nimet breadcrumb-navigoinnissa
Bathyergus suillus ye una especie de royedor de la familia Bathyergidae.
Bathyergus suillus ye una especie de royedor de la familia Bathyergidae.
Bathyergus suillus és una espècie de rosegador de la família de les rates talp. És endèmica de Sud-àfrica. Es tracta d'un animal solitari de vida subterrània. Els seus hàbitats naturals són la sorra de les costes, la terra franca a la vora del mar i les sorres al·luvials de les ribes de rius. Es creu que no hi ha cap amenaça significativa per a la supervivència d'aquesta espècie, tot i que se la considera una plaga i s'han pres mesures per reduir-ne la població.[1]
Bathyergus suillus és una espècie de rosegador de la família de les rates talp. És endèmica de Sud-àfrica. Es tracta d'un animal solitari de vida subterrània. Els seus hàbitats naturals són la sorra de les costes, la terra franca a la vora del mar i les sorres al·luvials de les ribes de rius. Es creu que no hi ha cap amenaça significativa per a la supervivència d'aquesta espècie, tot i que se la considera una plaga i s'han pres mesures per reduir-ne la població.
Der Kap-Strandgräber (Bathyergus suillus) ist mit einer Körperlänge von 17,5 bis 33 cm und einem Gewicht bis zu 1,5 kg der größte Vertreter aus der Familie der Sandgräber.
Das Tier hat einen länglichen, runden Körper. Der Schwanz ist kurz, die Augen besitzen keinerlei optische Wahrnehmungsfunktionen mehr, sondern dienen zu Ortung von Luftströmungen, dafür sind das Gehör (Töne bis in den Infraschallbereich) und der Geruchssinn sehr gut ausgebildet. Die kurzen Vorder- und Hintergliedmaßen haben scharfe Krallen zum Graben von weitverzweigten Netzen von Erdröhren mit einigen Kammern, in denen er lebt. Diese dienen zur Lagerung von Gräsern oder als Wurfkessel für die Jungen. Den Aushub schafft er nach oben an die Erdoberfläche und formt somit kleine „Maulwurfshügel“. Das Fell ist kurz, eng anliegend und bräunlich bis grau gefärbt. Die Nase und die Ohren lassen sich verschließen, an der Nasenspitze besitzt er lange Tasthaare. Seine vier scharfen Schneidezähne sind 2 Millimeter breit und dienen dem Tier zur Verteidigung, dem Ausgraben und dem Abnagen seiner Nahrung, welche vor allem aus Knollengewächsen, Wurzeln und anderen Pflanzenteilen besteht, welche es auf seinen Grabungen durch das Erdreich findet. Ein Tier kann pro Monat ca. 500 kg Erdreich bewegen.
Diese Art kommt nur in den Sanddünen und -ebenen im Staat Südafrika bis zum Kap der Guten Hoffnung vor.
Im November oder Dezember bringen die Weibchen dieser Art drei bis fünf weitentwickelte Junge zur Welt.
Da diese Art, Überträger von Krankheiten wie der Pest und in manchen Gebieten als Lebensmittel gilt, wird sie örtlich bejagt. Aufgrund ihrer weiten Verbreitung und der Tatsache, dass sie auch in Schutzgebieten vorkommt, gilt sie als noch nicht gefährdet.
Der Kap-Strandgräber (Bathyergus suillus) ist mit einer Körperlänge von 17,5 bis 33 cm und einem Gewicht bis zu 1,5 kg der größte Vertreter aus der Familie der Sandgräber.
The Cape dune mole-rat (Bathyergus suillus) is a species of solitary burrowing rodent in the family Bathyergidae. It is endemic to South Africa and named for the Cape of Good Hope.
The Cape dune mole-rat is the largest of all the blesmols, measuring 27 to 35 centimetres (11 to 14 in) in head-body length, with a short, 3 to 4 centimetres (1.2 to 1.6 in) tail. Males are generally much heavier than females, weighing anything from 570 to 1,350 grams (20 to 48 oz), compared with typical female weights of 590 to 970 grams (21 to 34 oz).[3]
Both sexes are sturdy, large-bodied rodents, with blunt snouts, cylindrical torsos and short limbs. The forefeet are heavily adapted for digging, with powerful curved claws. To enable to move more quickly through tight tunnels, the body has few visible external features; for example, there are no pinnae or scrotum, and the penis retracts into a concealed sheath. Lip-like flaps of skin are able to close behind the incisors, preventing soil from falling into the mouth. The eyes are small, but not permanently closed.[4]
Unlike its relative the naked mole-rat, the Cape dune species has a thick pelt of soft fur over its entire body. It is cinnamon-brown with greyish underparts, and few, if any markings.[4] Like other blesmols, the Cape dune mole rat has a relatively low body temperature for its size, of about 35 °C (95 °F), and is not able to tolerate cold weather above ground.[5]
The Cape dune mole-rat is found only in South Africa, where it is found along the southern and western shores roughly between Vanrhynsdorp and Port Elizabeth. Its natural habitat is sandy shorelines and river banks dominated by veldt grassland, sedges, and herbs.[2]
Like all mole-rats, this species is strictly herbivorous. Their diet consists largely of grass and sedges pulled down into the burrow by the roots, although they also eat bulbs and tubers from local plants such as Albuca and cape tulips.[6] Since they almost never travel above ground, they are neither clearly nocturnal or diurnal, and may be active at any time of the day, although their peak activity seems to be during the afternoon.[4]
Unusually for a blesmol, the Cape dune mole-rat is not a social animal, with each individual having its own, isolated, burrow system. While most other blesmols dig through soil using their large, chiselling incisor teeth, the loose, sandy soil of their native environment makes this approach less effective for Cape dune mole-rats, which instead dig primarily with their claws, kicking the sand behind their bodies and eventually pushing it up to the surface as a molehill. The burrows are entirely sealed, with no access to the surface, and stretch for between 50 and 420 metres (160 and 1,380 ft), over an area of around 0.27 hectares (0.67 acres). A single mole rat has been estimated to be able to excavate up to 500 kilograms (1,100 lb) of soil in a month, under ideal conditions.[6]
Such burrows consist of numerous tunnels that the mole rat uses to search for food, and a few, deeper chambers used for nesting, food storage, and as latrines. Most tunnels are between 35 and 65 centimetres (14 and 26 in) below ground, but there are often a few blind-ending passages running as deep as 2 metres (6 ft 7 in), into which the animal retreats to escape from mole snakes and other predators, blocking the tunnel behind itself as it does so. The burrows are protected from extremes of weather, and are constantly humid and hypoxic.[4]
The breeding season lasts from April to November, when rain is plentiful. Receptive individuals initially signal to each other by drumming on the floors of their burrows with their hind legs. After they have approached other, they lock their large incisor teeth together, until the female raises her tail and calls out prior to copulation.[4]
Gestation lasts for about two months, and results in the birth of a litter of up to six young, with three being typical. The young are initially blind and weigh 27 to 52 grams (0.95 to 1.83 oz). They open their eyes at seven days, begin to take solid food at twelve days, and are fully weaned by the end of their first month. Litter mates frequently spar with one another, and disperse to establish their own burrow systems after around two months, by which time they have already reached nearly half the adult body weight.[7] They live for over six years.[4]
The German physician and naturalist Johann von Schreber was the first to describe the Cape dune mole-rat in 1782 and gave it the scientific name Mus suillus, but this name was apparently unknown to later colleagues. In 1788 the species was described again, both by the also German Johann Friedrich Gmelin, who called it Mus maritimus, and by the Swedish naturalist and Cape explorer Carl Peter Thunberg, who gave it the name Marmota africana. The Scotsman Andrew Smith classified the species, as described by Gmelin, with the genus Georychus, making the new combination G. maritimus. In 1829 the French naturalist Georges Cuvier relocated the species again and created the new combination Orycterus maritimus. In 1832 Johanne Smuts classified the species with the genus Bathyergus, but again with the species name maritimus. It wasn't until 1926, when Austin Roberts realized that Von Schreber's name was the first and that the correct combination is therefore Bathyergus suillus.[8] There are currently no recognised subspecies of Cape dune mole-rat, although there have been few detailed studies of their genetic variability. It is possible that the species can hybridise with the Namaqua dune mole-rat, with some suspected hybrids having been recovered from the Groenrivier region, where the two species live relatively close together.[4]
The genus name Bathyergus is derived from the Greek and means deep digger. The species name suillus comes from the Latin word sus (pig) and refers to the pig-like nose.[8]
The Cape dune mole-rat is one of only two living species of the genus Bathyergus, along with the Namaqua dune mole-rat. Both living species may have evolved from Bathyergus hendeyi, an extinct species rather smaller than the extant forms, which inhabited the Cape Province region of South Africa during the early Pliocene, around four million years ago. Because of the large numbers of fossils found together, it has been suggested that this early species was social, like most other blesmols, but unlike its presumed living descendants; however, other possible explanations for this taphonomy exist.[9]
_Bathyergus_suillus.jpg)
{{cite journal}}: CS1 maint: multiple names: authors list (link) The Cape dune mole-rat (Bathyergus suillus) is a species of solitary burrowing rodent in the family Bathyergidae. It is endemic to South Africa and named for the Cape of Good Hope.
Bathyergus suillus es una especie de roedor de la familia Bathyergidae.
Datos: Q302159
Multimedia:
Especies: Bathyergus suillus
Bathyergus suillus es una especie de roedor de la familia Bathyergidae.
Bathyergus suillus Bathyergus generoko animalia da. Karraskarien barruko Bathyerginae azpifamilia eta Bathyergidae familian sailkatuta dago.
Bathyergus suillus Bathyergus generoko animalia da. Karraskarien barruko Bathyerginae azpifamilia eta Bathyergidae familian sailkatuta dago.
Le Fouisseur du Cap (Bathyergus suillus), ou Rat-taupe des dunes[1], est une espèce de mammifère rongeur de la famille des Bathyergidae[2]. Ce rat-taupe vit en Namibie et en Afrique du Sud.
L'espèce a été décrite pour la première fois en 1782 par Johann Christian Daniel von Schreber (1739-1810), un botaniste, mycologue et zoologiste allemand.
Synonyme
Le Fouisseur du Cap (Bathyergus suillus), ou Rat-taupe des dunes, est une espèce de mammifère rongeur de la famille des Bathyergidae. Ce rat-taupe vit en Namibie et en Afrique du Sud.
L'espèce a été décrite pour la première fois en 1782 par Johann Christian Daniel von Schreber (1739-1810), un botaniste, mycologue et zoologiste allemand.
Synonyme
B. africana (Lamarck, 1796) B. intermedius Roberts, 1926 B. maritimus (Gmelin, 1788)De Kaapse duinmolrat (Bathyergus suillus) is een zoogdier uit de familie van de Bathyergidae. De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Schreber in 1782.
De soort komt voor in het zuiden van Zuid-Afrika.
Bronnen, noten en/of referentiesDe Kaapse duinmolrat (Bathyergus suillus) is een zoogdier uit de familie van de Bathyergidae. De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Schreber in 1782.
Bathyergus suillus é uma espécie de roedor da família Bathyergidae.
Endêmica da África do Sul, é encontrada através da província do Cabo Ocidental, de Knysna até a área da Baía Lamberts.
Um registro adicional foi feito em Rondawel perto de Groenrivier, na província do Cabo Setentrional, onde ocorre simpatricamente com o B. janetta.
Bathyergus suillus é uma espécie de roedor da família Bathyergidae.
Endêmica da África do Sul, é encontrada através da província do Cabo Ocidental, de Knysna até a área da Baía Lamberts.
Um registro adicional foi feito em Rondawel perto de Groenrivier, na província do Cabo Setentrional, onde ocorre simpatricamente com o B. janetta.
Bathyergus suillus[2][3] är en däggdjursart som först beskrevs av Johann Christian Daniel von Schreber 1782. Bathyergus suillus ingår i släktet strandgrävare och familjen mullvadsgnagare.[4][5] Inga underarter finns listade.[4]
Arten är med en genomsnittlig kroppslängd (huvud och bål) av 280 mm längre än den andra strandgrävaren. Dessutom finns en kort svans. Den ulliga pälsen har på ovansidan en kanelbrun färg med några ljusa hår inblandade vilka har särskilt bra känselsinne. Hos några individer förekommer ett mörkare band på ryggens topp. Undersidan är täckt av gråaktig päls. Vid munnen finns ljusa strimmor och ibland finns ljusa markeringar på bakhuvudet. Bathyergus suillus saknar yttre öron och har en ljus fläck vid hålet till innerörat. Kring varje öga förekommer en ljus ring. Den korta svansen är täckt med ljusbruna styva hår. För att gräva har arten kraftiga klor vid framtassarna. Kännetecknande är dessutom en ränna i de övre framtänderna.[6]
Denna strandgrävare förekommer i sydvästra och södra Sydafrika. Arten vistas i sanddyner vid kusten. Den vistas även i urbaniserade områden som trädgårdar, golfplatser och tennisplatser. Individerna lever utanför parningstiden ensam. Honor föder upp till sex ungar per kull.[1]
Bathyergus suillus skapar underjordiska tunnelsystem. De har vanligen inte lika många förgreningar som hos andra underjordisk levande däggdjur i samma region. Tunnlarna ligger oftast 35 till 65 cm under markytan och de har en diameter av 15 till 22 cm. Boets gångar kan tillsammans vara 420 meter långa. Dessutom finns en eller flera kamrar som fodras med gräs och andra växtdelar. Från denna del grävs oftast en säkerhetstunnel till upp till 2 meter djup där individen gömmer sig vid fara. I andra återvändsgränder lämnas avföring och urin. Tunnelsystemet kan överlappa men bon från Cryptomys hottentotus eller från jordborrare (Georychus capensis), men de ligger på olika djup.[6]
Arten äter olika gröna växter som gräs, örter och medlemmar av familjen Restionaceae. Gnagaren gräver sig fram till rötterna och drar växten ner. Dessutom äts rötter, rotfrukter och andra underjordiska växtdelar. I sällsynta fall kommer Bathyergus suillus upp till markytan och äter där.[6]
Bathyergus suillus trummar med bakfötterna på marken för att varna sina artfränder. Fortplantningen sker under tider med regnfall och dräktigheten varar uppskattningsvis två månader. Ungarna är vid födelsen blinda och väger 27 till 52 g. De öppnar sina ögon efter en vecka och börjar med fast föda efter två veckor. Efter cirka 30 dagar slutar modern helt med digivning. Ungefär 60 till 65 dagar efter födelsen lämnar ungarna honans bo. De kan skapa en förgrening i tunnlarna som sedan stängs eller de går över marken och börjar gräva på ett annat ställe.[6]
Mullvadssnoken jagar även denna strandgrävare som är ett påfallande stort byte för ormen. Troligen faller Bathyergus suillus även offer för Kapkobran (Naja nivea). På markytan jagas den av medelstora rovdjur och av rovlevande fåglar. När gnagaren råkar gräva boet i en tillfällig torr flodbädd kan tunnlarna översvämmas vid nästa regnfall.[6]
Liksom mullvaden i Europa betraktas Bathyergus suillus som en plåga när den gräver i odlad mark eller under gräsmattor. Den bekämpas därför av tomtägare.[1] Redan 1660 rekommenderades för europeiska hästägare att de ska rida på stigar som skapades av noshörningar för att undvika benbrott hos hästen. Annars kan de bryta genom det tunna skiktet ovanför strandgrävarens tunnlar.[6] I mindre utsträckning används gnagarens kött som mat.[1]
Arten förekommer i flera naturskyddsområden och beståndet anses vara stabilt. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]
Wikimedia Commons har media som rör Bathyergus suillus.
Wikispecies har information om Bathyergus suillus.
Bathyergus suillus är en däggdjursart som först beskrevs av Johann Christian Daniel von Schreber 1782. Bathyergus suillus ingår i släktet strandgrävare och familjen mullvadsgnagare. Inga underarter finns listade.
Проживає у Західній Капській провінції, а також є реєстрації у Північній Капській провінції, де перебуває у симпатрії з близьким видом Bathyergus janetta. Не відомо, чи ареал вздовж західного узбережжя Південної Африки є безперервним. Мешкає нижче 300 м над рівнем моря. Вид пов'язаний з пухкими прибережними пісками, супісками уздовж узбереж і алювійними пісками по берегах річок. Добре адаптується до змінених людиною ландшафтів. Вважається шкідником на полях для гольфу, газонах для гри в кеглі, тенісних кортах і в районах вирощування пшениці, так як їх кургани можуть призвести до сильного зношування леза жниварки. [1]
Морфометрія. Загальна довжина тіла: 32 см, довжина хвоста: 5 см, вага: 550—750 гр.
Опис. Найбільший серед землекопових. Має м'яке хутро, короткий хвіст, велику, округлу голову, добре розвинені різці, крихітні очі і вуха. Хутро від корицевого до світло-жовто-коричневого з вкрапленнями сірого зверху, низ сірий, підборіддя й писочок білі. [2]
Як правило, поодинокий види, з приплодом від одного до шести малюків і довжиною покоління в два роки[1]
Вважається шкідником. Існує деяке споживання людиною, м'ясо цього виду вважається делікатесом. Був зареєстрований у кількох охоронних районах.[1]
Bathyergus suillus là một loài động vật có vú trong họ Bathyergidae, bộ Gặm nhấm. Loài này được Schreber mô tả năm 1782.[2]
_Bathyergus_suillus.jpg)
Bài viết về một loài thuộc bộ Gặm nhấm này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Bathyergus suillus là một loài động vật có vú trong họ Bathyergidae, bộ Gặm nhấm. Loài này được Schreber mô tả năm 1782.
Капский пескорой[1][2] (лат. Bathyergus suillus) — травоядное млекопитающее из семейства землекоповых.
Длина тела составляет 32 см, длина хвоста — 5 см, вес — 550—750 г. Мех мягкий, хвост короткий, голова большая, круглая, хорошо развиты резцы, глаза и уши крошечные. Окрас меха от коричневого до светлого жёлто-коричневого с вкраплениями серого сверху, низ серый, подбородок и мордочка белые[3].
Обитает в Западно-Капской и Северо-Капской провинции ЮАР. Живёт на высоте ниже 300 м над уровнем моря. Вид связан с рыхлыми прибрежными песками, супесью вдоль побережий и аллювийными песками по берегам рек. Хорошо адаптируется к изменённым человеком ландшафтам.
Питание состоит в основном из травы, а также луковиц и клубней растений рода Albuca и Homeria.
Период размножения приходится на сезон дождей с апреля по ноябрь. Беременность длится приблизительно в течение двух месяцев. В приплоде от одного до шести слепых детёнышей весом от 27 до 52 г. Они открывают глаза на седьмой дней, начинают принимать твёрдую пищу в возрасте двенадцать дней и полностью отлучаются от молока к концу своего первого месяца. Продолжительность жизни составляет более шести лет.
Считается вредителем на полях для гольфа, газонах для игры в кегли, теннисных кортах и в районах выращивания пшеницы. Мясо этого вида считается деликатесом.
Капский пескорой (лат. Bathyergus suillus) — травоядное млекопитающее из семейства землекоповых.
케이프모래언덕두더지쥐(Bathyergus suillus)는 뻐드렁니쥐과에 속하는 설치류의 일종이다. 남아프리카공화국의 토착종이며, 통용명은 희망봉(Cape of Good Hope)에서 유래했다.
케이프모래언덕두더지쥐의 머리부터 몸까지의 몸길이는 27~38cm로 모든 뻐드렁니쥐류 중에서 가장 크고, 꼬리는 3~4cm로 짧다. 수컷 몸무게는 570~1350g으로 보통의 암컷 몸무게 590~970g에 비해 상대적으로 무겁다.[3]
암수 모두 크고 건장한 몸을 가진 설치류로 뭉툭한 주둥이와 원통 형태의 몸통 그리고 짧은 팔다리를 갖고 있다. 땅을 파기 위해 강력하고 굽은 발톱이 나 있는 육중한 앞발을 갖고 있다. 좁은 터널 안에서 좀더 빨리 움직이기 위해 겉으로 보이는 몇 가지 특징이 있다. 예를 들어, 날개 지느러미 또는 음낭이 없으며, 음경은 안 쪽에 감춰진 형태로 들어 가 있다. 입 속으로 흙이 들어가는 것을 방지하기 위하여, 입술처럼 축 늘어진 피부 덮개가 앞니를 뒤로 감출 수 있다. 눈은 작지만, 영구적으로 닫혀 있는 것은 아니다.[4]
케이프모래언덕두더지쥐(Bathyergus suillus)는 뻐드렁니쥐과에 속하는 설치류의 일종이다. 남아프리카공화국의 토착종이며, 통용명은 희망봉(Cape of Good Hope)에서 유래했다.
_Bathyergus_suillus.jpg)
