nimet breadcrumb-navigoinnissa
Allactaga a zo ur genad e rummatadur ar bronneged, ennañ jerboazed hag a vev en Azia.
Allactaga és un gènere de dipòdids. Conté els dipòdids més grossos, tot i que algunes espècies són bastant petites. Segons l'espècie, el pelatge de la part superior és de color gris, marró sorra o marró vermell, mentre que la part inferior és blanca. A part d'una espècie, tots els representants d'aquest grup tenen cinc dits. Els dits exteriors estan atrofiats, de manera que només tenen tres dits completament desenvolupats i funcionals.
Allactaga és un gènere de dipòdids. Conté els dipòdids més grossos, tot i que algunes espècies són bastant petites. Segons l'espècie, el pelatge de la part superior és de color gris, marró sorra o marró vermell, mentre que la part inferior és blanca. A part d'una espècie, tots els representants d'aquest grup tenen cinc dits. Els dits exteriors estan atrofiats, de manera que només tenen tres dits completament desenvolupats i funcionals.
Die Pferdespringer (Allactaga) sind eine Gattung von Springmäusen, die nach ihrer Größe und Sprungkraft benannt sind.
In diese Gattung gehören die größten aller Springmäuse, manche Arten sind dagegen eher klein. Das Fell ist je nach Art oberseits grau, sandbraun oder rotbraun gefärbt; die Unterseite ist weiß.
Mit Ausnahme einer Art haben alle Pferdespringer fünf Zehen. Die beiden äußeren Zehen sind dabei verkümmert, so dass es nur drei voll ausgebildete und funktionale Zehen gibt. Eine vergleichbare Anordnung gibt es bei der abweichenden Art, der Vierzehen-Springmaus, die ebenfalls drei starke Zehen hat, denen hier nur eine verkümmerte Zehe zur Seite gestellt ist.
Die Augen sind nachttiertypisch vergrößert. Auffällig groß sind auch die hasenartigen Ohren, die aufrecht stehen und beinahe ebenso lang wie der Kopf sind.
Zwei Arten der Pferdespringer kommen auf europäischem Boden vor: der Kleine Pferdespringer, dessen westliche Verbreitungsgrenze im Wolga-Raum liegt, und der Große Pferdespringer, der heute von Moskau und Kiew aus ostwärts verbreitet ist. Bei diesen beiden handelt es sich um die kleinste und die größte Art der Gattung. Der Verbreitungsschwerpunkt der Gattung liegt auf Zentralasien. Pferdespringer gibt es in Anatolien, Syrien, im Irak, in Iran, Pakistan und Afghanistan, im asiatischen Teil Russlands, in den zentralasiatischen Staaten der ehemaligen Sowjetunion, in der Mongolei, der Mandschurei und in Xinjiang. Sie bewohnen Wüsten, Halbwüsten und Steppen mit wenig Vegetation.
Die abweichende Vierzehen-Springmaus lebt als einzige Art in Afrika. Ihr Lebensraum sind küstennahe Salzsümpfe in Ägypten und Libyen.
Die eurasischen Pferdespringer graben große Bausysteme zu verschiedenen Zwecken. So hat man beim Großen Pferdespringer vier verschiedene Arten von Bauen nachgewiesen: einen Wohnbau für den Sommer, einen temporären Zweitbau, einen Fluchttunnel für Notlagen, und einen Winterbau für den Winterschlaf. Der Wohnbau hat eine zentrale Kammer, die etwa 70 bis 150 cm unter der Erdoberfläche liegt und über einen 3 m langen Tunnel mit dem Freien verbunden ist. Die Weibchen polstern diese Kammer mit Nistmaterial aus, wenn sie Nachwuchs erwarten. Neben dem Haupteingang gibt es oft einen weiteren Fluchttunnel nach außen. Der Winterbau hat eine zentrale Kammer in einer Tiefe von bis zu zweieinhalb Metern.
Die meisten der kleineren Arten graben vergleichbare Baue. Die Baue des Kleinen Pferdespringers liegen ebenfalls in großer Tiefe, wenngleich die Erdhaufen an den Eingängen kaum größer als die grabender Käfer sind. Am komplexesten ist der Bau der Severtzov-Springmaus, die über bis zu 5 m lange Tunnel mehrere Kammern miteinander verbindet.
Die Vierzehen-Springmäuse gräbt gleichfalls Baue, die aber nur für kurze Zeit angelegt werden und nur aus blinden Tunneln von höchstens 150 cm Länge bestehen.
Pferdespringer sind wie alle Springmäuse nachtaktiv. Sie verlassen dann ihre Baue und wandern langsam umher. Nur wenn sie aufgeschreckt werden, nutzen sie ihre volle Sprungkraft und fliehen im Zickzack. Dabei vollführen sie Sätze über einen Meter. Der Kleine Pferdespringer kann Fluchtgeschwindigkeiten von 48 km/h erreichen, was für ein Nagetier außerordentlich ist. Die Nahrungssuche führt den Großen Pferdespringer zu Pflanzen, deren Samen er bevorzugt frisst. Insekten scheint er nie zu fressen, während der Mongolische Pferdespringer sich überwiegend von Insekten ernährt. Beim Kleinen Pferdespringer gibt es eine ausgewogene Ernährung aus Insekten und Pflanzenmaterial.
Nicht alle Pferdespringer halten Winterschlaf. Weit im Süden lebende Flachlandpopulationen haben hierzu keinen Anlass. Die zentral- und nordasiatischen Arten sind dagegen allesamt Winterschläfer. Die Ruhezeit währt längstenfalls von September bis April.
Für gewöhnlich sind Pferdespringer Einzelgänger, die nur zur Paarung zusammenkommen. Die Weibchen können zwei- oder dreimal jährlich Nachwuchs bekommen. Im Wurf sind ein bis acht, für gewöhnlich aber drei oder vier Junge. Diese bleiben beim Kleinen Pferdespringer etwa 30 Tage bei der Mutter und sind mit dreieinhalb Monaten geschlechtsreif. Es ist daher für einen im Frühjahr geborenen Kleinen Pferdespringer möglich, noch vor seinem ersten Winterschlaf selbst Junge zu werfen. Der Große Pferdespringer hat eine längere Entwicklungszeit und paart sich nicht vor seinem zweiten Lebensjahr. Die Lebenserwartung eines Pferdespringers beträgt nur in seltenen Ausnahmefällen mehr als vier Jahre.
Die Pferdespringer werden innerhalb der Springmäuse in die Unterfamilie Allactaginae eingeordnet. Man unterscheidet elf Arten, die in drei Untergattungen aufgeteilt werden. Die ersten beiden Untergattungen werden zusammenfassend auch als Fünfzehen-Springmäuse bezeichnet.
Für den Großen Pferdespringer findet sich sehr häufig auch der Name Allactaga jaculus, der aber eine ungültige Falschkombination ist. Gelegentlich wird auch die Bobrinski-Springmaus (Allactodipus bobrinskii) dieser Gattung zugerechnet.
Im 2017 erschienenen Nagetierband des Handbook of the Mammals of the World wird Scarturus zu einer eigenständigen Gattung mit folgenden Arten: Syrien-Pferdespringer (Scarturus aulacotis), Kleiner Pferdespringer (S. elater), Euphrat-Pferdespringer (S. euphraticus), Hotson-Springmaus (S. hotsoni), Vierzehen-Springmaus (S. tetradactylus), Winogradows Pferdespringer (S. vinogradovi) und Türkei-Pferdespringer (S. williamsi).[1]
Der Große Pferdespringer gilt vielerorts als Schädling, da er über Getreidefelder herfällt oder Kürbisse und Melonen öffnet, um an deren Kerne zu gelangen. Viele der anderen Arten sind dagegen zu selten, um Schaden anzurichten. Der Iranische Pferdespringer wird von der IUCN sogar als stark bedroht geführt. Er ist nur aus einem winzigen Gebiet im Südwesten Irans bekannt, und seine Gesamtpopulation wird auf weniger als 250 Individuen geschätzt. Die Vierzehen-Springmaus gilt zwar nicht als bedroht, hat aber ebenfalls ein sehr kleines Verbreitungsgebiet. Eine Trockenlegung der Salzsümpfe, die ihr Habitat stellen, könnte die Art schnell zum Aussterben verurteilen. Ebenfalls als bedroht anzusehen ist die Nominatform der Euphrat-Springmaus, die nur in Saudi-Arabien verbreitete und dort fast ausgestorbene Unterart Allactaga euphratica euphratica.
Die Pferdespringer (Allactaga) sind eine Gattung von Springmäusen, die nach ihrer Größe und Sprungkraft benannt sind.
Lo genre Allactaga, apelat four and five-toed jerboas (Gerbesas a quatre o cinc artelhs) pels anglofòns, compren las espècias de gerbesas seguentas :
The genus Allactaga contains the five-toed jerboas of Asia.[2] They are small mammals belonging to the order of rodents.[3][4] They are characteristically known as the hopping rodents of the desert and semi-arid regions. They have long hind feet, short forelimbs, and walk upright.[5] They have large ears in comparison to their body size and a large tail. The tail assists and serves as support when the jerboa is standing upright.[6] The jerboa body length ranges from 5–15 cm and has a tail ranging from 7–25 cm.[7] The "forelimbs of the jerboa serve as a pair of hands for feeding, grooming, etc."[8] Jerboas use their nose to burrow and push the dirt when looking for food.[9] The male jerboa is usually larger in size and weight in comparison to the female jerboa.[10] The pelt of the jerboa is either silky or velvety in texture and light in color,[9] the coloration helps camouflage into surroundings to avoid predators. All members of the genus have five toes except for a single species, the Four-toed Jerboa, Allactaga tetradactyla of Northern Africa.
Jerboas are adapted to live in deserts therefore are called xerocole animals. They are nocturnal and spend most of their day burrowed under sand to avoid the heat.[11] Burrowing under the sand, they evade the heat from the sun, minimizing water loss and avoiding dehydration. By decreasing activity during the day they require less water intake. The jerboas build large burrow systems, tunnels, to stay in during the day. These burrows have a higher moisture concentration than at the surface level and help reduce body water loss.[8] Specific species of jerboas plug burrow entrances with soil to retain moisture and keep hot air from entering burrows.[7] The pelt of the jerboa is usually light and sandy in color to reflect heat from the sun and reduce heat absorption.[12]
Jerboas are highly social animals and require interactions with other jerboas. After nightfall, they congregate in large burrows and demonstrate intense activity. At the entrance of the burrow, each male jerboa leaves droppings to identify they are in the burrow.[13]
The hot temperature of the desert restricts the jerboas to search for food at nightfall, when the temperature is cooler. Diet varies by species, some feeding almost exclusively on vegetation and others are insectivores. They search for sprouting vegetation, roots, and/or dry grains. During autumn, jerboas are at their heaviest in preparation for hibernation.[9] Jerboas are not considered agricultural pest.[14]
The jerboa reproductive activity depends on the seasons. Similar to other hibernating animals, the mating season for jerboas is spring to summer.[15]
Captured jerboas have lived up to two years outside of their natural habitat. In captivity, their life span is significantly reduced. Jerboas rely on social interactions with other jerboas. Additionally, their nature is to burrow in the sand, in captivity or as pets they died from stress if no sand is available.
Genus Allactaga
The genus Allactaga contains the five-toed jerboas of Asia. They are small mammals belonging to the order of rodents. They are characteristically known as the hopping rodents of the desert and semi-arid regions. They have long hind feet, short forelimbs, and walk upright. They have large ears in comparison to their body size and a large tail. The tail assists and serves as support when the jerboa is standing upright. The jerboa body length ranges from 5–15 cm and has a tail ranging from 7–25 cm. The "forelimbs of the jerboa serve as a pair of hands for feeding, grooming, etc." Jerboas use their nose to burrow and push the dirt when looking for food. The male jerboa is usually larger in size and weight in comparison to the female jerboa. The pelt of the jerboa is either silky or velvety in texture and light in color, the coloration helps camouflage into surroundings to avoid predators. All members of the genus have five toes except for a single species, the Four-toed Jerboa, Allactaga tetradactyla of Northern Africa.
Allactaga es un género de roedores miomorfos de la familia Dipodidae. Contiene varias especies de jerbos.
Son roedores saltadores del desierto y regiones semiaridas. Poseen orejas, cola y pies largos. Todos los miembros del género tienen cinco dedos, excepto una especie, el jerbo de cuatro dedos (Allactaga tetradactyla) del norte de África. Los miembros de este género pueden saltar distancias superiores a un metro.
Son animales de hábitos nocturnos y ojos de tamaño relativamente grande. Su dieta varía entre las especies; algunas son casi exclusivamente herbívoros y otros son insectívoros. Ejemplares en cautiverio han sobrevivido más de cuatro años.
Género Allactaga
Allactaga es un género de roedores miomorfos de la familia Dipodidae. Contiene varias especies de jerbos.
Allactaga Dipodidae animalia familiako generoa da[1], karraskarien barruan sailkatua.
Allactaga Dipodidae animalia familiako generoa da, karraskarien barruan sailkatua.
Le genre Allactaga, appelé four and five-toed jerboas (Gerboises à quatre ou cinq orteils) par les anglophones.
Selon Mammal Species of the World (version 3, 2005) (29 mai 2016)[1], 12 espèces réparties dans 4 sous-genres :
Selon ITIS (29 mai 2016)[3], 12 espèces :
Selon NCBI (29 mai 2016)[4] il y aurait 11 espèces dans ce genre :
Le genre Allactaga, appelé four and five-toed jerboas (Gerboises à quatre ou cinq orteils) par les anglophones.
Allactaga (Cuvier, 1837) è un genere di roditori della famiglia dei Dipodidi.
Al genere Allactaga appartengono roditori di piccole e medie dimensioni, con lunghezza della testa e del corpo tra 90 e 236 mm, la lunghezza della coda tra 142 e 308 mm e un peso fino a 420 g.[1]
Il cranio è corto e presenta un rostro sottile ed affusolato, la scatola cranica tondeggiante, le bolle timpaniche non particolarmente rigonfie e le arcate zigomatiche sottili. La mandibola ha il processo coronoide poco sviluppato ed è perforata sul processo angolare. Gli incisivi sono lunghi, lisci, sottili e proodonti, ovvero con le punte rivolte in avanti, i molari presentano due o più rientranze su ogni lato. Il premolare superiore è notevolmente ridotto.
Sono caratterizzati dalla seguente formula dentaria:
3 1 0 1 1 0 1 3 3 0 0 1 1 0 0 3 Totale: 18 1.Incisivi; 2.Canini; 3.Premolari; 4.Molari;L'aspetto è quello di un topo con la testa grande adattato ad un'andatura saltatoria. Le parti dorsali variano dal rossastro striato di nero al color sabbia o giallo-grigiastro mentre le parti inferiori sono bianche. Lungo ogni anca è presente una larga banda biancastra. Il muso è corto, gli occhi sono grandi. Le orecchie sono lunghe e strette. Le zampe anteriori sono poco sviluppate ed hanno cinque dita, i piedi sono notevolmente allungati, con i tre metatarsi fusi tra loro in un unico osso chiamato cannone e terminano con quattro o cinque dita, con le due più esterne più arretrate, ridotte e sollevate dal terreno. Ogni dito è fornito di un artiglio con alla sua base un cuscinetto carnoso e la sua superficie ventrale è priva di peli. La coda è più lunga della testa e del corpo e termina con un ciuffo di lunghi peli sviluppato lateralmente, di colore nerastro eccetto la parte iniziale e la punta di solito bianche. Le femmine hanno quattro paia di mammelle.
Sono roditori saltatori diffusi nell'Africa settentrionale e nell'Asia centrale, dalla Turchia orientale fino alla Cina centrale.
Il genere comprende 13 specie.[2]
Allactaga is een geslacht van zoogdieren uit de familie van de jerboa's (Dipodidae).
Allactaga is een geslacht van zoogdieren uit de familie van de jerboa's (Dipodidae).
Multimedia w Wikimedia Commons Alaktaga[3] (Allactaga) – rodzaj gryzoni z rodziny skoczkowatych[2], w skład którego wchodzi 12 gatunków zamieszkujących rejony północnej Afryki, Bliskiego oraz Środkowego Wschodu, tereny stepowe Europy Południowo-Wschodniej oraz tereny stepowe i pustynne Azji Środkowej, Syberii, Chin, Mongolii i Zabajkala[4].
Charakterystyczną cechą właściwą dla wszystkich skoczkowatych są bardzo długie tylne kończyny i ogon. Ogon może stanowić około 60% długości ich ciała (mierzonej z ogonem)[5]. Allactaga poruszają się na silnie rozbudowanych tylnych kończynach, a przednie są zredukowane[4]. Tylne łapy umożliwiają gatunkom Allactaga wykonywanie bardzo długich skoków, nawet około 1 metra. Duże oczy ułatwiają lepsze funkcjonowanie w nocy[6].
WymiaryAllactaga prowadzą nocny tryb życia[6].
Gatunki w obrębie rodzaju Allactaga[2][4]:
Alaktaga (Allactaga) – rodzaj gryzoni z rodziny skoczkowatych, w skład którego wchodzi 12 gatunków zamieszkujących rejony północnej Afryki, Bliskiego oraz Środkowego Wschodu, tereny stepowe Europy Południowo-Wschodniej oraz tereny stepowe i pustynne Azji Środkowej, Syberii, Chin, Mongolii i Zabajkala.
Allactaga é um gênero de roedores da família Dipodidae.
Hästspringråttor (Allactaga) är ett släkte i familjen springråttor som förekommer i norra Afrika, östra Europa och i Asien.
Släktet innefattar de största arterna av familjen springråttor, några arter är däremot ganska små. Kroppslängden (huvud och bål) uppgår till mellan 9 och 26 cm. Därtill kommer en 14 till 31 cm lång svans. De minsta arterna väger mellan 44 och 73 gram. Den största arten, Allactaga major, når en vikt av 280 till 420 gram. Pälsens färg på ovansidan varierar mellan grå, mörkt sandfärgad och rödbrun. Buken är vitaktig. Med undantag av en enda art (Allactaga tetradactyla) har alla hästspringråttor fem tår på bakfoten, varav de yttersta två tårna är mindre än de övriga.[1]
Ögonen är stora på grund av arternas nattaktiva levnadssätt. Påfallande är de stora öronen som kan vara lika långa som det övriga huvudet,[1] vilket ger ett utseende som påminner om harar.
Två arter av släktet förekommer i Europa. För arten Allactaga elater ligger utbredningsområdets nordvästra gräns vid Volgafloden. Allactaga major hittas från Moskva och Kiev till centrala Ryssland. För de flesta andra arterna sträcker sig utbredningsområdet över Anatolien, Syrien, Irak, Iran, asiatiska delar av Ryssland, de centralasiatiska stater som tidigare tillhörde Sovjetunion, Afghanistan, Pakistan, Mongoliet samt Manchuriet och provinsen Xinjiang i Kina. Habitatet utgörs av öknar och halvöknar samt torra stäpper.[1]
Den enda arten i Afrika är Allactaga tetradactyla som påträffas i saltträsk nära kustlinjen i Egypten och Libyen.[2]
Till släktet räknas 11 eller 12 arter fördelade på tre (Nowak) eller fyra undersläkten (Wilson & Reeder).[1][3]
Ofta förekommer namnet Allactaga jaculus istället för Allactaga major, men det första namnet är ogiltigt. Bobrinskis hästspringråtta (Allactodipus bobrinskii) räknas ibland till hästspringråttor men förs vanligen till ett eget släkte.[1]
Hästspringråttor bygger olika bon för olika ändamål. För arten Allactaga major görs till exempel åtskillnad mellan fyra huvudvarianter: det permanenta boet för sommaren, boet för tillfällig användning under sommaren, en tillflyktstunnel i farliga situationer och boet för vinterdvalan. Det permanenta boet har ett centralt rum som ligger 70 till 150 cm under marken, samt en tre meter lång utgångstunnel. Honor fyller rummet med mjuka växtdelar innan de föder sina ungar. Kammaren i vinterboet ligger ibland så mycket som 2,5 meter under markytan.[1]
Olika former av tunnelsystem grävs även av de mindre arterna som lever i Eurasien. Arten Allactaga severtzovi bygger mycket komplexa bon. Gångsystemet kan vara 5 meter långt med flera kamrar.[1] Undantaget är Allactaga tetradactyla som bara gräver enkla tunnlar utan kammare som ibland når 150 cm djup. Boet byts efter jämförelsevis kort tid.[1]
Liksom alla andra springråttor är hästspringråttor aktiva på natten. De rör sig vanligen långsamt när de letar efter föda. När de känner sig hotade springer de i zick-zack. Allactaga elater kan nå hastigheter upp till 48 km/h. Beroende på art utgörs födan främst av växtdelar (som frön), insekter eller av en kombination av växtdelar och insekter.[1]
Arter som förekommer i låglandet i sydliga regioner går inte i vinterdvala. Medlemmar som lever i centrala och norra Asien går däremot alltid i ide. Den längsta vinterdvalan sträcker sig mellan september och april.[1]
Hos de flesta arterna lever individerna ensamma och hannar och honor träffas bara för parningen. Vanligen får honor två till tre kullar per år. Det föds normalt tre till fem ungar per kull, men ibland upp till åtta. Ungarna stannar cirka 30 dagar hos modern och blir könsmogna efter ungefär tre och en halv månad. Ungar födda på våren kan därför få sin första avkomma under hösten. Hos arten Allactaga major varar utvecklingstiden längre, honor föder sina första ungar under andra levnadsåret. Livslängden går upp till fyra år men bara ett fåtal individer blir så gamla.[1]
Arten Allactaga major betraktas ibland som skadedjur, eftersom den i vissa fall äter grödor eller kärnor av melon och pumpa.[1] De flesta andra arterna är förhållandevis sällsynta och orsakar därför endast obetydliga skador för jordbruket. IUCN listar 8 av 11 arter som livskraftiga (LC), för arter i begränsade utbredningsområden saknas vanligen tillfredsställande information.[4]
Wikimedia Commons har media som rör Hästspringråttor.
Hästspringråttor (Allactaga) är ett släkte i familjen springråttor som förekommer i norra Afrika, östra Europa och i Asien.
Kırtavşanı, adatavşanı, yerköpeği veya daha çok bilinen adıyla araptavşanı (Allactaga williamsi) Orta Anadolu Bölgesi ve Batı Anadolu Bölgesi ovalarıyla Doğu Anadolu'nun yayla ve steplerinde görülür. Türkiye'de yaşayan diğer türlerinden A. elater genellikle Iğdır-Kars dolaylarında, A. euphratica Şanlıurfa civarında yayılım göstermektedir. Çok fazla bilinen ve rastlanılan bir tür değildir.
Bitki örtüsü bozulmamış, seyrek otlu, zemini sert, 350 ila 2 bin 600 metre yüksekliğe kadarki doğal alanlarda yaşar.
Gececil bir kemirgen türüdür. Kanguru gibi zıplayarak yol alır. Yaşadığı yerlerde kalabalık koloniler kurar. Herhangi bir tehlike ile karşılaştığında hızlı manevralarla yuvasına girip yuva ağzını hemen kapatır. Jerboa olarak da bilinir. Arap ülkelerinde özellikle Suriye’de avlanılıp yenilir. Türkiye'de tarım nedeniyle hızla sayıları azalmış, özellikle Fırat arap tavşanının nesli tükenmek üzeredir. A. williamsi ve A. euphratica IUCN tarafından kırmızı listeye alınmıştır.
Adı "tavşan" olsa da huşfaresinin de girdiği dipodidæ (araptavşanıgiller/araptavşanları) takımına girer. Tavşan ise kemirgen bile değildir, kemirgenlerle çok yakın akraba olan Lagomorpha (tavşangiller/tavşanlar) takımına girer. Şablon:Kemirgen-taslak
Kırtavşanı, adatavşanı, yerköpeği veya daha çok bilinen adıyla araptavşanı (Allactaga williamsi) Orta Anadolu Bölgesi ve Batı Anadolu Bölgesi ovalarıyla Doğu Anadolu'nun yayla ve steplerinde görülür. Türkiye'de yaşayan diğer türlerinden A. elater genellikle Iğdır-Kars dolaylarında, A. euphratica Şanlıurfa civarında yayılım göstermektedir. Çok fazla bilinen ve rastlanılan bir tür değildir.
Bitki örtüsü bozulmamış, seyrek otlu, zemini sert, 350 ila 2 bin 600 metre yüksekliğe kadarki doğal alanlarda yaşar.
Gececil bir kemirgen türüdür. Kanguru gibi zıplayarak yol alır. Yaşadığı yerlerde kalabalık koloniler kurar. Herhangi bir tehlike ile karşılaştığında hızlı manevralarla yuvasına girip yuva ağzını hemen kapatır. Jerboa olarak da bilinir. Arap ülkelerinde özellikle Suriye’de avlanılıp yenilir. Türkiye'de tarım nedeniyle hızla sayıları azalmış, özellikle Fırat arap tavşanının nesli tükenmek üzeredir. A. williamsi ve A. euphratica IUCN tarafından kırmızı listeye alınmıştır.
Adı "tavşan" olsa da huşfaresinin de girdiği dipodidæ (araptavşanıgiller/araptavşanları) takımına girer. Tavşan ise kemirgen bile değildir, kemirgenlerle çok yakın akraba olan Lagomorpha (tavşangiller/tavşanlar) takımına girer. Şablon:Kemirgen-taslak
Тушкан (Allactaga) — рід гризунів з підродини тушканові (Allactaginae) родини стрибакові (Dipodidae). Представлений у фауні України, проте є одним з найбідніших за видовим складом родів ссавців України (один рідкісний вид, внесений до Червоної книги України).
Інколи рід позначають з неподвоєним «L»: Alactaga. Вернакулярна назва «тушканчик», якою інколи позначають рід Allactaga, стосується іншого роду цієї ж підродини — Pygeretmus.
Рід Allactaga включає 11 видів. Це найбагатший за числом видів рід підродини тушканові (Allactaginae):
Рід представлений у фауні Україні видом Тушкан великий (Allactaga major). Цей вид поширений по більшій частині степової зони (вкл. Крим і Лівобережжя) з виразною концентрацією знахідок на сході країни, переважно в Луганській і Донецькій областях.
Тушкан (Allactaga) — рід гризунів з підродини тушканові (Allactaginae) родини стрибакові (Dipodidae). Представлений у фауні України, проте є одним з найбідніших за видовим складом родів ссавців України (один рідкісний вид, внесений до Червоної книги України).
Allactaga là một chi động vật có vú trong họ Dipodidae, bộ Gặm nhấm. Chi này được F. Cuvier miêu tả năm 1836.[1] Loài điển hình của chi này là Mus jaculus Pallas, 1778 (= Dipus sibericus major Kerr, 1792); see comments below.
Chi này gồm các loài:
Bài viết về một loài thuộc bộ Gặm nhấm này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Allactaga là một chi động vật có vú trong họ Dipodidae, bộ Gặm nhấm. Chi này được F. Cuvier miêu tả năm 1836. Loài điển hình của chi này là Mus jaculus Pallas, 1778 (= Dipus sibericus major Kerr, 1792); see comments below.
Земляные зайцы, или пятипалые тушканчики (лат. Allactaga) — род грызунов семейства тушканчиковых.
Размеры от мелких до наибольших в семействе: длина тела 9-26 см, хвоста 14-30 см. Мордочка несколько укорочена; нос напоминает пятачок. Уши длинные, не образуют в основании трубку. Передние и задние конечности 5-палые (только у четырёхпалого тушканчика на задних конечностях по 4 пальца). I палец на передних и I и V пальцы на задних конечностях укорочены. Кисточка на хвосте хорошо развита. Жировых отложений в хвосте не бывает. Волосяной покров средней высоты, мягкий, густой. Окраска верха тела от песчаной до красновато-коричневой или черноватой. Брюшко беловатое. Хромосом в диплоидном наборе по 48.
Ареал земляных зайцев охватывает северный Египет, север Аравийского п-ова, Малую Азию, Кавказ и Закавказье, юг Европейской части России, северный Иран, Афганистан, Среднюю Азию, Казахстан и далее на восток до Алтая, Монголии и Северного Китая. Земляные зайцы населяют степи, степные участки лесостепи, полупустыни и пустыни; в горы поднимаются до 3 000-3 500 м над уровнем моря. Роют простые временные и постоянные (летние и зимовочные) норы. В постоянных норах гнездовые камеры расположены на глубине 40-60 см. Образ жизни ночной. Продолжительность зимней спячки 1-4 месяцев. Питаются клубнями, луковицами, вегетативными частями растений и семенами. Некоторые виды поедают насекомых. В году, как правило, один помёт, у некоторых видов — 2. Детёнышей в помёте от 2 до 8. В неволе доживают до 4 лет.
Местами земляные зайцы вредят сельскому хозяйству. Являются носителями возбудителей чумы.
Земляные зайцы, или пятипалые тушканчики (лат. Allactaga) — род грызунов семейства тушканчиковых.
五趾跳鼠屬，學名Allactaga，屬於囓齒目跳鼠科，其特徵是具有五趾或四趾，耳、足、尾都較長，生活在亞洲的沙漠或半乾旱地區。
夜行動物，部分種類以昆蟲為食，其餘則是植食性。
다섯발가락뛰는쥐속 또는 다섯발가락날쥐속(Allactaga)은 뛰는쥐과에 속하는 설치류 속 분류군이다. 아시아에 서식하는 네 발가락 또는 다섯 발가락을 가진 저보아를 포함하고 있다. 쥐목에 속하는 작은 포유류로 13종으로 이루어져 있다.[1][2][3] 사막과 준건조 지역에 서식하는 도약을 하는 설치류로 특히 알려져 있다. 긴 뒷발과 짧은 앞발로 서서 걷는다.[4] 몸 크기와 큰 꼬리에 비교되는 큰 귀를 갖고 있다. 똑바로 서 있을 때, 꼬리가 몸을 지지하는 데 도움을 주는 역할을 한다.[5] 몸길이 범위는 5~15cm이고 꼬리는 7~25cm이다.[6] 앞발은 먹이를 먹거나 털을 다듬거나 할 때 한 쌍의 손과 같은 역할을 한다.[7] 음식을 찾을 때, 코를 이용하여 흙을 파거나 밀어낸다.[8] 수컷 저보아는 보통 암컷에 비해 크기와 몸무게가 더 크다.[9] 털은 질감이 부드럽거나 매끄럽고 연한 색을 띠어,[8] 포식자들을 피하기 위해 주변을 위장하는 데 도움이 된다. 이 속의 모든 종은 아프리카 북부에 서식하는 한 종 네발가락뛰는쥐(Allactaga tetradactyla)를 제외하고 다섯 개의 발가락을 갖고 있다.
다섯발가락뛰는쥐속 또는 다섯발가락날쥐속(Allactaga)은 뛰는쥐과에 속하는 설치류 속 분류군이다. 아시아에 서식하는 네 발가락 또는 다섯 발가락을 가진 저보아를 포함하고 있다. 쥐목에 속하는 작은 포유류로 13종으로 이루어져 있다. 사막과 준건조 지역에 서식하는 도약을 하는 설치류로 특히 알려져 있다. 긴 뒷발과 짧은 앞발로 서서 걷는다. 몸 크기와 큰 꼬리에 비교되는 큰 귀를 갖고 있다. 똑바로 서 있을 때, 꼬리가 몸을 지지하는 데 도움을 주는 역할을 한다. 몸길이 범위는 5~15cm이고 꼬리는 7~25cm이다. 앞발은 먹이를 먹거나 털을 다듬거나 할 때 한 쌍의 손과 같은 역할을 한다. 음식을 찾을 때, 코를 이용하여 흙을 파거나 밀어낸다. 수컷 저보아는 보통 암컷에 비해 크기와 몸무게가 더 크다. 털은 질감이 부드럽거나 매끄럽고 연한 색을 띠어, 포식자들을 피하기 위해 주변을 위장하는 데 도움이 된다. 이 속의 모든 종은 아프리카 북부에 서식하는 한 종 네발가락뛰는쥐(Allactaga tetradactyla)를 제외하고 다섯 개의 발가락을 갖고 있다.
