nimet breadcrumb-navigoinnissa
Perception Channels: tactile ; chemical
Other Physical Features: endothermic ; bilateral symmetry
Key Reproductive Features: gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual
The Noctilionidae family of bats, commonly known as bulldog bats or fisherman bats, are represented by two species, the greater and the lesser bulldog bats.[1] They are found near water, from Mexico to Argentina. The naked bulldog bat Cheiromeles torquatus does not belong to this family, but to the family Molossidae, the free-tailed bats.
The bulldog bats have orange to brown fur, and range in head-body length from 7 to 14cm. They have relatively long legs and large feet, exceptionally so in the case of the greater bulldog bat. Unusual among bats, they have cheek-pouches for storing food, which give them their bulldog-like appearance. Both species are insectivorous, although the greater bulldog bat also eats small fish, using its echolocation to pinpoint the ripples they make on the surfaces of water.[2]
The greater bulldog bat trawls the water with its long, curved talons approximately 2–3cm below the surface. It makes sweeps of between 30cm and 3 m before ascending and turning to make a return sweep. In a single night, the bat may catch 20-30 small fish in this way.[3]
Els ratpenats pescadors (Noctilionidae) són una família de ratpenats amb només dues espècies que viuen a l'àrea còmpresa entre el nord de Mèxic i el nord de l'Argentina i el sud de Paraguai.[1]
Ambdues espècies mengen insectes, i el ratpenat pescador gros també pesca i menja petits peixos.
Els ratpenats pescadors (Noctilionidae) són una família de ratpenats amb només dues espècies que viuen a l'àrea còmpresa entre el nord de Mèxic i el nord de l'Argentina i el sud de Paraguai.
Aquesta familha de ratapenadas compren pas qu'un sol genre :
Жырык эриндер (лат. Noctilionidae) — жарганаттардын бир тукуму.
Kiškialūpiniai šikšnosparniai (lot. Noctilionidae, angl. Bulldog bats, vok. Hasenmäuler) – šikšnosparnių (Chiroptera) šeima. Gyvūnai 65-132 mm dydžio ir apie 15-70 g svorio. Šeimoje 1 gentis ir 2 rūšys, paplitusios tropikinėje Amerikoje į šiaurę iki Kubos ir į pietus iki Argentinos:
De hazenlipvleermuizen of visservleermuizen (Noctilio) zijn het enige geslacht binnen de familie Noctilionidae. Ze leven voornamelijk van vis en andere waterdieren. Het geslacht telt twee hedendaagse soorten, de grote hazenlipvleermuis (Noctilio leporinus) en de veel kleinere kleine hazenlipvleermuis (Noctilio albiventris). Beide soorten komen enkel in de Nieuwe Wereld voor. Daarnaast is er nog een fossiele soort bekend, Noctilio lacrimaelunaris, uit het Laat-Mioceen van Oost-Peru. De kleine hazenlipvleermuis is ook bekend van het Midden-Mioceen van Colombia.
Beide hazenlipvleermuizen vangen een belangrijk gedeelte van hun voedsel van het wateroppervlak. De grote hazenlipvleermuis is de enige vleermuissoort die gespecialiseerd is in het jagen op vissen en andere waterdieren, als waterinsecten en schaaldieren. De kleine hazenlipvleermuis is meer een insecteneter, en vangt ook vliegende insecten in de lucht. De hazenlipvleermuizen sporen hun prooi op met behulp van echolocatie, waarmee ze onregelmatigheden en bewegingen op het wateroppervlak kunnen vinden. Hazenlipvleermuizen zijn trouw aan een succesvol jachtterrein: een plek waar de vleermuizen een prooi vangen, zal vaker worden bezocht. Ook leiden wijfjes hun jongen naar goede jachtgebieden.
Hazenlipvleermuizen komen voor in de tropische, waterrijke gebieden van Centraal- & Zuid-Amerika en enkele Caribische eilanden.
De hazenlipvleermuizen of visservleermuizen (Noctilio) zijn het enige geslacht binnen de familie Noctilionidae. Ze leven voornamelijk van vis en andere waterdieren. Het geslacht telt twee hedendaagse soorten, de grote hazenlipvleermuis (Noctilio leporinus) en de veel kleinere kleine hazenlipvleermuis (Noctilio albiventris). Beide soorten komen enkel in de Nieuwe Wereld voor. Daarnaast is er nog een fossiele soort bekend, Noctilio lacrimaelunaris, uit het Laat-Mioceen van Oost-Peru. De kleine hazenlipvleermuis is ook bekend van het Midden-Mioceen van Colombia.
Multimedia w Wikimedia Commons Rybakowate[4] (Noctilionidae) – monotypowa rodzina ssaków z podrzędu mroczkokształtnych (Vespertilioniformes).
Rodzina obejmuje gatunki występujące w Ameryce[5].
Łacińskie nox, noctis – noc; końcówka -ilio[6].
Do rodziny należy jeden rodzaj Noctilio – rybak[4] z następującymi gatunkami[4][5]:
Podrodzaj: Noctilio Linnaeus, 1766
Podrodzaj: Dirias[a] Miller, 1906[7]
Rybakowate (Noctilionidae) – monotypowa rodzina ssaków z podrzędu mroczkokształtnych (Vespertilioniformes).
Harmunfladdermöss (Noctilionidae[1]) är en familj i ordningen fladdermöss som förekommer i Amerika. De kännetecknas av att de har fiskar som föda. Familjen består av ett enda släkte, Noctilio[1], med två arter, N. leporinus och N. albiventris.
Utbredningsområdet sträcker sig på den amerikanska kontinenten från södra Mexiko till norra Argentina.[2] N. leporinus förekommer dessutom på flera öar i Västindien.
Arternas läppar har flera veck. Övre läppen är liksom hos harar kluven. De har kindpåsar som de förvarar födan i. Öronen är spetsiga och smala.
De olika könen skiljer sig vanligen åt genom pälsens färg. Medan hannar oftast är gulaktiga till orangeröda är honor mörkare, nästan brunaktiga. Svansens spets står på ovansidan utanför flygmembranen.[2] N. leporinus har påfallande långa bakre extremiteter med stora fötter som är utrustade med klor. Därigenom har de bättre möjligheter att jaga fisk. Djurens lukt beskrivs som mysk- eller fiskartad. N. leporinus når en kroppslängd mellan 10 och 13 cm samt en vikt mellan 50 och 90 gram. N. albiventris blir 6 till 9 cm lång och 20 till 45 gram tung.
Tandformeln är I 2/1 C 1/1 P 1/2 M 3/3, alltså 28 tänder.[2]
Harmunfladdermöss lever i olika habitat, men oftast i närheten av vattensamlingar. Som viloplatser använder de grottor, bergssprickor, håligheter i träd och byggnader. De sover på dagen i grupper av 30 till 75 individer och letar på natten i mindre grupper efter föda. De flyger inte så fort, men har bra förmåga att simma. I vattnet använder de sina vingar som åror.
Individer av N. leporinus äter främst fiskar. Grupper av cirka femton individer flyger i sicksack över vattenytan och använder ekolokaliseringen för att upptäcka fiskarnas position och rörelse.[3] Detta går bara när fiskarna simmar så nära ytan att de skapar virvlar på den. Fladdermössen fångar med sina bakre extremiteter fiskar med upp till åtta centimeters längd. Utöver fiskar äter de krabbor, skorpioner och marklevande insekter.
Hittills har inga vilda individer av arten N. albiventris setts jaga fiskar, men individer i fångenskap har iakttagits fånga fiskar på samma sätt som individer av arten N. leporinus. Undersökningar av artens maginnehåll har visat att de främst äter insekter.[2]
Honan har förmåga att para sig en gång per år och föder efter dräktigheten ett ungdjur. I en grupp föder vanligen honor sina ungdjur samtidigt. Före födseln skiljer sig honorna från handjuren. Ungdjur diar cirka tre månader. Livslängden uppskattas till upp till 12 år.
Harmunfladdermöss bildar tillsammans med bladnäsor (Phyllostomatidae), markfladdermöss (Mystacinidae) och bladhakor (Mormoopidae) överfamiljen Noctilionoidea. Fossil av förfäder är sällsynta. Hittills finns bara fossil från de recenta arterna, till exempel från Kuba och Puerto Rico.
Populationerna är jämförelsevis stora och arterna räknas som livskraftiga.
Harmunfladdermöss (Noctilionidae) är en familj i ordningen fladdermöss som förekommer i Amerika. De kännetecknas av att de har fiskar som föda. Familjen består av ett enda släkte, Noctilio, med två arter, N. leporinus och N. albiventris.
