dcsimg

Buceros hydrocorax ( breton )

fourni par wikipedia BR

Buceros hydrocorax[1] a zo ur spesad kalaoed eus kerentiad ar Bucerotidae.

Doareoù pennañ

Boued

Annez hag isspesadoù

Al labous emañ brosezat an tri isspesad anezhañ[2]Buceros hydrocorax hydrocorax, Buceros hydrocorax mindanensis ha Buceros hydrocorax semigaleatus[3] — e Filipinez an hanternoz[4] ma vez graet "kalaw" anezhañ.

Liammoù diavaez


Commons
Muioc'h a restroù diwar-benn

a vo kavet e Wikimedia Commons.

Notennoù ha daveennoù

  1. N'en deus al labous anv boutin ebet testeniekaet e brezhoneg evit poent.
  2. Buceros hydrocorax war al lec'hienn Avibase.
  3. En enezennoù Biliran, Bohol, Buad, Calicoan, Leyte, Panaon ha Samar.
  4. Fichenn Birdlife
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia authors and editors
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia BR

Buceros hydrocorax: Brief Summary ( breton )

fourni par wikipedia BR

Buceros hydrocorax a zo ur spesad kalaoed eus kerentiad ar Bucerotidae.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia authors and editors
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia BR

Calau rogenc de les Filipines ( catalan ; valencien )

fourni par wikipedia CA

El calau rogenc de les Filipines[1] (Buceros hydrocorax) és un ocell de la família dels buceròtids (Bucerotidae) que habita els boscos de les Filipines.

Taxonomia

S'han descrit tres subespècies:

  • B. h. hydrocoraxLinnaeus, 1766. De les Filipines septentrionals.
  • B. h. semigaleatus Tweeddale, 1878. De les Filipines centrals.
  • B. h. mindanensis Tweeddale, 1877. De les Filipines meridionals.

Modernament a algunes classificacions s'ha considerat que en realitat es tracta de dues espècies, quedant la subespècie tipus com una espècie i les altres dues com una diferent.

  • calau rogenc septentrional (Buceros hydrocorax).
  • calau rogenc meridional (Buceros mindanensis).

Referències

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Calau rogenc de les Filipines Modifica l'enllaç a Wikidata
  1. «Calau rogenc de les Filipines». Cercaterm. TERMCAT, Centre de Terminologia. Rev. 18/03/2013 (català)
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autors i editors de Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia CA

Calau rogenc de les Filipines: Brief Summary ( catalan ; valencien )

fourni par wikipedia CA

El calau rogenc de les Filipines (Buceros hydrocorax) és un ocell de la família dels buceròtids (Bucerotidae) que habita els boscos de les Filipines.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autors i editors de Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia CA

Cornbig coch ( gallois )

fourni par wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cornbig coch (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cornbigau cochion) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Buceros hydrocorax; yr enw Saesneg arno yw Rufous hornbill. Mae'n perthyn i deulu'r Cornbigau (Lladin: Bucerotidae) sydd yn urdd y Coraciiformes.[1]

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn B. hydrocorax, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.

Teulu

Mae'r cornbig coch yn perthyn i deulu'r Cornbigau (Lladin: Bucerotidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Cornbig brith Tockus fasciatus Cornbig brith Asia Anthracoceros albirostris
Anthracoceros albirostris.jpg
Cornbig llwyd India Ocyceros birostris
Indian Grey Hornbill I IMG 4051.jpg
Cornbig Mawr Brith Buceros bicornis
Great Hornbill (male) 2 by N.A. Nazeer.jpg
Cornbig pigfelyn Tockus flavirostris
Northern Yellow-billed Hornbill.jpg
Cornbig Swlw Anthracoceros montani
Anthracoceros montani 001.jpg
Cornbig tywyll Anorrhinus galeritus
Two Bushy-crested Hornbills (Anorrhinus galeritus) in a tree.jpg
Cornbig von der Decken Tockus deckeni
Tockus deckeni (male) -Kenya-8.jpg
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
  2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia CY

Cornbig coch: Brief Summary ( gallois )

fourni par wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cornbig coch (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cornbigau cochion) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Buceros hydrocorax; yr enw Saesneg arno yw Rufous hornbill. Mae'n perthyn i deulu'r Cornbigau (Lladin: Bucerotidae) sydd yn urdd y Coraciiformes.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn B. hydrocorax, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia CY

Rødbrun næsehornsfugl ( danois )

fourni par wikipedia DA

Rødbrun næsehornsfugl (latin: Buceros hydrocorax) er en næsehornsfugl, der lever på det nordlige Filippinerne.

Noter

Eksterne henvisninger

Stub
Denne artikel om fugle er kun påbegyndt. Hvis du ved mere om emnet, kan du hjælpe Wikipedia ved at udvide den.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia DA

Rødbrun næsehornsfugl: Brief Summary ( danois )

fourni par wikipedia DA

Rødbrun næsehornsfugl (latin: Buceros hydrocorax) er en næsehornsfugl, der lever på det nordlige Filippinerne.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia DA

Feuerhornvogel ( allemand )

fourni par wikipedia DE
 src=
Feuerhornvogel (Buceros hydrocorax) im Weltvogelpark Walsrode
 src=
Subadulter Feuerhornvogel

Der Feuerhornvogel (Buceros hydrocorax), auch Rotbrauner Hornvogel genannt, ist eine der Arten aus der Familie der Nashornvögel, die auf den Philippinen vorkommen. Er ist dort die größte Nashornvogelart. Es werden in dem großen Verbreitungsgebiet des Feuerhornvogels drei Unterarten unterschieden.

Wie alle Nashornvögel ist auch der Feuerhornvogel ein Höhlenbrüter. Das Weibchen verbringt bis zu drei Monate eingemauert in einer Baumhöhle. Das Männchen versorgt in dieser Zeit zunächst sie und später auch die Jungvögel mit Nahrung. Ungewöhnlich für Nashornvögel ist, dass die Jungvögel ein Gefieder haben, das sich deutlich von dem der adulten Vögel unterscheidet.

Die Bestandssituation des Feuerhornvogels wird von der IUCN mit gefährdet (vulnerable) angegeben.[1]

Beschreibung

Der Feuerhornvogel erreicht eine Körperlänge von 60 bis 65 Zentimetern sowie ein Gewicht von 1,1 bis etwas unter 2 Kilogramm.[2] Von der Gesamtlänge dieser Nashornvogelart entfallen bei den Männchen durchschnittlich 33,4 und bei den Weibchen 30,2 Zentimeter auf den Schwanz. Der Schnabel erreicht bei den Männchen eine Länge zwischen 19,5 und 21,5 Zentimetern, bei den Weibchen bleibt er etwas kleiner und hat eine Länge von 16,9 bis 20,5 Zentimeter.[3] Der Geschlechtsdimorphismus ist nur schwach ausgeprägt.

Erscheinungsbild der Nominatform

Bei dem Männchen sind Vorderkopf, Wangen und Kinn unbefiedert, die nackte Haut ist schwarz. Ein weißes Band verläuft über die Kehle. Der Scheitel, der Hals, die obere Brust, die Schenkel, der Bauch und die Unterschwanzdecken sind rötlich zimtfarben. Die Flügeldecken, der Rücken und die Oberschwanzdecken sind dunkelbraun. Die Schwingen sind schwarz mit isabellfarbenen Spitzen auf den Außenfahnen. Der Schwanz ist weiß, ist aber gelegentlich gelblich verfärbt. Schnabel und Schnabelhorn sind durch das Bürzelsekret rötlich verfärbt. Das Schnabelhorn ist groß und endet auf der Höhe der Schnabelspitze. Die Augen sind rot, der Orbitalring ist gelb, die Füße sind rotbraun.

Das Weibchen ähnelt dem Männchen, bleibt aber etwas kleiner. Der Schnabel und das Schnabelhorn sind ohne jegliche schwarze Abzeichen. Der Orbitalring ist schwarz, die Augen sind weiß.

Die Jungvögel haben einen weißen Kopf, einen weißen Hals und ein weißes Körpergefieder. Der Schwanz ist weiß mit einem breiten, schwarzen Mittelband. Die Schwingen und die Federn der Flügeldecken sind schwarz mit weißen Spitzen. Der Schnabel ist schwarz mit einer roten Spitze. Das Horn ist kaum entwickelt. Die Beine und Füße sind schwarz. Die Umfärbung in das Gefieder der adulten Vögel beginnt im Alter von drei bis vier Monaten. Nach einer Mauser des Kleingefieders ist diese mit einem Lebensalter von etwa einem Jahr abgeschlossen.[4]

Erscheinungsbild der Unterarten

Der Mindanao-Feuerhornvogel (Buceros hydrocorax mindanensis) ist etwas kleiner als die Nominatform mit einem im Verhältnis zur Körpergröße größeren Horn. Das Gefieder gleicht ansonsten der Nominatform. Der Orbitalring ist schwarz mit einem gelben Fleck unterhalb des Auges. Der nackte Kehlfleck ist gelb, die Augen sind bei beiden Geschlechtern blass blaugrau.[3]

Der Samar-Feuerhornvogel (Buceros hydrocorax semigaleatus) hat ein deutlich kleineres Schnabelhorn. Das Weibchen hat einen grünlich gelben Orbitalring und einen ebenso gefärbten Kehlfleck. Ansonsten gleicht diese Unterart der Nominatform.

Verbreitungsgebiet und Lebensraum

Das Verbreitungsgebiet des Feuerhornvogels sind die Philippinen. Die Nominatform kommt auf den Inseln Luzon und Marinduque vor. Der Mindanao-Feuerhornvogel kommt auf Mindanao und Basilan vor und wurde auch schon auf den Inseln Dinagat und Siargao sowie Balut, Bucas Grande und Talicud beobachtet. Der Samar-Feuerhornvogel kommt auf Samar, Leyte, Bohol, Panaon und Buad vor. Er wurde auch schon auf Calicoan und Biliran beobachtet.

Der Lebensraum des Feuerhornvogels sind immergrüne Regenwälder. Auf Luzon kommt er bis in Höhenlagen von 760 Meter vor, und auf Mindanao wurde er schon an den Berghängen des Apo in Höhenlagen von 2100 beobachtet.

Lebensweise

 src=
Darstellung eines Mindanao-Feuerhornvogels

Feuerhornvögel leben in kleinen Trupps von drei bis sieben Individuen. Sie halten sich im Baumkronenbereich auf und fliegen kurze Strecken auch nur knapp oberhalb der Baumkrone. Auf Rufe benachbarter Trupps von Feuerhornvögeln reagieren sie, was nahelegt, dass die Trupps ein Revier verteidigen.[2] Ansonsten lassen sich ihre Rufe sehr regelmäßig in den Morgen- und Abendstunden vernehmen. Die Rufe sind noch in einer Entfernung von 1,5 Kilometer vernehmbar.[2] Während des restlichen Tages sind sie vergleichsweise wenig ruffreudig. Gelegentlich sind sie mit Trupps von Mindanaohornvögeln vergesellschaftet, die zu den Asiatischen Kehlsackhornvögeln (Acres) gehören. Sie suchen mit ihnen gemeinsam fruchttragende Bäume sowie Ruheplätze auf.

Ernährung

Der Feuerhornvogel ist wie die meisten Nashornvogelarten omnivor. Den größten Teil seines Nahrungsbedarfes deckt er mit Früchten und Samen, wobei Feigen wie bei vielen Nashornvögeln eine besondere Rolle spielen. Er frisst darüber hinaus auch Insekten und kommt in den Morgenstunden auf den Erdboden herab, um dort nach Insektenlarven zu suchen.

Fortpflanzung

Feuerhornvögel sind monogam. Das dominante Paar zieht ihren Nachwuchs mit der Hilfe von anderen adulten Trupp-Angehörigen groß. Zu Beginn der Fortpflanzungszeit kommt es zu einer Balzfütterung des dominanten Weibchens nicht nur durch den Partnervogel, sondern auch andere adulte Truppmitglieder bieten dem Weibchen Früchte und Gliederfüßer an.[5]

Es scheint keine feste spezifische Fortpflanzungszeit zu geben: Brütende Vögel wurden auf Leyte im Mai und auf Mindanao im Zeitraum März bis April beobachtet. Jungvögel wurden auf Mindanao im April und auf Luzon und Basilan im November beobachtet.[5]

Für Nashornvögel ist das Gelege mit zwei bis vier Eiern ungewöhnlich groß. Wie alle Nashornvogelarten ist auch der Feuerhornvogel ein Höhlenbrüter. Das Weibchen mauert sich in der Nisthöhle ein. Bei den bislang intensiver beobachteten Bruthöhlen waren am Brutgeschäft immer mehrere Truppmitglieder beteiligt. So verjagten an einem Nest drei adulte Feuerhornvogel und ein Jungvogel einen Orienthornvogel, während ein weiteres Weibchen die Nisthöhle bearbeitete. Bei einer weiteren Bruthöhle hatte das brütende Weibchen die Nisthöhle bereits verlassen. An der Fütterung des noch in der Bruthöhle befindlichen Jungvogels waren zwei adulte Feuerhornvögel und ein Jungvogel beteiligt.[5]

Feuerhornvogel und Mensch

Wie bei vielen anderen Nashornvogelarten, die in Südostasien beheimatet wird, werden die skelettierten Schädel von Feuerhornvögel in traditionellen Kopfbedeckungen verarbeitet.[6] Diese Praxis ist neben dem Feuerhornvogel auch für den Rhinozerosvogel, dem Schildschnabel und dem Nepalhornvogel bekannt.

Literatur

Einzelbelege

  1. Buceros hydrocorax in der Roten Liste gefährdeter Arten der IUCN 2014. Eingestellt von: BirdLife International, 2014. Abgerufen am 4. Dezember 2016.
  2. a b c Kemp: The Hornbills - Bucerotiformes. S. 191.
  3. a b Kemp: The Hornbills - Bucerotiformes. S. 190.
  4. Kemp: The Hornbills - Bucerotiformes. S. 189.
  5. a b c Kemp: The Hornbills - Bucerotiformes. S. 192.
  6. Kemp: The Hornbills - Bucerotiformes. S. 4.
 title=
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia DE

Feuerhornvogel: Brief Summary ( allemand )

fourni par wikipedia DE
 src= Feuerhornvogel (Buceros hydrocorax) im Weltvogelpark Walsrode  src= Subadulter Feuerhornvogel

Der Feuerhornvogel (Buceros hydrocorax), auch Rotbrauner Hornvogel genannt, ist eine der Arten aus der Familie der Nashornvögel, die auf den Philippinen vorkommen. Er ist dort die größte Nashornvogelart. Es werden in dem großen Verbreitungsgebiet des Feuerhornvogels drei Unterarten unterschieden.

Wie alle Nashornvögel ist auch der Feuerhornvogel ein Höhlenbrüter. Das Weibchen verbringt bis zu drei Monate eingemauert in einer Baumhöhle. Das Männchen versorgt in dieser Zeit zunächst sie und später auch die Jungvögel mit Nahrung. Ungewöhnlich für Nashornvögel ist, dass die Jungvögel ein Gefieder haben, das sich deutlich von dem der adulten Vögel unterscheidet.

Die Bestandssituation des Feuerhornvogels wird von der IUCN mit gefährdet (vulnerable) angegeben.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia DE

Kalaw ( tagalog )

fourni par wikipedia emerging languages

Ang Kalaw (Buceros hydrocorax), ay isang malaking uri ng ibon sa pamilyang Bucerotidae at saring Buceros.

 src=
Lahing B. h. mindanensis; iginuhit ni Joseph Smit, 1881

Ito'y natatagpuan lamang sa Pilipinas,at matatagpuan sa 11 isla: Luzon at Marinduque (lahing hydrocorax); Samar, Leyte, Bohol, Panaon, Biliran, Calicoan at Buad (lahing semigaleatus), Dinagat, Siargao, Mindanao at Basilan (lahing mindanensis).

Madalas pa rin itong makita, lalo na sa bulubunduking Sierra Madre ng Luzon, ngunit unti unti na rin itong nauubos dahil sa pangangaso at kawalan ng kinamamahayan.

Ang tuka ng lahing pinanggalingan ng pangalan (B. hydrocorax hydrocorax) ay pawang pula, habang ang mga tuka naman ng lahing semigaleatus and mindanensis ay manilaw-nilaw sa bandang itaas.

Tingnan din

Mga sanggunian


Ibon Ang lathalaing ito na tungkol sa Ibon ay isang usbong. Makatutulong ka sa Wikipedia sa nito.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Mga may-akda at editor ng Wikipedia

Kalaw: Brief Summary ( tagalog )

fourni par wikipedia emerging languages

Ang Kalaw (Buceros hydrocorax), ay isang malaking uri ng ibon sa pamilyang Bucerotidae at saring Buceros.

 src= Lahing B. h. mindanensis; iginuhit ni Joseph Smit, 1881

Ito'y natatagpuan lamang sa Pilipinas,at matatagpuan sa 11 isla: Luzon at Marinduque (lahing hydrocorax); Samar, Leyte, Bohol, Panaon, Biliran, Calicoan at Buad (lahing semigaleatus), Dinagat, Siargao, Mindanao at Basilan (lahing mindanensis).

Madalas pa rin itong makita, lalo na sa bulubunduking Sierra Madre ng Luzon, ngunit unti unti na rin itong nauubos dahil sa pangangaso at kawalan ng kinamamahayan.

Ang tuka ng lahing pinanggalingan ng pangalan (B. hydrocorax hydrocorax) ay pawang pula, habang ang mga tuka naman ng lahing semigaleatus and mindanensis ay manilaw-nilaw sa bandang itaas.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Mga may-akda at editor ng Wikipedia

Rufous hornbill ( anglais )

fourni par wikipedia EN

The rufous hornbill (Buceros hydrocorax), also known as the Philippine hornbill and locally as kalaw (pronounced KAH-lau), is a large species of hornbill endemic to the Philippines (the largest hornbill in the country). The are referred by locals as the "clock-of-the-mountains" due to its large booming call which typically occur of every hour. It occurs in moist tropical lowland forest. They are now considered to be a threatened species and its reasons for decline being habitat destruction, hunting and poaching for the illegal pet trade.

It is illegal to hunt, capture or possess rufous hornbills under Philippine Law RA 9147.[3]

Distribution and Taxonomy

It is endemic to the Philippines, where it occurs in primary, mature secondary and disturbed forests on 11 islands:

The bill of the nominate subspecies is entirely red, while the bill of the subspecies semigaleatus and mindanensis are pale yellow on the distal half.

Subspecies B. h. mindanensis; illustration by Joseph Smit, 1881

Subspecies

Three subspecies are recognized"

The HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World has split this into two species with the Northern Rufous Hornbill consisting of the nominate and the Southern Rufous Hornbill consisting of the semigaelatus and mindanensis subspecies.

Behaviour

It is sometimes called "the clock of the mountains" because of its periodic noontime call.[5] It has been recorded to have been preyed upon by the Philippine eagle.[6]

Breeding

As with other hornbills, females seal themselves within the nest cavity, where they lay the clutch, and remain with the growing young for most or all of the nesting period. In some species, the male helps with the sealing process from outside the nest cavity. The nestlings and the female are fed by the male through a narrow vertical slit in the sealed nest opening, at times joined by non-breeding helper males.[7] Nesting time will last in average of 4–6 months. In this duration the male will provide food to his confine female and nestling. They maintain the year- pair bonds and will paired together until many years’ time and engage a courtship feeding.

Feeding

Rufous Hornbills play a crucial role in maintaining the balance of their ecosystem. They are considered a keystone species due to their omnivorous feeding habits, which allow them to disperse seeds along the forest floor from the fruits they consume and control pest populations of insects they predate on.[8]

Habitat and Conservation Status

This species occurs largely in primary evergreen dipterocarp forests, but also uses secondary forest. The Northern rufous hornbill has recorded up to 760 meters in Luzon while its southern counterpart has been recorded up to 2,100 meters above sea level on Mt. Apo.

This species has been classified as vulnerable. It is believed that the North Rufous Hornbill is more threatened as the National List of Threatened Terrestrial Fauna of the Philippines has classified it and Endangered while classifying the southern species or sub-species as Vulnerable.

This species suffers from substantial hunting pressure and widespread loss of habitat as a result of logging and conversion to agriculture. Continued subsistence hunting and felling of remnant dipterocarp forests for agriculture are thought to be further depressing population numbers, and the range is now highly fragmented and likely suffering from an acute lack of suitable nesting trees, at least in parts of the range. Hunters climb up nesting trees to capture the mother and its chicks for the illegal wildlife trade. Hunting for sport and food has been recorded throughout its range. In 2014 Adams, Ilocos Norte in which the Vice-Mayor's son was photographed carrying a deceased juvenile that he just shot.[9] This species has gone locally extinct in Cavite in Mt. Palay-palay due to hunting and the construction of roads and the Kaybiang Tunnel.

References

Wikimedia Commons has media related to Buceros hydrocorax.
  1. ^ Buceros hydrocorax, IUCN Red List, 2014
  2. ^ "Appendices | CITES". cites.org. Retrieved 2022-01-14.
  3. ^ 11th Congress. "Republic Act No. 9147". Official Gazette of the Philippines.
  4. ^ Allen, Desmond (2020). Birds of the Philippines. Barcelona: Lynx and Birdlife Guides International. pp. 200–201.
  5. ^ Ortiz, Margaux C. (2 February 2013). "Hornbills in the city: Clock ticking on nature's timekeeper". Philippine Daily Inquirer. Retrieved 9 May 2013.
  6. ^ "Searching for the Philippine Eagle in the Angat Watershed Forest Reserve".
  7. ^ Witmer, Mark (1993). "Cooperative Breeding by Rufous Hornbills on Mindanao Island, Philippines" (PDF). The Auk. 110 (4): 933–936. doi:10.2307/4088652. JSTOR 4088652.
  8. ^ Matutes, Heremerose; Densing, Libertine Agatha (2022-05-21). "Avifauna composition and communities in Leyte Sab-a Basin Peatland and its vicinity in Northeastern Leyte, Philippines". Journal of Wildlife and Biodiversity. 6 (2): 35–60. doi:10.5281/zenodo.6569636.
  9. ^ "Photo of hunter with dead hornbill sparks online outrage". GMA News. April 7, 2014.
 4. Clarido, Aiza P. (2017). Dark-winged Clock: Hornbill 
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia authors and editors
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia EN

Rufous hornbill: Brief Summary ( anglais )

fourni par wikipedia EN

The rufous hornbill (Buceros hydrocorax), also known as the Philippine hornbill and locally as kalaw (pronounced KAH-lau), is a large species of hornbill endemic to the Philippines (the largest hornbill in the country). The are referred by locals as the "clock-of-the-mountains" due to its large booming call which typically occur of every hour. It occurs in moist tropical lowland forest. They are now considered to be a threatened species and its reasons for decline being habitat destruction, hunting and poaching for the illegal pet trade.

It is illegal to hunt, capture or possess rufous hornbills under Philippine Law RA 9147.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia authors and editors
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia EN

Buceros hydrocorax ( espagnol ; castillan )

fourni par wikipedia ES

El cálao filipino grande[2]​ (Buceros hydrocorax) es una especie de ave bucerotiforme de la familia Bucerotidae endémica de Filipinas, con diferentes subespecies en varias islas.[3]

Subespecies

Se reconocen tres subespecies de Buceros hydrocorax:[3][4]

Referencias

  1. BirdLife International (2012). «Buceros hydrocorax». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2015.3 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 9 de septiembre de 2015.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (2001). «Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Sexta parte: Coliiformes, Trogoniformes y Coraciiformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 48 (1): 107-110. ISSN 0570-7358. Consultado el 21 de enero de 2014.
  3. a b Gill, F.; Donsker, D. (Eds.) (2015). Todies, motmots, bee-eaters, hoopoes, wood hoopoes & hornbills. IOC World Bird List (v.5.3).
  4. Clements, J. F. 2007. The Clements Checklist of Birds of the World, 6th Edition. Cornell University Press. Downloadable from Cornell Lab of Ornithology
  5. BirdLife International. 2014. Buceros mindanensis. The IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.3. Acceso: 9 de septiembre de 2015.

 title=
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autores y editores de Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia ES

Buceros hydrocorax: Brief Summary ( espagnol ; castillan )

fourni par wikipedia ES

El cálao filipino grande​ (Buceros hydrocorax) es una especie de ave bucerotiforme de la familia Bucerotidae endémica de Filipinas, con diferentes subespecies en varias islas.​

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autores y editores de Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia ES

Buceros hydrocorax ( basque )

fourni par wikipedia EU

Buceros hydrocorax Buceros generoko animalia da. Hegaztien barruko Bucerotidae familian sailkatua dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez)BirdLife International (2012) Species factsheet. www.birdlife.org webgunetitik jaitsia 2012/05/07an
  2. (Ingelesez) IOC Master List

Ikus, gainera

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia EU

Buceros hydrocorax: Brief Summary ( basque )

fourni par wikipedia EU

Buceros hydrocorax Buceros generoko animalia da. Hegaztien barruko Bucerotidae familian sailkatua dago.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia EU

Luzoninsarvinokka ( finnois )

fourni par wikipedia FI

Luzoninsarvinokka (Buceros hydrocorax) on sarvinokkien heimoon kuuluva lintu. Sitä tavataan Filippiineillä.[1] IUCN:n mukaan lajista on erotettu Buceros mindanensis omaksi lajikseen.[1]

Ulkonäkö

Linnun pituus on 60–65 cm. Se on enimmäkseen punertava, mutta naama on musta, siivet ovat tummanruskeat, kun taas pyrstö on valkoinen. Valtava nokka ja sen päällä oleva ontto rakenne ovat kokonaan punaiset, ja silmän ympärystä on keltainen. Samanlainen alalaji B. mindanensis on muuten samannäköinen mutta hieman pienempi ja sen nokan kärki on keltainen ja silmän ympärystän iho on pääasiassa musta, mutta silmän alla on pieni keltainen alue.[1]

Levinneisyys

Luzoninsarvinokka on kotoperäinen Filippiineillä. Siellä sitä esiintyy Luzonin ja Marinduquen saarilla. Paikoittain se on edelleen yleinen, varsinkin Sierra Madren vuoristossa, mutta sen on ilmoitettu vähentyneen hyvin jyrkästi. Nykyisin sitä on ehkä vain Marinduquella. Jäljellä olevat esiintymispaikat ovat Sierra Madre ja Cordillera.[1]

Lajin kannan suuruutta ei ole määritetty, mutta se on ilmeisesti paikalliseti yleinen. Kolmen sukupolven aikana on tapahtunut hyvin nopea väheneminen, minkä arvellaan johtuneen elinalueiden pienenemisestä ja laadullisesta huonontumisesta sekä metsästyksestä ja ansoituksesta johtuvasta kuolleisuudesta.[1]

Elinympäristö

Lajia esiintyy etupäässä vanhoissa ikivihreissä dipterokarpusmetsissä noin 400 metrin korkeuteen, mutta myös sekundaarimetsissä 400 metriin asti ja havaittu jopa 760 metrissä Luzonilla Isarogvuorella. Elinalueiden hävitys on vähentänyt suuresti sen elinalueita lajin esiintymisalueella, esimerkiksi Luzonin metsäala on supistunut 70 prosenttia.[1]

Ääni

Linnun ääni on toistuva kirkas sointuva "honk".[1]

Lähteet

  1. a b c d e f g h BirdLife International: Buceros hydrocorax IUCN Red List of Threatened Species. Version 3.1. 2016. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 8.5.2017. (englanniksi)
  2. Integrated Taxonomic Information System (ITIS): Buceros hydrocorax (TSN 554427) itis.gov. Viitattu 8.5.2017. (englanniksi)

Aiheesta muualla

Tämä lintuihin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia FI

Luzoninsarvinokka: Brief Summary ( finnois )

fourni par wikipedia FI

Luzoninsarvinokka (Buceros hydrocorax) on sarvinokkien heimoon kuuluva lintu. Sitä tavataan Filippiineillä. IUCN:n mukaan lajista on erotettu Buceros mindanensis omaksi lajikseen.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia FI

Calao à casque plat

fourni par wikipedia FR

Buceros hydrocorax

Le Calao à casque plat (Buceros hydrocorax) est une espèce d'oiseau de la famille des Bucerotidae, endémique des Philippines.

Sous-espèces

D'après Alan P. Peterson, cette espèce est constituée des trois sous-espèces suivantes :

  • Buceros hydrocorax hydrocorax Linnaeus, 1766 ;
  • Buceros hydrocorax mindanensis Tweeddale, 1877 ;
  • Buceros hydrocorax semigaleatus Tweeddale, 1878.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia FR

Calao à casque plat: Brief Summary

fourni par wikipedia FR

Buceros hydrocorax

Le Calao à casque plat (Buceros hydrocorax) est une espèce d'oiseau de la famille des Bucerotidae, endémique des Philippines.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia FR

Buceros hydrocorax ( italien )

fourni par wikipedia IT
 src=
Bucero rossiccio al parco ornitologico di Walsrode.
 src=
Un esemplare sub-adulto.

Il bucero rossiccio (Buceros hydrocorax Linnaeus, 1766) è un uccello della famiglia dei Bucerotidi originario delle Filippine[2].

Descrizione

Dimensioni

Misura 60-65 cm di lunghezza, per un peso di 1185-1824 g nel maschio e di 1017-1662 g nella femmina[3].

Aspetto

Le caratteristiche fisiche di questa specie variano leggermente a seconda della razza. Ognuna delle tre sottospecie si distingue per la forma particolare e il colore del casco. La razza semigaleatus si distingue in particolare per il casco poco voluminoso e quella mindanensis per il colore bianco del becco e l'estremità rugosa alla base della mandibola inferiore. Tuttavia, qualunque sia la sottospecie, il maschio e la femmina sono molto simili e difficili da distinguere. Comunque, le tacche alla base della mandibola superiore sono nere nel maschio e rosse nella femmina. Inoltre, il primo è generalmente un po' più grande.

Negli adulti della razza mindanensis il casco e la metà prossimale del becco sono di colore rosso scuro. Le ondulazioni situate sulla mandibola sono ancora più scure. Il resto del becco è bianco-giallastro. Una banda nera circonda l'occhio, scende lungo le guance e copre il mento. La parte superiore della gola è color fulvo, il petto è nero. Il resto della testa e del corpo, ad eccezione delle copritrici caudali, presenta una colorazione rossiccia scura. Le scapolari e le copritrici alari sono marroni; le copritrici sopra-caudali sono ferruginose e la parte inferiore della coda è color ruggine. Le primarie sono nere, le secondarie bordate di ruggine lungo i margini esterni. Le timoniere sono color camoscio. Il colore dell'iride sembra variare dal giallo brillante al verde chiaro a seconda della distribuzione geografica. La pelle orbitale è nera con un leggero tratto giallo sotto l'occhio. La pelle nuda della gola è gialla. Le zampe e i piedi sono rosso corallo.

I giovani hanno un piumaggio molto diverso, in quanto hanno il corpo bianco, la coda bianca con bande nere e il becco e le zampe neri, ma all'età di un anno indossano già lo stesso piumaggio degli adulti[3].

Biologia

Al di fuori della stagione riproduttiva i buceri rossicci vivono in piccoli gruppi da tre a sette individui. Sono uccelli particolarmente chiassosi: i loro richiami regolari e la loro voce rauca possono essere uditi a oltre un chilometro di distanza. Anche il loro volo è ugualmente rumoroso ed è costituito da una serie di battiti d'ala ai quali segue una planata piuttosto lunga. Questa specie trascorre gran parte del tempo tra le chiome degli alberi e scende a terra solo molto raramente[3].

Alimentazione

La dieta del bucero rossiccio è prevalentemente frugivora. Si nutre principalmente di frutti morbidi e di semi che raccoglie su grandi alberi. Tuttavia, al mattino, mangia talvolta insetti, ortotteri e millepiedi che spigola sul terreno nel sottobosco. La componente di origine animale della dieta è pari a circa il 22% del totale[3].

Riproduzione

La stagione di nidificazione è stata segnalata da marzo a maggio sull'isola di Leyte e la specie viene osservata in coppia da febbraio ad agosto. La femmina scava una cavità nel tronco di un grande albero ad un'altezza relativamente elevata, poi vi si rinchiude dentro, lasciando solo una piccola apertura attraverso la quale il maschio può nutrirla mentre lei cova. L'aspetto originale del sistema di nidificazione del bucero rossiccio è che esso mette in atto una forma di riproduzione cooperativa. Il maschio riceve infatti il sostegno di vari assistenti che lo aiutano nel compito di rifornire di cibo la femmina e i 2-4 nidiacei. Questi assistenti sono costituiti da uno o più esemplari adulti non nidificanti e spesso da un immaturo. Il maschio si trova quindi facilitato nel suo compito, dal momento che i viaggi di spola tra il nido e gli alberi dove raccoglie il cibo sono meno numerosi. Venendo costantemente alimentati, i piccoli hanno maggiori possibilità di sopravvivere. Non appena i giovani hanno acquisito tutto il loro piumaggio e sono in grado di prendere il volo, dopo un lungo periodo che a volte dura più di 4 mesi, la femmina rompe la parete che sigilla il nido e li lascia partire. Nelle settimane successive al rilascio, i genitori continuano a dar loro da mangiare, sempre aiutati dai loro assistenti[3].

Distribuzione e habitat

 src=
Raffigurazione di B. h. mindanensis.

Il bucero rossiccio è endemico delle Filippine ed è presente su più di undici isole diverse. Vive in pianura e sulle colline, ma sul monte Apo si può incontrare fino a 2100 metri. La densità di esemplari è piuttosto disomogenea, ma in alcune regioni può essere anche molto comune, soprattutto nella Sierra Madre di Luzon, la grande isola del nord del paese[3].

Tassonomia

Vengono riconosciute tre sottospecie[2]:

  • B. h. hydrocorax Linnaeus, 1766, la sottospecie più settentrionale, diffusa a Luzon e Marinduque;
  • B. h. semigaleatus Tweeddale, 1878, diffusa a Samar, Leyte, Bohol, Panaon, Biliran, Calicoan e Buad nel centro del paese;
  • B. h. mindanensis Tweeddale, 1877, presente a Dinagat, Siargao, Mindanao (nonché sulle isolette vicine di Balut, Bucas e Talicud) e a Basilan, nelle isole più meridionali.

Ultimamente gli studiosi tendono a suddividere questa specie in due forme distinte: il bucero rossiccio settentrionale (B. hydrocorax), monotipico, e il bucero rossiccio meridionale (B. mindanensis), con le due sottospecie mindanensis e semigaleatus[3].

Conservazione

Ancora piuttosto numerosa fino a poco tempo fa, questa specie soffre a causa della caccia cui viene fatta oggetto e del degrado del suo habitat e pertanto è stata classificata come «vulnerabile» (Vulnerable) dalla IUCN[1].

Note

  1. ^ a b (EN) BirdLife International 2016, Buceros hydrocorax, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020.
  2. ^ a b (EN) Gill F. and Donsker D. (eds), Family Bucerotidae, in IOC World Bird Names (ver 9.2), International Ornithologists’ Union, 2019. URL consultato il 13 marzo 2020.
  3. ^ a b c d e f g (EN) Northern Rufous Hornbill (Buceros hydrocorax), su hbw.com. URL consultato il 13 marzo 2020. e (EN) Southern Rufous Hornbill (Buceros mindanensis), su hbw.com. URL consultato il 13 marzo 2020.

 title=
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autori e redattori di Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia IT

Buceros hydrocorax: Brief Summary ( italien )

fourni par wikipedia IT
 src= Bucero rossiccio al parco ornitologico di Walsrode.  src= Un esemplare sub-adulto.

Il bucero rossiccio (Buceros hydrocorax Linnaeus, 1766) è un uccello della famiglia dei Bucerotidi originario delle Filippine.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autori e redattori di Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia IT

Ugninis kalao ( lituanien )

fourni par wikipedia LT
Binomas Buceros hydrocorax

Ugninis kalao (lot. Buceros hydrocorax, angl. Rufous Hornbill) – ragasnapinių (Bucerotidae) šeimos paukštis.

Filipinų endeminė rūšis, paplitusi 11-oje salų. Išskiriami trys porūšiai:

  • Buceros hydrocorax hydrocorax
  • Buceros hydrocorax semigaleatus
  • Buceros hydrocorax mindanensis
Nebaigta Šis su ornitologija susijęs straipsnis yra nebaigtas. Jūs galite prisidėti prie Vikipedijos papildydami šį straipsnį.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia LT

Rosse neushoornvogel ( néerlandais ; flamand )

fourni par wikipedia NL

Vogels

De rosse neushoornvogel of roodbruine neushoornvogel (Buceros hydrocorax) komt voor in de Filipijnen

Algemeen

De rosse neushoornvogel kan 60-65 cm groot worden en daarmee de grootste neushoornvogel van de Filipijnen. Van de rosse neushoornvogel zijn een drietal ondersoorten bekend. De hydrocorax hydrocorax op Luzon en Marinduque in het noorden, de hydrocorax semigaleatus op de centraal gelegen eilanden en de hydrocorax mindanensis op Mindanao, Basilan en de andere zuidelijke eilanden. Alle drie ondersoorten zijn in het bezit van de kenmerkende grote rode snavel. De rosse neushoornvogel leeft in kleine groepjes van 3-7 vogels. De soort is bijzonder luidruchtig en hun regelmatige roep kan wel tot op afstanden van ruim een kilometer gehoord worden.

Ondersoorten, verspreiding en leefgebied

Van rosse neushoornvogel zijn drie ondersoorten bekend:

De rosse neushoorvogel leeft in laaggelegen oerwouden en is als gevolg van de ontbossing in de Filipijnen en de jacht op de soort is vrij zeldzaam aan het worden. De nu nog voorkomende populaties leven dan ook in de dunbevolkte delen van de eilanden.

Voedsel

De rosse neushoornvogel eet voornamelijk zaden en fruit, maar ook wel larven, insecten, zoals de sprinkhaan, duizendpoten en wilde vijgen.

Voortplanting

De rosse neushoornvogel legt haar eieren in een nest in een boomholte. Het vrouwtje broedt deze eieren vervolgens ook uit, bijna volledig opgesloten in het door het mannetje dichtgemaakte hol. Het mannetje voorziet het vrouwtje van voedsel door een klein kiertje. In gevangenschap plant de rosse neushoornvogel zich erg moeilijk voort.

Bronnen, noten en/of referenties
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia NL

Rosse neushoornvogel: Brief Summary ( néerlandais ; flamand )

fourni par wikipedia NL

De rosse neushoornvogel of roodbruine neushoornvogel (Buceros hydrocorax) komt voor in de Filipijnen

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia NL

Blodhornfugl ( norvégien )

fourni par wikipedia NO

Blodhornfugl (Buceros hydrocorax) er en monotypisk art i slekten Buceros, som teller fire arter (noen regner kun tre). Slekten inngår i underfamilien av neshornfugler (Bucerotinae), som er én av to underfamilier i hornfuglfamilien (Bucerotidae). Arten er endemisk for øyene Luzon og Marinduque i de nordre Filippinene og listes som sårbarIUCNs rødliste. Den står også oppført på CITES liste II, som omfatter arter der den internasjonale handelen må begrenses for å sikre artenes overlevelse.

Etymologi

Det vitenskapelige navnet på arten består av slektsnavnet Buceros og artsnavnet hydrocorax. Buceros betyr med horn som en okse og er videre forklart under beskrivelsen av slekten. Artsnavnet stammer fra gresk og betyr vannravn. Det er satt sammen av forstavelsen hudatos (ὑδατος = vann) og endingen korakos (κορακος = ravn). Man regner med at artsnavnet er et resultat av at folk mente arten habiterte på vannrike plasser.[1]

Taksonomi

Blodhornfugl blir av og til regnet som konspesifikk med B. mindanensis (mangler norsk navn), som noen regner som en sørlig underart av samme art.[2] HBW Alive og BirdLife International regner dem som to selvstendige arter,[2][3] etter at del Hoyo & Collar (2014) splittet dem.[4] B. mindanensis skiller seg fra B. hydrocorax gjennom blant annet å være fysisk mindre og at den ytre halvdelen av nebbet er markant blekgult.[3]

Inndeling

Inndelingen følger HBW Alive og er i henhold til Kemp (2016).[5] Norske navn på artene følger Norsk navnekomité for fugl og er i henhold til Syvertsen et al. (2008).[6] Ikke alle arter har blitt navngitt på norsk.

Treliste

Biologi

 src=
Blodhornfugl (hunn)

Blodhornfugl er en stor hornfugl som måler cirka 60–65 cm. Hannen veier omkring 1 824 g. Fjærdrakten er rustrød, brun og sort, med helhvit stjert (som av og til misfarges av ytre påvirkning). Hodet og hjelmen er rødlig farget av gumpkjertelolje. Hannen har sort nebbbase og ei prominent, langstrakt rød hjelm på overnebbet, bar gul hud rundt øyene, som er stort sett er røde (men av og til blek blåaktige), og rødbrune føtter. Hunnen har mindre prominent hjelm og mangler sort nebbase. Huden rundt øynene er sort og øynene i seg selv nærmest hvite. Arten har kortere og smalere vinger enn de andre artene i slekten Buceros.[2]

Arten er mest vanlig i primær eviggrønn skog, i høyder opp mot 760 moh på Luzon. Lite er kjent om artens atferd, annet enn at de hovedsakelig eter frukt og frø, samt noe insekter og skolopendere. Maten hentes i trekronene. Ingen ting er kjent om hekkebiologien deres. Arten regns som en standfugl. De beveger seg typisk i mindre flokker sammen med andre lignende fugler.[2]

Referanser

  1. ^ Jobling, J. A. (2017). Key to Scientific Names in Ornithology. In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.) (2017). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona.
  2. ^ a b c d Kemp, A.C., Kirwan, G.M. & Boesman, P. (2017). Northern Rufous Hornbill (Buceros hydrocorax). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona.
  3. ^ a b BirdLife International (2017) Species factsheet: Buceros hydrocorax. Downloaded from http://www.birdlife.org on 25/06/2017.
  4. ^ del Hoyo J. & Collar N.J. 2014: HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World. Volume 1: Non-passerines. Lynx Edicions, Barcelona, 1–903. ISBN 978-84-96553-94-1
  5. ^ Kemp, A.C. (2016). Hornbills (Bucerotidae). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Besøkt 2016-05-06
  6. ^ Syvertsen, P. O., Ree, V., Hansen, O. B., Syvertsen, Ø., Bergan, M., Kvam, H., Viker, M. & Axelsen, T. 2008. Virksomheten til Norsk navnekomité for fugl (NNKF) 1990-2008. Norske navn på verdens fugler. Norsk Ornitologisk Forening. www.birdlife.no (publisert 22.5.2008). Besøkt 2016-08-07

Eksterne lenker

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia NO

Blodhornfugl: Brief Summary ( norvégien )

fourni par wikipedia NO

Blodhornfugl (Buceros hydrocorax) er en monotypisk art i slekten Buceros, som teller fire arter (noen regner kun tre). Slekten inngår i underfamilien av neshornfugler (Bucerotinae), som er én av to underfamilier i hornfuglfamilien (Bucerotidae). Arten er endemisk for øyene Luzon og Marinduque i de nordre Filippinene og listes som sårbarIUCNs rødliste. Den står også oppført på CITES liste II, som omfatter arter der den internasjonale handelen må begrenses for å sikre artenes overlevelse.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia NO

Dzioborożec rdzawogłowy ( polonais )

fourni par wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Dzioborożec rdzawogłowy, dzioborożec filipiński (Buceros hydrocorax) – gatunek ptaka z rodziny dzioborożców (Bucerotidae) występującego wyłącznie na Filipinach.

Przypisy

  1. Buceros hydrocorax, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. Buceros hydrocorax. Czerwona księga gatunków zagrożonych (IUCN Red List of Threatened Species) (ang.).
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia POL

Dzioborożec rdzawogłowy: Brief Summary ( polonais )

fourni par wikipedia POL

Dzioborożec rdzawogłowy, dzioborożec filipiński (Buceros hydrocorax) – gatunek ptaka z rodziny dzioborożców (Bucerotidae) występującego wyłącznie na Filipinach.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia POL

Rostnäshornsfågel ( suédois )

fourni par wikipedia SV

Rostnäshornsfågel[2] (Buceros hydrocorax) är en fågel i familjen näshornsfåglar inom ordningen härfåglar och näshornsfåglar.[3] IUCN kategoriserar arten som sårbar.[1]

Rostnäshornsfågel förekommer i Filippinerna och delas in i tre underarter med följande utbredning:[3]

Birdlife International och internationella naturvårdsunionen IUCN urskiljer sedan 2014 underarten mindanensis som den egna arten, "sydlig rostnäshornsfågel" (Buceros mindanensis).[1] Det medför att populationerna hotkategoriseras var för sig, båda som sårbara.

Noter

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2014 Buceros hydrocorax Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 2015-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2014) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter Arkiverad 18 oktober 2014 hämtat från the Wayback Machine., läst 2015-01-01
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11

Externa länkar

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia författare och redaktörer
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia SV

Rostnäshornsfågel: Brief Summary ( suédois )

fourni par wikipedia SV

Rostnäshornsfågel (Buceros hydrocorax) är en fågel i familjen näshornsfåglar inom ordningen härfåglar och näshornsfåglar. IUCN kategoriserar arten som sårbar.

Rostnäshornsfågel förekommer i Filippinerna och delas in i tre underarter med följande utbredning:

B. h. hydrocorax – Luzon och Marinduque B. h. mindanensis – Mindanao, Basilan, Dinagat och Siargao B. h. semigaleatus – Samar, Leyte, Bohol, Panaon, Buad, Calicoan och Biliran

Birdlife International och internationella naturvårdsunionen IUCN urskiljer sedan 2014 underarten mindanensis som den egna arten, "sydlig rostnäshornsfågel" (Buceros mindanensis). Det medför att populationerna hotkategoriseras var för sig, båda som sårbara.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia författare och redaktörer
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia SV

Mỏ sừng nâu đỏ ( vietnamien )

fourni par wikipedia VI

Mỏ sừng nâu đỏ (danh pháp hai phần: Buceros hydrocorax) là một loài chim trong họ Bucerotidae.[2] Đây là loài đặc hữu của Philippines, nơi chúng xuất hiện ở các khu rừng nguyên sinh, thứ sinh và bị xáo trộn trên 11 hòn đảo: Luzon và Marinduque (chủng hydrocorax), Samar, Leyte, Bohol, Panaon, Biliran, Calicoan và Buad (semigaleatus), Dinagat, Siargao, Mindanao (cộng với Balut, Bucas và Talicud) và Basilan (race mindanensis). Loài này vẫn còn phổ biến ở địa phương, đặc biệt là ở Sierra Madre của Luzon, nhưng tiếp tục bị áp lực săn bắn đáng kể và mất môi trường sống rộng rãi. Chúng là một trong những loài chim lớn nhất trong một khu rừng nhiệt đới vùng đất thấp (Clarido, 2017)

Hình ảnh

Chú thích

  1. ^ BirdLife International (2012). Buceros hydrocorax. Sách Đỏ IUCN các loài bị đe dọa. Phiên bản 2013.2. Liên minh Bảo tồn Thiên nhiên Quốc tế. Truy cập ngày 26 tháng 11 năm 2013.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.


Hình tượng sơ khai Bài viết liên quan đến Bộ Sả này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia VI

Mỏ sừng nâu đỏ: Brief Summary ( vietnamien )

fourni par wikipedia VI

Mỏ sừng nâu đỏ (danh pháp hai phần: Buceros hydrocorax) là một loài chim trong họ Bucerotidae. Đây là loài đặc hữu của Philippines, nơi chúng xuất hiện ở các khu rừng nguyên sinh, thứ sinh và bị xáo trộn trên 11 hòn đảo: Luzon và Marinduque (chủng hydrocorax), Samar, Leyte, Bohol, Panaon, Biliran, Calicoan và Buad (semigaleatus), Dinagat, Siargao, Mindanao (cộng với Balut, Bucas và Talicud) và Basilan (race mindanensis). Loài này vẫn còn phổ biến ở địa phương, đặc biệt là ở Sierra Madre của Luzon, nhưng tiếp tục bị áp lực săn bắn đáng kể và mất môi trường sống rộng rãi. Chúng là một trong những loài chim lớn nhất trong một khu rừng nhiệt đới vùng đất thấp (Clarido, 2017)

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia VI

Коричневый калао ( russe )

fourni par wikipedia русскую Википедию
Царство: Животные
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Вторичноротые
Подтип: Позвоночные
Инфратип: Челюстноротые
Надкласс: Четвероногие
Класс: Птицы
Подкласс: Настоящие птицы
Инфракласс: Новонёбные
Семейство: Птицы-носороги
Род: Гомраи
Вид: Коричневый калао
Международное научное название

Buceros hydrocorax Linnaeus, 1766

Синонимы
  • B. h. basilanicus
  • B. h. hydrocorax
  • B. h. mindanensis
  • B. h. semigaleatus
Охранный статус Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 554427NCBI 1118517EOL 1047988

Коричневый калао[1], или огненный гомра́й[2] (лат. Buceros hydrocorax) — вид птиц-носорогов. Общая длина тела 90 см[1]. Является эндемиком Филиппин, где он встречается на 11 островах: подвид B. h. hydrocorax на островах Лусон и Мариндуке на севере архипелага, B. h. semigaleatus на островах Самар, Лейте, Бохол, Панаон, Билиран, Каликоан и Буад в центральной части Филиппин, подвид B. h. mindanensis на островах Динагат, Сиаргао, Минданао, Балут, Букас, Таликуд и Басилан на юге Филиппинского архипелага[3][4]. Этот вид в настоящее время является довольно распространённым.

Примечания

  1. 1 2 Жизнь животных. Том 6. Птицы / под ред. В. Д. Ильичева, И. В. Михеева, гл. ред. В. Е. Соколов. — 2-е изд. — М.: Просвещение, 1986. — С. 336. — 527 с.
  2. Бёме Р. Л., Флинт В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Птицы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский / Под общ. ред. акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., «РУССО», 1994. — С. 183. — 2030 экз.ISBN 5-200-00643-0.
  3. BirdLife International (2013) Species factsheet: Buceros hydrocorax
  4. Семейство Bucerotidae в Списке птиц мира Международного союза орнитологов (IOC World Bird List version 3.4)
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Авторы и редакторы Википедии

Коричневый калао: Brief Summary ( russe )

fourni par wikipedia русскую Википедию

Коричневый калао, или огненный гомра́й (лат. Buceros hydrocorax) — вид птиц-носорогов. Общая длина тела 90 см. Является эндемиком Филиппин, где он встречается на 11 островах: подвид B. h. hydrocorax на островах Лусон и Мариндуке на севере архипелага, B. h. semigaleatus на островах Самар, Лейте, Бохол, Панаон, Билиран, Каликоан и Буад в центральной части Филиппин, подвид B. h. mindanensis на островах Динагат, Сиаргао, Минданао, Балут, Букас, Таликуд и Басилан на юге Филиппинского архипелага. Этот вид в настоящее время является довольно распространённым.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Авторы и редакторы Википедии