dcsimg

Otus sunia ( asturia )

tarjonnut wikipedia AST
03-04-2019 18:05

Otus sunia[2][3] ye una especie d'ave estrixiforme de la familia Strigidae mesma d'Asia. Habita en montes caducifolios secos. Polo xeneral, ye detectáu pola so llamada distintiva. Realizáronse dos rexistros d'esta especie n'Alaska.

Subespecies

Reconócense nueve subespecies:[4]

Referencies

  1. BirdLife International (2012). «Otus sunia» (inglés). Llista Roxa d'especies amenazaes de la UICN 2014.2. Consultáu'l 3 de febreru de 2015.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (2000). «Nomes en castellán de les aves del mundu recomendaos pola Sociedá Española d'Ornitoloxía (Quinta parte: Strixiformes, Caprimulxiformes y Apodiformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 47 (1): pp. 123-130. ISSN 0570-7358. http://www.seo.org/wp-content/uploads/tmp/docs/vol_47_1_quinto.pdf. Consultáu'l 3 de febreru de 2015.
  3. «Autillo Oriental (Otus sunia) (Hodgson, 1836)». en Avibase. Consultáu'l 3 de febreru de 2015.
  4. Sistema Integráu d'Información Taxonómica. «Otus sunia (TSN 177882)» (inglés).

Enllaces esternos

Protonotaria-citrea-002 edit.jpg Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Aves, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia authors and editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia AST

Otus sunia: Brief Summary ( asturia )

tarjonnut wikipedia AST
03-04-2019 18:05

Otus sunia ye una especie d'ave estrixiforme de la familia Strigidae mesma d'Asia. Habita en montes caducifolios secos. Polo xeneral, ye detectáu pola so llamada distintiva. Realizáronse dos rexistros d'esta especie n'Alaska.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia authors and editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia AST

Otus sunia ( bretoni )

tarjonnut wikipedia BR

Otus sunia[1] a zo ur spesad evned-preizh noz eus ar c'herentiad Strigidae.

Anvet e voe Scops sunia (kentanv) da gentañ-penn (e 1836) gant an naturour breizhveuriat Brian Houghton Hodgson (1800 pe 1801-1894).

Doareoù pennañ

 src=
Otus sunia, tresadenn (1847).

Boued

Annez hag isspesadoù

Ar spesad a gaver an nav isspesad[2] anezhañ en Azia :

Liammoù diavaez

Notennoù ha daveennoù

  1. N'en deus ar spesad anv boutin ebet testeniekaet e brezhoneg evit poent.
  2. (en) Roadennoù IOC World Bird List diwar-benn Otus sunia.



Commons
Muioc'h a restroù diwar-benn

a vo kavet e Wikimedia Commons.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia authors and editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia BR

Otus sunia: Brief Summary ( bretoni )

tarjonnut wikipedia BR

Otus sunia a zo ur spesad evned-preizh noz eus ar c'herentiad Strigidae.

Anvet e voe Scops sunia (kentanv) da gentañ-penn (e 1836) gant an naturour breizhveuriat Brian Houghton Hodgson (1800 pe 1801-1894).

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia authors and editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia BR

Xot oriental ( valencia )

tarjonnut wikipedia CA

El xot oriental[3] (Otus sunia) és un ocell rapinyaire nocturn de la família dels estrígids (Strigidae) que habita l'Àsia Meridional i Oriental, a l'extrem sud-est de Sibèria, est de la Xina, Taiwan, Corea, Japó, Indoxina, Índia, Sri Lanka i les illes Andaman i Nicobar. En hivern les poblacions més septentrionals migren cap al sud, arribant fins a la Península Malaia i Sumatra.[4]

Referències

  1. Hodgson, Brian Houghton, Asiatic Researches, 1836, 19, p. 175-176.
  2. Catalogue of Life (anglès)
  3. «Xot oriental». Cercaterm. TERMCAT, Centre de Terminologia.Rev. 18/04/2012
  4. GBIF (anglès)

Bibliografia

  • König, Weick i Becking, "Owls: A Guide to the Owls of the World". 1999. Yale University Press.

Enllaços externs

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Xot oriental Modifica l'enllaç a Wikidata
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autors i editors de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia CA

Xot oriental: Brief Summary ( valencia )

tarjonnut wikipedia CA

El xot oriental (Otus sunia) és un ocell rapinyaire nocturn de la família dels estrígids (Strigidae) que habita l'Àsia Meridional i Oriental, a l'extrem sud-est de Sibèria, est de la Xina, Taiwan, Corea, Japó, Indoxina, Índia, Sri Lanka i les illes Andaman i Nicobar. En hivern les poblacions més septentrionals migren cap al sud, arribant fins a la Península Malaia i Sumatra.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autors i editors de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia CA

Tylluan sgops ddwyreiniol ( kymri )

tarjonnut wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Tylluan sgops ddwyreiniol (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: tylluanod sgops dwyreiniol) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Otus sunia; yr enw Saesneg arno yw Oriental scops owl. Mae'n perthyn i deulu'r Tylluanod (Lladin: Strigidae) sydd yn urdd y Strigiformes.[1]

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn O. sunia, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.

Teulu

Mae'r tylluan sgops ddwyreiniol yn perthyn i deulu'r Tylluanod (Lladin: Strigidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Cordylluan Glaucidium passerinum Cordylluan Bolifia Glaucidium bolivianum
YungasPygmyOwl.jpg
Cordylluan Brasil Glaucidium brasilianum
Cactus Ferruginous Pygmy-owl.jpg
Cordylluan Ciwba Glaucidium siju
Cuban Pygmy-owl (Glaucidium siju).jpg
Cordylluan dorchog Glaucidium brodiei
Collared Owlet.jpg
Cordylluan fannog Glaucidium perlatum
Glaucidium perlatum (Etosha).jpg
Cordylluan frongoch Glaucidium tephronotum
GlaucidiumKeulemans.jpg
Cordylluan Hardy Glaucidium hardyi
Amazonian Pygmy-owl (Glaucidium hardyi) in tree.jpg
Cordylluan resog Asia Glaucidium cuculoides
Glaucidium cuculoides - Mae Wong.jpg
Cordylluan y goedwig Glaucidium radiatum
BarredJungleOwlet-2.jpg
Cordylluan y Gogledd Glaucidium gnoma
Mountain Pygmy Owl Glaucidium gnoma Arizona.jpg
Cordylluan yr Andes Glaucidium jardinii
Andean Pygmy-owl (Glaucidium jardinii) in tree.jpg
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
  2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Awduron a golygyddion Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia CY

Tylluan sgops ddwyreiniol: Brief Summary ( kymri )

tarjonnut wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Tylluan sgops ddwyreiniol (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: tylluanod sgops dwyreiniol) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Otus sunia; yr enw Saesneg arno yw Oriental scops owl. Mae'n perthyn i deulu'r Tylluanod (Lladin: Strigidae) sydd yn urdd y Strigiformes.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn O. sunia, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Awduron a golygyddion Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia CY

Orient-Zwergohreule ( saksa )

tarjonnut wikipedia DE

Die Orient-Zwergohreule (Otus sunia) ist eine Eulenart aus der Gattung der Zwergohreulen. Sie ist in Süd- und Ostasien verbreitet.

Beschreibung

Die sehr kleine Eule mit sichtbaren Federohren erreicht eine Länge von 17 bis 21 Zentimetern und hat ein Gewicht von 75 bis 95 Gramm, wobei das Weibchen im Durchschnitt sechs Gramm schwerer ist als das Männchen. Die Augen sind gelb, der Schnabel schwarz. Auf den Schulterfedern befinden sich schwarz gerandete, weißlich braune Flecken, Flügel und Schwanz sind hell-dunkel gebändert. Die Beine sind bis zum Ansatz der graubraunen Zehen befiedert und haben schwarzbraune Krallen.

Es treten drei Farbmorphen auf. Die rote Morphe ist oberseits rötlich braun, unten hell und zum Bauch hin matt gelblich bis weiß. Die graubraune und rötlich graue Morphe sind oben viel stärker gefleckt und gestrichelt.

Lebensweise

Die Orient-Zwergohreule bewohnt halboffenes und offenes Waldland, Parks, Savannen und baumbestandene Flussufer, auch Siedlungen von den Niederungen bis ins Bergland, im Himalaya bis in 2.300 Meter Höhe. Sie lebt überwiegend von Insekten und Spinnen, erbeutet aber gelegentlich auch kleine Wirbeltiere. Ihr dreisilbiges raues kroik ku kjuuh ist mehrere hundert Meter weit zu hören.

Verbreitung

Das Verbreitungsgebiet erstreckt sich von West-Indien, Sri Lanka und Nord-Pakistan bis Ostsibirien, Japan, Taiwan und die Malaiische Halbinsel. O. s. sunia bewohnt Pakistan und Nepal bis Assam und Bangladesch. O. s. stictonotus von der Mandschurei bis Korea ist die größte und hellste Unterart. Bei O.s. japonica auf Hokkaido und Kyushu ist die rote Morphe häufig. O. s. modestus, die durch ihre Flügelform charakterisiert ist, findet sich von Assam bis Myanmar, Nordwest-Thailand und Indochina sowie auf den Andamanen und Nikobaren, wobei die zeichnungsarmen Exemplare dieser Inselgruppen zuweilen als Unterart O. s. nicobarius abgetrennt werden. Bei O. s. malayanus von Süd-China bis zur Malaiischen Halbinsel ist der Fuß weniger befiedert und das Gefieder mehr kastanienbraun. O. s. rufipennis von Bombay bis Madras ist ähnlich, aber dunkler. O. s. leggei aus Sri Lanka ist eine kleine und dunkle Unterart, bei der es auch eine zimtbraune Morphe gibt.

Literatur

  • Heimo Mikkola: Handbuch Eulen der Welt. Alle 249 Arten in 750 Farbfotos. Titel der Originalausgabe: Owls of the World. A Photographic Guide. 2012, Deutschsprachige Ausgabe, Franckh-Kosmos Verlags-GmbH & Co.KG, Stuttgart 2013, ISBN 978-3-440-13275-3, S. 152.
 title=
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia DE

Orient-Zwergohreule: Brief Summary ( saksa )

tarjonnut wikipedia DE

Die Orient-Zwergohreule (Otus sunia) ist eine Eulenart aus der Gattung der Zwergohreulen. Sie ist in Süd- und Ostasien verbreitet.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia DE

लोखर्के उल्लू ( Nepali )

tarjonnut wikipedia emerging languages

लोखर्के उल्लू (अङ्ग्रेजी: Oriental Scops Owl "ओरिएन्टल स्कप्स आउल" ) नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो ।

यो पनि हेर्नुहोस्

सन्दर्भ सामग्रीहरू

बाह्य लिङ्कहरू

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
विकिपेडिया लेखक र सम्पादकहरू
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia emerging languages

लोखर्के उल्लू: Brief Summary ( Nepali )

tarjonnut wikipedia emerging languages

लोखर्के उल्लू (अङ्ग्रेजी: Oriental Scops Owl "ओरिएन्टल स्कप्स आउल" ) नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो ।

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
विकिपेडिया लेखक र सम्पादकहरू
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia emerging languages

Oriental scops owl ( englanti )

tarjonnut wikipedia EN

The oriental scops owl (Otus sunia) is a species of scops owl found in eastern and southern Asia.

Call of oriental scops owl recorded in Parambikulam

Problems playing this file? See media help.

Description

This is a small, variably plumaged, yellow-eyed owl with ear-tufts which are not always erect. It can be distinguished from the collared scops owl by its whitish scapular stripe, well-marked underparts, and lack of pale collar. There are two colour morphs, grey and rufous; intermediate forms also occur. Sexes are similar in appearance. Individuals may freeze with eyes half-closed when disturbed. The species has a repeated liquid call sounding like "tuk tok torok".[2]

Distribution and habitat

The species has an extremely wide distribution across eastern and southern Asia, and is found in dry deciduous forests from Russia to Thailand. The owl nests in holes in trees during February–April.[1]

References

  1. ^ a b c BirdLife International (2021). "Otus sunia". IUCN Red List of Threatened Species. 2021: e.T22728969A206482277. doi:10.2305/IUCN.UK.2021-3.RLTS.T22728969A206482277.en. Retrieved 14 February 2022.
  2. ^ "Oriental Scops-owl (Otus sunia)". Handbook of the Birds of the World. Retrieved 4 April 2018.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia authors and editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia EN

Oriental scops owl: Brief Summary ( englanti )

tarjonnut wikipedia EN

The oriental scops owl (Otus sunia) is a species of scops owl found in eastern and southern Asia.

Call Call of oriental scops owl recorded in Parambikulam Problems playing this file? See media help.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia authors and editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia EN

Otus sunia ( kastilia )

tarjonnut wikipedia ES

El autillo oriental (Otus sunia)[2][3]​ es una especie de ave estrigiforme de la familia Strigidae propia de Asia. Habita en bosques caducifolios secos. Por lo general, es detectado por su llamada distintiva. Se han realizado dos registros de esta especie en Alaska.

Subespecies

Se reconocen nueve subespecies:[4]

Referencias

  1. BirdLife International (2012). «Otus sunia». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2014.2 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 3 de febrero de 2015.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (2000). «Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Quinta parte: Strigiformes, Caprimulgiformes y Apodiformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 47 (1): 123-130. ISSN 0570-7358. Consultado el 3 de febrero de 2015.
  3. «Autillo Oriental (Otus sunia) (Hodgson, 1836)». en Avibase. Consultado el 3 de febrero de 2015.
  4. Sistema Integrado de Información Taxonómica. «Otus sunia (TSN 177882)» (en inglés).

 title=
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autores y editores de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia ES

Otus sunia: Brief Summary ( kastilia )

tarjonnut wikipedia ES

El autillo oriental (Otus sunia)​​ es una especie de ave estrigiforme de la familia Strigidae propia de Asia. Habita en bosques caducifolios secos. Por lo general, es detectado por su llamada distintiva. Se han realizado dos registros de esta especie en Alaska.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autores y editores de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia ES

Otus sunia ( baski )

tarjonnut wikipedia EU

Otus sunia Otus generoko animalia da. Hegaztien barruko Strigidae familian sailkatua dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez)BirdLife International (2012) Species factsheet. www.birdlife.org webgunetitik jaitsia 2012/05/07an
  2. (Ingelesez) IOC Master List

Kanpo estekak

Ikus, gainera

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipediako egileak eta editoreak
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia EU

Otus sunia: Brief Summary ( baski )

tarjonnut wikipedia EU

Otus sunia Otus generoko animalia da. Hegaztien barruko Strigidae familian sailkatua dago.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipediako egileak eta editoreak
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia EU

Idänkyläpöllönen

tarjonnut wikipedia FI

Idänkyläpöllönen (Otus sunia) on pöllöihin kuuluva lintu. Sitä tavataan Etelä-Aasiassa Bangladeshissa, Kambodžassa, Kiinassa, Intiassa, Indonesiassa, Japanissa, Etelä-Koreassa, Pohjois-Koreassa, Laosissa, Malesiassa, Myanmarissa, Nepalissa, Pakistanissa, Venäjällä, Singaporessa, Sri Lankassa, Taiwanssa, Taimaassa ja Vietnamissa[1]. Sen elinpiiriä ovat kuivat lehtimetsät. Useimmiten ne havaitaan erikoisen ääntelynsä perusteella. Alaskassa on kirjattu kaksi pöllön esiintymistä.

Sen elinpiiriä ovat lauhkeat, subtrooppiset ja trooppiset pensaikot, boreaaliset metsät, ja sitä tavataan myös asutuilla alueilla kaupungeissa ja viljelyksillä ja puutarhoissa.[1]

Lähteet

  1. a b c BirdLife International: Otus sunia IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2012. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 17.5.2014. (englanniksi)
  2. Integrated Taxonomic Information System (ITIS): Otus sunnia (TSN 177882) itis.gov. Viitattu 14.11.2011. (englanniksi)

Aiheesta muualla

Tämä lintuihin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedian tekijät ja toimittajat
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia FI

Idänkyläpöllönen: Brief Summary

tarjonnut wikipedia FI

Idänkyläpöllönen (Otus sunia) on pöllöihin kuuluva lintu. Sitä tavataan Etelä-Aasiassa Bangladeshissa, Kambodžassa, Kiinassa, Intiassa, Indonesiassa, Japanissa, Etelä-Koreassa, Pohjois-Koreassa, Laosissa, Malesiassa, Myanmarissa, Nepalissa, Pakistanissa, Venäjällä, Singaporessa, Sri Lankassa, Taiwanssa, Taimaassa ja Vietnamissa. Sen elinpiiriä ovat kuivat lehtimetsät. Useimmiten ne havaitaan erikoisen ääntelynsä perusteella. Alaskassa on kirjattu kaksi pöllön esiintymistä.

Sen elinpiiriä ovat lauhkeat, subtrooppiset ja trooppiset pensaikot, boreaaliset metsät, ja sitä tavataan myös asutuilla alueilla kaupungeissa ja viljelyksillä ja puutarhoissa.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedian tekijät ja toimittajat
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia FI

Petit-duc d'Orient ( ranska )

tarjonnut wikipedia FR

Otus sunia

Le Petit-duc d'Orient (Otus sunia) est une espèce d'oiseaux de la famille des Strigidae.

Répartition

Cette espèce vit en Russie et Asie du Sud jusqu'à 2300 mètres d'altitude.

Description

Le Petit-duc d'Orient est un rapace nocturne de petite taille. Il mesure de 17 à 21 cm et pèse de 75 à 95 g.

Habitat

Le petit-duc d'Orient fréquente les zones boisées ouvertes ou semi-ouvertes, les parcs, les savanes avec des arbres clairsemés, les galeries d'arbres le longs des cours d'eau.

La plupart du temps il chasse à la lisière des zones boisées ou dans des contrées dégagées.

Nutrition

C'est un oiseau insectivore et carnivore.

Les insectes et les araignées constituent largement ses proies favorites. Son menu est complété par de petits vertébrés. Ces derniers sont capturés à terre. Par contre les araignées et les insectes sont attrapés dans les arbres et les buissons.

Reproduction

La saison des amours a lieu de février à avril.

Les mâles chantent à proximité de sites présumés de reproduction qui sont des cavités naturelles dans les arbres, des fissures dans les murs (ou éventuellement des nichoirs artificiels). Le mâle indique la cavité à la femelle en y pénétrant ou en chantant devant son entrée. La femelle y pond 3 ou 4 œufs.

Annexes

Références taxinomiques

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia FR

Petit-duc d'Orient: Brief Summary ( ranska )

tarjonnut wikipedia FR

Otus sunia

Le Petit-duc d'Orient (Otus sunia) est une espèce d'oiseaux de la famille des Strigidae.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia FR

Burung Hantu Kuang Kuik ( Malaiji )

tarjonnut wikipedia MS

Burung Hantu Kuang Kuik merupakan salah satu daripada haiwan terlindung di Malaysia dan boleh dijumpai di Asia SelatanPemburuannya memerlukan lesen pemburuan. Nama sainsnya Otus sunia.

Ciri-ciri

Burung Hantu Kuang Kuik ialah haiwan berdarah panas, mempunyai sayap dan tubuh yang diselubungi bulu pelepah. Burung Hantu Kuang Kuik mempunyai paruh tanpa gigi.

Jantung Burung Hantu Kuang Kuik terdiri daripada empat kamar seperti manusia. Kamar atas dikenali sebagai atrium, sementara kamar bawah dikenali sebagai ventrikel.

Pembiakan

Call
Panggilan Burung Hantu Kuang Kuik yang direkod di Parambikulam
Masalah mendengarkan ? Sila lihat bantuan media.

Sebagai burung, Burung Hantu Kuang Kuik membiak dengan cara bertelur. Telur yang dihasilkan mempunyai cangkerang keras di dalam sarang yang dibinanya.

Pautan luar


Senarai burung Burung merpati A - B - C - D - E - F - G - H - I - J - K - L - M - N - O - P - Q - R - S - T - U - V - W - X - Y - Z
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Pengarang dan editor Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia MS

Burung Hantu Kuang Kuik: Brief Summary ( Malaiji )

tarjonnut wikipedia MS

Burung Hantu Kuang Kuik merupakan salah satu daripada haiwan terlindung di Malaysia dan boleh dijumpai di Asia SelatanPemburuannya memerlukan lesen pemburuan. Nama sainsnya Otus sunia.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Pengarang dan editor Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia MS

Oosterse dwergooruil ( flaami )

tarjonnut wikipedia NL

Vogels

De oosterse dwergooruil (Otus sunia) is een vogelsoort uit de familie van de strigidae (uilen).

Verspreiding en leefgebied

Deze soort komt voor in Zuid-Azië en telt 9 ondersoorten:

Externe link

Bronnen, noten en/of referenties
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia-auteurs en -editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia NL

Oosterse dwergooruil: Brief Summary ( flaami )

tarjonnut wikipedia NL

De oosterse dwergooruil (Otus sunia) is een vogelsoort uit de familie van de strigidae (uilen).

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia-auteurs en -editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia NL

Otus sunia ( portugali )

tarjonnut wikipedia PT

Otus sunia é uma espécie de ave estrigiforme pertencente à família Strigidae.[1]

Referências

  1. a b BirdLife International (2021). «Otus sunia». Lista Vermelha de Espécies Ameaçadas. 2021: e.T22728969A206482277. doi:. Consultado em 14 de fevereiro de 2022
 title=
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autores e editores de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia PT

Otus sunia: Brief Summary ( portugali )

tarjonnut wikipedia PT

Otus sunia é uma espécie de ave estrigiforme pertencente à família Strigidae.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autores e editores de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia PT

Orientdvärguv ( ruotsi )

tarjonnut wikipedia SV

Orientdvärguv[2] (Otus sunia) är en fågel i familjen ugglor inom ordningen ugglefåglar.[3]

Utseende

Orientdvärguven är en 19 cm lång dvärguv som förekommer i två former, en gråbrun och en rostfärgad. Den är streckad ovan och under, saknar till skillnad från flera andra dvärguvar i dess utbredningsområde en tydlig halskrage samt har tydliga vita fläckar på skapularerna. Den rostfärgade formen skiljer sig tydligt från dvärguven, medan den gråbruna är mycket lik, dock kraftigare tecknad ovan och under. Populationerna skiljer sig något åt, där de på Sri Lanka (leggei) är mindre och mycket mörka, de i Nikobarerna (nicobaricus) enhetligt rostfärgade helt utan mörkare teckningar, inklusive ansiktsskivan.[4]

 src=
Orientdvärguv av den rostfärgade formen i Assam, Indien.

Läten

Orientdvärguvens spelläte är ett upprepat, rytmiskt och grodliknande "wut-chu-chraii", även återgett "toik toik' to-toik".[4][5]

Utbredning och systematik

Orientdvärguv delas in i nio underarter fördelade på två grupper, med följande utbredning:[3]

Underarten modestus har föreslagits utgöra en egen art.[6]

Levnadssätt

Orientdvärguven förekommer i städsegrön lövskog och blandskog samt på hyggen upp till 2000 meters höjd, övervintrande fåglar även i öskogar, mangroveskogar och planteringar. Födan består huvudsakligen av insekter och spindlar, men tar också små gnagare och småfåglar.[5][7]

Häckning

Fågeln lägger ägg från mitten av februari till månadsskiftet april-maj i Indien och Pakistan, april-juni i Sibirien och Kina, maj-juni i Japan och februari-juni i Sydostasien. Den lägger tre till fyra vita ägg i ett trädhål eller en mur.[5][7]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som regionalt mycket vanlig.[8]

Noter

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Otus sunia Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ [a b] Grimmett, Richard; Carol Inskipp, Tim Inskipp (2011). Birds of the Indian Subcontinent. London: Helm Field Guides. ISBN 978-1-4081-2763-6
  5. ^ [a b c] Craig Robson (2007) Birds of South-east Asia, New Holland Publisher, London, sid:178-179, ISBN 978-1-84330-746-4
  6. ^ Rasmussen, P.C. & Anderton, J.C. (2012) Birds of South Asia. The Ripley Guide. Vols. 1–2. 2nd edition. National Museum of Natural History, Smithsonian Institution, Michigan State University & Lynx Edicions, Washington, D.C., Michigan & Barcelona.
  7. ^ [a b] Holt, D.W., Berkley, R., Deppe, C., Enríquez Rocha, P., Petersen, J.L., Rangel Salazar, J.L., Segars, K.P., Wood, K.L., Kirwan, G.M. & Marks, J.S. (2019). Oriental Scops-owl (Otus sunia). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/54960 2 februariy 2019).
  8. ^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 1999. Handbook of the Birds of the World, vol. 5: Barn-owls to Hummingbirds. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia författare och redaktörer
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia SV

Orientdvärguv: Brief Summary ( ruotsi )

tarjonnut wikipedia SV

Orientdvärguv (Otus sunia) är en fågel i familjen ugglor inom ordningen ugglefåglar.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia författare och redaktörer
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia SV

Otus sunia ( vietnam )

tarjonnut wikipedia VI

Otus sunia là một loài chim trong họ Strigidae.[1]

Chú thích

  1. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.

Tham khảo


Hình tượng sơ khai Bài viết liên quan tới Bộ Cú này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia tác giả và biên tập viên
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia VI

Otus sunia: Brief Summary ( vietnam )

tarjonnut wikipedia VI

Otus sunia là một loài chim trong họ Strigidae.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia tác giả và biên tập viên
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia VI

Восточная совка ( venäjä )

tarjonnut wikipedia русскую Википедию
Не следует путать с Совка восточная луговая.
 src=
Восточная совка — золотистая морфа

Пуховой наряд птенцов — белый с блеском. Пух густой. Длина пуха варьирует от 6—7 мм на голове до 12—13 мм на боках птенца. Пух не покрывает пальцы. Мезоптиль (следующий, после пухового, наряд) восточной совки имеет серо-бурый цвет. На голове и спине он пятнистый, на животе — поперечно-полосатый. «Ушки» чуть-чуть выступают над головой. Телеоптиль, следующий после мезоптиля наряд, практически не отличается от окраски взрослой птицы[2].

Линька

Линька восточной совки изучена недостаточно. Предположительно, последовательность нарядов этого вида соответствует таковой у других видов совок. Первый наряд птенца совки — пуховой, состоит из густого белого пуха. Первые пуховые перья (мезоптиль) появляются уже в течение недели, а птенцы возраста трёх недель уже демонстрируют полное покрытие тела серыми перьями мезоптиля. По прошествии четырёх недель наступает стадия телеоптиля: новые, контурные перья заменяют предыдущие, пуховые. Отрастают маховые и рулевые перья, а также характерные ушные перья совки. Первая годовая линька молодых птиц приходится на август и первую половину сентября, а взрослых птиц — на июль и август. Существует предположение, что линька прекращается на время осенней миграции совок и возобновляется на зимних местах обитания[2].

Вокализация

Крик восточной совки

Восточная совка использует широкий спектр голосовых сигналов. Птенцы в пуховом наряде издают слабый писк. Птенцы, оставившие гнездо, издают свистящее шипение, которое может быть слышно довольно далеко. У испуганных птиц шипение становится прерывистым, к нему добавляется щёлканье клювом. Во время следующей (августовской) линьки шипение превращается в протяжный свист, который впоследствии сокращается до начального и конечного клекотания. Молодые совки в спокойном состоянии издают тихий свист, звучащий как «ооок-оооу». У встревоженных совок свист превращается в подобие мурлыканья «у-р-р-р-р-р», а у напуганных — в резкий крик «аауу». Весной и летом, в период тока, взрослые самцы издают брачный крик «уть-то-та, уть-то-та» до 30 раз в минуту, и его слышно в радиусе до 400 м[2] (другие исследователи пишут о том, что брачную песню самца можно передать как двусложный свист «ке—вюю, ке—вюю»[5]). При наличии у самца конкурентов тональность его песни может меняться. Самки в этот период издают ответное верещание. Восточные совки перестают кричать в период перед началом перелёта. Во время пролёта они практически бесшумны[2].

Ареал

Гнездовой ареал восточной совки распространяется на бо́льшую часть востока Азии. Северная оконечность ареала находится в районе 51° с. ш. (до верхнего Амура). Гнездовья восточной совки были обнаружены на Сахалине[2]. Дважды восточные совки были замечены весной на Аляске. На юге Азии гнездится практически до экватора, в том числе на части Филиппин и островов Малайзии. На востоке ареал совки ограничен Тихим океаном и включает в себя все острова Японии. На западе граница ареала проходит в Индии. Подвиды совок, обитающие в северных широтах, — перелётные[6]. Зимуют на юго-востоке Китая, на острове Тайвань[2] и южнее, в Малайзии и даже на Суматре (два наблюдения)[6]. Общая площадь ареала (Extent of occurence) составляет около 16 700 000 км²[7]. На протяжении большей части своего ареала восточная совка обитает на высоте, не превышающей 1500 м над уровнем моря. Исключение составляет область Гималаев, где эта птица встречается на высоте до 2300 м[6].

Образ жизни

Суточная активность

Восточные совки — ночные птицы. Днём они спят в укрытиях, в кустах или на деревьях, на земле — крайне редко. Спят с закрытыми глазами и прижатыми к голове «ушками», сон чуткий. Только в период размножения совка проявляет активность днём — в этот период самцы могут издавать брачный крик в любое время суток. Основная активность восточных совок наблюдается в вечерние и предутренние часы. В середине ночи совки снижают активность и на порядок реже возвращаются к гнёздам. Уровень освещённости служит ограничивающим фактором активности — она резко падает при освещённости выше 1600 люкс[2].

Методы охоты

Восточная совка охотится в ночное время суток, причём личинок насекомых и взрослых ползающих насекомых совка ловит в основном во второй половине ночи. Главной добычей служат крупные насекомые, пауки и мышевидные грызуны. Жертву хватает лапами. Совка может схватить свою жертву как на земле, так и в воздухе или со стволов деревьев. Восточная совка способна на лету выхватить паука из паутины. Мелкую добычу она может заглатывать целиком, а крупную уносит в лапах или в клюве. Птица умерщвляет жертву, сидя на ветке дерева, посредством удушения или ударами об это дерево[2].

Питание

Рацион восточной совки изменяется в процессе развития, а также в зависимости от сезона. По данным различных исследований, птенцы совки потребляют в основном взрослых чешуекрылых и, в меньшей степени, пауков, жесткокрылых и личинок прямокрылых. Летом, при наличии большого количества членистоногих, грызуны и птицы играют в рационе восточных совок второстепенную роль[8]. Изредка охотится на гекконов[6]. Ранней весной, когда количество насекомых минимально, восточная совка питается в основном мышевидными грызунами[2].

Хищники и другие враги

Наиболее опасными для восточных совок (как, впрочем, и для других мелких совок) являются животные, охотящиеся на гнёзда, как, например, представители семейства куньих и змеи. Для самок этого вида, сидящих на яйцах, опасны поползни, которые могут замуровать их в дупле с целью последующего захвата дупла[2].

Жизненный цикл

Спаривание

Восточные совки достигают половой зрелости в течение первого года жизни, а в конце первого года спариваются. Самцы совок занимают подходящие для гнездования места и начинают подавать голос. Через несколько дней прилетают самки, и начинается образование пар. Ток начинается в начале мая, период наибольшей брачной активности самцов приходится на май и середину июня. Затем активность снижается, но продолжается до середины июля. Каждая пара совок занимает определённую территорию, радиус которой составляет от 100 до 300 метров от гнезда[5].

Гнездо и кладка

 src=
Художественная иллюстрация — восточная совка около дупла

Восточные совки гнездятся в дуплах деревьев, равно предпочитая как естественные дупла, так и дупла, выдолбленные дятлами[5]; могут гнездиться в скворечниках и в выемках стен[6]. Совки не специализируются на каких-то определённых породах деревьев, но для них важны размеры дупла. Они занимают дупла, расположенные на высоте от 2 до 20 метров от земли. Предпочтительная ширина дупла — около 20 см (практически не используют дупла диаметром свыше 30 см), а глубина — 13—19 см. Предпочтительный диаметр летка — около 8 см. Совки не выстилают дупло и откладывают яйца прямо на древесную труху или на остатки прошлогодних гнёзд других птиц, занимавших дупло. Оседлые подвиды совок, обитающие в Индии и Пакистане, начинают откладывать яйца с середины февраля и заканчивают в апреле-мае. Перелётные подвиды, гнездящиеся в Сибири и Китае, откладывают яйца с апреля по июнь[6] (в холодный год до середины июля[5]), а подвид, гнездящийся в Японии, — с мая по июнь[6]. Самка откладывает по одному яйцу каждые сутки в вечерние часы. Размер кладки составляет 3—6 яиц, более распространены кладки в 3 или 4 яйца[6]. Яйца восточной совки имеют эллипсоидную форму, размер яйца около 30 мм в продольной оси и около 26 мм в поперечной. Масса яйца при откладке — 13—14 г. Цвет яиц — белый, немного блестящий[5].

Совки откладывают, как правило, одну кладку за сезон, но если кладка погибает в начале насиживания, то самка может отложить новую кладку. Сидит на яйцах только самка, а самец во время насиживания обитает в постоянном укрытом месте вне дупла. По ночам самец охотится, обеспечивая самку продовольствием. Средняя продолжительность инкубации — 19—20 дней. Максимальный зарегистрированный срок — 23 дня[5] (согласно другому источнику продолжительность инкубации составляет 24—25 дней[6]). Птенцы вылупляются на протяжении 4—5 дней[5].

Птенцы

В первые дни после появления потомства самка продолжает непрерывно сидеть в дупле, обогревая и кормя птенцов, и лишь изредка выбирается наружу. Самец на этом этапе продолжает в одиночку обеспечивать всё семейство. Начало первой недели жизни птенцы проводят, лёжа на брюхе на дне дупла, а к концу недели они уже могут сидеть на пятках и немного передвигаться. В возрасте двух недель птенцы меняют оперение на мезоптиль. Днём они спят в дупле, а ночью начинают выглядывать из дупла наружу. На этом этапе самка уже не помещается в дупле, и поэтому сидит рядом с ним, охраняя птенцов и продолжая кормить их тем, что приносит самец. Птенцы довольно быстро увеличивают массу тела, достигая в возрасте 17 дней около 75 г, в возрасте 34 дней — около 85 г, а в возрасте 44 дней — около 90 г. Постепенно самка начинает участвовать в добыче пропитания. Оба родителя ловят добычу в радиусе 150 м от дупла, приносят её в когтях к дуплу, где перекладывают в клюв и передают птенцам. Кормление имеет два выраженных пика активности. В первой половине ночи добываются в основном бабочки, а затем, в районе полуночи, наблюдается спад активности. Активность возобновляется в предрассветные часы, когда основной добычей служат пауки. В течение одной ночи родители могут возвращаться к дуплу с добычей более 120 раз. Большинство птенцов покидают дупло в возрасте около 25 дней, более слабые остаются ещё несколько дней. В ночь перед вылетом птенцов наблюдается максимальная активность родителей (до 52 возвращений к дуплу в час). Покинув дупло, птенцы более не возвращаются в него, но ещё несколько дней остаются на родительском дереве, причём родители продолжают в этот промежуток времени их кормить. Упавшие с дерева совята способны самостоятельно влезть по стволу вверх. Через неделю после вылета из дупла птенцы начинают перелетать на соседние деревья и постепенно отдаляются от родительского дерева. Совята в возрасте двух с половиной — трёх месяцев, как правило, уже совершенно самостоятельны[5].

Восточная совка и человек

Хозяйственное значение

В свете немногочисленности данного вида говорить о его хозяйственном значении затруднительно. Уничтожение различных вредителей (насекомых и грызунов) делает желательным пребывание восточной совки на территории садов, парков и лесных питомников. Этот вид легко адаптируется к гнездованию в искусственных дуплах и, таким образом, может быть привлечён на нужную территорию[2].

Неблагоприятные факторы и охрана

В числе неблагоприятных для вида факторов МСОП называет использование таких поллютантов как противопожарные добавки. В некоторых частях ареала восточной совки, например в Китае, этот вид является объектом охоты и торговли. Урон, причинённый охотой в этих местах, усугубляется разрушением среды обитания совок из-за развития сельского хозяйства[7]. Кроме того, эти птицы иногда становятся жертвами ДТП[2]. Естественная смертность птенцов предположительно составляет 25—35 %[5]. В свете широкого ареала вида и его численности, восточная совка получила классификацию вида, вызывающего наименьшие опасения, и не является охраняемым видом[7]. Вместе с тем этот вид числится в приложении II конвенции CITES, что означает необходимость строгого контроля за торговлей его представителями[6].

Классификация

На март 2018 года в виде выделяют 9 подвидов, различающихся, в том числе, ареалом[4]:

Примечания

  1. 1 2 Коблик Е. А., Редькин Я. А., Архипов В. Ю. Список птиц Российской Федерации. — М. : Товарищество научных изданий КМК, 2006. — С. 132. — 256 с. — ISBN 5-87317-263-3.
  2. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 Гаврилов Э. И., Иванчев В. П., Котов А. А. и др. Птицы России и сопредельных регионов: Рябкообразные, Голубеобразные. Кукушкообразные, Совообразные. — М. : Наука, 1993. — Т. 5, Уссурийская совка / Otus sunia (Hodgson, 1836). — (Птицы России и сопредельных регионов).
  3. Сплюшки, совки // Сокирки — Стилоспоры. — М. : Советская энциклопедия, 1956. — С. 323. — (Большая советская энциклопедия : [в 51 т.] / гл. ред. Б. А. Введенский ; 1949—1958, т. 40).
  4. 1 2 Owls : [англ.] / F. Gill & D. Donsker (Eds). // IOC World Bird List (v 8.1). — 2018. — DOI:10.14344/IOC.ML.8.1. (Проверено 26 апреля 2018).
  5. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Гаврилов Э. И., Иванчев В. П., Котов А. А. и др. Птицы России и сопредельных регионов: Рябкообразные, Голубеобразные. Кукушкообразные, Совообразные. — М. : Наука, 1993. — Т. 5, Уссурийская совка / Otus sunia (Hodgson, 1836) (размножение). — (Птицы России и сопредельных регионов).
  6. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Holt D. W. et al. Oriental Scops-owl (Otus sunia) (англ.). Handbook of the Birds of the World Alive. www.hbw.com (14 мая 2018). Проверено 14 мая 2018.
  7. 1 2 3 Otus sunia (англ.). The IUCN Red List of Threatened Species.
  8. Шохрин В. П. Соколообразные (Falconiformes) и совообразные (Strigiformes) Южного Сихотэ-Алиня. — 2008. Архивировано 27 марта 2018 года.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Авторы и редакторы Википедии

Восточная совка: Brief Summary ( venäjä )

tarjonnut wikipedia русскую Википедию
Не следует путать с Совка восточная луговая.  src= Восточная совка — золотистая морфа

Пуховой наряд птенцов — белый с блеском. Пух густой. Длина пуха варьирует от 6—7 мм на голове до 12—13 мм на боках птенца. Пух не покрывает пальцы. Мезоптиль (следующий, после пухового, наряд) восточной совки имеет серо-бурый цвет. На голове и спине он пятнистый, на животе — поперечно-полосатый. «Ушки» чуть-чуть выступают над головой. Телеоптиль, следующий после мезоптиля наряд, практически не отличается от окраски взрослой птицы.

Линька

Линька восточной совки изучена недостаточно. Предположительно, последовательность нарядов этого вида соответствует таковой у других видов совок. Первый наряд птенца совки — пуховой, состоит из густого белого пуха. Первые пуховые перья (мезоптиль) появляются уже в течение недели, а птенцы возраста трёх недель уже демонстрируют полное покрытие тела серыми перьями мезоптиля. По прошествии четырёх недель наступает стадия телеоптиля: новые, контурные перья заменяют предыдущие, пуховые. Отрастают маховые и рулевые перья, а также характерные ушные перья совки. Первая годовая линька молодых птиц приходится на август и первую половину сентября, а взрослых птиц — на июль и август. Существует предположение, что линька прекращается на время осенней миграции совок и возобновляется на зимних местах обитания.

Вокализация Крик восточной совки

Восточная совка использует широкий спектр голосовых сигналов. Птенцы в пуховом наряде издают слабый писк. Птенцы, оставившие гнездо, издают свистящее шипение, которое может быть слышно довольно далеко. У испуганных птиц шипение становится прерывистым, к нему добавляется щёлканье клювом. Во время следующей (августовской) линьки шипение превращается в протяжный свист, который впоследствии сокращается до начального и конечного клекотания. Молодые совки в спокойном состоянии издают тихий свист, звучащий как «ооок-оооу». У встревоженных совок свист превращается в подобие мурлыканья «у-р-р-р-р-р», а у напуганных — в резкий крик «аауу». Весной и летом, в период тока, взрослые самцы издают брачный крик «уть-то-та, уть-то-та» до 30 раз в минуту, и его слышно в радиусе до 400 м (другие исследователи пишут о том, что брачную песню самца можно передать как двусложный свист «ке—вюю, ке—вюю»). При наличии у самца конкурентов тональность его песни может меняться. Самки в этот период издают ответное верещание. Восточные совки перестают кричать в период перед началом перелёта. Во время пролёта они практически бесшумны.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Авторы и редакторы Википедии

東方角鴞 ( kiina )

tarjonnut wikipedia 中文维基百科
二名法 Otus sunia
Hodgson, 1836

東方角鴞学名Otus sunia)为鴟鴞科角鴞屬下的一个种。


描述

東方角鴞体型小、羽毛多变、其眼睛为黄色,耳簇不经常直立。通过其发白的肩胛条纹,特征明显的下体、非苍白色的颈部很容易能将其与领角鸮区别开来。東方角鴞有两种颜色:灰色和红褐色;有时也会出现颜色两者只见的个体。性别并不会导致颜色出现显著差异。當被打扰时,个体可能會因半閉眼睛并愣住。東方角鴞会发出如同“tuk tok torok(英文拟声词)”一样的明亮叫声。[2]

分布与栖息地

東方角鴞非常广泛地分布于東亞和南亞,并且在位于俄羅斯聯邦到泰國的干燥落叶林中也有分布。東方角鴞在二月至四月会在树洞中筑巢。[1]

参考文献

扩展阅读

小作品圖示这是一篇與动物相關的小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。
  1. ^ 1.0 1.1 Otus sunia. IUCN Red List of Threatened Species 2013.2. International Union for Conservation of Nature. 2012 [26 November 2013].
  2. ^ Oriental Scops-owl (Otus sunia). Handbook of the Birds of the World. [4 April 2018].
 title=
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
维基百科作者和编辑
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia 中文维基百科

東方角鴞: Brief Summary ( kiina )

tarjonnut wikipedia 中文维基百科

東方角鴞(学名:Otus sunia)为鴟鴞科角鴞屬下的一个种。


lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
维基百科作者和编辑
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia 中文维基百科