Bufo japonicus és una espècie d'amfibi que viu al Japó.
Es troba amenaçada d'extinció per la pèrdua del seu hàbitat natural.
Bufo japonicus és una espècie d'amfibi que viu al Japó.
Es troba amenaçada d'extinció per la pèrdua del seu hàbitat natural.
Die Japanische Erdkröte (Bufo japonicus, jap. ニホンヒキガエル Nihon-Hikigaeru) ist eine Art aus der Gattung der Echten Kröten, die in Japan auf allen vier Hauptinseln verbreitet ist. Die Japanische Erdkröte bildet wie verschiedene andere Echte Kröten Giftstoffe in ihren Ohrdrüsen. Es werden zwei Unterarten unterschieden.
Die Körperfarbe variiert lokal zwischen gelblich und dunkelbraun bis grünlich. Die Weibchen sind in der Regel etwas größer als die Männchen. Die kürzeren Vorderbeine haben vier Finger. Dabei ist der dritte Finger am längsten, gefolgt vom zweiten Finger.
Ausgewachsene Tiere verbringen den Großteil ihres Lebens an Land und kommen nur zur Fortpflanzung im Februar bis März an flache Wasserstellen. Dabei treffen auf ein Weibchen oft drei bis zehn Männchen.[1] Die Weibchen legen den Laich in Form von Schnüren ab, in denen sich zwischen 640 und 14.000 schwarze Eier befinden.[2] Die Larven sind dunkelbraun und werden 3 bis 4 cm groß. Die Metamorphose erfolgt im Juni. Fortpflanzungsfähig sind die Männchen nach einem und die Weibchen nach zwei Jahren. Im Winter, wenn die Temperaturen unter 6 °C fallen, graben sich die Kröten für einen Winterschlaf in die Erde ein. Zur Nahrung der Kröten gehören verschiedene Insekten, darunter auch Käfer und Ameisen, die von anderen Tierarten wegen ihrer chemischen Inhaltsstoffe gemieden werden.[1]
Ausgewachsene Kröte (Video)
Die Japanischen Erdkröten bilden Bufadienolide in ihren Parotiden (als paarige Wülste hinter den Augen angelegte Drüsen).[3] Diese nach der Gattung der Echten Kröten (Bufo) benannten Gifte verlangsamen die Schlagfrequenz des Herzmuskels (Myokard) und die Erregungsleitung der Herzmuskelzellen und wirken daher toxisch.[4] Eine Studie an der Unterart Bufo japonicus formosus zeigte, dass ihre Eier beim Verzehr auf Kaulquappen anderer Froschlurche (Rana pirica) toxisch wirken.[5]
Tigernattern (Rhabdophis tigrinus) machen sich die Toxizität zunutze, indem sie die Kröten fressen und die Giftstoffe der Kröte in ihren eigenen Nackendrüsen anreichern.[6] Experimente mit unterschiedlichem Futter (mit und ohne Japanische Erdkröten) zeigen, dass die Schlange die Giftstoffe nicht selber herstellen kann.
Die Krötenart ist in Japan endemisch und dort auf den Hauptinseln Kyūshū, Shikoku und Honshū verbreitet sowie auf der angrenzenden Insel Iki, den Gotō-Inseln und den Ōsumi-Inseln Tanegashima und Yakushima. Darüber hinaus wurde eine Population im Westen Hokkaidōs eingeführt sowie auf der Insel Sado und den Izu-Inseln Izu-Ōshima, Niijima, und Miyake-jima.[7][8] Die Kröten leben auf Höhen bis zu 2500 m. Aufgrund ihres großen und insgesamt stabilen Verbreitungsgebietes wird die Art von der IUCN als nicht gefährdet (Least Concern) eingestuft. Die Population ist vor allem in urbanen Gegenden rückläufig. Bedrohungen sind für die Kröten insbesondere der Bau von Straßen und eingeführte Raubtiere wie Waschbären.[2] Zudem stört nach einer japanischen Studie aus dem Jahr 2018 nächtliche Beleuchtung die Fortpflanzung der Kröten und wird von den Tieren gemieden, wohingegen Lärm keinen Einfluss zu haben scheint.[9]
Die Japanische Erdkröte wurde 1838 von dem niederländischen Zoologen Coenraad Jacob Temminck und dem deutschen Ornithologen und Herpetologen Hermann Schlegel als Bufo vulgaris japonicus erstbeschrieben. Der US-amerikanische Zoologe Stejneger beschrieb sie 1907 dagegen als Unterart (Bufo bufo japonicus) der Erdkröte (Bufo bufo) sowie zwei weitere eigenständige Arten Bufo formosus und Bufo smithi innerhalb Japans. Yaichiro Okada erkannte dagegen 1966 drei Unterarten (Bufo b. japonicus, Bufo b. formosus und Bufo b. montanus)[10] [11] und Nakamura und Ueno (1963) vereinten diese drei Unterarten unter Bufo b. japonicus aufgrund morphologischer Kriterien und ihres Verbreitungsgebietes.[12][13] Nach mehreren Studien wiesen u. a. unfruchtbare Hybride zwischen den europäischen und asiatischen Kröten auf den Status der Japanischen Erdkröte als eigene Art mit allopatrischen Unterarten hin.[14]
Es werden zwei Unterarten unterschieden (Stand Juni 2021):[2]
Die Unterart B. j. japonicus ist mit einer Kopf-Rumpf-Länge von 80–176 mm etwas größer als B. j. formosus (43–162 mm) und lebt in wärmeren Regionen Japans.[1]
Zwei weitere in Japan verbreitete Kröten derselben Gattung sind Bufo gargarizans und Bufo torrenticola.[13] Bufo gargarizans kommt innerhalb Japans nur auf Miyako-jima und angrenzenden Ryūkyū-Inseln vor und ist im Wesentlichen im Osten Chinas bis Russland und Korea verbreitet.[16] Bufo torrenticola bewohnt dagegen die Bergregionen der japanischen Regionen Chūbu und Kinki im Zentrum Honshūs. Ihr Verbreitungsgebiet liegt in Höhen von 50 bis 1690 m.[17][18] Zwischen der Östlichen Japan-Erdkröte Bufo japonicus formosus und Bufo torrenticola wurde Introgression festgestellt.[19]
Die Japanische Erdkröte (Bufo japonicus, jap. ニホンヒキガエル Nihon-Hikigaeru) ist eine Art aus der Gattung der Echten Kröten, die in Japan auf allen vier Hauptinseln verbreitet ist. Die Japanische Erdkröte bildet wie verschiedene andere Echte Kröten Giftstoffe in ihren Ohrdrüsen. Es werden zwei Unterarten unterschieden.
The Japanese common toad, Japanese warty toad or Japanese toad (Bufo japonicus) is a species of toad in the family Bufonidae. It is endemic to Japan. Its natural habitats are subarctic forests, temperate forests, temperate shrubland, swamps, freshwater marshes, intermittent freshwater marshes, freshwater springs, arable land, rural gardens, urban areas, ponds, and irrigated land. Amplexus is the mating behaviour involved in the Japanese common toad during the breeding season.[2]
The Japanese common toad can reach a snout–to–vent length of up to about 17.5 cm (7 in), with females being a little larger than males, and toads living in warmer habitats growing larger than those in colder places. The head has a pointed snout and is roughly triangular. The tympanum is elliptical and about as far behind the eye as its longest diameter. The body is robust and the stout forelimbs are about half as long as the hind limbs. The second finger on the hand is the shortest and the third the longest. On the hind foot, the first toe is the shortest and the fourth the longest. There is little webbing between the toes. The skin has small warty outgrowths and its colouring is variable, being greenish-brown, yellowish-brown or darker brown. It is often paler and smoother in the breeding season.[3]
The Japanese common toad is native to Japan and is present on the islands of Honshu, Hokkaido, Kyushu and Shikoku and the subspecies Bufo japonicus formosus has been introduced to the island of Izu Ōshima and Hokkaido. It is present in a wide variety of types of habitats including in lowland and mountainous areas.[1]
The Japanese common toad lives mainly on land, feeding on earthworms and small arthropods including ants and some species of beetle that are lamentable to other predators.[3] It hibernates underground in the winter when the temperature falls below about 6 °C (43 °F). Breeding takes place in the spring when the toads congregate in shallow water bodies and long strings of eggs are laid and become tangled in underwater plants. The dark-coloured tadpoles grow to 30 or 40 mm (1.2 or 1.6 in) in length before emerging from the pond as juvenile toads in June.[3]
The Japanese common toad is known for their intense male-male competition hence the type of breeding associated to this species is explosive breeding.[2] The mating pattern of these toads is not conclusive but the major one is polyandry through amplexus.[2] Preceding mating is courtship which is based on tactile and visual senses. [4] The release of sperms from males is a result of the luteinizing hormone increasing in production and this whole process is induced by amplexus as the males clasp to the females.[4]The size of the males is actually vital in deciding which competitor pairs with the female.[2] The bigger males can always replace the smaller ones especially because amplexus is involved and the eggs need to be fertilized to suit the female's preferences.[2] This is known as size-assortative mating which leads to male-biased operational sex ratio and in turn highly affects the male-male competition.[2] Population density and operarional sex ratio are the two factors that contribute to how the males will compete for mating female partners. If the population of males in a specific breeding area is high, females are left with no other options but to practice polyandry.[2]
Migration to breeding ponds is important in Bufos japonicus and this process is tracked by the production levels of the oscillatory potential changes (OSC). OSC levels are highest during the breeding month when the toads have reached their breeding destinations. [5] Other hormones like luteinizing hormone and follicle-stimulating hormone also spiral up when the species reach the breeding site. [6] In conclusion, the four processes that take place during the breeding season are emerging from hibernation, migration, amplexing, and ovulation in females or spermiation in males.[6]
The Japanese common toad has a wide range and is tolerant of many different types of habitats including man-made ones. It is presumed to have a large total population and no significant decline in numbers has been observed so the International Union for Conservation of Nature has assessed its conservation status as being of "least concern".[1]
The Japanese common toad, Japanese warty toad or Japanese toad (Bufo japonicus) is a species of toad in the family Bufonidae. It is endemic to Japan. Its natural habitats are subarctic forests, temperate forests, temperate shrubland, swamps, freshwater marshes, intermittent freshwater marshes, freshwater springs, arable land, rural gardens, urban areas, ponds, and irrigated land. Amplexus is the mating behaviour involved in the Japanese common toad during the breeding season.
Bufo japonicus también llamado sapo japonés común o simplemente sapo japonés, es una especie de sapo de la familia Bufonidae. Es endémica de Japón. Su hábitat natural son las zonas de los bosques subárticos, los bosques templados, matorrales templados, pantanos de agua dulce, pantanos de agua dulce de corrientes intermitentes, manantiales de agua dulce, tierras de cultivo, jardines rurales, zonas urbanas, los estanques y las tierras de regadío. Está amenazado por pérdida de hábitat.
Bufo japonicus también llamado sapo japonés común o simplemente sapo japonés, es una especie de sapo de la familia Bufonidae. Es endémica de Japón. Su hábitat natural son las zonas de los bosques subárticos, los bosques templados, matorrales templados, pantanos de agua dulce, pantanos de agua dulce de corrientes intermitentes, manantiales de agua dulce, tierras de cultivo, jardines rurales, zonas urbanas, los estanques y las tierras de regadío. Está amenazado por pérdida de hábitat.
Ejemplar de Bufo japonicus filmado en Tokio, JapónBufo japonicus Bufo generoko animalia da. Anfibioen barruko Bufonidae familian sailkatuta dago, Anura ordenan.
Bufo japonicus est une espèce d'amphibiens de la famille des Bufonidae[1].
Cette espèce est endémique du Japon. Elle se rencontre aux îles Ōsumi, à Kyūshū, à Shikoku, à Honshū et dans le sud d'Hokkaidō. Elle a été introduite à Izu Ōshima[2].
Cette espèce vit dans des endroits très variés allant des zones côtières aux hautes montagnes. Il vit aussi dans les lieux modifiés par l'Homme[2].
Les femelles mesurent jusqu'à 176 mm[3].
Cette espèce est nommée en référence au lieu de sa découverte, le Japon.
Bufo japonicus est une espèce d'amphibiens de la famille des Bufonidae.
Ropucha japońska (Bufo japonicus) to gatunek płaza z rodziny ropuchowatych (Bufonidae). Jest gatunkiem endemicznym; występuje tylko w Japonii.
Zamieszkuje lasy, zarośla, bagna, źródła, grunty rolne, ogrody, stawy w strefie klimatu umiarkowanego chłodnego. Jest gatunkiem zagrożonym na skutek postępującego niszczenia środowiska naturalnego.
Ropucha japońska (Bufo japonicus) to gatunek płaza z rodziny ropuchowatych (Bufonidae). Jest gatunkiem endemicznym; występuje tylko w Japonii.
Zamieszkuje lasy, zarośla, bagna, źródła, grunty rolne, ogrody, stawy w strefie klimatu umiarkowanego chłodnego. Jest gatunkiem zagrożonym na skutek postępującego niszczenia środowiska naturalnego.
Japansk padda (Bufo japonicus) listades tidigare som en underart till den vanliga paddan (Bufo bufo) men klassificeras idag som självständig art.
Den indelas i två underarter, Bufo japonicus japonicus, som finns i västra Japan, och Bufo japonicus formosus, som lever i östra delen av landet. Skillnaden är mycket liten; B. j. japonicus är generellt sett något större, men har mindre trumhinna.[2]
Den japanska paddan är något mindre än de storleksmässigt största populationerna av den vanliga paddan; den är mellan 4 och 16 cm för den mindre underarten B. j. formosus, och 8 till 17,6 cm för underarten B. j. japonicus. Honorna är vanligtvis större än hanarna. Färgen varierar mellan de olika lokala formerna, från mörkgrön över gulbrun till mörkbrun. Den är starkt vårtig på rygg, sidor och ben. Bakbenen är långa, nästan två gånger kroppslängden, och fötterna har endast svagt utvecklad simhud.[2]
Paddan lever större delen på land, i många olika miljöer från havsytans nivå till bergsområden, och beger sig till vatten endast när den vill para sig. Födan består av olika leddjur och daggmaskar. Den tar även illasmakande insekter som de flesta andra groddjur undviker, som myror och vissa jordlöpare. I likhet med många andra paddor har den ett kraftigt gift, gamabufagin, i sina parotidkörtlar som ett passivt försvar mot fiender.[2]
Den japanska paddan leker mellan februari och mars då paddorna beger sig till låglänta vattensamlingar, där det vanligen är betydligt fler hanar än honor. I samband med parningen blir huden slätare hos båda könen, och hanens färg drar sig mer mot gult. Parningsleken på ett och samma ställe varar omkring en vecka, under vilken honorna lägger mellan 1 500 och 14 000 ägg i långa strängar, virade kring bottnens vattenväxter. Ynglen är helt svarta och blir upp till 3 – 4 cm just innan förvandlingen, som äger rum i juni. Hanarna blir könsmogna efter ett år, honorna efter två.[2]
Arten finns i Japan på Kyushu, Shikoku, Honshu och södra Hokkaido. Den har dessutom införts till Izu-Ōshima.[1]
Den japanska paddan är klassificerad som livskraftig ("LC") av IUCN. Arten minskar dock något, speciellt i västra Japan. Främsta orsakerna till minskningen är hus- och vägbyggnad.[1] Torrläggning av risfält och andra lämpliga yngelplatser är också ett hot.[2]
Japansk padda (Bufo japonicus) listades tidigare som en underart till den vanliga paddan (Bufo bufo) men klassificeras idag som självständig art.
Bufo japonicus là một loài cóc thuộc họ Bufonidae. Đây là loài đặc hữu của Nhật Bản. Môi trường sống tự nhiên của chúng là rừng cận Bắc cực, rừng ôn đới, vùng cây bụi ôn đới, đầm nước, đầm nước ngọt, đầm nước ngọt có nước theo mùa, suối nước ngọt, đất canh tác, vườn nông thôn, các vùng đô thị, ao, và đất có tưới tiêu. Chúng hiện đang bị đe dọa vì mất nơi sống.
Phương tiện liên quan tới Bufo japonicus tại Wikimedia Commons
Bufo japonicus là một loài cóc thuộc họ Bufonidae. Đây là loài đặc hữu của Nhật Bản. Môi trường sống tự nhiên của chúng là rừng cận Bắc cực, rừng ôn đới, vùng cây bụi ôn đới, đầm nước, đầm nước ngọt, đầm nước ngọt có nước theo mùa, suối nước ngọt, đất canh tác, vườn nông thôn, các vùng đô thị, ao, và đất có tưới tiêu. Chúng hiện đang bị đe dọa vì mất nơi sống.
Bufo japonicus Temminck & Schlegel, 1838
Охранный статусЯпонская жаба[1], или японская серая жаба (лат. Bufo japonicus) — земноводное из рода жабы. Этот вид является эндемиком Японии. Его природными местами обитания являются субарктические леса, умеренные леса, заросли кустарников, болота, реки, пахотные земли, сельские сады, города, пруды и орошаемые земли.
Японская серая жаба имеет максимальную длину тела 17 см, причем самки немного больше самцов, а жабы, живущие в более тёплых регионах, вырастают до более крупных размеров, чем в более холодных местах. Голова имеет остроконечное рыло и форму, близкую к треугольной. Барабанная перепонка эллиптическая и находится от глаза на расстоянии, примерно равном её диаметру. Тело крепко сбитое, а толстые передние конечности примерно в два раза меньше задних конечностей. Второй палец на передней лапе самый короткий, а третий самый длинный. На задней лапе первый палец является самым коротким, а четвёртый — самым длинным. Между пальцами есть небольшие перепонки. Кожа имеет небольшие бородавчатые наросты, а её окраска варьирует. Она бывает зеленовато-коричневой, желтовато-коричневой или тёмно-коричневой. В сезон размножения японские жабы становятся бледнее и более гладкими[2].
Японская серая жаба является исконным обитателем Японии и встречается на островах Хонсю, Хоккайдо, Кюсю и Сикоку. Также она была завезена людьми на остров Идзуосима. Он присутствует в самых разных местах обитания, в том числе в низинных и горных районах[3].
Японская серая жаба живёт в основном на суше, питаясь земляными червями и мелкими членистоногими, включая муравьев и жуков некоторых видов[2]. Японская жаба проводит зимовку под землей, когда температура падает ниже примерно 6 °C. Размножение происходит весной, когда жабы собираются на мелководье, а длинные шнуры икры откладываются и запутываются в подводных растениях. Головастики имеют тёмную окраску и вырастают до 30 — 40 мм в длину, прежде чем проходят метаморфоз и покидают водоём в виде молодых жабят в июне[2].
Японская серая жаба широко распространена и может жить в разных биотопах, в том числе рукотворных. Предполагается, что она в общем очень многочисленна, и никакого значительного снижения численности не наблюдается, поэтому в Красной книге МСОП японская жаба обозначена как вид под наименьшей угрозой[3].
Японская жаба, или японская серая жаба (лат. Bufo japonicus) — земноводное из рода жабы. Этот вид является эндемиком Японии. Его природными местами обитания являются субарктические леса, умеренные леса, заросли кустарников, болота, реки, пахотные земли, сельские сады, города, пруды и орошаемые земли.
ニホンヒキガエル(Bufo japonicus)は、両生綱無尾目ヒキガエル科ヒキガエル属に分類されるカエル。
体色は褐色、黄褐色、赤褐色などで、白や黒、褐色の帯模様が入る個体もいる[5]。体側面に赤い斑点が入る個体が多く、背にも斑点が入る個体もいる[5]。
亜種アズマヒキガエルの幼生は全長3センチメートルで、体色は黒色や濃褐色[5]。
四六のガマと呼ばれるが、前肢の指は4本、後肢の指は5本。繁殖期のオスにはメスを抱接する際に滑り止めとして後肢にコブ(婚姻瘤)ができるためそれを6本目の指と勘違いしたと思われる[要出典]。
以前はヨーロッパヒキガエルの亜種とされていたが、分割され独立種となった[2]。ヘモグロビンの電気泳動法による解析では、両亜種の解析結果がナガレヒキガエルとは類似するもののヨーロッパヒキガエルとは系統が異なる(近縁ではない)と推定されている[6]
北海道(移入)や東北地方の山岳部個体群は体長6-9センチメートルと小型で鼓膜が大型なことからエゾヒキガエルや亜種ヤマヒキガエルB. j. montanusとして分割する説もあったが[1][2][3]、体長以外に差異がないことから亜種アズマヒキガエルのシノニムとされる[5]
北海道では1912年7月2日に函館高校女学校(今の北海道函館西高等学校)で初めて発見された[7]。その後旭川市・室蘭市でも繁殖が確認され、道内各地(札幌市・石狩市・江別市・深川市等)で次々と捕獲例がある[8]。上記のとおり当初は北海道固有亜種と考えられたが、関東の個体群と同じであるという遺伝子解析結果から国内外来種であることが明らかとなっている[9]。函館市では現在もなお「希少なエゾヒキガエル」として扱っており、外来種としての認識は低い[7]。道内では本種の天敵となるヤマカガシが生息しておらず、本種の定着拡大や捕食による昆虫への悪影響が懸念される[9]。
低地から山地にある森林やその周辺の草原などに生息し、農耕地、公園、民家の庭などにも広く生息する[2][3]。本種は都市化の進行にも強い抵抗力を示し、東京の都心部や湾岸地域でも生息が確認されている。
夜行性で[5]、昼間は石や倒木の下などで休む[2]。ヤマカガシは本種の毒に耐性があるようで好んで捕食する[3]。ヤマカガシの頚部から分泌される毒は、本種の毒を貯蓄して利用していることが判明している[10]。
本種を含め、ヒキガエル類は水域依存性の極めて低い両生類である。成体は繁殖の際を除いて水域から離れたまま暮らしており、とりわけ夏季には夜間の雑木林の林床や庭先等を徘徊している姿がよくみられる。体表のイボや皺は空気中における皮膚呼吸の表面積を最大化するためと考えられている。また後述のように、繁殖に必要とする水域規模もまた、相対的に小さくて済むようになっている。
繁殖形態は卵生。繁殖期は地域変異が大きく南部および低地に分布する個体群は早く(屋久島では9月)、北部および高地に分布する個体群は遅くなる傾向があり(立山や鳥海山では7月)[4]。池沼、水たまり、水田などに長い紐状の卵塊に包まれた1,500-14,000個(基亜種6,000-14,000個、亜種アズマヒキガエル1,500-8,000個)の卵を産む[5]。多数個体が一定の水場に数日から1週間の極めて短期間に集まり繁殖する(ガマ合戦、蛙合戦)[4][5]。南部個体群は繁殖期が長期化する傾向があり、例として分布の南限である屋久島では日本で最も早い9月の産卵例、11月の幼生の発見例(10月に産卵したと推定されている)、1-3月の繁殖例、3-4月の産卵例がある[4]。繁殖期のオスは動く物に対して抱接しようとし、抱接の際にオスがメスを絞め殺してしまうこともある[5]。幼生は1~3か月で変態する[5]。
先着のオスが発する、またはオスがメスと思って上に乗っかると「グーグー(おれはオスだ。さっさと降りろ!)」のリリース・コールという特別な鳴き声によって弱いオスは離れ、通常1対1のペアで産卵が行われる[要出典]。背中のオスの抱きつく力が刺激になって産卵を誘発するといわれ、紐状の卵塊を長時間にわたって産み出すために、産卵後のメスは体力を使い果たして、産み落とした卵の側で休む事が多い[要出典]。
大柄な姿に反してヒキガエルの幼生期間は短く、仔ガエルに変態した時の体長はわずか5〜8mmである。これは、水の乏しい地域で短期間しか存在しない水たまり等でも繁殖できるよう進化がすすんだためと考えられている。
形態や有毒種であることからか忌み嫌われることもある。しかし民家の庭等に住みつくこともよくあり、人間の身近で生活する動物とも言える。一番身近な生物の一つ。
本種の皮膚から分泌される油汗をガマの油と称して薬用にしたとされる。しかし実際に外傷に対し薬として用いられたのは馬油や植物のガマの方であるとも言われているが、実際のところは不明である[11]。2016年現在に於いて種村製薬から発売されている商品は、その配合も含めて第二次世界大戦後に作られた物である[12]。 ただし、「ガマの油」とは別に、ヒキガエルの耳下腺分泌物には薬効があり、それを小麦粉で練ったものは蟾酥といい[13]、強心や抗炎症などに用いた[14]。
2017年、北海道では持ち込まれた種が繁殖したため指定外来種に指定された。深川市などを中心に駆除が進められている[15]。
文学・民俗の中のヒキガエルについてはヒキガエルの文化を参照のこと。