originària de la zona tropical del Nou Món. S'ha naturalitzat a molts altres llocs. És una liana herbàcia anual o perenne qu fa de 2 a 4 m d'al. Les fulles es disposen en espiral i fan, 3–7 cm de llargada amb un pecíol d'1,5–6 cm de llargada. Les flors tenen forma de trompeta de 4–9 cm de diàmetre, normalment blaves amb un centre de color blanc a daurat.
Una espècie molt semblant és Ipomoea violacea.
S'han creat nombrosos cultivars amb diferents colors de les flors com són: Blue Star, Flying Saucers, Heavenly Blue, Heavenly Blue Improved, Pearly Gates, Rainbow Flash, Skylark, Summer Skies i Wedding Bells.
Die Himmelblaue Prunkwinde, im Handel häufig als Kaiserwinde bezeichnet, (Ipomoea tricolor) ist eine Pflanzenart aus der Gattung der Prunkwinden (Ipomoea).
Die Himmelblaue Prunkwinde ist eine ausdauernde, krautige Pflanze, die als kahle Kletterpflanze Wuchshöhen von bis zu 4 Metern und eine Breite von etwa 1,5 m erreichen kann. Sie besitzt windende Stängel. Die wechselständigen, einfachen Laubblätter bestehen aus einem 1,5 bis 6 cm langen Blattstiel und einer herzförmigen, hellgrünen, 4 bis 12 cm langen, ganzrandigen und spitzen bis zugespitzten, dünnen, kahlen, papierigen Blattspreite. Vom Sommer bis in den Frühherbst erscheinen die großen (Länge bis 7 cm), trichterförmigen, blauen bis fliederfarbenen und gestielten Blüten mit doppelter Blütenhülle, mit weißem Zentrum, die sich morgens öffnen (daher der englische Name „Morning Glory“) und schon im Laufe des Tages verblühen.
Es werden kleine, kahle, zweikammerig und vierklappige, -samige Kapselfrüchte gebildet. Die Samen sind dunkelbraun und kurz behaart.
Sie stammt aus Mexiko.[1] Sie ist in zahlreichen Ländern Afrikas und Südamerikas ein Neophyt.[1]
Zahlreiche Sorten der Himmelblauen Prunkwinde mit verschiedenen Blütenfarben werden als Zierpflanzen gezogen. Die Sorte 'Heavenly Blue' und die sehr ähnliche 'Clarke's Himmelblau' werden besonders wegen ihrer auffälligen himmelblauen Blüten kultiviert. Bekannte Züchtungen sind 'Blue Star', 'Flying Saucers', 'Heavenly Blue Improved', 'Pearly Gates', 'Rainbow Flash', 'Summer Skies' und 'Wedding Bells'. Sie wird in unseren Gärten zumeist als einjährige Staude gezogen.
Wegen ihres starken und schnellen Wachstums und der üppigen Produktion an Samen werden die Pflanzen manchmal auch als Unkraut betrachtet.
Die Himmelblaue Prunkwinde, im Handel häufig als Kaiserwinde bezeichnet, (Ipomoea tricolor) ist eine Pflanzenart aus der Gattung der Prunkwinden (Ipomoea).
Ipomoea tricolor, the Mexican morning glory or just morning glory,[1] is a species of flowering plant in the family Convolvulaceae, native to the tropics of the Americas, and widely cultivated and naturalised elsewhere.
It is an herbaceous annual or perennial twining liana growing to 2–4 m (7–13 ft) tall. The leaves are spirally arranged, 3–7 cm (1–3 in) long with a 1.5–6 cm (1⁄2–2+1⁄2 in) long petiole. The flowers are trumpet-shaped, 4–9 cm (2–4 in) in diameter, most commonly blue with a white to golden yellow centre.
Heavenly blue, and many other species of morning glory, contain ergine.
In cultivation, the species is very commonly grown misnamed as Ipomoea violacea, actually a different, though related, species. I. tricolor does not tolerate temperatures below 5 °C (41 °F), and so in temperate regions is usually grown as an annual. It is in any case a relatively short-lived plant. It prefers a warm, sheltered, sunny position such as a south- or west-facing wall.
Ingesting any part of the plant may cause discomfort.[2]
Numerous cultivars of I. tricolor with different flower colours have been selected for use as ornamental plants; widely grown examples include:
The cultivar 'Heavenly Blue' has gained the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit.[2][3]
Commercial seeds are sometimes treated with toxic methylmercury (although the use of methylmercury has been banned in the US and the UK since the 1980s), which serves as a preservative and a cumulative neurotoxic poison that is considered useful by some to discourage recreational use of the seeds as an entheogen (hallucinogen). There is no legal requirement in the United States to disclose to buyers that seeds have been treated with a toxic heavy metal compound.[4] According to the book Substances of Abuse, in addition to methylmercury, the seeds are claimed to be sometimes coated with a chemical that cannot be removed with washing that is designed to cause unpleasant physical symptoms such as nausea and abdominal pain. The book states that this chemical is also toxic.[5]
In Ipomoea tricolor 'Heavenly Blue', the colour of the flower changes during blossom according to an increase in vacuolar pH.[6][7][8] This shift, from red to blue, is induced by chemical modifications affecting the anthocyanin molecules present in the petals.
Ipomoea tricolor, the Mexican morning glory or just morning glory, is a species of flowering plant in the family Convolvulaceae, native to the tropics of the Americas, and widely cultivated and naturalised elsewhere.
Ipomoea tricolor es una especie del género Ipomoea nativa del Neotrópico y ampliamente naturalizada en las regiones tropicales. Se cultiva también en otras muchas regiones.[1]
Herbácea anual o perenne de tallos trepadores que alcanzan entre 2 a 4 m de altura. Las hojas se disponen en espiral, de 3 a 7 cm de largo por 1,5 a 6 cm de ancho, ovado-acorazonadas y con largos peciolos. Las flores en forma de trompeta, de 3 a 9 cm de largo, surgen de las axilas de las hojas en cimas. Suelen ser de color azul a violeta con el interior blanco y al final amarillo. El fruto es una cápsula redondeada de 8-10 mm con semillas negras y duras de unos 4-5 mm.[2]
En cultivo, esta especie es muy confundida con Ipomoea violacea.
Numerosos cultivares de I. tricolor con diferencias en color de las flores se han seleccionado para planta ornamental: 'Blue Star', 'Flying Saucers', 'Heavenly Blue', 'Heavenly Blue Improved', 'Pearly Gates', 'Rainbow Flash', 'Summer Skies', 'Wedding Bells'.
A veces es una especie invasora debido a su velocidad de crecimiento y prodigiosa producción de semillas.
Las semillas de esta especie se consideran de toxicidad menor para los seres humanos.[3]
Las semillas contienen un alcaloide, la ergotamina. Han sido utilizadas desde la antigüedad por muchos pueblos originarios de México como alucinógeno; conocidas por los Aztecas como tlitliltzin, palabra náhuatl para "negro"[cita requerida] con un sufijo reverencial. En Sudamérica, las semillas se conocen como badoh negro[cita requerida].
El uso tradicional fue descubierto por Richard Schultes en 1941 describiendo el uso por el mexicano nativo. Luego se publicaron más estudios en 1960, con Thomes MacDougall y las semillas de Ipomoea tricolor usadas como sacramentos por los zapotecas, a veces mezcladas con semillas de Rivea corymbosa, otra especie con una composición química similar, con lisergol en vez de ergometrina.
La propiedad alucinógena de las semillas se debe a la ergina (amida del ácido d-lisérgico, o LSA), aunque la validez del atributo sigue en disputa. Mientras la ergina está listada como una sustancia de Esquema III en EE. UU., otras partes de la planta no están controladas, y semillas y plantas aún se comercializan.
Las semillas también tienen glicósidos, y esos compuestos causarían náuseas, aunque hay experiencias de que no hay efectos negativos cuando las semillas no están curadas con ningún pesticida. Pero en usuarios sin experiencia manifiestan dolor de cabeza y calambres, debido a la presencia de glicósidos.
Ipomoea tricolor fue descrita por Antonio José de Cavanilles y publicado en Icones et Descriptiones Plantarum 3(1): 5, pl. 208. 1794[1795].[4]
Ipomoea: nombre genérico que procede del griego ips, ipos = "gusano" y homoios = "parecido", por el hábito voluble de sus tallos.
tricolor: epíteto latíno que significa "con tres colores"
Ipomoea tricolor es una especie del género Ipomoea nativa del Neotrópico y ampliamente naturalizada en las regiones tropicales. Se cultiva también en otras muchas regiones.
Kirjopäivänsini[1] eli päivänsini (Ipomoea tricolor) on köynnöskasvi, joka kietoutuu tuen ympärille varrellaan. Päivänsinen varret voivat kasvaa 2–3 metriä pitkiksi. Sen lehdet ovat vaaleanvihreitä ja muodoltaan herttamaisia. Hyvissä olosuhteissa lehdistöstä tulee hyvin runsas. Päivänsinen kukat ovat suippomaisia. Yksittäinen kukka kestää vain yhden päivän, mutta päivänsini tuottaa kierteisiä nuppuja niin paljon, että kukkia riittää koko kesäksi. Suosituimman lajikkeen, 'Heavenly Blue', kukat ovat yli 10 cm leveitä ja puhtaan siniset.
Päivänsinen siemenillä on syötynä huumaava vaikutus, sillä ne sisältävät LSA:ta.[2]
Päivänsinellä on pitkä historia hallusinogeeninä. Eteläamerikkalaiset intiaaniheimot käyttivät sitä rituaaleissaan.
Päivänsini oli asteekkien pyhä kasvi, tlitliltzin ("pyhä musta"). Asteekit hauduttivat siemenistä juomia, joita juomalla he pääsivät transsimaiseen tilaan ja yhteyteen henkien kanssa. Ennen uhritoimituksia asteekkiparantajat hieroivat vartaloihinsa päivänsinen siemenistä, tupakasta ja hyönteisistä tehtyä seosta. Asteekit uskoivat, että päivänsinen siemenet takasivat uhrille jälleensyntymisen uhrikuoleman jälkeen.
Atsteekkien lisäksi muun muassa mayat, mazatekit, mixteekit ja zapoteekit käyttivät päivänsineä. Lisäksi meksikolaisten parantajien sanotaan yhä käyttävän päivänsinen siemeniä saadakseen tietoja parannettavan henkilön sairauksista.
Suomessa kirjailija Juha Mannerkorpi on kirjoittanut romaanin Päivänsinet (1979). Siinä sairauden takia huoneeseensa sidottu kertoja seuraa päivänsinen kasvua ja kukkimista.
Kirjopäivänsini eli päivänsini (Ipomoea tricolor) on köynnöskasvi, joka kietoutuu tuen ympärille varrellaan. Päivänsinen varret voivat kasvaa 2–3 metriä pitkiksi. Sen lehdet ovat vaaleanvihreitä ja muodoltaan herttamaisia. Hyvissä olosuhteissa lehdistöstä tulee hyvin runsas. Päivänsinen kukat ovat suippomaisia. Yksittäinen kukka kestää vain yhden päivän, mutta päivänsini tuottaa kierteisiä nuppuja niin paljon, että kukkia riittää koko kesäksi. Suosituimman lajikkeen, 'Heavenly Blue', kukat ovat yli 10 cm leveitä ja puhtaan siniset.
Päivänsinen siemenillä on syötynä huumaava vaikutus, sillä ne sisältävät LSA:ta.
Ipomoea tricolor, appelée en anglais morning glory (gloire du matin) ou encore « tlilitzin » des Aztèques, est une plante grimpante annuelle répandue dans le Sud du Mexique et au Guatemala, en Amérique du Sud et aux Antilles. Ses feuilles sont ovales, profondément cordées et entières. La fleur, bleue, donne un fruit qui contient des graines noires angulaires et allongées.
De nombreux cultivars d’Ipomoea tricolor sont présents dans les jardineries et vendus à titre ornemental. Parmi les variétés les plus communes on peut citer : 'Blue Star', 'Flying Saucers', 'Heavenly Blue', 'Heavenly Blue Improved', 'Pearly Gates', 'Rainbow Flash', 'Summer Skies', 'Wedding Bells'.
L'ipomée tricolore est très souvent confondue avec Ipomoea violacea[1]. Ainsi, lorsque Albert Hoffman et Evan Shultes identifient le tlilitzin des Aztèques, ils l'apparentent à tort avec Ipomoea violacea dans leur livre Plantes des Dieux[2].
Les graines de cette espèce comme de toutes celles appelées aussi morning glory, sont employées par les chamans pour des rites divinatoires sous les noms de ololiuqui (olioliuqui) ou de tlilitzin. Albert Hofmann fut le premier à annoncer que ces graines contenaient un dérivé d'acide lysergique, ce qui fut confirmé par la suite grâce à des études chimiques. Le principal composant psychoactif est l'ergine ou acide d-lysergique amide, mais on trouve de nombreux autres principes actifs comme l'isoergine (acide d-isolysergique).
Les graines d’Ipomoea tricolor contiennent du LSA, un alcaloïde hallucinogène nommé ergine et représentent un des principaux enthéogènes utilisés par les indigènes d’Oaxaca. Les graines sont utilisées à des fins divinatoires, lors de rituels religieux ou thérapeutiques[3]. Les Chinantèques les nomment Piul et les Mazatèques qui en font aussi un usage chamanique, l'appellent Badho Negro. Durant la période précolombienne, les Aztèques la nommaient Tlilitzin et considéraient cette plante comme une herbe sacrée dont l’usage rituel s’apparentait parfois à celui de l’Ololiuqui Turbina corymbosa[3]. En Nahuatl, Tlilitzin signifie « noir » avec un suffixe révérenciel[2] « Tzin » [4] qui témoigne du respect des Aztèques envers cette plante.
Des études menées par le professeur en psychiatrie R. Andrew Sewell MD, démontrent que les graines contiennent du LSA, un amide de l'acide dextro-lysergique connu sous le nom d’ergine, et seraient efficaces dans le traitement de l'algie vasculaire de la face[5],[6].Dans un cadre récréatif, la consommation de plantes psychotropes peut s’avérer dangereuse pour la santé.
En France, la consommation de plantes psychotropes est soumise aux législations sur les stupéfiants. La culture de l’ipomée tricolore est autorisée exclusivement à titre ornemental.[réf. nécessaire]
Ipomoea tricolor, appelée en anglais morning glory (gloire du matin) ou encore « tlilitzin » des Aztèques, est une plante grimpante annuelle répandue dans le Sud du Mexique et au Guatemala, en Amérique du Sud et aux Antilles. Ses feuilles sont ovales, profondément cordées et entières. La fleur, bleue, donne un fruit qui contient des graines noires angulaires et allongées.
Pisana pyšna wijawka (Ipomoea tricolor) je rostlina ze swójby wijawkowych rostlinow (Convolvulaceae).
Pisana pyšna wijawka je trajne zelo, kotrež docpěje wysokosć wot hač do 3 m a šěrokosć wot něhdźe 1,5 m. Wijace wurostki su šnórojte. Jasnozelene łopjena su wutrobojte.
Kćěje wot lěća hač do nazymy. Likojte kćenja su módre hač bozojte a docpěja přeměr wot hač do 15 cm. Wone so rano wočinja a za čas samsneho dnja překćěja.
Pochadźa z Mexiku.
Pisana pyšna wijawka (Ipomoea tricolor) je rostlina ze swójby wijawkowych rostlinow (Convolvulaceae).
Indíánahnúður (fræðiheiti Ipomoea tricolor) er vafningsjurt sem verður 2-4 metra há. Laufblöðin eru spírallöguð, 3-7 sm löng. Blómin eru blá 4-9 sm í þvermál og er algengast að þau séu blá með hvítri til gulri miðju.
Jurtin er af sumum talið illgresi þar sem hún vex hratt og myndar mikið magn af fræum Fræ jurtarinnar innihalda beiskjuefni (lýting) og hafa frá fornu fari verið notuð til að kalla fram ofskynjun. Astekar kölluðu fræ jurtarinnar tlitliltzin sem þýðir svart og í Suður-Ameríku eru fræin einnig kölluð badoh negro.
La campanella tricolore (Ipomoea tricolor Cav.), è una specie di pianta della famiglia delle Convolvulaceae, originaria della zona tropicale americana, altrove ampiamente coltivata come pianta ornamentale, oppure naturalizzata. È una liana erbacea perenne che cresce fino a 4-5 m di altezza, avvolgendosi su fusti di piante vicine, su fili, canne o su altri sostegni[1].
È una pianta rampicante, con fusto volubile. Le foglie sono cuoriformi e disposte a spirale lungo il fusto, lunghe 3–7 cm con picciolo lungo 1,5–6 cm. I fiori sono a forma di tromba, di 4–9 cm di diametro, di solito di colore violetto oppure azzurro intenso, che sfumano verso il centro prima nel bianco e infine nel giallo chiaro dorato. Da ciò probabilmente deriva il nome della specie[2].
Il nome del genere deriva dai termini greci ῐψ, (ips), che indica un verme roditore della vite che scava gallerie a spirale e ὅμοιος (hómoios), che significa simile; il riferimento è al movimento a spirale dell'apice della pianta, necessario per avvolgersi ai fusti delle piante vicine o ai sostegni forniti dall'uomo[2].
Il nome della specie, tricolor, deriva dal Latino tris/tres, che significa tre e da cólor, colore, per i tre colori che hanno le corolle dei fiori[2].
Nella coltivazione, la specie è coltivata per il fogliame decorativo, per la velocità nel ricoprire bersò e grigliati, nel breve tempo di una stagione, ma soprattutto per la bellezza del colore dei fiori. La fioritura molto abbondante e nonostante ogni fiore rimanga aperto solo un giorno, dalla mattina presto sino a metà giornata, il giorno seguente la pianta è di nuovo piena di fiori. È dunque una specie dalla fioritura tipicamente mattutina.
Questa specie non tollera temperature inferiori a 5 °C, quindi, pur essendo una pianta perenne nelle zone d'origine, nelle regioni temperate viene solitamente coltivata come annuale. Preferisce una posizione calda, riparata e soleggiata come un muro esposto a sud o ad ovest. Numerose cultivar di campanella tricolore con diversi colori di fiori sono state selezionate per l'uso come piante ornamentali; ampiamente coltivata è la cultivar "Heavenly Blue", di colore azzurro intenso, che ha ottenuto il Grand merit della Royal Horticultural Society di Londra. Nella cultivar Heavenly Blue, il colore del fiore cambia durante la fioritura a causa del graduale aumento del pH vacuolare. Questo passaggio, dal viola al blu, è indotto da modificazioni chimiche che interessano le molecole di antocianine presenti nei petali[3].
L'ingestione di qualsiasi parte della pianta può causare disturbi[4].
I semi commerciali sono talvolta trattati con metilmercurio, sostanza tossica di cui è vietato l'uso in molti paesi, che funge da conservante. Si tratta di un veleno neurotossico cumulativo. Anche per questo motivo, se non per altri, è assolutamente sconsigliato l'uso del semi come allucinogeno. Nelle zone d'origine, infatti, è sfruttata per scopi sciamanici la presenza nei semi di ergina, alcaloide prodotto da alcuni funghi della famiglia delle clavicipitacee che si trovano naturalmente in associazione con le convolvulacee.
La sostanza chimica tossica con cui sono impregnati i semi non può essere rimossa con il lavaggio ed è progettata per causare sintomi fisici spiacevoli come nausea e dolore addominale[5].
La campanella tricolore (Ipomoea tricolor Cav.), è una specie di pianta della famiglia delle Convolvulaceae, originaria della zona tropicale americana, altrove ampiamente coltivata come pianta ornamentale, oppure naturalizzata. È una liana erbacea perenne che cresce fino a 4-5 m di altezza, avvolgendosi su fusti di piante vicine, su fili, canne o su altri sostegni.
Ipomoea tricolor (binomen ab Antonio Iosepho Cavanilles anno 1794 statutum) est species plantarum florentium in America media sponte crescens quae pharmacum praebet in culturis indigenarum huius regionis inter entheogena ritualia adhibitum.
Ipomoea tricolor (binomen ab Antonio Iosepho Cavanilles anno 1794 statutum) est species plantarum florentium in America media sponte crescens quae pharmacum praebet in culturis indigenarum huius regionis inter entheogena ritualia adhibitum.
Trispalvis sukutis (lot. Ipomoea tricolor) – vijoklinių (Convolvulaceae) šeimos augalų rūšis, savaime paplitusi Amerikos tropikuose.
Tai vienmetis arba daugiametis vijoklis (liana), užaugantis iki 2–4 m aukščio. Lapai ant stiebo išsidėstę spirališkai, 3–7 cm ilgio. Žiedai tūbiški, 4–9 cm skersmens, dažniausiai žydri, su baltu viduriuku.
Trispalvis sukutis daug kur auginamas kaip dekoratyvinis augalas. Sparčiai platinasi sėklomis, todėl vietomis paskelbtas invaziniu. Meksikos tautos tradiciškai trispalvį sukutį naudoja kaip haliucinogeną. Tarp actekų augalas žinomas kaip tlitliltzin. Sapotekai sukučio sėklas maišydavo su kvaitulinio gyvatenio sėklomis. Augalo sėklose yra alkaloido LSA, sukeliančio haliucinacijas, tuo tarpu glikozidai sukelia šalutinius poveikius – galvos svaigimą ir skausmą, raumenų mėšlungį.
Pokok Kembang Pagi merupakan spesies tumbuhan berbunga dalam kelaurga Convolvulaceae, tempatan di kawasan tropika Dunia Baru, dan ditanam dengan meluas dan tersebar di tempat lain. Ia merupakan pokok tahunan herbakeous atau bermusim pernial liana berkembar tumbuh sehingga 2–4 m (7–13 ka) tinggi. Daunnya bersusun berpilin, 3–7 sm panjang dengan petiole sepanjang 1.5–6 sm. Bunganya berbentuk trumpet, berdaimeter 4–9 cm (2–4 in), kebanyakannya biru dengan putih sehingga kuning keemasan di tengah.
Pokok Kembang Pagi adalah tumbuhan tempatan di India, Burma and Malaysia. [1]
Pokok Kembang Pagi merupakan spesies tumbuhan berbunga dalam kelaurga Convolvulaceae, tempatan di kawasan tropika Dunia Baru, dan ditanam dengan meluas dan tersebar di tempat lain. Ia merupakan pokok tahunan herbakeous atau bermusim pernial liana berkembar tumbuh sehingga 2–4 m (7–13 ka) tinggi. Daunnya bersusun berpilin, 3–7 sm panjang dengan petiole sepanjang 1.5–6 sm. Bunganya berbentuk trumpet, berdaimeter 4–9 cm (2–4 in), kebanyakannya biru dengan putih sehingga kuning keemasan di tengah.
Pokok Kembang Pagi adalah tumbuhan tempatan di India, Burma and Malaysia.
Loceng kahwin
Dekat
A Ipomoea tricolor popularmente conhecida como Gloria da Manhã (Morning Glory) um nome com o qual são conhecidas muitas espécies de Ipomoeas, em especial as variedades da Ipomoea purpurea. É uma trepadeira anual da família das Convolvulaceas, uma planta bela e ornamental para sacadas, cercas e suportes em geral. De flores azuis rajadas com cinco pontas formando uma estrela de centro amarelo em cada flor, uma única planta pode crescer bastante e produzir muitas flores e sementes.
Atualmente esta planta bastante difundida como ornamental, mais recentemente vem sido alvo de várias pesquisas científicas a respeito de seus componentes farmacológicos, dentre os descobertos estão vários alcaloides ergolínicos e Tricolorina A, um agente de alto potencial de aproveitamento na agricultura no campo da Alelopatia, já empregadas com sucesso em culturas de plantas C4.
É bastante difundida a informação que sementes desta planta possuem Ergina e que são utilizadas da mesma maneira da Argyreia nervosa. Supõem-se ainda que a presença de ergina em suas sementes é resultado da sintetização feita por um fungo. [carece de fontes?] Segundo Meira et al. desde eu tricolor foram isoladas vários alcalóides ergolinicos além do dihydrolysegol, isolysergol mas somente da Ipomoea violacea L. (para os citados autores, uma outra espécie) a egine, erginine [1]
A Ipomoea tricolor (Convolvulus tricolor) óriginária da Europa contém os mesmos alcalóides psicoativos que a Ipomoea violacea [2], e possivelmente era a planta utilizada na medicina Asteca, denominada como "Tlitliltzin", a palavra Nahuatl para "Negro", com um sufixo "reverencial", empregada em rituais de cura xamânica. Como dito alguns autores consideram a I. violácea e I. tricolor uma mesma planta [3]
O "Tlitliltzin" ou "Badoh Negro" (Ipomoea violacea), entre outras espécies, era também designado como "Ololiuqui" conforme relato de Shultes e Hofmann (o.c.) contudo o "Cóatl-xoxouhqui" (serpente verde) a principal planta cujas sementes são o "Ololiuqui" corresponde segundo esses autores à Turbina corymbosa.
A Ipomoea tricolor popularmente conhecida como Gloria da Manhã (Morning Glory) um nome com o qual são conhecidas muitas espécies de Ipomoeas, em especial as variedades da Ipomoea purpurea. É uma trepadeira anual da família das Convolvulaceas, uma planta bela e ornamental para sacadas, cercas e suportes em geral. De flores azuis rajadas com cinco pontas formando uma estrela de centro amarelo em cada flor, uma única planta pode crescer bastante e produzir muitas flores e sementes.
Blomman för dagen (Ipomoea tricolor) är en slingrande ört i familjen vindeväxter, ursprungligen från tropiska Amerika. Odlas som utplanteringsväxt i Sverige.
Växtens namn antas komma av att blommorna är mycket kortlivade.
Ettårig eller perenn, klättrande ört, till 3 m. Stjälkarna saknar hår. Bladen är kala, äggrunda, hjärtlika, 4-10 cm långa. Foderbladen är lansettlika, släta vid basen. Blommorna kommer på korta blomställningar i bladvecken. De är trattlika, 6-10 cm i diameter, blekt himmelsblå, grönaktiga eller strimmiga i blått och vitt, med vitt eller blekt gult svalg. De blir oftast mer eller mindre rosa strax innan de vissnar.
Förväxlas ofta med purpurvinda (I. pupurea) och kejsarvinda (I. nil) , båda dessa arter är dock mer eller mindre håriga.
För vetenskapliga synonymer, se Wikispecies Arten, med flera andra i släktet, kallas på engelska för Morning Glory.
Richard Schultes 1941 beskriver mexikansk indianskt användande i en kort rapport som dokumenterar användningen tillbaks till Aztek tider citerade TiHKAL av Alexander Shulgin. Ytterligare forskning publicerades 1960, då Don Thomes MacDougall rapporterade att frön av Blomman för dagen har använts som sakrament av vissa zapoteker, ibland tillsammans med fröna från Turbina corymbosa (syn. Rivea corymbosa), en annan art som har en liknande kemisk sammansättning, med lysergol istället för ergometrin. Denna mer omfattande kunskap har lett till en ökning av enteogenisk användning av andra än indianer.
De giftiga ämnena är koncentrerade till fröna och fröpåsar bör förvaras där barn inte kommer åt dem[1]. Man kan också nypa av överblommade blommor och hindra dem från att sätta frukt.
Blomman för dagen (Ipomoea tricolor) är en slingrande ört i familjen vindeväxter, ursprungligen från tropiska Amerika. Odlas som utplanteringsväxt i Sverige.
Växtens namn antas komma av att blommorna är mycket kortlivade.
Ettårig eller perenn, klättrande ört, till 3 m. Stjälkarna saknar hår. Bladen är kala, äggrunda, hjärtlika, 4-10 cm långa. Foderbladen är lansettlika, släta vid basen. Blommorna kommer på korta blomställningar i bladvecken. De är trattlika, 6-10 cm i diameter, blekt himmelsblå, grönaktiga eller strimmiga i blått och vitt, med vitt eller blekt gult svalg. De blir oftast mer eller mindre rosa strax innan de vissnar.
Förväxlas ofta med purpurvinda (I. pupurea) och kejsarvinda (I. nil) , båda dessa arter är dock mer eller mindre håriga.
Ipomoea tricolor là một loài thực vật có hoa trong họ Bìm bìm. Loài này được Cav. mô tả khoa học đầu tiên năm 1795.[1]
Ipomoea tricolor là một loài thực vật có hoa trong họ Bìm bìm. Loài này được Cav. mô tả khoa học đầu tiên năm 1795.
三色牵牛(學名:Ipomoea tricolor),又名天蓝牵牛,为旋花科番薯属一年生植物,是常見的觀賞植物。可長達3公尺,原產熱帶美洲。靠纏繞莖攀緣。葉廣橢圓形至心形。花直徑可達12.5公分,漏斗狀,藍色,頸部黃色,有時為紫色或紅色。與甘薯和旋花近緣。
'Heavenly Blue'花朵特写'Wedding Bells'
'Wedding Bells'特写
取自“https://zh.wikipedia.org/w/index.php?title=三色牵牛&oldid=52437931” 分类:藥用植物番薯属隐藏分类:物种微格式条目含有拉丁語的條目ソライロアサガオ(空色朝顔、学名: Ipomoea tricolor)は、ヒルガオ科の一年草である。アメリカソライロアサガオ[1]ともいう。園芸では「西洋朝顔(セイヨウアサガオ)」と呼ばれることが多い。
種はリゼルグ酸アミド(エルジン)を含み、南米の先住民に幻覚剤として用いられてきた。様々な栽培品種には、絞り模様のフライングソーサー、青のヘブンリーブルー、白のパーリーゲートなどがある。
茎には毛はなく、棘がある。対して、アサガオの茎には毛が生えている。
一箇所から5〜6輪の花が咲く。対して、アサガオの花は一箇所から1輪、花のがくは長くのびている。
いくつかの園芸品種が作出され、観賞用に栽培されている。アサガオより品種は少ないが、主な品種に、青色無地のヘブンリーブルー(Heavenly Blue)、ヘブンリーブルーを早咲きに改良したアーリーヘブンリーブルー、薄い水色に濃い青の筋が入るブルースター(Blue Star)、絞り模様のフライングソーサー(Flying Saucers)、白色のパーリーゲート(Pearly Gates) 、ピンク色のウェディングベル (Wedding Bells)などがある。ヘブンリーブルーは、王立園芸協会のガーデン・メリット賞を受賞している[2]。
原産地は熱帯アメリカ。
垣根用に栽培されるが、はびこりやすく、他の草花の領域まで侵入するので、時々余分な枝を始末したり、育ちすぎたら抜いてしまった方がよいことがある。東京標準で、5月上中旬に播種する。タネはアサガオと同じくらい大きく、播きやすい。栽培地に直まきし、5mmくらい覆土する。丈夫で、痩せ地でもよくでき、かえって肥沃地では葉ばかり茂って花が咲かなくなる傾向がある。
花言葉は「愛着」である。
その種、蔓、花、また葉はエルゴリンアルカロイドを含み、何世紀にもわたり、多くのメキシコの先住民族(英語版)の文化において、幻覚剤として利用されてきた。アステカでツリッリリチン(tlitliltzin)として知られ、ナワトル語で「黒」の語に敬意を込めた接尾辞が付いている。南米で、その種はバドー・ネグロ(badoh negro)としても知られる。
1941年にリチャード・シュルツはメキシコのアメリカ先住民による、アステカ時代までさかのぼるその使用を簡単に報告した。さらなる調査は、Don Thomes MacDougallによって1960年に報告されており、Ipomoea tricolorの種が、あるサポテコ族によって秘跡に用いられ、時に、同様の化学組成をもつ異なる種であるリベア・コリボサの種子と一緒に利用されていた。
種の幻覚性の特性は、主にリゼルグ酸アミド(エルジン)に起因しているとみなされている。リセルグ酸ヒドロキシエチル(英語版)とエルゴノビンもまた、植物におけるサイケデリックなアルカロイドであるとみなされている。
ソライロアサガオ(空色朝顔、学名: Ipomoea tricolor)は、ヒルガオ科の一年草である。アメリカソライロアサガオともいう。園芸では「西洋朝顔(セイヨウアサガオ)」と呼ばれることが多い。
種はリゼルグ酸アミド(エルジン)を含み、南米の先住民に幻覚剤として用いられてきた。様々な栽培品種には、絞り模様のフライングソーサー、青のヘブンリーブルー、白のパーリーゲートなどがある。