Els saquis (Pithecia) són un gènere de primats platirins de la família dels pitècids. Juntament amb els gèneres Cacajao i Chiropotes, forma la subfamília dels pitecins. Les espècies d'aquest grup viuen a Sud-amèrica, en una àrea que s'estén des del sud de Colòmbia fins al nord de Bolívia i les boques del riu Amazones a l'est.
Els saquis (Pithecia) són un gènere de primats platirins de la família dels pitècids. Juntament amb els gèneres Cacajao i Chiropotes, forma la subfamília dels pitecins. Les espècies d'aquest grup viuen a Sud-amèrica, en una àrea que s'estén des del sud de Colòmbia fins al nord de Bolívia i les boques del riu Amazones a l'est.
Sakiaber (Pithecia) er en slægt af små primater i familien Pitheciidae. De er udbredt i Sydamerika fra det sydlige Colombia over Peru og ind i det nordlige Bolivia og det centrale Brasilien. Deres levested er især regnskove.
Det er dagaktive dyr. Når de skal sove, ruller de sig sammen som en kat.
Sakiaber er små aber med lang busket hale og en grov pjusket pels. De har en kropslængde på 30 til 55 centimeter, og halen er lige så lang. Vægten er 1,5 til 3 kilogram. Lemmerne er tilpasset et liv i træerne, hvor kraftige bagben gør det muligt at foretage lange spring.
De er generelt meget sky og forsigtige dyr, der lever i familiegrupper bestående af et par forældre og deres afkom. Et par lever ofte hele livet sammen. Et territorie forsvares overfor andre familier. De lever hovedsageligt af frø og hårdskallede frugter, som deres tænder er godt tilpasset.
Parringen kan foregå hele året. Efter 160 til 180 dage fødes en enkelt unge. I modsætnig til de andre monogame sydamerikanske primater er det moren, der især passer ungen.
Siden 2014 har man skelnet mellem 16 arter, der ligner hinanden meget. Af disse er fem tidligere anerkendt, tre er arter der tidligere mentes at være identiske med disse, tre blev tidligere regnet som underarter og fem er nybeskrevne arter. Opdelingen i 16 arter er sket på baggrund af 876 skind og 790 kranier fra museer i 17 forskellige lande samt ud fra fotografier, men altså ikke ud fra genetiske undersøgelser. Man er gået ud fra, at amazonområdets floder ikke bliver overskredet af sakiaberne og derfor optræder som barrierer i forhold til artsdannelsen ligesom det tidligere er blevet bekræftet for andre abegrupper ved hjælp af genetiske analyser.[1]
Sakiaber (Pithecia) er en slægt af små primater i familien Pitheciidae. De er udbredt i Sydamerika fra det sydlige Colombia over Peru og ind i det nordlige Bolivia og det centrale Brasilien. Deres levested er især regnskove.
Det er dagaktive dyr. Når de skal sove, ruller de sig sammen som en kat.
Die Sakis (Pithecia) sind eine Primatengattung aus der Familie der Sakiaffen (Pitheciidae). Zusammen mit den Bartsakis werden sie auch als Schweifaffen bezeichnet. Die Gattung wird in 13 bis 16 Arten unterteilt.[1]
Sakis sind kleinere Affen mit langem, buschigem Schwanz. Ihr zotteliges, raues Fell ist je nach Art schwarz, grau oder rötlichbraun gefärbt. Die Gesichter einiger Arten sind nackt, dafür ähnelt die Behaarung der Oberseite des Kopfes einer Haube. Die Gliedmaßen sind dem Baumleben angepasst, kräftige Hinterbeine ermöglichen ihnen weite Sprünge. Sakis erreichen eine Körperlänge von 30 bis 55 Zentimetern, wobei der Schwanz ebenso lang ist, und ein Gewicht von 1,5 bis zu 3 Kilogramm.
Sakis leben im nördlichen und mittleren Südamerika, ihr Verbreitungsgebiet umfasst das Amazonasbecken und Guayana und reicht im Westen vom Süden Kolumbiens über das östliche Tiefland von Ecuador und Peru bis ins nördliche Bolivien. Ihr Lebensraum sind vorwiegend Regenwälder.
Sakis sind tagaktive Tiere. Sie leben in den Bäumen und kommen nur selten auf den Boden. Meistens bewegen sie sich auf allen vieren oder legen größere Distanzen springend zurück. Zum Schlafen rollen sie sich katzenartig im Geäst zusammen. Sie sind generell sehr scheue, vorsichtige Tiere.
Sakis leben in Familienverbänden, die aus den Eltern und ihrem Nachwuchs bestehen, wobei Paare meist ihr Leben lang zusammenbleiben. Sie sind territoriale Tiere, die ihr Revier gegenüber anderen Familien verteidigen. Sakis kennen eine Reihe von Verständigungsmöglichkeiten: während schrille Schreie oder vogelähnliches Gezwitscher eher dem Kontakt der Familienmitglieder untereinander dient, soll lautes Gebrüll andere Tiere vom eigenen Territorium vertreiben.
Sakis ernähren sich zum größten Teil von Samen und hartschaligen Früchten, wofür sie mit ihrem robusten Gebiss gut angepasst sind. In geringem Ausmaß nehmen sie andere Pflanzenteile wie Blüten und Blätter und auch Insekten und kleine Wirbeltiere (wie Nagetiere oder Fledermäuse) zu sich.
Die Paarung kann das ganze Jahr über stattfinden. Nach rund 160- bis 180-tägiger Tragzeit bringt das Weibchen ein Jungtier zur Welt. Im Gegensatz zu anderen monogamen südamerikanischen Primaten kümmert sich hauptsächlich die Mutter um das Junge. Nach mehreren Monaten wird es entwöhnt und ist nach rund drei Jahren geschlechtsreif. Ihre Lebenserwartung beträgt in menschlicher Obhut über 35 Jahre.
Wie viele Bewohner der Regenwälder Südamerikas leiden Sakis an deren Abholzung und der damit einhergehenden Zerstörung ihres Lebensraumes. Darüber hinaus werden sie manchmal wegen ihres Felles oder Fleisches gejagt. Dennoch sind Sakis relativ weit verbreitet und weniger gefährdet als andere Primatenarten, die IUCN listet nur eine der fünf Arten als gefährdet.
Die Sakis bilden zusammen mit den Springaffen, den Bartsakis und den Uakaris die Familie der Sakiaffen (Pitheciidae). Der Mammaloge Philip Hershkovitz unterschied 1987 fünf Sakiarten: den Weißkopfsaki mit zwei Unterarten (P. pithecia pithecia und P. pithecia chrysocephala), den Mönchsaffen, ebenfalls mit zwei Unterarten (P. monachus monachus und P. monachus milleri), den Kahlgesichtigen Saki, auch zwei Unterarten (P. irrorata irrorata und P. irrorata vanzolinii), sowie den Äquatorial-Saki (P. aequatorialis) und den Blonden Mönchsaffen (P. albicans).
Die Regenwaldexpertin und Primatologin Laura K. Marsh veröffentlichte im Jahr 2014 eine Revision der Sakis, in der sie 16 teilweise sehr ähnliche Arten unterschied, die fünf vorher registrierten, drei revalidierte ehemals als Synonymbeschreibungen angesehene Formen, drei die vom Rang einer Unterart in den Artrang erhoben wurden und fünf neu beschriebene Arten. Die Revision erfolgte aufgrund von Untersuchungen von 876 Häuten und 690 Schädeln, die in 36 Museen in 17 Ländern in Nordamerika, Südamerika, Europa und Japan aufbewahrt werden, sowie mit Hilfe hunderter von Fotos von wildlebenden und in Gefangenschaft gehaltener Sakis. Genanalysen erfolgten nicht. Die Autorin ging bei ihrer Arbeit davon aus, dass die großen Flüsse Amazoniens gemäß der River-Barrier-Hypothese nicht von den Affen überquert werden können und somit als Barrieren für eine allopatrische Artbildung fungieren, ähnlich wie es schon bei anderen Affengruppen festgestellt und durch Genanalysen bestätigt wurde.[1]
2019 schaute sich eine Gruppe von Wissenschaftlern der American Society of Mammalogists das Material ebenfalls an, nachdem aufgefallen war, dass Merkmale und Verbreitungsgebiete für die neu vorgeschlagenen Arten nicht gut definiert worden waren. Sie befassten sich mit der irrorata-Artengruppe und konnten statt fünf Arten nur zwei klar morphologisch und geografisch trennbare Arten nachweisen: Pithecia irrorata (Syn. mittermeieri, rylandsi und pissinattii) und Pithecia vanzolinii.[2]
- pithecia-Gruppe
- monachus-Gruppe
- irrorata-Gruppe
Im brasilianischen Bundesstaat Rondônia in der Nähe der Jirau-Talsperre gibt eine weitere, bisher wissenschaftlich nur wenig untersuchte Sakiform. Dabei könnte es sich um eine weitere Art handeln oder um Hybriden. Im englischen wird die Form als Jamarisaki bezeichnet.[3] Die Bartsakis (unter anderem mit dem Weißnasensaki und dem Satansaffen) gehören zoologisch nicht zur Gattung der Sakis, sondern bilden eine eigene Gattung (Chiropotes).
Die Sakis (Pithecia) sind eine Primatengattung aus der Familie der Sakiaffen (Pitheciidae). Zusammen mit den Bartsakis werden sie auch als Schweifaffen bezeichnet. Die Gattung wird in 13 bis 16 Arten unterteilt.
Sipuru[1] (genus Pithecia) nisqakunaqa huk Uralan Abya Yalap paray sach'a-sach'ankunapi k'allmakunapi kawsaq k'usillukunam.
Kaymi huk rikch'aqninkuna:
Wikispecies nisqaqa qillqasqa p'anqayuqmi kay hawa: Sipuru
Sipuru (genus Pithecia) nisqakunaqa huk Uralan Abya Yalap paray sach'a-sach'ankunapi k'allmakunapi kawsaq k'usillukunam.
Борамаймал (лаьт: Pithecia, эрс: Саки) — Pitheciidae дезала, тӀакхета маймал да.
Саки (латин кылын Pithecia) – Pitheciidae семьяысь Америкалэн пичи маймыл.
Sakis, or saki monkeys, are any of several New World monkeys of the genus Pithecia.[2] They are closely related to the bearded sakis of genus Chiropotes.
Sakis' range includes northern and central South America, extending from the south of Colombia, over Peru, in northern Bolivia, and into the central part of Brazil.
Sakis are small-sized monkeys with long, bushy tails. Their furry, rough skin is black, grey or reddish-brown in color depending upon the species. The faces of some species are naked, but their head is hooded with fur. Their bodies are adapted to life in the trees, with strong hind legs allowing them to make far jumps. Sakis reach a length of 30 to 50 cm, with a tail just as long, and weigh up to 2 kg.
Sakis are diurnal animals. They live in the trees of the rain forests and only occasionally go onto the land. They mostly move on all fours, sometimes running in an upright position on the hind legs over the branches, and sometimes jumping long distances. For sleeping they roll themselves cat-like in the branches. They are generally very shy, cautious animals. Sakis allow adult offspring and non-related immigrants into their groups unlike titi or owl monkeys.[3] Saki monkeys have been commonly considered to be socially monogamous, but generally only sakis who are pair-living exhibit social monogamy.[4] Females primarily carry infants and male-infant interactions are rare.[3]
Sakis are frugivores. Their diet consists of over 90% fruit and is supplemented by a small proportion of leaves, flowers, and insects. Sakis, as well as uakaris, engage in a specialized form of frugivory in which they focus specifically on unripe fruits and seeds.
Mating is non-seasonal, and can happen any time during the year. After approximately 150- to 180-day gestation, females bear single young. The young are weaned after 4 months, and are fully mature in 3 years. Their life expectancy is up to 30 years.
Sakis, or saki monkeys, are any of several New World monkeys of the genus Pithecia. They are closely related to the bearded sakis of genus Chiropotes.
Pithecia es un género de primate platirrino que incluye a varias especies conocidas comúnmente como sakis,[1] que pueblan las selvas ecuatoriales sudamericanas.
Se reconocen las siguientes especies:[1][2]
Pithecia es un género de primate platirrino que incluye a varias especies conocidas comúnmente como sakis, que pueblan las selvas ecuatoriales sudamericanas.
Sakis moines, Pithécies
Les sakis moines[1] forment un genre (Pithecia) de singes du Nouveau Monde de la famille des Pitheciidae. Avec les sakis à barbe (genre Chiropotes) et les ouakaris (genre Cacajao), iles constituent la sous-famille des Pitheciinae.
Pendant plus de deux siècles, la taxinomie du genre Pithecia est restée floue. Cinq espèces et trois sous-espèces étaient reconnues dans les dernières révisions de l'ordre des Primates. En 2014, une étude s'est attelée à revoir tous les spécimens historiques et à procéder à une révision taxinomique complète. Elle a reconnu l'existence de 16 espèces[2],[3]. Parmi les cinq espèces nouvellement décrites, 3 ont été reconsidérées comme des synonymes plus récents de Pithecia irrorata par une autre étude publiée en 2019[4]
Sakis moines, Pithécies
Les sakis moines forment un genre (Pithecia) de singes du Nouveau Monde de la famille des Pitheciidae. Avec les sakis à barbe (genre Chiropotes) et les ouakaris (genre Cacajao), iles constituent la sous-famille des Pitheciinae.
Pithecia (Desmarest, 1804) è un genere di primati platirrini della famiglia dei Pitecidi: assieme ai generi Cacajao e Chiropotes va a comporre la sottofamiglia dei Pitheciinae.
Al genere vengono ascritte quelle conosciute col nome comune collettivo di pitecie o saki.
Gli appartenenti al genere vivono in America Meridionale, dalla Colombia meridionale a nord alla Bolivia settentrionale a sud, fino alle foci del Rio delle Amazzoni ad est.
Si tratta di animali lunghi circa un metro in totale, con la coda non prensile e lunga quanto il corpo: il pelo, lungo e setoloso, ha colori scuri come il nero o il bruno, a seconda della specie.
Le pitecie sono animali diurni ed arboricoli: vivono in gruppi familiari composti da coppie rigorosamente monogame, coi loro cuccioli. Tali gruppi delimitano e difendono un proprio territorio, utilizzando in occasione di intrusioni delle particolari vocalizzazioni simili a ruggiti. Sono tuttavia solitamente animali assai cauti e timorosi, che scompaiono nella vegetazione folta al minimo sentore di pericolo.
Si nutrono di frutta, con una particolare predilezione per i frutti non ancora maturi (caratteristica di tutti i Pitheciinae): alla bisogna, non disdegnano di mangiare anche fiori, foglie, insetti ed occasionalmente anche piccoli vertebrati.
La gestazione dura sei mesi, al termine dei quali viene dato alla luce un unico cucciolo, che viene svezzato a quattro mesi e si affranca dai genitori a tre anni d'età. Non sembra esserci un ciclo stagionale delle nascite, quindi si possono osservare femmine con cuccioli durante tutto l'anno.
In cattività, questi animali vivono più di trent'anni.
Al genere vengono correntemente ascritte cinque specie:
Pithecia (Desmarest, 1804) è un genere di primati platirrini della famiglia dei Pitecidi: assieme ai generi Cacajao e Chiropotes va a comporre la sottofamiglia dei Pitheciinae.
Al genere vengono ascritte quelle conosciute col nome comune collettivo di pitecie o saki.
Gli appartenenti al genere vivono in America Meridionale, dalla Colombia meridionale a nord alla Bolivia settentrionale a sud, fino alle foci del Rio delle Amazzoni ad est.
Si tratta di animali lunghi circa un metro in totale, con la coda non prensile e lunga quanto il corpo: il pelo, lungo e setoloso, ha colori scuri come il nero o il bruno, a seconda della specie.
Le pitecie sono animali diurni ed arboricoli: vivono in gruppi familiari composti da coppie rigorosamente monogame, coi loro cuccioli. Tali gruppi delimitano e difendono un proprio territorio, utilizzando in occasione di intrusioni delle particolari vocalizzazioni simili a ruggiti. Sono tuttavia solitamente animali assai cauti e timorosi, che scompaiono nella vegetazione folta al minimo sentore di pericolo.
Si nutrono di frutta, con una particolare predilezione per i frutti non ancora maturi (caratteristica di tutti i Pitheciinae): alla bisogna, non disdegnano di mangiare anche fiori, foglie, insetti ed occasionalmente anche piccoli vertebrati.
La gestazione dura sei mesi, al termine dei quali viene dato alla luce un unico cucciolo, che viene svezzato a quattro mesi e si affranca dai genitori a tre anni d'età. Non sembra esserci un ciclo stagionale delle nascite, quindi si possono osservare femmine con cuccioli durante tutto l'anno.
In cattività, questi animali vivono più di trent'anni.
5 rūšys, žr. tekstą
Sakis (lot. Pithecia) – sakių (Pitheciidae) šeimos primatų gentis.
Sakiai yra nedidelės beždžionės su ilgomis uodegomis. Jų kailis priklausomai nuo rūšies yra juodas, pilkas arba rausvai rudas. Galūnės pritaikytos laipiojimui medžiais, stiprios užpakalinės kojos leidžia daryti ilgus šuolius. Sakiai išauga iki 30-50 cm dydžio, dar tiek pat ilgio yra uodega. Svoris – iki 2 kg.
Gentyje 5 rūšys:
Sakiai paplitę šiaurinėje ir centrinėje Pietų Amerikos dalyje, nuo pietų Kolumbijos per Peru iki šiaurinės Bolivijos ir centrinės Brazilijos dalies. Vikiteka
Sakis (lot. Pithecia) – sakių (Pitheciidae) šeimos primatų gentis.
Sakiai yra nedidelės beždžionės su ilgomis uodegomis. Jų kailis priklausomai nuo rūšies yra juodas, pilkas arba rausvai rudas. Galūnės pritaikytos laipiojimui medžiais, stiprios užpakalinės kojos leidžia daryti ilgus šuolius. Sakiai išauga iki 30-50 cm dydžio, dar tiek pat ilgio yra uodega. Svoris – iki 2 kg.
Gentyje 5 rūšys:
Blyškiaveidis sakis (Pithecia pithecia) Gauruotasis sakis (Pithecia monachus) Pithecia irrorata Ekvatorinis sakis (Pithecia aequatorialis) Juodnugaris sakis (Pithecia albicans)De saki's (Pithecia) is een geslacht van de Zuid-Amerikaanse familie sakiachtigen (Pitheciidae). Ze zijn nauw verwant aan de baardsaki's (Chiropotes). Dit geslacht bestaat uit vijf soorten.
De saki's worden 30 tot 70,5 centimeter lang en 700 tot 1700 gram zwaar. De staart is 25,5 tot 54,5 centimeter lang. Mannetjes zijn iets groter dan vrouwtjes. Ze hebben over het algemeen een lange, ruige, overwegend zwarte vacht. Ook de staart is ruigbehaard. Tussen de hoektanden en valse kiezen zitten gaten.
Het zijn voornamelijk in bomen levende dagdieren, die zich vrijwel nooit op de grond begeven. Ze hebben een voorkeur voor de bovenste lagen, maar wagen zich soms ook in struiken. Ze klimmen verticaal omlaag, met de staart naar beneden. Over takken bewegen zich meestal op vier poten, maar ze kunnen ook op twee poten rennen, met de armen omhoog en de vingers gestrekt. Ook zijn ze in staat om lange sprongen te maken. Bij gevaar kunnen ze zich zeer snel voortbewegen. Als saki's slapen, krullen ze zich op als een kat.
Saki's hebben een gevarieerd dieet. Ze eten voornamelijk bessen en andere vruchten, en zaden, zowel rijpe als onrijpe. Ook plantaardig materiaal als bladeren, honing en bloemen worden gegeten, evenals dierlijk materiaal als kleine zoogdieren (bijvoorbeeld muizen en vleermuizen) en kleine vogels, die met de handen worden verscheurd voordat ze worden opgegeten.
Saki's leven alleen of in kleine familiegroepjes, bestaande uit een monogaam paartje en één tot vijf nakomelingen. Meestal worden echter slechts één à twee dieren samen waargenomen, omdat de dieren verspreid naar voedsel zoeken. Saki's krijgen één jong per worp, en één worp per jaar. De dieren zijn vrij zwijgzaam. Enkel bij gevaar slaken ze een luide roep.
Saki's worden over het algemeen niet bedreigd, ook al wordt erop de dieren gejaagd voor voedsel of om als huisdier te houden.
Saki's leven voornamelijk in volgroeide bossen op een hoogte van 210 tot 750 meter. Ook op zeeniveau komen ze voor. Behalve in volgroeide bossen leven ze ook in meer verstoord woud en zelfs op savannes. Ze komen echter zelden in drassig bos voor. Ze komen voor in Ecuador, Zuid-Colombia, Zuid- en Oost-Venezuela, de Guyana's, Noord- en West-Brazilië, Noord-Bolivia en Peru.
De saki's (Pithecia) is een geslacht van de Zuid-Amerikaanse familie sakiachtigen (Pitheciidae). Ze zijn nauw verwant aan de baardsaki's (Chiropotes). Dit geslacht bestaat uit vijf soorten.
Sakiene er en gruppe aper som er hjemmehørende i Amerika. De har langt og stritt hår og skjegg under haken. De er altetende.
Sakiene er en gruppe aper som er hjemmehørende i Amerika. De har langt og stritt hår og skjegg under haken. De er altetende.
Multimedia w Wikimedia Commons Saki[5] (Pithecia) – rodzaj ssaka naczelnego z rodziny sakowatych (Pitheciidae).
Rodzaj obejmują gatunki występujące w lasach północnej i centralnej Ameryki Południowej[6].
Długość ciała samców 28,5–57 cm, samic 32,3–54 cm, długość ogona samców 34–57 cm, samic 32,8–50 cm; masa ciała samców 1,4–3,5 kg, samic 1,4–2,5 kg[6].
Do rodzaju należą następujące gatunki[6][5][8]:
Saki (Pithecia) – rodzaj ssaka naczelnego z rodziny sakowatych (Pitheciidae).
Parauacu[2] (Pithecia) é uma gênero de macacos do Novo Mundo da família dos piteciídeos (Pitheciidae) e subfamília Pitheciinae. Ocorrem no norte e centro da América do Sul, desde o sul da Colômbia, passando pelo Peru, norte da Bolívia, até o Brasil Central.
Parauacu (Pithecia) é uma gênero de macacos do Novo Mundo da família dos piteciídeos (Pitheciidae) e subfamília Pitheciinae. Ocorrem no norte e centro da América do Sul, desde o sul da Colômbia, passando pelo Peru, norte da Bolívia, até o Brasil Central.
Plymsvansapor (Pithecia) är ett släkte av primater som tillhör familjen Pitheciidae. I släktet finns flera arter.
Dessa primater lever i norra och mellersta Sydamerika. Deras utbredningsområde sträcker sig från södra Colombia över Ecuador och Peru till norra Bolivia samt till de centrala delarna av Brasilien.
Arterna i detta släkte är jämförelsevis små med lång svans. Pälsen är beroende på art svart, grå eller rödbrun. Några arter saknar hår i ansiktet. Extremiteterna är bra anpassade för livet i träd. Med deras kraftiga bakre extremiteter har dessa primater bra förmåga att hoppa. Kroppens storlek ligger mellan 30 och 50 cm och vikten går upp till 2 kilogram. Svansen är oftast lika lång som kroppen.
Plymsvansapor är aktiva på dagen. De lever i regnskogens träd och tar sig sällan ner till marken. Oftast går de med alla fyra extremiteter men ibland står de på bakfötterna eller skuttar från träd till träd. När de sover rullar sig dessa djur ihop liksom katter.
Dessa djur lever i grupper som består av ett föräldrapar och deras ungar. Varje grupp har ett territorium som försvaras mot andra familjer. Plymsvansapor har olika ljud för att kommunicera. Höga skrik och ljud som liknar fågelsång används inom familjen. För att försvara sitt territorium utstöter de olika slags vrål.[1]
Plymsvansapor är allätare. De tar frukter, blad och blommor men även insekter och mindre ryggradsdjur.
Det finns inga särskilda tider för parningen. Efter dräktigheten som tar 150 till 180 dagar föder honan ett ungdjur. Efter ca fyra månader slutar honan att ge di och efter ungefär tre år är ungdjuret könsmoget. Plymsvansapor kan bli upp till 14 år gamla.
Liksom för andra djur i regnskogen är förstörelsen av deras levnadsområde en stor fara. Ibland jagas de för köttets skull.[1] IUCN listar Pithecia albicans som sårbar (VU) och alla andra arter som livskraftig (LC).[2]
Enligt Wilson & Reeder (2005) utgörs släktet av fem arter:[3]
IUCN godkänner ytterligare en art. Den listades tidigare som underart till Pithecia irrorata.[2]
En taxonomisk revision från 2014 beskriver 16 arter i släktet plymsvansapor. Utöver de ovan nämnda listas[4]:
Plymsvansapor (Pithecia) är ett släkte av primater som tillhör familjen Pitheciidae. I släktet finns flera arter.
Pithecia là một chi động vật có vú trong họ Pitheciidae, bộ Linh trưởng. Chi này được Desmarest miêu tả năm 1804.[1] Loài điển hình của chi này là Pithecia pithecia Linnaeus, 1766. Các loài trong chi này sinh sống ở khu vực bao gồm Bắc và miền Trung Nam Mỹ, kéo dài từ phía nam của Cô-lôm-bi-a, qua Peru, ở miền bắc Bolivia. và vào phần trung bộ của Brasil.
Chi này gồm các loài:
Bài viết liên quan đến Bộ Linh trưởng này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Pithecia là một chi động vật có vú trong họ Pitheciidae, bộ Linh trưởng. Chi này được Desmarest miêu tả năm 1804. Loài điển hình của chi này là Pithecia pithecia Linnaeus, 1766. Các loài trong chi này sinh sống ở khu vực bao gồm Bắc và miền Trung Nam Mỹ, kéo dài từ phía nam của Cô-lôm-bi-a, qua Peru, ở miền bắc Bolivia. và vào phần trung bộ của Brasil.
Pithecia Desmarest, 1804
Синонимы
Саки (лат. Pithecia) — род обезьян из подсемейства Pitheciinae, семейства саковых (лат. Pitheciidae). Длинный, но не цепкий хвост, вполне покрытый волосами. Длинная шерсть образует на голове шапку волос, а на щеках и подбородке более или менее длинную бороду. Трёхгранные сильные клыки; нижние резцы заострены на конце и почти горизонтально наклонены вперёд. Живут в сухих лесах северной части Южной Америки. Питаются растительной пищей, главным образом плодами растений. Сумеречные животные.
Бледный саки отличается светлыми волосами, обрамляющими лицо и образующими на щеках короткие бакенбарды.
Саки-монах (Pithecia hirsuta). Тело покрыто длинными (до 12 см) тёмными волосами, загнутыми на конце; на голове они спускаются со всех сторон на лицо и закрывают лоб и щеки. Живёт в лесах Бразилии между Амазонкой и Риу-Негру.
Саки (лат. Pithecia) — род обезьян из подсемейства Pitheciinae, семейства саковых (лат. Pitheciidae). Длинный, но не цепкий хвост, вполне покрытый волосами. Длинная шерсть образует на голове шапку волос, а на щеках и подбородке более или менее длинную бороду. Трёхгранные сильные клыки; нижние резцы заострены на конце и почти горизонтально наклонены вперёд. Живут в сухих лесах северной части Южной Америки. Питаются растительной пищей, главным образом плодами растений. Сумеречные животные.
Бледный саки отличается светлыми волосами, обрамляющими лицо и образующими на щеках короткие бакенбарды.
Саки-монах (Pithecia hirsuta). Тело покрыто длинными (до 12 см) тёмными волосами, загнутыми на конце; на голове они спускаются со всех сторон на лицо и закрывают лоб и щеки. Живёт в лесах Бразилии между Амазонкой и Риу-Негру.
白面僧面猴 Pithecia pithecia
Pithecia monachus
Pithecia irrorata
赤道僧面猴 Pithecia aequatorialis
浅白僧面猴 Pithecia albicans
僧面猴屬（学名Pithecia），又叫狐尾猴屬，是僧面猴科的一屬，产于南美北部和中部的热带雨林。
这是一篇與哺乳动物相關的小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。 
分類 界 : 動物界 Animalia 門 : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata 綱 : 哺乳綱 Mammalia 亜綱 : 獣亜綱 Theria 下綱 : 真獣下綱 Eutheria 上目 : 真主齧上目 Euarchontoglires 目 : サル目（霊長目） Primates 亜目 : 直鼻猿亜目 Haplorhini 下目 : 真猿亜目 Simiiformes 小目 : 広鼻下目 Platyrrhini 科 : サキ科 Pitheciidae 亜科 : サキ亜科 Pitheciidae 属 : サキ属 Pitheciinae 学名 Pithecia Desmarest, 1804 和名 サキ 英名 Sakis, Saki Monkeys 種 本文参照
サキ (saki) は、サキ属 (Pithecia) およびヒゲサキ属 (Chiropotes)[要出典]に分類される猿の総称。南米アマゾンの北側に分布する。
ヒゲサキ属はサキ亜科には属するが、サキ属よりウアカリ属 (Cacajao) に近縁である[1][2]
オスのサキには白い顔が、メスのサキの顔には白いマークがある。
他の猿と異なり、両親とその子らによる小さい家族グループで生活する。
2014年のLaura K.Marshが発表した論文によると、サキ属については上記の種のほかに、以下の種が記載された。[4]
この項目は、動物に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めています（Portal:生き物と自然／プロジェクト:生物）。
사키원숭이 또는 사키는 사키원숭이속(Pithecia)에 속하는 신세계원숭이의 총칭이다.[1] 수염사키원숭이속(Chiropotes)에 속하는 수염사키원숭이와 밀접한 관계에 있다.
사키원숭이의 분포는 남아메리카 북부와 중부를 포함하며, 콜롬비아 북부에서부터 페루를 지나 볼리비아 북부까지 확장된다. 그리고 브라질 중부도 속해 있다.
사키원숭이는 몸집이 작은 원숭이로, 길고 털이 많은 꼬리를 지니고 있다. 부드러운 털이 나고, 거친 이들의 피부는 종에 따라서 검은색이나, 회색 또는 붉은 갈색을 띤다. 일부 종의 얼굴은 털이 덮여있지 않으나, 눈 위로는 털이 덮여 있다. 몸은 나무에서 생활하기에 적합하며, 강한 뒷다리가 있어 멀리 도약도 가능하다. 사키원숭이의 몸 길이는 꼬리 길이와 비슷한 30 ~ 50 cm이고 , 몸무게는 2 kg 정도이다.
사키원숭이는 주행성 동물이다. 우림의 나무에서 생활하고 아주 가끔 땅에 내려 온다. 이들은 주로 팔다리 모두를 써서 움직이며, 가끔은 나뭇가지 위로 뒷다리로 서서 달리기도 하고, 때로는 먼 거리를 뛰어넘기도 한다. 잘 때는 고양이처럼 몸을 구부리고 나무에서 잔다. 이들은 일반적으로 부끄럼을 많이 타며, 경계심이 많은 동물이다
사키원숭이는 부모와 새끼로 이루어진 가족 집단 내에서 생활하며, 맺어진 짝은 보통 평생동안 인연을 이어간다. 이들은 다른 가족들로부터 자신의 영역을 보호하는 영역형 동물이다. 사키원숭이는 일군의 커뮤니케이션 수단을 알고 있다: 날카롭고, 새처럼 지저귀는 소리는 가족 구성원들 내에 어떤 연락 역할을 하며, 시끄럽게 고함치는 소리는 자신들의 영역 내에 들어오는 다른 동물에게 경고를 하는 역할을 한다.
사키원숭이는 잡식성 동물이다. 이들은 과일과 나뭇잎, 꽃, 곤충 그리고 설치류나 박쥐와 같은 작은 척추동물을 먹는다.
짝짓기 계절은 따로 없으며, 연중 언제라도 가능하다. 임신 기간은 약 150 ~ 180일이며, 한 마리를 낳는다. 4개월이면 젖을 떼고, 완전히 성숙하는 데 3년이 필요하다. 수명은 30년이다.
.jpg)
.jpg)
