El ratolí marsupial de Giles (Planigale gilesi) és una minúscula espècie de marsupial carnívor de la família dels dasiúrids. Es diferencia de la resta de Planigale en la seva coloració grisa i les seves dues dents premolars a cada maxil·lar (les altres espècies en tenen tres).
El ratolí marsupial de Giles (Planigale gilesi) és una minúscula espècie de marsupial carnívor de la família dels dasiúrids. Es diferencia de la resta de Planigale en la seva coloració grisa i les seves dues dents premolars a cada maxil·lar (les altres espècies en tenen tres).
Die Giles-Flachkopfbeutelmaus (Planigale gilesi) ist ein Beuteltier in der Familie der Raubbeutler (Dasyuridae), das im Südosten Australiens vorkommt.[1] Die Art ist nach dem australischen Forschungsreisenden Ernest Giles benannt.[2]
Dieses Beuteltier erreicht eine Kopfrumpflänge von 60 bis 80 mm, eine Schwanzlänge von 55 bis 70 mm und ein Gewicht von 5 bis 16 g. Die Oberseite ist mit grauem bis zimtfarbenem Fell bedeckt, während auf der Unterseite hellbraunes bis olivgrünes Fell vorkommt. Die Giles-Flachkopfbeutelmaus besitzt, wie andere Gattungsmitglieder, einen annähernd dreieckigen, abgeflachten Kopf mit großen Augen und abgerundeten Ohren, die flach anliegen. Sie hat kurze Gliedmaßen.[2] Bei Weibchen entwickelt sich der Beutel (Marsupium) beim Erreichen der Geschlechtsreife.[3]
Das Verbreitungsgebiet der Giles-Flachkopfbeutelmaus streckt sich über den Südwesten des Bundesstaates Queensland, den Westen von New South Wales und den Osten von South Australia sowie über kleinere Bereiche von Victoria und Northern Territory. Die Art lebt vorwiegend in trockenen und halbtrockenen Grasländern, z. B. in Gebieten zwischen Sanddünen.[4] Sie kann auch in Flusstälern sowie im Umfeld des Lake Eyre angetroffen werden, das öfter überschwemmt wird.[2]
Die Giles-Flachkopfbeutelmaus ist meist nachtaktiv. An Wintertagen mit Sonnenschein kann sie auch am Tage außerhalb des Verstecks beobachtet werden. Sie nimmt bei diesen Gelegenheiten gern ein Sonnenbad, während sie bei ungünstigen Wetterverhältnissen für bis zu 18 Stunden einen Starrezustand (Torpor) einnimmt.[2][5] Als Nahrung dienen verschiedene wirbellose Tiere, wie Käfer, Spinnen, Landasseln oder Schaben.[2] Zwischen Spätwinter und Sommer ist das Weibchen mehrmals für 3 bis 5 Tage paarungsbereit. Es kommen bis zu zwei Würfe mit jeweils 3 bis 10 Nachkommen vor.[2][3]
Im begrenzten Umfang wirken sich Landschaftsveränderungen negativ auf den Bestand aus. Allgemein liegen keine ernsten Gefahren für die Giles-Flachkopfbeutelmaus vor. Sie wird von der IUCN als nicht gefährdet (Least Concern) gelistet.[4]
Die Giles-Flachkopfbeutelmaus (Planigale gilesi) ist ein Beuteltier in der Familie der Raubbeutler (Dasyuridae), das im Südosten Australiens vorkommt. Die Art ist nach dem australischen Forschungsreisenden Ernest Giles benannt.
The paucident planigale (Planigale gilesi), also known as Giles' planigale, is a very small species of carnivorous marsupial of the family Dasyuridae.
The paucident planigale was not formally described until 1972, when it was named Planigale gilesi in honour of the explorer Ernest Giles, who explored Australia's deserts, including this species' habitat.[3] It is one of five members of the genus Planigale.
The paucident (from Latin pauci 'few', dentēs 'teeth') planigale differs from other planigales having only two premolars in each tooth row (all other planigales have three). The paucident planigale is recognised by its flattened triangular head and small rounded ears, is mid-grey to cinnamon in colour with a whitish underside. The paucident planigale weighs 6-15 grams, its body is 60mm-80mm long and its tail is 55-70mm long.[4] It feeds on many small creatures, including beetles, locusts, spiders or other arthropods, and even occasionally feeds on small lizards or mammals. The paucident planigale kills small prey with quick bites. Although it is believed that fewer than twenty percent of individuals survive for more than two years, captive animals have reached five years of age.[5]
Paucident planigale breeding season is from July to mid-January, with most litters being born in September. Breeding season correlates with the spring and summer seasons, similar to other arid zone dasyurids when resources are at an increased supply.
The pouch of the female paucident planigale is flat and covered in dense, off white hairs approximately 5mm in length. There are 12 teats within the pouch which are smooth and cream in colour. The teats are slightly raised from the abdominal wall, 0.5mm in length, directed laterally. The pouch opening is 3.5mm long and 2mm wide. A thin skin fold covers the teats and is held firmly against the abdomen. The sub-adult, female paucident planigale experiences changes during its first breeding season when sexual maturity is reached at 5 months old. Hair is shed from the pouch exposing skin and the pouch rapidly develops musculature. Pouch development is completed before the birth of the first young, however, without pregnancy during the first oestrus, the development of the pouch is gradual and is slowly completed later in the breeding season.
For male paucident planigale spermatogenesis begins at sexual maturity at around 6.5 months old. Females make a soft “clucking” sound one night prior to oestrus, as the males court the females 24 hours prior to oestrus. Females respond to courting by fighting and vocalisation. Mating lasts between 2.5 – 4 hours and more than one male may mate with a female during that period. Fighting over oestrus females is common amongst males.
Female paucident planigale spend 3 days in oestrus and the oestrus cycle is 21 days. Gestation lasts for 15.5 days and the average litter size is 6. The young remain in the female’s pouch attached to the teats for 37 days, although lactation lasts 75 days.[6]
The paucident planigale is found in arid inland areas from Lake Eyre, South Australia, to Moree, New South Wales, and from Mildura, Victoria, to the southwestern Northern Territory.[5] It is often found in areas with cracked clay soils, including floodplains and interdune areas among sandhills, the cracks providing shelter from adverse weather conditions.[3]
Paucident planigale is predominantly nocturnal and enters a state of torpor in unfavourable conditions to reduce energy expenditure in times of inactivity. The paucident planigale exhibits basking or sunning (behavior) as an energy-conserving strategy. The paucident planigale is the smallest mammal to display basking behavior in the wild in order to reduce energy requirements, particularly in winter. Basking assists with survival in harsh and unpredictable environments with limited food availability.[7] The paucident planigale forages through low lying vegetation, soil crevices, and leaf litter for invertebrates and small vertebrates.[5]
The paucident planigale is hunted by introduced predators such as foxes and feral cats. Poisoning by cane toads is also a risk. Loss of habitat by frequent burning, reducing ground cover, disturbances to vegetation surrounding water bodies, and habitat degradation are all threatening factors for paucident planigale.[8]
The paucident planigale has been listed as threatened under the Flora and Fauna Guarantee Act 1988 in the state of Victoria, although it is not considered threatened nationally. In Victoria, the paucident planigale has restricted distribution and is limited to a narrow zone of floodplain along the Murray River.[4]
The paucident planigale (Planigale gilesi), also known as Giles' planigale, is a very small species of carnivorous marsupial of the family Dasyuridae.
El ratón marsupial de Giles (Planigale gilesi) es una minúscula especie de marsupial carnívoro de la familia de los Dasyuridae.[1] Se diferencia del resto de Planigale en su coloración gris y sus dos dientes premolares en cada maxilar (las otras especies tienen tres).
El ratón marsupial de Giles se encuentra en las áreas áridas del interior de Australia, desde el Lago Eyre (Australia meridional hasta Moree (Nueva Gales del Sur, y desde Mildura (Victoria) hasta el suroeste del Territorio del Norte.[2] A menudo se encuentran en zonas con suelos de arcilla agrietados, incluidas las llanuras aluviales y zonas de interdunas. Las grietas proporcionan refugio cuando las condiciones meteorológicas son adversas.
El ratón marsupial de Giles (Planigale gilesi) es una minúscula especie de marsupial carnívoro de la familia de los Dasyuridae. Se diferencia del resto de Planigale en su coloración gris y sus dos dientes premolares en cada maxilar (las otras especies tienen tres).
Planigale gilesi Planigale generoko animalia da. Dasyuromorphia ordenaren barruko ugaztuna da. Sminthopsinae azpifamilia eta Dasyuridae familian sailkatuta dago.
Planigale gilesi Planigale generoko animalia da. Dasyuromorphia ordenaren barruko ugaztuna da. Sminthopsinae azpifamilia eta Dasyuridae familian sailkatuta dago.
Planigale gilesi is een roofbuideldier uit het geslacht der platkopbuidelmuizen (Planigale) die voorkomt in droge gebieden in Midden- en Zuidoost-Australië, van het Eyremeer (Zuid-Australië), het uiterste zuidoosten van het Noordelijk Territorium en Zuidwest-Queensland tot Moree in Nieuw-Zuid-Wales en Mildura in Victoria. Deze soort is gezien als de enige soort van zijn eigen groep binnen Planigale, maar is genetisch verwant aan Planigale novaeguineae en Planigale ingrami.
P. gilesi is een grote platkopbuidelmuis. De bovenkant van het lichaam is grijs, de onderkant wit tot geelbruin. De behaarde oren zijn kort. Aan de voeten zitten zwarte klauwen. De korte staart is meestal dun. Deze soort heeft in elke kaakhelft slechts twee valse kiezen. De kop-romplengte bedraagt 60 tot 80 mm, de staartlengte 55 tot 70 mm en het gewicht 6 tot 15 g.
Dit dier beweegt zich energiek over de bodem op zoek naar ongewervelden en kleine gewervelden. Deze soort is 's nachts actief, hoewel hij in de winter soms in de zon ligt. In slechte omstandigheden komt hij in een toestand van bewusteloosheid (torpor) terecht. Van midden juli tot januari wordt er gepaard, het meest in september. Vrouwtjes kunnen soms twee nesten per jaar krijgen; de jongen worden na 75 dagen onafhankelijk.
Planigale gilesi is een roofbuideldier uit het geslacht der platkopbuidelmuizen (Planigale) die voorkomt in droge gebieden in Midden- en Zuidoost-Australië, van het Eyremeer (Zuid-Australië), het uiterste zuidoosten van het Noordelijk Territorium en Zuidwest-Queensland tot Moree in Nieuw-Zuid-Wales en Mildura in Victoria. Deze soort is gezien als de enige soort van zijn eigen groep binnen Planigale, maar is genetisch verwant aan Planigale novaeguineae en Planigale ingrami.
P. gilesi is een grote platkopbuidelmuis. De bovenkant van het lichaam is grijs, de onderkant wit tot geelbruin. De behaarde oren zijn kort. Aan de voeten zitten zwarte klauwen. De korte staart is meestal dun. Deze soort heeft in elke kaakhelft slechts twee valse kiezen. De kop-romplengte bedraagt 60 tot 80 mm, de staartlengte 55 tot 70 mm en het gewicht 6 tot 15 g.
Dit dier beweegt zich energiek over de bodem op zoek naar ongewervelden en kleine gewervelden. Deze soort is 's nachts actief, hoewel hij in de winter soms in de zon ligt. In slechte omstandigheden komt hij in een toestand van bewusteloosheid (torpor) terecht. Van midden juli tot januari wordt er gepaard, het meest in september. Vrouwtjes kunnen soms twee nesten per jaar krijgen; de jongen worden na 75 dagen onafhankelijk.
Planigale gilesi é uma espécie de marsupial da família Dasyuridae. Endêmica da Austrália.
O Planigale Paucidentado difere de outros Planigales em sua coloração cinza claro e os seus dois pré-molares em cada fileira de dentes (todos os outros têm três).
O Planigale-Paucidentado não foi formalmente descrito até 1972, quando foi nomeado em honra do explorador Ernest Giles, que explorou os desertos da Austrália.
Alimenta-se de muitas criaturas pequenas, incluindo besouros, gafanhotos, aranhas ou outros artrópodes. E, ainda que ocasionalmente se alimentem de pequenos répteis e anfíbios. O Planigale Paucidentado mata suas pequenas presas com mordidas rápidas.
É freqüentemente encontrados em áreas com solos argilosos, incluindo as planícies aluviais e áreas inter dunas.
Nordeste da Austrália Meridional, Noroeste de Nova Gales do Sul e sudoeste de Queensland;
|título= (ajuda)
Planigale gilesi é uma espécie de marsupial da família Dasyuridae. Endêmica da Austrália.
Nome Popular: Planigale-Paucidentado Nome Científico: Planigale gilesi (Aitken, 1972)Planigale gilesi[2][3][4][5] är en pungdjursart som beskrevs av John B. Aitken 1972. Planigale gilesi ingår i släktet dvärgpungmöss och familjen rovpungdjur.[6][7] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade.[6] Artepitet i det vetenskapliga namnet hedrar den australiska upptäcktsresande Ernest Giles.[8]
Arten når en kroppslängd (huvud och bål) av 60 till 80 mm, en svanslängd av 55 till 70 mm och en vikt av 5 till 16 g. Pälsen på ovansidan är grå till kanelfärgad och på buken förekommer olivgrön till ljusbrun päls. Huvudet kännetecknas av en trekantig form, av stora ögon och av avrundade öron som ligger tät på huvudet. Planigale gilesi har korta extremiteter och svansen är täckt med hår.[9] Honans pung (marsupium) utvecklas när individen blir könsmogen.[10]
Pungdjuret förekommer i sydöstra Australien och vistas där i torra områden som bland annat gräsmarker.[1] Arten hittas även i områden nära Eyresjön som tidvis översvämmas och i floddalar.
Planigale gilesi är främst nattaktiv men under vintern och ibland under andra årstider kan den vara dagaktiv. Den äter olika ryggradslösa djur som spindlar, kackerlackor, skalbaggar och gråsuggor. Honor kan ha två kullar mellan senare vintern och sommaren. De är per tillfälle 3 till 5 dagar parningsberedda. Per kull föds 3 till 10 ungar.[9][10] För att spara energi under kalla vinterdagar ligger arten gärna i solen och den intar tidvis (upp till 18 timmar per tillfälle) ett stelt tillstånd (torpor).[11]
Wikimedia Commons har media som rör Planigale gilesi.
Wikispecies har information om Planigale gilesi.
Planigale gilesi är en pungdjursart som beskrevs av John B. Aitken 1972. Planigale gilesi ingår i släktet dvärgpungmöss och familjen rovpungdjur. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade. Artepitet i det vetenskapliga namnet hedrar den australiska upptäcktsresande Ernest Giles.
Arten når en kroppslängd (huvud och bål) av 60 till 80 mm, en svanslängd av 55 till 70 mm och en vikt av 5 till 16 g. Pälsen på ovansidan är grå till kanelfärgad och på buken förekommer olivgrön till ljusbrun päls. Huvudet kännetecknas av en trekantig form, av stora ögon och av avrundade öron som ligger tät på huvudet. Planigale gilesi har korta extremiteter och svansen är täckt med hår. Honans pung (marsupium) utvecklas när individen blir könsmogen.
Pungdjuret förekommer i sydöstra Australien och vistas där i torra områden som bland annat gräsmarker. Arten hittas även i områden nära Eyresjön som tidvis översvämmas och i floddalar.
Planigale gilesi är främst nattaktiv men under vintern och ibland under andra årstider kan den vara dagaktiv. Den äter olika ryggradslösa djur som spindlar, kackerlackor, skalbaggar och gråsuggor. Honor kan ha två kullar mellan senare vintern och sommaren. De är per tillfälle 3 till 5 dagar parningsberedda. Per kull föds 3 till 10 ungar. För att spara energi under kalla vinterdagar ligger arten gärna i solen och den intar tidvis (upp till 18 timmar per tillfälle) ett stelt tillstånd (torpor).
Planigale gilesi là một loài động vật có vú trong họ Dasyuridae, bộ Dasyuromorphia. Loài này được Aitken mô tả năm 1972.[2]
.png){kind=small}
Bài viết liên quan đến động vật có vú này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Planigale gilesi là một loài động vật có vú trong họ Dasyuridae, bộ Dasyuromorphia. Loài này được Aitken mô tả năm 1972.
Planigale gilesi Aitken, 1972)
Ареал
Мелкозубая сумчатая мышь[1] (лат. Planigale gilesi) — вид из рода плоскоголовых сумчатых мышей семейства хищные сумчатые. Видовое название дано в честь английского путешественника Эрнеста Джайлса (1835—1897)[2]. Эндемик Австралии.
Обитает в засушливых и полузасушливых районах от юго-западной австралийского штата Квинсленд и западной части штата Новый Южный Уэльс до восточной части штата Южная Австралия. Кроме того, имеются небольшие изолированные популяции на территории штата Виктория и Северной территории[3].
Естественная среда обитания — поймы пересыхающих рек с глинистыми почвами, подверженными образованию глубоких трещин, а также заросшие травами равнины, междюнные пространства[3].
Длина тела с головой колеблется от 44 до 85 мм, хвоста — от 48 до 72 мм. Вес варьирует от 4 до 16 г[4]. Волосяной покров мягкий, толстый. Спина буро-серая. Брюхо беловатое. Череп уплощён. Морда треугольная по форме. Уши небольшие, закруглённые. Глаза выпяченные. Хвост сужается к концу. Может быть уплощён. Иногда имеются бледные тёмные полосы. Лапы укороченные. На задних конечностях имеется первый палец. Подушечки зернистые. Когти чёрные. В отличие от других плоскоголовых сумчатых мышей имеет только два, а не три премоляра[4][5].
Ведут наземный образ жизни, хотя превосходно лазят по деревьям, плавают. Активность приходится на ночь. День представители этого вида проводят в норах, организуемых под стволами упавших деревьев. Иногда греются на солнце. Для поддержания тепла делят норы с другими представителями вида. Могут впадать в спячку во время нехватки еды. Ночью могу преодолевать расстояния до 1 км[4].
Хищники. Основу рациона составляют насекомые, небольшие млекопитающие и ящерицы[4].
Сумка развита хорошо, открывается назад. Период размножения приходится на август-февраль. Совокупление может продолжаться до двух часов. Беременность короткая, длится 16 дней. В год самка может приносит по два приплода. В потомстве от 6 до 8 детёнышей. Количество сосков на груди — 12. От груди детеныши отлучаются через 75 дней. Половая зрелость наступает примерно через 240 дней[6]. Максимальная продолжительность жизни в неволе неизвестна, однако на природе, предположительно, могут жить до 5 лет[6].
Мелкозубая сумчатая мышь (лат. Planigale gilesi) — вид из рода плоскоголовых сумчатых мышей семейства хищные сумчатые. Видовое название дано в честь английского путешественника Эрнеста Джайлса (1835—1897). Эндемик Австралии.
길레스플라니갈레(Planigale gilesi)는 주머니고양이과에 속하는 아주 작은 식육성 유대류의 일종이다. 길레스플라니갈레는 1972년 공식적으로 처음 기술되었으며, 학명과 통용명은 길레스플라니갈레의 서식지가 포함된 오스트레일리아 사막을 탐험했던 탐험가 길레스(Ernest Giles)에게 경의를 표하기 위해 붙여졌다.[3] 플라니갈레속(Planigale)에 속하는 5종의 유대류 중의 하나이다.
"파우치던트"(paucident, "부족한"(few)이라는 의미의 라틴어 "파우키"(pauci)와 "이빨"(teeth)이라는 의미의 "덴테스"(dentēs)의 합성어에서 유래) 플라니갈레는 다른 플라니갈레와 달리 무늬가 없는 회색을 띠며, 작은 어금니를 상하에 각각 2개씩 갖고 있다.(다른 플라니갈레는 모두 작은 어금니(소구치)가 각각 3개씩 있다).[4] 딱정벌레와 메뚜기. 거미 또는 기타 절지동물과 같은 여러 작은 생물을 먹으며, 가끔은 작은 도마뱀이나 포유류를 먹기도 한다. 길레스플라니갈레는 작은 먹이를 재빨리 물어서 죽인다. 2년 이상을 생존하는 개체는 20% 이하라고 간주하고 있지만, 생포된 길레스플라니갈레는 최대 5살까지도 한다.[3]
길레스플라니갈레는 사우스오스트레일리아 주 에이레 호수부터 뉴사우스웨일스 주 모리(Moree)까지 그리고 빅토리아 주 밀두라(Mildura)부터 노던 준주 남서부까지의 내륙의 건조 지대에서 발견된다.[4] 범람원과 사구 모래 언덕 사이의 지역을 포함하여 땅이 금이 간 점토로 된 지역에서도 발견되며, 금이 간 틈은 날씨가 안좋을 때 은신처를 제공한다.[3]
길레스플라니갈레(Planigale gilesi)는 주머니고양이과에 속하는 아주 작은 식육성 유대류의 일종이다. 길레스플라니갈레는 1972년 공식적으로 처음 기술되었으며, 학명과 통용명은 길레스플라니갈레의 서식지가 포함된 오스트레일리아 사막을 탐험했던 탐험가 길레스(Ernest Giles)에게 경의를 표하기 위해 붙여졌다. 플라니갈레속(Planigale)에 속하는 5종의 유대류 중의 하나이다.
