Phalera bucephala és una papallona nocturna de la família Notodontidae. Es troba a tota Europa i a l'est d'Àsia fins a Mongòlia.
Es tracta d'una espècie força gran, de cos robust, amb una envergadura alar de 55 a 68 mm. Les ales anteriors són de color gris amb una gran taca que sembla pell d'ant a l'àpex. S'assembla a una branca trencada quan està en repòs. Les ales posteriors són de color blanc cremós.
Vola de nit al juny i juliol (a les Illes Britàniques) i, de vegades va cap a la llum, tot i que en general no és atreta.[1]
Les larves joves són gregàries, esdevenint solitàries després. La larva més vella és molt cridanera, negra amb línies blanques i grogues. S'alimenta de molts arbres i arbustos (veure llista a sota). L'espècie passa l'hivern com a pupa.
Pels detalls veure Robinson, G. S., P. R. Ackery, jo. J. Kitching, G. W. Beccaloni & L. M. Hernández, 2010.[1]
Ous
Eruga
Adult
Adult
Adult
Hàbitat
Phalera bucephala és una papallona nocturna de la família Notodontidae. Es troba a tota Europa i a l'est d'Àsia fins a Mongòlia.
Gwyfyn trwm ei gorff, sy'n perthyn i deulu'r Notodontidae yn urdd y Lepidoptera, yw blaen brigyn, sy'n enw gwrywaidd; yr enw lluosog ydy blaenau brigau; yr enw Saesneg yw Buff-tip, a'r enw gwyddonol yw Phalera bucephala.[1][2] Fe'i ceir drwy Ewrop ac i'r dwyrain hyd at Mongolia.
Lled ei adenydd yw 55–68 mm (oedolyn).
Gellir dosbarthu'r pryfaid (neu'r Insecta) sy'n perthyn i'r Urdd a elwir yn Lepidoptera yn ddwy ran: y gloynnod byw a'r gwyfynod. Mae'r dosbarthiad hwn yn cynnyws mwy na 180,000 o rywogaethau mewn tua 128 o deuluoedd. Wedi deor o'i ŵy mae'r blaen brigyn yn lindysyn sydd yn bwyta llawer o ddail, ac wedyn mae'n troi i fod yn chwiler. Daw allan o'r chwiler ar ôl rhai wythnosau. Mae pedwar cyfnod yng nghylchred bywyd glöynnod byw a gwyfynod: ŵy, lindysyn, chwiler ac oedolyn.
Gwyfyn trwm ei gorff, sy'n perthyn i deulu'r Notodontidae yn urdd y Lepidoptera, yw blaen brigyn, sy'n enw gwrywaidd; yr enw lluosog ydy blaenau brigau; yr enw Saesneg yw Buff-tip, a'r enw gwyddonol yw Phalera bucephala. Fe'i ceir drwy Ewrop ac i'r dwyrain hyd at Mongolia.
Lled ei adenydd yw 55–68 mm (oedolyn).
Der Mondvogel oder Mondfleck (Phalera bucephala) ist ein Nachtfalter aus der Familie der Zahnspinner (Notodontidae).
Diese Art ist ziemlich groß (bis 32 mm lang) und recht stabil gebaut, die Flügelspanne beträgt 55–68 mm. Die Vorderflügel sind grau, silbern beschuppt und weisen an der Flügelspitze (Apex) einen sich auffällig abhebenden hellbraunen Fleck auf, den Mondfleck. Die thorakiale Behaarung trägt dieselbe Farbe, mit angelegten Flügeln sieht dieser Falter einem gebrochenen Zweig verblüffend ähnlich, am ehesten einem Birkenzweig. Die Hinterflügel sind beigeweiß, der Kopf (Caput) ist braun. Der Mondvogel fliegt des Nachts von Mai bis Juli und fliegt häufig Lichtquellen an.
Der Mondvogel ist von der Iberischen Halbinsel über ganz Europa (einschließlich Britische Inseln) bis Ostasien verbreitet. Im Süden erstreckt sich sein Verbreitungsgebiet über die Türkei und den Kaukasus bis Mittelasien. Im Norden verläuft die Arealgrenze südlich des Polarkreises. Er ist in Laubwäldern und Parks vom Flachland bis ca. 1.600 Meter Höhe anzutreffen.
Die jungen Raupen sind sehr gesellig, später werden sie aber Einzelgänger. Ältere Raupen sind sehr auffällig gefärbt, schwarz mit orangegelben Quer- und gelbweißen Längsstreifen. Der Kopf ist schwarz und trägt ein gelbes V. Sie werden bis zu sechs Zentimeter lang und fressen an vielen Baum- und Straucharten. Als Puppe überwintert dieser Falter in der Erde. Die Raupen findet man von Juli bis August und die Falter von Anfang Mai bis Juli.
Der Mondvogel oder Mondfleck (Phalera bucephala) ist ein Nachtfalter aus der Familie der Zahnspinner (Notodontidae).
Күмүштөй шайтанкөпөлөк (лат. Phalera bucephala) – шайтанкөпөлөктөрдүн бир түрү.
The buff-tip (Phalera bucephala) is a moth of the family Notodontidae. It is found throughout Europe and in Asia to eastern Siberia.[1] The species was first described by Carl Linnaeus in his 1758 10th edition of Systema Naturae.
This is a fairly large, heavy-bodied species with a wingspan of 55–68 mm. The forewings are grey with a large prominent buff patch at the apex. As the thoracic hair is also buff, the moth resembles a broken twig when at rest. The hindwings are creamy white. This moth flies at night in June and July[1] and sometimes comes to light, although it is not generally strongly attracted.
The young larvae are gregarious, becoming solitary later. The older larva is very striking, black with white and yellow lines. It feeds on many trees and shrubs (see list below). The species overwinters as a pupa.
Historically, the buff-tip moth has been referred to as a pest due to their tendency to feast upon apple trees in Lithuania during the 1900s. Outbreaks of this species may increase in areas with high levels of environmental nitrogen compounds. [2][3]
For details see Robinson et al., 2010.[4]
.JPG)
Eggs
Caterpillar
_S%C3%A4ppi.JPG)
Adult in profile
Adult back
Adult front
Male
Habitat
Illustration from John Curtis's British Entomology Volume 5 The buff-tip (Phalera bucephala) is a moth of the family Notodontidae. It is found throughout Europe and in Asia to eastern Siberia. The species was first described by Carl Linnaeus in his 1758 10th edition of Systema Naturae.
Härkäpää (Phalera bucephala) on kookas, melko yleinen ja hyvin helposti tunnistettava yöperhoslaji.
Kookas perhonen, jonka naaraat ovat koiraita suurempia ja rotevampia. Lepäävä perhonen pitää siipiään kiertyneenä ruumiin sivuille ja muistuttaa erehdyttävästi tasapaksua oksanpätkää. Etusiivet ovat kiiltävän harmaat ja niissä on himmeää poikkijuovitusta. Siiven kärjessä on laaja, melko pyöreä, kellanruskea laikku, jolla on siiven puolella punaruskea reunus. Takasviivet ovat vaalean kellanruskeat ja niiden keskiosassa on harmahtavaa väriä. Ruumis on tukeva ja perhosen niskassa on kellanruskea huppumainen tupsu. Siipiväli naaraalla 53–62 mm ja koiraalla 48–56 mm.[1][2][3]
Toukka on oranssi ja siinä on viisi mustaa, katkeilevaa pitkittäisraitaa. Pää on musta ja otsalla on keltainen, Y-kirjaimen muotoinen kuvio. Toukka on kauttaaltaan pitkähköjen, vaaleiden karvojen peittämä. Täysikasvuisena se on 70–80 mm pitkä.[3]
Härkäpäätä tavataan jokseenkin koko Euroopassa aivan pohjoisimpia osia lukuun ottamatta. Idässä levinneisyys yltää Kaukasukselle ja Koreaan saakka.[3] Suomessa se on yleinen Etelä- ja Keski-Suomessa. Pohjoisimmat havainnot ovat Oulun korkeudelta. Lentää kesäkuun alusta elokuun alkuun, huipun ollessa heinäkuun loppupuoliskolla.[4]
Härkäpää elää erilaisissa kuivahkoissa lehti- ja sekametsissä, pensaikoissa, puistoissa ja puutarhoissa. Yksilömäärät vaihtelevat vuosittain. Perhoset lentävät pimeän laskeutumisesta aamuyölle melko nopeasti muutaman metrin korkeudella maanpinnasta. Koiraat tulevat valolle, naaraat vain harvoin. Päivällä perhonen näyttelee katkennutta oksankappaletta ja häirittynä pudottautuu kuollutta esittäen maahan.[3]
Naaras munii suurina munaryhminä lehtien alapinnoille kaikkiaan 250–320 munaa, jotka kuoriutuvat reilua viikkoa myöhemmin. Pienet toukat elävät suurissa ryhmissä, joissa voi olla jopa 150 toukkaa ja viihtyvät auringonpaisteessa lehtien yläpinnoilla. Viimeisen toukkavaiheen alkaessa ryhmät hajoavat. Toukat ovat täysikasvuisia elokuun lopulla ja kulkevat pitkiäkin matkoja etsien sopivaa koteloitumispaikkaa, jonka löydettyään ne kaivautuvat maahan useiden senttimetrien syvyyteen ja rakentavat sinne pienen onkalon. Kotelo talvehtii, joskus kaksikin kertaa.[3]
Toukka elää monilla lehtipuilla ja pensailla, etenkin koivuilla (Betula) ja pajuilla (Salix).[3]
Härkäpää (Phalera bucephala) on kookas, melko yleinen ja hyvin helposti tunnistettava yöperhoslaji.
La Bucéphale (Phalera bucephala) est une espèce d'insectes lépidoptères (papillons) de la famille des Notodontidae, sous-famille des Phalerinae. C'est l'espèce type pour le genre Phalera.
Mimétisme élaboré : l'adulte ressemble à un morceau de branche
Œufs
Sa chenille
On trouve cette espèce de l’Europe occidentale à l’est de l’Asie.
L'espèce Phalera bucephala a été décrite par le naturaliste suédois Carl Von Linné en 1758, sous le nom initial de Phalaena bucephala [1].
La Bucéphale, le bombyx bucéphale, la Lunule, le Porte-écu jaune.
La Bucéphale (Phalera bucephala) est une espèce d'insectes lépidoptères (papillons) de la famille des Notodontidae, sous-famille des Phalerinae. C'est l'espèce type pour le genre Phalera.
Phalera bucephala (Linnaeus, 1758) è un lepidottero appartenente alla famiglia Notodontidae, diffuso in Eurasia.[1]
Si tratta di una specie abbastanza grande, con un torace massiccio e apertura alare compresa tra 55 e 68mm.
Le ali anteriori sono grigie e contrassegnate da una zona color avana verso la punta. Il corpo, anch'esso di colore avana, contribuisce ad una complessa opera di criptismo tra la falena e i tronchi degli alberi su cui vive. Infatti in posizione raccolta, può essere scambiata per un piccolo ramo rotto, con tanto di corteccia e anelli di crescita. Le ali posteriori sono di color bianco crema.
La si può vedere in volo nelle notti estive, tra giugno e agosto. A volte vola verso la luce, ma non ne è fortemente attratta.
Le larve giovani sono gregarie, e si isolano con la crescita. Le larve più grandi hanno una colorazione appariscente, con righe bianche e gialle su sfondo nero. Si cibano delle foglie di alcuni alberi, provocando anche danni seri a causa della defoliazione. Sverna nello stato di pupa.
Uova
Bruco
Adulto di profilo
Adulto da dietro
Adulto da davanti
Habitat
Phalera bucephala (Linnaeus, 1758) è un lepidottero appartenente alla famiglia Notodontidae, diffuso in Eurasia.
Dit artikel gaat over een vlindersoort. Voor de militaire betekenis, zie: Schildknaap. De wapendrager of wapendragervlinder (Phalera bucephala) is een vlinder uit de familie van de tandvlinders die voorkomt in Midden-Europa en West-Europa.
De rupsen zijn ruim zes centimeter lang en behaard. De grondkleur is geel met smalle en brede zwarte lengtebanden. De kop is glimmend zwart, met bovenop een opvallende gele V met de punt naar achteren.
De voorvleugels van de imagines zijn zilverig grijsbruin met een min of meer schildvormige vaalgele tot okergele punt. De achtervleugels zijn vaalgeel. De wapendrager kan zich hiermee perfect camoufleren door, in rusthouding, zijn vleugels op te rollen langs zijn lichaam en zijn kop in te trekken, daardoor lijkt hij op een afgebroken berkentakje, een geval van mimicry. Bij gevaar spreidt hij zijn vleugels uit, waardoor hij plotseling lijkt op een gezicht met grote ogen en een lichte neusvleugel.
Wapendragers komen voor in tuinen, parken, weiden en loofbossen. Ze zijn wijdverbreid en overal in Nederland waar te nemen.
Door de perfecte camouflage is de levenswijze van de wapendrager zeer onopvallend. Ze zijn het beste waar te nemen aan het begin van de nacht als ze gaan vliegen en op het licht afkomen. De vliegperiode is van mei tot en met juni.
De waardplanten zijn de wilg, populier, berk, linde en els.
De Nederlandse benaming wapendrager komt van de kop van de rups, die de vorm en tekening heeft van een gekeperd wapenschild. Later is ook wel verondersteld dat de naam verwijst naar de schildvormige vlekken op de punten van de voorvleugels.[1]
Rups van de wapendrager
Mediabestanden die bij dit onderwerp horen, zijn te vinden op de pagina Phalera bucephala op Wikimedia Commons. De wapendrager of wapendragervlinder (Phalera bucephala) is een vlinder uit de familie van de tandvlinders die voorkomt in Midden-Europa en West-Europa.
Oksehodespinner (Phalera bucephala) er en sommerfugl som tilhører familien tannspinnere (Notodontidae). Den voksne sommerfuglen ligner sterkt på en avbrukket kvist når den sitter stille. De hårete larvene lever selskapelig på løvtrær.
En nokså stor (vingespenn 48 – 62 mm), kraftig bygd spinner. De store, okergule flekkene i forvingespissene er karakteristiske og gjør at denne arten neppe kan forveksles med noen annen i vår fauna. Hodet er nokså lite, antennene er litt under halvparten så lange som forvingen og trådformede hos begge kjønn, hos hannen med markerte, oppstående hår. Kroppen er tykk og sylindrisk. Brystet er gulbrunt til rødbrunt i midten og foran, mer eller mindre grått på sidene og bak. Sammen med flekkene på forvingespissene gjør dette at sommerfuglen når den sitter i ro med sammenfoldede vinger ser ut som den har en "bruddflate" både foran og bak, og gir den en påfallende likhet med en avbrukket kvist. Noen ganger er brystet trefarget, den brune flekken foran er da gjerne rammet inn av et mørkere brunt område. Bakkroppen er kledt med korte, brungule hår. Forvingen er avrundet trekantet, med krum, litt bølgete ytterkant, men uten en tann ved vingens bakkant. Der er grå med flere tynne, uregelmessige, mørke tverrlinjer (mønsteret ligner på barken på en trestamme), ytterst i spissen med en stor, okergul flekk som er kantet med rødbrunt og svart på innsiden. Bakvingen er skittenhvit til brunlig uten noen markerte mønstre. Larven er gul og svart, hele kroppen er kledt med spredte, lange, gråaktige hår.
Oksehodespinneren finnes på mange ulike biotoper der det vokser løvtrær, for eksempel løvskoger, blandingsskoger, hager og parker. Larven kan finnes på mange ulike slags busker og løvtrær, også på innførte prydbusker. Larvene lever selskapelig i grupper på opptil 150 larver, som flytter seg rundt i treet og spiser sammen. Disse kan snauete store deler av et tre, og dersom det er mange slike grupper kan det bli noe skade på skogen. Når larvene begynner å nærme seg utvokste, brytes gruppene opp og man kan finne dem enkeltvis. Det selskapelige leveviset gir trolig et visst vern mot rovdyr, som er skeptiske til å angripe en masse av hårete larver. De voksne sommerfuglene flyr om natten i juni – august. Lengst i sør kan det forekomme to generasjoner hver sommer. Når larvene er utvokste i august – september, skiller de lag, kryper ned på bakken og gir seg til å lete etter en egnet plass for å grave seg ned. Noen ganger kan de krype ganske langt avgårde før de finner et slikt sted. De graver seg noen centimeter ned i bakken og graver ut et hulrom som de forsterker med noen silketråder, men de lager ikke noen egentlig kokong. De forvandler seg så til en brunsvart puppe som overvintrer, enkelte ganger to ganger, før den klekkes.
Oksehodespinneren forekommer i det meste av Europa, videre østover gjennom Russland til Øst-Sibir og Korea. I Norge er den forholdsvis vanlig nord til Hedmark og Sogn og Fjordane. Man finner gjerne de oppsiktsvekkende larveflokkene oftere enn de voksne sommerfuglene.
Oksehodespinner (Phalera bucephala) er en sommerfugl som tilhører familien tannspinnere (Notodontidae). Den voksne sommerfuglen ligner sterkt på en avbrukket kvist når den sitter stille. De hårete larvene lever selskapelig på løvtrær.
La ruva a viv an dzora a vàire latifeuje. Doe generassion a l'ann, la farfala a vola an magg-giugn e aost.
DistribussionA viv ant tuta Italia.
Narożnica zbrojówka (Phalera bucephala) - owad z rzędu motyli.
Skrzydła szaro-popielate z ciemnymi, falistymi prążkami. W ciągu roku występuje jedno pokolenie. Owady dorosłe latają od końca maja do polowy lipca. Samice składają kuliste jaja, z których wylęgają się gąsienice żywiące się liśćmi.
Pod koniec lata gąsienice kryją się w glebie i przepoczwarczają. W postaci poczwarki zimują.
Narożnica zbrojówka (Phalera bucephala) - owad z rzędu motyli.
Skrzydła szaro-popielate z ciemnymi, falistymi prążkami. W ciągu roku występuje jedno pokolenie. Owady dorosłe latają od końca maja do polowy lipca. Samice składają kuliste jaja, z których wylęgają się gąsienice żywiące się liśćmi.
Pod koniec lata gąsienice kryją się w glebie i przepoczwarczają. W postaci poczwarki zimują.
Phalera bucephala é uma espécie de insetos lepidópteros, mais especificamente de traças, pertencente à família Notodontidae.[1]
A autoridade científica da espécie é Linnaeus, tendo sido descrita no ano de 1758.
Trata-se de uma espécie presente no território português.
Phalera bucephala é uma espécie de insetos lepidópteros, mais especificamente de traças, pertencente à família Notodontidae.
A autoridade científica da espécie é Linnaeus, tendo sido descrita no ano de 1758.
Trata-se de uma espécie presente no território português.
Lipov prelec ali lunik (znanstveno ime Phalera bucephala) je vrsta metulja iz družine hrbtorožk, ki poseljuje Evropo in severno Azijo.
Odrasli metulji imajo razpon kril med 55 in 68 mm.[1] Sprednja krila so siva, na zunanjem robu pa ima lunik lunasto zaobljeno liso, po kateri je dobil ime. Zadnja krila so kremasto bela. Gosenica je črna z belimi in rumenimi črtami. Metulj prezimi kot buba, spomladi pa izleti imago.
Lipov prelec ali lunik (znanstveno ime Phalera bucephala) je vrsta metulja iz družine hrbtorožk, ki poseljuje Evropo in severno Azijo.
Oxhuvudspinnare (Phalera bucephala), även kallad lindspinnare, är en nattaktiv fjäril som kamouflerar sig genom att vara mycket lik en avbruten trädkvist när den sitter och vilar. Larverna är gula och svarta och lever i större grupper på olika lövträd. Denna fjäril förekommer i större delen av Europa och österut till centrala Asien samt i östra Asien.
Hanen och honan är nästan helt lika till utseendet. Vingspannet ligger mellan 45 och 65 millimeter. Framvingen är något marmorerad i olika grå och gråbruna nyanser. Vid framhörnet finns en stor och ganska rund gulvit fläck. Tvärs över vingen finns ett par smala band i ljusbrunt och mörkbrunt. Det ena av dessa följer den stora gulvita fläcken. Bakvingen är ljust gulvit med några ljust gråvita skuggningar. Huvudet och främre delen av mellankroppen är gula. Bakre delen av mellankroppen är gråbrun och bakkroppen är gulbrun med mörkbruna fläckar på sidorna. När oxhuvudspinnaren sitter still och vilar böjer den vingarna längs med kroppen och är då mycket lik en avbruten trädkvist.[2]
Larven är starkt gulorange med svarta längsgående linjer som är avbrutna på varje segment så att den även ser tvärrandigt gul ut. Den blir upp till 75 millimeter lång.[2]
En oxhuvudspinnare med vingarna hopfällda är mycket lik en trädkvist.
En oxhuvudspinnarlarv.
Unga larver lever ofta i grupper.
Denna fjäril, liksom alla andra fjärilar, genomgår under sitt liv fyra olika stadier; ägg, larv, puppa och fullvuxen (imago). En sådan förvandling kallas för fullständig metamorfos.
Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, infaller i juni till juli eller augusti. I de södra delarna av utbredningsområdet flyger den ofta i två generationer på en sommar. Oxhuvudspinnaren är endast aktiv på natten. Under flygtiden parar sig fjärilarna och honan lägger äggen på undersidorna av värdväxternas blad.[3]
Ur ägget kläcks larven. Värdväxter, de växter larven lever på och äter av, är olika lövträd bland annat arter i björksläktet, videsläktet, lindsläktet och poppelsläktet.[4] Larverna lever fram till sista utvecklingsstadiet i större grupper och de kan kaläta hela trädgrenar från löv. I sitt sista larvstadium vandrar larven iväg på egen hand för att förpuppas en liten bit ner i markytan. Puppan övervintrar och på försommaren året därpå kläcks den fullbildade fjärilen ur puppan och en ny flygtid börjar.[3]
Oxhuvudspinnarens habitat, den miljö den lever i, är vanligen olika slags lövskogar men den kan också påträffas i trädgårdar och parker där det finns lövträd.[2]
Utbredningsområdet sträcker sig från Europa och österut till centrala Asien, samt att den förekommer även i östra Asien.[4] I Norden finns den i Danmark, i södra Norge och södra Finland samt i Sverige upp till Dalälven.[3]
Åke Sandhall (1991) Småkryp : bestämningsbok för 445 arter. ISBN 91-0-010027-7.
Wikimedia Commons har media som rör Oxhuvudspinnare.
Oxhuvudspinnare (Phalera bucephala), även kallad lindspinnare, är en nattaktiv fjäril som kamouflerar sig genom att vara mycket lik en avbruten trädkvist när den sitter och vilar. Larverna är gula och svarta och lever i större grupper på olika lövträd. Denna fjäril förekommer i större delen av Europa och österut till centrala Asien samt i östra Asien.
Вид широко поширений у Європі та Північній Азії.
Розмах крил метелика - 45-60 мм. Передні крила сірі або сіро-вохряні з сріблястим блиском, з поперечними смугами. На вершині крила велика пляма світло-жовтого кольору з темним оздобленням. Задні крила без малюнка, жовто-сірі.
Яйце напівкругле з плоскою основою. Нижня половина темно-зеленого кольору, верхня світла, посередині темна крапка.
Довжина гусені - 45-50 мм, бура. Тіло вкрите тонкими світлими поздовжніми смугами і поперечними перев'язами жовтого кольору, а також жовто-сірими волосками. Голова темна, з двома світлими лініями, що сходяться під кутом. Молода гусениця має сім пар ніг, а замість восьмої - дві чорні горизонтально розташовані трубочки.
Лялечка темно-бурого кольору завдовжки 30-35 мм. Кремастер має два відростки з двома або трьома гілочками.
Багатоїдний шкідник. Шкодить в садах плодовим культурам: сливі, груші, вишні. Гусінь також харчується на яблуні, смородині, горісі. Вид є першорядним парковим шкідником. Вражає різні листяні лісові породи, що вирощуються в декоративних цілях. До кормових рослин належить понад 20 видів з різних родин, в тому числі береза, дуб, вільха, в'яз, тополя, верба, бук, клен, липа тощо. Розвиток повний. Розмноження двостатеве. Зимують лялечки. За сезон розвивається одне, рідше два покоління.
Лунка серебристая[1], или хохлатка-буцефал[1] (лат. Phalera bucephala) — ночная бабочка из семейства Хохлатки.
Размах крыльев около 50—60 мм, длина переднего крыла 27—28 мм. Самка обычно немного крупнее самца. Передние крылья серебристо-серого цвета с большим округлым жёлтым пятном, окаймленным двойной тёмной полоской. Задние крылья бело-жёлтые с коричневыми жилками. Грудь и первый сегмент брюшка густо покрыты волосками. Брюшко серебристо-коричнево-жёлтое, по бокам покрыто тёмными пятнами. Усики у самца коротко-перистые, у самки — мелко-щетинковидные. В состоянии покоя со сложенными крыльями, бабочка похожа на отломленный сучок.
Европа, на севере до полярного круга. Сибирь, Дальний Восток.
Пойменные леса, смешанные леса, вдоль водоёмов, рек, ручьев, парки, сухие верещатники.
Май, начало июня — июль, август. Ночью охотно летит на свет.
Самка откладывает яйца кучками по 10— 125 штук, на нижнюю сторону листьев кормовых растений. Через 10—15 дней появляются гусеницы, которые живут группами.
Гусеница длиной до 60 мм, бурого цвета, с 10 прерывистыми жёлтыми продольными полосами и жёлтыми поперечными кольцами на каждом сегменте. Тело покрыто короткими тонкими серыми волосками.
Гусеницы являются полифагами, питаются листьями преимущественно дуба, тополя, берёзы, бука, ивы, ольхи и лещины, нередко питаются листьями плодовых деревьев и кустарников. Живут группами. Начиная с четвёртого возраста гусеницы расползаются и объедают листья и целиком, оставляя только центральную жилку. Стадия гусеницы с июля до августа. В августе, гусеницы покидают кормовое растение, закапываются в почву, где окукливаются.
Куколка тёмно-бурая. Зимуют куколки без кокона, в почве на глубине 3—4 см. При неблагоприятных условиях куколка впадает в состояние диапаузы, и её развитие задерживается на 1—2 года.
Кладка яиц
Группа гусениц
Имаго
Лунка серебристая, или хохлатка-буцефал (лат. Phalera bucephala) — ночная бабочка из семейства Хохлатки.
.JPG)
_S%C3%A4ppi.JPG)
.jpg)
.jpg)
.JPG)
_S%C3%A4ppi.JPG)
.JPG)
.jpg)
.JPG)
_S%C3%A4ppi.JPG)
