Die swartrugmalmok of swartrugalbatros is 'n pelagiese seëvoël wat in kusgebiede in die Suidelike Halfrond aangetref word. Dit is 'n bedreigde spesie, maar tog die algemeenste en mees wyd verspreide malmok.
'n Volwasse swartrugmalmok het lang, reguit vlerke. Die vlerke se rugkante is swarterig-bruin, asook die mantel en stertrugkant; hierdie dele vorm 'n sterk kontras met die spierwit kop en lyf. Die wit ondervlerke het baie breë, swart randstrepe: die voorrand is besonder breed. Die voël het 'n gelerige-oranje snawel met 'n oranje-pienk punt en kenmerkende swart wenkbroue. 'n Onvolwasse swartrugmalmok se veredrag is soortgelyk, maar die ondervlerk is oorwegend donkerder en die snawel is grys of 'n donker horingkleur met 'n swart punt. Soos die onvolwasse voël ouer word, word sy ondervlerk ligter. Onvolwasse voëls het ook 'n grys agterkop wat 'n onvoltooide kraag vorm, met rokerige vlekke op hul kop. Die swartugmalmok is een van die kleinste spesies van al die malmokke: 'n volwasse swartrugmalmok se lengte wissel tussen 80 en 95 cm en het 'n massa van 3 tot 5 kg. Die voël het 'n vlerkspan van 210 tot 250 cm.
Oor die algemeen het die swartrugmalmok die selfde maat tydens die broeiseisoen. Hulle neste word op steil afgronde of helling gebou, tot 300 m bo seevlak. Die nes is modder-en-mis pilaar, met bietjie gras en seegras bygevoeg. Swartrugmalmokke maak elke jaar gebruik van dieselfde nes. Vroeg in Oktober lê die wyfie een eier. Die kuikens is 'n ligte grys en word deur beide ouers gevoer. Die kleintjies verlaat die nes tussen die middel van Maart en vroeg April.
Swartrugmalmokke vlieg laag oor die water en vang hul kos van die see se oppervlak of net onder die oppervlak: hulle duik soms van hoogtes tot 9 m. Hulle vreet meestal vis en planktonkrefies (krill), maar soms ook koppotiges, jellievisse en salpe (familie Salpidae). Die soektog na kos kan soms 'n aantal dae duur en oor honderde kilometers strek.
Alhoewel die swartrugmalmok 'n wye verspreiding geniet is daar slegs 'n beraamde 1 220 000 oor en hierdie getal daal steeds. Die grootste bedreiging vir hierdie voëls is onbedoelde vangs deur langlynvissers en treilvissers (sleepnettrekkers). Die meeste van hul broeigebiede is nou beskermde reservate.
Die swartrugmalmok of swartrugalbatros is 'n pelagiese seëvoël wat in kusgebiede in die Suidelike Halfrond aangetref word. Dit is 'n bedreigde spesie, maar tog die algemeenste en mees wyd verspreide malmok.
Die swartrugmalmok het 'n vlerkspan van 210 tot 250 cm. Thalassarche melanophris'n Volwasse swartrugmalmok het lang, reguit vlerke. Die vlerke se rugkante is swarterig-bruin, asook die mantel en stertrugkant; hierdie dele vorm 'n sterk kontras met die spierwit kop en lyf. Die wit ondervlerke het baie breë, swart randstrepe: die voorrand is besonder breed. Die voël het 'n gelerige-oranje snawel met 'n oranje-pienk punt en kenmerkende swart wenkbroue. 'n Onvolwasse swartrugmalmok se veredrag is soortgelyk, maar die ondervlerk is oorwegend donkerder en die snawel is grys of 'n donker horingkleur met 'n swart punt. Soos die onvolwasse voël ouer word, word sy ondervlerk ligter. Onvolwasse voëls het ook 'n grys agterkop wat 'n onvoltooide kraag vorm, met rokerige vlekke op hul kop. Die swartugmalmok is een van die kleinste spesies van al die malmokke: 'n volwasse swartrugmalmok se lengte wissel tussen 80 en 95 cm en het 'n massa van 3 tot 5 kg. Die voël het 'n vlerkspan van 210 tot 250 cm.
Oor die algemeen het die swartrugmalmok die selfde maat tydens die broeiseisoen. Hulle neste word op steil afgronde of helling gebou, tot 300 m bo seevlak. Die nes is modder-en-mis pilaar, met bietjie gras en seegras bygevoeg. Swartrugmalmokke maak elke jaar gebruik van dieselfde nes. Vroeg in Oktober lê die wyfie een eier. Die kuikens is 'n ligte grys en word deur beide ouers gevoer. Die kleintjies verlaat die nes tussen die middel van Maart en vroeg April.
Swartrugmalmokke vlieg laag oor die water en vang hul kos van die see se oppervlak of net onder die oppervlak: hulle duik soms van hoogtes tot 9 m. Hulle vreet meestal vis en planktonkrefies (krill), maar soms ook koppotiges, jellievisse en salpe (familie Salpidae). Die soektog na kos kan soms 'n aantal dae duur en oor honderde kilometers strek.
Alhoewel die swartrugmalmok 'n wye verspreiding geniet is daar slegs 'n beraamde 1 220 000 oor en hierdie getal daal steeds. Die grootste bedreiging vir hierdie voëls is onbedoelde vangs deur langlynvissers en treilvissers (sleepnettrekkers). Die meeste van hul broeigebiede is nou beskermde reservate.
An Albatroz abrantek[1] a zo un evn-mor bras, Thalassarche melanophris an anv skiantel anezhañ.
An Albatroz abrantek a zo un evn-mor bras, Thalassarche melanophris an anv skiantel anezhañ.
L'albatros cellanegre[2] (Thalassarche melanophrys), és un gran ocell marí de la família dels diomedeids (Diomedeidae), i és l'albatros més estès i comú. Va ser descrit per primera vegada per Coenraad Jacob Temminck, en 1828, basant-se en un espècimen capturat al Cap de Bona Esperança[3]
L'albatros cellanegre és circumpolar als oceans del sud, i es reprodueix en 12 illes o grups d'illes d'aquestes latituds: Illes Malvines, Diego Ramírez, Geòrgia del Sud, Ildefonso, Diego de Almagro, Evangelistes, Antípodes, Snares, Macquarie, Crozet, Kerguelen i Heard i McDonald.[6] Es calcula que hi ha 1.220.000 aus vives amb 600.853 parelles reproductores, segons les estimacions d'un recompte de 2005. D'aquestes aus, 402.571 es reprodueixen a les Illes Malvines, 72.102 es reprodueixen a l'illa Geòrgia del Sud, 120.171 es reprodueixen a les illes xilenes d'Ildefonso, Diego de Almagro, Illa Evangelistes, i Diego Ramírez. 600 parelles a l'illa Heard, Finalment, la resta 5.409 parelles reproductores a les illes restants[7][3] Aquesta espècie d'albatros cerca el seu aliment en zones de la plataforma continental i el talús.
L'albatros cellanegre s'alimenta de peixos, calamars, crustacis, carronya, i descarts de pesca.[8][9][10] Se l'ha observat robant menjar d'altres espècies.[4]
Els exemplars adults són depredats pel tauró tigre (Galeocerdo cuvier), els pollets per estercoràrids i els ous per rates (Rattus). En el passat, els humans capturaven aquesta espècie per la seua carn i saquejaven les seues colònies per aconseguir els ous. Avui dia, la pitjor amenaça per part humana són les morts accidentals causades per la pesca amb palangre.[11]
Les colònies són molt sorolloses, ja que els ocells criden per marcar el seu territori, i també cloquegen amb força. Utilitzen la seva cua en forma de ventall durant el festeig.[4] Aquesta espècie fa els nius en vessants escarpats cobertes de pastures i de vegades en penya-segats, però a les Malvines ho fan a planures amb herba, a la costa.[12] Cria una vegada a l'any, ponent un únic ou, entre el 20 de setembre i l'1 de novembre, tot i que a les Malvines, Crozet i Kerguelen crien quasi 3 setmanes abans. Ambdós sexes s'encarreguen de la incubació, durant 68 -71 dies. Després de l'eclosió, els pollets romanen 120-130 dies al niu. Els menors tornaran a la colònia després de 2 a 3 anys, però només per practicar rituals de festeig, ja que comencen a criar als 10 anys aproximadament.[4]
Tradicionalment aquesta espècie s'havia considerat formada per dues subespècies, però arran els treballs de Robertson i Nunn en 1998, l'albatros de Campbell (T. m. impavida) és considerada una espècie de ple dret per molts autors, començant per BirdLife International l'any 2000.[12]
La Unió Internacional per a la Conservació de la Natura classifica aquesta espècie com en perill a causa de la reducció dràstica de la població. Si bé va augmentar la població en alguns indrets com ara les Malvines durant la dècada de 1980,[6][13] la situació general és pesimista, amb una disminució de més del 67% en 64 anys[12]
Exemplars aprofitant-se de les restes del menjar d'una orca.
L'albatros cellanegre (Thalassarche melanophrys), és un gran ocell marí de la família dels diomedeids (Diomedeidae), i és l'albatros més estès i comú. Va ser descrit per primera vegada per Coenraad Jacob Temminck, en 1828, basant-se en un espècimen capturat al Cap de Bona Esperança
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Albatros aelddu (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: albatrosiaid aelddu) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Diomedea melanophris; yr enw Saesneg arno yw Black-browed albatross. Mae'n perthyn i deulu'r Albatrosiaid (Lladin: Diomedeidae) sydd yn urdd y Procellariformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Aderyn sy'n byw yn agos i'r traeth ydyw ac mae ei diriogaeth yn cynnwys Asia, Affrica ac Awstralia.
Mae ar adegau i'w ganfod ar draethau arfordir Cymru. Ar restr yr Undeb Rhyngwladol dros Gadwraeth Natur (UICN), caiff y rhywogaeth hon ei rhoi yn y dosbarth 'Yn agos at fod dan fygythiad' o ran niferoedd, bygythiad a chadwraeth.[2]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn D. melanophris, sef enw'r rhywogaeth.[3] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Ne America, Asia, Affrica ac Awstralia.
Fe'i ceir yn aml ar lan y môr.
Mae'r albatros aelddu yn perthyn i deulu'r Albatrosiaid (Lladin: Diomedeidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Albatros aelddu Thalassarche melanophris Albatros brenhinol y De Diomedea epomophora Albatros Buller Thalassarche bulleri Albatros crwydrol Diomedea exulans Albatros du cefnllwyd Phoebetria palpebrata Albatros ffroenfelyn Thalassarche chlororhynchos Albatros Laysan Phoebastria immutabilis Albatros penllwyd Thalassarche chrysostoma Albatros swil Thalassarche cauta Albatros tonnog Phoebastria irrorata Albatros troetddu Phoebastria nigripes Albatros Ynys Amsterdam Diomedea amsterdamensis Albatros Ynys Izu Phoebastria albatrusAderyn a rhywogaeth o adar yw Albatros aelddu (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: albatrosiaid aelddu) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Diomedea melanophris; yr enw Saesneg arno yw Black-browed albatross. Mae'n perthyn i deulu'r Albatrosiaid (Lladin: Diomedeidae) sydd yn urdd y Procellariformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Aderyn sy'n byw yn agos i'r traeth ydyw ac mae ei diriogaeth yn cynnwys Asia, Affrica ac Awstralia.
Mae ar adegau i'w ganfod ar draethau arfordir Cymru. Ar restr yr Undeb Rhyngwladol dros Gadwraeth Natur (UICN), caiff y rhywogaeth hon ei rhoi yn y dosbarth 'Yn agos at fod dan fygythiad' o ran niferoedd, bygythiad a chadwraeth.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn D. melanophris, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Ne America, Asia, Affrica ac Awstralia.
Fe'i ceir yn aml ar lan y môr.
Sortbrynet albatros (Thalassarche melanophris) er en stormfugl, der lever på den sydlige halvkugle.
Sortbrynet albatros (Thalassarche melanophris) er en stormfugl, der lever på den sydlige halvkugle.
Der Schwarzbrauenalbatros oder Mollymauk (Thalassarche melanophris) ist eine Vogelart aus der Familie der Albatrosse (Diomedeidae). Er ist der am weitesten verbreitete und häufigste Vertreter der Familie. Der Schwarzbrauenalbatros (oft auch als Black-browed Albatros bezeichnet) gehört zur Ordnung der Röhrennasen.
Der Schwarzbrauenalbatros verbringt fast sein ganzes Leben in der Luft über dem Südpolarmeer. Er ist aber auf seinen weiten Wanderungen auch schon im Nordatlantik und als extrem seltener Ausnahmegast auch in Mitteleuropa gesichtet worden.
Seit 2014 sorgt ein Einzelvogel für Aufsehen, der regelmäßig im Frühjahr und Sommer u. a. auf Helgoland und im Bereich der Nordwestküste Dänemarks gesichtet wird.[1]
Der Schwarzbrauenalbatros kann vom Wanderalbatros (Diomedea exulans) durch die namensgebenden dunklen Augenstreifen und die breiten schwarzen Flügelkanten auf der sonst weißen Unterseite unterschieden werden. Die Spannweite eines ausgewachsenen Exemplars kann eine Größe von bis zu 245 Zentimetern erreichen. Die Art wird etwa 80 bis 83 Zentimeter groß, die Höhe beträgt im Stand durchschnittlich 63 Zentimeter. Schwarzbrauenalbatrosse wiegen zwischen 2,9 und 4,6 Kilogramm.[2] Damit ist der Schwarzbrauenalbatros eine der kleinsten Albatros-Arten.
Die beiden Geschlechter unterscheiden sich rein äußerlich nicht. Erwachsene Vögel haben einen gelben Schnabel, bei Jungvögeln ist er grau. Jungvögel sind insgesamt mehr grau gefärbt, besonders am Hals. Bei ausgewachsenen Schwarzbrauenalbatrossen ist der Kopf und der übrige Körper weiß. Der Schwanz dieser Vögel ist kurz und grau. Die langen, schmalen Flügel sind ein Meisterwerk der Evolution und Aerodynamik. Der Schwarzbrauenalbatros kann stundenlang dicht über den Wellen schweben, ohne mit den Flügeln schlagen zu müssen.
Verwechslungsmöglichkeiten bestehen insbesondere mit dem Campbell-Albatros, der früher als Unterart des Schwarzbrauenalbatros galt.[3]
Der Schwarzbrauenalbatros brütet auf Inseln rund um die Antarktis. Die Nominatform T. m. melanophris brütet im Gebiet um Kap Hoorn, auf den Falklandinseln und Südgeorgien und auf den Südlichen Sandwichinseln. Eine zweite Unterart, T. m. impavida, brütet ausschließlich auf der zu Neuseeland gehörenden Campbell-Inselgruppe. Diese Unterart wird inzwischen von den meisten Autoren als eigenständige Art Campbell-Albatros (Thalassarche impavida) eingestuft.
Wie fast alle Albatros-Arten nisten Schwarzbrauenalbatrosse in Kolonien, die oft aus mehreren tausend Vögeln bestehen, dabei kann es auch vorkommen das gemischte Kolonien aus Felsenpinguin und Albatros entstehen (Falklandinseln). Die Falklandinseln gehören zu den wichtigsten Brutgebieten der Art. Vermutlich brüten etwa 75 Prozent des Weltbestandes auf den Inseln dieses Archipels. Für die dortige Avifauna stellt der Schwarzbrauenalbatros die zweithäufigste Brutvogelart dar.[4] Die bekanntesten Brutkolonien der Falklandinseln befinden sich hier[5]:
Der Schwarzbrauenalbatros verbringt fast sein ganzes Leben in der Luft über dem Südpolarmeer, besonders in der Drake-Passage ist er häufig anzutreffen.[5] Von 1860 bis 1894 lebte ein Exemplar mit Namen Súlukongur 34 Jahre – bis zu seinem Abschuss – unter den Basstölpeln der färöischen Insel Mykines. Ein weiterer Vogel dieser Art hat zwischen 1967 und 2007 in wechselnden schottischen Basstölpel-Kolonien übersommert. Da niemals ein zweiter Schwarzbrauenalbatros zeitgleich in einer anderen Kolonie gesehen wurde, geht man inzwischen fast sicher davon aus, dass es sich – wie bei Súlukongur – immer um denselben Vogel gehandelt hat. Dieser Vogel – „Albert“ genannt – war zuletzt mindestens 47 Jahre alt und hatte mindestens 40 Jahre davon auf der Nordhalbkugel der Erde verbracht.[6]
In Mitteleuropa sind Sichtungen noch rarer und der Schwarzbrauenalbatros gilt hier als extrem seltener Ausnahmegast. Ein Individuum dieser Art wurde unter anderem jeweils im Dezember 1980 in Belgien sowie im Oktober 1988 in Niedersachsen gesehen.[7]
Seit 2014 wird ein Individuum jeweils an vereinzelten Tagen im Frühjahr auf der Nordseeinsel Helgoland gesichtet und fotografiert.[8][9][10][11] Es existieren weitere Nachweise des vermutlich selben Vogels aus dem erweiterten Nordseeraum, unter anderem vom 26. Mai 2014 aus Dänemark nördlich von Skagen[12], aus Klädesholmen in der Nähe von Göteborg in Schweden[13] sowie aus Frankreich, beispielsweise vom 13. August bei Le Havre. In Deutschland wurde der Vogel zusätzlich im Gebiet um Sylt gesichtet, unter anderem am 21. April 2017 im Rantumbecken[14]. Im Jahr 2017 hält sich der Vogel überwiegend im Rantumbecken auf Sylt auf (bis Mitte August). Vermutlich derselbe Vogel wurde Ende Juni 2017 bei den britischen Farne-Inseln (Northumberland) gesehen. Weitere Beobachtungen existieren aus den Folgejahren bis in die Gegenwart.
Die Tiere dieser Art sind sehr treue Vögel. Die Paare kommen im Normalfall jedes Jahr aufs Neue zusammen, um gemeinsam zu brüten. Als Nistplätze bevorzugen sie die Steilküsten der der Antarktis vorgelagerten Inseln, weil sie von dort aus den Aufwind beim Abfliegen besser nutzen können. Dabei kommen sie nur zur Brut und Brutpflege an Land, wo das Paar meist nur ein Ei ausbrütet.
Um in dem kalten und rauen Klima zu überleben, werden junge Schwarzbrauenalbatrosse von einer dicken Fettschicht und einem dichten Daunenkleid vor der Kälte geschützt. Bei der Brutpflege wechseln sich die Eltern ab. Während ein Elternteil oft viele Kilometer bei der Nahrungssuche zurücklegt, warten das Küken und der andere Elternteil an Land. Die Aufzuchtzeit der Jungen dauert ungefähr vier Monate. Danach verlassen die Jungen das Land und verbringen bis zum Eintreten der Geschlechtsreife die ganze Zeit auf dem offenen Meer. Diese tritt etwa im Alter von vier Jahren ein. Wie die meisten Albatrosse haben auch die Schwarzbrauenalbatrosse einen Trick entwickelt, um sich vor Feinden zu schützen. Bei einem Angriff bespritzen sie den Feind oder Angreifer zusätzlich mit Öl aus ihren Nasenlöchern. Dieses Öl stammt aus dem Magen der Tiere und hat einen sehr unangenehmen ranzigen Gestank.
Die Nahrung bilden hauptsächlich Tintenfische, Krebse und Krill. Wie viele Seevögel nimmt auch der Schwarzbrauenalbatros Meerwasser auf und scheidet den Großteil des Salzgehaltes durch die Nasendrüsen wieder aus. Es gibt Hinweise, dass diese Art in den Gewässern rund um die Falklandinseln zumindest kurzfristig von der Zunahme der kommerziellen Fischerei nach Tintenfischen profitierte. Fischerei dieser Art findet vor allem in der Nähe der Beauchene Island, der südlichsten der Falklandinseln, statt. Fünf Prozent der Fänge werden wieder ins Wasser geworfen und fünfzig Prozent davon werden von den Schwarzbrauenalbatrossen gefressen. Der langfristige Einfluss dürfte allerdings nachteilig sein, da es hier sehr schnell zu einer Überfischung der Bestände gekommen ist.[15]
Der Schwarzbrauenalbatros steht, wie die meisten Albatros-Arten, auf der Roten Liste gefährdeter Arten. Oft folgen die Tiere Fischereischiffen. Dabei sind vor allem die Langleinen für sie gefährlich. Viele Albatrosse kommen an den Haken dieser Langleinen um, die über 100 Kilometer lang und mit über 20.000 Haken besetzt sein können. An diesen Haken sind Fischköder angebracht, doch oft fallen auch die Albatrosse dieser Methode zum Opfer. Oft verfangen sie sich dabei an den Haken und ertrinken, sobald die Leine durch ihr Gewicht absinkt.
Der Schwarzbrauenalbatros oder Mollymauk (Thalassarche melanophris) ist eine Vogelart aus der Familie der Albatrosse (Diomedeidae). Er ist der am weitesten verbreitete und häufigste Vertreter der Familie. Der Schwarzbrauenalbatros (oft auch als Black-browed Albatros bezeichnet) gehört zur Ordnung der Röhrennasen.
Der Schwarzbrauenalbatros verbringt fast sein ganzes Leben in der Luft über dem Südpolarmeer. Er ist aber auf seinen weiten Wanderungen auch schon im Nordatlantik und als extrem seltener Ausnahmegast auch in Mitteleuropa gesichtet worden.
Seit 2014 sorgt ein Einzelvogel für Aufsehen, der regelmäßig im Frühjahr und Sommer u. a. auf Helgoland und im Bereich der Nordwestküste Dänemarks gesichtet wird.
Súlukongur (frøðiheiti - Thalassarche melanophris) eru fuglar, sum liva í sunnara helmingi av verðini. Tað eru fleiri sløg, og øll eru tey avbara stór. Veingirnir eru longri enn á nøkrum øðrum fugli, flogið kann vera meir enn 4 metrar. Teir eru hvítir við svørtum veingjum. Í 1860 var ein vilstur til Føroyar og tók sær setur millum súlurnar á Mykineshólmi. Mykinesmenn góvu honum navnið súlukongur. Hann fylgdist við súlunum, tá ið tær fóru um heystið, og kom aftur við teimum á hvørjum vári í 34 ár. Tá ein dagin, sum hann sat í berginum, kom ein utróðrarbátur framvið og skeyt hann á setri sínum. Nøkur ár seinni varð ein annar skotin á Føroyabanka.[1]
Súlukongur (frøðiheiti - Thalassarche melanophris) eru fuglar, sum liva í sunnara helmingi av verðini. Tað eru fleiri sløg, og øll eru tey avbara stór. Veingirnir eru longri enn á nøkrum øðrum fugli, flogið kann vera meir enn 4 metrar. Teir eru hvítir við svørtum veingjum. Í 1860 var ein vilstur til Føroyar og tók sær setur millum súlurnar á Mykineshólmi. Mykinesmenn góvu honum navnið súlukongur. Hann fylgdist við súlunum, tá ið tær fóru um heystið, og kom aftur við teimum á hvørjum vári í 34 ár. Tá ein dagin, sum hann sat í berginum, kom ein utróðrarbátur framvið og skeyt hann á setri sínum. Nøkur ár seinni varð ein annar skotin á Føroyabanka.
The black-browed albatross (Thalassarche melanophris), also known as the black-browed mollymawk,[3] is a large seabird of the albatross family Diomedeidae; it is the most widespread and common member of its family.
Mollymawks are albatrosses in the family Diomedeidae and order Procellariiformes, which also includes shearwaters, fulmars, storm petrels, and diving petrels. These birds share certain identifying features. They have nasal passages that attach to the upper bill called naricorns, although the nostrils on the albatross are on the sides of the bill. The bills of Procellariiformes are also unique in that they are split into between seven and nine horny plates. They produce a stomach oil made up of wax esters and triglycerides that is stored in the proventriculus. This is used against predators as well as being an energy-rich food source for chicks and also for the adults during their long flights.[4] The albatross also has a salt gland above the nasal passage which helps to remove salt from the ocean water that they imbibe. The gland excretes a high saline solution through the bird's nose.[5]
In 1998, Robertson and Nunn published their view that the Campbell albatross (Thalassarche impavida), should be split from this species (T. melanophris).[6] Over the course of the next few years, others agreed, including BirdLife International in 2000,[7] and Brooke in 2004.[8] James Clements did not adopt the split,[9] the ACAP has not yet adopted the split, and the SACC recognizes the need for a proposal.[10]
The black-browed albatross was first described as Diomedea melanophris by Coenraad Jacob Temminck, in 1828, based on a specimen from the Cape of Good Hope.[11]
The origin of the name melanophris comes from two Greek words melas or melanos, meaning "black", and ophris, meaning "eyebrow", referring to dark feathering around the eyes.[12]
The black-browed albatross is a medium-sized albatross, at 80 to 95 cm (31–37 in) long with a 200 to 240 cm (79–94 in) wingspan and an average weight of 2.9 to 4.7 kg (6.4–10.4 lb).[3] It can have a natural lifespan of over 70 years. It has a dark grey saddle and upperwings that contrast with the white rump, and underparts. The underwing is predominantly white with broad, irregular, black margins. It has a dark eyebrow and a yellow-orange bill with a darker reddish-orange tip. Juveniles have dark horn-colored bills with dark tips, and a grey head and collar. They also have dark underwings. The features that distinguish it from other mollymawks (except the closely related Campbell albatross) are the dark eyestripe which gives it its name, a broad black edging to the white underside of its wings, white head and orange bill, tipped darker orange. The Campbell albatross is very similar but with a pale eye. Immature birds are similar to grey-headed albatrosses but the latter have wholly dark bills and more complete dark head markings.
The black-browed albatross is circumpolar in the southern oceans, and it breeds on 12 islands throughout that range. In the Atlantic Ocean, it breeds on the Falkland Islands, South Georgia and the South Sandwich Islands, and the Cape Horn Islands.[14] In the Pacific Ocean it breeds on Islas Ildefonso, Diego de Almagro, Islas Evangelistas, Campbell Island, Antipodes Islands, Snares Islands, and Macquarie Island. In the Indian Ocean it breeds on the Crozet Islands, Kerguelen Islands, Heard Island, and McDonald Island.[15]
There are an estimated 1,220,000 birds alive with 600,853 breeding pairs, as estimated by a 2005 count. Of these birds, 402,571 breed in the Falklands, 72,102 breed on South Georgia Island, 120,171 breed on the Chilean islands of Islas Ildefonso, Diego de Almagro, Islas Evangelistas, and Islas Diego Ramírez. 600 pairs breed on Heard Island, Finally, the remaining 5,409 pairs breed on the remaining islands.[11][16][17] This particular species of albatross prefers to forage over shelf and shelf-break areas. Falkland Island birds winter near the Patagonian Shelf, and birds from South Georgia forage in South African waters, using the Benguela Current, and the Chilean birds forage over the Patagonian Shelf, the Chilean Shelf, and even make it as far as New Zealand. It is the most likely albatross to be found in the North Atlantic due to a northerly migratory tendency. There have been 20 possible sightings in the Continental United States.[18]
Colonies are very noisy as they bray to mark their territory, and also cackle harshly. They use their fanned tail in courting displays.[3]
The black-browed albatross feeds on fish, squid, crustaceans, carrion, and fishery discards.[19][20][21] This species has been observed stealing food from other species.[3]
This species normally nests on steep slopes covered with tussock grass and sometimes on cliffs; however, on the Falklands it nests on flat grassland on the coast.[7] They are an annual breeder laying one egg from between 20 September and 1 November, although the Falklands, Crozet, and Kerguelen breeders lay about three weeks earlier. Incubation is done by both sexes and lasts 68 to 71 days. After hatching, the chicks take 120 to 130 days to fledge. Juveniles will return to the colony after two to three years but only to practice courtship rituals, as they start breeding around the 10th year.[3]
Until 2013, the IUCN classified this species as endangered due to a drastic reduction in population.[22] Bird Island near South Georgia Island had a 4% per year loss of nesting pairs,[17] and the Kerguelen Island population had a 17% reduction from 1979 to 1995.[23] Diego Ramírez decreased in the 1980s but has rebounded recently,[24][25] and the Falklands had a surge in the 1980s[15][26] probably due to abundant fish waste from trawlers;[27] however, recent censuses have shown drastic reduction in the majority of the nesting sites there.[16] There has been a 67% decline in the population over 64 years.[7]
Increased longline fishing in the southern oceans, especially around the Patagonian Shelf and around South Georgia has been attributed as a major cause of the decline of this bird,[28][29][30][31] The black-browed albatross has been found to be the most common bird killed by fisheries.[29][30][32][33][34][35][36] Trawl fishing, especially around the Patagonian Shelf[37] and near South Africa, is also a large cause of deaths.[38]
Conservation efforts underway start with this species being placed on Convention on Migratory Species Appendix II, and Agreement on the Conservation of Albatrosses and Petrels Annex 1. It is being monitored on half of the islands, and most of the breeding sites are reserves. Heard Island, McDonald Island, Macquarie Island, and the New Zealand islands are World Heritage Sites. An initial Chilean census has also been completed.[39]
Although this is a rare occurrence, on several occasions a black-browed albatross has summered in Scottish gannet colonies (Bass Rock, Hermaness and now Sula Sgeir) for a number of years. Ornithologists believe that it was the same bird, known as Albert, who lives in north Scotland.[40][41] It is believed that the bird was blown off course into the North Atlantic in 1967.[41] A similar incident took place in the gannet colony in the Faroe Islands island of Mykines, where a black-browed albatross lived among the gannets for over 30 years. This incident is the reason why an albatross is referred to as a "gannet king" (Faroese: súlukongur) in Faroese.[42] In July 2013 the first recorded sighting of a black-browed albatross in the Bahamas was made from the Bahamas Marine Mammal Research Organisation's research vessel, off Sandy Point, Abaco. For four consecutive years from 2014 on, a bird - probably the same individual named Albert - has been sighted over Heligoland, and on the east coast of England.[43][44][45][46]
The black-browed albatross (Thalassarche melanophris), also known as the black-browed mollymawk, is a large seabird of the albatross family Diomedeidae; it is the most widespread and common member of its family.
La Nigrabrova albatroso (Thalassarche melanophris, alinome Diomedea melanophris) estas birdospecio el klaso birdoj (Aves), ordo Procelarioformaj (Procellariiformes), familio Diomedeedoj (Diomedeidae) de albatrosoj, nome grandaj marbirdoj. Ĝi estas la plej disvastigata kaj komuna membro de sia familio.
Talasarkoj estas tipo de albatrosoj kiuj apartenas al la familio de Diomedeedoj kaj al la ordo de Procelarioformaj, kun pufinoj, fulmaroj, ŝtormopetreloj, kaj merĝopetreloj. Ili kunhavas iajn identigajn karakterojn. Unue, ili havas nazajn trapasejojn kiuj ligiĝas al la supra beko nome narikornoj[1], kvankam la naztruoj ĉe albatrosoj estas en la flankoj de la beko. La bekoj de Procelarioformaj estas unikaj ankaŭ en tio ke ili disiĝas en inter 7 kaj 9 kornecaj platoj. Fine, ili produktas stomakoleon faritan el vaksoesteroj kaj trigliceridoj kiu estas stokita en la proventrikulo. Tio estas uzata kontraŭ predantoj sane kiel energiriĉa manĝofonto kaj por idoj kaj por plenkreskuloj dum ties longaj flugoj.[2]
Ili havas ankaŭ salglandon situanta super la naza trapasejo kiu helpas sensaligi ties korpojn, pro la alta kvanto de oceana akvo kiun ili englutas. Ĝi elpelas altan salan solvaĵon el sia nazo.[3]
En 1998, Robertson & Nunn publikigis sian opinion ke la Kampbela albatroso, Thalassarche melanophrys, estu disigata el tiu specio.[4] Dum postaj jaroj aliaj fakuloj interkonsentis kiaj BirdLife International en 2000,[5] and Brooke in 2004.[6] James Clements ne akceptis la disigon,[7] nek la ACAP, kaj la SACC agnoskas neceson de tia propono.[8]
La Nigrabrova albatroso estis unuafoje priskribita kiel Diomedea melanophris de Coenraad Jacob Temminck, en 1828, baze sur specimeno el Kabo Bona Espero.[9]
Tiele oni studas du subspeciojn (aŭ ununuran depende de la fakulo), kiuj estus la jenaj:
La nomo Thalassarche derivas el la grekaj vortoj thalassa” kaj “arche aŭ arĥe, kiuj signifas respektive maro kaj ĉefo aŭ “plej grava”, do plej gravaj en la maro. La origino de la porspecia nomo melanophrys estas komponaĵo de du radikoj el la Antikva greka nome melas aŭ melanos, signife "nigra", kaj ofris, signife "brovo", alude al la malhela plumareo ĉirkaŭ la okuloj.[10]
La Nigrabrova albatroso estas mezgranda albatroso kiu longas 80-95 cm, la flugila enverguro estas 2-2,4 metroj kaj pezas averaĝe 2.9 al 4.7 kilogramojn.[4] Ambaŭ seksoj havas same malhelgrizan dorson kaj grizan voston; la supra parto de la flugilo estas grizbruna kontraste kun la blankaj pugo kaj subaj partoj; la subflugiloj havas malhelan al nigrecan larĝan, neregulan randon. Pliaj partoj de la korpo estas blankaj. Super okulo de la plenkreska birdo troviĝas malhela plumostrio, nome brovo kiu nomigas la specion kaj en la komuna nomo kaj en la latina scienca nomo. Ĝia beko estas longa, flavoranĝeca kun hoka, rozkolora al ruĝecoranĝa kaj pli malhela fino. Sur ĝi estas etaj naztruoj, kiujn ĝi uzas por sekreciado de la stomaka oleo kaj la troa salo.
Junuloj havas malhelajn kornokolorajn bekojn kun malhelaj pintoj, kaj grizajn kapojn kaj kolojn. Ili havas ankaŭ malhelajn subflugilojn. La karakteroj kiuj distingas ĝin el aliaj talasarkoj (escepte pro la proksime rilata Kampbela albatroso) estas la malhela okulstrio kiu havigas ties nomojn, larĝa nigra bordo de blankaj subflugiloj, blanka kapo kaj oranĝeca beko, pinte pli malheloranĝeca. La Kampbela albatroso estas tre simila sed kun pala okulo. Nematuruloj estas similaj al la Grizkapa albatroso sed tiu lasta havas tute malhelan bekon kaj pli komplete malhelajn kapomarkojn.
For de la reprodukta sezono, la albatrosoj plenumas sian tempon sur la sudaj maroj. Ili nestas sur insuloj, kie ili ne havas naturajn malamikojn tiel sur Falklandoj, Kergelenoj kaj Suda Georgio. Ĝi vivas ĝenerale sola, sed kovas en kolonioj.
Reprodukta Populacio kaj Tendencoj[5] Loko Populacio Dato Tendenco Falklandoj 399,416 paroj 2007 Malpliiĝanta 0.7% jare Suda Georgio 74,296 paroj 2006 Malpliiĝanta Ĉilio 122,000 paroj 2007 Antipodaj Insuloj ? 1998 Kampbelinsuloj ? 1998 Herdinsulo 600 paroj 1998 Increasing Makdonaldaj Insuloj ? 1998 Krozetoj ? 1998 Kergelenoj ? 1998 Malpliiĝanta Makvora Insulo ? 1998 Snares ? 1998 Totalo 150,000 paroj 2005 MalpliiĝantaLa Nigrabrova albatroso estas ĉirkaŭpolusa en sudaj oceanoj, kaj ĝi reproduktiĝas sur 12 insuloj tra la sudaj oceanoj. En Atlantika Oceano, ili reproduktiĝas en Malvinoj, Insuloj Diego Ramírez, kaj Suda Georgio. En Pacifika Oceano ili reproduktiĝas en Insuloj Ildefonso, Diego de Almagro, Insuloj Evangelistas, Kampbelinsuloj, Antipodaj Insuloj, Snares, kaj la Makvora Insulo. Fine en Hinda Oceano ili reproduktiĝas en Krozetoj, Kergelenoj, Herdinsulo, kaj Makdonaldaj Insuloj.[11] Estas ĉirkaŭkalkulitaj 1,220,000 birdoj vivantaj el kiuj 600,853 reproduktaj paroj, laŭ kalkulo de 2005. El tiuj birdoj, 402,571 reproduktiĝas en Malvinoj, 72,102 reproduktiĝas en Suda Georgio, 120,171 reproduktiĝas en insuloj de Ĉilio nome Insuloj Ildefonso, Diego de Almagro, Insuloj Evangelistas, kaj Insuloj Diego Ramírez. 600 paroj reproduktiĝas en Herdinsulo, Fine la restantaj 5,409 paroj reproduktiĝas en la restantaj insuloj.[9][12][13] Tiu partikulara specio de albatroso preferas maĝi ĉe kontinentbreto kaj najbaraj areoj. La birdoj de Malvinoj vintrumas ĉe la Patagonia kontinentbreto, kaj la birdoj el Suda Georgio manĝas en akvoj de Sudafriko, uzinte la helpon de la Bengela Marfluo, kaj la birdoj el Ĉilio manĝas ĉe la Patagonia kontinentbreto, la Ĉilia kontinentbreto, kaj eĉ tiom for kiom ĝis Novzelando. Ĝi estas la plej facile trovebla albatroso en la Norda Atlantiko pro tendenco al nordena migrado. Estas 20 eblaj vidaĵoj en Usonaj Ŝtatoj.[14]
La Nigrabrova albatroso nutras sin per sepioj kaj fiŝoj.
Ĝi atingas la seksan maturecon en aĝo de 4-7 jaroj, poste ili reproduktiĝas ĉiun duan jaron. La albatrosa paro pretigas neston el sabla kaj ŝlima grundo sur altaĵon, de kie ĝi povas bone rigardi je la maro. La inbirdo demetas nur unu ovon, kiu estas blanka kun ruĝbrunaj makuloj. La kovado daŭras ĉ. 2 monatojn, post kiam la ido restas en la nesto ankoraŭ 9 monatojn.
La Nigrabrova albatroso povas vivi ĝis 70 jarojn.
La Nigrabrova albatroso (Thalassarche melanophris, alinome Diomedea melanophris) estas birdospecio el klaso birdoj (Aves), ordo Procelarioformaj (Procellariiformes), familio Diomedeedoj (Diomedeidae) de albatrosoj, nome grandaj marbirdoj. Ĝi estas la plej disvastigata kaj komuna membro de sia familio.
El albatros de ceja negra (Thalassarche melanophrys) es una especie de ave de la familia de los albatros.
El nombre científico de esta especie de albatros es Thalassarche melanophrys (Temminck, 1828), aunque ha sido clasificado anteriormente como Diomedea melanophrys. Recientes revisiones han reubicado esta especie en el género Thalassarche.[2][3]
Los albatros de ceja negra, al igual que los demás albatros, presentan alas largas de gran envergadura, hasta 2,3 m, lo que les confiere una notable habilidad para el vuelo por planeo. Pueden recorrer grandes distancias y tienen la habilidad de pasar gran cantidad de tiempo en vuelo continuo sin posarse en tierra o agua. Sin embargo, también son buenas nadadoras y presentan una membrana que une sus dedos, lo que les facilita la propulsión en el agua, aunque no sean buceadoras como otras aves marinas. Se mueven escasamente en tierra. Pueden llegar a pesar hasta 3,8 kg y vivir hasta 50 años.
Su vida es pelágica, no costera, es decir se desarrolla mayormente en el mar, y se acercan a la tierra solo para reproducirse. Habitan aguas de zonas de climas ventosos, ya que este elemento les es indispensable para efectuar el vuelo y desplazarse. Nidifican siempre en islas, ubican sus nidos en cuestas escarpadas vegetadas por hierbas, a veces en los acantilados costeros, y también en las playas planas cerca de la orilla.
La dieta de estas aves es carnívora, compuesta por diversos organismos marinos como calamares, crustáceos, medusas, pulpos y algunos peces. Hoy en día suelen alimentarse de los desechos de los buques pesqueros, lo que los pone en peligro de muerte al quedar atrapados en las redes o líneas de pesca o quedando expuestos para ser cazados fácilmente.[4] Este es un problema muy grave que ha provocado un descenso poblacional notable, lo cual ha motivado la realización de convenios entre países para proteger esta especie, que ha sido clasificada como en peligro de extinción. Esta especie ha sido cazado comercialmente desde el siglo XIX para obtener plumas, que eran usadas con fines ornamentales y como relleno de almohadones y colchones. A su vez los buques balleneros, cuando recalaban en las islas, recolectaban gran cantidad de huevos.
Los albatros de ceja negra habitan la zona marítima desde el Trópico de Capricornio hasta la Antártida y nidifican en islas oceánicas en zonas circumpolares. Existen en este momento en el mundo 14 lugares de nidificación: las Islas Malvinas, las Georgias del Sur (ambos archipiélagos en litigio entre el Reino Unido y Argentina), isla de los Estados (Argentina); las Islas Diego Ramírez, Ildefonso, Diego de Almagro e Islote Evangelistas (Chile); las islas Crozet y Kerguelen (Territorios Australes Franceses); las islas Macquaire, Heard y McDonald Australia), e islas Campbell, Antípodas y Snares (Nueva Zelanda).[5]
Estas aves se registran en las colonias de reproducción entre los meses de septiembre y abril, realizan por lo tanto la nidificación en el verano austral. Hasta diciembre realizan la incubación de los huevos, que es llevada a cabo por ambos progenitores. Luego, hasta mayo los pichones aprenden a volar. Es la única especie de albatros que se reproduce anualmente, poniendo un huevo por año.
La gran mayoría de las parejas (aproximadamente el 60 % de la población total mundial) se encuentran en las colonias de las islas Malvinas, 20 % en las islas Georgias y 20 % en Chile, en el resto de las islas existen pocas parejas, por ejemplo, en las islas Heard de Australia se registró un aumento de 200 a 600 parejas en los últimos 50 años.[6] Sin embargo, la población en la mayoría de estas colonias se ha reducido drásticamente en las últimas décadas.
El albatros de ceja negra (Thalassarche melanophrys) es una especie de ave de la familia de los albatros.
Albatros bekainduna (Thalassarche melanophris) Thalassarche generoko animalia da. Hegaztien barruko Diomedeidae familian sailkatua dago.
Albatros bekainduna (Thalassarche melanophris) Thalassarche generoko animalia da. Hegaztien barruko Diomedeidae familian sailkatua dago.
Mustakulma-albatrossi (Thalassarche melanophris) on keskikokoinen eteläisen pallonpuoliskon albatrossi. Lajin nimesi Coenraad Jacob Temminck 1828.
Linnun pituus on 80–95 cm ja siipien kärkiväli keskimäärin 2,4 m. Lajinimi on peräisin silmän yllä olevasta kapeasta mustasta juovasta. Vartalo ja pää ovat valkoiset, siipien yläpinta ja selkä ovat tummanharmaat ja siipien alapinta mustan ja valkoisen kuvioima. Pyrstö on tumma. Nokka on keltainen. Nuoret ja esiaikuiset linnut ovat aikuisen värisiä, mutta nokka on tumman luunvärinen ja siinä on tumma kärkitäplä. Sukupuolet ovat samannäköiset. Koiras on hieman naarasta kookkaampi. Laji voi elää yli 30-vuotiaaksi.
Maailman populaation koko on 1–2,5 miljoonaa yksilöä, joista pesiviä pareja on noin 530 000–680 000. Laji on yksi runsaslukuisimmista albatrosseista. 60–80 % mustakulma-albatrosseista pesii Falklandinsaarilla, 10–20 % Etelä-Georgiassa ja 3–20 % Chilen edustan saarilla. Pienempiä populaatioita asuu myös Intian valtamerellä Kerguelen ja Crozetsaarilla sekä Australian ja Uuden-Seelannin vesillä Heard, McDonald, Macquarie, Campbell, Antipodes ja Snares saarilla.
Lajin pesimäpopulaatioiden havaittiin 2010-luvulla tehdyissä tutkimuksisa olevan pääsääntöisesti kasvussa, vaikka pitkäsiimakalastus uhkaa lajia.[1]
Pesimäsaaret ovat yleensä jyrkkärantaisia ja vuoristoisia, paikoin myös tasaisia. Pesimäajan ulkopuolella mustakulma-albatrossit vaeltelevat Antarktiksen vesillä sekä eteläisellä Atlantilla ja Intian valtamerellä.
Pari muodostaa elinikäisen parisuhteen. Sukukypsä noin 10 vuoden ikäisenä. Laji pesii joka vuosi. Pesä on noin 60 cm korkea kasa, joka on koottu ruohoista ja mudasta. Naaras munii yhden munan, jota molemmat puolisot hautovat.
Syö pääasiassa krillejä mutta myös mustekaloja, kaloja ja haaskoja.
Mustakulma-albatrossi (Thalassarche melanophris) on keskikokoinen eteläisen pallonpuoliskon albatrossi. Lajin nimesi Coenraad Jacob Temminck 1828.
Thalassarche melanophris
L'Albatros à sourcils noirs (Thalassarche melanophris) est une espèce de grands oiseaux marins de la famille des Diomedeidae. C'est une espèce menacée, classée sur la liste rouge des espèces en danger de l'UICN, mais c'est l'espèce d'albatros la plus commune et la plus répandue.
Cet oiseau ne présente pas de dimorphisme sexuel.
L'Albatros à sourcils noirs mesure de 80 à 95 cm de long pour une envergure de 200 à 247 cm[1],[2]. Son poids moyen est de 3,7 kg, généralement entre 3 et 5 kg[3].
C'est un grand oiseau blanc, dont le dessus des ailes est entièrement gris très sombre (presque noir) et qui présente une bande sombre sur la queue. On peut le distinguer des autres membres du genre Thalassarche par la bande oculaire sombre qui lui donne son nom et la large bordure noire tranchant sur le blanc du dessous des ailes. La tête est blanche, le bec est jaune orangé avec la pointe d'un orange plus soutenu. Les narines tubulaires qui surmontent le bec sont caractéristiques de cette famille. Les iris sont bruns. Les pattes sont rose chair.
Le bec est gris foncé chez les jeunes, plus sombre à l'extrémité, puis prend une coloration jaunâtre à pointe sombre avec l'âge. Les immatures ont aussi le dessous des ailes et la tête moins blancs, ainsi qu'un collier gris. Il est possible de confondre un juvénile de cette espèce avec un Albatros à tête grise, mais ces derniers ont le bec noir (bordé de jaune chez l'adulte) et la tête d'un gris plus nettement marqué.
L'oisillon est une boule de duvet gris perle au bec noir (voir une vidéo de l'oisillon au nid).
Sur les zones de nourrissage, cet oiseau peut se présenter seul ou en petits groupes, mais il peut y avoir des rassemblements de ces oiseaux dans les zones riches en nourriture.
Sur les sites de nidification, les albatros à sourcils noirs se réunissent en colonies denses.
Oiseau silencieux en vol, il peut faire entendre des grognements rauques lors de disputes pour de la nourriture[3]. Sur les sites de nidification, il peut se manifester par des sortes de cancanements (voir une vidéo où cet oiseau vocalise).
Du fait de la grande longueur de ses ailes, le vol battu est rapidement épuisant pour cet oiseau qui, comme la grande majorité des oiseaux ayant une grande envergure, utilise les courants ascendants, la vitesse du vent et la résistance de l'air pour décoller et réaliser du vol plané. Ceci explique sa répartition dans les zones où les vents sont forts, et le fait que les jours sans vent, on le trouve essentiellement flottant sur l'eau[4]. Par conséquent, cet oiseau décrit en vol de grands cercles, montant et descendant, et battant rarement des ailes. Pour décoller, il est obligé de courir contre le vent sur une grande distance en terrain plat[5], mais il est plus facile pour lui de se laisser tomber d'une hauteur (falaise par exemple) s'il en a la possibilité.
Cet albatros se nourrit de poissons, de poulpes et calmars, de crustacés et de méduses. Il est aussi charognard à l'occasion, il est ainsi attiré par les déchets de poissons rejetés par les bateaux de pêche. Opportuniste, il lui arrive de voler des appâts, ce qui le met en danger d'être pris au piège d'une palangre (voir le paragraphe Statut et préservation)[6].
Comme tous les procellariidae, cet albatros possède une glande de dessalage de l'eau lui permettant de rejeter le sel excédentaire au niveau des narines. Ceci lui permet de boire l'eau de mer[3].
Les adultes peuvent commencer à se reproduire à 7 ans, mais peuvent procréer au moins jusqu'à 35 ans. Un Albatros à sourcils noirs peut vivre jusqu'à plus de 47 ans[7], voire jusqu'à 60 ans[3]. Cette espèce est monogame à vie.
Les couples retournent au mois de septembre toujours au même endroit sur le même nid. Ce dernier (souvent un simple monticule de terre) a été construit dans une zone venteuse permettant un décollage relativement aisé (bord de falaise ou à défaut, sommet de falaise ou rivage possédant suffisamment de place pour prendre son élan avant de décoller). Les albatros nichent en colonies parfois très denses (jusqu'à plusieurs milliers de couples aux îles Falkland).
Le seul et unique œuf, pondu en octobre dans un nid constitué d'une coupelle de boue séchée, sera couvé par les deux parents pendant deux mois. L'oisillon restera au nid fort longtemps, jusqu'à fin mars ou début avril, moment où il prendra son envol[6].
Cet oiseau pélagique vit la majeure partie de l'année au milieu des océans du Sud. Il choisit généralement pour nicher des îles aux côtes abruptes possédant des touffes d'herbes. Il niche préférentiellement sur les falaises ou sur le rivage[1].
Outre l'alternance entre la vie en pleine mer et le retour annuel pour se reproduire sur une île, les mouvements de ces albatros sont très mal connus. On a constaté des mouvements migratoires vers le Nord, souvent chez des individus sexuellement immatures, parfois jusqu'au Tropique du Cancer, mais le but de ces déplacements est indéterminé[8],[9].
Bien que ce soit assez rare, on rapporte plusieurs cas d'Albatros à sourcils noirs égaré dans l'hémisphère Nord. Un des exemples les plus connus est celui d'une femelle qui s'est présentée chaque année pendant 34 ans pour estiver sur les îles Féroé, jusqu'en 1894[10].
De même, un mâle a été observé, à plusieurs occasions sur une quarantaine d'années, estivant au milieu de colonies écossaises de Fou de Bassan (Morus bassanus) sur les îles de Bass Rock, Unst et Sula Sgeir[11],[12]. Cet albatros, surnommé "Albert Ross", aurait été détourné au-delà de l'équateur par une tempête en 1967 jusque dans l'hémisphère Nord (son âge est estimé à plus de 47 ans).
Une observation en mer du Nord au large de la Belgique en 2017[13].
L'Albatros à sourcils noirs a une répartition circumpolaire dans les océans du Sud. On le trouve généralement entre 30° S et 60 ° S[14]. Sa population mondiale actuelle varierait entre 1 et 2,5 millions d'individus, dont 60 à 80 % nicherait aux îles Falkland. Des estimations plus précises indiquent de 530 000 à 680 000 couples[15].
Cet oiseau niche à travers les îles sub-antarctiques.
Cet oiseau a longtemps fait partie de la famille des Diomedeidés, mais à la suite de la récente modification de la classification des espèces, l'Albatros à sourcils noirs a été intégré à la famille des Procellariidés.
Autrefois appelé Diomedea melanophrys, son nom de genre a été changé en Thalassarche melanophris en 1997 par l'American Ornithologists' Union[16].
Lorsque l'espèce était appelée Diomedea melanophris, elle était divisée en deux sous-espèces :
Depuis 2005, après que l'espèce a été rebaptisée Thalassarche melanophris (la graphie melanophrys est considérée comme synonyme[17]), elle a été divisée en 2 espèces considérées comme distinctes[18],[15]
La principale menace pour l'Albatros à sourcils noirs est le développement de la pêche industrielle (qui a un impact sur la raréfaction des proies) et de ses techniques (filets dérivants et palangres géants) dans tous les océans du Sud[15]. Cet albatros est une des victimes les plus courantes de ces techniques dans l'hémisphère Sud[19], principalement de la palangre (certaines font 130 km de long et possèdent plusieurs milliers d'hameçons)[4].
De fait, l'Albatros à sourcils noirs a été classé par l'UICN dans la catégorie EN (en danger), et justifie cela par une estimation du déclin sur les trois générations à venir de sa population de 65 % sur les principaux sites de nidification, et de 50 % sur son aire de répartition totale[15].
Il est de plus protégé par la Convention de Bonn (CMS), qui a classé cet oiseau en annexe II, et il figure en annexe I de l'ACAP (Agreement on the Conservation of Albatrosses and Petrels). Dans le même ordre d'idées, certaines des îles neo-zélandaises et chiliennes qui lui servent de sites de nidification ont été classées réserves naturelles. Mais la préservation de cette espèce devra passer par une révision des techniques de pêche[15],[20].
De nombreux états ont émis des timbres à l'effigie de cet oiseau[21]: Aitutaki en 1981, l'Argentine en 1983 et 1986, le Chili en 1991, l'île Christmas en 1977 et 1978, les îles Falkland en 1960, 1975, 1984, 1985 (Falkland Islands Dependencies), 1990, 1995, 2002, 2003, 2004, 2006 et 2007, les Terres australes et antarctiques françaises en 1968 et 2007, la Grenade en 1998, la Namibie en 2007, les îles Pitcairn en 1981, la Dépendance de Ross en 1994, la Géorgie du Sud-et-les Îles Sandwich du Sud en 1999 et 2006, la Tanzanie en 1998 et enfin l'Uruguay en 2004 (voir la liste de ces timbres dans les liens externes ci-dessous).
Thalassarche melanophris
L'Albatros à sourcils noirs (Thalassarche melanophris) est une espèce de grands oiseaux marins de la famille des Diomedeidae. C'est une espèce menacée, classée sur la liste rouge des espèces en danger de l'UICN, mais c'est l'espèce d'albatros la plus commune et la plus répandue.
O albatros olleirudo[3][4] (Thalassarche melanophris, antes Diomedea melanophris)[5] é unha grande ave mariña da familia dos albatros, Diomedeidae, na cal é un dos membros máis espallados e común.
Son albatros da familia Diomedeidae e da orde Procellariiformes, na que tamén están incluídos as pardelas, fulmares, e paíños. Estas aves comparten certas caracterísitcas distintivas. Teñen vías nasis unidas ao bico superior chamadas naricornos, aínda que os orificios nasais dos albatros están nos lados do bico. Os bicos dos procelariformes son tamén singulares porque están divididos entre sete e nove placas óseas. Produce un aceite estomacal feito de ésteres cerosos e triglicéridos que se almacena no proventrículo. É usado contra os predadores e como fonte alimenticia rica en enerxía para as crías e tamén para os adultos durante os seus longos voos.[6] O albatros ten tamén unha glándula do sal por riba dos tubos nasais, que axuda a eliminar o sal do océano que a ave incorpora. A glándula excreta unha solución de alta concentración salina a través do nariz.[7]
En 1998, Robertson e Nunn publicaron o seu estudo do albatros Thalassarche impavida, no que suxerían separar esta especie do T. melanophris.[8] Poucos anos despois, outros foron concordando con eles, incluíndo BirdLife International en 2000,[9] e Brooke en 2004.[10] Pero James Clements non adoptou esta división,[11] o ACAP non adoptou aínda esta división e a SACC recoñece a necesidade dunha proposta.[12]
O albatros olleirudo foi descrito primeiramene como Diomedea melanophris por Coenraad Jacob Temminck, en 1828, baseándose nun espécime recollido no Cabo de Boa Esperanza.[13]
A orixe do nome melanophris son as palabras gregas melas ou melanos, que significa 'negro', e ophris, que significa 'cella', referíndose á mancha escura da zona dos ollos; a isto fai referencia tamén o nome común galego albatros olleirudo.[14]
O albatros olleirudo é un albatros de medio tamaño, de 80 a 95 cm de longo e unha envergadura alar de 200 a 240 cm e un peso medio de 2,9 a 4,7 kg.[5] Poden chegar a vivir na natureza uns 70 anos. Teñen unha sela gris escura e parte superior das ás que contrasta coa rabadilla e partes inferiores brancas. A parte inferior das ás é predominantemente branca con marxes negras anchas e irregulares. Ten unha zona ciliar escura e un bico amarelo-laranxa cun extremo laranxa avermellado máis escuro. Os xuvenís teñen bicos de cor corno escuro con puntas escuras e unha cabeza e colar gris. Tamén teñen a parte inferior das ás escura. As características que o distinguen doutros albatros (excepto do estreitamente relacionado Thalassarcha impavida) son a liña escura nos ollos, que lle dá seu nome, unha ancha beira negra na parte inferior das ás, cabeza branca e bico laranxa coa punta laranxa máis escura. O T. impavida é moi similar, pero cun ollo máis claro. As aves inmaturas son similres ao Thalassarche chrysostoma, pero este último ten un bico completamente negro e marcas na cabeza escuras máis completas.
O albatros olleirudo é circumpolar nos mares do sur, e reprodúcese en 12 illas dentro da súa área. No sur do océano Atlántico, reprodúcese nas illas Falkland, illas Diego Ramírez, illas Xeorxia do Sur e illas Sandwich do Sur. No sur do océano Pacífico reprodúcese nas illas Ildefonso, illas Diego de Almagro, illas Evanxelistas, illa Campbell, illas Antípodes, illas Snares e illa Macquarie. No sur do océano Índico reprodúcese nas illas Crozet, illas Kerguelen, illa Heard e illas McDonald.[15]
Estimouse nun reconto de 2005 que había 1 220 000 exemplares vivos e 600 853 parellas reprodutoras. Deles, 402 571 reprodúcense nas Malvinas, 72 102 nas illas Xeorxia do Sur, 120 171 nas illas chilenas de Ildefonso, Diego de Almagro, Evanxelistas e Diego Ramírez. Outras 600 parellas crían na illa Heard, Finalmente, as restantes 5 409 parellas crían no resto das illas.[13][16][17] Esta especie de albatros prefire buscar alimento na plataforma continental e noiros continentais. As aves das illas Malvinas invernan preto da plataforma de Patagonia e as aves de Xeorxia do Sur aliméntanse en augas do sur de África, aproveitando a corrente de Benguela e as aves chilenas aliméntanse na plataforma de Patagonia, na plataforma de Chile e mesmo chegan a Nova Zelandia. É probablemente o albatros que se encontra ás veces no Atlántico Norte debido á tendencia migratoria cara ao norte.
As colonias son moi ruidosas, xa que as aves "ornean" para marcar o seu teritorio e grallan asperamente. Utilizan a súa cola en abano nas exhibicións de cortexo.[5]
O albatros olleirudos aliméntase de peixes, luras, crustáceos, prea e descartes das pesquerías.[18][19][20] Esta especie foi observada roubando comida a outras especies.[5]
Esta especie aniña normalmente en ladeiras con moita pendente cubertas de tussock e ás veces en cantís; porén, nas Malvinas nidifica en pradeiras chairas costeiras.[9] Reprodúcense anualmente, poñendo un ovo entre finais de setembro e principios de novembro, aínda que os que se reproducen nas Malvinas, illas Crozet e Kerguelen fan a posta tres semanas antes. A incubación fana ambos os sexos e dura de 68 a 71 días. Despois da eclosión, os polos tardan de 120 a 130 días en emplumar. Os xuvenís retornan á colonia pasados dous ou tres anos, pero só para practicar os rituais de cortexo, xa que non se empezan a reproducir realmente ata que teñen 10 anos.[5]
Ata 2013, a IUCN clasificou esta especie como en perigo debido á drástica redución da súa poboación.[21] Na illa Bird preto de Xeorxia do Sur houbo un 4% de perda anual de parellas nidificdoras,[17] e a poboacións da illa Kerguelen experimentou unha redución do 17% entre 1979 e 1995.[22] A da illa Diego Ramírez diminuíu na década de 1980 pero recuperouse recentemente,[23][24] e a das Malvinas tivo un rexurdimento na década de 1980[15][25] probablemente debido á abundancia de restos de peixes descartados polos arrastreiros;[26] porén, os censos recentes mostran unha drástica redución na maioría dos sitios de nidación alí.[16] Hubo un declive do 67% na poboación nos últimos 64 anos.[9]
Ao incremento da pesca de palangre nos océanos do sur, especialmente arredor da plataforma de Patagonia e de xeorxia do Sur atribuíuse a causa principal do declive desta ave.[27][28][29][30] Observouse que o albatros olleirudo é a ave que máis frecuentemente se atopa morta nos caladoiros de pesca.[28][29][31][32][33][34][35] A pesca de arrastre, especialmente na zona da plataforma de Patagonia[36] e preto do sur de África é tamén unha importante causa da morte destes animais.[37]
As medidas de conservación postas en marcha empezaron colocando a especie no Apéndice II da Convención de Especies Migratorias e no Anexo 1 do Acordo sobre a Conservación de Albatros e Pardelas. Está sendo monitorizada na metade das illas, e a maioría dos sitios de reprodución son reservas. A illa Heard e as illas McDonald, a illa Macquarie e as illas de Nova Zelandia son Sitios Patrimonio da Humanidade. Tamén se completou un censo inicial en Chile.[38]
Aínda que é unha ave do hemisferio sur, pode ás veces chegar ao hemisferio norte e en raras ocasións aparece nas costas galegas como ave accidental.[4] Incluso pode aparecer tan ao norte como en Escocia, onde se detectou un exemplar ao que se lle puxo o nome de Albert.[39][40] Crese que foi arrastrado polo vento ata chegar ao Atlántico Norte en 1967.[40] Tamén se detectou a súa presenza accidental nas illas Faroe, onde un exemplar viviu entre unha colonia de mascatos durante 30 anos.[41] Tamén se observou un nas Bahamas en 2013 e en 2014 en Heligoland e na costa de Inglaterra. Crese que o exemplar de Bahamas, Feroe e Heligoland era o mesmo exemplar detectado en Escocia chamado Albert.[42][43][44][45] Ademais, houbo 20 posibles avistamentos en Norteamérica nos Estados Unidos e outro en Inglaterra en 2017.[46][47]
O albatros olleirudo (Thalassarche melanophris, antes Diomedea melanophris) é unha grande ave mariña da familia dos albatros, Diomedeidae, na cal é un dos membros máis espallados e común.
Albatros alis-hitam (Thalassarche melanophrys) merupakan spesies burung laut berukuran besar dari keluarga albatros. Di antara semua spesies albatros, Albatros alis-hitam merupakan spesies yang paling luas tersebar dan paling umum.
Albatros alis-hitam (Thalassarche melanophrys) merupakan spesies burung laut berukuran besar dari keluarga albatros. Di antara semua spesies albatros, Albatros alis-hitam merupakan spesies yang paling luas tersebar dan paling umum.
L'albatro sopracciglio nero[2] (Thalassarche melanophrys Temminck, 1828) è un grosso uccello marino della famiglia dei Diomedeidi. Sebbene sia incluso tra le specie in pericolo della Lista Rossa della IUCN, è l'albatro più diffuso e comune.
La sottospecie T. m. melanophrys nidifica nell'area attorno a Capo Horn, sulle Isole Falkland (soprattutto su Steeple Jason e Grand Jason), nella Georgia del Sud e nel settore dell'Oceano Indiano comprendente le Isole Crozet, Kerguelen ed Heard e McDonald. In passato era ritenuto una sottospecie dell'albatro sopracciglio nero anche l'albatro di Campbell (T. impavida).
L'albatro sopracciglio nero è un albatro di medie dimensioni, lungo 80–95 cm, con un'apertura alare di 200–235 cm ed un peso medio di 3,7 kg. Come le altre specie di albatro note come mollymawk, si può distinguere dall'albatro urlatore per le ali completamente scure, per la presenza di una banda scura sulla coda e dimensioni inferiori. Le caratteristiche che lo differenziano da tutti gli altri mollymawk sono i sopraccigli scuri che gli danno il nome, una larga zona nera ai margini del sottoala di colore bianco, la testa bianca e il becco arancione con la punta di colore più scuro. Nei giovani le ali sono più scure e la testa grigia, così come il becco, dalla punta nera. Sono simili all'albatro testagrigia, ma quest'ultimo ha il becco completamente nero e segni scuri sulla faccia più marcati.
L'albatro sopracciglio nero è un abitante circumpolare degli oceani meridionali. A causa di una tendenza migratoria verso il nord, è probabilmente l'unica specie di albatro che si può trovare nell'Atlantico settentrionale.
Nonostante avvenga molto raramente, negli ultimi anni un albatro di questa specie ha trascorso l'estate nelle colonie scozzesi di sule (Bass Rock, Hermaness e Sula Sgeir). Gli ornitologi ritengono che si tratti dello stesso esemplare, noto come Albert, che abita nella Scozia settentrionale[3][4]. Si pensa che abbia raggiunto l'Atlantico settentrionale più di 40 anni fa e si sospetta abbia più di 47 anni. Un simile caso si è riscontrato anche nella colonia di sule dell'isola faroese di Mykines, dove un albatro sopracciglio nero visse tra questi uccelli per oltre 30 anni. Proprio per questo motivo in faroese l'albatro viene chiamato «Re delle Sule» (Súlukongur).
Nel 2013, a seguito di nuovi controlli sulla popolazione, l'IUCN abbassa il rischio di estinzione portandolo da specie in pericolo a prossimo alla minaccia.[1][5]
L'albatro sopracciglio nero (Thalassarche melanophrys Temminck, 1828) è un grosso uccello marino della famiglia dei Diomedeidi. Sebbene sia incluso tra le specie in pericolo della Lista Rossa della IUCN, è l'albatro più diffuso e comune.
De wenkbrauwalbatros of malmokalbatros (Thalassarche melanophris)[2] is een grote zeevogel uit de familie van de albatrossen. Het is een sinds 2013 een soort die gevoelig is (voor uitsterven) volgens de criteria van de IUCN. Tevens is het de meest algemene albatros.
De wenkbrauwalbatros is een zeer grote vogel met een vrijwel geheel wit verenkleed. De mantel en staartpunt zijn zwart. De lange vleugels zijn zwart aan de bovenzijde. De ondervleugel is wit met een brede zwarte kadering. Boven het oog loopt een zwarte streep, waaraan de soort zijn naam dankt. De snavel is op de roze punt na geheel oranjegeel. Juvenielen hebben een grijze snavel met een donkere punt, een min of meer grijze kraag om de kop en donkerdere ondervleugels. De onderkant van de vleugels is aanvankelijk ook donker.
De wenkbrauwalbatros heeft een lichaamslengte van ongeveer 93 cm, een vleugelspanwijdte van ongeveer 2,4 m en een lichaamsgewicht tot 5 kg.
De roep van de wenkbrauwalbatros is een luide waaahh.
Zoals alle albatrossen is deze vogel een bewoner van de open oceaan. Op het land is hij vrij onbeholpen. De wenkbrauwalbatros is het jaar rond een algemene verschijning in de wateren rond Kaap de Goede Hoop. Vooral in de wintermaanden zijn de aantallen groot. De soort broedt op subantarctische eilanden in de Zuidelijke Oceaan. De belangrijkste broedpopulaties bevinden zich op de Falklandeilanden, Zuid-Georgië en in Chili.
Deze soort albatros is de enige die sinds de jaren zestig van de vorige eeuw met enige regelmaat op het noordelijk halfrond wordt waargenomen. Dit zijn eenlingen die zich ophouden in de buurt van kolonies van jan-van-genten in Noord-Schotland. Vogelkenners denken dat het hier steeds om dezelfde vogel gaat. In 2007 werd verondersteld dat deze wenkbrauwalbatros 47 jaar oud is en meer dan veertig jaar geleden door een storm in noordelijke oceanen verzeild is geraakt.[3]
Na 2007 zijn er nog meer waarnemingen van een wenkbrauwalbatros in de Noordzee, mogelijk weer steeds hetzelfde exemplaar. In 2017 werd er een waargenomen in de Belgische territoriale wateren.[4]
Deze vogelsoort is in 1970 afgevoerd van de lijst van in Nederland voorkomende soorten en tussen 1970 en 1997 zijn er geen aanvaarde waarnemingen gemeld.[5]
De wenkbrauwalbatros is een zwervende soort, die vaak duizenden kilometers aflegt bij het zoeken naar voedsel. Hij glijdt op bewegingsloze vleugels moeiteloos over de golven en vangt zo vis. In 2009 werd uit onderzoek met behulp van een kleine op de rug gemonteerde camera bekend dat de wenkbrauwalbatros vaker het gezelschap opzoekt van orka's of soortgenoten om de kans op het vinden van voedsel te vergroten.[6] Vaak wordt de soort waargenomen terwijl hij een vissersboot volgt.
De wenkbrauwalbatros broedt in kolonies. Het ei wordt gelegd in een modderheuveltje. Voor de voortplanting keert de wenkbrauwalbatros altijd terug naar zijn geboorte-eiland. Nadat het jong is uitgevlogen, brengt het de eerst vijf jaar van zijn leven op open zee door voor hij weer terugkeert om zich voort te planten.
BirdLife International beschouwde de wenkbrauwalbatros tot 2013 als een bedreigde diersoort. Sindsdien is de status gevoelig (voor uitsterven). Alhoewel de soort vrij algemeen is, namen de aantallen in de vorige eeuw sterk af. Deze afname werd vooral toegeschreven aan de toename van de langelijnvisserij. Bij deze vorm van visserij wordt aas aan lange vislijn achter een schip aangesleept, een methode waarbij veel bijvangst is in de vorm van zeevogels en zeeschildpadden. Sinds de eeuwwisseling, maar mogelijk al sinds de jaren 1980, stijgt het populatie-aantal van de wenkbrauwalbatros op de Falklandeiladen, de grootste (70%) van de soort. Mogelijk kan de soort nu als niet bedreigd worden beschouwd, maar daarvoor is over de aantallen van de hele wereldpopulatie onvoldoende zekerheid.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe wenkbrauwalbatros of malmokalbatros (Thalassarche melanophris) is een grote zeevogel uit de familie van de albatrossen. Het is een sinds 2013 een soort die gevoelig is (voor uitsterven) volgens de criteria van de IUCN. Tevens is het de meest algemene albatros.
Svartbrynalbatross (Thalassarche melanophris) er ein stor sjøfugl i albatrossfamilien med sirkumpolar utbreiing på sørlege hav. Clementslista listar to underartar, underarten Thalassarche melanophris impavida i tillegg til nominatforma.[1] Andre reknar T. impavida som ein sjølvstendig art, engelsk namn 'Campbell albatross' etter hekkeområdet Campbelløyane.
Svartbrynalbatrossen er ein mellomstor albatross, med ei kroppslengd på 80-95 cm, vengespenn på 200-240 cm og ei snittvekt på 2.9-4.7 kg.[2] Han kan ha ei levetid på over 70 år. Heile kroppen og hovudet er kvitt med eit svart triangelforma felt rundt auga, oversida av vengene er i grått til svart og halen er mørk grå. Undervengene er hovudsakleg kvite med breie, uregelmessige, svarte kantar. Han har guloransje nebb med ein mørkare, raudoransje tupp. Ungfuglane har mørke hornfarga nebb med mørk tupp, og grått hovud og krage. Dei har òg mørke undervenger.
Karakteristiske trekk som skil svartbrynalbatrossen frå andre Thalassarche-albatrossar er det mørke feltet over augo som gjev han namnet, og dei breie svarte kantane mot den kvite undersida av vengene, kvitt hovud og oransje nebb, mørkare mot tuppen. Dei liknar på gråhovudalbatrossane, men sistnemnde har heilt mørkt nebb og meir komplette, mørke markeringar på hovudet.
Svartbrynalbatrossar lever sirkumpolart på sørlege hav. Den største hekkekolonien finn ein på Falklandsøyane, vidare finst store koloniar på Sør-Georgia og fleire chilenske øyar i Drakesundet. Dei hekkar dessutan på øyar ved New Zealand og i sørlege Indiahavet. Bestanden er estimert til totalt 1,2 millionar vaksne (2010) kjønnsmodne individ, og han er minkande.
IUCN klassifiserer denne arten som truga på grunn drastisk reduksjon i populasjonen. Til dømes hadde Bird Island ved Sør-Georgia årleg 4 % nedgang av hekkande par, og på øya Kerguelen 17 % i perioden 1979-1995. Den totale situasjonen gjev grunn for otte, med ein 67 % nedgang over 64 år på Falklandsøyane, Sør-Georgia og Kerguelen.
Auka linefiske på dei sørlege hava, spesielt rundt Patagonia og Sør-Georgia, er rekna som ei viktig årsak til nedgangen. Faktisk er svartbrynalbatross den fuglearten som er hardast ramma av fiskeria. Trålfiske, spesielt rundt Patagonia og i nærleiken av Sør-Afrika er òg ei viktig årsak.
Eit eller fleire individ har vore observert i Nord-Atlanteren frå 1967,[3] og det finst fleire observasjonar av arten langs norskekysten,[4] til dømes to individ utanfor Myken i 2004.[5]
Svartbrynalbatross (Thalassarche melanophris) er ein stor sjøfugl i albatrossfamilien med sirkumpolar utbreiing på sørlege hav. Clementslista listar to underartar, underarten Thalassarche melanophris impavida i tillegg til nominatforma. Andre reknar T. impavida som ein sjølvstendig art, engelsk namn 'Campbell albatross' etter hekkeområdet Campbelløyane.
Svartbrynalbatross (Thalassarche melanophris) er en stormfugl som er oppført som en sterkt truet art på IUCNs rødliste.
Svartbrynalbatross har Falklandsøyene som sitt viktigste hekkeområde. Fra 1995 til 2000 sank bestanden her fra 468 000 til 382 000 par, noe som antas å ha sammenheng med fiskeriaktiviteten i området.[1]
Svartbrynalbatross (Thalassarche melanophris) er en stormfugl som er oppført som en sterkt truet art på IUCNs rødliste.
Svartbrynalbatross har Falklandsøyene som sitt viktigste hekkeområde. Fra 1995 til 2000 sank bestanden her fra 468 000 til 382 000 par, noe som antas å ha sammenheng med fiskeriaktiviteten i området.
Scientìfich: Diomedea melanophris
Piemontèis : ...
Italian : Albatro a sopracciglio nero
Albatros czarnobrewy (Thalassarche melanophris[3]) – gatunek dużego ptaka z rodziny albatrosów (Diomedeidae), przebywającego w południowych częściach Oceanu Spokojnego, Atlantyckiego i Indyjskiego. Gniazduje na odległych wyspach np. Auckland, Tristan da Cunha, czy Południowa Georgia, na których nie ma praktycznie żadnych wrogów.
Wygląd zewnętrzny: Nieznaczny dymorfizm płciowy. Dziób długi, żółty, haczykowato wygięty z różowym koniuszkiem. Małymi nozdrzami wydziela nadmiar soli i soki żołądkowe. Gatunek ten zawdzięcza swoją nazwę ciemnej prędze piór wokół oczu, wyraźniejszej u dorosłych ptaków. Obie płcie mają brązowawe pióra na wierzchniej stronie skrzydeł, ciemne lotki, szary ogon i ciemny skraj spodniej strony skrzydeł. Reszta jest biała.
Rozmiary: Długość – 80-95 cm. Rozpiętość skrzydeł – 2-2,35 m.
Masa ciała: 3-5 kg.
Mimo swoich rozmiarów albatros czarnobrewy ma dość słabo rozwinięte mięśnie pomagające w locie. Podczas latania skazany jest na wiatr, dlatego spotyka się go zazwyczaj w regionach pomiędzy 30 a 60° szerokości południowej, gdzie wieją dość silne wiatry, konieczne do szybowania nad morzem. Najchętniej lata w regionach subarktycznych, na południe od 40 równoleżnika. Chłodne wody są też bogatsze w ryby. Albatrosy z mórz południowych niechętnie pokonują równikowe pasmo bezwietrzne, ale albatros czarnobrewy jest wyjątkiem.
Oceany półkuli południowej. Gniazduje na odległych wyspach oceanów: Spokojnego, Atlantyckiego oraz Indyjskiego.
Najczęściej szybuje z rozciągniętymi skrzydłami na wysokości 15-20 m nad morzem. Na tej wysokości może najskuteczniej wykorzystywać prądy powietrzne i obserwować ewentualną zdobycz. Albatros czarnobrewy żywi się głównie ośmiornicami, kalmarami, skorupiakami i wieloma gatunkami ryb. Czasem chwyta też mniejsze ptaki. Poza tym ten gatunek albatrosa uwielbia odpady i nierzadko widuje się stada tych albatrosów podążające za statkami w oczekiwaniu na resztki wyrzucone za burtę. Albatros pije wodę morską i potężnymi gruczołami nosowymi wydziela z ciała nadmiar silnie stężonego roztworu soli.
Gniazduje w niewielkich koloniach, na wyspach odległych od lądu. Pary tworzą się na całe życie, ale spotykają się tylko raz na rok w okresie lęgowym. Samiec pierwszy dociera na gniazdowisko. Kiedy powróci samica, ptaki rozpoczynają taniec godowy, któremu towarzyszy głośne nawoływanie. Ptaki krążą wokół siebie z szeroko rozpostartymi skrzydłami i kłapią głośno dziobami. Para albatrosów czarnobrewych wybiera na gniazdo wyżej położone miejsca. Buduje gniazdo z błota lub gliny. Samica składa potem jedno jajo. Najpierw zaczyna je wysiadywać samiec, a samica odlatuje na żer na morze. Po wykluciu się pisklęcia oboje rodzice karmią je częściowo strawionym pokarmem. Para dzieli pracę w ten sposób, że kiedy jedno z rodziców pilnuje potomka, drugie posila się i przynosi pokarm młodemu.
Dojrzałość płciowa: W 4-7 roku.
Pora lęgowa: Raz na dwa lata.
Jaja: Samica znosi zawsze tylko jedno, duże jajo z rudo-brązowymi cętkami.
Okres wysiadywania: Ok. 2 miesięcy.
Wychowywanie piskląt: Ponad 9 miesięcy.
Albatros czarnobrewy (Thalassarche melanophris) – gatunek dużego ptaka z rodziny albatrosów (Diomedeidae), przebywającego w południowych częściach Oceanu Spokojnego, Atlantyckiego i Indyjskiego. Gniazduje na odległych wyspach np. Auckland, Tristan da Cunha, czy Południowa Georgia, na których nie ma praktycznie żadnych wrogów.
O albatroz-de-sobrancelha (Thalassarche melanophris) é uma ave da família Diomedeidae (albatrozes) que habita as águas costeiras do sul do Brasil, as ilhas Malvinas e Geórgia do Sul.[1] Pode eventualmente migrar para São Paulo, Rio de Janeiro e até mais ao norte (Bahia, Sergipe e Alagoas), assim como para o sul do continente africano.[1]
Estas aves distinguem-se dos restantes albatrozes pelas asas negras contrastantes com a plumagem branca, e pelo bico laranja com a ponta avermelhada. Na zona da face apresentam também uma faixa ocular escura, que dá origem ao seu nome. Os juvenis deixam o ninho com uma faixa peitoral marrom e o bico negro, adquirindo apenas mais tarde a plumagem de adulto. Os albatrozes-de-sobrancelha têm uma envergadura máxima de aproximadamente 2,5 m e pesam entre 3,35 e 4,66 kg (machos) e 2,9 e 3,8 kg (fêmeas). A sua alimentação pode ser baseada em cefalópodes (população das Falkland) ou em krill (população da Geórgia do Sul, mais próxima da Antártida). Este albatroz tem uma razoável capacidade de mergulho e pode capturar presas a até 5 m de profundidade.
A época de reprodução começa com a chegada das aves às colônias das Ilhas Malvinas no final de agosto ou início de setembro, realizando as posturas em outubro. Na Geórgia do Norte o início ocorre somente três semanas depois. A incubação do ovo leva cerca de 68 dias, e os juvenis deixam o ninho após 116-125 dias sob o cuidado dos pais. Os albatrozes-de-sobrancelha atingem a maturidade sexual entre os 6 e os 13 anos. Nos meses fora da época de reprodução, os albatrozes-de-sobrancelha deslocam-se na maioria para o sul da África, sendo encontrados na região da Corrente de Benguela e Cabo da Boa Esperança.
Apesar de ser o mais vulgar e disseminado dos albatrozes, a espécie foi inicialmente considerada Quase Ameaçada (NT) pela IUCN, mas o declínio nas Ilhas Falkland e os observados em outras populações justificaram a mudança de seu status para "em perigo" a partir de 2003.[2] Em 2017, a classificação foi alterada para Preocupação Menor (LC), tendo em vista a área de abrangência extremamente grande, a grande população e a tendência de crescimento desta população.[3]
Mollymawks são albatrozes na família Diomedeidae e ordem Procellariiformes, que também inclui cagarras, fulmars, petréis de tempestade e petréis de mergulho. Esses pássaros compartilham certas características de identificação. Eles têm passagens nasais que se ligam ao bico superior chamadas naricórnios, embora as narinas do albatroz fiquem nas laterais do bico. Os bicos dos Procellariiformes também são únicos por serem divididos em sete a nove placas córneas. Eles produzem um óleo estomacal composto de ésteres de cera e triglicerídeos que é armazenado no proventrículo. O óleo é usado contra predadores, além de ser uma fonte de alimento rica em energia para filhotes e também para adultos durante seus voos longos.[4] O albatroz também tem uma glândula de sal acima da passagem nasal que ajuda a remover o sal da água do oceano que eles absorvem. A glândula excreta uma solução altamente salina pelo nariz do pássaro.[5]
Em 1998, Robertson e Nunn publicaram sua visão de que o albatroz-de-campbell (Thalassarche impavida) deveria ser separado desta espécie (T. melanophris).[6] Ao longo dos anos seguintes, outros concordaram, incluindo a BirdLife International em 2000,[7] e Brooke em 2004.[8] James Clements não adotou a divisão,[9] o ACAP ainda não adotou a divisão e a SACC reconhece a necessidade de uma proposta.[10]
O albatroz-de-sobrancelha foi descrito pela primeira vez como Diomedea melanophris por Coenraad Jacob Temminck, em 1828, com base em um espécime do Cabo da Boa Esperança.[11]
A origem do nome melanophris vem de duas palavras gregas melas ou melanos, que significa "preto", e ophris, que significa "sobrancelha", referindo-se a franjas escuras ao redor dos olhos.[12]
O albatroz de sobrancelha negra é um albatroz de tamanho médio, com 80 a 95 centímetros de comprimento, 2 metros a 2,4 metros de envergadura e peso médio de 2.9 a 4.7 quilos.[13] Ele pode viver mais de 70 anos na natureza. Tem uma sela cinza escuro e asas superiores que contrastam com a garupa branca e parte inferior das costas. A parte inferior das asas é predominantemente branca com margens pretas largas e irregulares. Tem uma sobrancelha escura e um bico amarelo-laranja com uma ponta laranja-avermelhada mais escura. Os juvenis têm bico escuro da cor de chifre com pontas escuras e cabeça e colar cinza. Eles também têm asas escuras. As características que o distinguem de outros mollymawks (exceto o albatroz-de-campbell intimamente relacionado) são as listras escuras que lhe dão o nome, uma larga borda preta na parte inferior branca de suas asas, cabeça branca e bico laranja, ponta laranja mais escura. O albatroz-de-campbell é muito semelhante, mas com um olho pálido. Aves imaturas são semelhantes aos albatrozes-de-cabeça-cinza, mas estes têm bicos totalmente escuros e marcas escuras mais completas na cabeça.
O albatroz-de-sobrancelha é circumpolar nos oceanos do sul e se reproduz em 12 ilhas ao longo dessa extensão. No Oceano Atlântico, reproduz-se nas Ilhas Malvinas, nas Ilhas Geórgia do Sul e Sandwich do Sul e nas Ilhas do Cabo Horn.[15] No Oceano Pacífico, procria nas ilhas Ildefonso, Diego de Almagro, Islas Evangelistas, Ilha Campbell, Ilhas Antípodas, Ilhas Snares e Ilha Macquarie . No Oceano Índico, reproduz-se nas Ilhas Crozet, Ilhas Kerguelen, Ilha Heard e Ilha McDonald.[16]
Existem cerca de 1 220 000 pássaros vivos com 600 000 casais reprodutores, conforme estimado por uma contagem de 2005. Destas aves, 402 571 procriam nas Malvinas, 72 102 procriam na Ilha Geórgia do Sul, 120 171 procriam nas ilhas chilenas de Islas Ildefonso, Diego de Almagro, Islas Evangelistas e Islas Diego Ramírez. 600 casais se reproduzem na Ilha Heard. Finalmente, os demais 5 409 casais se reproduzem nas ilhas restantes.[11][17][18] Esta espécie particular de albatroz prefere forragear nas plataformas continentais. Os pássaros das Ilhas Malvinas passam o inverno perto da plataforma da Patagônia, as aves da Geórgia do Sul se alimentam em águas sul-africanas, usando a Corrente de Benguela, e as aves chilenas se alimentam na plataforma da Patagônia, na plataforma do Chile e chegam até a Nova Zelândia. É o albatroz mais provável de ser encontrado no Atlântico Norte devido a uma tendência migratória para o norte. Houve 20 possíveis avistamentos nos Estados Unidos.[19] Em 13 de maio de 2017, um indivíduo foi visto na costa de Bempton Cliffs, Inglaterra.[20]
As colônias são muito barulhentas quando zurram para marcar seu território e também gargalham asperamente. Eles usam sua cauda em leque em exibições de cortejo.[13]
O albatroz-de-sobrancelha se alimenta de peixes, lulas, crustáceos, carniça e descartes de pesca.[21][22][23] Esta espécie já foi observada roubando comida de outras espécies.[13]
Esta espécie normalmente nidifica em encostas íngremes cobertas por touceira e às vezes em penhascos. Nas Malvinas, nidifica em pastagens planas na costa.[7] Eles são reprodutores anuais, que põem um único ovo, em geral entre 20 de setembro e 1º de novembro, embora os indivíduos das ilhas Crozet e Kerguelen ponham cerca de três semanas antes. A incubação é feita por ambos os sexos e dura de 68 a 71 dias. Após a eclosão, os pintinhos levam de 120 a 130 dias para emplumar. Os juvenis retornam à colônia após dois a três anos, mas apenas para praticar rituais de namoro, pois começam a procriar por volta do 10º ano.[13]
Até 2013, a IUCN classificou esta espécie como ameaçada de extinção devido a uma redução drástica da população.[24] A Ilha Bird, perto da Ilha da Geórgia do Sul, teve uma perda de 4% ao ano de pares de nidificação,[18] e a população da Ilha Kerguelen teve uma redução de 17% de 1979 a 1995.[25] A população de Diego Ramírez diminuiu na década de 1980, mas se recuperou recentemente,[26][27] e as Malvinas tiveram um aumento repentino na década de 1980,[16][28] provavelmente devido aos resíduos abundantes de peixes dos arrastões;[29] no entanto, censos recentes mostraram redução drástica na maioria dos locais de nidificação ali.[17] Houve um declínio de 67% na população ao longo de 64 anos.[7]
O aumento da pesca com palangre nos oceanos do sul, especialmente ao redor da plataforma da Patagônia e ao redor da Geórgia do Sul, foi atribuída como uma das principais causas do declínio desta ave.[30][31][32][33] O albatroz-de-sobrancelha foi considerada a ave mais comumente morta pela pesca.[34][35][36][37][38] A pesca de arrasto, especialmente ao redor da plataforma[39] e perto da África do Sul, também é uma grande causa de mortes.[40]
Os esforços de conservação começam com a inclusão da espécie no Anexo II da Convenção sobre Espécies Migratórias e no Anexo 1 do Acordo sobre a Conservação de Albatrozes e Petréis. Ela está sendo monitorada em metade das ilhas onde é encontrada e a maioria dos locais de nidificação são reservas. A Ilha Heard, a Ilha McDonald, a Ilha Macquarie e as ilhas da Nova Zelândia são Patrimônios Mundiais. Um censo inicial do Chile também foi concluído.[41]
Embora seja uma ocorrência rara, em várias ocasiões um albatroz-de-sobrancelha passou o verão em colônias de gannet (aves do gênero Morus e da família Sulidae) escocesas (em Bass Rock, Hermaness e agora Sula Sgeir) por vários anos. Ornitologistas acreditam que seja o mesmo pássaro, conhecido como Albert, que vive no norte da Escócia.[42][43] Acredita-se que o pássaro foi desviado do curso para o Atlântico Norte em 1967. Um incidente semelhante ocorreu na colônia de gannets na ilha de Mykines, nas Ilhas Faroé, onde um albatroz-de-sobrancelha viveu entre os gannets por mais de 30 anos. Este incidente é a razão pela qual um albatroz é referido como um "rei gannet" (feroês : súlukongur) em feroês.[44] Em julho de 2013, o primeiro avistamento registrado de um albatroz-de-sobrancelha nas Bahamas foi feito a partir do navio de pesquisa da Organização de Pesquisa de Mamíferos Marinhos das Bahamas, próximo a Sandy Point, Abaco. Por quatro anos consecutivos a partir de 2014, um pássaro - provavelmente o mesmo indivíduo chamado Albert - foi avistado sobre Heligoland e na costa leste da Inglaterra.[45][46][47][48]
O albatroz-de-sobrancelha (Thalassarche melanophris) é uma ave da família Diomedeidae (albatrozes) que habita as águas costeiras do sul do Brasil, as ilhas Malvinas e Geórgia do Sul. Pode eventualmente migrar para São Paulo, Rio de Janeiro e até mais ao norte (Bahia, Sergipe e Alagoas), assim como para o sul do continente africano.
Estas aves distinguem-se dos restantes albatrozes pelas asas negras contrastantes com a plumagem branca, e pelo bico laranja com a ponta avermelhada. Na zona da face apresentam também uma faixa ocular escura, que dá origem ao seu nome. Os juvenis deixam o ninho com uma faixa peitoral marrom e o bico negro, adquirindo apenas mais tarde a plumagem de adulto. Os albatrozes-de-sobrancelha têm uma envergadura máxima de aproximadamente 2,5 m e pesam entre 3,35 e 4,66 kg (machos) e 2,9 e 3,8 kg (fêmeas). A sua alimentação pode ser baseada em cefalópodes (população das Falkland) ou em krill (população da Geórgia do Sul, mais próxima da Antártida). Este albatroz tem uma razoável capacidade de mergulho e pode capturar presas a até 5 m de profundidade.
A época de reprodução começa com a chegada das aves às colônias das Ilhas Malvinas no final de agosto ou início de setembro, realizando as posturas em outubro. Na Geórgia do Norte o início ocorre somente três semanas depois. A incubação do ovo leva cerca de 68 dias, e os juvenis deixam o ninho após 116-125 dias sob o cuidado dos pais. Os albatrozes-de-sobrancelha atingem a maturidade sexual entre os 6 e os 13 anos. Nos meses fora da época de reprodução, os albatrozes-de-sobrancelha deslocam-se na maioria para o sul da África, sendo encontrados na região da Corrente de Benguela e Cabo da Boa Esperança.
Apesar de ser o mais vulgar e disseminado dos albatrozes, a espécie foi inicialmente considerada Quase Ameaçada (NT) pela IUCN, mas o declínio nas Ilhas Falkland e os observados em outras populações justificaram a mudança de seu status para "em perigo" a partir de 2003. Em 2017, a classificação foi alterada para Preocupação Menor (LC), tendo em vista a área de abrangência extremamente grande, a grande população e a tendência de crescimento desta população.
Svartbrynad albatross[3] (Thalassarche melanophris, tidigare Diomedea melanophris) är en fågel i familjen albatrosser.[4]
Svartbrynad albatross är en medelstor albatross, med ett vingspann på 200-235, det vill säga som en knölsvan, och en längd på 80–90 cm. Den väger i genomsnitt 2,9-4,7 kg.[5] Ovansidan av vingarna är svartgrå som kontrasterar mot den vita kroppen. Vingundersidan är vit med en tydlig och kraftig svart inramning. Stjärten är mörk medan övergumpen är vit. Den har ett mörkt kort ögonbrynsstreck. Näbben på adulta individer är ljust orange med en mörkare rödorange näbbspets och fötterna är köttfärgade. Juvenilen har en mörkt hornfärgad näbb med mörk näbbspets. I övrigt har den grått huvud och halsboa, och vingundersidan är mörk. Svartbrynad albatross påminner om gråhuvad albatross (Thalassarche chrysostoma) men den senare har som adult en mörk näbb och mörkare huvud.
Svartbrynad albatross förekommer cirkumpolärt i haven på södra halvklotet och häckar på 12 öar. I Sydatlanten häckar den på Falklandsöarna, Islas Diego Ramírez och Sydgeorgien. I Stilla havet häckar den på Islas Ildefonso, Diego De Almagro och Isla Evangelistas utanför Chile samt i Campbellöarna, Antipodöarna, Snareöarna och på Macquarieön utanför Nya Zeeland. I Indiska oceanen häckar den på Crozetöarna, Kerguelen och på Heard- och McDonaldöarna.[6]
Den delas in i två underarter, impavida i Campbellöarna och nominatformen melanophris på övriga öar. Underarten impavida urskiljs ofta som en egen art, campbellalbatross.[7]
Den svartbrynade albatrossen föredrar att födosöka vid Kontinentalsocklar och vid kanten mot kontinentalbranter. Populationen på Falklandsöarna övervintrar vid den Patagoniska kontinentalsockeln medan den sydgeorgiska populationen födosöker i vattnen utanför Sydafrika och utnyttjar då den näringsrika Benguelaströmmen. Den chilenska populationen födosöker över de patagoniska- och chielenska kontinentalsocklarna, och kan uppträda så långt bort som Nya Zeeland.
Svartbrynad albatross är den albatross som har störst sannolikhet att uppträda i Nordatlanten på grund av dess benägenhet att genomföra nordliga förflyttningar. Arten har observerats över ett 60-tal tillfällen i vattnen kring Europa[8] och ett 20-tal tillfällen i kontinentala USA.[9]
På norra halvklotet är det i vattnen och utmed kusterna av Storbritannien som svartbrynad albatross har observerats flest gånger. Fram till och med 2001 hade ett 30-tal observationer gjorts. Huruvida det gäller samma individ eller individer vid olika år är dock svårt att veta. I norra Storbritannien har det även förekommit att svartbrynad albatross sommartid återkommande har vistats i havssulekolonier. Detta är ett mycket sällsynt fenomen men dessa albatrosser har fått det folkliga namnet "sulekung". Det första beskrivna fallet för vetenskapen var den svartbrynade albatross som under 34 år levde på Färöarnas fågelberg tills den sköts 1894.[10]
På senare år har svartbrynad albatross observerats sommartid vid havssulekolonier vid Bass Rock, Hermaness och Sula Sgeir. Man tror att det kan röra sig om samma individ, varför ornitologer döpt den till Albert.[11][12] Den tros ha flugit ur kurs till Nordatlanten för över 40 år sedan och dess ålder uppskattas vara mer än 47 år.
Svartbrynad albatross har observerats vid fyra tillfällen i Sverige. Första gången sågs en subadult individ mellan den 19-20 maj 2001 vid Skåne och Hallands kust. Nästan exakt två år senare observerades en albatross vid nästan samma platser. Detta kan ha varit samma individ som återvänt. 2016 siktades ytterligare en albatross utanför Tjörns kust. I oktober 2017 sågs en individ i Skälderviken utanför Ängelholm. En observation av svartbrynad albatross från 1990 visade sig ha skett utanför svenskt territorialvatten.[8]
Den häckar i kolonier där de mycket högljutt markerar sitt revir. Dessa kolonier är oftast placerade på branta sluttningar med grästuvor och ibland på klippor. På Falklandsöarna häckar de dock på plan gräsmark vid kusten. Inför häckningen genomför de parningsritualer. De häckar varje år och lägger då ett ägg under perioden 20 september och 1 november, men på Falklandsöarna, Crozetöarna och Kerguelen påbörjas häckningen ungefär tre veckor tidigare. Föräldrarna ruvar på ägget under 68 till 71 dagar. Efter att ägget kläckts tar det 120 till 130 dagar innan ungen är flygg. Juvenilerna återvänder till kolonin efter två till tre år men bara för att öva sig på parningsritualer men de börjar inte häcka förrän de är tio år.[5]
Svartbrynad albatross lever av fisk, bläckfisk, kräftdjur, as och fiskavfall. Det finns observationer av kleptoparasitism, vilket innebär att den stjäl föda ifrån andra havsfåglar.[5]
Den globala populationen uppskattades 2014 till cirka 700 000 häckande par.[1] Av dessa häckar merparten, 475 500-535 000 par, i Falklandsöarna.[13] Utanför Chile häckade 55 000 par på Diego Ramirez 2003, 58 000 par på Islas Ildefonso 2012.[14] samt 15 500 par på Diego de Almagro 2002[5] Om populationen på Sydgeorgien avtar i samma takt som den på Bird Island antas den ha minskat till 56.000 par 2012. På övriga öar beräknas sammanlagt 5 800 par förekomma.
Tidigare ansågs den svartbrynade albatrossen vara mer hotad. Populationen på Falklandsöarna har ökat under 2000-talet, möjligen sedan 1980-talet. Trots detta anser IUCN att det råder stor osäkerhet. Med tanke på att fågeln dessutom fortfarande faller offer för trålning och långrev i södra Atlanten kategoriserade IUCN arten som nära hotad från 2013 tills ytterligare data bekräftar dess förmodade återhämtning.[1] 2017 nedgraderades den till livskraftig.[1]
Svartbrynad albatross (Thalassarche melanophris, tidigare Diomedea melanophris) är en fågel i familjen albatrosser.
Thalassarche melanophris — великий морський птах родини альбатросових (Diomedeidae). Вважається під загрозою згідно з червоним списком МСОП, проте залишається одинм з найпоширеніших альбатросів. Гніздиться на Оклендськіх островах, його популяція налічує до 170 тис. пар, ці птахи тримаються переважно на відстані кількох кілометрів від берега моря.
Thalassarche melanophris — великий морський птах родини альбатросових (Diomedeidae). Вважається під загрозою згідно з червоним списком МСОП, проте залишається одинм з найпоширеніших альбатросів. Гніздиться на Оклендськіх островах, його популяція налічує до 170 тис. пар, ці птахи тримаються переважно на відстані кількох кілометрів від берега моря.
Hải âu mày đen (Tên khoa học: Thalassarche melanophris) là một loài chim biển trong họ Diomedeidae.[3] Chúng là loài phân bố rộng rãi nhất của họ.
Nguồn gốc của tên khoa học melanophris đến từ hai từ tiếng hy lạp melas hoặc melanos, có nghĩa là "đen", và ophris, có nghĩa là "lông mày", đề cập đến vùng lông đen xung quanh mắt.[4]
Hải âu mày đen là một loại hải âu cỡ vừa, độ dài khoảng 80–95 cm (31–37 in) với độ sải cánh 200–240 cm (79–94 in) và cân nặng trung bình 2,9–4,7 kg (6,4–10,4 lb). Nó có thể có tuổi thọ hơn 70 năm. Nó có yên và phần trên cánh màu xám ngược lại với mày trắng của các phần khác. Phần dưới cánh hầu hết trắng với rìa đen bất thường. Nó có lông mày tối với mỏ vàng cam và phần cuối mỏ mày đỏ cam. Con trưởng thành có mỏ màu tối hơn, cổ và đầu màu xám với cánh dưới màu tối. Cách phân biệt nó với các loài hải âu khác là lông mày tối và viền cánh đen nhưng bên trong trắng và bỏ màu cam nhưng phần cuối mỏ đậm màu hơn. Hải âu Campbell có đặc điểm rất giống nhưng mắt màu nhạt hơn.
Chúng rất ồn ào vì chúng kêu be be để đánh dấu lãnh hổ.
Hải âu mày đen ăn cá, mực, giáp xác, xác thối và rác thải của ngư dân.[5][6][7] Loài này đã được chứng kiến lấy trộm thức ăn từ các loài khác.
Loài này thông thường làm tổ trên dốc bao phủ bởi bụi cỏ cao và đôi khi trên vách đá, tuy nhiên, trên quần đảo Falklands nó tổ trên đồng cỏ trên bờ biển. Chúng sinh sản hàng năm mỗi năm 1 quả trứng từ khoảng 20 tháng chín đên 1 tháng mười một, mặc dù giống ở Falklands, Crozet, và Kerguelen đẻ khoảng 3 tuần sớm hơn. Ấp trứng được thực hiện bởi cả hai giới và kéo dài 68-71 ngày. Sau khi trứng nở, những đứa con có 120 đến 130 ngày để đủ lông đủ cánh. Con trưởng thành sẽ trở lại lãnh thổ sống sau hai đến ba năm nhưng chỉ để luyện tập nghi lễ tán tỉnh tán tỉnh, vì chúng bắt đầu phói giống lúc khoảng 10 tuổi.
Hải âu mày đen phổ biến ở phí nam. Chúng phối giống ở 12 đảo khác nhau
Cho đến năm 2013, cácLiên minh bảo tồn thiên nhiên quốc tế IUCN phân loại loài này là có nguy cơ tuyệt chủng do số lượng giảm mạnh.[8] Nó giảm 67% số lượng sau hơn 64 năm.
Do sự gia tăng đánh bắt cá ở nam dương, đặc biệt là xung quanh Nam Georgia đã được cho là nguyên nhân chính của sự suy tàn của loài chim này,[9][10][11][12] Hải âu mày đen đã được tìm thấy bị giết phổ biến nhất bởi người đánh cá.[13][14][15][16][17] Đánh cá bằng dướng ở Nam Phi cũng là 1 nguyên nhân chính.[18]
Những nỗ lực bảo tồn đang bắt đầu với loài này được đang được tiến hành ở các đảo và trung tâm phối giống. Đảo Heard, đảo McDonald, Đảo Macquarie, và đảo New Zealand là Di sản thế Giới. Cuộc điều tra số lượng ban đầu ở Chile cũng đã hoàn tất.[19]
|số biên tập viên=
(trợ giúp)
|số biên tập viên=
(trợ giúp)
Hải âu mày đen (Tên khoa học: Thalassarche melanophris) là một loài chim biển trong họ Diomedeidae. Chúng là loài phân bố rộng rãi nhất của họ.
Альбатрос достигает половой зрелости к 4—7 годам. Инкубация яйца длится около 2 месяцев. Кладка раз в год. Откладывает одно яйцо. Родители выкармливают птенца 9 месяцев
Этот вид занесён в Красную книгу МСОП (находится в категории EN — находится под угрозой)
Альбатрос достигает половой зрелости к 4—7 годам. Инкубация яйца длится около 2 месяцев. Кладка раз в год. Откладывает одно яйцо. Родители выкармливают птенца 9 месяцев
黑眉信天翁(學名:Thalassarche melanophrys)是一種大型及分佈最廣和普遍的信天翁。
黑眉信天翁最初是由康拉德·雅各·特明克於1828年基於在好望角發現的標本來描述的,並被分類在信天翁屬中[3]。
於1998年,有建議將坎伯信天翁從黑眉信天翁中獨立出來成為另一物種[4]。有些學者贊同這個說法[5][6],也有些並不認同[7][8]。
黑眉信天翁是中等體型,長約80-95厘米,翼展2-2.4米,平均重2.9-4.7公斤[9]。牠們的壽命可以超過70歲。翼面及背部呈鮮粉紅色,腹部及臀部呈橙色。翼底主要是白色,有不規則的黑邊。眼眉黑色,喙黃橙色,尖端呈紅橙色。雛鳥的喙呈深角色,頭部及頸圍灰色,翼底深色。
黑眉信天翁分佈在圍繞南極的海洋,會在12個島嶼上繁殖。在大西洋,牠們分佈在福克蘭群島、迭戈拉米雷斯群島(Diego Ramírez Islands)及南喬治亞島。在太平洋,牠們分佈在坎貝爾島、安蒂波德斯群島、斯奈爾斯群島及麥誇里島。在印度洋,牠們分佈在克羅澤群島、凱爾蓋朗群島、赫德島及麥克唐納群島[10]。
數量及趨勢[5] 地點 數量 年份 趨勢 福克蘭群島 399,416對 2007年 每年下降0.7% 南喬治亞島 74,296對 2006年 下降 智利 122,000對 2007年 安蒂波德斯群島 不詳 1998年 坎貝爾島 不詳 1998年 赫德島 600對 1998年 上升 麥克唐納群島 不詳 1998年 克羅澤群島 不詳 1998年 凱爾蓋朗群島 不詳 1998年 下降 麥誇里島 不詳 1998年 斯奈爾斯群島 不詳 1998年 總計 600,000對 2005年 下降於2005年估計牠們的數量有1,220,000隻,及600,853繁殖對。當中的402,571對是在福克蘭群島;72,102對在南喬治亞島;120,171對在智利;600對在赫德島;其餘的則有5,409對[3][11][12]。
牠們喜歡在大陸架上覓食。福克蘭群島的群落會飛到近巴塔哥尼亞架(Patagonian Shelf)過冬;南喬治亞島的群落則會到南非海域利用本格拉寒流來覓食;智利的群落會飛到巴塔哥尼亞架、智利架(Chilean Shelf)及遠至新西蘭過冬。牠們的最有可能在北大西洋出現的信天翁。在美國本土就約有20個觀察報告[13]。
黑眉信天翁群落非常嘈吵,經常發聲來劃定自己的地盤。牠們會利用尾巴來示愛[9]。
黑眉信天翁吃魚類、烏賊、甲殼類、屍體及漁業的丟棄物[14][15][16]。牠們也會從其他物種中偷取食物[9]。
黑眉信天翁一般會在長滿草叢的陡坡或峭壁上築巢。不過在福克蘭群島上,牠們卻會在岸邊的草坪上築巢[5]。牠們每年只會生產一次,約於9月至11月間,每次只會生一隻蛋。雙親都會協助孵化,孵化期約需68-71天。雛鳥出生後的120-130天就會換羽。幼鳥2-3歲大就會回到群落中,目的是示愛,到了10歲就可以繁殖[9]。
國際自然保護聯盟基於黑眉信天翁的數量大幅下降而將之列為瀕危。在近南喬治亞島的鳥島,牠們繁殖對的數量每年就減少4%[12],而在凱爾蓋朗群島的數量於1979年至1995年就減少了17%[17]。在迭戈拉米雷斯群島的數量於1980年代就不斷下降,直到近年才有所回升[18][19]。但在福克蘭群島的數量於1980年代則有所上升[10][20],可能是因大量漁業丟棄物所致[21];不過近年當地的數量卻有大幅的下滑[11]。整體而言,牠們的數量在64年間大幅下降了67%[5]。
在南方海洋加劇使用延繩釣是令黑眉信天翁數量減少的主因[22][23][24][25]。事實上,黑眉信天翁是最易被漁業所殺死[23][24][26][27][28][29][30]。另外,拖網捕漁也令黑眉信天翁的數量減少,特別是在巴塔哥尼亞架[31]及南非附近[32]。
黑眉信天翁受到《波昂公約》及《信天翁及海燕保育公約》的保護,其數量受到監察,而繁殖地也受到保護。赫德島、麥克唐納群島、麥誇里島及新西蘭等都被列為世界遺產而獲得加以保護。
|date=
中的日期值 (帮助) Diomedea melanophris
和名 マユグロアホウドリ 英名 Black-browed Albatrossマユグロアホウドリ(学名:Thalassarche melanophris)は、ミズナギドリ目アホウドリ科に分類される鳥類の一種。
名前の由来は、眉が黒いようにみえることより。
南極周辺の島々で繁殖し、南太平洋一帯に分布する。
マユグロアホウドリ(学名:Thalassarche melanophris)は、ミズナギドリ目アホウドリ科に分類される鳥類の一種。
名前の由来は、眉が黒いようにみえることより。