Olfaction is the primary mode of perception used by nine-banded armadillos. Olfaction is essential while foraging. Nine-banded armadillos travel with their nose just above the ground and can smell invertebrates up to 20 cm below the surface. They can also stand bipedally, bracing themselves with their tail and sniff the air to locate food. Smell may also be important for nine-banded armadillos to orient themselves and recognize familiar places, although there is no evidence that they employ scent trails. The animals’ reliance on scent is reflected by corresponding development in their forebrains.
Nine-banded armadillos also have a good sense of hearing, which the animals use in avoiding predation or other sources of potential danger. Mating pairs also communicate with a “chucking” sound. Nine-banded armadillos have a poor sense of vision, which is useless except at close distances, and they are thought to have a poor sense of touch. Dasypodidae species have fewer taste buds than other mammals, so it is likely that nine-banded armadillos have a poor sense of taste as well.
Communication Channels: tactile ; acoustic ; chemical
Other Communication Modes: pheromones
Perception Channels: visual ; tactile ; acoustic ; chemical
Due to their high reproduction rate and expanding distribution, nine-banded armadillos are not considered in any danger. In fact, throughout most of their distribution, their population size is increasing.
US Federal List: no special status
CITES: no special status
State of Michigan List: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: least concern
Despite feeding on crop pests, nine-banded armadillos can be a nuisance for human agriculture. They feed on several crops, including peanuts, corn and cantaloupe. Their burrows pose threats to livestock animals, who may accidentally step in them. Furthermore, their burrows can weaken road shoulders and dikes. They also carry and can transmit diseases.
Negative Impacts: injures humans (carries human disease); crop pest
Armadillos, including nine-banded armadillos, play a large role in medical research because they harbor a number of protozoan, bacterial, and fungal pathogens that are responsible for human disease. Perhaps the two most heavily studied pathogens are the fungus Paracoccidiodies brasiliensis, which is responsible for a widespread mycosis in Brazil, and the bacterium Mycobacterium leprae, which causes leprosy. Nine-banded armadillos are important predators of a variety of commong insect agricultural pests. In addition, nine-banded armadillos are hunted for their meat and skin, which is used to make various trinkets.
Positive Impacts: food ; body parts are source of valuable material; research and education; controls pest population
Armadillos are scavengers and consumers of many kinds of invertebrates. They have a relatively lower body temperature than other mammals and their carapace makes them poor thermoregulators. These characteristics result in a poor immune system. Thus, nine-banded armadillos are host to a variety of bacterial and protozoan parasites, perhaps the most notable being Mycobacterium leprae, the bacterium responsible for leprosy. Nine-banded armadillos are also associated with some parasitic ticks, such as Amblyomma auricularium. Because they inhabit damp, dirt-filled environments, nine-banded armadillos harbor several species of fungi, some of which are responsible for human diseases. It is unclear whether these fungi function as commensalists or parasites. For example, nine-banded armadillos infected with the fungus, Paracoccidiodies brasiliensis, which causes a mycosis in humans, appear healthy. Yet the fungus was detected in the animals’ lymph nodes, indicating illness.
Fan-tailed warblers have been observed following nine-banded armadillos while they forage, searching for prey revealed by the armadillos’ activities. The abandoned burrows of nine-banded armadillos may be occupied by pine snakes. However, these burrows may also pose a threat to large terrestrial vertebrates that accidentally step in them. It has been proposed that nine-banded armadillo carrion resulting from road kill is becoming an important food source for some species of birds. Nine-banded armadillos were introduced to Florida, and there is concern that they may be exerting predation pressure on endangered endemic Florida reptiles. In addition, nine-banded armadillos may force Gopherus polyphemus, an endangered Floridian tortoise, from their burrows and claim them for itself.
Ecosystem Impact: creates habitat
Mutualist Species:
Commensal/Parasitic Species:
Nine-banded armadillos are generalist, opportunistic feeders. Almost 500 separate food items make up their diet, and over ninety percent of their diet (by volume) is made up of animal matter. Adult and larval beetles may be the largest component, but nine-banded armadillos also feed on termites, millipedes, centipedes, ants, grasshoppers, arachnids, earthworms, and several other insects and terrestrial invertebrates. After preying on ant hills, nine-banded armadillos often roll around vigorously, presumably to remove ants from themselves. Nine-banded armadillos also feed on small reptiles and amphibians, especially in the winter when these animals are more sluggish. They occasionally take baby mammals or bird eggs. Less than ten percent of their diet is made up of plant matter, such as fruit, seeds, and fungi. Dirt, twigs, tree bark, and other indigestible materials have been found in their stomachs, but the ingestion of such materials is probably accidental. Nine-banded armadillos occasionally eat carrion, but the animal is probably more interested in the maggots that inhabit corpses than the meat itself. Nine-banded armadillos do not chew small prey, but they do chew large invertebrates, vertebrate animal matter, and plant matter. While foraging, nine-banded armadillos rely primarily on their sense of smell to locate food items, and they often visit shallow burrows in search of trapped invertebrates.
Animal Foods: mammals; amphibians; reptiles; eggs; carrion ; insects; terrestrial non-insect arthropods; terrestrial worms
Plant Foods: seeds, grains, and nuts; fruit
Other Foods: fungus
Primary Diet: carnivore (Eats terrestrial vertebrates, Insectivore , Eats non-insect arthropods, Vermivore, Scavenger ); omnivore ; mycophage
Nine-banded armadillos are found in South, Central, and North America, and have the largest range of any extant species of armadillo, from Argentina and Uruguay, through Central America and into the southern United States. As early as 1850, nine-banded armadillos were found no further north than Texas. Beginning in the late 19th century, they gradually expanded their range to the northeast. They have been spotted as far east as Florida and are common as far north as Missouri. In 2000, the dead body of a nine-banded armadillo was discovered in central Illinois. Migration and establishment of populations northward is likely limited by the severity of cold, winter weather, for which the species does not have a strong tolerance. However, if winter seasons become milder, nine-banded armadillos may continue their migration northward. They can survive short periods of severe cold by remaining in a burrow for days at a time. Another factor that has limited their migration westward is dependence on rainfall or other sources of water. For this reason, nine-banded armadillos have not migrated into the arid, desert regions of New Mexico and other western states.
Increasing human populations and development of transportation routes are thought to help rather than hinder the geographic expansion of nine-banded armadillos. The construction of roads and bridges have both facilitated human introduction of nine-banded armadillos into new areas, as well as provided a means for wild nine-banded armadillos to move across the wide waterways and other natural obstacles that would had previously prevented their expansion. Nine-banded armadillos are able swimmers due to their ability to hold air in their digestive tract, increasing buoyancy; they are also able to walk along river bottoms as a result of their ability to maintain a large oxygen debt. Even so, they do not readily cross large bodies of water. Further, human activities have caused a decline in many natural predators of North American nine-banded armadillos.
Biogeographic Regions: nearctic (Introduced , Native ); neotropical (Native )
Nine-banded armadillos have many natural predators, including pumas, maned wolves, coyotes, black bears, red wolves, jaguars, alligators, bobcats, and raptors, which prey on baby nine-banded armadillos. It is believed that the decline of many natural predator populations in North America has aided in the rapid northern expansion of this species. Because of their softer carapace, juveniles are more susceptible to predation than are adults, and this is reflected in their behavior. Young nine-banded armadillos tend to forage earlier in the day and are more wary of human approach than are adults. Nine-banded armadillos can jump straight in the air and sprint over short distances to avoid predators, and often flee to the cover of dense, thorny underbrush or nearby burrows. The tapered design of their tails makes them difficult to grasp and, once inside a burrow, nine-banded armadillos arch their backs and brace themselves against possible removal. Humans are also predators to nine-banded armadillos, both intentionally and accidentally. Nine-banded armadillos are hunted in many rural areas for their meat and skin, while auto accidents claim the lives of thousands of individuals each year.
Known Predators:
The outer body of Nine-banded armadillos are unmistakable. Like many other armadillos, Dasypus novemcinctus is covered by an outer body armor made up of bony plates covered in a leathery keratinous skin. These scales (osteoderms) provide a hard but flexible covering. The osteoderms are typically rectangular or pentagonal in shape and are developed later than the rest of the skeleton. The armor comprises about 16% of body weight and is divided into three main areas of coverage on the body: a pelvic shield, a shield on the shoulder region, and the characteristic bands of the back. Typically, nine-banded armadillos have 9 visible bands, but this number may vary from 8 to 11. Each band is separated by a thin epidermal layer and hairs. Scales grow continuously and wear, but are never fully shed. The average body length is .752 m. The tail averages about 0.3 m long and is covered by 12 to 15 rings of scales.
The head is partially covered in these bony/keratinous scales, but the ears lack them. Instead, ears are hairless and covered in a rough, bumpy skin. The underside also lacks any armored protection and is of a paler color, generally appearing slightly yellow. The long snout is much softer and pinkish in color, appearing almost pig-like with it narrow, tapered shape. The face, neck, and underside are covered in small clusters of hair.
Nine-banded armadillos have short legs with 4 toes on the forefoot and 5 toes on the hindfoot; all digits have strong claws, and the middle claws are largest of all. The skull lacks ossified auditory bullae. It is dorso-ventrally flattened and has a very distinct dentition. The dentary is v-shaped and the total tooth number ranges from 28 to 32 (8/8). Teeth are simple, small and cylindrical (peg-like). They lack enamel and continue to grow throughout the animal's lifetime. Nine-banded armadillos possess long, sticky tongues, which they use in foraging for insects.
Sexual dimorphism in nine-banded armadillos is minor with males weighing slightly more than females (the average male weighs 5.5 to 7.7 kg, while the average female weighs 3.6 to 6.0 kg). Nine-banded armadillos maintain a low body temperature, usually ranging from 30° to 35° C. Their basal metabolic rate is also low given their mass (384.4 kJ/day).
Range mass: 3.6 to 7.7 kg.
Average mass: 5.5 kg.
Range length: .615 to .800 m.
Average length: .752 m.
Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry
Sexual Dimorphism: male larger
Average basal metabolic rate: 4.655 W.
Reported life expectancies of nine-banded armadillos range from as low as 7 to 8 years to more than 20 years. At least one nine-banded armadillo in captivity reached 23 years of age. Juveniles have a higher mortality rate than adults.
The factors influencing longevity of nine-banded armadillos include climate, predation, and disease. Because this species does not have a significant amount of hair or body fat, it does not cope well with cold temperatures. A large adult male can survive no longer than 10 days at 0° C without starving. The larger the animal, the more likely it will survive colder temperatures. Other environmental conditions, such as drought, also have an impact on nine-banded armadillo mortality. In one area that experienced a severe drought, the nine-banded armadillo population completely disappeared due to death or migration (McDonough and Loughry, 1997).
Predation and death by humans, both purposeful and accidental, are other causes of mortality. A juvenile is more likely to be killed by a predator in the wild than is an adult due to its weaker physical state and softer armor.
Disease can be an important contributor to nine-banded armadillo mortality; leprosy, in particular, has an important impact. In one population of nine-banded armadillos, 30% of adults were found to have the bacterium associated with the disease, while 17% had the antibodies, indicating previous exposure.
Range lifespan
Status: captivity: 23+ (high) years.
Typical lifespan
Status: wild: 7 to 20+ years.
Nine-banded armadillos most often inhabit forest and scrub-brush areas in tropical and temperate regions. They are also found in grasslands and savanna regions around woody areas, but much prefer forests over grasslands because they forage in forest litter for small invertebrates. Nine-banded armadillos are not often found in arid regions; they thrive especially in riparian habitats or areas with a sufficient amount of water and/or at least 38 cm of rain annually. This association with water could be due the increased number of available food sources in wetter areas or to the softer soil conditions, making digging and burrowing easier. As long as sufficient food and water supplies are available, nine-banded armadillos are very adaptable to different habitats. They have been observed near swampy or marshy regions as well, but do not commonly inhabit them.
Temperature is also an important factor in choice of habitat. Nine-banded armadillos begin to shiver at temperatures below 22°C, but the warmth of the burrow allows an armadillo to inhabit temperate areas during milder winters. At present, nine-banded armadillos are not common in any regions in which more than 24 freeze-over days occur annually or the average January temperature drops below -2°C. Nine-banded armadillos are also more populous in low-lying lands, often around sea-level.
The habitat of nine-banded armadillos is not limited by human presence. They do not often inhabit areas of dense human population, but the northeastern expansion of nine-banded armadillos in the United States seems to be linked to man-made roads, bridges, railroads and other travel routes. This suggests that armadillos use human developments to their advantage. Their coexistence with humans is often evident by the presence of nine-banded armadillo roadkill along these routes.
Within the forests, grasslands, and shrublands that nine-banded armadillos inhabit, they make their homes in underground burrows. Burrows vary in size, but can be up to 5 m long and 2 m deep. Nine-banded armadillos may bring some grasses and leaves inside their burrow and they often try to hide the entrance by placing plant debris around it. A nine-banded armadillo may have up to 12 den sites, but the average is 4 or 5. A male and female may share these burrows during mating season, but usually a burrow is only shared by a female and her young or by young siblings.
Habitat Regions: temperate ; tropical ; terrestrial
Terrestrial Biomes: savanna or grassland ; forest ; rainforest ; scrub forest
Other Habitat Features: suburban ; agricultural ; riparian
During the summer breeding season, nine-banded armadillos are often seen pairing. Nine-banded armadillos are typically solitary animals, so a male and female maintaining close proximity to one another is unusual. During pairing, the male remains within a few meters of, and occasionally interacts with, the female as the two forage. Other behaviors accompany the pairing, including dorsal touches, tail wagging, tail lifting by the female (which exposes the genitalia), and sniffing and vigilance by the males, which allows them to maintain their proximity. In some instances, armadillo pairs have been observed sharing a burrow during pairing/breeding season.
It is thought that a male maintains this close proximity to the female in order to claim and protect her from other males. Usually only males who have an exclusive home range pair. In some instances, male on male aggression takes place as a male protects his rights to a female. It is likely that maintaining such close proximity allows the male to determine when the female is receptive. Females constantly appear to retreat from males, which may be an effort to prevent the male from keeping too close before she is ready to mate. The secretions by the anal glands may have a scent that changes as a female becomes ready to ovulate. Some observational studies have shown that within a given breeding season, nine-banded armadillos are polygnous with respect to pairing, however, pairing may not lead to copulation. This is a topic still under study.
Mating System: polygynous
Females have a large external clitoris, while males lack an external scrotum and testes are internal. The female reproductive tract includes a simplex uterus and paired ovaries and oviducts. Most females ovulate once a year, usually in early summer (June to July in the northern hemisphere, November to December in the southern hemisphere). Copulation occurs during this time of year, with the female positioned on her back.
During conception, only a single ovum is fertilized. The blastocyst stays in the uterus for about 14 weeks before implantation. During this time, fluids from the uteran lining keep the blastocyst lubricated and provide nutrients. Nine-banded armadillo reproduction involves monozygotic polyembryony. That is, when a blastocyst finally implants in the wall of the uterus, it buds into 4 identical embryos. Every embryo develops its own amniotic cavity. This embryonic process almost always results in the birth of four identical quadruplets.
The quadruplets are often born in early spring, after about a 4 month gestation period. Delayed implantation allows birthing to happen during the spring, when temperatures are much warmer and food is abundant.
Young are born in an advanced state of development, closely resembling their adult counterparts but smaller in size. The eyes open quickly, but their leathery skin does not harden into its characteristic armor for a few weeks. Young of both sexes may begin breeding as early as the summer following their birth, but they may not reach full sexual maturity until the age of 2 years. Full development and maturity is attained by the age of 3 or 4 years.
Breeding interval: Nine-banded armadillos breed once yearly.
Breeding season: Breeding occurs in early summer (June to July for northern hemisphere, November to December for southern hemisphere).
Range number of offspring: 4 (high) .
Average number of offspring: 4.
Average gestation period: 4 months.
Average weaning age: 2-3 months.
Average age at sexual or reproductive maturity (female): 1 to 2 years.
Average age at sexual or reproductive maturity (male): 1 to 2 years.
Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; viviparous ; delayed implantation
Average birth mass: 66 g.
Average gestation period: 133 days.
Average number of offspring: 4.
Average age at sexual or reproductive maturity (male)
Sex: male: 365 days.
Average age at sexual or reproductive maturity (female)
Sex: female: 365 days.
Young are typically born in spring but will not leave their burrows until late spring or early summer, after at least a few weeks. When they emerge, they are ready to begin foraging with their mother. The mother may provide milk for up to 2 to 3 months before weaning. After weaning the young may remain with their mother for a few additional months, but no significant long term care or parent-offspring relationship is known. A young nine-banded armadillo may share a burrow and foraging areas with its siblings during its first summer and early fall.
Parental Investment: precocial ; pre-fertilization (Provisioning, Protecting: Female); pre-hatching/birth (Provisioning: Female, Protecting: Female); pre-weaning/fledging (Provisioning: Female, Protecting: Female)
distribucion: global
estado de amenaza: preocupacion menor
medios de establecimiento: invasora
usos: alimenticias
bioindicador: no
L'armadillo de nou bandes (Dasypus novemcinctus) és una espècie d'armadillo de les Amèriques. És el membre més estès d'aquest grup. Els seus avantpassats evolucionaren a Sud-amèrica, però aconseguiren arribar a Nord-amèrica durant el gran intercanvi americà després de la formació de l'istme de Panamà fa uns tres milions d'anys.
Pásovec devítipásý (Dasypus novemcinctus Linnaeus, 1758) je druh savce z řádu chudozubých žijící zejména v Jižní Americe. Do tohoto řádu patří také lenochodi a mravenečníci. Ti ale mají skutečně jen několik zubů na rozdíl od pásovce, který může mít až přes sto zubů, což nemá ve světě savců obdoby. Patří mezi zvířecí přenašeče lepry.[2]
Tělo je kryté krunýřem z kostěných destiček pokrytých rohovinou. Krunýř se skládá z devíti pásů spojených navzájem měkkou kůží. Pásovec svůj krunýř používá k obraně, když hrozí nebezpečí svine se do klubíčka a je jím chráněn ze všech stran.
Pásovec devítipásý se vyskytuje v širokém pásu lesů a stepí od Argentiny přes Střední Ameriku až do jižní části USA.
Při hledání potravy spoléhá na svůj dobrý čich. V létě je nejvíc aktivní po setmění, v zimě je aktivní pouze při nejteplejší části dne. Dokáže najednou sežrat až 40 000 mravenců. Někdy pozře i menšího savce či plaza. Oblíbenou pochoutkou pásovců jsou také zdechliny.
Pásovec devítipásý velice dobře hrabe a užívá toho jak při lovu, tak při stavbě svého obydlí. Vyhrabává si hluboké nory, v nichž potom ve dne přespává.[3]
Pásovci devítipasí se páří během podzimu. Po březosti trvající asi 4 měsíce se samici narodí průměrně 4 mláďata.[3]
Pásovec devítipásý (Dasypus novemcinctus Linnaeus, 1758) je druh savce z řádu chudozubých žijící zejména v Jižní Americe. Do tohoto řádu patří také lenochodi a mravenečníci. Ti ale mají skutečně jen několik zubů na rozdíl od pásovce, který může mít až přes sto zubů, což nemá ve světě savců obdoby. Patří mezi zvířecí přenašeče lepry.
Nibåndsbæltedyr (Dasypus novemcinctus) findes i et område fra det nordlige Argentina til den sydlige del af USA. I vild tilstand kan de blive op til 10 år gamle, men de er meget vanskelige at opdrætte i fangenskab. Når det lykkes kan de i fangenskab blive 12-15 år.
I 1800-tallet begyndte en stamme nibåndsbæltedyr i Mexico at sprede sig nordover, og det gav stødet til en af de hurtigste indvandringer i pattedyrenes histore. Allerede i 1854 var de kommet til Texas, og derfra begyndte de at sprede sig nordover mod Kansas og Missouri og østover mod Florida. De første bæltedyr krydsede Mississippi engang i 1940'erne. Bæltedyr har sædvanligvis ingen problemer med at krydse floder. Enten sluger de luft og blæser maven og tarmen op, sådan at de flyder lettere, eller også vader de slet og ret over floden langs bunden. Nibæltede bæltedyr kan nemlig holde vejret i op til seks minutter. Tidligt i 1970-tallet var bæltedyret nået helt til Florida. Der traf de efterkommere af de undslupne fra Cocoa, og nu er de to stammer i fuld gang med at blande sig med hinanden.[kilde mangler]
Denne artikel stammer oprindelig fra Lexopen. Hvis den oprindelige kildetekst er blevet erstattet af en anden tekst, bedes skabelonen venligst fjernet.
Nibåndsbæltedyr (Dasypus novemcinctus) findes i et område fra det nordlige Argentina til den sydlige del af USA. I vild tilstand kan de blive op til 10 år gamle, men de er meget vanskelige at opdrætte i fangenskab. Når det lykkes kan de i fangenskab blive 12-15 år.
Das Neunbinden-Gürteltier (Dasypus novemcinctus) ist eine Säugetierart aus der Gruppe der Gürteltiere (Dasypoda). Es zählt zu den bekanntesten und weitestverbreiteten Vertretern dieser Gruppe, zudem ist es der am besten erforschte. Das Vorkommen dieser Gürteltierart beschränkt sich nicht nur auf weite Teile Südamerikas, als einzige heute noch lebende Art ist es auch in Nordamerika verbreitet, wo es erstmals in den 1850er Jahren beobachtet wurde. Die Lebensräume, die das Neunbinden-Gürteltier besiedelt, sind sehr vielfältig und umfassen hauptsächlich Wälder und teils offene Landschaften, die aber mehr oder weniger gut durchfeuchtet sein müssen; zudem gilt es als äußerst anpassungsfähig, jedoch kommt es mit längeren Kälteperioden nicht zurecht. Die Tiere leben einzelgängerisch und graben unterirdische Baue. Sie paaren sich einmal im Jahr. Die üblicherweise vier Neugeborenen stellen meist vier genetisch identische Jungtiere dar und verbleiben bis zu neun Monate beim Muttertier. Auch in der Ernährung ist die Gürteltierart sehr anpassungsfähig und verzehrt hauptsächlich Insekten, aber auch kleinere Wirbeltiere. Aufgrund der weiten Verbreitung werden bis zu sieben Unterarten unterschieden. Bedeutend in der Beziehung zum Menschen ist der Umstand, dass das Neunbinden-Gürteltier Erreger der Lepra und der Chagas-Krankheit trägt und so häufig in der Medizin als Labortier verwendet wird. In einigen Ländern seines Verbreitungsgebietes gilt es auch als Nahrungsressource. Das Neunbinden-Gürteltier wird nicht als gefährdet eingestuft.
Das Neunbinden-Gürteltier erreicht eine Kopf-Rumpf-Länge von 32 bis 57 cm, der Schwanz ist 21 bis 45 cm lang und ist damit in der Regel etwa so lang wie der Rumpf oder teilweise länger. Das Gewicht variiert von 3 bis maximal 9,8 kg, wobei aber 6,5 kg eher selten überschritten werden; Männchen sind insgesamt etwas schwerer als Weibchen. Die Gürteltierart hat einen bis zu 10 cm langen und schmalen, dreieckig geformten Kopf mit einer lang ausgezogenen Schnauze. Die Ohren sind mit bis zu 5,9 cm Länge im Vergleich zum Kopf groß, sehr beweglich und weisen gerundete Enden auf. Der typische Kopfschild besteht aus großen Knochenschildchen, die dicht auf dem Skelettunterbau liegen. Wie alle Gürteltiere ist das Neunbinden-Gürteltier durch die Rückenpanzerung gekennzeichnet, die drei getrennte Abschnitte umfasst: einen festen Schulter- und Beckenteil sowie einen Teil bestehend aus 8 bis 10, meist jedoch 9 beweglichen Bändern dazwischen, die durch Hautfalten miteinander verbunden sind. Die festen Panzerteile bestehen aus je etwa 18 bis 20 Reihen kleiner, rundlich gestalteter Knochenplättchen. Durch die Überdeckung der Knochenplättchen mit kleinen Hornschildchen wirken diese aber nicht immer symmetrisch angeordnet. Die Knochenplättchen der beweglichen Bänder sind dagegen viereckig geformt. Sie sind mit einer dreieckigen Musterung mit nach hinten zeigender Spitze versehen. Das vierte Band weist 54 bis 65 derartige knöcherne Bildungen auf. Zusätzlich ist der lange Schwanz in seinen ersten beiden Dritteln von 12 bis 15 Knochenringen umgeben. Der Panzer besitzt meist eine braune Färbung, wobei die unteren Partien etwas heller sind, ebenso wie die vorderen beweglichen Bänder. Der Kopfschild ist ebenfalls heller getönt, während die Ohren einen sehr dunklen Farbton aufweisen. Der spärlich behaarte Bauch hat eine rosafarbene Tönung. Die Beine sind kurz, die Vorderfüße tragen vier und die Hinterfüße fünf Zehen, die alle mit scharfen Krallen versehen sind. Jene der zwei mittleren Vorderfußzehen sind am längsten. Der Hinterfuß erreicht eine Länge von durchschnittlich 8,7 cm. Weibliche Tiere besitzen vier Milchdrüsen. Das Tier verfügt außerdem über eine stark schwankende Körperkerntemperatur von 30 bis 36 °C, wobei diese mit durchschnittlich 33,4 °C bei Männchen höher ist als bei Weibchen mit 31,7 °C.[1][2][3]
Der Schädel ist bis zu 9,9 cm lang und an den Jochbeinbögen gut 4,3 cm breit. Der knöcherne Teil der Schnauze, das Rostrum, besitzt eine Länge von etwa 5,9 cm, es ist dadurch deutlich verlängert und zusätzlich schmal geformt. Der Unterkiefer kann 7,8 cm lang werden. Der Zahnbau unterscheidet sich von dem anderer Säugetiere und folgt nicht der gängigen Gebissformel. Die Zähne sind einfach gebaut und ohne Zahnschmelz, besitzen nur eine Wurzel und haben eine stiftartige Form. Sowohl im Ober- als auch im Unterkiefer sitzen jeweils je Kieferhälfte 7 bis 9 Zähne, also insgesamt 28 bis 36, im Durchschnitt sind es aber je Kieferbogen 8, insgesamt also 32.[1] Allerdings scheint es innerhalb der einzelnen Unterarten des Neunbinden-Gürteltiers deutliche Unterschiede zu geben, da bei Populationen aus Nicaragua nur jeweils 7 Zähne je Kieferbogen beobachtet wurden. Die Gesamtlänge der unteren Zahnreihe beträgt 2,6, die der oberen 2,4 cm.[4] An den Vordergliedmaßen weist die Ulna ein besonders großes oberes Gelenk auf (Olecranon), dass bei einer Gesamtlänge des Knochens von 6,9 cm etwa 2,7 cm erreicht. Solche großen Gelenkenden an den Vordergliedmaßen sind typisch für Tiere mit grabender Lebensweise.[5]
Das Neunbinden-Gürteltier hat einen eher schlechten Sehsinn, dafür aber einen ausgesprochen guten Geruchssinn, den es vor allem bei der Nahrungssuche einsetzt. Mehrere Lautrufe sind bekannt. Grabende und sich wehrende Tiere geben ein keuchendes Grunzen von sich, ängstliche ein Quieken. In der Paarungszeit sind auch niederfrequente Kontaktrufe nachgewiesen. Zudem ist die Gürteltierart ein sehr geräuschvolles Tier, welches ein beständiges Schnauben oder Grunzen bei der Suche nach Futter ausstößt. Auch sonst verursacht es viel Lärm durch Zerbrechen trockener Äste oder Rascheln im Laub und gilt als einer der geräuschintensivsten Waldbewohner.[1]
Das Verbreitungsgebiet des Neunbinden-Gürteltiers reicht von Nord- über Mittel- bis nach Südamerika und besitzt damit die größte Ausdehnung aller Gürteltierarten. Als einziger Vertreter der Gürteltiere ist es zudem in den USA anzutreffen, wo es vor allem den Süden und Südosten besiedelt. Die südliche Verbreitungsgrenze befindet sich im Norden Argentiniens und in Uruguay. Im Westen Südamerikas stellen die Hochflächen der Anden eine natürliche Grenze dar, vor allem in Peru und Bolivien. Darüber hinaus sind auch einzelne Populationen auf den Karibischen Inseln anzutreffen, namentlich Grenada und Trinidad und Tobago. Das gesamte bewohnte Gebiet umfasst 19,1 Millionen Quadratkilometer, die tatsächlich okkupierte Fläche ist aber unbekannt.[6][7][3]
Das Neunbinden-Gürteltier lebt von Meeresspiegelhöhe bis in Höhen um 2000 m. Es ist sehr anpassungsfähig und toleriert zahlreiche Habitate. So ist die Gürteltierart in feuchten Wäldern ebenso heimisch wie in offenem Grasland, auf landwirtschaftlich genutzten Flächen und in städtischen Gebieten. Generell ist eine Bevorzugung von warmen und feuchten Klimaten mit einem nur geringen Anteil an Frosttagen im Jahr zu beobachten. Bevorzugt bewohnte Landschaften sind hierbei Ufergebiete und feuchte Wälder, vor allem die atlantischen Küstenwälder (Mata Atlântica), aber auch Sümpfe. Es fehlt aber vor allem in den sehr trockenen Gebieten des Gran Chaco mit weniger als 380 mm Jahresniederschlag, die von anderen Gürteltierarten bewohnt werden. Möglicherweise ist das auch der Grund, warum das Neunbinden-Gürteltier nicht weiter südlich anzutreffen ist. Die Populationsdichte der einzelnen Regionen ist sehr unterschiedlich. So ist in der Cerrado-Region nur ein Individuum auf drei Quadratkilometern anzutreffen, in den küstennahen Gebieten von Texas kommen aber bis zu 50 Tiere auf einem Quadratkilometer vor. In geschützten Arealen der atlantischen Küstenwälder können es bis zu 24 Individuen sein, die die gleiche Fläche besetzen.[1][7][3]
Die Ausbreitung nach Nordamerika, vor allem in die USA, die erst in jüngerer Zeit stattfand und immer noch anhält, ist gut untersucht. Die ersten Tiere wurden in südlichsten Texas am Rio Grande im Jahr 1854 beobachtet, bereits 1880 hatte die Gürteltierart den Nueces River im Südosten des US-Bundesstaates erreicht.[8] Die Westexpansion stoppte etwa 1905 am Pecos River in New Mexico, gegenwärtig sind nur selten vereinzelte Tiere westlich des Flusses zu finden.[9] Nach Osten hin erschien das Neunbinden-Gürteltier erstmals 1921 in Arkansas. Schon 1919 wurden mehrere Tiere in Florida durch Marinesoldaten freigelassen, gleichzeitig entwichen einige Exemplare aus einem Zoo, beide Gruppen begründeten die Population in diesem Bundesstaat. Im weiteren Verlauf der Ostausdehnung des Verbreitungsgebietes trat das Neunbinden-Gürteltier 1925 erstmals in Louisiana auf, den Mississippi überschritt es 1934, kam 1939 in Alabama an und 1942 in Georgia. Weiterhin erfolgte auch eine Nordausdehnung, so wird über das erste Auftreten der Art 1936 in Oklahoma, 1943 in Kansas, 1947 in Missouri, 1966 in Colorado, 1970 in Nebraska, 1974 in South Carolina und schließlich 1992 in Illinois berichtet. Gegenwärtig umfasst die Verbreitung den ganzen Südosten der USA, im Westen ist die Ausdehnung weitgehend durch die trockenen Wüstengebiete mit heftigen Wintereinbrüchen abgeschlossen, im Norden geht sie jedoch weiter und schreitet mit einer Geschwindigkeit von durchschnittlich 7,8 km pro Jahr voran, in den Großen Ebenen liegt sie sogar bei 11 km, an der Golfküste erreichte sie bis zu 17,2 km pro Jahr.[10] Allerdings wird die Expansion nach Norden durch die kalten Winter gebremst, da das Neunbinden-Gürteltier kaum kälteresistent ist. Ein weiterer limitierender Faktor ist das weniger reichhaltige Nahrungsangebot in der kalten Jahreszeit dort.[1][2]
Warum das Neunbinden-Gürteltier erst so spät in Nordamerika auftrat, ist unbekannt, da es schon wesentlich früher, seit einigen tausend Jahren, in Mexiko nachgewiesen ist und keine klimatischen Unterschiede zum südlichen Teil Nordamerikas bestehen oder geographische Barrieren vorliegen. Möglicherweise hat es mit der Größe und Dichte der Populationen in Mexiko zu tun oder aber mit dem Überwinden eines physiologischen Hemmfaktors. Letzteres wäre nur mit einer evolutiven Weiterentwicklung des Neunbinden-Gürteltiers zu erklären.[7]
Das Neunbinden-Gürteltier ist die am besten untersuchte und dokumentierte Gürteltierart, dementsprechend viel ist über ihre Lebensweise bekannt. Das Tier lebt einzelgängerisch und ist überwiegend nachtaktiv, allerdings ist es auch zeitweise am Tag sichtbar. Da es weniger kälteangepasst ist, sind die Aktivitäten in kühleren Phasen geringer, auch wird die Körpertemperatur um bis zu 2,5 °C abgesenkt. Die Vertreter der Gürteltierart sind nicht territorial, doch nutzen sie Aktionsräume (home ranges), in denen sie sich bevorzugt aufhalten und deren Größe mit dem Alter der einzelnen Individuen zunimmt. In optimalen Habitaten sind sie in der Regel zwischen 1,2 und 3,4 ha groß, in weniger gut geeigneten Landschaften können sie bis zu 15 ha groß werden. Unterschiede zwischen männlichen und weiblichen Tieren wurden dabei nicht beobachtet. Die Aktionsräume verschiedener Einzeltiere, sowohl der Männchen als auch der Weibchen, können sich überlappen, ohne dass es zu Aggressionen untereinander kommt. Lediglich in der Brunftzeit sind die Gebiete der männlichen Tiere strikt getrennt. Bei Kontakten von Individuen untereinander werden meist zuerst die Genitalien beschnüffelt. Während der täglichen Nahrungssuche legt ein einzelnes Tier bis zu 1,2 km zurück, die durchschnittlichen Distanzen liegen aber bei 80 bis 180 m. Zudem ist das Neunbinden-Gürteltier fähig, Gewässer zu überqueren, wobei es flache, schmale Gewässer einfach am Grund durchwandert, größere Gewässer aber schwimmend überquert; zu diesem Zweck pumpt es Luft in seinen Verdauungstrakt. Gelegentlich sieht man ein einzelnes Tier auch aktiv in einem kleinen Gewässer baden.[1][2][3]
Den Tag verbringt das Neunbinden-Gürteltier überwiegend in selbst gegrabenen Bauen, die es mit den kräftigen Vorderfüßen anlegt. im Durchschnitt besitzt ein Tier zwischen 4 und 8 Baue in seinem Aktionsgebiet. Diese sind 0,5 bis 6 m lang und befinden sich meist in Wäldern mit gut durchfeuchteten Böden und in der Nähe von Gewässern sowie überwiegend in Hanglage.[11] Sie reichen rund 50 cm schräg in den Untergrund, in Extremfällen sind sie bis zu 150 cm tief. Jeder Bau hat mehrere Eingänge von 17 bis 20 cm Durchmesser, die manchmal mit Pflanzen bedeckt sind. Die Eingänge sind nicht in eine bestimmte Richtung orientiert, im Gegensatz zu den Bauen von Gürteltierarten, die im Offenland leben und die diese deshalb windgeschützt anlegen. Der lange Gang endet in einer größeren, oft mit getrocknetem Gras oder Blättern gepolsterten Kammer von rund 34 cm Durchmesser. Das Material für das Nestpolster holt das Neunbinden-Gürteltier in mehreren Phasen aus der näheren Umgebung herbei. Im Bau herrscht häufig eine 3 bis 4° kühlere Temperatur als außen. Manchmal findet man mehrere Tiere in einem Bau, die aber in der Regel der gleichen Familie angehören und immer gleichen Geschlechts sind. In einigen Fällen teilt sich das Neunbinden-Gürteltier seinen Bau mit anderen Tierarten wie dem Gemeinen Schwarzleguan oder Skunks und Beutelratten. In Regionen, die regelmäßig überflutet werden, legt die Gürteltierart bauartige Nester aus Pflanzenmaterial auf dem Erdboden an, die etwa 20 mal 34 cm groß und 22 cm hoch sind und nur einen einzigen Eingang aufweisen.[12][1][3]
Das Neunbinden-Gürteltier ist in erster Linie ein Fleischfresser mit einer Spezialisierung auf Insekten, wobei vorzugsweise Käfer verspeist werden. Untersuchungen aus Nordamerika zeigen einen Anteil von 30 bis 45 % an Käfern und deren Larven in der Nahrung, hier vor allem Blatthornkäfer, Laufkäfer und Schnellkäfer. Des Weiteren sind Hautflügler, Heuschrecken und Schmetterlinge mit Anteilen von jeweils 4 bis 15 % vertreten, daneben wurden auch kleine Wirbeltiere wie Amphibien und Reptilien verzehrt. Dabei plündert die Gürteltierart gelegentlich auch Eigelege der Diamantschildkröte und Nester der Virginiawachtel. Beobachtet wurde auch, dass sie Fleisch von verendeten Kaninchen oder Vögeln, etwa der Wanderdrossel frisst. Eine eher untergeordnete Rolle spielen Früchte und Beeren, unter anderem solche von Ebenholzgewächsen, regional kann aber pflanzliche Nahrung auch bis zu 10 % des Nahrungsbedarfes einnehmen.[13][2] Ähnliche Untersuchungen aus der Cerrado-Region Brasiliens ergaben bei Käfern nur eine Häufigkeit von 1,1 %, die aber gut 71 % der gefressenen Biomasse ausmachten. Häufiger wurden Ameisen mit 32,6 % aufgenommen, der Biomasseanteil lag hier aber bei nur 16,5 %. Am höchsten jedoch war die verzehrte Menge von Termiten mit 66,3 %, die aber als reine Biomasse nur 12,2 % einnahmen. Besonders zahlreich wurden dabei Angehörige der Termitengattungen Velocitermes und Nasutitermes gefressen.[14][1] Auch im Nationalpark Serra da Capivara im nördlichen Brasilien konnten durch Untersuchungen an Kotresten und Mageninhalten überwiegend Käfer, Ameisen und Termiten nachgewiesen werden, zusätzlich aber auch Überreste von Leguanen.[15] Verschiedene analysierte Mageninhalte sowohl im süd- wie auch im nordamerikanischen Verbreitungsgebiet enthielten Schlangen als Nahrungsreste. Nach Beobachtungen im Nationalpark Santa Rosa in Costa Rica erlegte ein Neunbinden-Gürteltier eine giftige Korallenschlange durch Sprünge mit der Panzerrückseite auf das Tier. Der vollständige Verzehr der rund 1 m langen Schlange nahm etwa 30 Minuten in Anspruch.[16] Insgesamt zeigt sich das Neunbinden-Gürteltier als sehr opportunistisch in seinem Fressverhalten.[7][3]
Das Neunbinden-Gürteltier nutzt 77 bis 90 % seiner Wachphase mit der Nahrungssuche. Dabei läuft es behände hin und her, schnüffelt an allen potenziellen Fressstellen und gibt ein beständiges Schnauben von sich. Ein Tier benutzt meist häufig begangene Pfade und bewegt sich oft von tieferen Wäldern in eher offenes Land. Während der Suche legt es zahlreiche Löcher an, in einem Sumpfkiefer-Ökosystem in Georgia wurden im Durchschnitt 267 Löcher von 9 cm Tiefe auf einem Hektar aufgefunden.[17] Häufig ist auch zu beobachten, dass sich das Tier aufrichtet, wobei es sich mit dem Schwanz dabei abstützt, und in der Luft schnüffelt. Um einer Duftspur zu folgen, hält es die Nase bei der Futtersuche sehr dicht über dem Boden. Zudem stoppt die Atmung bis zu sechs Minuten lang, damit kein Staub eingeatmet wird. Bei der Nahrungssuche ist das Neunbinden-Gürteltier so konzentriert, dass es bisweilen gegen Hindernisse läuft.[1][2][3]
Männliche Tiere sind mit etwa zwölf Monaten geschlechtsreif, weibliche mit 18. Eine Paarung findet nur einmal jährlich statt, die Brunft beim Weibchen dauert gut vier Tage. Die Paarungszeit ist aber aufgrund der weiten Verbreitung des Neunbinden-Gürteltiers regional sehr unterschiedlich und abhängig von den Jahreszeiten. In Nordamerika findet sie hauptsächlich von Juni bis November, in Bolivien von Oktober bis Dezember[18] und in Paraguay von August bis November statt. Nur während dieser Zeit kommt es zur Paarbildung zwischen männlichen und weiblichen Tieren. Auch finden teilweise Dominanzkämpfe zwischen den werbenden Männchen statt, die teils auf den Hinterfüßen stehend und mit den Krallen der Vorderfüße ausgetragen werden, aber auch indem ein Tier nach hinten ausschlägt. Aufgrund der Anatomie des Panzers findet die Befruchtung mit dem auf dem Rücken liegenden Weibchen statt.[1][2][3]
Die Tragzeit dauert etwa 8 bis 9 Monate, die eigentliche Entwicklung im Mutterleib benötigt aber durchschnittlich nur rund 140 Tage, es kommt jedoch aufgrund einer Diapause nach der Befruchtung und Einlagerung der Eizelle in die Gebärmutter zu einer Entwicklungsverzögerung des Embryos von bis zu 4 Monaten. Dies führt dazu, dass die Nachkommen in einer klimatisch günstigen Zeit zur Welt gebracht werden können. Es kann aber auch in Fällen von Stress zu einer verzögerten Implantation der Eizelle kommen, was bedingt, dass die Geburt erst bis zu 32 Monate nach der letzten Befruchtung stattfindet. Auch wurde beobachtet, dass Weibchen zweimal hintereinander gebaren, ohne dass Kontakt zu Männchen bestand, was ebenfalls auf die verzögerte Implantation zurückzuführen ist.[7][3]
Üblicherweise kommen vier Jungtiere zur Welt, es gibt aber auch Berichte über zwei oder acht Nachkommen. Aufgrund von Polyembryonie sind alle Jungtiere genetisch identisch und die Anzahl der Nachkommen dadurch fast immer geradzahlig, nur sehr selten wurde die Geburt von Drillingen beobachtet. Ein Junges wiegt etwa 85 bis 100 g. Es ähnelt bereits erwachsenen Tieren, allerdings sind der Panzer und die Krallen weicher und härten sich erst im Lauf der ersten Lebenswochen.[19] Weiterhin sind die Augen geöffnet und ein Neugeborenes kann bereits nach wenigen Stunden laufen. Die Saugphase dauert insgesamt etwa drei Monate und die Jungtiere nehmen anfänglich etwa 11 g je Tag an Gewicht zu. Erstmals das Nest verlassen sie nach rund 20 Tagen und gehen mit dem Muttertier auf Nahrungssuche, wobei sie auch zum ersten Mal Wasser trinken. Die ersten Insekten werden jedoch erst nach rund 70 Tagen gefressen. Nach der Entwöhnung bleibt die Familiengruppe noch etwa sechs weitere Monate zusammen, bis die Jungtiere herangewachsen sind und das Muttertier verlassen. Die Lebenserwartung liegt bei zwölf bis fünfzehn Jahren.[1][2][3]
Die Polyembryonie hat zur Folge, dass die genetische Diversität einer Gruppe in unmittelbarer Umgebung eines Mutternestes relativ gering ist, was Studien an mehreren hundert Individuen im Yazoo National Wildlife Reserve im US- Bundesstaat Mississippi erbrachten. Erst mit zunehmender Entfernung vom ursprünglichen Nest steigt auch die genetische Variabilität an. Dies hängt mit der Abwanderung der Jungen nach der Entwöhnung zusammen. Die zunehmende Vielfalt in der genetischen Struktur ist bei weiblichen Tieren höher als bei männlichen. Die an der Untersuchung beteiligten Wissenschaftler boten zwei Erklärungsmodelle für dieses Phänomen an: einerseits ließe sich dadurch auf eine häufigere Abwanderung der Weibchen und eine stärkere Ortstreue (Philopatrie) der Männchen schließen, andererseits könnte sich hier auch der unterschiedliche Paarungserfolg der Männchen bei polygyner Fortpflanzung widerspiegeln. Eine ausschließliche Abwanderung weiblicher Individuen ist aus anderen Bereichen des Verbreitungsgebietes bisher genetisch nur selten belegt.[20][21]
Üblicherweise flüchtet das Neunbinden-Gürteltier bei aufziehender Gefahr in den nächsten Bau und verstopft den Eingang korkenartig mit seinem Beckenpanzer, außerdem krümmt es den Rücken und verhakt sich mit den beweglichen Bändern in der umliegenden Erde, so dass es kaum aus seinem Bau herausgezogen werden kann. Beim Laufen ist ein Tier sehr schnell und kann Berichten zufolge auch jagenden Hunden entkommen. Zudem produziert das Neunbinden-Gürteltier ein Sekret, welches Übelkeit bei potentiellen Fressfeinden auslöst. Ein aufmerksames Tier schnüffelt auf den Hinterbeinen stehend, ein erschrockenes springt mit allen vieren in die Luft und beugt den Rückenpanzer. Zu den bedeutendsten Fressfeinden gehören der Jaguar und der Puma, jedoch ist der Druck, den beide Beutegreifer auf die Populationen ausüben regional unterschiedlich. In Belize konnte in 54 % von 183 untersuchten Kotresten des Jaguars das Neunbinden-Gürteltier nachgewiesen werden,[22] in den Mata-Atlântica-Küstenwäldern des südöstlichen Brasiliens waren es noch 15 %.[23] Im brasilianischen Bundesstaat São Paulo bestanden 8,3 % der Fäkalien vom Puma und 3,7 % jener vom Jaguar aus Resten der Gürteltierart.[24] In Nordamerika scheint sie aber kaum zum Beutespektrum des Pumas zu gehören, ebenso wenig zu dem des Kojoten, da bei 566 untersuchten Fäzes kein Nachweis erbracht werden konnte.[2] In einigen Fällen wurde auch vom Ozelot als Beutegreifer berichtet. Jungtiere können zudem der Harpyie oder dem Schwarzweißen Teju zum Opfer fallen.[1]
Trotz der großen Verbreitung des Neunbinden-Gürteltiers sind nur wenige Parasiten nachgewiesen, von denen es befallen wird. Zu den häufigen äußeren gehören Zecken der Gattung Amblyomma.[25] Flöhe sind unter anderem mit Tunga- und Polygenes-Arten vertreten. Innere Parasiten umfassen überwiegend Fadenwürmer, so beispielsweise Aspidodera und Moeniggia. Bedeutend ist die Gürteltierart vor allem als Träger von Mycobacterium leprae, welches die Lepra auch beim Menschen hervorrufen kann. Die Höhe des Übertragungsrisikos ist aber unklar. In Louisiana, wo die Krankheit seit Mitte des 19. Jahrhunderts endemisch ist, trat das Neunbinden-Gürteltier erst in den 1920er Jahren auf. Weiterhin ist Lepra allein in den USA deutlich weiter verbreitet als die Gürteltierart insgesamt, doch konnte 2011 in einer Studie der Übertragungsweg über die Tierart nachgewiesen werden. Die Krankheit selbst wurde erst mit der Besiedlung Amerikas durch die Europäer dort heimisch und kam vorher nicht vor.[26] Ebenso ist Trypanosoma cruzi beim Neunbinden-Gürteltier nachgewiesen. Dieser Einzeller verursacht die in Südamerika häufige Chagas-Krankheit.[7][1]
Dasypus novemcinctus
Das Neunbinden-Gürteltier ist eine von sieben Arten, welche heute die Gattung der Langnasengürteltiere (Dasypus) formen. Die Langnasengürteltiere gehören wiederum zur Gruppe der Gürteltiere (Dasypoda) und bilden innerhalb dieser eine eigene Familie, die Dasypodidae. Dieser gehören auch zahlreiche ausgestorbene Gattungen an, wie beispielsweise Stegotherium und Propraopus. Dabei ist ersteres weitgehend aus dem Miozän bekannt und umfasste mehrere Arten,[28][29] letzteres dagegen stammt aus dem Pleistozän und trat gleichfalls mit mehreren Arten auf.[30] Laut molekulargenetischen Untersuchungen trennten sich die Dasypodidae bereits im Mittleren Eozän vor rund 45 Millionen Jahren von der Linie der anderen Gürteltiere ab. Diese werden heute zur Familie der Chlamyphoridae gestellt, die alle anderen rezenten Gattungen einschließt.[31][32][27]
Zusammen mit dem Siebenbinden- (Dasypus septemcinctus), dem Südlichen Siebenbinden- (Dasypus hybridus), dem Savannen- (Dasypus sabanicola) und dem Yungas-Gürteltier (Dasypus mazzai) bildet das Neunbinden-Gürteltier eine enger miteinander verwandte Gruppe, die der Untergattung Dasypus angehört. Innerhalb dieser steht es laut molekulargenetischen Untersuchungen aus dem Jahr 2015 wiederum mit dem Yungas- und dem Savannen-Gürteltier in näherer Beziehung. Das Kappler-Gürteltier (Dasypus kappleri) wird dagegen in eine eigene Untergattung, Hyperoambon, verwiesen, ebenso das Pelzgürteltier (Dasypus pilosus) in Cryptophractus. Ein weiteres Ergebnis der neueren molekulargenetischen Untersuchungen ist, dass eine stärkere Diversifizierung der Untergattung Dasypus vor etwa 5 Millionen Jahren begann, was dem Übergang vom Miozän zum Pliozän entspricht.[31][32][27]
Insgesamt werden heute sieben Unterarten unterschieden:[1]
Untersuchungen zufolge besitzen die Populationen in Nordamerika vergleichsweise eine nur geringe genetische Variabilität, im Gegensatz zu denen in Südamerika. Erklärt wird dies mit einer nur kleinen Gründergruppe, die Nordamerika vor rund 160 Jahren erreichte.[33] Dabei ließ sich bei genetischen Analysen von rund 150 Tieren aus Mexiko zeigen, dass diese zwei unterschiedlichen Kladen angehören, die sich wahrscheinlich schon im Oberen Pleistozän in Südamerika herausdifferenziert haben. Die beiden Gruppen verteilen sich einmal eher im östlichen und einmal eher im westlichen Teil des Landes mit der Sierra Madre Oriental als mögliche natürliche Barriere. Dadurch wurde Nordamerika wohl zweimal unabhängig von unterschiedlichen Populationen des Neunbinden-Gürteltiers erreicht.[34]
Möglicherweise stellt eine Population aus Französisch-Guayana eine eigenständige Art dar, da diese sich nach den neueren genetischen Studien aus dem Jahr 2015 stärker unterscheidet und sich wohl schon vor etwa 3 Millionen Jahren von der Linie, die zu den heutigen Neunbinden-Gürteltieren führte, abgespalten hatte.[27] Bestätigt wird dies auch durch schädelanatomische Untersuchungen aus dem Jahr 2018. Diese ergaben darüber hinaus, dass sich das Neunbinden-Gürteltier in seinem übrigen Verbreitungsgebiet in drei bis vier morphologische Typen gliedern lässt. Den Autoren der Analyse zufolge könnten diese Typen eigene taxonomische Einheiten bilden, die aber nicht mit den bereits zuvor definierten Unterarten übereinstimmen.[35]
Fossilfunde des Neunbinden-Gürteltiers sind nur wenige bekannt, die Art ist fast vollständig auf das Holozän beschränkt. Aus der Medford-Höhle in Florida stammen einzelne Reste in Form von Knochenplättchen und Gliedmaßenresten, die genetischen Untersuchungen zufolge als Reste des Neunbinden-Gürteltiers anzusehen sind. Da das Alter der Funde auf etwa 10.000 bis 12.000 Jahre datiert wird und damit ins ausgehende Pleistozän gehört, ist die Anwesenheit dieser Art schon sehr früh in Nordamerika belegt ist.[36] Aus Südamerika liegen ebenfalls nur wenige Fossilien, zumeist Knochenschildchen vor, so aus den Höhlen Gruta dos Moura und Gruta do Urso im brasilianischen Bundesstaat Tocantins und aus der Gruta do Urso Fóssil im Ubajara-Nationalpark im brasilianischen Bundesstaat Ceará. Die zeitliche Reichweite der Funde umfasst das ausgehende Pleistozän und das frühe Holozän.[37][38] Der überwiegende Teil der Fossilfunde von Langnasengürteltieren des Pleistozäns steht mit Dasypus bellus, das „Schöne Gürteltier“, in Verbindung, das als nah verwandt mit dem Neunbinden-Gürteltier angesehen wird, aber mit einer Gesamtlänge von rund 1,2 m und einem Gewicht bis über 15 kg deutlich größere Ausmaße besaß.[39] Dieser nahen Verwandtschaft wurde in einer Studie aus dem Jahr 2008 aber widersprochen, in der Dasypus bellus in Beziehung mit dem Kappler-Gürteltier steht,[30][40] allerdings belegen phylogenetische Untersuchungen des Jahres 2015 die nahe Verwandtschaft mit dem Neunbinden-Gürteltier.[41]
Die erste Erwähnung des Neunbinden-Gürteltiers in Europa beruhte auf den spanischen Conquistador Francisco Hernández de Córdoba, der 1517 die Halbinsel Yucatán entdeckte und für das Tier in seinen Schriften das lokale aztekische Wort Azotochtli verwendete.[42] Azotochtli bedeutet dabei so viel wie „Schildkrötenhase“ und bezieht sich auf das Aussehen des Tieres. Die Erstbeschreibung des Neunbinden-Gürteltiers erfolgte 1758 durch Linnaeus, wobei er als Typusvorkommen „in America Meridionali“ angab. Er unterschied die Gürteltierart vom Siebenbinden-Gürteltier (Dasypus septemcinctus) anhand der Anzahl der beweglichen Bänder, allerdings nahm er für letzteres als Verbreitungsgebiet Indien an. Den Gattungsnamen Dasypus übersetzte Linnaeus vom Wort Azotochtli in die griechische Sprache, da er letzteres als ungeeignet für eine Latinisierung und damit für eine Verwendung in der Binären Nomenklatur befand, die von ihm eingeführt worden war. Dabei ist Dasypus als tautonyme Form von Azotochtli anzusehen und hat aus diesem Grund die gleiche Bedeutung.[43] Der Artname novemcinctus bezieht sich auf die Anzahl der frei beweglichen Bänder.[1][2]
Als einzige Gürteltierart hat das Neunbinden-Gürteltier sein Verbreitungsgebiet seit der Ankunft der Europäer in Nordamerika drastisch ausweiten können. Das Verhältnis der Menschen zu diesen Tieren ist zwiespältig: einerseits werden sie ihres Fleisches wegen und als Insektenvertilger geschätzt. Andererseits werden sie verfolgt, da sie gelegentlich Felder umgraben und Vogeleier fressen, allerdings machen diese nur einen Bruchteil ihrer Nahrung aus. In der medizinischen Forschung spielen diese Tiere eine wichtige Rolle: Da die Gürteltierart sowohl das Leprabakterium Mycobacterium leprae als auch den die Chagas-Krankheit auslösenden Parasiten Trypanosoma cruzi in sich tragen kann, werden Behandlungsmethoden und Impfstoffe an ihnen getestet.[1][2]
Größere Bedrohungen für das Neunbinden-Gürteltier sind nicht bekannt, es wird aber innerhalb seines gesamten Verbreitungsgebietes gejagt. So ist es die Hauptnahrung des Indianervolkes der Aché in Paraguay, die laut einer Studie zwischen 1980 und 1996 insgesamt 1500 Individuen dieser Gürteltierart erlegten, was einem Gesamtgewicht von 5,7 t entsprach und in etwa 32 % ihrer benötigten Nahrung ausmachte. In anderen Regionen gilt es als beliebtes Wildgericht, das zum Teil im Panzer angerichtet wird. In Nordamerika werden Neunbinden-Gürteltiere häufig bei Autounfällen getötet, wobei ihre Angewohnheit, bei Erschrecken hochzuhüpfen ihnen hier zum Verhängnis wird. So stellt sie in den südlichen Großen Ebenen die dritthäufigste, durch Fahrzeuge getötete Säugetierart dar. Insgesamt ist das Neunbinden-Gürteltier weit verbreitet und wird von der IUCN als „nicht gefährdet“ (least concern) eingestuft, mit einer steigenden Populationsgröße. Es kommt in zahlreichen geschützten Gebieten innerhalb des gesamten Verbreitungsgebietes vor.[44][1]
Das Neunbinden-Gürteltier (Dasypus novemcinctus) ist eine Säugetierart aus der Gruppe der Gürteltiere (Dasypoda). Es zählt zu den bekanntesten und weitestverbreiteten Vertretern dieser Gruppe, zudem ist es der am besten erforschte. Das Vorkommen dieser Gürteltierart beschränkt sich nicht nur auf weite Teile Südamerikas, als einzige heute noch lebende Art ist es auch in Nordamerika verbreitet, wo es erstmals in den 1850er Jahren beobachtet wurde. Die Lebensräume, die das Neunbinden-Gürteltier besiedelt, sind sehr vielfältig und umfassen hauptsächlich Wälder und teils offene Landschaften, die aber mehr oder weniger gut durchfeuchtet sein müssen; zudem gilt es als äußerst anpassungsfähig, jedoch kommt es mit längeren Kälteperioden nicht zurecht. Die Tiere leben einzelgängerisch und graben unterirdische Baue. Sie paaren sich einmal im Jahr. Die üblicherweise vier Neugeborenen stellen meist vier genetisch identische Jungtiere dar und verbleiben bis zu neun Monate beim Muttertier. Auch in der Ernährung ist die Gürteltierart sehr anpassungsfähig und verzehrt hauptsächlich Insekten, aber auch kleinere Wirbeltiere. Aufgrund der weiten Verbreitung werden bis zu sieben Unterarten unterschieden. Bedeutend in der Beziehung zum Menschen ist der Umstand, dass das Neunbinden-Gürteltier Erreger der Lepra und der Chagas-Krankheit trägt und so häufig in der Medizin als Labortier verwendet wird. In einigen Ländern seines Verbreitungsgebietes gilt es auch als Nahrungsressource. Das Neunbinden-Gürteltier wird nicht als gefährdet eingestuft.
Armadîloyê bi neh bergan (Dasypus novemcinctus) ango bi zîre yan çek ku laşê wî ye.
Armadîloyê bi neh bergan guhandarekî morîxwer li parzemîna Amerîkayê Bakûr dijî.
Armadîloyê bi neh bergan piçûk tev bi zîrên hestî girtiye û bi peçên tûj ji bo erdê bikole ji ber ku mûrîstan û kêzikan derîne.
Armadîloyê bi neh bergan li ciyê wê ya sirûştî.
Armadîloyê neh bergan li Meksîkê.
Armadîloyê bi neh bergan (Dasypus novemcinctus) ango bi zîre yan çek ku laşê wî ye.
Hatun armallu[2], Armallu,[2][3] Armadillu[4] isla armallu[5] icha kachikampu (Dasypus novemcinctus) nisqaqa huk khirkinchum, Awya Yalapi kawsaq.
Hatun armallu, Armallu, Armadillu isla armallu icha kachikampu (Dasypus novemcinctus) nisqaqa huk khirkinchum, Awya Yalapi kawsaq.
The nine-banded armadillo (Dasypus novemcinctus), also known as the nine-banded long-nosed armadillo or common long-nosed armadillo, is a mammal found in North, Central, and South America, making it the most widespread of the armadillos.[2] Its ancestors originated in South America, and remained there until the formation of the Isthmus of Panama allowed them to enter North America as part of the Great American Interchange. The nine-banded armadillo is a solitary, mainly nocturnal[3][4] animal, found in many kinds of habitats, from mature and secondary rainforests to grassland and dry scrub. It is an insectivore, feeding chiefly on ants, termites, and other small invertebrates. The armadillo can jump 91–120 cm (3–4 ft) straight in the air if sufficiently frightened, making it a particular danger on roads.[5] It is the state mammal of Texas.
North American subspecies exhibit reduced genetic variability compared with the subspecies of South America, indicating the armadillos of North America are descended from a relatively small number of individuals that migrated from south of the Rio Grande.[6]
Nine-banded armadillos generally weigh from 2.5–6.5 kg (5.5–14.3 lb), though the largest specimens can scale up to 10 kg (22 lb). They are one of the largest species of armadillos.[7] Head and body length is 38–58 cm (15–23 in), which combines with the 26–53 cm (10–21 in) tail, for a total length of 64–107 cm (25–42 in). They stand 15–25 cm (5.9–9.8 in) tall at the top of the shell.[7][8] The outer shell is composed of ossified dermal scutes covered by nonoverlapping, keratinized epidermal scales, which are connected by flexible bands of skin. This armor covers the back, sides, head, tail, and outside surfaces of the legs. The underside of the body and the inner surfaces of the legs have no armored protection. Instead, they are covered by tough skin and a layer of coarse hair. The vertebrae attach to the carapace.[6] The claws on the middle toes of the forefeet are elongated for digging, though not to the same degree as those of the much larger giant armadillo of South America.[9] Their low metabolic rate and poor thermoregulation make them best suited for semitropical environments.[6] Unlike the South American three-banded armadillos, the nine-banded armadillo cannot roll itself into a ball. It is, however, capable of floating across rivers by inflating its intestines, or by sinking and running across riverbeds. The second is possible due to its ability to hold its breath for up to six minutes, an adaptation originally developed for allowing the animal to keep its snout submerged in soil for extended periods while foraging.[6] Although nine is the typical number of bands on the nine-banded armadillo, the actual number varies by geographic range.[6] Armadillos possess the teeth typical of all sloths and anteaters. The teeth are all small, peg-like molars with open roots and no enamel. Incisors do form in the embryos, but quickly degenerate and are usually absent by birth.[6]
The nine-banded armadillo evolved in a warm, rainy environment, and is still most commonly found in regions resembling its ancestral home. As a very adaptable animal, though, it can also be found in scrublands, open prairies, and tropical rainforests. It cannot thrive in particularly cold or dry environments, as its large surface area, which is not well insulated by fat, makes it especially susceptible to heat and water loss.[9] Recently, nine-banded armadillo have been found as far north as Virginia, with several studies suggesting this could get more common as temperatures rise.[10]
The nine-banded armadillo has been rapidly expanding its range both north and east within the United States, where it is the only regularly occurring species of armadillo. The armadillo crossed the Rio Grande from Mexico in the late 19th century, and was introduced in Florida at about the same time by humans. By 1995, the species had become well established in Texas, Oklahoma, Louisiana, Arkansas, Mississippi, Alabama, Georgia and Florida, and had been sighted as far afield as Kansas, Missouri, Tennessee, Kentucky, and South Carolina. A decade later, the armadillo had become established in all of those areas and continued its migration, being sighted as far north as southern Nebraska, southern Illinois, and southern Indiana.[11] The primary cause of this rapid expansion is explained simply by the species having few natural predators within the United States, little desire on the part of Americans to hunt or eat the armadillo, and the animals' high reproductive rate. The northern expansion of the armadillo is expected to continue until the species reaches as far north as Ohio, Pennsylvania, New Jersey and Connecticut, and all points southward on the East Coast of the United States. Further northward and westward expansion will probably be limited by the armadillo's poor tolerance of harsh winters, due to its lack of insulating fat and its inability to hibernate.[11] As of 2009, newspaper reports indicated the nine-banded armadillo seems to have expanded its range northward as far as Omaha, Nebraska in the west, and Kentucky Dam and Evansville, Indiana, in the east.[12][13][14] In 1995, armadillos were only seen in the southern tip of South Carolina, and within two to three years, they had swept across most of the state.[9] In late 2009, North Carolina began considering the establishment of a hunting season for armadillo, following reports that the species has been moving into the southern reaches of the state (roughly between the areas of Charlotte and Wilmington).[15][16] Outside the United States, the nine-banded armadillo ranges southward through Central and South America into northern Argentina and Uruguay, where it is still expanding its range.[9]
Nine-banded armadillos are generally insectivores. They forage for meals by thrusting their snouts into loose soil and leaf litter and frantically digging in erratic patterns, stopping occasionally to dig up grubs, beetles (perhaps the main portion of this species' prey selection), ants, termites, grasshoppers, other insects, millipedes, centipedes, arachnids, worms, and other terrestrial invertebrates, which their sensitive noses can detect through 8 in (20 cm) of soil.[17][18] They then lap up the insects with their sticky tongues. Nine-banded armadillos have been observed to roll about on ant hills to dislodge and consume the resident ants. They supplement their diets with amphibians and small reptiles, especially in more wintery months when such prey tends to be more sluggish, and occasionally bird eggs and baby mammals. Carrion is also eaten, although perhaps the species is most attracted to the maggots borne by carcasses rather than the meat itself. Less than 10% of the diet of this species is composed by nonanimal matter, though fungi, tubers, fruits, and seeds are occasionally eaten.[19][20]
Nine-banded armadillos are solitary, largely nocturnal animals that come out to forage around dusk. They are extensive burrowers, with a single animal sometimes maintaining up to 12 burrows on its range. These burrows are roughly 20 cm (8 in) wide, 210 cm (7 ft) deep, and 760 cm (25 ft) long. Armadillos mark their territory with urine, feces, and excretions from scent glands found on the eyelids, nose, and feet. Males hold breeding territories and may become aggressive in order to keep other males out of their home range to increase chances of pairing with a female.[21] Territorial disputes are settled by kicking and chasing. When they are not foraging, armadillos shuffle along fairly slowly, stopping occasionally to sniff the air for signs of danger.
If alarmed, nine-banded armadillos can flee with surprising speed. Occasionally, a large predator may be able to ambush the armadillo before it can clear a distance, and breach the hard carapace with a well-placed bite or swipe. If the fleeing escape fails, the armadillo may quickly dig a shallow trench and lodge itself inside. Predators are rarely able to dislodge the animal once it has burrowed itself, and abandon their prey when they cannot breach the armadillo's armor or grasp its tapered tail.[9] Due to their softer carapaces, juvenile armadillos are more likely to fall victim to natural predation and their cautious behavior generally reflects this. Young nine-banded armadillos tend to forage earlier in the day and are more wary of the approach of an unknown animal (including humans) than are adults. Their known natural predators include cougars (perhaps the leading predator), maned wolves, coyotes, black bears, red wolves, jaguars, alligators, bobcats, and large raptors. By far the leading predator of nine-banded armadillos today is humans, as armadillos are locally harvested for their meat and shells and many thousands fall victim to auto accidents every year.[22][23]
Mating takes place during a two-to-three month long mating season, which occurs from July–August in the Northern Hemisphere and November–January in the Southern Hemisphere. A single egg is fertilized, but implantation is delayed for three to four months to ensure the young will not be born during an unfavorable time. Once the zygote does implant in the uterus, a gestation period of four months occurs, during which the zygote splits into four identical embryos, attached by a common placenta.[24] They are born in March and weigh 85 g (3 oz).[25] After birth, the quadruplets remain in the burrow, living off the mother's milk for about three months. They then begin to forage with the mother, eventually leaving after six months to a year.[9][6]
Nine-banded armadillos reach sexual maturity at the age of one year, and reproduce every year for the rest of their 12–to-15 year lifespans. A single female can produce up to 56 young over the course of her life. This high reproductive rate is a major cause of the species’ rapid expansion.[9]
The foraging of nine-banded armadillo can cause mild damage to the root systems of certain plants. Skunks, cotton rats, burrowing owls, pine snakes, and rattlesnakes can be found living in abandoned armadillo burrows.[9] Occasionally, the armadillo may threaten the endangered gopher tortoise by aggressively displacing them from their burrows and claiming the burrows for themselves.[19] Studies have shown the fan-tailed warbler habitually follows armadillos to feed on insects and other invertebrates displaced by them.[26]
They are typically hunted for their meat, which is said to taste like pork, but are more frequently killed as a result of their tendency to steal the eggs of poultry and game birds. This has caused certain populations of the nine-banded armadillo to become threatened, although the species as a whole is under no immediate threat.[9] They are also valuable for use in medical research, as they are among the few mammals other than humans susceptible to leprosy.[6] In Texas, nine-banded armadillos are raised to participate in armadillo racing, a small-scale, but well-established sport in which the animals scurry down a 12-metre (40 ft) track.[9]
During the Great Depression, the species was hunted for its meat in East Texas, where it was known as "poor man's pork",[27] or the "Hoover hog" by those who considered President Herbert Hoover to be responsible for the Depression.[28] Earlier, German settlers in Texas would often refer to the armadillo as Panzerschwein ("armored pig").[29] In 1995, the nine-banded armadillo was, with some resistance, made the state mammal of Texas,[30] where it is considered a pest and is often seen dead on the roadside. They first forayed into Texas across the Rio Grande from Mexico in the 19th century, eventually spreading across the southeast United States.[28]
{{cite journal}}
: Cite journal requires |journal=
(help) The nine-banded armadillo (Dasypus novemcinctus), also known as the nine-banded long-nosed armadillo or common long-nosed armadillo, is a mammal found in North, Central, and South America, making it the most widespread of the armadillos. Its ancestors originated in South America, and remained there until the formation of the Isthmus of Panama allowed them to enter North America as part of the Great American Interchange. The nine-banded armadillo is a solitary, mainly nocturnal animal, found in many kinds of habitats, from mature and secondary rainforests to grassland and dry scrub. It is an insectivore, feeding chiefly on ants, termites, and other small invertebrates. The armadillo can jump 91–120 cm (3–4 ft) straight in the air if sufficiently frightened, making it a particular danger on roads. It is the state mammal of Texas.
La armadelo aŭ naŭzona dazipo (Dasypus novemcinctus) estas specio de dazipo kun naŭ vicoj de ostopecoj. Oni ankaŭ pli ĝenerale uzas la nomon armadelo por ĉiuspecaj dazipedoj (evitinda uzo).
El armadillo de nueve bandas, tatú negro, jerre jerre, toche o mulita grande, [2] (Dasypus novemcinctus) es una especie de mamífero placentario de la familia Dasypodidae emparentado con los osos hormigueros y los perezosos. Es de cuerpo pequeño y a pesar de sus patas cortas se mueve con rapidez; estas últimas poseen garras que le permiten excavar la tierra y crear madrigueras. Mide 50-60 cm aproximadamente y pesa entre 4-8 kg. Su coloración es negruzca con partes blancas y beige. En este mamífero acorazado, su armadura posee nueve bandas (de ahí su nombre científico) y es una lámina pequeña cubierta de anillos duros que cubren la parte superior de su cabeza y espalda. Carece de piel, por lo que no resiste temperaturas bajas, por ello prefiere temperaturas cálidas. Normalmente se cierra para dormir o defenderse ante un peligro, pero no es común encontrarle cerrado. Tiene dientes pero no pueden morder o masticar. Su característica más asombrosa es que posee placas dérmicas cubiertas de placas epidérmicas muy parecidas a las escamas de los reptiles. Vive desde el sur de Estados Unidos hasta Uruguay y centro de Argentina; es el armadillo con la distribución más amplia. En México se le puede encontrar en la vertiente del Pacífico, en la planicie costera del Golfo, en la zona del eje neovolcánico y de ahí hacia los estados del sur-sureste del país. Habita en cuevas, huecos, pastizales, bosques tropicales y gran variedad de áreas secas. Aunque parece más común en áreas húmedas, nunca se le ve bajo la tierra ya que no puede respirar bajo la misma, donde cavan con sus patas muy bien dotadas. Los indígenas del Chaco paraguayo gustan de su carne a veces cocinada en la propia armadura del animal. La grasa se usa con fines medicinales. Estos armadillos son exhibidos en parques zoológicos de todo el mundo debido a su peculiar aspecto. En las naciones andinas, especialmente Perú, Bolivia y Argentina, el caparazón es utilizado para construir el charango. También se usa para confeccionar carteras femeninas y como alimento. En algunas zonas de México se fríe la coraza y se come como chicharrón. En Yucatán, el huech -como ahí se le conoce- es pieza de caza muy apreciada por lo sabroso de su carne y por ser plato exótico en restaurantes de lujo; debido a esto, el número de armadillos ha disminuido en forma alarmante en la región. La IUCN 2019-1 tiene clasificada a la especie como de preocupación menor. [3]
Según la región se le conoce con nombres tales como huech, armado, mulita, mataco, cachicamo, dugu-dugu, gurre, jerre-jerre, pirca, toche, ayotochtli o cusuco en El Salvador, Nicaragua y Honduras. En América del Sur son más conocidos como tatú o también como quirquincho, y fueron los españoles quienes les dieron el nombre de armadillo a causa de su armadura o coraza.
“Tatú jhú” proviene del idioma guaraní, que traducido al español es “armadillo negro” o "tatú negro". Se le dice así en partes de Paraguay, oriente de Bolivia y el Noreste de Argentina.
Es un mamífero acorazado de cuerpo pequeño que, a pesar de sus cortas patas, se mueven con gran rapidez. Las patas poseen garras semejantes a uñas que les permiten excavar la tierra para crear sus madrigueras.
Su armadura es una pequeña lámina cubierta de un número determinado de duros anillos que puede ir de 5 a 9 según la especie. Esta coraza cubre la parte superior de su cabeza y su espalda. Como carecen de piel, no pueden resistir temperaturas muy bajas, por eso se los encuentra en zonas de temperaturas cálidas.
Normalmente se cierran para dormir, o defenderse ante un peligro, aunque no es costumbre poder encontrar un armadillo cerrado.
Una particularidad de estos animales es que presentan una armadura ósea que cubre la cabeza, el cuerpo y la cola. En la mitad del cuerpo esta armadura es interrumpida por partes de piel, así que se forman cintas, en formas de anillos de material óseo.
El tatú hú, o Dasypus novemcintus, presenta cintas o anillos de donde proviene su nombre científico: novemcintus.
Tienen alrededor de 32 dientes, a pesar de que tiene dientes, no pueden morder o masticar, debido a que le faltan las raíces y el esmalte del diente.
Su cuerpo mide 50-60 cm. aproximadamente, y pesa entre los 4-8 kg. Su coloración es oscura, negra con partes blancas y beige. Las patas delanteras tiene 4 uñas y las traseras 5. Los parientes más cercanos al tatú son los osos hormigueros, y los perezosos. La característica más asombrosa en estos animales, es la aparición de placas dérmicas (osteodermos) cubiertas de placas epidérmicas muy parecidas a las escamas de los reptiles.
Se halla en cuevas, huecos, pastizales, bosques tropicales y una gran variedad de hábitats de áreas secas. Aunque parece más común en áreas húmedas, nunca se lo ve bajo la tierra ya que no puede respirar bajo la misma, donde cavan con sus patas muy bien dotadas de uñas largas y fuertes. Suele tener una gran capocha por lo que se lo conoce como armadillo lemuelopus.
Es un animal de hábitos nocturnos, muy escurridizo y tímido se orienta por el olfato, y también por el agudo sentido de audición. Durante el día permanece en su madriguera, excavado en la tierra a mediana profundidad, y por las noches se aventura en campo abierto para cazar insectos y larvas y especialmente hormigas de los que se alimenta. Es un animal insectívoro, alimentándose principalmente con hormigas, termitas y otros pequeños invertebrados.
Su alimentación se basa en raíces tuberosas, lombrices, caracoles, pequeños anfibios e insectos, aunque prefieren las termitas y hormigas.
De todos los armadillos, el tatu hú es el más fértil, da a luz de 4-10 crías eso explica porque son los más frecuentes de hallar.
Construyen cuevas múltiples o madrigueras de 0.5 a 3.5 m de largo interconectadas, el período reproductivo es de agosto a noviembre.
El período de gestación es de 120 días. El número normal de individuos por camada es de que 4 llegan a la madurez sexual al año.
La hembra del armadillo suele parir camadas de 4 individuos, esto se debe a que después de la fecundación el cigoto se divide en cuatro dando lugar al desarrollo de cuatro crías ideáticas (mellizos). Las crías son mantenidas en su madriguera hasta que llegan a la edad necesaria para valerse por sí solas. Durante ese tiempo, los pequeños son amamantados por su madre antes de enseñarle a capturar insectos.
Esta especie es la única conocida que puede inflar sus intestinos con aire y flotar para cruzar ríos; además puede realizar apnea de 6 minutos, logrando cruzar por el fondo de pequeños ríos de correntada. Puede saltar 90-120 cm de altura en el aire, siendo un particular peligro en carreteras.[4]
Esta especie se halla distribuida desde Colombia Sur de los Estados Unidos hasta Uruguay y el centro de Argentina. Es el armadillo que cuenta con la distribución más amplia.
El tatú hú es bastante frecuente en todo el Paraguay, tanto en la Región Oriental como la Occidental.
Normalmente viven en regiones secas, como por ejemplo, el gran Chaco, y se dispersan a otras zonas como la región Oriental del país.
Los científicos especulan que las diferentes especies de armadillos se desarrollaron en la zona del Gran Chaco Americano de donde se dispersaron al resto del continente.
Los indígenas del Chaco paraguayo gustan mucho de su carne y es parte de su dieta. Muchas veces cocinan la carne en la propia armadura del armadillo.
La grasa del tatú es utilizada con fines medicinales. Del mismo se elaboran jarabes caseros para la tos, bronquitis, asma, reuma, golpes, llagas, etc.
Este animal es dócil, y no presenta peligro alguno, excepto sus patas con alargas y firmes uñas. Algunas personas los tienen como mascota, aunque son muy escurridizos y si no tienen una jaula muy segura pueden cavar pozos muy profundos y causar daños en las tuberías, como ya se constataron datos.
Los armadillos son muy apreciados por los europeos y asiáticos, debido a que este grupo de animales se distribuyen exclusivamente en el continente americano, sobre todo en América del Sur.
Estos animales son exhibidos en Parques Zoológicos de todo el mundo debido a su peculiar aspecto.
En las naciones andinas, especialmente Perú y Bolivia y el noroeste de Argentina, el caparazón del armadillo es utilizado para construir un instrumento musical llamado charango, semejante a una guitarra pero de reducidas dimensiones, compuesto de cinco órdenes de cuerdas que producen un sonido muy agudo. También sirve para la confección de carteras femeninas y como alimento. En zonas de México se fríe la coraza y se come como un chicharrón.
En México, especialmente en la zona del Yucatán, el huech -como allí se le conoce- es una preciada pieza de caza, por lo sabroso de su carne y por ser un plato exótico en los más caros restaurantes.El consumo de carne de armadillo, puede transmitir la enfermedad la Lepra. Debido a esto el número de armadillos ha disminuido en forma alarmante en la región.
Relativamente común en la Región Occidental con algunas extinciones locales especialmente en las áreas más secas, hubo incremento poblacional en Presidente Hayes. En la Región Oriental, debido a la alta presión de cacería y destrucción de hábitats se han extinguido localmente en varios sitios. Cabe mencionar en particular que esta especie, no está listada como especie CITES (Convenio sobre el comercio Internacional de Especies Amenazadas, por sus siglas en inglés).
Según Gardner,[5] existen cinco subespecies:
El armadillo de nueve bandas, tatú negro, jerre jerre, toche o mulita grande, (Dasypus novemcinctus) es una especie de mamífero placentario de la familia Dasypodidae emparentado con los osos hormigueros y los perezosos. Es de cuerpo pequeño y a pesar de sus patas cortas se mueve con rapidez; estas últimas poseen garras que le permiten excavar la tierra y crear madrigueras. Mide 50-60 cm aproximadamente y pesa entre 4-8 kg. Su coloración es negruzca con partes blancas y beige. En este mamífero acorazado, su armadura posee nueve bandas (de ahí su nombre científico) y es una lámina pequeña cubierta de anillos duros que cubren la parte superior de su cabeza y espalda. Carece de piel, por lo que no resiste temperaturas bajas, por ello prefiere temperaturas cálidas. Normalmente se cierra para dormir o defenderse ante un peligro, pero no es común encontrarle cerrado. Tiene dientes pero no pueden morder o masticar. Su característica más asombrosa es que posee placas dérmicas cubiertas de placas epidérmicas muy parecidas a las escamas de los reptiles. Vive desde el sur de Estados Unidos hasta Uruguay y centro de Argentina; es el armadillo con la distribución más amplia. En México se le puede encontrar en la vertiente del Pacífico, en la planicie costera del Golfo, en la zona del eje neovolcánico y de ahí hacia los estados del sur-sureste del país. Habita en cuevas, huecos, pastizales, bosques tropicales y gran variedad de áreas secas. Aunque parece más común en áreas húmedas, nunca se le ve bajo la tierra ya que no puede respirar bajo la misma, donde cavan con sus patas muy bien dotadas. Los indígenas del Chaco paraguayo gustan de su carne a veces cocinada en la propia armadura del animal. La grasa se usa con fines medicinales. Estos armadillos son exhibidos en parques zoológicos de todo el mundo debido a su peculiar aspecto. En las naciones andinas, especialmente Perú, Bolivia y Argentina, el caparazón es utilizado para construir el charango. También se usa para confeccionar carteras femeninas y como alimento. En algunas zonas de México se fríe la coraza y se come como chicharrón. En Yucatán, el huech -como ahí se le conoce- es pieza de caza muy apreciada por lo sabroso de su carne y por ser plato exótico en restaurantes de lujo; debido a esto, el número de armadillos ha disminuido en forma alarmante en la región. La IUCN 2019-1 tiene clasificada a la especie como de preocupación menor.
Üheksavöölane (Dasypus novemcinctus) on loom vöölaste sugukonda rüüvöölase perekonda kuuluv napihambuline.
Üheksavöölane on vöölaste hulgas kõige arvukam liik. Ta elas looduslikult Kesk-Argentinast põhja pool kuni Mehhikoni. Inimtegevuse tulemusena pole tema levila kahanenud, vaid hoopis laienenud, sest farmerid näevad teda kahjurputukate hävitajana. [1] Nii elab üheksavöölane tänapäeval USA-s kuni Kansase, Tennessee ja Lõuna-Carolinani. Oletatakse, et ta suudab oma levilat laiendada kuni Indiana, Ohio, Pennsylvania ja New Jerseyni.
Üheksavöölane elab metsades ja põõsastikes. Ta kaevab urge vooluveekogude kaldaisse, alati puude-põõsaste lähedusse. Urg koosneb ühest sirgest käigust. Sellesse viib mõnikord 2–8 sissepääsutunnelit, mis on kuni 7 m pikad ja 15–20 cm laiad. Uru lõpus on pesakamber, mida vooderdavad kuivad lehed ja rohi. Loom vahetab vooderdist sageli, eriti pärast vihma. Niimoodi kogunevad uruava juurde kõdunevad lehed. [1]
Kui ilm on palav, siis läheb üheksavöölane toidujahile õhtuti, aga kui jahe, siis päeval. Sealjuures liigub ta siksakiliselt kiirusega umbes 1 km/h, sest peatub alatasa mõne ussi või putuka väljakaevamiseks. Viimaseid tajub ta kuni 20 cm sügavuselt maa alt. [1]
Kui üheksavöölast jälitada, läheb ta sibavalt kõnnilt üle galopile ja püüab põgeneda urgu. Urust on teda väga raske kätte saada, sest ta kiilub end rüü ja käppade abil sinna kinni. Saba on tal libe ja kooniline ning sellest on teda samuti tülikas haarata. [1]
Jõgesid suudab üheksavöölane ületada kahel viisil. Kõigepealt suudab ta kuni 6 minutit hinge kinni hoida: see kohastumus on tal tekkinud käikude kaevamiseks. Nõnda võib ta veekogu põhja laskuda ja mööda põhja teisele kaldale joosta. Teiseks suudab üheksavöölane nii palju õhku alla neelata, et ta muutub veest kergemaks, ja siis kohmakalt ujuda.
Tavaliselt paarituvad üheksavöölased juulis. Pärast viljastumist peatub munaraku areng umbes 14 nädalaks. Looted jätkavad arengut alles oktoobris-novembris ja emasloom poegib 4 kuud hiljem, veebruaris-märtsis. Juba Alfred Brehm kirjeldas brasiillaste uskumust, et üheksavöölasel sünnib alati 4 ühest soost poega. Hiljem selgus, et see on tõsi: üheksavöölasel sünnivad ühemunanelikud, kes just selle pärast ongi alati samast soost. Vastsündinud vöölased on hästi arenenud, nägijad ja pehme rüüga. Ema toidab neid paar nädalat. 6 kuu pärast on nad juba täiskasvanu suurused. [1]
Üheksavöölase vaenlased on lisaks inimesele hunt, koiott, puuma, koer ja auto: väga palju üheksavöölasi hukkub öösel autorataste all. [1]
Üheksavöölane toob loodusele kasu sellega, et tühjadesse üheksavöölaseurgudesse saavad elama asuda teised loomad, näiteks skungid, rotthamstrid, kivikakud ja lõgismaod.
Üheksavöölast kütitakse hõrgu valge liha pärast. Luurüüd kasutatakse karbi või korvina, kusjuures looma saba seotakse peakilbise külge ja nii moodustub mugav sang. Selliseid korve vooderdatakse seest siidiga ja müüakse turistidele suveniirina. Vöölaste rüüdest valmistatakse ka muusikariistu. [1]
Üheksavöölane on Texase tunnusloom. Sealjuures laiendas ta oma levilat Texaseni alles 1800. aasta paiku.
Üheksavöölane (Dasypus novemcinctus) on loom vöölaste sugukonda rüüvöölase perekonda kuuluv napihambuline.
Üheksavöölane on vöölaste hulgas kõige arvukam liik. Ta elas looduslikult Kesk-Argentinast põhja pool kuni Mehhikoni. Inimtegevuse tulemusena pole tema levila kahanenud, vaid hoopis laienenud, sest farmerid näevad teda kahjurputukate hävitajana. Nii elab üheksavöölane tänapäeval USA-s kuni Kansase, Tennessee ja Lõuna-Carolinani. Oletatakse, et ta suudab oma levilat laiendada kuni Indiana, Ohio, Pennsylvania ja New Jerseyni.
Üheksavöölane elab metsades ja põõsastikes. Ta kaevab urge vooluveekogude kaldaisse, alati puude-põõsaste lähedusse. Urg koosneb ühest sirgest käigust. Sellesse viib mõnikord 2–8 sissepääsutunnelit, mis on kuni 7 m pikad ja 15–20 cm laiad. Uru lõpus on pesakamber, mida vooderdavad kuivad lehed ja rohi. Loom vahetab vooderdist sageli, eriti pärast vihma. Niimoodi kogunevad uruava juurde kõdunevad lehed.
Kui ilm on palav, siis läheb üheksavöölane toidujahile õhtuti, aga kui jahe, siis päeval. Sealjuures liigub ta siksakiliselt kiirusega umbes 1 km/h, sest peatub alatasa mõne ussi või putuka väljakaevamiseks. Viimaseid tajub ta kuni 20 cm sügavuselt maa alt.
Kui üheksavöölast jälitada, läheb ta sibavalt kõnnilt üle galopile ja püüab põgeneda urgu. Urust on teda väga raske kätte saada, sest ta kiilub end rüü ja käppade abil sinna kinni. Saba on tal libe ja kooniline ning sellest on teda samuti tülikas haarata.
Jõgesid suudab üheksavöölane ületada kahel viisil. Kõigepealt suudab ta kuni 6 minutit hinge kinni hoida: see kohastumus on tal tekkinud käikude kaevamiseks. Nõnda võib ta veekogu põhja laskuda ja mööda põhja teisele kaldale joosta. Teiseks suudab üheksavöölane nii palju õhku alla neelata, et ta muutub veest kergemaks, ja siis kohmakalt ujuda.
Tavaliselt paarituvad üheksavöölased juulis. Pärast viljastumist peatub munaraku areng umbes 14 nädalaks. Looted jätkavad arengut alles oktoobris-novembris ja emasloom poegib 4 kuud hiljem, veebruaris-märtsis. Juba Alfred Brehm kirjeldas brasiillaste uskumust, et üheksavöölasel sünnib alati 4 ühest soost poega. Hiljem selgus, et see on tõsi: üheksavöölasel sünnivad ühemunanelikud, kes just selle pärast ongi alati samast soost. Vastsündinud vöölased on hästi arenenud, nägijad ja pehme rüüga. Ema toidab neid paar nädalat. 6 kuu pärast on nad juba täiskasvanu suurused.
Üheksavöölase vaenlased on lisaks inimesele hunt, koiott, puuma, koer ja auto: väga palju üheksavöölasi hukkub öösel autorataste all.
Üheksavöölane toob loodusele kasu sellega, et tühjadesse üheksavöölaseurgudesse saavad elama asuda teised loomad, näiteks skungid, rotthamstrid, kivikakud ja lõgismaod.
Üheksavöölast kütitakse hõrgu valge liha pärast. Luurüüd kasutatakse karbi või korvina, kusjuures looma saba seotakse peakilbise külge ja nii moodustub mugav sang. Selliseid korve vooderdatakse seest siidiga ja müüakse turistidele suveniirina. Vöölaste rüüdest valmistatakse ka muusikariistu.
Üheksavöölane on Texase tunnusloom. Sealjuures laiendas ta oma levilat Texaseni alles 1800. aasta paiku.
Dasypus novemcinctus Dasypus generoko animalia da. Cingulata ordenaren barruko ugaztuna da. Dasypodinae azpifamilia eta Dasypodidae familian sailkatuta dago.
Dasypus novemcinctus Dasypus generoko animalia da. Cingulata ordenaren barruko ugaztuna da. Dasypodinae azpifamilia eta Dasypodidae familian sailkatuta dago.
Yhdeksänvyövyötiäinen (Dasypus novemcinctus) on vyötiäisiin kuuluva vajaahampainen. Se elää kuivilla tasangoilla Etelä-, Keski- ja Pohjois-Amerikassa.[2]
Yhdeksänvyövyötiäisen ravintoa ovat hyönteiset, pienet selkärankaiset sekä juurimukulat ja hedelmät.lähde?
Yhdeksänvyövyötiäinen painaa noin 4–8 kg, ja pituutta sillä on 40–50 cm. Häntä on lähes ruumiin pituinen. Eläimen kuono on liereä ja korvat melko isot. Vyötiäisen harteilla ja lantiolla on kaksi suurta, yhtenäistä kilpeä, joiden välissä suomut muodostavat yhdeksän poikittaista vyötä. Tämän rakenteen ansiosta ansiosta eläin voi kiertyä kokoon. Myös päässä ja hännässä on vahvoja luusuomuja.[2]
Yhdeksänvyövyötiäisestä ainutlaatuisen tekee sen kyky kloonata jälkeläisiään: naaras hedelmöittyy normaalisti, mutta ennen kuin hedelmöittyneessä munasolussa alkaa tapahtua solujakautumia, se kuroutuu neljäksi saman geeniperimän sisältäväksi munasoluksi. Sen takia yhdeksänvyövyötiäinen synnyttää kevään tullen identtiset neloset.lähde?
Yhdeksänvyövyötiäinen (Dasypus novemcinctus) on vyötiäisiin kuuluva vajaahampainen. Se elää kuivilla tasangoilla Etelä-, Keski- ja Pohjois-Amerikassa.
Tatou à neuf bandes, Tatou commun
Le tatou à neuf bandes[1] ou tatou commun[2] (Dasypus novemcinctus) est une espèce de tatous de la sous-famille des Dasypodinae. C'est l'espèce la plus répandue du genre. Il a été décrit par Linnaeus en 1758.
Le tatou à neuf bandes a une longueur sans la queue de 45 cm et une queue de 40 cm de longueur. Sa masse varie entre trois et huit kilogrammes[1].
Selon Mammal Species of the World (version 3, 2005) (3 mars 2012)[3] :
Le tatou à neuf bandes compte, chez les tatous, l'une des aires de répartitions les plus grandes. En effet, on peut le retrouver de la côte est des États-Unis au sud de l'Uruguay.
Dans le phénomène de polyembryonie monozygotique, un ovule fécondé unique aboutit à la formation de plusieurs embryons par partition du blastocyste en plusieurs parties égales après son implantation dans l’utérus. Ce mode de reproduction particulier a été rapporté chez les quatre espèces du genre Dasypus où il a été recherché : Dasypus novemcinctus, Dasypus sabanicola, Dasypus kappleri, Dasypus hybridus.
Ainsi, le tatou à neuf bandes (Dasypus novemcinctus) donne systématiquement naissance à des quadruplés génétiquement identiques[4].
L’apparition de la reproduction par polyembryonie systématique chez les tatous est généralement interprétée comme une réponse physiologique imposée par la forme particulière de l’utérus de ces espèces, qui ne présente qu’un seul site d’implantation pour le blastocyste[5].
Par ailleurs, au moins trois espèces du genre Dasypus (Dasypus novemcinctus, Dasypus hybridus et Dasypus sabanicola) sont connues pour faire partie des rares animaux, dont l’être humain, chez lesquels l’agent infectieux de la lèpre — le bacille Mycobacterium leprae — peut se développer naturellement et expérimentalement. Cette caractéristique remarquable, associée à la production systématique de portées clonales, confère aux tatous à long museau un intérêt biomédical indubitable. Ainsi, le tatou à neuf bandes (Dasypus novemcinctus) a été très tôt établi comme un animal modèle pour l’étude de la lèpre. Cependant, la production d’un vaccin efficace contre la lèpre s’est avérée difficile en utilisant cette espèce, essentiellement à cause de problèmes rencontrés dans la production in vivo de bacilles à pouvoir infectieux réduit.
En 2011, la preuve a été faite de la transmission à l'homme d'un bacille lépreux connu uniquement dans le sud des États-Unis (génome identique chez l'homme et chez le tatou)[6],[7].
Tatou à neuf bandes, Tatou commun
Le tatou à neuf bandes ou tatou commun (Dasypus novemcinctus) est une espèce de tatous de la sous-famille des Dasypodinae. C'est l'espèce la plus répandue du genre. Il a été décrit par Linnaeus en 1758.
Dasypus novemcinctus, coñecido vulgarmente como armadillo de nove bandas ou tatú[2], é unha especie de mamífero placentario da orde dos cingulados e familia dos dasipódidos.[3]
É a especie de armadillo máis estendida. Os seus antepasados orixináronse en Suramérica e noi foi até varios miles de anos máis tarde, cando se formou o istmo de Panamá, cando puido chegar até América do Norte durante o grande intercambio americano.[4]
É un animal solitario, principalmente nocturno, que se encontra en moitos tipos de hábitats, desde bosques maduros e secundarios até zonas de pasteiros e matorrais secos. É insectívoro, alimentándose principalmente de formigas, térmites e outros pequenos invertebrados.
É un mamífero acoirazado de corpo pequeno que, a pesar das súas curtas patas, se move con gran rapidez. As patas posúen garras que lle permiten escavar a terra para fabricar os seus tobos.
A súa armadura é unha delgada lámina ósea cuberta por duros aneis córneos que cobre a parte superior da cabeza, as costas, os flancos e a cola. Na metade do corpo esta armadura está interrompida por partes de pel, así que os aneis óseos forman unha sorte de cintas, nove no caso desta especie, ao que alude o seu específico, novemcinctus. Normalmente enrólase formando unha bóla para durmir, ou para defenderse ante un perigo, aínda que non é fácil encontralo deste xeito.
O seu corpo mide entre 50 e 60 cm, e o seu peso oscila entre os 4 e os 8 kg. A súa coloración é escura, negra con partes brancas e beixe. As patas dianteiras teñen 4 dedos e as traseiras, 5. Ten ao rededor de 32 dentes, a pesar do cal non pode morder ou mastigar, debido a que os dentes non teñen raíces nin esmalte.
As súas pel e armadura non lle permiten resistir temperaturas moi baixas, e por iso se encontra en zonas de temperaturas cálidas, dentro da súa ampla área de distribución, que se estende desde o sur dos Estados Unidos, e a través de México, América Central e o norte da Suramérica, até o norte da Arxentina, ao sur da Provincia de Buenos Aires, sendo o armadillo que conta cunha distribución máis ampla.[5][6][7][8]
Tamén está presente nas Antillas, en Granada e Trinidad e Tobago. Encóntrase desde o nivel do mar até os 2000 m de altura.[1]
Pode encontrarse en covas, ocos, pasteiros, bosques tropicais e nunha gran variedade de hábitats de áreas secas. É bastante frecuente en todo o Paraguai.
É un animal de hábitos nocturnos, e tímido, que se orienta polo olfacto e polo seu agudo sentido de audición. Durante o día permanece agochado nos seus tobos, escavados na terra a mediana profundidade, e polas noites aventúrase en campo aberto para cazar.
O armadillo de nove bandas é a única especie coñecida que pode inchar os seus intestinos con aire e flotar para cruzar ríos; ademais pode realizar apneas de 6 minutos, logrando cruzar polo fondo de pequenos ríos. Pode tamén saltar de 90 a 120 cm de altura no aire, sendo un particular perigo para os vehíclos nas estradas.[9]
É un animal basicamente insectívoro, que come principalmente formigas e térmites. Pero tamén outros pequenos insectos e as súas larvas, e outros invertebrados, como vermes e caracois, e incluso pequenos anfibios e raíces tuberosas. Pero o seu alimentop preferido son as formigas e os térmites.
De todos os armadillos, é o máis fértil, e as femias paren entre 4 e 10 crías por camada, o que explica que sexan os máis frecuentes. Alcanzan a madurez sexual ao ano de idade. Para reproducírense constrúen covas múltiples ou tobos de 0,5 a 3,5 m de longo, interconectadas. O período reprodutivo vai de agosto a novembro. A xestación é de 120 días. As crías mantéñene agochadas nos tobos até que chegan á idade necesaria para valerse por si soas. Durante ese tempo, os pequenos son aleitados pola súa nai antes de que esta lles aprenda a capturar insectos.
A especie foi descrita polo naturalista sueco Carl von Linné (Linneo) na 10ª edición do seu Systema Naturae.[3]
Ademais de polo nome que lle impuxo Linneo, e que é hoxe o considerado como válido, a especie coñeceuse tamén ao longo do tempo polos sinónimos seguintes:[3]
Na actualidade recoñécense, dentro da especie, as seguintes seis subespecies:[3][10]
Os indíxenas do Chaco paraguaio gustan moito da carne do armadillo de nove bandas ou tatú, que é parte da súa dieta. Moita veces cociñan a carne na propia armadura do armadillo.
Ademais, a graxa deste animal utilízase con fins medicinais. Con ela elabóranse xaropes caseiros para combater a tose, e doenzas como a bronquite, a asma, a reuma, e golpes, chagas, etc.
Este armadillo é dócil, e non presenta perigo ningún, excepto polas sus patas con largas e firmes uñas. Por iso algunhas persons téñenos como mascota, aínda que son moi escorregadizos e, se non teñen unha gaiola segura, poden escavar pozos moi profundos e causar danos nas tubaxes.
Nos países andinos, especialmente Perú, Bolivia e Arxentina, a armadura do armadillo utilízase para construír un instrumento musical chamado charango, semellante a unha guitarra pero de reducidas dimensións, e composto de cinco ordes de cordas que producen un son moi agudo.
Tamén serve para a confección de carteiras femininas e como alimento.
En diversas zonas de México fríxese na coiraza e cómese como un roxón. Nesta país, especialmente na zona do Iucatán, o huech —como alí se coñece— é unha prezada peza de caza, polo saboroso da súa carne e por ser un prato exótico nos máis caros restaurantes. Debido a isto o número de armadillos diminuíu de forma alarmante na rexión.
A Unión Internacional para a Conservación da Natureza e dos Recursos Naturais (UICN), desde o ano 2006, vén cualificando o status da especie como LC (pouco preocupante), cualificación que mantén a día de hoxe (2016), debido á súa larga distribución, á suposta gran poboación, á súa tolerancia á alteración dos seus hábitats, e a que non existen evidencias dunha diminución importante da poboación.[1]
É relativamente común na Rexión Occidental de Paraguai, con algunhas extincións locais especialmente nas áreas máis secas, pero rexistrouse un incremento poboacional no departamento Presidente Hayes. Na Rexión Oriental, debido á alta presión exercida pola caza e á destrución de hábitats extinguiuse localmente en varios sitios.
Cómpre mencionar en particular que esta especie non está listada no CITES (Convención sobre o Comercio Internacional de Especies Ameazadas de fauna e flora silvestres), acordo internacional concertado entre os gobernos para asegurar que o comercio internacional de espécimes de animais e plantas salvaxes non ameace a súa supervivencia no seu medio natural.
Dasypus novemcinctus, coñecido vulgarmente como armadillo de nove bandas ou tatú, é unha especie de mamífero placentario da orde dos cingulados e familia dos dasipódidos.
É a especie de armadillo máis estendida. Os seus antepasados orixináronse en Suramérica e noi foi até varios miles de anos máis tarde, cando se formou o istmo de Panamá, cando puido chegar até América do Norte durante o grande intercambio americano.
É un animal solitario, principalmente nocturno, que se encontra en moitos tipos de hábitats, desde bosques maduros e secundarios até zonas de pasteiros e matorrais secos. É insectívoro, alimentándose principalmente de formigas, térmites e outros pequenos invertebrados.
Devetopojasni armadil (lat. Dasypus novemcinctus) je sisavac iz reda Cingulata.
Ima široko rasprostranjenje i česta je vrsta.
Areal vrste obuhvaća veći broj država. Devetopojasni armadil ima stanište u: Panami, Argentini, Trinidadu i Tobagu, Grenadi, Sjedinjenim Američkim Državama, Brazilu, Meksiku, Venezueli, Kolumbiji, Peruu, Ekvadoru, Boliviji, Paragvaju, Nikaragvi, Kostarici, Gvatemali, Hondurasu, Salvadoru, Belizeu, Gvajani, Surinamu, Francuskoj Gvajani i Urugvaju.
Devetopojasni armadil je najrašireniji od svih armadila.[1] Njegov preci nastali su u Južnoj Americi, gdje su ostali tisućama godina, sve dok nije nastala prevlaka Panama preko, koje su došli u Sjevernu Ameriku kao dio Velike američke razmjene životinja.
Općenito teži 2,5 do 6,5 kg, iako najveći primjerci mogu težiti do 10 kg. To je jedan od najvećih vrsta armadila.[2] Glava i tijelo dugi su 38-58 cm, a zajedno s 26-53 cm dugim repom, ukupno je dug 64-107 cm dug. Ima devet okomitih pojasa (kolutova) na sredini tijela.
Devetopojasni armadil je usamljena, uglavnom noćna životinja, koja se nalazi u mnogim vrstama staništa, od zrelih i sekundarnih prašuma do travnjaka i pustinja i vegetacija sušnih područja. Kukcojed je, hrani se uglavnom mravima, termitima i drugim malim beskralježnjacima. Može skočiti 91-120 cm ravno u zrak, ako je uplašen, što je posebno opasno na cestama.[3]
Proglašen je jednim od simbola Teksasa.
Devetopojasni armadil (lat. Dasypus novemcinctus) je sisavac iz reda Cingulata.
Ima široko rasprostranjenje i česta je vrsta.
L'armadillo comune o armadillo a nove fasce (Dasypus novemcinctus Linnaeus, 1757) è un mammifero appartenente alla famiglia Dasypodidae, diffuso in America centro-meridionale.[2]
Il nome comune deriva dalla caratteristica corazza presente sul dorso dell'animale. In spagnolo, infatti, armadillo è un diminutivo che significa "munito di armatura e di piccole dimensioni", che gli venne dato nel XVI secolo dai primi conquistadores.
Originatisi in Sudamerica, che ai tempi era una gigantesca isola-continente con un'altissima percentuale di endemismi, gli antenati dell'attuale armadillo a nove fasce beneficiarono della formazione (avvenuta attorno ai 3 milioni di anni fa) dell'Istmo di Panama, essendo stati fra i pochi animali che migrarono da sud verso nord durante il Grande Scambio Americano. A tutt'oggi, assieme a poche altre specie (fra le quali l'opossum della Virginia), l'armadillo a nove fasce continua ad espandere il proprio areale, in direzione nord-est.
Gli armadilli a nove fasce misurano fra i 40 e i 60 cm di lunghezza, cui se ne sommano all'incirca altrettanti (25–50 cm) spettanti alla coda. Un armadillo può misurare perciò fino a 110 cm di lunghezza, per un peso che oscilla fra i 5 e i 10 kg. L'altezza alla spalla è sempre inferiore ai 30 cm.
Il corpo dell'armadillo appare tozzo e a forma di fagiolo rovesciato: esso è ricoperto da squame ossificate, ricoperte a loro volta da altre scaglie epidermiche di natura cheratinica, interconnesse tramite lembi di pelle che garantiscono flessibilità. Le vertebre dorsali dell'armadillo presentano particolari adattamenti che le predispongono all'ancoraggio della corazza[3].
Questa armatura ricopre il dorso, i fianchi, la testa, la coda e la superficie esterna delle zampe: il ventre e la parte interna delle zampe sono invece sprovvisti di armatura, al posto della quale presentano però una pelle molto spessa e un rado pelame ispido. Come suggerisce il nome, l'armadillo a nove fasce presenta nove (ma in alcune popolazioni anche un numero superiore o inferiore) semicerchi cheratinici a metà del corpo, che permettono al corpo sufficiente mobilità in modo tale da far piegare l'animale su sé stesso: a differenza degli armadilli dalle tre fasce del genere Tolypeutes, tuttavia, questa specie non è in grado di chiudersi a palla.
L'armadillo a nove fasce è di colore grigiastro con chiazze rosate presenti in particolare nelle zone di pelle nuda (muso, guance, ventre) e a livello delle fasce e delle scapole: i peli della regione ventrale sono grigio-giallastro.
Le zampe sono corte e tozze e presentano quattro dita ciascuna le anteriori, cinque le posteriori: esse sono all'incirca della stessa lunghezza. Le zampe anteriori possiedono grosse unghie (in particolare l'unghia del medio) adatte per le operazioni di scavo, mentre le zampe posteriori hanno unghie più piccole, utilizzate per fare presa sul suolo. La coda, molto larga alla base, è di forma conica e ricoperta da anelli di cheratina.
La testa presenta muso allungato e orecchie grandi e di forma romboidale: il senso dell'udito, tuttavia, è assai meno sviluppato rispetto all'olfatto, che in questi animali è sopraffino. Gli occhi sono piccoli, posti lateralmente sul capo e protetti da spesse palpebre: la vista è piuttosto debole e consente all'animale di vedere unicamente oggetti poco distanti. Il lungo muso conico è munito di primitivi denti di forma conica, privi di smalto e con radici aperte. Gli armadilli, come osservabile anche negli altri sdentati, possiedono unicamente molari: gli incisivi, sebbene si formino a livello embrionale, generalmente degenerano durante lo sviluppo. Nelle bocca trova inoltre posto una lunga e robusta lingua, utilizzata per catturare le prede e schiacciarle contro il palato prima di inghiottirle. Il senso del gusto, tuttavia, appare poco sviluppato, in virtù della scarsa densità di papille gustative.
L'armadillo dalle nove fasce è un animale tendenzialmente solitario, dalle abitudini crepuscolari e notturne: può capitare tuttavia di osservarne coppie o, più raramente, piccoli gruppi di 4-5 individui, così come è possibile osservare armadilli durante il giorno nei periodi freddi o con cielo coperto. I giovani tendono a uscire dalle tane prima degli adulti, probabilmente per ridurre il rischio di incappare in predatori.
Durante il giorno si nasconde in tane che scava da sé e che si estendono nel sottosuolo fino a 7,6 m di lunghezza e 2,1 m di profondità: ciascun armadillo può scavare anche 12 tane nel proprio territorio (anche se il numero medio di tane in un territorio è di 4-5) che vengono utilizzate a rotazione, in modo tale che le prede si nascondano nelle altre tane mentre l'animale ne utilizza una, sicché al suo ritorno possa trovare un abbondante banchetto. Specialmente nella stagione fredda, non è raro che più armadilli (fino a 12) si radunino in un'unica tana per tenersi caldi a vicenda, così come durante la stagione riproduttiva le coppie sono solite condividere la tana[4]. Gli armadilli dalle nove fasce tendono a celare l'ingresso delle proprie tane con rami e sterpi, mentre è abbastanza insolito che ne foderino l'interno con erbe e foglie secche: ciascuna tana può inoltre avere più entrate per confondere i predatori, ma l'animale tende in genere a servirsi sempre dello stesso accesso per entrare e uscire.
Il territorio ha un'estensione che va dagli 0,63 ai 20 ettari, in base alla maggiore o minore disponibilità di cibo e acqua al suo interno (e probabilmente anche in base alla minore o maggiore età dell'occupante)[5]: esso viene delimitato con urina, feci e col secreto delle ghiandole odorifere presenti su zampe, sottocoda, muso e palpebre: i secreti vengono rilasciati in punti strategici, come grosse rocce, tronchi caduti e sentieri lungo i quali l'animale si muove più di frequente. I territori dei maschi sono fino al 50% più grandi di quelli delle femmine e spesso le loro aree periferiche si sovrappongono sia coi territori di queste ultime che con quelli di altri maschi. Le femmine invece hanno territori ben definiti ed esclusivi. Sebbene gli armadilli non siano animali particolarmente territoriali, in caso di violazione di territorio possono avvenire brevi zuffe fatte di zampate e rapidi inseguimenti, accompagnati da acuti stridii. Prima di giungere a ciò, tuttavia, gli animali passano del tempo ad annusarsi vicendevolmente il posteriore, dove si trovano le ghiandole anali che secernono una sostanza giallastra dall'odore pungente: in tal modo, essi ricavano informazioni sull'età e la condizione sessuale dell'intruso. Le femmine gravide o con piccoli ed i vecchi maschi che hanno fiutato una femmina in estro tendono a mostrare aggressività maggiore verso i conspecifici[6].
Un piccolo numero di armadilli dalle nove fasce sembrano inoltre non stabilirsi in un territorio, ma vagare attraverso i territori di altri esemplari.
L'armadillo passa la maggior parte del proprio tempo ispezionando il suolo alla ricerca di cibo, fermandosi di tanto in tanto per annusare l'aria in cerca di segnali di pericolo. Sebbene disponga dell'armatura, che lo rende virtualmente immune a molti predatori, se minacciato questo animale si mostra capace di gesti atletici inaspettati, correndo via a gran velocità e compiendo balzi alti fino a 120 cm. Generalmente, se attaccato l'armadillo dalle nove fasce preferisce però scavare rapidamente una buca, nella quale si puntella con le zampe, mostrando al nemico il quarto posteriore corazzato: tattica questa molto efficace contro numerosi potenziali predatori (grosse martore, canidi selvatici etc.), ma che rende l'armadillo una preda estremamente semplice da catturare per l'uomo.
L'armadillo è inoltre un eccellente scavatore: questo animale può scavare a gran velocità, dissodando la terra con le grosse unghie delle zampe anteriori ed allontanandola con quelle posteriori. Sebbene la sua specialità sia lo scavo, l'armadillo si dimostra anche un ottimo nuotatore: esso può attraversare tratti d'acqua sia galleggiando (ingoiando aria, riempiendone così l'intestino) che correndo sul fondo, essendo in grado di trattenere il respiro per più di 6 minuti[7]. Questa abilità torna particolarmente utile all'animale durante le operazioni di scavo, in quanto impedisce al terricio smosso di intasare le vie respiratorie nasali e contemporaneamente fa sì che l'animale non debba fermarsi per riprendere fiato, fatto questo particolarmente prezioso in caso di fuga da predatori.
L'armadillo a nove fasce è un animale principalmente insettivoro, specializzato nel nutrirsi di formiche e termiti. Tuttavia esso si dimostra di bocca molto buona (il che ne spiega la grande diffusione) e non disdegna di mangiare coleotteri e altri artropodi, nonché le loro larve, oltre che lombrichi, piccoli rettili ed anfibi (specialmente nei mesi invernali, quando questi animali sono lenti e costituiscono facili prede) e uova, di cui va particolarmente ghiotto: in alcuni casi sono stati osservati armadilli uccidere e mangiare coniglietti neonati. Occasionalmente può integrare la dieta con frutti (ad esempio in Texas durante il periodo di maturazione dei cachi questi frutti rappresentano anche l'80% della dieta degli armadilli locali[8]), bacche, funghi e carcasse di animali, sebbene in quest'ultimo caso non è del tutto chiaro se l'animale si cibi attivamente della carne o degli insetti e delle loro larve che si trovano in essa.
Per cercare il cibo, l'armadillo perlustra il terreno frugando nel suolo e fra le foglie morte col lungo muso, affondando la testa fino a 20 cm nel terreno ed afferrando il cibo con la lunga lingua. Quando fiuta una potenziale preda, l'animale comincia a scavare una fossa di forma conica nel terreno, col muso che non viene mai sollevato, ma anzi spinto a profondità sempre maggiore: una volta raggiunta, la preda viene frantumata e mangiata frettolosamente, dopodiché l'animale si rimette in cammino. Si tratta di animali molto voraci: in un solo pasto, un armadillo dalle nove fasce può mangiare anche 40.000 formiche.
Le femmine sono dotate di un apparato riproduttivo abbastanza semplice, con un utero tubolare ed un grosso clitoride esterno: i maschi non hanno invece borsa scrotale, ma i testicoli sono interni al corpo.
I maschi avvertono la presenza di femmine ricettive grazie ai segnali odorosi che esse lasciano: sebbene l'accoppiamento possa avvenire in qualsiasi periodo dell'anno (si registrano però picchi nei mesi estivi), nella maggior parte delle femmine l'ovulazione avviene all'inizio del periodo caldo (giugno-luglio nell'emisfero boreale, novembre-dicembre in quello australe).
L'impianto dell'embrione non è immediato, ma avviene fino a 14 settimane dopo l'accoppiamento, dimodoché i piccoli nascano durante la primavera successiva, quando il cibo è abbondante. Ciò è dovuto al fatto che la femmina di armadillo è in grado di bloccare lo sviluppo dell'ovulo fecondato allo stadio di blastocisti, con conseguente impianto ritardato di quest'ultimo nell'utero: l'armadillo condivide questa particolare caratteristica con alcune specie di Mustelidi. Durante questo periodo di quiescenza, la femmina provvede a nutrire l'embrione con appositi secreti uterini[9].
La gestazione dura circa 120 giorni, al termine dei quali vengono generalmente dati alla luce 4 cuccioli (sebbene se ne possano contare in una cucciolata da 2 a 12) che presentano già artigli e corazza ben formati, ma non ancora del tutto induriti. Altra peculiarità è che i cuccioli della nidiata si sviluppano in condizioni di omozigosi e sono perciò gemelli, identici sotto il profilo genetico e dello stesso sesso: tuttavia ciascuno dei cuccioli si sviluppa in una propria sacca amniotica[10]. In vista del parto, la femmina costruisce una tana in una spaccatura fra le rocce, trasportando con le zampe anteriori erbe e foglie secche per foderarne le pareti.
I piccoli hanno gli occhi aperti e possono camminare già alcune ore dopo la nascita: essi tuttavia sono ancora vulnerabili e rimangono perciò al sicuro nella tana per alcune settimane. Generalmente le prime uscite dei piccoli dalla tana assieme alla madre coincidono con lo svezzamento, che avviene attorno al mese d'età: la madre continua tuttavia ad allattare i cuccioli fino al terzo mese di vita. I piccoli possono rimanere con la madre fino a 6 mesi d'età, dormendo nella stessa tana e condividendone il territorio: tendono però ad allontanarsi entro l'inizio del loro primo inverno, generalmente scacciati da un maschio bramoso di accoppiarsi con la madre.
La maturità sessuale viene raggiunta fra i 6 e i 12 mesi d'età, anche se un armadillo dalle nove fasce difficilmente riesce a riprodursi prima del compimento del quarto anno d'età.
L'aspettativa di vita di un armadillo dalle nove fasce è di circa 15-20 anni in cattività, con l'esemplare più vecchio mai registrato vissuto fino a 23 anni: in natura, l'armadillo tende a vivere meno di 10 anni[11].
Inizialmente diffuso in un già vasto areale, che andava dalla pampa sudamericana al Messico settentrionale, verso la metà del XIX secolo l'armadillo a nove fasce oltrepassò (non è chiaro se per opera dell'uomo o spontaneamente) il Rio Grande: all'incirca nello stesso periodo risale l'introduzione di questo animale in Florida. Nel 1995 la specie era naturalizzata, oltre che in Florida, anche in Texas, Oklahoma, Arkansas, Mississippi, Louisiana e Alabama, mentre veniva avvistata sporadicamente in altri stati come Kansas, Missouri, Tennessee, Georgia e Carolina del Sud. Dieci anni più tardi, l'armadillo a nove fasce era naturalizzato anche in questi Stati e vennero segnalati avvistamenti di esemplari isolati in Nebraska, Illinois e Indiana[12]. Si ritiene che l'espansione verso nord dell'areale dell'armadillo a nove fasce possa continuare nei prossimi anni sino a raggiungere il New Jersey e l'Ohio: una volta raggiunti questi stati, difficilmente l'armadillo potrà procedere ancora verso nord, a causa degli inverni rigidi che caratterizzano quelle latitudini e che l'animale mal sopporta[13]. Anche senza prendere in considerazione il recente exploit della specie, si tratta comunque dell'armadillo diffuso nell'areale più vasto[14].
I motivi di tale fulminante espansione sono vari e collegati fra loro. Prima di tutto, a nord del Rio Grande mancano quasi del tutto i predatori naturali dell'armadillo, e anche l'uomo mostra scarso o nullo interesse per la caccia a questo animale (fatta eccezione per sporadiche battute di caccia, come quelle tenute nella Carolina del Nord[15][16]): in tali condizioni, esso ha potuto così proliferare indisturbato, riempiendo ben presto molte nicchie rimaste vuote ed aiutato nell'espansione dal riscaldamento globale.
Sembrerebbe che l'areale dell'armadillo a nove fasce sia in espansione anche verso sud, in Argentina e Uruguay[17].
L'habitat originario dell'armadillo a nove fasce è costituito dalle aree subtropicali con umidità abbastanza elevata e copertura vegetale rappresentata da erbe alte, cespugli e alberi radi: pertanto questo animale risulta assai comune in aree con clima simile. Tuttavia, si tratta di animali assai adattabili, che colonizzano anche aree semidesertiche (purché con presenza di fonti d'acqua perenni), praterie, paludi, foreste pluviali e persino i giardini delle case delle periferie urbane. Gli unici limiti alla diffusione di questa specie sono rappresentati dal freddo e dal clima secco, ai quali l'armadillo è assai sensibile, non essendo ricoperto da strati isolanti di pelo o di grasso che ne limitino la dispersione di acqua e calore o che permettano all'animale di andare in letargo per sfuggire a condizioni climatiche avverse. Pertanto l'armadillo è difficile da trovare in aree con scarse precipitazioni (dove il suolo è troppo duro per potervi cercare il cibo) o dove la temperatura scenda al di sotto dello zero per più di un mese all'anno (l'animale può infatti resistere per alcuni giorni senza mangiare al caldo nella sua tana, ma le gelate prolungate ne causano la morte), come ad esempio le zone montane[18].
L'armadillo a nove fasce appartiene alla famiglia dei Dasypodidae, unica sopravvissuta delle numerose che si svilupparono nell'isolamento del Sudamerica. Nell'ambito della famiglia occupa la sottofamiglia dei Dasypodinae, contenente l'unico genere Dasypus, del quale è la meglio conosciuta delle 7 (8 se si considera l'estinto Dasypus bellus) specie, tutte peraltro molto simili fra loro.
La superficiale somiglianza di questo animale con altri mammiferi bizzarri quali i pangolini e l'oritteropo ha fatto sì che in passato tutti questi animali venissero classificati insieme ai formichieri in un unico gruppo: attualmente però si tende a riconoscere una forma di parentela dell'armadillo solo coi formichieri e i bradipi, mentre i pangolini e l'oritteropo appartengono a ordini propri (rispettivamente Pholidota e Tubulidentata).
L'enorme areale occupato dalla specie ha fatto sì che ne siano state riconosciute sei sottospecie, differenti fra loro per dimensioni o tendenza a discostarsi dal numero tipico di fasce dorsali:
Le sottospecie diffuse nell'area settentrionale ed in quella meridionale dell'areale dell'armadillo tendono ad avere 8 fasce[19]. Le sottospecie diffuse negli USA, inoltre, mostrano una variabilità genetica abbastanza ridotta che ne evidenzia la discendenza da un ridotto numero di individui che arrivarono nei nuovi territori attraversando il Rio Grande[20].
Da sempre gli armadilli vengono cacciati dagli amerindi per le loro carni, considerate una prelibatezza e dal sapore simile a quello della carne suina. Anche i primi esploratori europei del Nuovo Mondo utilizzarono l'armadillo come fonte di cibo. Quando l'animale cominciò a divenire comune nel sud degli Stati Uniti, i primi coloni tedeschi cominciarono a cibarsene e lo definirono Panzerschwein, "maiale corazzato". Durante la Grande Depressione, l'armadillo a nove fasce divenne una fonte primaria di cibo per molte famiglie, al punto di essere conosciuto con l'appellativo di "maiale dei poveri"[21] o "maiale di Hoover", in riferimento all'allora presidente Herbert Hoover, ritenuto responsabile della crisi.
In Texas, l'armadillo è stato eletto (sebbene con qualche remora) l'animale-simbolo dello Stato[22],
L'armadillo a nove fasce è l'unica specie di armadillo che viene considerata potenzialmente nociva per le attività umane. Nelle aree rurali gli armadilli vengono uccisi in quanto vengono ritenuti i principali responsabili dei furti di uova nei pollai. Le loro tane possono franare sotto il peso delle mandrie di bestiame, provocando seri incidenti. Le azioni di scavo degli armadilli possono inoltre danneggiare i giardini e le aree coltivate (dove l'animale può anche impoverire i raccolti cibandosi dei vegetali, in particolare di arachidi, meloni e grano[23]), e arrivare addirittura a deteriorare le fondamenta degli edifici e provocare buche nel manto stradale.
La maggior parte degli armadilli viene tuttavia uccisa sulla strada, dove questo animale è particolarmente pericoloso: se spaventato, infatti, esso può spiccare balzi prodigiosi, che lo portano a impattare l'autoveicolo a livello del parabrezza oppure delle ruote, provocando sbandamenti che possono tradursi in incidenti anche gravi[24].
L'organismo dell'armadillo, munito di un sistema immunitario poco efficiente, è inoltre abbastanza soggetto all'infezione da parte di numerosi agenti patogeni. In particolare, l'armadillo a nove fasce viene facilmente infettato dal batterio Mycobacterium leprae (che causa la lebbra nell'uomo), dal virus Lyssavirus (che invece causa la rabbia) e dal fungo Paracoccidioides (che causa la paracoccidioidomicosi nell'uomo, senza tuttavia avere effetti apparenti sull'animale)[25]: in particolare, nel 1975 una percentuale rilevante di armadilli dalle 9 fasce (oltre il 30% di alcune popolazioni, più un ulteriore 17% che presentava anticorpi specifici, indice di esposizione ed avvenuta guarigione[8]) era affetta da lebbra.
Per questo motivo, l'armadillo dalle nove fasce viene utilizzato come cavia da laboratorio per capire i meccanismi di diffusione di queste malattie e studiarne eventuali cure.
Tuttavia, l'armadillo a nove fasce non sembra risentire in maniera eccessiva delle minacce che gli pervengono da parte dell'uomo, tant'è vero che il suo areale è in continua espansione, sia verso nord che verso sud.
L'armadillo comune o armadillo a nove fasce (Dasypus novemcinctus Linnaeus, 1757) è un mammifero appartenente alla famiglia Dasypodidae, diffuso in America centro-meridionale.
Il nome comune deriva dalla caratteristica corazza presente sul dorso dell'animale. In spagnolo, infatti, armadillo è un diminutivo che significa "munito di armatura e di piccole dimensioni", che gli venne dato nel XVI secolo dai primi conquistadores.
Originatisi in Sudamerica, che ai tempi era una gigantesca isola-continente con un'altissima percentuale di endemismi, gli antenati dell'attuale armadillo a nove fasce beneficiarono della formazione (avvenuta attorno ai 3 milioni di anni fa) dell'Istmo di Panama, essendo stati fra i pochi animali che migrarono da sud verso nord durante il Grande Scambio Americano. A tutt'oggi, assieme a poche altre specie (fra le quali l'opossum della Virginia), l'armadillo a nove fasce continua ad espandere il proprio areale, in direzione nord-est.
Devynjuostis šarvuotis (lot. Dasypus novemcinctus, angl. Nine-banded Armadillo) – šarvuotinių (Dasypodidae) šeimos žinduolis. Plačiausiai paplitęs iš visų šarvuočių rūšių. Paplitęs JAV pietuose, Vidurio Amerikoje ir Pietų Amerikos šiaurėje. Aktyvus tik naktį ir dažniausiai gyvena po vieną.
Užauga iki 80 cm, uodega 30-40 cm ilgio. Patelės po 120 dienų nėštumo dažniausiai atsiveda 4 jauniklius. Gyvena 12-15 metų. Minta beveik viskuo, bet dažniausiai riešutais, vaisiais. Vikiteka
Devynjuostis šarvuotis (lot. Dasypus novemcinctus, angl. Nine-banded Armadillo) – šarvuotinių (Dasypodidae) šeimos žinduolis. Plačiausiai paplitęs iš visų šarvuočių rūšių. Paplitęs JAV pietuose, Vidurio Amerikoje ir Pietų Amerikos šiaurėje. Aktyvus tik naktį ir dažniausiai gyvena po vieną.
Užauga iki 80 cm, uodega 30-40 cm ilgio. Patelės po 120 dienų nėštumo dažniausiai atsiveda 4 jauniklius. Gyvena 12-15 metų. Minta beveik viskuo, bet dažniausiai riešutais, vaisiais. Vikiteka
Gardeguna bruņnesis, arī deviņjoslu bruņnesis (Dasypus novemcinctus), ir Amerikas placentāļu (Xenarthra) bruņnešu dzimtas (Dasypodidae) visizplatītākā suga. Sastopams no ASV dienviddaļas (no Kanzasas štata līdz Misūri), cauri Meksikai un Centrālajai Amerikai, līdz pat Argentīnai un Urugvajai dienvidos.
Bruņnešu ķermeņa garums sasniedz līdz 60 cm, astes garums — 30–40 cm, bet svars 3,6-7,6 kg. Šiem dzīvniekiem cietās kaulveida plāksnes veido bruņas, kas ir veiksmīga aizsardzība pret ienaidniekiem. Elastīgi savienotās plāksnes uz muguras ir izvietotas šķērsām svītrās.
Priekšējo un pakaļējo ekstremitāšu spēcīgie nagi galvenokārt kalpo zemes rakšanai, barības meklēšanai un alas celtniecībā vai tad, kad bruņnesis mēģina paslēpties no plēsējiem. Līdz ar to galvu, kājas un asti sargā stipri vairogi.
Bruņnešiem ķermeņa apakšdaļā nav bruņu. Briesmu gadījumā bruņnesis ievelk kājas zem sevis un piespiežas zemei.
Deviņjoslu jeb gardeguna bruņnesis spēj izdzīvot gan sausos tuksnešos, gan aukstos reģionos. Labi jūtas gan atklātā teritorijā, gan Dienvidamerikas lietus mežos.
Visi bruņneši galvenokārt ir nakts dzīvnieki. Dienā guļ savās dziļajās alās, kur nav jābaidās no ienaidniekiem. Pieaugušam bruņnesim nepietiek ar vienu alu, dažiem ir pat 12 slēptuves. Alas izrok ar stiprajām priekškājām, bet zemi izgrūž ar pakaļkājām. Īstā ala atrodas 50 centimetrus līdz 3,5 metrus dziļi zem zemes un sastāv no koridoru labirintiem, kuru garums sasniedz septiņus metrus.
Vismaz divi koridori paplašinās vienā vietā, veidojot telpu, kas bagātīgi izklāta ar zāli.
Deviņjoslu bruņnesis bieži vien dala savu mājokli ar citiem savas sugas un dzimuma pārstāvjiem. Katram dzīvniekam ir savs dzīvoklis, bet tēviņu iecirkņi bieži vien daļēji pārklājas, reizēm pat ar mātīšu iecirkņiem.
Bruņnesis savu teritoriju iezīmē — ar dziedzeru izdalījumiem, kas atrodas dažādās ķermeņa vietās.
Dienas laikā bruņneši uzturas alā, kas atrodas tuvāk nakts gaitu trasei.
Iestājoties krēslai, deviņjoslu bruņnesis pamet savu pazemes slēpni un dodas barības meklējumos. Viņa ēdienkarte ir ļoti daudzveidīga: kukaiņi, mazi mugurkaulnieki, putnu olas, augļi, saknes, sēnes un maita.
Deviņjoslu bruņnesis sameklē barību galvenokārt ar lieliskās ožas palīdzību. Apkārtni pārmeklē, degunu noliecis pie zemes, un neizlaiž nevienu vietu, kur varētu atrasties kaut kas ēdams. Pagarinātajam degunam ir īpaši jūtīgas nāsis. Kad bruņnesis zem zemes sajūt barību, nekavējoties sāk rakt. Zemi uzrok ar spēcīgajiem priekškāju nagiem, sagrūž zem ķermeņa un ar regulārām atstarpēm izgrūž ar pakaļkājām. Rakšanas ātrums ir krietni iespaidīgs. Lai nepazaudētu medījuma smaku, rokot stipri piespiežas zemei. Dzīvnieki, kas dzīvo teritorijās vairāk uz dienvidiem, galvenokārt pārtiek no skudrām un termītiem.
Parasti deviņjoslu jeb gardeguna bruņneši pārojas vasarā — dažādos laikos, atkarībā no apdzīvotā reģiona. Dzimumgatavību viņi sasniedz 6-12 mēnešu vecumā. Tā kā viņiem ir vāja redze un dzirde, tiek uzskatīts, ka tēviņš pēc ožas nosaka, vai mātīte ir gatava pāroties. Apaugļotā olšūna apmēram pēc trīs mēnešiem iesakņojas dzemdes sieniņā. Tas pagarina augļa attīstību, tādēļ mazuļi piedzimst tikai nākamajā pavasarī, kad netrūkst barības. Visbiežāk mātītei piedzimst 4 mazuļi. Pirmajās dienās pēc piedzimšanas viņu āda ir rozā krāsā, maiga un mīksta, bet turpmākajās nedēļās tā sacietē un izveidojas raksturīgās bruņas.
Mātīte baro mazuļus ar pienu vairākas nedēļas. Kad barošana ir pārtraukta, vēl īsu brīdi māte paliek kopā ar mazuļiem, pēc tam visi izšķiras un mazie sāk vientuļnieku dzīvi. Bruņnešu dzīves ilgums ir 12 - 15 gadi.[1].
Bruņneši ir tā savairojušies, ka dažos reģionos tos uzskata par kaitīgiem. Reizēm bruņneši tiek izmantoti bioloģiskajā cīņā pret kukaiņiem. Bruņnešu rakšanās ievērojami paātrina augsnes eroziju.
Gardeguna bruņnesis, arī deviņjoslu bruņnesis (Dasypus novemcinctus), ir Amerikas placentāļu (Xenarthra) bruņnešu dzimtas (Dasypodidae) visizplatītākā suga. Sastopams no ASV dienviddaļas (no Kanzasas štata līdz Misūri), cauri Meksikai un Centrālajai Amerikai, līdz pat Argentīnai un Urugvajai dienvidos.
Het negenbandgordeldier (Dasypus novemcinctus) is een zoogdier uit de familie van de gordeldieren (Dasypodidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd in 1758 gepubliceerd door Carl Linnaeus.[2]
Bij deze soort bestaat het pantser op zijn rug uit acht tot tien (meestal negen) gordels, verbonden door buigzaam weefsel. De hoornplaten en de leerachtige huid nemen een zesde deel van het lichaamsgewicht voor hun rekening. De lichaamslengte bedraagt 35 tot 57 cm, de staartlengte 24 tot 45 cm en het gewicht 2,5 tot 6,5 kg.
Het negenbandgordeldier komt oorspronkelijk uit Latijns-Amerika, maar komt sinds de jaren 1880 ook voor in de Verenigde Staten, en rukt sindsdien naar het noorden en oosten op. Hun biotoop bestaat uit bossen, grasland en voorstedelijk gebied. Ze zijn slecht bestand tegen kou, aangezien ze weinig behaard zijn en geen winterslaap houden. Ze leven in ondergrondse burchten.[3]
Bij het negenbandgordeldier komt polyembryonie voor. Het vrouwtje krijgt meestal twee of vier jongen: een eeneiige twee- of vierling. De vrouwtjes zijn na één jaar vruchtbaar.[3]
Negenbandgordeldieren zijn omnivoor en voeden zich met mieren, vogels, vruchten en wortels.[3]
Deze solitaire dieren worden in de Verenigde Staten veel door auto's doodgereden. Ze hebben de eigenaardige eigenschap om in de lucht te springen als er gevaar dreigt. Als de wielen van de auto's ze niet raken, springen ze vaak zelf tegen de voor- of onderkant van de auto.
Lang is gedacht dat het gordeldier, buiten de mens, het enige dier is dat aan lepra kan lijden. Ondertussen weet men dat de ziekte ook kan voorkomen bij chimpansees en mangabey-apen.
Bronnen, noten en/of referentiesHet negenbandgordeldier (Dasypus novemcinctus) is een zoogdier uit de familie van de gordeldieren (Dasypodidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd in 1758 gepubliceerd door Carl Linnaeus.
Pancernik dziewięciopaskowy[3], także: pancernik długoogonowy, peba, tatusja[4] (Dasypus novemcinctus) – gatunek ssaka lądowego z rodziny pancerników. Prowadzi nocny tryb życia. Występuje na obszarze obu Ameryk. Zamieszkuje nory różnorodnych terenów. Ssaka tego można spotkać w USA w stanach Kansas, Missouri i Teksas oraz w Meksyku, Panamie, Brazylii, Argentynie i na południu Urugwaju.
Zwierzę to wraz z ogonem (~70% długości ciała) osiąga długość około 36,5–105 cm, z czego 12,5–48,3 cm przypada na ogon, i masę 1–10 kg[5]. Przednie kończyny wyposażone są w 4 palce z długimi, mocnymi pazurami. Tylne kończyny posiadają 5 palców. Ciało pokryte jest pancerzem formującym 8–9 poprzecznych pierścieni, także na długim ogonie[5].
Żywi się owadami, pająkami, płazami, małymi ssakami (wiadome jest, że może zjadać młode zajęczaków Sylvilagus), ptasimi jajami i pisklętami, padliną[5].
Do kopulacji osobników w Ameryce Północnej dochodzi zwykle w lipcu i sierpniu. Okres ciąży samic jest wydłużony przez opóźnione zagnieżdżenie się zarodka w macicy (implantacja) i trwa mniej więcej 120 dni. Zapłodniona komórka jajowa dzieli się na cztery komórki potomne, z których rozwijają się identyczne pod względem genetycznym czworaczki. Zdarzały się mioty z 2–3 lub 6-ma młodymi, jednak samica posiada tylko cztery sutki. Młode zostają odstawione przez matkę od mleka w wieku 4–5 miesięcy. Osiągają dojrzałość płciową w 1. roku życia[5].
Pancernik dziewięciopaskowy, także: pancernik długoogonowy, peba, tatusja (Dasypus novemcinctus) – gatunek ssaka lądowego z rodziny pancerników. Prowadzi nocny tryb życia. Występuje na obszarze obu Ameryk. Zamieszkuje nory różnorodnych terenów. Ssaka tego można spotkać w USA w stanach Kansas, Missouri i Teksas oraz w Meksyku, Panamie, Brazylii, Argentynie i na południu Urugwaju.
Tatu-galinha (nome científico: Dasypus novemcinctus), também conhecido como tatu-verdadeiro, tatu-de-folha, tatu-veado, tatu-liso e tatuetê,[2][3] é um tatu de médio porte encontrado nas Américas do Norte, Central e do Sul, tornando-o o mais comum dos tatus.[4] Seus ancestrais se originaram na América do Sul e permaneceram lá até que a formação do istmo do Panamá permitiu que entrassem na América do Norte como parte do Grande Intercâmbio Americano. É um animal solitário, principalmente noturno,[5][6] encontrado em muitos tipos de habitats, desde florestas tropicais maduras e secundárias até pastagens e matagais secos. É insetívoro, alimentando-se principalmente de formigas, cupins e outros pequenos invertebrados. Pode pular de 91 a 122 centímetros em linha reta no ar se estiver suficientemente assustado, tornando-se um perigo particular nas estradas.[7] É o pequeno mamífero do estado do Texas.
"Tatu-galinha" é uma referência ao sabor de sua carne, que se assemelha à da galinha, bem como ao fato de possuir pelos parecidos com penas em suas patas. "Tatuetê" se origina do tupi tatue'té, "tatu verdadeiro".[3] No vernáculo é designado haru (cuazá);[8] *jêwo; *wêciʔ (tatu-galinha; Proto-macu oriental);[9] iamaiminí, iohú (tatu-galinha) e parampxí (tatu-liso; iranxe);[10] e purususu (tatu-liso; chiquitano).[11]
As subespécies da América do Norte exibem variabilidade genética reduzida em comparação com as subespécies da América do Sul, indicando que os tatus da América do Norte descendem de um número relativamente pequeno de indivíduos que migraram do sul do Rio Grande.[12]
Os tatus-galinha geralmente pesam de 2,5–6,5 quilos (5,5–14,3 libras), embora os maiores espécimes possam pesar até 10 quilos (22 libras). São uma das maiores espécies de tatus. O comprimento da cabeça e do corpo é de 38–58 centímetros (15–23 polegadas), que se combina com a cauda de 26–53 centímetros (10–21 polegadas), totalizando um comprimento de 64–107 centímetros (25–42 polegadas). Eles têm de 15 a 25 cm (5,9 a 9,8 polegadas) De altura no topo da concha.[13][14] A camada externa é composta de placas dérmicas ossificadas cobertas por escamas epidérmicas queratinizadas e não sobrepostas, que são conectadas por faixas flexíveis de pele. Esta armadura cobre as costas, os lados, a cabeça, a cauda e as superfícies externas das pernas. A parte inferior do corpo e as superfícies internas das pernas não têm proteção blindada. Em vez disso, são cobertas por uma pele dura e uma camada de cabelo áspero. As vértebras se fixam na carapaça.[12] As garras nos dedos médios dos pés dianteiros são alongadas para cavar, embora não no mesmo grau que as do tatu-canastra, muito maior da América do Sul.[15]
Sua baixa taxa metabólica e baixa termorregulação os tornam mais adequados para ambientes semitropicais. Ao contrário dos tatus-bola sul-americanos, o tatu-galinha não pode se enrolar como uma bola. No entanto, é capaz de flutuar através dos rios inflando seus intestinos ou afundando e correndo em seus leitos. O segundo é possível devido à sua capacidade de prender a respiração por até seis minutos, uma adaptação originalmente desenvolvida para permitir que o animal mantenha o focinho submerso no solo por longos períodos durante o forrageamento. Embora nove seja o seu número típico de bandas, o número real varia de acordo com a área geográfica. Os tatus possuem os dentes típicos de todas as preguiças e tamanduás. Os dentes são todos molares pequenos em forma de pinos com raízes abertas e sem esmalte. Os incisivos se formam nos embriões, mas degeneram rapidamente e geralmente estão ausentes no nascimento.[12]
O tatu-galinha evoluiu em um ambiente quente e chuvoso e ainda é mais comumente encontrado em regiões que lembram seu habitat ancestral. Como um animal muito adaptável, porém, também pode ser encontrado em matagais, pradarias abertas e florestas tropicais. Não pode prosperar em ambientes particularmente frios ou secos, pois sua grande área de superfície, que não é bem isolada por gordura, o torna especialmente suscetível à perda de calor e água.[15]
O tatu-galinha vem expandindo rapidamente sua área de distribuição ao norte e ao leste nos Estados Unidos, onde é a única espécie de tatu de ocorrência regular. Cruzou o Rio Grande do México no final do século XIX e foi introduzido na Flórida mais ou menos na mesma época por humanos. Em 1995, a espécie já estava bem estabelecida no Texas, Oclaoma, Luisiana, Arcansas, Mississípi, Alabama, Geórgia e Flórida, e foi avistada em lugares distantes como Cansas, Missuri, Tenessi, Quentuqui e Carolina do Sul. Uma década depois, se estabeleceu em todas essas áreas e continuou sua migração, sendo avistado ao norte, no sul de Nebrasca, Ilinóis e Indiana. A principal causa dessa rápida expansão é explicada simplesmente pelo fato de as espécies terem poucos predadores naturais nos Estados Unidos, pouco desejo por parte dos americanos de caçar ou comer tatu e a alta taxa reprodutiva dos animais. A expansão para o norte deve continuar até que a espécie alcance o extremo norte de Ohio, Pensilvânia, Nova Jérsei e Coneticute, e todos os pontos ao sul na costa leste dos Estados Unidos. A expansão mais para o norte e para o oeste provavelmente será limitada pela baixa tolerância do tatu a invernos rigorosos, devido à sua falta de gordura isolante e à sua incapacidade de hibernar.[16]
Em 2009, reportagens de jornais indicaram que parecia ter expandido sua distribuição para o norte até Omaha, em Nebrasca, na represa de Quentuqui e Evansville, em Indiana.[17][18][19] Em 1995, só eram vistos no extremo sul da Carolina do Sul e, dentro de dois a três anos, haviam varrido a maior parte do estado.[15] No final de 2009, a Carolina do Norte começou a considerar o estabelecimento de uma temporada de caça ao tatu, após relatos de que a espécie estava se movendo para o sul do estado (aproximadamente entre as áreas de Charlotte e Wilmington).[20][21] Fora dos Estados Unidos, segue em direção ao sul através da América Central e do Sul até o norte da Argentina e Uruguai, onde ainda está expandindo sua distribuição.[15] Especificamente no Brasil, é encontrado em toda a extensão do território do país.[22]
Os tatus-galinha são geralmente insetívoros. Procuram comida enfiando seus focinhos em solo solto e folhagem e cavando freneticamente em padrões erráticos, parando ocasionalmente para desenterrar larvas, besouros (talvez a parte principal da seleção de presas desta espécie), formigas, cupins e vermes, que seus narizes sensíveis podem detectar até 20 centímetros do solo. Então lambem os insetos com suas línguas pegajosas. Observou-se que tatus-galinha rola em formigueiros para desalojar e consumir as formigas residentes. Complementam suas dietas com anfíbios e pequenos répteis, especialmente nos meses mais invernais, quando tais presas tendem a ser mais lentas e, ocasionalmente, ovos de pássaros e bebês mamíferos. Carniça também é comida, embora talvez a espécie seja mais atraída pelos vermes carregados pelas carcaças do que pela carne. Menos de 10% da dieta desta espécie é composta por matéria não animal, embora fungos, tubérculos, frutos e sementes sejam ocasionalmente consumidos.[23][24]
Os tatus-galinha são animais solitários, em grande parte noturnos, que saem para forragear ao anoitecer. São extensos escavadores, com um único animal às vezes mantendo até 12 tocas em sua área de distribuição. Essas tocas têm aproximadamente 20 centímetros de largura, 2,1 metros de profundidade e 7,6 metros de comprimento. Marcam seu território com urina, fezes e excreções de glândulas odoríferas encontradas nas pálpebras, nariz e pés. Os machos possuem territórios de reprodução e podem se tornar agressivos para manter outros machos fora de sua área de vida para aumentar as chances de emparelhar com uma fêmea.[25]
Se alarmados, os tatus-galinha podem fugir com velocidade surpreendente. Ocasionalmente, um grande predador pode ser capaz de emboscar o tatu antes que consiga distanciar-se e romper a carapaça dura com uma mordida ou golpe bem colocado. Se a fuga falhar, o tatu pode cavar rapidamente uma trincheira rasa e se alojar lá dentro. Os predadores raramente são capazes de desalojar o animal depois que se enterrou e abandonam sua presa quando não podem romper a armadura do tatu ou agarrar sua cauda cônica.[15] Devido às suas carapaças mais macias, os tatus juvenis são mais propensos a serem vítimas de predação natural e seu comportamento cauteloso geralmente reflete isso. Tendem a forragear no início do dia e são mais cautelosos com a abordagem de um animal desconhecido (incluindo humanos) do que os adultos. Seus predadores naturais conhecidos incluem pumas (talvez o principal predador), lobos guará, coiotes, ursos negros, lobos-vermelhos, onças, crocodilos, linces e grandes raptores. De longe, seu principal predador hoje são os humanos, já que são capturados localmente para obter sua carne e conchas e muitos milhares são vítimas de acidentes de carro todos os anos.[26][27]
O acasalamento ocorre durante uma estação de acasalamento de dois a três meses, que ocorre de julho a agosto no hemisfério norte e de novembro a janeiro no hemisfério sul. Um único óvulo é fertilizado, mas a implantação é adiada por três a quatro meses para garantir que os filhotes não nasçam durante um período desfavorável. Depois que o zigoto se implanta no útero, ocorre um período de gestação de quatro meses, durante o qual o zigoto se divide em quatro embriões idênticos, presos por uma placenta comum.[24] Nascem em março e pesam 85 gramas.[28] Após o nascimento, os quadrigêmeos permanecem na toca, vivendo do leite materno por cerca de três meses. Então começam a forragear com a mãe, eventualmente saindo depois de seis meses a um ano.[12] Atingem a maturidade sexual com a idade de um ano e se reproduzem todos os anos pelo resto de sua expectativa de vida de doze a quinze anos.[a] Uma única fêmea pode produzir até 56 filhotes ao longo de sua vida. Esta alta taxa reprodutiva é uma das principais causas da rápida expansão da espécie.[15]
O forrageamento de tatu-galinha pode causar danos leves ao sistema radicular de certas plantas. Doninhas-fedorentas, ratos-do-algodão, corujas-buraqueiras, cobras-de-pinheiro e cascavéis podem ser encontradas vivendo em tocas de tatu abandonadas.[15] Ocasionalmente, o tatu pode ameaçar a já ameaçada tartaruga-gopher, deslocando-a agressivamente de suas tocas e reivindicando as tocas para si.[23] Estudos mostraram que a pula-pulas costuma seguir tatus para se alimentar de insetos e outros invertebrados deslocados por eles.[29]
Eles são tipicamente caçados por sua carne, que tem gosto de porco, mas são mortos com mais frequência devido à tendência de roubar os ovos de aves domésticas e de caça. Isso fez com que certas populações de tatus-galinha estejam ameaçadas, embora a espécie como um todo não estivesse sob ameaça imediata.[15] Também são valiosos para uso em pesquisas médicas, já que estão entre os poucos mamíferos, além dos humanos, suscetíveis à hanseníase.[12] No Texas, os tatus-galinha são criados para participar de corridas, um esporte de pequena escala, mas bem estabelecido, no qual os animais correm por uma trilha de 12 metros.[15]
Durante a Grande Depressão, a espécie foi caçada por sua carne no leste do Texas, onde era conhecida como "porco de homem pobre",[30] ou "porco Hoover" por aqueles que consideravam o presidente Herbert Hoover o responsável pela Depressão.[31] Em 1995, foi, com alguma resistência, feito o pequeno mamífero do estado do Texas,[32] onde é considerado uma praga.[31]
|coautor=
(ajuda) |coautor=
(ajuda) |coautor=
(ajuda) Tatu-galinha (nome científico: Dasypus novemcinctus), também conhecido como tatu-verdadeiro, tatu-de-folha, tatu-veado, tatu-liso e tatuetê, é um tatu de médio porte encontrado nas Américas do Norte, Central e do Sul, tornando-o o mais comum dos tatus. Seus ancestrais se originaram na América do Sul e permaneceram lá até que a formação do istmo do Panamá permitiu que entrassem na América do Norte como parte do Grande Intercâmbio Americano. É um animal solitário, principalmente noturno, encontrado em muitos tipos de habitats, desde florestas tropicais maduras e secundárias até pastagens e matagais secos. É insetívoro, alimentando-se principalmente de formigas, cupins e outros pequenos invertebrados. Pode pular de 91 a 122 centímetros em linha reta no ar se estiver suficientemente assustado, tornando-se um perigo particular nas estradas. É o pequeno mamífero do estado do Texas.
Niobandad bälta (Dasypus novemcinctus) är ett däggdjur i familjen bältdjur. Arten är välkänd då den även förekommer i Nordamerika.
Artens utbredningsområde sträcker sig från centrala USA till Peru och norra Argentina. De första individerna som nådde USA iakttogs i mitten av 1800-talet i Texas. Niobandad bälta blev under 1920-talet införd i Florida. Den förekommer nu i hela sydöstra USA. Den norra gränsen ligger i delstaterna Colorado, Missouri och South Carolina. Vandrande individer har observerats så långt norrut som södra Nebraska, södra Illinois och södra Indiana.[3] Niobandad bälta är även det enda bältdjuret som förekommer på västindiska öar, den finns på Grenada samt Trinidad och Tobago.[1]
Liksom hos alla andra bältdjur består djurets pansar av tre segment, ett på huvudet, ett under buken och ett på ryggen. Bepansringen på ryggen är delad med hjälp av ett antal band. Trots djurets namn kan antalet variera mellan sju och elva. Pansaret har vanligen en brun färg och undersidan är oftast lite ljusare än övriga delar. Djurets nos är långsträckt och påminner om svinets tryne, öronen är långa. Fram- och hörntänder saknas, de 28 till 32 tänder som finns är enkla och liknar pinnar. Extremiteterna är jämförelsevis korta, på framfötterna finns fyra tår och på bakfötterna fem tår, som alla har vassa klor. Svansen är 24 till 37 centimeter lång och täckt av 15 till 25 ringar som består av benvävnad. Kroppslängden ligger mellan 30 och 55 centimeter och vikten mellan 3 och 10 kilogram, hannar är ofta lite tyngre än honor.[4] Kännetecknande är även en påfallande låg kroppstemperatur (vanligen mellan 34 och 36 °C) som varierar starkt.[5]
Niobandad bälta lever i självgrävda bon som består av en cirka 7 meter lång tunnel och en kammare i slutet som polstras med gräs och löv. Ofta vistas flera individer, vanligtvis av samma kön i ett bo. Ibland används bon samtidigt av andra djur som skunkar eller pungråttor. Bon som lämnats av bältan kan dessutom nyttjas av bomullsråttor, prärieugglor och skallerormar.[4] Habitatet kan variera men arten föredrar regioner med tät vegetation som buskage eller skogar. Individerna upprättar inga revir, ibland lever upp till 12 individer på en kvadratkilometer.
Niobandad bälta är vanligen aktiv på natten och vilar på dagen i bon. Födan hittas främst med hjälp av luktsinnet. Deras läten påminner om grisens grymtande. När de blir hotade springer de vanligen iväg. De söker skydd i bon och stänger ingången med hjälp av sin bepansring. Djuret kan även simma och fyller därvid delar av mag- tarmsystemet med luft.
Arten livnär sig främst av animalisk föda. Den föredrar insekter som myror och skalbaggar men äter även mindre ryggradsdjur, fågelägg och as. Dessutom ingår frukter, rotfrukter och bär i födan.[4]
Dräktigheten varar i cirka 120 dagar varefter honan vanligen föder fyra ungar. Ungarna utvecklas från en enda äggcell och har därför alltid samma kön. Nyfödda ungar liknar de vuxna djuren men deras pansar är mjukt. Efter första levnadsåret är skyddsbeklädnaden tillräckligt hård. Efter fyra till fem månader slutar honan att ge di och efter ett år är ungarna könsmogna. Livslängden ligger mellan 12 och 15 år.
Arten är det enda bältdjuret som ökade sitt utbredningsområde efter européernas ankomst i Amerika. Å ena sidan betraktas dessa bältor som nyttiga, då de äter insekter och för köttets skull. Å andra sidan jagas de ibland när de äter fågelägg eller när de gräver sina bon i odlad mark. Det senare fallet förekommer ganska sällan. Niobandad bälta har större betydelse som försöksdjur. Den kan infekteras med bakterien Mycobacterium leprae som orsakar lepra och används för att testa olika vaccin.[6]
IUCN listar arten som livskraftig (least concern).[1]
Niobandad bälta (Dasypus novemcinctus) är ett däggdjur i familjen bältdjur. Arten är välkänd då den även förekommer i Nordamerika.
Країни проживання: Аргентина, Беліз, Болівія, Бразилія, Колумбія, Коста-Рика, Еквадор, Сальвадор, Французька Гвіана, Гренада, Гватемала, Гаяна, Гондурас, Мексика, Нікарагуа, Панама, Парагвай, Перу, Суринам, Тринідад і Тобаго, Сполучені Штати Америки, Уругвай, Венесуела. Висота проживання: від рівня моря до 2000 м над рівнем моря. Цей броненосець є дуже гнучким і присутній у різних місцях існування, від зрілих і вторинних дощових лісів до пустищ і сухих чагарників. Вони були виявлені поблизу заболочених або в болотистих регіонах, але не часто живуть в них. Також вони не часто зустрічається в посушливих районах. Проживання не обмежується людською присутністю. Вони не часто мешкають в областях щільної людської популяції, але північно-східна експансія в Сполучених Штатах, здається, пов'язана з людськими дорогами, мостами, залізницею та іншими транспортними маршрутами. Температура також є важливим фактором у виборі місця проживання. D. novemcinctus починають тремтіти при температурі нижче 22°C, але теплота нори дозволяє броненосцю мешкати в районах з помірним кліматом протягом м'якої зими. D. novemcinctus не поширені в будь-яких регіонах, де середня температура січня опускається нижче -2°C.
Досягає довжини голови й тіла 32-57 см, хвіст довжиною 21-45 см. Вага може змінюватися від 3 до максимум 9,8 кг, але 6,5 кг рідко перевищує. Самці, як правило, трохи важчі, ніж самиці. Має вузьку, трикутної форми голову з довгим розширеним писком. Вуха до 5,9 см в довжину в порівнянні з головою великий, дуже рухливі і мають закруглені кінці. Як і всі броненосці цей характеризується бронею на спині, яка складається з трьох окремих секцій: фіксовані плечова і тазова частини і частина, що складається з 8—10, але зазвичай 9 рухливих смуг, які пов'язані складками шкіри. Броня становить близько 16% від маси тіла. Панцир зазвичай має коричневий колір, в результаті чого нижні частини тіла трохи світліші. Хвіст покритий від 12 до 15 кільцями лусок. Голова частково покрита ороговілими лусками. Вуха дуже темні, голі і покриті грубою, нерівною шкірою. Рідко волохатий живіт без броньованого захисту і має рожевий відтінок. Обличчя, шия і низ покриті невеликими групами волосся. Ноги відносно короткі, на передніх по чотири, на задніх ногах по п'ять пальців, всі забезпечені гострими кігтями. Самиці мають чотири молочні залози. Загальне число зубів коливається від 28 до 32. Зуби прості, невеликі і циліндричні; вони без емалі й продовжують рости протягом всього життя тварини. Тварина має довгий липкий язик, який використовує для споживання комах.
Поодинокий, в основному веде нічний спосіб життя. Але може харчуватись у сутінках або раніше вдень під час холодних або хмарних періодів. Вони не впадають в сплячку, але в північній частині їх ареалу, вони є більш активними протягом літніх місяців. Вони перетинають потоки або річки вплав або просто гуляють по дну. Броненосець може затамувати подих на строк до 6 хвилин. Броненосці швидко втомлюються, проте, і не можуть перетнути широкі маси води. Комахоїдний, їсть в основному мурах, термітів й інших дрібних безхребетних. Вони роблять свої будинки в підземних норах. Нори розрізняються за розміром, але може бути до 5 м в довжину і 2 м в глибину. Тварини можуть принести трохи трави і листя всередину нори, і вони часто намагаються приховати вхід шляхом розміщення рослинних залишків навколо нього. Вони може мати до 12 нір, але в середньому їх 4 або 5. Самці й самиці можуть ділитися цими норами під час шлюбного сезону, але, як правило, нору розділяють самиця і її потомство або молоді брати й сестри. Відомі хижаки: Puma concolor, Chrysocyon brachyurus, Canis latrans, Canis rufus, Ursus americanus, Panthera onca, Alligator mississippiensis, Homo sapiens, Lynx rufus, Accipitridae.
Парування відбувається протягом шлюбного періоду довжиною 2-3 місяці, який відбувається у липні-серпні в північній півкулі і з листопада по січень в південній півкулі. Одна яйцеклітина запліднюється, але імплантація затримується на три-чотири місяці. Після цього період вагітності складає 4 місяців, протягом яких зигота розпадається на чотири ідентичних ембріони, кожен з яких створює свою власну плаценту, так що кров і поживні речовини не змішуються між ними. Після народження четвірка дітей залишається в норі, живучи за рахунок молока матері протягом приблизно трьох місяців. Потім вони починають харчуватись з матір'ю, в кінцевому підсумку залишаючи її після шести місяців — 1 року. Вони досягають статевої зрілості у віці одного року, і відтворюються щороку протягом решти їх 12-15 річного життя. У неволі максимально зафіксований вік становив 23 роки.
Використовується як джерело білка, для виготовлення різних виробів і має медичне застосування в деяких країнах.
Немає великих загроз для цього виду; на нього полюють по всьому ареалу, але, враховуючи його високі темпи відтворення здається, що чисельність населення залишається стабільною. Проживає у багатьох ПОТ.
Tatu chín đai (danh pháp khoa học: Dasypus novemcinctus), là một loài động vật có vú thuộc lớp thú có kích thước trung bình. Chúng được tìm thấy ở Bắc, Trung và Nam Mỹ, là armadillo phổ biến nhất.[4] Tổ tiên của nó có nguồn gốc ở Nam Mỹ, và ở đó trong 3 triệu năm trước, khi sự hình thành của eo đất Panama cho phép chúng đi vào Bắc Mỹ như một phần của Đại hoán chuyển sinh vật Nam Bắc châu Mỹ (Great American Interchange). Loài này sống đơn độc chủ yếu là hoạt động về đêm[5][6], được tìm thấy trong nhiều loại môi trường sống, từ các khu rừng nhiệt đới trưởng thành và thứ cấp đến đồng cỏ và cây bụi khô. Nó là một loài ăn côn trùng, thức ăn chủ yếu vào kiến, mối, và các động vật không xương sống nhỏ khác. Chúng có thể nhảy 91–120 cm trên không trung nếu cảm thấy sợ hãi, làm cho nó trở thành một mối nguy hiểm đặc biệt là trên những con đường bộ[7]. Đây là động vật có vú nhỏ của tiểu bang Texas.
Phân loài Bắc Mỹ giảm đa dạng di truyền so với các phân loài của Nam Mỹ, cho thấy tatu của Bắc Mỹ có nguồn gốc từ một số lượng tương đối nhỏ các cá thể di cư từ phía nam của Rio Grande.[8]
Tatu chín đai (danh pháp khoa học: Dasypus novemcinctus), là một loài động vật có vú thuộc lớp thú có kích thước trung bình. Chúng được tìm thấy ở Bắc, Trung và Nam Mỹ, là armadillo phổ biến nhất. Tổ tiên của nó có nguồn gốc ở Nam Mỹ, và ở đó trong 3 triệu năm trước, khi sự hình thành của eo đất Panama cho phép chúng đi vào Bắc Mỹ như một phần của Đại hoán chuyển sinh vật Nam Bắc châu Mỹ (Great American Interchange). Loài này sống đơn độc chủ yếu là hoạt động về đêm, được tìm thấy trong nhiều loại môi trường sống, từ các khu rừng nhiệt đới trưởng thành và thứ cấp đến đồng cỏ và cây bụi khô. Nó là một loài ăn côn trùng, thức ăn chủ yếu vào kiến, mối, và các động vật không xương sống nhỏ khác. Chúng có thể nhảy 91–120 cm trên không trung nếu cảm thấy sợ hãi, làm cho nó trở thành một mối nguy hiểm đặc biệt là trên những con đường bộ. Đây là động vật có vú nhỏ của tiểu bang Texas.
Девятипоясный броненосец (лат. Dasypus novemcinctus) — вид млекопитающих семейства броненосцев.
Длина тела составляет 32—57 см, хвост длиной 21—45 см. Масса может изменяться от 3 до максимум 9,8 кг, но редко превышает 6,5 кг. Самцы, как правило, немного тяжелее, чем самки. Имеет узкую, треугольной формы голову. Уши длиной до 5,9 см по сравнению с головой большие, очень подвижные и имеют закруглённые концы. Как и все броненосцы этот вид характеризуется броней на спине, которая состоит из трёх отдельных секций: фиксированные плечевая и тазовая части и часть, состоящая из 8-10, но обычно 9 подвижных полос, связанных складками кожи. Броня составляет около 16 % от массы тела. Панцирь обычно имеет коричневый цвет, в результате чего нижние части тела немного светлее. Хвост покрыт от 12 до 15 кольцами чешуек. Голова частично покрыта ороговевшими чешуйками. Уши очень тёмные, голые и покрыты грубой, неровной кожей. Редко волосатое брюхо без бронированной защиты и имеет розовый оттенок. Морда, шея и низ покрыты небольшими группами волос. Ноги относительно короткие, на передних по четыре, на задних ногах по пять пальцев, все снабжены острыми когтями. Самки имеют четыре молочные железы. Общее число зубов колеблется от 28 до 32. Зубы простые, небольшие и цилиндрические. Они без эмали и продолжают расти в течение всей жизни животного. Животное имеет длинный липкий язык, который использует для потребления насекомых.
Вид распространён в Северной, Центральной и Южной Америке от 0 до 2000 метров над уровнем моря. Этот броненосец экологически очень пластичен и присутствует в различных местах обитания, от зрелых и вторичных дождевых лесов до пустошей и сухих кустарников. Животных наблюдали вблизи заболоченных мест или в болотистых регионах, а также в засушливых районах. Присутствие человека не является сдерживающим фактором. Температура окружающей среды является важным фактором при выборе места жительства. Животные начинают дрожать при температуре ниже 22 ° C, но теплота норы позволяет броненосцу жить в районах с умеренным климатом в течение мягкой зимы. Девятипоясный броненосец не встречается в тех регионах, где средняя температура января опускается ниже −2 ° C.
Ведёт одиночный, в основном ночной образ жизни. Но может питаться в сумерках или ранее днём во время холодных или облачных периодов. Животные не впадают в спячку, но в северной части ареала они являются более активными в течение летних месяцев. Они пересекают потоки или реки вплавь или просто гуляют по дну. Броненосец может затаить дыхание на время до 6 минут. Насекомоядный, питается в основном муравьями, термитами и другими мелкими беспозвоночными. Они устраивают свои жилища в подземных норах. Норы различаются по размеру, но могут быть до 5 м в длину и 2 м в глубину. Животные могут принести немного травы и листьев внутрь норы, часто пытаясь скрыть вход в нору путём размещения растительных остатков вокруг неё. Могут иметь до 12 нор, но в среднем их 4 или 5. Самцы и самки могут делиться этими норами во время брачного сезона, но, как правило, нору разделяют самка и её потомство или молодые братья и сестры.
Известны хищники: пума, гривистый волк, койот, рыжий волк, барибал, ягуар, миссисипский аллигатор, человек, рыжая рысь, ястребиные.
Спаривание происходит в течение брачного периода продолжительностью 2—3 месяца, который проходит в июле-августе в северном полушарии и с ноября по январь в южном полушарии. Одна яйцеклетка оплодотворяется, но имплантация задерживается на три-четыре месяца. После этого период беременности составляет 4 месяца, в течение которых зигота распадается на четыре идентичных эмбриона, каждый из которых создаёт свою собственную плаценту, так что кровь и питательные вещества не смешиваются между ними. После рождения четверка детёнышей остаётся в норе, живя за счёт молока матери в течение примерно трёх месяцев. Затем они начинают питаться с матерью, в конечном итоге оставляя её после шести месяцев — 1 года. Они достигают половой зрелости в возрасте одного года, и размножаются ежегодно в течение всей жизни. Продолжительность жизни в природе составляет 12—15 лет, в неволе максимально зафиксированный возраст составлял 23 года.
Животное используется как источник белка, для изготовления различных изделий и имеет медицинское применение в некоторых странах.
Девятипоясный броненосец (лат. Dasypus novemcinctus) — вид млекопитающих семейства броненосцев.
九帶犰狳(學名:Dasypus novemcinctus)是一種生活在北美洲、中美洲及南美洲的犰狳。牠們是最為廣泛分佈的一種。牠的祖先在南美洲演化,並在300萬年前的南北美洲生物大遷徙進入北美洲。
九帶犰狳是獨行及主要夜間活動的動物,在很多地方都可以見到牠們,如雨林及草原。牠們是吃昆蟲的,主要吃蟻、白蟻及其他細小的無脊椎動物。
九帶犰狳可以令其腸臟膨漲,方便渡河。牠們亦可以閉氣達6分鐘,經底部穿過河流。每胎生產四隻幼犰狳。九帶犰狳若被驚嚇,可以跳起達90-120厘米。
九帶犰狳廣泛分佈在美國的東部及北部。牠們於20世紀從墨西哥經過格蘭德河,直至1995年在德克薩斯州、奧克拉荷馬州、路易斯安那州、阿肯色州、密西西比州、阿拉巴馬州及科羅拉多州都很普遍,而在堪薩斯州、密蘇里州、田納西州、喬治亞州及南卡羅萊納州亦曾見其蹤跡。十年後,九帶犰狳繼續牠們的遷徙,遠至內布拉斯加州南部、伊利諾伊州南部及肯塔基州西部都有其蹤影。[2]
九帶犰狳的擴展主要是因沒有或很少有天然的掠食者,並仰賴於自身的高繁殖率。有指牠們會繼續向北擴展,直至抵達俄亥俄州、賓夕法尼亞州及新澤西州,並沿美國東岸南下。向更北及西部的地區擴展則會因九帶犰狳不能抵禦寒冷天氣而受到限制。[2]
九帶犰狳(學名:Dasypus novemcinctus)是一種生活在北美洲、中美洲及南美洲的犰狳。牠們是最為廣泛分佈的一種。牠的祖先在南美洲演化,並在300萬年前的南北美洲生物大遷徙進入北美洲。
九帶犰狳是獨行及主要夜間活動的動物,在很多地方都可以見到牠們,如雨林及草原。牠們是吃昆蟲的,主要吃蟻、白蟻及其他細小的無脊椎動物。
九帶犰狳可以令其腸臟膨漲,方便渡河。牠們亦可以閉氣達6分鐘,經底部穿過河流。每胎生產四隻幼犰狳。九帶犰狳若被驚嚇,可以跳起達90-120厘米。
ココノオビアルマジロ(学名:Dasypus novemcinctus)は、北米大陸南部から南米大陸にかけて生息するアルマジロの一種である。アルマジロ科で最も広範囲に生息している。ココノオビアルマジロの祖先は南米で進化し、パナマ地峡が成立してから北米大陸へと進出してきた。
ココノオビアルマジロは主に夜行性で、単独で生息する動物である。また、成熟して熱帯多雨林から草原と乾燥草原等の多くの生息地で確認できる。食虫動物であり、餌として、主にアリやシロアリ、その他の小型の無脊椎動物を捕食する。天敵としてヤブイヌがいる。
ココノオビアルマジロは川で泳ぐ際の浮力を得るために腸を空気で膨らませることが出来る唯一の動物である。最大で6分間呼吸を止めたまま川底を走ることができる。また、垂直に90-120cm(3-4フィート)の跳躍をすることができる。ココノオビアルマジロは一度に一卵性の四つ子を産む。正常体温が30-35度と低体温である。
また低体温ゆえに、らい菌に対し極めて高い感受性があるとされている。
1971年にらい菌に対する感受性があることが明らかになって以降、ココノオビアルマジロはハンセン病の研究に用いられてきたが、1976年、突然変異により胸腺を欠いて免疫機能不全に陥ったヌードマウスに感染・発症することが明らかになり、現在の研究は主に当該マウスで行われるようになった。
ココノオビアルマジロ(学名:Dasypus novemcinctus)は、北米大陸南部から南米大陸にかけて生息するアルマジロの一種である。アルマジロ科で最も広範囲に生息している。ココノオビアルマジロの祖先は南米で進化し、パナマ地峡が成立してから北米大陸へと進出してきた。
ココノオビアルマジロは主に夜行性で、単独で生息する動物である。また、成熟して熱帯多雨林から草原と乾燥草原等の多くの生息地で確認できる。食虫動物であり、餌として、主にアリやシロアリ、その他の小型の無脊椎動物を捕食する。天敵としてヤブイヌがいる。
ココノオビアルマジロは川で泳ぐ際の浮力を得るために腸を空気で膨らませることが出来る唯一の動物である。最大で6分間呼吸を止めたまま川底を走ることができる。また、垂直に90-120cm(3-4フィート)の跳躍をすることができる。ココノオビアルマジロは一度に一卵性の四つ子を産む。正常体温が30-35度と低体温である。
また低体温ゆえに、らい菌に対し極めて高い感受性があるとされている。
1971年にらい菌に対する感受性があることが明らかになって以降、ココノオビアルマジロはハンセン病の研究に用いられてきたが、1976年、突然変異により胸腺を欠いて免疫機能不全に陥ったヌードマウスに感染・発症することが明らかになり、現在の研究は主に当該マウスで行われるようになった。
아홉띠아르마딜로(영어: nine-banded armadillo 또는 long-nosed armadillo, Dasypus novemcinctus)는 피갑목 아홉띠아르마딜로아과에 속하는 아르마딜로의 일종이다. 가장 잘 알려진 아르마딜로 종으로, 아메리카 대륙 도처에 두루 분포하는 것으로 알려져 있다. 한센병의 원인균인 Mycobacterium leprae, Mycobacterium lepromatosis의 zoonotic reservior이다.[2]
몸길이는 약 40cm, 꼬리길이 35.5cm, 키 15~25cm, 몸무게 평균 4kg, 최대 10kg으로 아르마딜로 중에서는 왕아르마딜로를 제외하면 최대형종 축에 속하며 수컷이 암컷보다 좀 더 크다. 갑각은 상피에 케라틴이 부분적으로 덮고 있으며 피부가 변하여 형성된 순판(楯板)으로 이루어져 있는데, 총 아홉 개의 골질판으로 되어 있으며 탄력이 있다. 척추는 등갑과 연결되어 있으며, 주둥이는 길고 뾰족하다. 이빨은 있으나 어금니를 제외하고는 거의 퇴화되었으며 에나멜질이 없다. 태아 때는 앞니를 가지고 있지만, 태어나면서 급격히 닳아 빠진다. 흔히 생각하는 오해와는 달리 아홉띠아르마딜로는 세띠아르마딜로와는 달리 등갑의 구조상 몸을 둥글게 말 수 없다.
아메리카 대륙 전반에 걸쳐 서식하며, 북아메리카에서는 미국 남부와 멕시코, 남아메리카에서는 칠레를 제외한 전 지역에서 서식한다. 현재는 텍사스주 등 남동부에서 발견되지만 근래에 서식지가 버지니아주 근방으로 확대될 전망이 있다. 열대 우림과 건조한 관목림, 혹은 프레리 등지에 두루 터전을 잡는다. 아르마딜로 중에서는 가장 넓은 서식 지대를 가졌으며 그에 따라 개체 수도 가장 많다. 대사율과 체열 항상성이 낮기 때문에 아열대 지방에서 가장 잘 적응한다.
홀로 지내는 동물으로 주로 야행성이다.[3] 더운 여름 동안에는 밤에, 서늘한 날에는 낮에도 집에서 나와 방향을 끊임없이 바꾸는 독특한 걸음걸이로 땅 가까이 코를 대고 돌아다니면서 먹이를 찾는다. 먹이로는 주로 딱정벌레·유충·개미·흰개미·메뚜기·송장벌레 등의 곤충을 먹으며 거미나 지렁이 등도 먹는다. 곰팡이나 버섯 등의 균류도 먹을 수 있지만 매우 드물다. 예민한 후각을 가진 코가 지하 20cm 이내의 먹이들을 탐지해 내며 땅굴을 파기에 적합한 발톱을 이용해 지하의 생물들을 잡아먹는다. 또한 도마뱀 등의 파충류, 개구리 등의 양서류, 버섯, 조류의 알이나 새끼 소형 포유류들을 먹는 것도 확인된 바 있다.[4][5] 호흡에 의한 산소의 소비가 극히 적으며 활동중에도 6분 동안 숨을 쉬지 않을 수 있다. 이 때문에 호흡할 때 흙과 모래 등의 먼지가 기관으로 들어가는 것을 줄일 수가 있다. 냄새샘을 이용하여 영역표시를 한다. 위험이 닥쳐오면 재빠른 속도로 도주하거나 91–122cm 정도의 거리를 도약할 수 있다. 천적은 재규어, 퓨마, 코요테, 늑대, 갈기늑대, 덤불개, 아메리카흑곰, 악어, 수리 등이다. 단일한 암컷 개체는 일생동안 최대 56마리의 새끼들을 낳을 수도 있다.
아홉띠아르마딜로(영어: nine-banded armadillo 또는 long-nosed armadillo, Dasypus novemcinctus)는 피갑목 아홉띠아르마딜로아과에 속하는 아르마딜로의 일종이다. 가장 잘 알려진 아르마딜로 종으로, 아메리카 대륙 도처에 두루 분포하는 것으로 알려져 있다. 한센병의 원인균인 Mycobacterium leprae, Mycobacterium lepromatosis의 zoonotic reservior이다.